6år med honom

6år ihop med Honom.

Sex år! ! !

Det sägs ju att åren mellan tjugo och trettio är dom absolut roligaste i livet. Dom mest färgsprakande kapitlen i boken om ens egna liv. Kanske är det så? Vad vet jag? Hittills är jag för ung för att svara på det. Men något jag vet med all säkerhet är, att jag i hela mitt vuxna liv har varit tillsammans med Honom.

För om vi ska visualisera oss att det skrivs en bok, om mitt liv, just i detta nu… Ja då skulle man i den boken kunna läsa om de tre olika liven som jag hittills har hunnit leva.

Ja, ni läste faktiskt rätt,

mina tre olika liv.

För det var ett liv innan jag träffade honom.

Ett annat sen det blev vi.

Och sen det absolut viktigaste såklart,

vårt gemensamma lilla liv som föddes den 8e mars 2021.

Under alla dom här åren så har han stått bredvid mig. Tätt tätt intill. Inte alltid rent fysiskt, utan kanske snarare tvärtom. Han står ofta i den andra sidan av rummet, men ändå så känns han alltid så nära.

Men ibland så kräver livet mer än en kärleksfull blick igenom ett rum fyllt av människor.

Och då har han visat sin kärlek annorlunda.

För genom sorg, rädsla och förtvivlan så har han alltid stått vid min sida. Eller ja, legat bakom min rygg, omfamnat mig som den stora skeden och strykt mig över armen.

Och ibland, så har livet krävt ombytta roller. Då har jag behövt vara den stora. Den som långsamt sveper med fingertopparna i hans nacke, och som försöker att prata lika lugnt och tryggt som han brukar göra.

Men alla vet ju,

att vad som än händer i våra liv,

så är han min trygga punkt.

Och jag hans friska fläkt.

Vi behöver varandra för att få balans.

Vi är så extremt olika, men samtidigt precis likadana.

Tycka tillexempel, ja där är vi olika. För olika, tänker vi ofta. Tillexempel om det ska hänga djurtroféer på vardagsrumsväggarna… Eller om det är överflödigt med en sallad till middagen.

Men tur är väl då, att vi tycker lika om allt som är viktigt. För då spelar alla dom där småsakerna inte så stor roll.

För när det väl kommer till kritan,

så vet jag ju alltid vart jag har honom,

och han mig.

6 år ihop med Honom.

Sex år! ! !

Och vi båda glömde vår årsdag, i år igen.

Men den kärlek jag känner för honom,

den kärleken kommer jag aldrig någonsin att glömma.

Oavsett vilket år det är.

Jag och mina bästa killar i hela vida världen <333

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

BLOGGARE PÅ FORNI

Sedan 2008 har alltid haft som ambition att skriva om allt annat än rosa fluffiga moln. Bloggen är mitt favoritforum för det, och är den förlängda armen av allt ni inte får se på min IG story. Renoveringsresor, barnuppfostran, djupa texter, ekonomisnack och skönhetstips därför vanliga ämnen här inne.

Lever alla barnfamiljer såhär? Jag vill göra om och göra rätt.

I SAMARBETE MED H&M KIDS.

Innan vi drar igång vill jag först och främst länka till våra outfits här, så att ni slipper scrolla hela vägen ner:

MIN OUTFIT HITTAR NI HÄR:
Perfekt oversized kavaj i ljusgrönt (klick!), vit topp 99kr, favoritjeansen som är lååånga och på rea!, beiga spetsiga ballerina skor, beiga solglasögon, pärlshalsband, och min snäckformade väska.

WILLIAMS OUTFIT:
Cremevita linnebyxor (klick!), jeansskjorta, beiga sandaler, vit t-shirt 39kr, blårandig solhatt med knyte och klassiska fina barnsolglasögon. 

Så, nu har vi betat av den biten. Nu går vi över till en ärlig text och bekännelse om vårt liv just nu…

Ännu en morgon där jag sladdar in på förskolans parkering med hjärtat i halsgropen.

”Fan fan fan, jag glömde ta med den där boken som dem skickade ut information om i måndags”, inser jag medan jag stressat försöker rafsa ihop alla saker ifrån bilen. ”Helvete! Och extrabyxorna ifall han blir blöt”, säger jag högt för mig själv.

