Svarar på kommentar – hur mycket kommer ni att exponera ert barn i sociala medier?

Fråga: ”Hur tänker du kring att många av de nämnda influencers ovan exponerar sina barn? Och hur är din tanke kring att visa upp ert barn sedan? Jag kan själv tycka att många idag inte alls tänker på sina barn integritet i långa loppet”

Svar: Hej fina! Hur andra gör är helt upp till dem tycker jag. Det är en grej man bestämmer inom sin familj och inget som jag har (eller tycker mig ha rätt till) att ha en åsikt kring.

Men när det kommer till oss och vår familj så känns det så svårt att svara på. Jag själv har ju (tro det eller ej) issues med just integritet och att låta folk komma mig nära/nudda mig fysiskt eller att ens komma hem till vårt hus. Jag jobbar verkligen på den biten med mig själv vareviga dag, för jag vill inte vara sån. Så jag förstår varför frågan om integritet kommer upp, speciellt om man själv inte har en stor plattform på sociala medier och kan sätta sig in i vad det innebär.

För jag förstår ju att det blir svårt för er att ens tro på att jag på det privata planet är just –väldigt- privat. Eftersom att ni på sociala medier får hänga med mig i ”allt”. Men! På ett sätt känns det som att jag under de 13 (!)åren jag har bloggat – har levt två separata liv. Ett liv som knappt mina närmsta vänner har känt till, som har varit proppfyllt utav sorg och trasiga relationer. Och ett ”öppet” liv som jag har delat med er där jag har skrivit om ångest/besvikelse/ilska mm. Ett liv är med andra ord så mycket mer än vad som delas i sociala medier.

En del utav all min ångest har grundat sig i människor i min närhets sjukdomshistorik eller problematik. Och det skulle jag aldrig aldrig dela det med er, för det är inte MIN historia att berätta. Där har jag dragit en väldigt tydlig gräns, då jag aldrig vill att någon annan ska känna att jag berättar deras sanning. Oavsett om det kommer till att någon i min närhet är sjuk, att jag gör slut med en pojkvän eller tjejkompis heller för den delen. Då skriver jag bara till er att det tog slut pga att man har växt isär, för jag vill inte hänga ut någon om den inte har chansen att nå ut till samma publik och berätta sin version. Jag är alltså ytterst sällan privat men jag har inga problem med att vara personlig. Tex jag kan berätta ATT jag är ledsen och hur den känslan känns – men inte VARFÖR jag är ledsen osv. Det i sig är en enorm skillnad när det kommer till just integriteten.

När det kommer till min kille så vill ju han dels inte vara med i mina sociala medier, och dels vill inte jag det. För det här är MINA kanaler som handlar om MIG. Han är en biroll i mina sociala medier även fast han är huvudrollen i mitt liv privat. Men sedan berättar ju jag en del av vad vi gör ihop såklart. Många läsare efterfrågar meeeeer innehåll om min kille, bilder, en gemensam podcast etc men det skulle kännas alldeles för privat för oss båda. Medan det för andra är en självklarhet?

Vissa familjer har inte sociala medier över huvudtaget. Andra familjer är helt emot att dela bilder på sina barn men kan lägga upp bilder på sig själva. Vissa är emot sociala medier men har istället specifika Instagramkonton som deras spädbarn ”driver” vilket känns okej. En del familjer tycker en viss typ av exponering av sina barn är okej och andra tycker inte att det finns några gränser för vad som blir för privat eller inte. Såhär fungerar det ju i det verkliga livet också. Jag minns det själv från när jag var liten och man hörde de vuxna prata vid matbordet om olika problem. Somliga höll tyst om allt, andra var öppna som böcker om vad deras familjer gick igenom. För att vi alla är OLIKA helt enkelt och det finns inte ETT framgångskoncept som passar alla. Så jag tycker att det är asbra att frågan lyfts så man får tänka till. Men att så många lägger så mycket energi eller värdering i hur andra familjer väljer att sköta detta begriper jag faktiskt inte? Då finns det andra barn som lider betydligt mycket mer, som varken får vinterjackor, mat på bordet eller kärlek. Om man vill tänka på andra barns bästa så SE dessa barnen istället för att noja över att andras barn kanske syns för mycket.

Med andra ord, oavsett hur vi väljer att göra så kommer det aldrig någonsin att vara tillräckligt bra för alla. Men att ALL exponering på något sätt skulle kunna vara skadligt tror jag absolut inte. För mig är det bara viktigt att det inte blir fööör mycket content över lång tid, att det blir för privat/utlämnande/naket eller att barnet i framtiden känner att den inte fick berätta sin sida av myntet om ni förstår? Där går väl min gräns då antar jag?

Om vår bebis skulle födas sjuk tex så är jag en person som vill och behöver få hjälp och stöd i det ifrån andra i samma situation (obs skulle såklart prata med familj/vänner också men det är ju omöjligt för att de få människor i ens lilla krets skulle förstå alla ens problem?). Meen då skulle jag dela det utifrån MITT perspektiv och hur JAG känner. Inte hur min kille eller vårt barn känner och tusen bilder på dem två ifrån sjukhuset tex. Och att prata om barnsjukdomar eller familjeproblematik i sig är bara positivt tycker jag för det hjälper så så såååå många andra familjer. Men om vårt barn vid äldre ålder skulle drabbas av en sjukdom eller tacklas med en diagnos, och är stor nog att själv kunna förmedla sin sida av myntet så skulle jag fråga först om det var okej att jag delade vad vi som familj gick igenom och hur jag kände kring det. Det finns flera olika sätt att dela en situation på sociala medier med andra ord.

Såhär tänker jag spontant JUST NU alltså, men det beror helt på där och då och är omöjligt att svara på innan det har hänt<3 Det är verkligen från situation till situation vad jag tycker är okej att dela med mig utav eller inte.

Så mitt kortfattade svar är: jag tycker verkligen ingenting om hur andra gör och jag vet inte riktigt hur vi kommer att göra heller. Det beror helt på situation till situation. Men jag har absolut gränser för vad som känns okej för just mig och inte. Sen kommer ju min killes åsikt kring det hela att värderas in lika högt såklart! Men hittills hur jag har skött mina sociala medier är jag väldigt stolt över, så jag tvivlar på att det här kommer vara en större utmaning i föräldraskapet<3

Hur tycker och tänker ni? Vad är okej i er familj (hypotetiskt ett rent krasst) och vad känns för privat?

  1. Hej! Det var jag som skrev frågan och vill tacka för ett jättebra svar med kloka tankar.

    Jag följer inte längre så många influencers men du är en av få som jag numera läser. Du är grym på det du gör!

