Jag och P tycker olika om uppfostran & lista med dem finaste barnplaggen i sommar.

INLÄGGET ÄR I SAMARBETE MED H&M KIDS.

Hellu gänget! Ni brukar ju fråga mig hur jag hittar så mycket fina barnplagg som ”sticker ut” lite. Därför har jag listat maaassa fina plagg i bla frotté och linnetyg längst ner i det här inlägget *hint hint* missa änte!!!!

Och för att ni ska slippa leta efter Williams och min outfit så hittar ni dem direkt under den här bilden.

WILLIAMS OUTFIT:
Kortärmad linneskjorta del utav ett set. Byxa i linmix. Bästa sandalerna. Solhatt med knyte.

MIN OUTFIT:
Lång limegrön volangklänning med öppen rygg. Kavaj i linmix. Solglasögon. Väska slutsåld liknande här.

Men nuuuu kommer ett inlägg om mina funderingar (eller ah identitenskris kanske snarare?) om att vara en MAMMA. ”Jag är mamma. Jag heter mamma. Jag är ifrån Nacka, är 40+ och känner mig tuff.” Haha bästa låten…

Aja om vi ska vara lite seriösa.

En grej som jag har tänkt på det senaste är… Att jag såhär 1år och 3mån in i mitt föräldrarskap känner mig lite överväldigad (i brist på ord?) utav allt ANSVAR som plötsligt har lagts på mina axlar?! Hahaha jag förstår att det kanske låter skumt men ifrån en natt till en annan så behövde jag bli så… Vuxen?

Låt mig förklara…
Allt började med att Gugge blev en förskolepöjk. Och since then så är HAN och vårt LIV helt annorlunda? För HERREGUD vad han förstår mycket nu!! Hans egna ordförråd sträcker sig inte längre än till typ… 10 ord? Men han visar ju tydligt att han fattar när vi förklarar långa meningar för honom?!

Vilket har gjort att jag och P behöver vara mycket mer pedagogiska och förklara saker iom att Gugge vill förstå. Men framförallt så ställs vi VARJE DAG inför en triljon beslut om hur vi ska göra i vår barnuppfostran. För _redan nu_ sätter vi ju grunden för hans _värld_ (stora ord här nu men det är ju sant?!).

Tex: Vilken ton ska vi använda när vi pratar oss vuxna emellan? Hur är man en bra kompis? Hur spenderar man sina helger? Ska man alltid plocka undan efter sitt stökande osv osv osv i all oääändlighet. Ah ni hajar. En triljon grejjor.


Jag har alltid tänkt att folk blir så vuxna när dem får barn. Alltså på sekunden bebisen kommer ut typ? Men så kände jag ju ABSOLUT INTE när William hade fötts? Jag va ju samma gamla Elli men med en unge på axeln liksom. Men nu…? Nu känns det som att jag ifrån en dag till en annan behövde bli jätteJÄTTEvuxen över en natt? 


För ursäkta men hur vuxet är det inte att drömma om familjemöten (prick varje dag helst pga det skulle behövas) så att jag och P kan vara synkade i vår uppfostran?!

MEN SÄG MIG kära ni: nääär ska man hinna diskutera igenom en triljon såna här beslut och situationer med sin partner?!


Ni vet ju att jag har jobbat med H&M Kids since forever nu känns det som, och när dom frågade hur jag tänker kring barns stök å kladd å sånt fick jag panik?! För det första som slog mig var att det är en utav puckarna där jag och P är osynk. Vi tycker helt olika med andra ord…
DETTA TYCKER JAG OCH P OLIKA KRING:

1. Sitta ner och äta? Superviktigt tycker jag. Inte P.
2. Utforska yoghurten med händerna eller t.o.m pannan? Why not säger jag! Klart man undrar hur det känns å låter hallå! BIG no no säger P.
3. Ha med en leksak vid bordet? Helt OK tycker jag sålänge det äts. Ni kan ju gissa vad P tycker.


En sak vi i alla fall är rörande överens om… Och det är att man inte kladdar med mat och pennor på möbler. Då sitter man vid matbordet. Men det är HELT OKEJ att en tröja blir skitig!

(Vilken ren liten hand!)

