Ett ärligt inlägg om min prestationsångest som jag aldrig har berättat för någon

I prick hela mitt liv har jag levt med en prestationsångest. Vartenda fall genom hela mitt liv har jag tagit personligt. Blev jag inte vald i första-6an på en match kunde jag vara förstörd i flera veckor efter. Det tydde sig inte i tårar, utan jag vände det inåt och hackade på mig själv tills kroppen inte orkade mer. Fick jag inte alla rätt på provet undrade jag varför jag ens skulle fortsätta leva. Var en kille elak mot mig tänkte jag att jag förtjänade det. Jag var ju så himla sämst så det var ju såklart därför han var taskig. I mina egna ögon fanns det ingen mer värdelös människa än mig själv. Det låter väldigt tragiskt såhär i efterhand, men såhär var det i flera flera år, och vissa dagar fortfarande (fast inte alls på samma nivå).

Det bottnar ju i en kass självkänsla, och resulterade i enorm prestationsångest. För var jag bra på någonting, då var jag en bra människa. Var jag inte duktig, så var jag ju ingenting. Jag var helt värdelös. Ni vet ju att jag var deprimerad egentligen hela tonåren (13-19) och jag tror verkligen att det var ett resultat utav allt självhat. Usch, fy fasiken vad elak jag har varit mot mig själv. Straffat mig själv på alla möjliga sätt när jag inte var ”bra nog”. Jag tror att allting bottnade i att pappa har varit frånvarande. Och jag tänkte att ”hade jag varit en tillräckligt bra dotter så hade han stannat kvar”. Men det gjorde han ju inte…


Och värst var det i handbollen. Det enda jag egentligen levde för och älskade. Där var tankarna som värst. Tillslut fastnade jag i onda spiraler med tvångstankar och tix-idéer och gick bara runt runt i en ring och tixade innan matcher och ofta träningar. Jag spelade handboll i 10år och det blev hela min identitet. Alla jag kände spelade handboll, jag tränade minst två gånger om dagen, åt efter kostscheman, reste aldrig privat utan enbart i handbollsyfte, tittade inte på film utan bara handbollsmatcher etc. Jag träffade aldrig min släkt eller familj utan tränade bara hela hela hela tiden. Gick en match dåligt straffade jag mig själv med träning och mat och sådär höll det på.

På bilden ni ser här över var jag inne i en period då jag såhär i efterhand tror att jag fick en släng ortodoxi. Jag fick i mig minst 6 olika kosttillskott varje dag, räknade kalorier i appar och skulle helst alltid lega på + noll kalorier varje dag även off season. Vissa dagar tränade jag fyra pass om dagen. Millöpning, intervaller, handbollsträning och fysträning med laget. Och min ångest var helt brutal. Utöver det här gick jag handbollsgymnasium (vilket var det sämsta jag kunde ha gjort för helt plötsligt skulle jag även betygsättas efter min prestation). Prestationsångesten infann sig inte bara i handbollen, utan även i skolan. Vilket gjorde att jag egentligen aldrig gick i gymnasiet. Jag kan typ räkna gångerna på mina två händer.

Bild tagen precis när vi hade vunnit vårt andra JSM guld

… Och en dag orkade jag inte med alla hjärnspöken mer. Emellan träningarna och matcherna var jag bara sängliggandes och kved av ångest. Så några veckor innan vårt sista och tredje JSM (där laget vann guld igen), så hoppade jag av. Och det är både det bästa och sämsta jag har gjort mot själv. Bästa för att jag släpptes fri och kunde börja jobba på min självkänsla och hitta en ny identitet och vad jag tyckte var roligt. Sämsta för att jag älskade handbollen och fortfarande saknar den varje dag. Tänk om jag bara hade släppt rädslan och börjat gå och prata med någon? Lättat på hjärtat? Jag minns att många vänner då bad mig att göra det, men det var liksom över min värdighet på något vis. Även fast det bara är några år sedan så var psykisk ohälsa inte alls lika uttalat självklart som det är idag.

Det jag lärde mig från det här är att aldrig någonsin låta hjärnspöken vinna. Jag gav upp en dröm jag hade kämpat för hela livet pga prestationsångest. Man måste våga ta hjälp, och våga berätta för sina kompisar och någon vuxen hur man känner. Och det viktigaste jag tog med mig var: att älska sig själv, vara säker i sig själv och att tro på sig själv. Det är grundpelare för att ha en hälsosam inställning till sig själv.