Sedan tänker jag:

*William får inte märka att jag är stressad*

*William får INTE märka att jag är stressad!!!*
Jag börjar att tralla på en hitt-på-låt och ler mitt allra bredaste mot William som hänger i min famn med tröjan uppkorvad mitt på magen. Jag har inte tid att dra ner den. Hans skor hann jag inte heller dra på innan vi åkte, så dom måste jag krampaktigt att försöka hålla fast med ena lillfingret.

Jag leker en lek där jag låtsas vara en hoppande antilop, och tar mina allra största kliv för att snabbare komma till grinden. Jag tänker att varken William eller någon annan ska märka att jag springer då.
Även om Williams förskoletider är mellan 09-15, så vill förskolelärarna vill helst att han ska komma in vid 08:30 för att börja dagen på bästa sätt i matsalen med sina kompisar. Men nu är jag tjugo minuter sen.

Jag hann slänga fram tre ostmackor till honom innan vi åkte, så ätit hade han ju gjort (även om det inte var speciellt innehållsrikt)…

Men jag fattar ju att jag just nu framstår som en mamma som inte _VERKAR VILJA_ att mitt barns dag ska börja på BÄSTA SÄTT i matsalen. För hade jag velat det, så hade jag ju ansträngt mig mer för att komma i tid och för att komma ihåg både bok och extrabyxor.

Jag kände mig som en usel mamma, i trippel bemärkelse.
Skamset pussar jag William på kinden, säger hejdå och ber om ursäkt till pedagogerna. För jag visste att hans avdelning skulle få det stressigt för att hinna hålla sitt morgonschema nu…

_Och allt är mitt fel._

Dessutom blev det såhär sist jag lämnade också.

Precis innan jag ska stänga igen ytterdörren ropar hans favoritfröken ”Juste! William har växt ur sina skor, så det vore toppen om ni kunde ta med några andra!”.

Med kaninpuls springer jag över parkeringen och kollar mitt schema i mobilen. Jag inser att jag inte hinner åka till någon affär och köpa några nya skor varken idag, imorgon eller ens den här veckan.

”Jag får beställa hem några ikväll” tänker jag, medan både mailen och sms-inkorgen plingar om vartannat. Jag orkar inte tänka på hur många som troligtvis är irriterade över att jag inte har svarat än.

Jag får svara senare. Men först behöver jag åka tillbaka hem och fixa allt som vi fick lämna för att snabbare komma fram till förskolan. Dessutom behövde jag svänga förbi förskolan ytterligare en gång till för att droppa av den där förbannade boken och extrabyxorna. 

Jag svär högt, ja, jag nästan skriker svordomar på löpande band i bilen. För nu skulle jag bli sen till mitt första (utav fem) möten i stan. Jag skulle göra ännu fler människor besvikna idag.

_Och det är mitt fel._

Väl hemma igen så har både osten och brödet ifrån morgonens frukost börjat att hårdna. ”Helvete, nu måste ju någon åka och handla innan imorgonbitti” tänkte jag.

Min kille hade ju storhandlat i söndags för att veckan skulle flyta på… Men nu skulle den inte göra det.

_Och det är mitt fel._ 

Resten utav dagen ligger jag fortsatt konstant efter. Och hur mycket jag än anstränger mig för att släcka bränder och komma ikapp i schemat så går det inte.

Jag lyckas dra på ett brett leende i vartenda möte jag kliver in i. Och jag tror att jag trots allt framstod som den bästa versionen utav mig själv…? Jag hoppas det i alla fall. För min inkomst i höst hänger på det.

Men inombords känner jag mig inte alls som den personen jag försökte framstå som i mötena. Tvärtom. Jag känner mig som den absolut värsta och sämsta versionen utav mig själv.

Och så hade det varit länge nu. I ganska exakt tolv månader till och med.

För det var för ett år sedan jag skulle börja bolla föräldrarledighet och karriär samtidigt.

Innan jag fick barn så räckte tiden ALLTID till. Jag höll alltid mitt schema, gjorde aldrig någon kund besviken, och jag levererade alltid på topp, oavsett som det var i jobb eller på hemmafronten. Och idag så undrar jag ofta, om inte VARENDA DAG, hur alla andra barnfamiljer får ihop sina liv? 