Vi båda är ju intresserade utav mode, men vi vill inte att William ska känna sig begränsad i sin lek för att mamma eller pappa kanske blir arga över gräsfläckar på dom svindyra byxorna?? Om märkesgrejer köps så är det alltid beggat och inget vi hönsar upp oss kring ifall det går sönder. För barnplagg är till för att användas och lekas i.

Och det är exakt därför vi båda älskar H&M Kids. För idag går det ju verkligen att köpa FINA tex förskoleplagg/festplagg/hemmakläder till en bra peng. Vi har  kompletterat med deras plagg sen William föddes (hans garderob består ju mestadels utav ärvda och/eller second hand plagg).

Jag tycker att H&M Kids kläder håller asbra också?! Gugge har liksom ju ärvda plagg därifrån som är inne på tredje eller t o m fjärde barnet nu liksom.

I alla fall, vi ääälskar ju svala och stiliga plagg i linnetyg. Eller frottéplagg oh loord give me mercyyy. Och båda sitter ju väldigt loose och är lekvänliga! Win win.

FROTTEPLAGG 2 OLIKA LISTOR:
HÄR! och HÄR! hittar ni dem på siten.

LINNEPLAGG 2 OLIKA LISTOR:
HÄR! och HÄR!

Hoppas ni gillar alla plaggen, och att jag inte är helt ensam om brist på kommunikationen med min partner?! Eller det där med att bli så nockad av allt ansvar man bär när man ska uppfostra ett barn till att bli en någorlunda vettig och snäll person haha…<3

  1. Gud vilket fint samarbete🤩 tack för länkarna nu blir dottern fin på förskolan och sommarens alla kalas 👍

  2. Jag håller 100% med dig på alla punkter! Tänker exakt samma😊 Fint inlägg. Så välskrivet🥰🥰

  3. Håller med dig i alla punkter.
    Är själv förskollärare och ett stort arbete på förskolan är just självständighet (att sitta still vid matbordet) samt utforskande (okej för 1-åringar att få känna, lukta, smaka på maten) dock så anser jag att barn alltid ska erbjudas kniv och gaffel eller i 1-åringars fall gaffel och sked för att öva på motoriken. När de däremot kommer upp i åldrarna handlar matsituationen om att inte äta med händerna och istället få till motoriken att äta med kniv och gaffel 😂

  4. I absolutely love your blog and find many of your post’s to be exactly
    what I’m looking for. can you offer guest writers to write content in your case?
    I wouldn’t mind composing a post or elaborating
    on many of the subjects you write concerning here. Again,
    awesome blog!

  5. Hej Ellinor!
    Skulle älskar om du skrev lite fler inlägg här på bloggen! Jag älskar att läsa din blogg och tycker du är så bra på att skriva och har variation i dina inlägg. Men förstår att du har mycket annat att göra <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

BLOGGARE PÅ FORNI

Sedan 2008 har alltid haft som ambition att skriva om allt annat än rosa fluffiga moln. Bloggen är mitt favoritforum för det, och är den förlängda armen av allt ni inte får se på min IG story. Renoveringsresor, barnuppfostran, djupa texter, ekonomisnack och skönhetstips därför vanliga ämnen här inne.

Min barnuppfostran: vara sträng, säga nej, våra vanligaste bråk och våra regler

Inlägget är i samarbete med H&M.

Rosa topp hjärtformad urringning | Vita låånga mom jeans

Hej hej halli hallå allihopa! Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntningar innan William hade kommit, men jag kan säga att jag blev NOCKAD av hur stark vilja barn har från att dem föds? Jag tänkte typ att dem skulle vara små kollin som inte fattade någonting? Men icke sa nicke.

Och det blev också ett wake up call att barn TYDLIGEN föds med en personlighet? Eh? Va? VET folk om det här innan dem själva skaffar barn???? Eller levde jag i någon fantastibubbla? Jag tänkte att personligheten började märkas ifrån typ 2år??

Gugge får ju obviously en starkare vilja för varje dag som går.
”Bråk” vi har hemma dagligen är följande:

1. Varje gång han behövs läggas ner på skötbordet.

2. Varje gång han äter och försöker klättra ur sin matstol fastän han är fastspänd.

3. Varje gång han försöka pilla i ett eluttag (vi har såna säkerhetsgrejer isatta men vi vill ändå inte att han lär sig att det är OK).