Gud jag har verkligen aldrig pratat med någon om detta för jag känner fortfarande en oerhörd skuld gentemot typ alla i min omgivning för att det blev som det blev. Lär er utav mig och gå inte i mina fotspår kompisar! Vi är fan starkare än vår starkaste ångest. Man är bara modig om man söker hjälp<3

  1. Kan inte du skriva ett inlägg om de sminkprodukter du använder till vardags? Hade varit kul att läsa om 🙂 gillar din blogg!

  2. Kan inte du skriva ett inlägg om de sminkprodukter du använder till vardags? Hade varit kul att läsa om 🙂 gillar din blogg!

  3. Hej!
    Jag vill bara säga att detta var så bra skrivet! Tack för att du vågar dela med dig för jag kan lova att det är många som just nu befinner sig i känslan där du va för några år sedan. Jag själv befinner mig där nu och har gjort det i några år. Min prestationsångest ligger dock inte kring träning utan mest kring skolan. Om jag inte presterar på högsta nivå i skolan i alla ämnen så känner jag mig varken tillräckligt bra eller att folk runtomkring mig kommer bli tillräckligt nöjda. Precis som du skrev där ovan så känns det som att världen kommer gå under om jag inte presterar på högsta nivå.

    Nu går jag sista året på gymnasiet och har till viss del börjat arbeta bort min prestationsångest, men så fort jag inte presterar på topp kommer den tillbaka. Att läsa detta inlägget var för mig väldigt skönt (är de ens ett bra ord att använda? bra kanske är ett bättre ord) för det känns inte som så många pratar om just prestationsångest. Att du valde att skriva om det och vågade öppna upp dig tror jag verkligen kan hjälpa många att inse att det är inte hela världen om man inte presterar på topp och att det ibland inte är värt att prestera på topp för att det kan drabba ens omgivning på ett negativt sätt. Inlägget påminde i alla fall mig om det och det gjorde även mig mer medveten om att jag måste jobba mer med min prestationsångest.

    Så ännu en gång tack, tack för att du vågade dela med dig <3.
    Kram!!

  4. Hej!
    Jag vill bara säga att detta var så bra skrivet! Tack för att du vågar dela med dig för jag kan lova att det är många som just nu befinner sig i känslan där du va för några år sedan. Jag själv befinner mig där nu och har gjort det i några år. Min prestationsångest ligger dock inte kring träning utan mest kring skolan. Om jag inte presterar på högsta nivå i skolan i alla ämnen så känner jag mig varken tillräckligt bra eller att folk runtomkring mig kommer bli tillräckligt nöjda. Precis som du skrev där ovan så känns det som att världen kommer gå under om jag inte presterar på högsta nivå.

    Nu går jag sista året på gymnasiet och har till viss del börjat arbeta bort min prestationsångest, men så fort jag inte presterar på topp kommer den tillbaka. Att läsa detta inlägget var för mig väldigt skönt (är de ens ett bra ord att använda? bra kanske är ett bättre ord) för det känns inte som så många pratar om just prestationsångest. Att du valde att skriva om det och vågade öppna upp dig tror jag verkligen kan hjälpa många att inse att det är inte hela världen om man inte presterar på topp och att det ibland inte är värt att prestera på topp för att det kan drabba ens omgivning på ett negativt sätt. Inlägget påminde i alla fall mig om det och det gjorde även mig mer medveten om att jag måste jobba mer med min prestationsångest.

    Så ännu en gång tack, tack för att du vågade dela med dig <3.
    Kram!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

BLOGGARE PÅ FORNI

Sedan 2008 har alltid haft som ambition att skriva om allt annat än rosa fluffiga moln. Bloggen är mitt favoritforum för det, och är den förlängda armen av allt ni inte får se på min IG story. Renoveringsresor, barnuppfostran, djupa texter, ekonomisnack och skönhetstips därför vanliga ämnen här inne.

Släpp prestationskraven Ellinor!

Glaad måndag höll jag på att skriva men fick bita mig i tungan för att inte börja gråta. Så jag tar tillbaka det, den här måndagen suger. Dels för att jag har skrivit detta inlägget en gång och la 1,5h på det men nu har jag bara 30min på mig så det kommer omöjligt att bli lika bra… Men i förra veckan hann jag inte med allt jag skulle vilket resulterar i dålig självkänsla idag. För mig är prestationen i arbete så ihopkopplad med hur mycket jag är värd som människa. Dålig på jobbet = dålig människa. Bra på jobbet = bra människa.

Och sådär är jag egentligen med allt jag tar mig an. Jag vill vara en flickvän som är bra på att laga mat, har körkort, som alltid är piffad och har ett jobb man vill skryta om. Men jag har ju inget av det där. I familjen är jag dottern och barnbarnet som är frånvarande och lever sitt liv uppe i huvudstaden och det äter verkligen upp mig. Som vän vill jag alltid ge energi, men när jag träffar mina vänner känner jag mig så utmattad och vill bara spy ut allt skit. Vilket gör att jag ofta känner mig som en bromskloss. Och som bloggare försöker jag att skriva om mina egna känslor och samtidigt få in bilden jag är för mina närmaste för att dom ska tycka att det stämmer överens. Men det är svårt.