  2. För mig är det otroligt viktigt att skydda barnet för allt hemskt som sker online. Vill inte att en oskyldig bild på mitt barn hamnar på sidor som är allt annat än oskyldiga. Samma sak med att visa min gravidmage (finns många speciella ”intressen” och människor där ute usch fy). Sedan kan inte ett barn ge sitt medgivande på att bli postad online.
    På senare år har jag verkligen styrt och stramat åt information om mig online. Lägger inte längre upp bilder på min partner, visar sällan mina vänner, gömmer min adress, pratar inte för personligt osv. Visar bara upp större saker som hänt t.ex. nytt jobb, flytt utomlands, ytliga grejer som stories när jag varit på stan etc.
    När jag blir gravid kommer jag också vilja skydda det från allmänheten faktist. Man är så fragil som gravid och jag vill minimera risken att utsättas för något hemskt. Sedan anser jag att min framtida graviditet är något som är extremt privat och bara skall upplevas med nära och kära. Jag ser framför mig hur jag efter födseln postar en 1:a familjebild à la Kate och William från brittiska kungahuset haha! På distans där man inte ser barnets ansikte. Och sedan typ postar en tbt när man fick första ultraljudsbilden. Men that’s it!
    Min partner tycker också samma vilket är skönt. Han är ännu mer privat. Som ung idag vet man om alla faror online så det är den vägen vi kommer ta vid en framtida graviditet. Sen är alla fria att göra vad de vill såklart!

    Men det var min syn på saken!

    Kram, stay safe!❤️

    1. Hej fina! Oj vad hemskt att du känner så<3 då ska du ju såklart inte göra det! 🙂 jag ser ju ingen skillnad på en familjebild på avstånd eller en sån bild i månaden hehe, samma hemskheter med att bilderna delas på olämpliga ställen kan ju hända då tänker jag? Eller? Om ej förstår vad jag menar? Dock är jag heeelt med på att man vill ha saker privat för att man är mer privat. Vet bara när jag har haft vanliga jobb. Då har det känts konstigt att dela mer personliga grejer för att kollegor? Chefer? Kunder? Etc har kollat!!! Hahaha fick stressssss av den tanken då. Så minns att jag var mycket mer opersonlig under de perioderna <3 KRAAAM

      1. Förstår helt vad du tänker och du har en bra poäng! Hela det här tänket kom till i samband med en trasig relation till en familjemedlem, så då har jag blivit rätt överbeskyddande. Det kommer också från tanken om (gud förbjude) barnet går bort i magen så är det bara mina nära och kära som vet om graviditeten och som kan stötta mig på det sättet jag behöver. Delar mycket saker av mitt liv med min familj och nära vänner men förra meddelandet var mest inriktat på publika delningar! Ibland finns det saker som man helt enkelt inte anser att hela världen ska ta del av!

        Ta hand om dig ❤️

  3. Fra en som studerer juss:
    det handler ikke så mye om hva dere som foreldre vil, ønsker osv. Fordi et barn er et selvstendig individ som også har rettigheter – herunder menneskerettigheter som gir rett på privatliv etter EMK art. 8. Ved spredning av bilder, info, osv. i sosiale medier så brytes denne rettigheten fordi BARNET SELV ikke kan godkjenne til en slik eksponering. Man krenker rett og slett sine barns rettigheter ved å eksponere. Så kan man si at man selv mener man skal bestemme over barnet til det er voksent- og det er ok – men da kan man kanskje bestemme å IKKE eksponere det frem til det er voksent nok til å forstå hva det innebærer å eksponeres på store sosiale plattformer. Her er det også en stor forskjell mellom ”mannen i gata” og dere influencere/kjendiser, fordi privatlivet selvsagt krenkes i enda større grad når følgerskalaen er så enorm stor som hos dere. Det samme følger av FNs konvensjon om barns rettigheter som bygger på prinsippet om at alt skal skje til barns beste – dette gjelder OGSÅ for dere influencere når dere tar bilder av egne barn. Kanskje man tenker at ”aja men et bilde de han er søt” er vel ikke skadelig. Men det er ikke slik reglene er: man skal gjøre det som er til barnets beste – og i en slik situasjon kan det være å ikke eksponere barnet overhode.

    I tillegg:
    Jeg mener det er viktig å huske på at overgrep mot barn / handlinger som er ulemplige mot barn ikke bare knytter seg til at noen laster ned bilder på nakne barn. Med den eksponeringen som skjer av barn hos influencere i dag er det fare for at relasjonen mellom følger og barnet blir av en såpass ”nær karakter” at mennesker som tenner på barn kan fantaserer om dette barnet særlig pga. den nærhet man føler til det.

    1. Hej fina!

      Jag förstår att du är sjukt driven inom detta iom att du pluggar juridik<3 Jag själv har inte läst på alls om barns rättigheter varken inom svensk lag, FN:s barnkonvention (säger man så?) etc etc. Jag är alltså inte påläst inom ämnet! 🙂

      Jag tycker att en del av det du skriver låter vettigt, men iom att jag inte har läst det här själv så blir det ju svårt för mig att uttala mig. Men det blir också omöjligt att förlita mig på en enda källa. För i nästan allt du skrivit så om de sk. "reglerna" så är dem ju inte så pass specifika som du vinklar det till. Att saker "kan" hända, det "kan" vara skadigt för ett barn, det "kan" finnas en risk osv blir ju din tolkning av en rekommendation/lag/regel (vad säger man?). Hade det varit olagligt att posta bilder på sina barn på sociala medier, oavsett influencer/tidning/privatperson whatever, så hade det funnits en sådan lag. Som sagt, det är stor skillnad på att något är integritetskränkande och en bild på sociala medier. Det vore naivt att tro att den situationen (eller någon annan situation) skulle vara svart eller vit. Det finns tusentals och återigen tusentals nyanser av vilken typ av bild, vilken typ av kontext etc.

      När det kommer till pedofiler så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Ej påläst alls om hur den sjukdomen påverkar psyket och hur sådana människor fungerar. Jag tror dock, liksom du, att pedofiler drar sig dit barn finns. Oavsett om det handlar om en familjebild på internet, barnbilder från Google, barnporrshemsidor eller att dem sätter sig utanför eller rentav tar en anställning på en förskola. Pedofiler finns där barn finns, vilket är så fruktansvärt vidrigt. Men att barn till föräldrar som är kända/politiker/influencers mm i högre grad skulle vara utsatta för pedofili har jag aldrig läst om?

  4. Väldigt vettigt svar från en vettig person!! Jag resonerar så att för mig personligen, hade jag aldrig brytt mig om mina föräldrar lagt upp bilder/videos från mig när jag var liten. Jag ser inte längre så ut och jag var ett BARN. Finns det något från den tiden som skulle kunna inskränka på min integritet? Något jag skulle tycka vara pinsamt fortfarande idag? Nej faktiskt inte. Tycker ärligt att det är rätt fjantigt att ta upp att barnets integritet kan komma att bli kränkt över en bild sin förälder lagt upp. Nej, det köper inte jag faktiskt. Tvärt om tycker jag det är fantastiskt fint att se influencers som visar sin kärlek till sitt barn på sina plattformar. Visst finns det övertramp, självklart! Skulle aldrig lägga upp något på mina barn jag inte är okej att dela själv. Exempelvis nakenhet, toalettbesök (du vet kanske vad jag syftar på), andra känsliga saker med mera. Men som du säger, det är en helt annan sak när de kommer upp i ålder och kan tycka till själv. Sen kan jag tycka att det blir ett stigma kring kändisbarn som inte syns på bild, vilket jag tror kan göra mer skada. Jag skulle hellre som föräldrar vara den som styr över vad som syns av mina barn. Men det är min åsikt.

    Tack för att du är en sådan fantastisk, klok, smart och vettig influencer!

  5. Glömde säga att jag ser SÅÅÅ fram emot att läsa om din graviditet och om ditt ”nya” liv som mamma. Jag är inte gravid heller har barn men ÄLSKAR sånt. Så snälla var inte rätt att känna dig tråkig när du pratar om barn, graviditet och allt som hör därtill <3

  6. Jag tycker inte att man ska lägga upp för mycket på sina barn i sociala medier. Okey att göra någon gång ibland men spyr ärligt talat på de som är ”familjebloggare” eller ”mammabloggare” och använder sina barn i reklaminlägg och bygger sitt kändisskap på att berätta om sina barn. Sen är det skillnad att exponera sitt barn till 500 följare eller flera hundra tusen, därför kan man enligt min åsikt inte jämföra mammor som gärna pratar på jobbet eller middagar om sina barn mot att visa upp dem för tusentals vad som ”funkar”. Barnet får ju inte bestämma vad som funkar för den 😊 det är egentligen sjukt hur mycket jag vet om influencerbarn typ sjukdomar de haft som barn, om de varit oroliga att gå till skolan, vilka fritidsaktiviteter de utövar etc. Nej lagom är bäst enligt mig och man får tänka till 😊

    1. ”man får tänka till”, kring vad? Vad du tycker?

      Haha undertonen i blogginlägget var att jag inte lägger mig i hur andra gör, för jag tycker inte att jag har något med det att göra. Och helt ärligt så har jag faktiskt inte ens en åsikt kring det. Alla gör som dom vill. Så jag trodde att det var underförstått att jag inte vill ta del av hur ni tycker att ANDRA ska göra? Jag undrade hur du gör med din familj eller hur du tänker att du hypotetiskt kommer att göra med dina egna barn. Oavsett vad du hade svarat så hade jag inte dömt dig. Gör vad du själv vill men hur kan du ens tro att alla gör på samma sätt? Eller att någon skulle fostra sin familj pga din åsikt?

      Jag har aldrig sagt att en familjemiddag eller ett konto med hundra tusen följare är samma sak. Det jag har sagt är att alla resonerar olika både privat men också på sociala medier och det är helt okej.

      Mitt största tips till dig är att inte följa dessa mammainfluencers och familjeinfluencers om du inte vill veta om deras barns sjukdomar tex. Vi själva styr våra flöden och vilken information vi får till oss, så jag tror att du skulle känna mindre behov av att komma med pekpinnar om du inte på daglig basis fick upp saker i ditt flöde som provocerade dig? Eller? 🙂

      Sorry om jag låter dryg, men din vinkling av hela blogginlägget var prick allt jag inte ville att det skulle handla om. Dvs att man lägger sig i andra människors uppfostran – pga att man har absolut noll med det att göra.

      1. Fast hur man väljer att exponera sina barn på sociala medier och hur man uppfostrar dem har ju ingenting med varandra att göra 😊 har aldrig haft någon åsikt om hur man uppfostrar sina barn utan åsikten handlar om barnens privatliv och om det är rätt eller fel att man berättar privata saker som sina barn, exempelvis deras mående, offentligt.
        Tänka till menar jag ”kommer barnet uppskatta att jag berättade/visade upp det här även när den är vuxen?” 😊

        1. Ja enig, det jeg prøvde å få frem med min kommentar ovenfor. Dette har ingenting med foreldres VALG å gjøre når det gjelder barneoppdragelse. Det handler jo om at barnets FRATAS SITT valg som et fritt individ. Så synes det tydes gjennom hele blogginnlegget at dette ikke forstås.

          Når det gjelder dine spørsmål vedrørende tolkningen av EMK og FNs barnekonvensjon så kan jeg bare si at det jeg sier beror ikke på noen tolkning slik du virker å ha det til. EMK sier rakt og tydelig: enhver har rett på privatliv. Og videre av FNs barnekonvensjon: man skal ivaretas barns beste. Og hva som er barns beste når det gjelder slik eksponering kan man neppe vite før de er store nok til å fortelle hva de mener er best selv.

          Her kan du f.eks. lese:
          https://sharenting.unicef.no
          Siterer særlig: Mange tenker ikke over at barns rett til privatliv er viktigere enn foreldrenes behov for å dele.

          Selvsagt kan man dele bilder av sitt barn. Men mener at man skal tenke nøye gjennom hvilke bilder man deler allerede når man har 50-600 følgere på facebook/instagram o.l. Da er det er ikke til å komme unna at kjendiser og influencere med flere 10-100 talls tusen følgere har en ekstra oppgave her.

  7. Med första barnet la vi inte ut en enda bild på honom i sociala medier förrän han var ca 3 år. Har två bilder på endast barnens ryggar på facebook. Och nu för tiden lägger jag upp noga utvalda bilder på barnen på min privata instagram. Skulle aldrig falla mig in att publicera bilder där man ser någon form av nakenhet över huvudtaget på exempelvis facebook eller instagram. Men detta är en personlig åsikt. Är väldigt mån om mina barns integritet 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

BLOGGARE PÅ FORNI

Sedan 2008 har alltid haft som ambition att skriva om allt annat än rosa fluffiga moln. Bloggen är mitt favoritforum för det, och är den förlängda armen av allt ni inte får se på min IG story. Renoveringsresor, barnuppfostran, djupa texter, ekonomisnack och skönhetstips därför vanliga ämnen här inne.

Mitt nya efternamn del 2 – tillhöra adeln?

Hallu hallu! För två år sedan började jaken på mitt nya efternamn. ”Va?” tänker ni. Men här kan ni läsa det blogginlägget (klick!). Det är ju inte bara att jag och P en dag ska gifta oss och då ha ett enda namn. Och där vägrar jag ju ta hans. Det här är alltså något jag har sagt till honom redan v4 när vi dejtade ungefär hahaha.

Klänning ASOS | Skor & väska na-kd | Tröja Filippa K | Smycken Safira

Och sedan jag skrev det där blogginlägget i alla fall så har min mormor fortsatt att släktforska. Tror ni förresten att mina förfäder var adliga? Rätt svar: absolutely naat. Alla heter ”…dotter” eller ”…son” i efternamn. Förr fick man ju sina efternamn så. Min pappa heter tex Per i förnamn, och då hade mitt efternamn blivit ”Persdotter” om jag förstår det rätt. Det var ju så mitt ”bloggnamn” kom till en gång i tiden. Pdotter kommer ju ifrån Persdotter. Vilket även mina släktingar hette en gång i tiden har jag fått reda på nu hehe.

Sist ni fick se våra namnförslag så hade mormor inte börjat grotta i min killes släkt än. Men nu så! Så jag tänker att vi börjar med hans:

– Fehman
– Lemmich
– Lemmke
–  Brungren  (hehe jag har ju alltid velat heta Bruun i efternamn!)
– Strandberg
– Björner
– Engelbrektsson
– Bagge
– Buben
– Otterstedt
– Hendelius
– Blomsterlund (åländskt tror jag)
– Tham 

… Och då har det ju alltså visat sig att Tham från början är tyskt, men kröntes också adligt här i Sverige 1715 typ haha. Ätt nr 1850 tror jag ifall någon skulle undra. Jag har aldrig brytt mig om adeln VS inte osv. Och även om vi hade kunnat byta till det hade det känts löjligt utav ren princip att byta till? Aja nu går det inte i alla fall trots att hans släkt hette det i typ 7 generationer. Det var helt enkelt för länge sen. Men som sagt, det hade ändå inte varit ett alternativ pga för bajsnödigt och som att man ”vill vara adeln” trots att det var 200 år sen lol.

Håll i er för här kommer min utökade efternamnlista ifrån min släkt:

– Bång
– Frimodig
– Rehn
– Tomtefeldt
– Engelbrektsdotter
– Storm 

Alla de fetmarkerade namnen är våra favoriter, men också dem vi FAKTISKT skulle kunna byta till. Det finns ju massor med restriktioner kring sånt här ju.

Tanken är ju att vi ska byta namn den  dagen vi gifter oss, men nu under våren har jag börjat tänka på ifall jag ska göra det innan. Jag begär inte att någon utav er ska förstå, för det ÄR komplicerat med relationer. För det är ju precis det namn är, kopplade till olika relationer. Mitt efternamn är ifrån min pappa, och jag är stolt över att heta Löfgren (står med V i mitt pass tho since min farfar fick sitt namn felstavat som liten hahaha men min familj har alltid fortsatt att stava det med F som våra släktingar. Fattar dock inte varför vi aldrig bara bytte tillbaka?). Men i alla fall.

Många lägger nog ingen vidare värdering i sitt namn, medan det för mig är superviktigt. Det är ju hela min identitet. Och det är just därför jag har börjat gå i tankarna att byta efternamn. För att på något sätt börja om på en ny kula. Skapa MITT, och MIN familjs. Istället för att leva kvar i något som jag inte har band till längre. Oavsett om jag och P gifter oss eller inte, så börjar jag få svårare och svårare att se mig själv och mina framtida barn heta Löfgren. Jättekonstigt säkert, jag vet. Men som ni märker har jag inte riktigt landat i vad jag känner ännu.

Hur tänker ni kring efternamn? Töntigt? Viktigt? Har ni pratat med er partner om det? Eller har ni bytt efternamn ifrån er  familjs? Vet inte alls hur jag ska tänka?

  1. Efternamn för mig är sååå viktigt. Troligtvis för att jag har ett av Sveriges vanligaste – Eriksson. Jag har alltid sagt att den dagen jag gifter mig, om min framtida man har ett lika vanligt namn, så måste vi släktforska för att leta reda på ett nytt efternamn att ta, alternativt skapa ett nytt eget! Vägrar ha ett vanligt efternamn som gift 😂

    1. Hahaha jag fattar <3 Vanligt eller inte spelar dock inte så stor roll för mig, men såklart roligare att ta "Storm" ifrån min släkt istället för typ Persdotter/Persson osv som också finns<3

  2. Min partner vill behåll sitt efternamn – jämtdal, antagligen för det är unikt och han vill föra det vidare. Jag har inga problem att ta hans efternamn men då vill jag behålla båda mina efternamn som är – Thorson Roeknirandorn- vilket kommer bli otroligt långt. Så vi får se hur vi gör. Mina namn är viktiga för mig då de visar min bakgrund!

  3. Vi kollade massor av efternamn när vi skulle gifta oss . Min man och min bror heter samma så min man ville inte ta mitt efternamn Södling och jag ville inte ta hans Johansson . Så vi tog ett namn som fanns i hans släkt . Rhodiner . Men kan säga att det var ju inte bara att ta namnet . Var tvungen att bevisa att det var släktnamn , ta ut massa gamla papper och betala självklart för det . Så min man byte innan sen när vi gifte oss så tog jag och barnen samma . Det jag tyckte var viktigast då var att vi alla heter samma . Och det tycker jag fortfarande . Tyckte väldigt mycket om mitt förra namn . De jag har nu är jag inte riktigt förtjust i fast jag har hetat det i 10-år nu 🙂 Men vill ha ett efternamn som inte hela Sverige heter 🙂

  4. Jag heter Andersson som är UNIVERSUMS tråkigaste namn 😂 Har dock mitt danska släktnamn Rubjerg också men eftersom Sverige är så konstiga med namn blev det ett mellannamn istället för efternamn.. Min sambo har ett persiskt efternamn (Neghabian) som han inte vill byta bort så den dagen vi gifter oss eller skaffar barn så får det bli alla tre då jag lovat min pappa att aldrig byta bort Andersson 😅

  5. Så roligt ju!! Har alltid hetat Nordström efter min pappas sida (mamma hette Marthinson och Brandt innan – alla mina kusiner heter Marthinson så jag ville också heta det) men nu är jag gift och vi tog min mans namn Liljeroos vilket jag ÄLSKAR. Tycker det låter romantiskt och tjusigt. Min man var även fyndig för när vi gifte oss hade vi en blandad brudbukett med eucalyptus, olika blommor osv men viktigast av allt vi hade vita liljor och vita rosor, för Liljeroos<3 rolig grej! Det är ändå ett namn som ska följa med länge och något man förknippas med så jag skulle absolut bytt till något av dom ovan om ni båda är överens, rolig grej dessutom! Kram och trevlig helg!

  6. Förstår PRECIS! Har inte heller någon relation till min pappa och valde därför som liten att lägga till min mammas efternamn. Sedan gifte min mamma om sig och tog hans efternamn. Jag själv kom inte överens med min styvfar och ville verkligen inte ta efter hans. Kände mig plötsligt väldigt ”vilsen” i namnfrågan, för precis som du säger är det ju ens identitet!
    Har nu träffat en partner o väntar vårt första barn, där namnfrågan var enkel (ett plus att han har ett väldigt fint efternamn 🙂 ) Längtar i smyg på att han ska pop the question så att jag i framtiden kan slopa mina dubbel-efternamn och få ta hans också, haha.

  7. För mig känns det också SUPERVIKTIGT att hitta RÄTT. Jag trivs jättebra med mitt efternamn idag och har inget problem med släkt eller så alls. Så det finns på det sättet ingen anledning att byta och vill inte skapa någon onödig släktfejd eller så heller. Men jag har funderat på att byta sen högstadiet ungefär. Min mammas flicknamn är dock extremt ovanligt, 10 pers i Sverige och alla släktingar. Dock snart inga nära släktingar? Jag skulle vilja byta till det för att hedra mina morföräldrar, plus att det är SÅ fint! Tror verkligen det skulle passa MIG perfekt. Slängde ur mig det för mina föräldrar och tror min pappa kanske kommer ta illa upp? Smartare att isåfall byta vid framtida giftermål? Så himla svårt. Ser fram emot att följa ditt val och dina tankar!!

  8. Förstår absolut. Jag har alltid velat ha min mammas släkts efternamn och inte pappas, så tråkigt med Matsson och dessutom känner jag att jag inte vill förknippas med den sidan av släkten. Om jag gifter mig någon gång så kommer jag att byta till mammas, mest för att det bara är vår släkt som heter så i Sverige. Har velat byta så länge jag kan minnas, ännu mer när jag var yngre. Skulle dock inte vilja byta innan jag gifter mig av respekt mot mina föräldrar. De är världens bästa och jag beundrar dem så ofantligt mycket.

    Har dock skrivit in båda efternamnen på min insta 😉 så framtida killen vet vad som gäller redan från start 😂

  9. Detta med efternamn är mycket intressant! Jag är helt okej nöjd med mitt (Kullberg), men drömmen är att byta till min mammas (Hoflin) när jag gifter mig. Min sambo heter Karlsson och vill absolut inte heta Kullberg, och jag känner samma för Karlsson. Men Hoflin är vi bägge överens om. Dilemmat nu är bara att vi väntar vårt första barn, och vi kan inte bestämma vad hen ska få för efternamn fram tills dagen vi gifter oss… 😂

  10. Jag har det näst mest vanliga efternamnet i Sverige (Svensson), och jag gillar det inte. Det känns som jag hade kunnat vara släkt med 25% av Sveriges befolkning. Min sambo har också ett -sson namn, och vi båda vill bort ifrån det, så vi får se vad vi kommer fram till. Vi båda är i alla fall överens om, och stensäkra, på att vi vill byta riktning helt.

  11. Håller helt med, det är superviktigt! Mitt efternamn är påhittat av min farmor och farfar när de gifte sig då de hade vanliga efternamn. När min farfar gick bort tatuerade jag in mitt efternamn på armen som en hyllning vilket gör att jag inte riktigt kan byta. Men min kille vill inte heller byta så vi kommer nog ha olika efternamn när vi gifter oss.

  12. Jag tycker att efternamn är så viktigt och jag är superstolt över mitt. Nu kommer jag aldrig att skaffa barn så mina namn kommer inte leva vidare efter mig i alla fall men jag vill oavsett fortsätta heta Grahn + min killes efternamn. Jag älskar att hans är lite mer unikt samtidigt som jag är otroligt stolt över att vara en Grahn haha.
    Fattar verkligen din anledning till att verkligen vilja byta dock, det kommer ju från någon som du inte har någon relation med och inte så härliga känslor om. Jag älskar min pappa och Grahn-släktet men hade det varit tvärtom hade kanske jag också väldigt gärna velat byta.

    http://johannagrahn.se

  13. Känner likadant och var också väldigt tydlig med att tidigt berätta för min kille (numera man) att jag vägrade ta hans namn men att jag heller inte vill ha mitt. Det är svårt att tänka att jag skulle heta något annat än det jag heter idag, men känner ingen koppling till det och vill inte ha det heller. Min farfar var adopterad och det är därifrån det kommer. Men jag har fått berättat för mig att hans adoptivpappa inte var en snäll man, drack och slog både fru och barn. Därför vill jag inte förknippas med det!
    Än har vi inte bytt efternamn, vi står i valet och kvalet om vilket vi ska ta av gamla släktnamn som vi hittat, men det lutar åt Meurke. Lycka till i ert namnbyte!

  14. Jag bytte efternamn så fort jag fyllde 18 år. Jag hade brutit med min pappa och ville inte ta studenten i ”hans” namn och ville börja skapa mitt eget liv. Ville inte komma ihåg alla problem och för mig är efternamnet väldigt viktigt så tog därför ett annat efternamn. Min mormors omgifta efternamn. Gillade inte min mammas flicknamn som hennes pappa hette men min mormor var omgift med en ny man (som dock dog när jag var 5 år men som jag älskade, både mannen och min mormor) så jag tog deras efternamn. Älskar mitt efternamn idag, Svahn och har bärt det med stolthet varje dag. Har haft svårt att se mig själv någon gång byta bort det vid t.ex. giftemål, men min sambo har ett unikt vackert utländskt efternamn som jag nog vill ta sist och slutligen ♡ Jag tycker det är trevligt när du skriver om efternamn samt om relationen med din pappa för igenkänningsfaktor är väldigt hög och det behövs fler som pratar om de. Kram!

  15. Jag gifte mig med min man efter 8 år tillsammans och det var självklart att vi skulle ta hans efternamn. Jag heter Karlsson och han heter Mejstedt (bara hans släkt i Sverige som heter det). Har alltid tyckt att han har ett fint efternamn och vår son som vi fick efter 6 år tillsammans fick efternamnet Mejstedt.

    Jag ville sååå gärna ha samma efternamn som mina två älsklingar och var laddad på att skicka in papperna. När allt var klart blev jag förvånad över min reaktion.. jag började gråta och var ledsen i en vecka. Jag föddes och växte upp som en Karlsson, ett efternamn som må vara det vanligaste i Sverige men jag har fått det från min fina pappa..

    Jag är idag nöjd över att jag bytte och har samma efternamn som min man, son och nu dotter. Men innerst inne kommer jag nog alltid vara en ”Karlsson”. Det jag vill säga är att det är så mycket mer än bara ett efternamn.

    Kram!

  16. Kan förstå känslan, speciellt om man har sitt efternamn från något man kanske inte har någon koppling till längre osv. Kan dock inte påstå att det varit speciellt viktigt för mig och har aldrig egentligen tänkt att jag ska gifta mig någon gång.. meen tji fick jag, det ska jag visst göra nu på midsommar haha, efter 10år tillsammans samt en lilleman i magen. Vi kommer inte ansöka om ändring på våra efternamn dock, men vår son kommer heta efter min sambo – Niska, då vi båda gillar det namnet och vill bevara det. Vill även bevara min mammas efternamn Kusén men jag tror inte vi orkar hålla på med nå dubbelefternamn.
    Jag gillar förövrigt Ellinor Storm väldigt mycket! Och när ni gift er vore Lemmke fint, antingen bara det, eller Lemmke Storm.

  17. Så viktigt ju, och många som nog känner som du. Jag och min ena storebror har hetat som min morfar som jag inte haft ngn kontakt med. Min mamma gifte om sig när jag va väldigt liten och tog min plastpappas namn, fick min lillasyster och de tre hade samma namn. Min biologiska pappa ogillade att vi skulle heta samma som vår plastpappa, och vi ville inte ha vår pappas namn. Min mormor hette ytterligare ett efternamn och så även mina plastsyskon. Sen gifte min storebror bort sitt efternamn tidigt och där stod jag kvar, ensam med min morfars namn. Så när jag gifte mig kändes det som en sån lättnad i livet att få heta samma som någon man faktiskt älskar och kan relatera till. Så, byt så fort som möjligt! Onödigt att må dåligt över ett namn!

  18. Jag och min man gifte oss för 1,5 år sedan och vårt nya efternamn gick igenom för två månader sedan. Han hade ett av Sveriges vanligaste efternamn och jag hade ett som bara min släkt heter. Jag har ett av Sveriges vanligaste förnamn och jag ville därför inte ha Sveriges vanligaste efternamn också. Min man har ett väldigt ovanligt förnamn och ville därför inte ha ett ovanligt/svåruttalat efternamn också, så vi grävde runt både i släkt och fantasi. Först kom vi på ett eget efternamn som ingen annan heter, men det blev inte godkänt och vi valde att inte överklaga. Efter lång betänketid kom vi fram till att vi ville ha min mormors flicknamn då det är fint, svenskt uttal men ovanligt. Nu heter jag, min man och vår son samma namn och vi har tagit bort alla andra namn. Det var viktigt för oss att vi blev enhetliga. Vår familj. En ny kula. ❤️

  19. Hej!
    Tycker att det är himla svårt med såna här kommentarer för vill verkligen hålla god ton och menar inget illa, men undrar hur du tänker med smittspridningen av Corona när du t e x är ute på möhippa på din sorry med massa människor? Jag tillsammans med flera närstående jobbar inom vården på IVA och känner en sån mental trötthet när jag ser människor leva som om ingenting var fel. Jag tänker att influencers verkligen skulle vara ett bra sätt att nå ut till unga människor på och att ni om några kan få unga att stanna hemma. Undrar bara hur du tänker kring detta, som sagt inget illa menat. Tack för en bra blogg!

  20. Men Ellinor Löfgren är ju ditt varumärke och väl inarbetat hos kunder så det tycker jag att du skall behålla.Lite svårt det där kan jag tycka.

  21. Heej!

    Vilken sida använder din mormor sig av? Jag vill verkligen göra samma och hitta gamla släktnamn i min släkt. kram!

  22. Kuuuul med namn! Älskade flera av namnen på din lista. Själv heter jag Storm i efternamn och är sååå himla nöjd med det! Tycker det är coolt och skulle aldrig i livet byta efternamn – älskar att heta Storm! (Fun fact är att en kompis till mig heter Bruun i efternamn – ytterligare en av dina favoriter ;))

  23. Min kille ska byta efternamn nu när vi snart ska få en bebis. Han byter från ett svensson-namn till hans mormors efternamn innan hon gifte sig. Hon är så glad över det då namnet annars skulle dö ut, då vi kommer vara de enda i sverige med namnet vilket är extra kul. Älskar ovanliga efternamn som har betydelse i släkten. Lycka till med ert val 🙂

  24. Vad lustigt, min släkt på mammas sida heter Bruun. Vi är från Finland, men har för mig att det ursprungligen kommer från Tyskland? Är osäker. Aldrig hört någon som vill heta det, så kul ju! Fick liten chock, haha 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Börjat gå till en psykolog…


Bild ifrån förra årets fix i trädgården<3

Hej fina ni. Jag lever, även fast det kanske inte verkar så härinne. Jag känner mig som världens mest usla människa, och även fast jag vet att ni inte tror mig så älskar jag verkligen bloggy. Men fy i h*lv vilken prestationsångest jag har just nu. I allt. Jag vill ju bara säga en dag att ”nu är den bättre”, men den dagen kommer ju aldrig efter en sisådär 8mån i total misär? Jag mår superbra i övrigt i livet? Men allt kring jobbet är en pina just nu. Så jag har faktiskt tagit tag i mig själv och börjat gå till en psykolog. Inte specifikt för min prestationsångest, utan för allt i livet. Jag har ju varit tvingad att gå till en psykolog iom alla ADHD-tester de senaste åren, så nu kändes inte steget lika långt. Jag har gått en gång för några veckor sedan, och kommer numera att gå dit ganska intensivt (en gång i veckan) i 5 veckor till. Så får vi se sen. Jag mår som sagt TOPPEN i övrigt. Käkar glass, flamsar med vänner och är extra kär i min kille och Bruno. Men på jobbet känner jag mig totalt värdelös och som att ingenting duger.

Nästa gång jag och psykologen träffas så ska vi prata om barndom, så vi får väl se om någon pusselbit faller på plats då om VARFÖR jag har blivit såhär. Det jag har börjat förstå nu är väl att det är ett sätt för mig att ha kontrollen. Att vara en perfektionist alltså. Ööööh fy pallar inte ha mer dåligt samvete gentemot er. För tro mig, det har jag. Har bölat både framför P och flera tjejkompisar i veckan för att jag önskar att jag bara kunde SLÄPPA alla tankar i huvudet och bara producera content som jag älskar egentligen. Just nu känns det bara som att jag missbrukar er tillit och ert förtroende…. Samtidigt drar bort mattan under fötterna ifrån mig själv. Jaja, vi får se om jag tar bort det här inlägget också (liksom jag gjort med typ 15st denna veckan redan). Men förhoppningsvis får ni lite mer klarhet om varför jag håller på som jag håller på atm. PÖSS.

  1. Du ger oss följare sååå mycket, var inte orolig för det! Det är inte mängden eller den typiska kvaliteten på content som åtminstone jag är ute efter (sådana finns det tillräckligt av), utan ärlighet, nakenhet och inspiration. Du ger mig allt det och lite till, nästan ännu mer när du är i en ”svacka”. Fortsätt bara vara dig själv!!! ❤️

    1. Men åååå :'(((( Blir så extremt tacksam utav den här kommentaren <3 Tack tack tack tack tack!!!!!!!!!!!!!!!!!! <3 Det betyder så så mycket mer än vad jag kan sätta ord på<3

  2. Jag tycker att du är helt fantastisk,
    Du låter oss följare vara med överallt och du uppdaterar hela tiden på Instagram, att du sen inte gör det på bloggen i samma utsträckning nu är absolut ingen som kräver. Du borde vara super stolt och nöjd över dig själv och vad du har åstadkommit i livet privat och jobb mässigt.
    Du är en förebild❤️
    Men jag vet att det är svårt att själv vara nöjd när man inte känner så, men jag lovar du är superbra⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
    Kram

    1. Jag tror du kommer långt i att bara sätta ord på det du känner och tänker och ser att vi följare tar emot dig som du är, det är ju det vi gillar!! Din ärlighet, öppenhet och det content du producerar som iallafall för mig är helt unikt!! Och där spelar inte din frekvens någon roll alls för mig, utan precis som tidigare nämnts är det din ärlighet och äkthet som jag tror gör allt så intressant! Kämpa på och lycka till hos psykologen, att gå till psykolog förändrade hela min inställning till mitt liv och gav mig såå mycket! Kramar till dig!

  3. No stress! Fokusera på dig själv och dela med dig av din process om det kan hjälpa dig i din bearbetning. Du kommer alltid först och du måste bli din egns bästa kompis och trygg i din yrkesroll. We aint going nowhere!

  4. Based on the postpartum girdle reviews, I ordered a medium and it fit perfectly. I’m 5’4″ and 120 lbs post delivery. This girdle panties are fantastic. They have done wonders to help my tummy shrink faster than my last pregnancy when I didn’t wear any compression undergarments. They work best on the tummy area. I gave postpartum girdle a 4 star rating because I was hoping I could tighten the lower abdominal area where I am having some swelling under my c-section scar. Although it is a snug fit, I can’t tighten it in that particular area. I wear this under my clothes and it is not noticeable, but I wear sweat pants and jeans mostly, postpartum girdle dresses. I do think it would hide well under a dress that is not too thin or see through. I wear these along with the Upspring C-Panty High Waist compression panties. The C-Panty has a higher waist so it pushes my full stomach in and it has more compression in the lower ab area were my c-section scar is located. I alternate between these two undergarments and postpartum girdle has really helped me get my body back faster! I highly recommend these!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Jag har blivit någon annan…

Resan till Afrika har verkligen gjort mig gott. Det var på tiden att jag tog semester, blev fri från internet och fick tid till att reflektera och analysera. En paus ifrån livet i en tågvagn som annars bara tuffar på helt enkelt…

Tack vare att jag läste mycket böcker på semestern, så började jag såklart att analysera och reflektera över mig själv som människa också. Och saker inuti mig kom fram som jag kanske inte har haft tid att tänka på den här hektiska hösten. Jag har känt mig rätt förvirrad i vem jag är, vem jag har varit, vart jag är och vart jag vill. Vilken av alla drömmar jag ska/borde lyssna på, och vilken framtid jag ska välja.

Jag vet inte vart jag kommer att hamna i min karriär eller i mitt liv. Vilket känns märkligt, för jag har så länge jag kan minnas haft en extremt tydlig väg mot ett väldigt tydligt mål. Men så är det inte längre, och jag tvekar helt plötsligt på saker som jag alltid har drivits av, eller tyckt varit kul innan. Vilket är en väldigt märklig känsla.

Även fast den här hösten tog hårt på mig och allt i min närhet, så har det i efterhand lärt mig väldigt mycket om mig själv som person, min karriär och framförallt hur jag inte vill leva. En sak jag i alla fall kan konstatera, och som känns väldigt tydligt i min kropp är att någonting inuti mig håller på att förändras. Vad det landar i har jag ingen aning om.

  1. Den hårda men framgångsrika hösten har åtminstone bidragit med en viktig lärdom och det är att du har insett att du har det som krävs när det verkligen gäller.Du kan när du vill och nu tycker jag att du skall suga lite på framgången och bara ta det lugnt ett tag.Det är så man måste göra när man varit i anspänning en längre tid.
    Puss på nosarna,Din och Brunos! Du är en toppentjej!!

  2. Hej,
    Fina bilder från Afrika. En riktig lyxresa med väldigt stora kontraster mellan innevånarnas och turisternas respektive miljöer. Vad skönt att du har kommit till viktiga insikter. Ibland måste man resa väldigt långt bort för att verkligen hitta hem, sägs det, och det stämmer.
    All lycka till.
    Mvh,
    Anneli

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Att ta sig igenom en enorm sorg, tillsammans.

Herregud vad vi har krigat sedan vi träffades. Ibland har det känts som att det aldrig har tagit slut. Det första halvåret som par tvingades P gå igenom att se sin pappa tyna bort. Och samma år höll vi stenhårt i varandras händer när säckpiporna spelade för honom i kyrkan.

Ingen vet hur man ska hantera en sån situation. Speciellt inte när man lever ihop med någon man precis har träffat. Varken han eller jag visste. Och ingen vi kände kunde ge oss tips och råd. Så som det annars brukar vara i början av en relation…

… För man brukar ju vara är ett nyförälskat kärlekspar, som bollar varandras svagheter med sina vänner över ett glas vin. Men  samma dag som cancerbeskedet kom, så slutade vi att fokusera på oss två. Det var helt irrelevant i stunden. Min viktigaste uppgift blev att ställa upp för honom. Få honom att glömma bort, men också minnas. Vi blev varandras bästavänner tidigt, för vi hade inget annat val. Och vi växte ihop och blev ett.

Där och då blossade så mycket känslor upp inom mig. Känslor jag hade tryckt undan i egentligen hela mitt liv… Relationen till min egen pappa. Jag tvingades bli påmind, även fast jag inte ville. Och vi tog upp kontakten igen. Jag hoppades så innerligt att det skulle vara annorlunda den här gången, men det blev det inte… För ganska snabbt blev jag besviken på nytt, och plötsligt var min pappa också försvunnen ur våra liv.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma ett av de sista besöken på sjukhuset hos min svärfar. Då när alla visste att tiden var knapp… För mig hade han ju blivit den enda manliga förebilden jag någonsin haft. Han vinkade fram mig bredvid sin sjukhussäng, tog han min hand, pussade på den och sa att jag inte skulle se tillbaka på mitt liv som en dotter utan en pappa… För jag hade ju fått en, även om det bara var för ett år. Under det året hade jag ju fått uppleva vår tid ihop… Och med honom som pappa. Jag nickade och grät.