Och varenda gång jag tänker på det, så får jag dåligt samvete gentemot William. Min älskade älskade ÄLSKADE unge. Jag vill ju aldrig någonsin att min stress ska gå ut över honom. 


Jag vill inte att han ska minnas mig sånhär. Som en mamma som verkar vara obrydd om hans uppgifter i skolan, eller obrydd om att han har växt ur sina skor. Det vore min mardröm.

Så därför skakade jag hand med mig själv, och lovade att jag måste börja stanna upp i vardagen för att enbart fokusera på att vara den bästa och roligaste mamman han kan tänka sig. Ni vet, att jag tar ledigt ifrån jobbet för att hitta på roliga saker och skapa minnen ihop. Minnen som förhoppningsvis kan väga tyngre än alla morgnar av vardagsstress när han tänker tillbaka på sin uppväxt. 
Så i mitten av förra veckan, satte jag mig ner och beställde hem sommarkläder till Gugge. Så att vi skulle ha dem redo i garderoben när sommarvärmen skulle slå till! Det kändes asbra och lättande.

H&M Kids sommarkollektion hade släppts, och jag han knipa hem flera favoriter ifrån nyhetskategorin!! Och två dagar senare damp både sandaler, en solhatt, svala linnebyxor och ett flerpack med vita t-shirts ner i brevlådan. Och några roligare vardagsplagg, typ det här beiga frottésetet (klick!) och ytterliggare ett frottéset men i dovt grönt (klick!). (Psst, var snabba för att H&M’s barnnyheter säljer ofta slut fort!).
Och i fredags så tog jag en halvdag ledigt ifrån jobbet för att åka in till stan och fika med William, vår hund och min syster. Några av de saker Gugge älskar allra mest i livet<3

Efter cafébesöket så kollade vi på bilarna som for längst med Sveavägen, och William skrek utav förtjusning.
När jag skulle gå och lägga mig i fredagskväll så hade den mesta av stressen och allt dåliga samvetet runnit av mig. Jag insåg att jag faktiskt gör mitt allra bästa<3 Men det är lätt att glömma det, för ens otillräcklighet är lättare att bli påmind om.

Det kändes bra i både hjärta och själ att komma till den insikten. Och inte nog med det så hade både William och jag haft världens roligaste eftermiddag ihop, och skapat nya roliga minnen tillsammans <3

Och det mina damer och herrar,

_Ja det var min förtjänst._

  1. Jag tror alla som har små barn känner som du, att tiden aldrig räcker till. Jag har börjat prioritera bort saker tex som att träffa vänner flera gånger i veckan, det håller jag till helgen, jag beställer mat på internet för att slippa åka eller har en matkasse som kommer varje vecka. Jag går upp en timme innan jag väcker min dotter och hinner då med disk, tvätt osv. Har sedan ”barntid” mellan 6-7.30, då fixar jag allt innan förskolan och åker till förskola , lämnar och går till jobbet. Mellan 8-16 är det jobb. Mellan 16-19 är det ”barntid” igen, då lagas det mat, vi leker, förbereder inför nästa dag, badar tillsammans, läser bok och sen godnatt. Då har jag några timmar på kvällen innan jag behöver sova, den tiden lägger jag på vad jag vill, träning, jobb, hushållssysslor eller vad man nu vill göra. Det funkar ganska bra för mig, har gjort så här sedan min dotter började på förskolan och nu är hon 5. Kanske låter tråkigt att ha allt inrutat men det är skönt. Det blir också lite lättare ju äldre de blir. Försök hitta en struktur, jag hejar på dig 🙂

  2. Ingen får ihop det är nog svaret som är sanningen. Vi har pusslat som idiotier för att få ihop att båda ska kunna jobba heltid och vår son ska slippa gå på förskolan 7-17 men det går inte. Någon av oss kommer få gå ner till 75 % och vi får hoppa över utlandsresa i ett par år. Jag personligen känner att all den tid vi kämpade för att bli föräldrar och alla tårar och missfall så är jag inte mer ön skyldig mig själv och min son att vara med honom. Jag kommer därför jobba 6 h per dag istället för 8 för att han ska slippa behöva gå 10-12 h per dag på förskola och att jag ska slippa stressa överallt.