Och mer än någonsin känner jag att det är svårt att vara 100% mig själv på bloggen… Och det på grund av att arbetsgivare och kunder lätt kan kika in här. Dessutom får jag en smärre hjärtklappning av att ens titta in på Instagram och Youtube. För prestationsångesten spinner igång när jag börjar jämföra mig med andra bloggerskor. Jag har ingen aning om hur jag vill profilera mig på andra kanaler än bloggen! Jag älskar ju att skriva, men inte att fota… Och tyvärr primerar Instagram kvalitativa bilder.

Som några utav er förstår så arbetar jag inte längre på heltid med affärsutveckling på Ingager. Vilket faktiskt känns väldigt bra. Jag är ingen säljare, och nu vet jag det! Och man ska lägga sin tid på det man är bra på. Jag är fortfarande kvar på Ingager men kommer att arbeta på projektbasis istället <3 Vilket passar mig som handen i handsken och gav mig direkt mer tid för bloggen!


Jag trodde att det skulle bli skönt, men jag har svårt att trivas med det… Jag är understimulerad och gör allt jag kan för att utvecklas och få det där intellektuella utbytet. Men det är svårt, för branschen är så ny. Det går liksom inte att vidareutveckla sig på samma sätt som i en annan bransch.

Egentligen vore det ultimata att hoppa på en kvällskurs på Berghs School Of Communications och kombinera det bästa av båda världar. Men det handlar om en del pengar och den ivriga delen av mig känner att jag slösar tid. Det känns svårt att hitta en kurs där både läraren och ämnet är relevant. Men jag kanske har fel? Även om Digitalt Ledarskap, Communication Management eller Varumärkes- och affärsstrategi är otroligt intressanta ämnen att grotta ner sig i…

Det kanske låter märkligt, men sedan jag var 15år har jag haft en inre röst som har sagt ”Du har bara dig själv ifall något händer” och jag är nog ganska präglad utav det. Jag vill kunna stå på egna ben och leva mitt drömliv utan hjälp från någon annan, därav stressen att ”komma någonstans”. Om någon utav er har pluggat på Berghs, kan ni inte försöka övertala mig till att söka hehe? Jag tror faktiskt att jag psykiskt skulle må så bra av det just nu.


Jag har sagt att jag efter nyår ska söka efter något nytt heltidsjobb, och det digitala landskapet är en självklarhet. Men sedan har jag fattat tycke för detaljhandel och Facebookannonsering. Speciellt i kombination med influencer marketing. Jag vill se mätbara resultat och utgå ifrån data. Så vi får se vart jag hamnar. Allt kommer att bli grymt hur det än blir. Och nej jag är inte intresserad av att starta något eget just nu, jag vill vara anställd.

Summan av kardemumman av detta inlägget kanske är att jag måste inse att alla människor har bra och dåliga dagar. Man är inte en dålig person för att allt inte går ens väg en dag… Fastän jag inte riktigt kan ta in det just nu så är det något jag behöver arbeta med på sikt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

5 saker jag gillar med mig själv

1. Att jag dras till utmaningar och att lära mig nya saker. Jag vet att jag blir smartare för varje gång jag ställer en fråga, och jag vet att min mognadskurva har gått i 190 de senaste tre åren. Och jag tror att det beror på att jag sätter mig själv i situationer där jag tvingar mig själv att lära mig nya saker.

2. Att jag är så tacksam över livet. Det är faktiskt en väldigt fin egenskap som jag ska hålla hårt i.

3. Att jag är modig. Jag har aldrig någonsin gått en väg som jag ”tror är rätt”. Jag har gått vägen jag har tyckt känts bäst sen jag gick på förskolan. Oavsett om det har betytt att jag behöver stå själv.

4. Att jag är pålitlig. Jag skulle aldrig vara otrogen och jag skulle ställa upp när som helst på dygnet för en vän.

5. Att jag inte kan ljuga. Jag vet att det i många avseenden är en dålig egenskap (att tillägga är att jag lärt mig med åren att inte vara elak när jag är ärlig). Här om veckan tex så frågade en VD mig om hur passformen på ett plagg jag hade fått av företaget var. Någon annan hade nog svarat ”Superbra, jag ääälskar toppen!” men jag var ärlig med att säga att älskade materialet, färgvalet och ärmarna. Men i halsen/över bröstet så var toppen för liten. ”Jaha okej, vad bra att du säger det! Då kollar vi ju på det!” fick jag till svar. Och jag tror att det i jobbsammanhang är uppskattat att jag inte är velig, utan faktiskt säger vad jag tycker. Oavsett om det handlar om en presentation, ett uppförande eller en outfit.