4. Varje gång vi stänger grinden till trappan.

Ehhhh ja. Som ni kanske förstår sker alla fyra punkterna minst trehundrafemtioelva gånger per dag. Och det kom som en chock för mig hur tidigt i ens barns liv man som förälder behöver sätta gränser. Vi MÅSTE ju stänga grindarna för annars kan han trilla ner för halltrappan osv.

En till punkt som det alltid blev gråt kring, var att han inte fick ta med sig sin matsked ner ifrån stolen när han hade ätit färdigt. Så där kände jag lite tillslut: man väljer sina fighter.Vad spelar det för roll egentligen? Därför får han numera alltid en ny sked att leka med när han är färdigäten. Nöjd bebis nöjd mamma osv!!!

Gugges outfit: Fiskehatt frotté | Tröja frotté | Byxor med hjärtan | Tennisstrumpor 2-pack

Men andra saker viker jag mig INTE på är…

Tillexempel: om han medvetet kastar ner matskålen med all mat bara för att han är mätt. Då tar jag ner honom direkt och säger att matstunden är över. För ett sånt beteende accepterar jag inte, varken hemma eller någon annanstans.

Han är ju fortfarande så liten, men just nu är det enda gången hans ”beteende” kan få konsekvenser typ (?). I övrigt med de punkterna jag listade ovan, så är det ju bara saker som måste göras fastän han inte håller med. Men blir han arg för att han ska läggas på skötbordet så är det inte så att den ilskan får några konsekvenser om ni fattar?
Runt 10 månader så började vi i alla fall att säga ”nej” till saker han inte fick göra. Men hur säger man nej på ett bra sätt då haha??? Han förstår ju vad han får göra och inte. Men gränserna TESTAS så att säga (!!). Fastän man säger nej så gör han ju samma sak en sekund senare i alla fall. Så jag märkte ganska snabbt att jag behövde komma på något annat.

Jag tänkte innan vi fick barn att jag skulle vara rätt ”sträng”. Ett nej är ett nej osv. Och konsekvent är jag väl till stor del. Men att bara säga nej tusen gånger om dagen leder bara till upprepade konflikter om samma saker hela tiden. Dessutom vill jag typ inte vara den typen av mamma?

Då berättade en tjejkompis hur hon gjorde för att slippa bråk: vilseled ditt barn!!!! Och satan vad den metoden har används här hemma sen dess kan jag säga. Min vän borde få Nobels Fredspris!!!

Strumpor 10-pack | Giraff | Björn

Alltså: om jag VET att jag måste öppna grinden till trappan för att sedan stänga den igen, så ser jag redan INNAN till att typ ropa ”Titta här William! Står din björn uppepå bilen? Vad tokigt!! Kan björnen åka bil?”. Och då lyser han upp och går bort till bilen. Då kan jag i lugn och ro stänga grinden utan att bråk uppstår. Men det är ju det mest idealiska förhållandet såklart (((-:

Seeeer han när grinden stängs däremot och blir ledsen/frustrerad/arg så försöker jag också att visa någonting annat kul. Då släpper det oftast på någon sekund (men ibland inte ofc).

Lila mössa | Regnjacka matchande regnbyxa | Förvaringspåsar i tyg

Jag använder självklart ”vilseled-taktiken” inför varje gång han ska läggas ner på skötbordet också. Dvs: redan INNAN jag lägger upp honom där för att byta en välfylld å göttig blöja, så plockar jag med någon leksak. Som jag sen använder på något sätt han inte är van vid. Typ fäster den i hans tår och skojar lite. Då glömmer han bort att han hatar skötbordet och leker istället. Med lite planering så slipper jag alltså full-on-skrik-panik och risken för att vi båda kladdas ner av __NI VET VAD__.

Grön mössa liknande här | Grön frottétröja 2 delat set | Byxor med prickar

En tredje grej jag tar till för att undvika kaotiska situationer: är att jag VÄLJER MINA LÄGEN för att göra saker. Om William är inne i en lek tex, så försöker jag att inte avbryta honom först han är färdig. Även om jag är stressad och ska iväg och William ska kläs på osv osv: så tycker jag att det tar längre tid att bryta upp hans lek för att sedan mötas av panikskrik och frustration. För då blir påtagandet av kläder bli en sån sjuk kamp. Som i sin tur bara tar mycket längre tid än om jag leker honom pilla färdigt med sitt. För då är han redan på bra humör och kläderna tas på utan motstånd (-:

Ingen hjärnforskning direkt, men det har tagit bort många fighter. Jag själv hade blivit GALEN om någon bara röck något ur mina händer så jag fattar ju att han reagerar likadant. Men sen finns det ju inte alltid tidsutrymme för att göra allt i hans takt.

Strumpor med pluppar 5-pack perfekt till förskolan

Om han blir arg för att jackan ska träs på, så är ett annat trick att LEKA istället. Antingen frågar jag ”Vaaart är Gugges händer?”, och sedan leker jag att handen inte hittar ut ur jackan. Och när den väl gör det så skrattar vi och William ropar ”DÄÄR DÄÄR!”.

Eller om han försöker krypa ifrån mig när jag ska klä på honom sin pyjamas på kvällen. Jaaaaa serrni: då låter jag honom helt enkelt krypa iväg istället för att hålla fast honom. Sedan kryper jag bara efter och klär på honom medan han röjer runt. Då blir det en lek ISTÄLLET för bråk.

Men ibland har man varken tid eller energi för att komma på lekar eller sätt att vilseleda. Och då blir det ju STÅHEJ. Vilket såklart resulterar i ännu mindre energi för båda. För SJÄLVKLART är jag långt ifrån en >>asrolig, lekfull och perfekt mamma<< som alltid håller ihop det hahaha. I wish!! William också kan jag säga (((-:
Min outfit: Skinnjacka | Stickad klänning | Sneakers 
Gugges outfit: Skinnjacka | Hoodie med regnbåge | Gråa stretch jeans 

Så när jag har en sån situation (rätt ofta dvs) att jag själv är nära min bristningsgräns alltså…. Så rabblar jag ett mantra i huvudet. Såhär säger jag till mig själv:

”Barn gör ingenting för att jävlas. Och det är inte Williams fel om han är jobbig. Var mer förstående Ellinor. Han är trött eller kan inte uttrycka sin frustration eller vilja”.

Hahaha det kan låta hur töntigt som helst, men det funkar faktiskt. Oftast så omvandlas min stress/irritation till att jag snarare tycker synd om honom då.

HUR TÄNKER NI KRING DET HÄR MED ATT SÄGA NEJ? Och sätta gränser? Hur gör ni det? Funkar det??? Ska man ta fighten eller vilseleda tycker ni? GE MAJ TIPS på tankesätt i kommentarsfältet, dem välkomnas gladerligen!!!!!!!

Jag har ingen aning hur andra föräldrar gör. Eller om mitt sätt anses helt galet hahaha. Så ni får jättegärna dela era tankar och reflektioner kring ämnet<3

Mina: Blåa låånga mom-jeans | Vit t-shirt 
Gugges: Hängselbyxor som sitter på plats | Vit t-shirt

Angående det här med bråk/argumentation (jaaa whatever använd vilket ord ni vill) med sitt barn, så antar jag att det kommer komma en tid när han själv vill välja sina kläder själv. Vilket både P och jag är fine med (så länge jag får slinka in med min stil typ som frottétröjorna hehehe!). Just nu består ju mestadels utav hans garderob utav begagnat/ärvt. Men när ni kompletterar (tex nu inför förskolestarten) så blir det nästan alltid plagg ifrån H&M. Jag älskar deras barnutbud och har gjort sen han föddes.

Men i alla fall! När började den biten med era barn? Att välja kläder själva alltså? Får era barn det? Och hur tänker ni kring det här med att ta fighten och markera vad som gäller VS att leka bort bråket?

  1. Känner igen mig mycket i det du skriver och avledning är något som används frekvent med vår trotsiga 2-åring. Jag försöker att vända några ”nej” per dag till ”ja” genom att säga typ ”ja, vi kan gunga efter förskolan!” Eller ”ja, du kan få en banan ikväll” så att det liksom blir fler ja än nej i vardagen. Det viktigaste är nog att vara konsekvent. Bestämma ett par saker (inte för många, då blir livet jobbigt för alla) som både du och din partner inte accepterar och hålla på dessa. Till slut lär de sig hoppas jag 😜

  2. Kan du inte göra ett inlägg proppat med klänningar för sommarens alla bröllop? I olika prisklasser? Hade varit så uppskattat!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vanligt content härinne igen


Kappa H&M | Skor, halsduk och väska NA-KD | Keps Lindex | Solglasögon Corline

De senaste två veckorna har varit kantade av all möjligt skit för vår familj (men också kul saker som tyvärr har hamnat i skymundan av naturliga orsaker). Hela familjen har varit sjuk i omgångar, och när vi tänkte att allt äntligen var över så fick jag nästan en hel vecka av konstanta migränanfall. Högst troligt kopplat till mina hormoner. Alla privata grejer + jobb ställdes in. Tack och lov kom min mormor och morfar hit i samma veva – utan dem vet jag helt ärligt inte hur vi hade löst allting med William eftersom att P hade massor utav jobb. Sen kom kriget i Ukraina i förra veckan (dag 5 av kriget nu). Och jag blev verkligen otroligt tagen, nedstämd och orolig över situationen å de ukrainska folkets vägnar.

Men efter två dagar utav häxjakt som bedrevs mot influencers på IG och deras ansvar i kriget, så kräktes jag tillslut ut mina åsikter. Vill ni läsa mer om vad jag tycker om hela den debatten (där det för övrigt blev väldigt tyst efteråt??) >>så kan ni läsa om det här<< eller i min knapp i profilen som heter ”Ukraina SoMe”. Jag kommer högst troligt att ta bort den snart tho pga debatten känns som sagt död nu. Och jag vill inte att DET ska uppta utrymme. Låt oss istället prata och sprida content om misären och kriget i sig självt. Lägga fokus på rätt ställe.


Självklart blev jag också knockad av det facto att Putin inledde ett krig. Jag ställde in mina roliga fredagsplaner och låg bara hemma för att följa nyheterna. Men nu tror jag att vi alla är överens om att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Man kan vara extremt insatt, påläst och dela insamlingar för att hjälpa Ukrainas medborgare. Samtidigt som man fortsätter att leva sitt liv. Oavsett om ens yrkestitel är Influencer eller inte. 

Så jag ville egentligen bara meddela att det härinne nu kommer att delas väldigt mycket vanligt content. Inte för att jag inte har respekt för situationen. Utan för att jag inte kan pausa mitt liv, min vardag och mitt arbete TROTS kriget i Ukraina. Liksom de andra krigen som har pågått och pågår runtom i världen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Visa William i mina sociala medier eller inte?

När jag fick reda på att jag var gravid så började man ju såklart tänka på hur livet och den nya vardagen skulle bli. Jag som alltid har visat en väldigt personlig sida av mitt liv i sociala medier tänkte att jag skulle berätta för er direkt. Men istället kände jag precis tvärtom. Att min graviditet var väldigt väldigt privat. Hade jag kunnat hade jag absolut kunnat göra en Kylie Jenner och ba *säg hej till min bebis!!!* från en dag till en annan. Men det fick vänta till v21 när det var omöjligt att dölja magen mer. Jag fick en beskyddarinstinkt jag inte visste att jag besatt. Jag har alltid skyddat min familj till det yttersta, men så fort det blev ett plus på stickan så eskalerade det för varje vecka magen växte.

Likadant med min förlossning. Jag checkade ut 2v innan BF, gick över tiden 11 dagar och sedan väntade jag ytterligare 2v innan jag la ut en bild på att han hade kommit. För att mitt nya liv helt enkelt känns extremt privat. Samma sak när jag fick min ADHD-diagnos, jag väntade i månader med att berätta för er. Jag behövde landa i det själv först innan jag fick höra alla andras åsikter.