    1. Vill också tillägga att jag har full flex och möjlighet att jobba hemma men det hjälper liksom inte så mycket. Jag kan inte jobba hemma med en 1,5 åring. Flexar jag som vissa på mitt jobb gör, jobbar 9-15 sen tar igen 3 h arbete då är mitt liv kaputt. Jag kan inte spendera varje kväll mellan 19-22 med jobb sen går och sova. Det är inte värt det. Alla gör väl olika men som sagt. Man för aldrig tillbaks åren med sina små barn så vi kommer prioritera barnen istället för arbetet. De är bara små en gång i livet.

      1. Håller helt med dig! Har också full flex men den är svår att nyttja. Dessutom tar nattningar lång tid, maten ska lagas och tvätten tvättas och ungarna badas (ibland 🙃). Jag går ner till 80% sen och deras pappa jobbar kvällar/helg nu tills vi kan gå på semester. Tänker 80% är ganska bra även sen när barnen är lite större, så kan man kanske förlänga tiden hemma med dem.

        1. Ja jag tror personligen att 80% är värdefull tid med sina barn. Man får snåla lite i ett par år för att få tid med barnen och slippa stressa livet ur sig 🥰

  3. Både känner igen mig och inte känner igen mig, har inga inbokade möten utan tar det mesta spontant vilket hjälper. Två heltidsarbetande, en 2,5-åring, en 7 månaders och husrenovering men det går. Det mesta rinner av mig, tar det inte så allvarligt om något klädesplagg är fel eller äldsta sonen får köttbullar till middag 3 dagar i rad. Vi sover huller om buller bara för att prioritera sömn och det gör mig inte så mycket om minstingen får vara lite ledsen medans jag diskar rent i köket. Kan vara att man är för trött för att bry sig om allt :))

    Jag tror man lär sig med åldern och erfarenheten att skita lite mer i saker och inse att man inte måste räcka till till allt o alla hela tiden. Kan faktiskt säga att min arbetsmoral har gått i botten sen jag fick barn men så får det vara ynka 4 år framåt, sen är småbarnsåren över 🙁

  4. Sådär ser det ut för dom flesta barnfamiljerna. Jag själv försöker tänka en halvtimma tidigare än vad jag gjorde innan och oftast får man lite tid över. Ska vi t.ex. iväg kl 8 så tänker jag att jag ska vara klar till 7.30 och är klar till typ fem i.

  5. Får så mycket känslor av att läsa detta!!! Undrar också varför jag aldrig möter en annan förälder i kapprummet med hög puls och hjärtat i halsen?! Svettig och stressig slänger man in ungarna varje morgon på förskolan. Och när man kommer till jobb slår det mig att när jag kommer hem ikväll sover dem kanske redan… Och allt känns så ovärt 🙁

  6. ​Hej, du är så himla bra på att göra inlägg där du tipsar om saker, går alltid in på länkarna och köper många gånger saker. Det närmar sig sommaren och då fyller jag 25år och tar dessutom examen. Hade inte du kunnat tipsa på roliga saker att önska sig av familj, släkt och vänner? Tänker att det kan passa till andra födelsedagar och typ studenten. Känns som att man vill få något minnesvärt, typ nån designklassiker, väska eller porslin, eller iallafall något finare som man kan minnas tillbaka till att man har fått. KRAM

  7. Jag är ledsen men JA, det är nog livets lott som förälder, att alltid känna sig otillräcklig. Tyvärr. Ibland gör det mig stressad, ibland tar jag det med en klackspark. Det kommer komma en tid då jag faktiskt kommer i tid, utan att vara svettig med nyduschat hår och har sluppit sminka mig i farten från parkeringen till kontoret.
    Det är en liten tröst och veta att vi är fler som känner likadant, du är inte ensam. Det hjälpte ändå att läsa ditt inlägg för mig, det fick mig och känna mig mindre ”misslyckad” när jag vet att vi är flera i samma båt.
    Kämpa på, all eloge till er som ändå lyckas ha honom korta dagar på förskolan, bara det ska du se som en vinst 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Min nyårskrönika


Min summering utav 2021.

Vemodets år.

Hela graviditeten, förlossningen och att bli mamma var ju ett enda grått moln utav vemod. Allt gott kom hela tiden kom med något ont.

Jag mådde väldigt dåligt som gravid, men jag var tacksam över att det gick. Jag mådde skit efter förlossningen, men var överlycklig över mitt barn. Jag älskade att vara mammaledig, men jag saknade mitt jobb oerhört. Jag var förvånad över att jag axlade ansvaret över en annan människa så bra. Men jag saknade att kunna vara egoistisk och bara tänka på mig själv.

I min personlighet så har jag alltid varit väldigt svart eller vit. Plattan i mattan eller lata mig på soffan. Men under 2021 blev jag mycket mer nyanserad. Inte bara i mig själv, utan också hur jag ser på världen och min omgivning. Jag dömer mindre. Men också mer. Jag dömer män mer. Och jag har blivit mycket mer beskyddande över kvinnorna i min omgivning. Inget får hända dem under min vakt.

Under 2021 började jag (av naturliga skäl) att tänka mycket på hur jag vill bli ihågkommen. Fler rädslor har släppt. Typ som den att jag kanske uppfattas som arg. Varför får inte kvinnor bli arga på faktiska orättvisor, men män får vandalisera en arena om deras favvolag förlorar en fotbollsmatch? Jag vill ju så gärna förändra, förbättra. Men med det kommer principer. Principer som jag har svårt att släppa och som blev starkare i år. Kanske kan jag under 2022 bli lite mer följsam gentemot min partner?
Jag tänker mycket på hur jag vill fostra min son. Allt jag vill lära honom. Visa honom. Och hur hans kärlek för mig är det största och renaste jag någonsin har upplevt. Herregud jag är mamma nu… Och när jag tittar på honom vill jag BARA vara just det. Men när han sover, då påminns jag om allt annat jag älskar. Typ mitt drömjobb och mina tjejkompisar. Båda finns ju kvar i mitt liv, men jag vill ge dem mer kärlek det här året.

2021, vemodets år. Du formade mig, gjorde mig mer uppmärksam och mer rak. Och du gav mig det ömtåligaste jag har. Min William.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Farsdag när man själv har fått barn…

Den här dagen har varit en dag som jag alltid har velat hoppa över. Helst glömma. 

Farsdag. 

En svart dag i kalendern.

För några år sedan ville jag hylla mamma istället. För hon hade ju tagit hans plats. 

Gjort allt han skulle göra. 

Tagit ansvar för allt han hade flytt ifrån. 

”Man behöver ingen pappa”, tänkte jag, log för mig själv och stängde ner alla känslor i en box som jag aldrig öppnade igen.  

Men de senaste åren har jag bara velat glömma helt istället. Inte just honom, för vem han är minns jag knappt… Vår relation har ju varit död i många år. 

Nej… Det jag har velat glömma är platsen. 

Att det är en plats i mitt släktträd som ekar tom. 

Och den tanken gör mig så jävla arg. För jag tycker faktiskt inte att jag förtjänar det. Ingen gör det. Ett barn ska inte kunna bli övergivet av sin förälder.

Men sen kom det en person inklampandes i mitt liv… 

Som höll kvar mig mot sitt bröst, hur mycket jag än sparkade bakut. 

Han som har fått min andning att kännas lättare. 

Min värld ljusare. 

Och min vardag tryggare. 

Samma man satt den 8e mars bredvid min sjukhussäng och hulkgrät mot mitt knä när vår son hamnade på mitt bröst. 

Han körde min rullstol. 

Bar mig när mina ben vek sig. 

Och tog hand om vår son när jag inte var kapabel till det. 

Han är inte bara min största trygghet. 

Utan även min sons. 

Från och med i år tittar jag inte bort ifrån Instagramflödet när Farsdag knackar på dörren. Tvärtom, så blir jag istället lycklig.

Grattis min älskade älskade P! Du är fadern jag alltid har drömt om att kunna ge mina egna barn.

Tack för att du gör mina svarta dagar i kalendern lyckliga igen. 

Vi älskar dig<3

/ Ellinor, William & Bruno 

  1. Så otroligt vackra, tunga, rader i det här inlägget. Det märks att det kommer från hjärtat ❤️ Trots att vi inte känner varandra så känner jag genuin glädje för den tillvaro du verkar befinna dig i nu. Trots allt tufft du gått igenom med åren. Du är en sann förebild, tack snälla för att du delar med dig Ellinor ☺️ Njut av solen i Spanien! 🇪🇸

    Kram!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Jag växte upp utan ett tryggt hem och kärleksfulla middagar


Jag kommer aldrig någonsin att glömma känslan av att få nycklarna till mitt allra första hem. Och nej nu pratar jag inte om min första egna lägenhet. Vilket det ju också var, men allra mest var det mitt första riktiga Hem. Jag hade aldrig tidigare haft ett ställe dit jag alltid var välkommen och där jag alltid kunde samla kraft.