  1. Jätteintressant och bra lära känna lista!! Känner själv igen mig i dina egenskaper så som med ärlighet, pålitlighet och att man är driven☺️ Sådana här inlägg borde vi alla göra oftare, främst för en själv men som sagt intressant för andra också!

  2. Jätteintressant och bra lära känna lista!! Känner själv igen mig i dina egenskaper så som med ärlighet, pålitlighet och att man är driven☺️ Sådana här inlägg borde vi alla göra oftare, främst för en själv men som sagt intressant för andra också!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Veckans frågor

Inlägget innehåller Adlinks.

Päls Twist & Tango // Klänning Mayla Stockholm // Skinnbyxor Nelly // Skor HÄR (klick!)

Veckans roligaste?
Nya jobbet, såklart! Och föreläsningen med vår Simon som brukar föreläsa för eleverna på Berghs. Vi fick höra det viktigaste ur en föreläsning som heter Digital Marknadskommunikation. Har någon utav er funderat på eller läst på Berghs? Jag hade tänkt göra det innan jag fick jobbet, men nu blev det som det blev 🙂

Veckans ”ha-begär”?
Jag har länge varit sugen på en brun/rutig kappa i storleken större och modellen längre (över rumpan). Och när en kollega kom in i en i måndags kände jag bara att ”Nej nu köper jag den bara”.

Veckans svåraste?
All teknik. Vi jobbar ju sååå mycket med data och tekniska bitar på en nivå jag trodde var HELT OMÖJLIG för mig att förstå. Det är så mycket invecklade ord, invecklad teknik och så vidare. Men jag kämpar på och försöker att plugga in alla betydelser utav ord. Insåg även imorse att jag har kodat mycket som yngre (när man var 12-15 och bloggade på blogg.se) vilket gav mig förhoppningar om att jag kommer klara det här också haha..

Veckans mest utmanande?
Att ha ork. De närmaste veckorna kommer energin att sugas ur mig, och minsta lilla grej får bägaren att rinna över privat. Jag orkar liksom inte ha energi till dubba jobb, en relation, familj och vänner. Och att komma in i rutinerna vad det gäller jobb. Hur jag ska fördela min tid och så vidare. Men det kommer!

Veckans kluring?

Om vi ska åka till Vårbalen eller inte… Jag är helt slut för tillfället och jag skulle egentligen bara vilja checka in på ett hotell mitt ute i ingenstans och bara spaa. Men jag kommer ju ånga mig om vi inte åker… Jag vill ju träffa alla kompisar, skåla under sittningen och äta skaldjur på lunchen.

Veckans längtan?
Att komma igång på riktigt! Ha mina egna kunder och bli trygg i min roll som affärsutvecklare.

Bild ifrån en frukost hos Day By Et Mikkelssen i förra veckan. Jag ÄLSKAR deras kläder (kolla skorna, silkeskavajerna och de fina färgerna!). Men jag är nog störst fan utav deras dotterbolag 2nd Day (där min röda kappa är ifrån). Det är mer sportiga kläder, ni fattar om ni klickar på länkarna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vad jag gör när ingen annan är med…

– Lyssnar på covers med cellor (en cello två cellor). Typ ”With or without you” eller ”Use Somebody” på högsta volym i bilen. Då kan jag gråta och skrika på samma gång av förtjusning. Gud ska man hyra om dom till sitt bröllop kanske. Måste sluta tjata om bröllop för jag vill inte gifta mig nu oavsett.

– Övar på presentationer om mig själv, om hur jag ska lägga fram någonting etc. Haha jag har alltid varit en person som visualiserat hur framtida situationer ska hanteras. Hur vi ska ta oss ur en jämn SM final, hur jag ska inleda en argumentation, vilka frågor jag ska ställa i en intervju etc…

– Oroar mig för människor i min närhet.

– Lyssna på poddar där jag lär mig någonting eller blir utmanad i mitt tankesätt. Tillexempel på poddar är Digitala Medie Podden (vill även ge Under Huden ett försök).

– Är pirrig inför jobbstarten!!! Längtar så himla mycket. Att få kollegor, ställas inför utmaningar, brinna passionerat för någonting och framförallt få känna mig lite vettig igen. Jag älskar min blogg på alla sätt, och yrket i sig är fantastiskt bitvis. Men jag är glad över att jag är påväg vidare.

Tröja ifrån Envii och vännen Henrietta ifrån Metro Mode.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi