Min nyårskrönika

Min summering utav 2021.

Vemodets år.

Hela graviditeten, förlossningen och att bli mamma var ju ett enda grått moln utav vemod. Allt gott kom hela tiden kom med något ont.

Jag mådde väldigt dåligt som gravid, men jag var tacksam över att det gick. Jag mådde skit efter förlossningen, men var överlycklig över mitt barn. Jag älskade att vara mammaledig, men jag saknade mitt jobb oerhört. Jag var förvånad över att jag axlade ansvaret över en annan människa så bra. Men jag saknade att kunna vara egoistisk och bara tänka på mig själv.

I min personlighet så har jag alltid varit väldigt svart eller vit. Plattan i mattan eller lata mig på soffan. Men under 2021 blev jag mycket mer nyanserad. Inte bara i mig själv, utan också hur jag ser på världen och min omgivning. Jag dömer mindre. Men också mer. Jag dömer män mer. Och jag har blivit mycket mer beskyddande över kvinnorna i min omgivning. Inget får hända dem under min vakt.

Under 2021 började jag (av naturliga skäl) att tänka mycket på hur jag vill bli ihågkommen. Fler rädslor har släppt. Typ som den att jag kanske uppfattas som arg. Varför får inte kvinnor bli arga på faktiska orättvisor, men män får vandalisera en arena om deras favvolag förlorar en fotbollsmatch? Jag vill ju så gärna förändra, förbättra. Men med det kommer principer. Principer som jag har svårt att släppa och som blev starkare i år. Kanske kan jag under 2022 bli lite mer följsam gentemot min partner?
Jag tänker mycket på hur jag vill fostra min son. Allt jag vill lära honom. Visa honom. Och hur hans kärlek för mig är det största och renaste jag någonsin har upplevt. Herregud jag är mamma nu… Och när jag tittar på honom vill jag BARA vara just det. Men när han sover, då påminns jag om allt annat jag älskar. Typ mitt drömjobb och mina tjejkompisar. Båda finns ju kvar i mitt liv, men jag vill ge dem mer kärlek det här året.

2021, vemodets år. Du formade mig, gjorde mig mer uppmärksam och mer rak. Och du gav mig det ömtåligaste jag har. Min William.