För under min uppväxt så fanns det inget hus med fyra dörrar, gemensamma middagar eller en familjär stämning.

För när jag var hemma hos pappa så ekade det stora huset på gården tomt. Han var jämt iväg med jobbet, och glömde alltid att handla hem mat. Som storasyster minns jag, hur jag febrilt försökte skramla ihop någon form utav middag till mig och min syster… Den här lördagen också.

Färskt bröd kom inte ens på tal och flingpaketet ekade tomt sen länge. Men det var nästan bara tur för det fanns ändå inget porslin att äta ur. Möjligen den där finskålen mamma alltid hade plockat fram under speciella tillfällen, den som vi brukade ha julgodis i. Men annars hade alla odiskade tallrikar bildat ett högt torn både i- och runtom vasken.

En gång när jag glatt öppnade kylskåpsdörren trodde jag att pappa hade köpt hem sockerdricka. Men när jag halsade direkt ur den stora 2 liters flaskan fick jag hålla för munnen för att inte kräkas rakt ut på köksgolvet. Det var Tonic Water jag hade fått i mig. För utblandningar och energidrycker fanns det alltid gott om hemma, ifall någon skulle blanda ihop en drink.

Varje lördag slutade nästan jämt med att jag fick räcka över en torr skiva Wasa Sport till min lillasyster. Om vi hade tur så fanns det smör. Och lyxade vi till det, så blev det smaklösa, säkert två år gamla, nachobröd.

Hemma hos mamma var det precis tvärtom. Kylskåpet var proppfullt fastän jag aldrig förstod hur vi hade råd med det. Och lägenheten kryllade konstant utav människor. Men inte på det där härliga sättet som man kanske ser framför sig. Utan det var alltid någon som var arg, skrek eller bråkade med någon annan. Det var så dålig stämning att jag tillslut bara blev sängliggandes. Enda gången jag gick upp var om jag skulle träna, äta eller gå på toaletten. Men tyvärr lyckades jag alltid att börja bråka med någon påväg tillbaka till sovrummet. Så jag undvek helst det också.

Så under fyra år sov jag alltid hemma hos vänner eller min pojkvän. Där var det aldrig stök och bråk och jag kände mig alltid som hemma. Men där kunde jag ju inte hänga jämt (även om alla alltid var så snälla och sa att jag fick det).

Efter studenten bodde jag en sväng i London. Men jag rekommenderar faktiskt ingen att dela på 18kvm med två främlingar man egentligen inte kände. Jag praktiskt taget flydde hem.

Sedan flyttade jag av en slump ihop med en nyfunnen vän i Göteborg. Äntligen hade jag ett ställe där jag själv bestämde reglerna. Och kanske gjorde den frihetskänslan, att jag kan räkna på två händer, hur många gånger jag somnade nykter. Tillslut blev vi utkastade ur lägenheten och tur var väl det.

För då kom jag (vad jag trodde var tillfälligt) tillbaka till Stockholm. Jag hyrde en lägenhet någonstans söder om stan… Men som jag aldrig var i. För då hade jag lyckats träffa P och hunnit flytta ihop med honom inom loppet av en månad. Och 5 månader efter det så köpte vi en lägenhet tillsammans.


Jag minns ALLT ifrån tiden i vår lägenhet på Västmannagatan. För det var första gången jag på riktigt kände mig trygg. Det var en så pass NY känsla i min kropp, att jag i flera månaders tid saknade ord för hur lycklig jag var.

Vi åt pannkakor till frukost varje söndag, och jag införde som policy att kylen aldrig fick stå tom. Det var, och är, så oerhört viktigt för mig. Att det alltid finns mat och äta. Speciellt nu när vi har fått egna barn.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma känslan av att få nycklarna till mitt allra första hem. När jag öppnade ytterdörren första gången så slogs jag av tystnaden och fridfullheten. Det var inte på det sättet att man kände sig ensam, utan det kändes bara harmoniskt och tryggt. Och när jag gick längst korridoren och ner till sovrummet så blev jag ofta chockad över att det inte var någon som skrek efter mig. Varenda sekund i vartenda rum var en befrielse att vistas i.


Och SOM jag njöt utav att ha mitt alldeles egna hem. Jag skuttade runt och fyllde gladerligen hela lägenheten utav stearinljus, vareeeeenda dag hela den hösten och vintern.

Jag bjöd hem vänner på middagar nästan varje kväll, utan att behöva skämmas för någon bråkig stämning eller för att hela vasken var fylld med disk både i och runtom.

Och så fort det blev varmt utomhus så dukade jag upp för trerättersmiddagar nere på den mysiga innergården.  Även fast det fanns en hiss, så packade jag förtjust min lilla picknickkorg och gick upp ner, upp ner, med alla saker. Ingenting kändes jobbigt, utan jag var bara lycklig över att folk kom hem till oss och åt HELA middagar. Det var ingen som argt avbröt och stormade därifrån. Utan alla satt alltid kvar, skrattandes, och avnjöt det man hade lagat. Det var så nytt för mig.


Och för att inte tala om alla brasor jag tände. När lägenheten fylldes utav eldens doft blev jag varm enda in i benmärgen. Ofta grät jag i smyg, och torkade tårar ifrån kinderna när P gick in på toaletten.

Jag kunde liksom inte FÖRSTÅ att livet hade kunnat bli så bra.

Det handlade aldrig om saker, utan om allt det där man inte kan köpa för pengar. Lugn. Kärlek. Värme. Och trygghet.

I min familj så firade vi inte jul under många år. Utan istället hade det blivit en högtid som handlade om bråk vart man skulle vara, vad man skulle äta och att alla andra verkade ha det så härligt. Men inte vi. Så därför slutade vi bara med firandet helt och hållet.

Men i vår lilla lägenhet i Vasastan så insåg jag att det inte var någon annan som bestämde hur jag skulle fira jul längre.

Jag ville skapa nya härliga julminnen, som inte var kopplade till ångest. Och det gjorde vi. P skrattade nervöst när jag plockade upp kartong efter kartong med pynt redan i november. Men han lät mig ändå hållas, och förstod varför jag ville ha allt framme till i slutet av januari. Det var en sån stor och viktig grej för mig. Att julen äntligen skulle firas, och dessutom på mina premisser. Och så har det ju varit sedan dess.

Ja, nu var det slut på lägenhetsminnen för idag. Jag hoppas verkligen att ni har uppskattat min textserie som jag har lagt ut under våren och sommaren i samarbete med Länsförsäkringar Fastighetsförmedling.

Jag hade kunnat sitta och bara skriva om hur grymma deras mäklare är, och hur serviceminded dem är när det kommer till att sälja eller köpa sin bostad. Men det är kul att ni verkar uppskatta att jag har satt min touch på det hela istället. Att skriva om upplevelserna jag har haft i mina tidigare boenden känns mycket mer personligt och ärligt.

Klicka här för att läsa mer om Länsförsäkringar Fastighetsförmedling. Eller så kan ni läsa de andra två personliga blogginläggen här:
Del 1) Drömmen om en flytt till Skåne.
Del 2) Jag minns sommaren när mamma och pappa skiljde sig.

  1. MYCKET hellre såna här samarbetstexter!! Känns mer ärligt och trovärdigt och det speglar ju exakt allt vad fastighetsköp och mäkleri egentligen handlar om bakom alla kostymer och avtal: drömmen om ett hem.

    Drömmen om hur man ska få inreda det. Om mysiga kvällar i soffan med en tekopp när det regnar utanför. Om soliga kvällar och kräftskivor med vännerna på balkongen eller i ett pyntat kök. Nånstans att andas, att gråta, att tröttskratta åt humor som ingen annan fattar. Ett hem där små hundtassar klapprar över parketten.

    Inget av det hade du fått fram genom säljiga #samarbete-texter om deras konkreta erbjudande. Man MÅSTE ju skriva personligt som du gjort för ett hem är ju det mest personliga som finns! <3

  2. När och om du vill flytta till Skåne så hojta till så kan vi byta och då slipper vi de skyhöga mäklararvodena.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

sub archi