Jag har bloggat sedan jag var 12år gammal, det är mer än halva mitt liv. Och jag har gått igenom den här fasen tre gånger tidigare. Första gången jag fick panik över att min privatliv var offentligt för allmänheten var när jag gjorde slut med mitt ex för typ 8år sen. Då fick jag känna på tempen på relationen till mina följare. Många rentav KRÄVDE att jag skulle dela med mig utav allt i minsta detalj. Jag förstår ändå det, för ni hade ju byggt upp en relation till honom också och oss ihop. Många blev så involverade, menade väl och ville sörja tillsammans med mig. Men ni behövde ett avslut för att kunna gå vidare. Det kom väl som en chock för er även om det inte gjorde det för mig. Men jag ville inte dela varför vi gick skilda vägar.

Andra gången var när jag gjorde slut med en vän. Då började det också spekuleras vad som hade hänt, varför och om allting bara var fejk. Det skrevs så mycket elaka spekulationer att jag helt tappade lusten att arbeta med mina sociala medier. Och successivt fick jag tankar på att byta jobb (vilket jag även gjorde efter detta och började arbeta på byrå). För den sidan ni inte såg var ju att jag satt framför min skärm, läste all skit och grät över det som hade hänt. Det blir liksom en dubbel sorg. Dels är man ledsen över det som har hänt, men sen tvingades man utstå hatkommentarer och bli påmind om uppbrottet hela tiden.


Och tredje gången var när jag träffade P. Han ville inte vara med i mina sociala medier och jag respekterade det såklart. Men då började folk hitta på en egen persona om vem han var, och vilka våra anledningar var till att vi höll honom ”hemlig”. Då fick jag smaka på hur det kändes när någon skrev elaka saker om min närmsta familj. Vilket jag aldrig någonsin hoppas på att få göra igen. 

P var aldrig ”hemlig” för att skapa någon hype. Inte min graviditet, min förlossning eller de första veckorna med min son heller. Men jag är någon ny nu. Jag har något nytt jag måste skydda med allt jag har. William. Och att lägga ut bilder ifrån BB och skriva ”vår son är här nu!” med en bild på honom, innan våra familjer ens har sett hans ansikte – fanns faktiskt inte på min världskarta.

Det spelar ingen roll om en följare ”kräver” att jag ska uppdatera om hela min förlossning eftersom att jag har pratat om min förlossningsrädsla… Eller att någon av ren välvilja frågar hur det kändes att kissa efter förlossningen eftersom hon också ska föda snart… Det här är mitt LIV. Min förlossning är det mest utlämnande, intima och privata en människa kan vara med om i livet. Och inte bara för mig utan för hela min familj. Och det är jag som bestämmer vad jag vill dela med mig utav och hur ofta jag ska uppdatera er om det.

Jag KOMMER att skriva om William och vårt liv. Jag kommer att prata om mina åsikter om allt kring att vara en förälder. Men det tog flera år för mig att hitta den balansen jag har haft i mina sociala medier. Bara med alla tråkigheter kring min pappa, så dröjde det länge innan jag ens yppade ett ord om det. Jag mörkade länge att jag ens hade brutit kontakten med honom. Men en dag vågade jag mig på att skriva en text om hur jag kände kring allt, men t o m då låtsades jag som att det handlade om en vän. Och flera år senare skrev jag ett personligt inlägg om allting. Inga privata detaljer eller påhopp, utan generellt hur man går vidare ifrån en sån sak.

Det här är mitt nya liv och det kommer ta tid för mig att hitta mina nya gränsdragningar. Jag har inga problem med att dela bilder på vår son när han ligger och chillar i min famn i en stickad outfit. Men jag vill inte lägga upp såna bilder varje dag. Och jag vill absolut inte dela med mig av bilder ifrån när han badade imorse och täcka över hans intima delar med emojis.

Men livet är ju allt där mittemellan perfekta bilder till flödet och de mest intima stunderna. Det handlar inte om att jag vill skapa någon hype kring mitt barn, tvärtom. Jag vill skydda honom. Dessutom är det inte bara jag som bestämmer vad som ska skrivas om honom eller inte, vi är två vuxna i varje sånt beslut. Och vi är dom som vet hur vi på bästa sätt skyddar honom. Ingen följare, ingen debattör i DN, ingen annan influencer och inte ens någon av våra vänner har något att säga till om där. Det är vi som sätter gränserna för vad som ska delas om honom och inte. Och vi har heller inga krav på oss att dela varför eller varför vi INTE väljer att göra något. 