Samtidigt som jag stod i bakgrunden och försökte vara en stöttepelare för P, så kände jag dåligt samvete över sorgen jag själv kände. För den var så stark. Jag hade ju äntligen fått den där pappan jag alltid drömt om. Som kramade mig länge länge, alltid pussade mig på pannan och brydde sig om mina framtidsplaner… Och plötsligt togs han också ifrån mig. Det kändes så orättvist. Tanken på att ingen av mig eller P skulle ha en pappa som grät av stolthet på vårat bröllop fick mig att gå sönder inombords… Vi var inte värda det.

Men P förstod mig och mina känslor, det har han alltid gjort. Även om vi har sörjt olika mycket, och på olika sätt, så listade vi snabbt ut hur den andra ville ha det. Hur man på bästa sätt skulle ställa upp för den andra, utan att man behövde be varandra om hjälp.

Och jag vet att han hade varit stolt, min svärfar. Och pappan till mannen i mitt liv. Han hade berömt oss för hur vi har tagit hand om varandra sen dess. Och hur vi har förvaltat våra företag och uppnått vår gemensamma dröm, huset.

När jag tänker på P börjar jag nästan alltid gråta. Det gör ont fysiskt i hela min kropp av kärlek. Jag älskar honom för allt han är, och inte är. För allt han gör, och inte gör. För allt han säger, och inte säger.

Han är den enda trygga punkten jag någonsin har haft, och såhär i efterhand, snart 4år senare, så ryser jag över hela armarna utav tanken på allt vi har hunnit med. Han är min bästa bästa vän, och oavsett vad framtiden spår, så hoppas jag så innerligt att han förblir det för resten utav mitt liv.

  1. Ellinor. Det är inte ofta jag kommenterar, kanske har det aldrig hänt. Men den här texten gick verkligen rakt in i hjärtat. Du är så fantastiskt duktig på att uttrycka dig. Sätta ord på alla de känslor som stormar inombords.
    En dag hoppas jag att jag hittar lika stark och genuin kärlek som din och P:s. Det är verkligen den typ av kärlek man önskar att sina nära och kära någon gång får uppleva. Det är det som gör väntan värd.
    Ta hand om dig!

  2. Oj vad fint skrivet. Jag känner så igen domdär kärlekskänslorna för min kille. Det är så starkt att det knapt går att beskriva. Du beskriver det så fint❤️

    1. Ååå <3 Det är ju det härligaste i hela världen<3 Men inget man någonsin ska ta för givet<3

  3. jag kommenterar aldrig men jag var tvungen nu! så himla fantastiskt skrivet. gick rakt in i hjärtat. <3

  4. Så fint skrivet!! Och att du lyckas sätta ord på allt så bra. Fick rysningar. Kanske beror det på att jag kan känna igen mig i dom känslorna själv för min pojkvän <3

    1. Men goooding<3333 Man känner sig så löjlig ibland när man sitter där helt rörd av tanken på honom. Men det är ju faktiskt väldigt väldigt fint.

  5. Åh började gråta i lunchrummet på jobbet haha. Är så ledsen för din och er skull, för vad ni fått gå igenom. <3
    Känner igen mig så i känslorna för min kille. Har haft det lite svajigt senaste året och det var på väg att ta slut i somras efter 7 år ihop men nu känns det äntligen bättre igen. Och jag hoppas att det förblir vi, för jag kan inte tänka mig något annat. Det gör som du säger fysiskt ont i mig av kärlek. Kram till dig <3

    1. Men gud haha <3 fina <33 det är ju verkligen min killes sorg primärt, SÅKLART, det är ju hans pappa. Men trots det var det här något av det jobbigaste jag har gått igenom också.

      Skönt att det har rett ut sig. Relationer är ju så otroligt komplexa! Jag personligen är sugen på att gå i parterapi i förebyggande syfte? Det kanske är något? Även om det krisigaste är över? Många kompisar som varmt rekommenderar det.

      Jag hoppas verkligen att det får vara ni föralltid! <3 KRAM

  6. Jag kommenterar extremt sällan blogginlägg. Men nu var jag tvungen. Din text gick verkligen rakt in i hjärtat och du skriver på ett sätt som är obeskrivligt. Jäklar vad bra detta var! Fortsätt gärna skriva om kärlek på detta sättet. Grym är du!!

    1. Åååå blir så glad över att du då valde att kommentera på min lilla bloggy <33 Tack snälla du för superfina ord. Åh. Du är grym.

  7. Wow Ellinor. Den här texten gick rakt in i hjärtat. Tårarna bara rinner. Vad fint av dig att dela med dig av detta <3

    1. <333 fina fina du. Jag delar gärna om texterna ”kommer till mig”. Hahaha vad töntigt det lät. Men skriver bara på feeling<3 Lämnar dock väldigt många opublicerade. Vilket jag tänkte göra med denna texten också. Men P gillade den så då la jag upp. Så det ska jag absolut ta till mig utav <3

  8. Fantastiskt skrivet, berör verkligen. Inte minst eftersom mitt eget barn kämpar mot samma sjukdom. Men som 3-åring är det för tidigt att lämna så jag är säker på att han kommer överleva. Kram!

    1. Herregud <3 vet inte vad jag ska skriva. Mer än att du har helt jävla rätt inställning. Tänk att ha dig som mamma!!<3 Alla lyckoönskningar i hela vida världen. KRAM

  9. Jag kommenterar väldigt väldigt sällan, men jag var tvungen att dela med mig… herregud vilka rysningar jag fick när jag läste detta! Du är så duktig på att uttrycka dig och din text berörde verkligen.
    Kram!

  10. Så så så fint och så så så sorgligt på samma gång. Du kan uttrycka dig med ord, verkligen! Det berörde. Brukar aldrig kommentera i bloggen annars men nu ville jag pga så så så fint (återigen). Njut av sista etappen av resan! <3

  11. Aldrig kommenterat tidigare men den här texten fick mig att storgråta. Så otroligt vackert på alla sätt. Framförallt din kärlek till P. WOW. De meningarna när du skriver att du älskar honom för allt han är, och inte är 😭😭😭❤️❤️❤️

  12. Detta 🥰🥰🥰 Jag älskar honom för allt han är, och inte är. För allt han gör, och inte gör. För allt han säger, och inte säger.

  13. Jag och min fantastiska sambo har också gått igenom detta. Min mamma fick sitt cancerbesked bara några få månader efter att jag träffade min kille. Vi hade distansförhållande då och han hann inte träffa min mamma när hon var frisk. Han fick aldrig chansen att få lära känna henne på riktigt innan hon gick bort i slutet av 2019. Men det var tackvare min kille och hans familj som jag tog mig igenom den tiden. Kram till er båda och tack för att du delar med dig❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

sub archi