Eftersom att många saker känns alldeles för privata för mig att dela, så kan jag inte tumma på det för att vara schysst eller för att det är ”mitt jobb”. För det är i allra högsta grad mitt privatliv också. Och skulle jag börja tumma på saker, och tex lägga ut en video ifrån min förlossning fast jag innerst inne inte vill – så skulle det kännas som om jag sålde ut mig själv. Och jag vill aldrig känna att jag säljer ut min familj? 

Å andra sidan, de sakerna jag VILL dela med mig om, t e x fjärde trimestern eller att jag blev behandlad utav en barnmorska under min förlossning – delar jag med mig utav de sakerna så får jag energi. För jag känner i hela kroppen att jag gör rätt och att jag kan stå för det jag har lagt upp.  Även om någon annan kanske absolut inte hade skrivit om det för 70 tusen personer på Instagram.

Så ALLT jag funderar på att lägga ut i sociala medier måste jag först känna in, ”är det här något jag skulle stå för att lägga ut? Kan jag ta att folk har åsikter om det här?” Kan jag det, ja men då lägger jag ut det. Men är svaret nej på dom frågorna så skulle det kännas som att jag sålde ut min familj och därför skiter jag i det.

Men oavsett vilket av dem jag kommer fram till när det gäller William, så är det något bara P och jag har med att göra. Precis som att jag inte har ett sk*t med att göra vad andra influencers eller privatpersoner väljer att lägga ut på sina barn. Och helt ärligt så bryr jag mig inte ett dugg heller, jag lägger verkligen noll värdering i hur andra gör. För jag har fullt upp med att ta hand om min egna familj istället för att snacka skit om andra. 

Nu har ingen skrivit någonting elakt till mig alls! <3 Däremot vet jag att det pågår en j*vla häxjakt runt andra mammor på sociala medier, så därför känner jag att jag måste avsluta det här inlägget med att sätta ner foten lite…

För om du är en utav dem som sitter och spekulerar med dina vänninor eller i kommentarsfältet på folks bloggar om ”varför i hela friden hon valde att lägga ut X eller Y?!” – så rannsaka dig själv. Varför känner du behovet att prata illa om andra mammor? Varför bryr du dig ens? Är du verkligen hundra procent lycklig över ditt egna liv? Och varför är du en sån förbannat dålig förebild för ditt egna barn när du sitter och snackar skit om andra? Uppenbarligen är du ingen supermorsa till förebild du heller. Dem du snackar skit om är också människor, och vi alla blir bättre och tryggare föräldrar om vi slutar blicka runtomkring oss. En bra förälder lyssnar inåt, släpper prestigen och visar sina barn att det inte är okej att prata illa om hur andra väljer att leva sina liv.

TACK FÖR MAJ<3

  1. Gillar ditt tänk, ingen har rätt att kräva något av dig. Jag som följer dig uppskattar det du delar och respekterar det du inte delar. Jag har inget med ditt liv att göra, men att få kika in ibland är väldigt härligt. Du verkar vara en grymt härlig tjej!

    1. Tack! Åh tack så skönt att göra <3333 TACK <3 Så jädra fint av dig att ta dig tiden att lägga en sån här kommentar (läs: komplimang!) också!! <3

  2. Som familjemedlem till dig som har stora sociala plattformar känns det tryggt att du skriver tydligt om dina värderingar i frågor som rör dig men även i frågor som rör fler än dig själv.
    Det känns också skönt att veta era gränser i lilla familjen och att du tar ställning så tydlig för ditt privata liv som inte syns i sociala medier.
    Du visar en respekt för oss som stor familj och att att det finns gränser för vad du vill berätta o skriva om. Men också att du tar ansvar för hur du väljer att hantera andra familjers val att leva sina liv. Det är en oerhört viktig ståndpunkt för W som kommer prägla honom som människa – respekt för andras val oavsett om det gäller sexuell läggning, levnads standard eller politiska åsikter.
    Där är ni som föräldrar redan nu superviktiga!
    Fortsätt ta ställning för dina val och att inte prata illa om andras val. Bäst är du!❤️
    /Stolt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Fråga om kläder för pojkar


1. Mössa | 2. Pyjamas (kommer ha med till BB)| 3. Tofflor | 4. Tröja | 5. Leggings | 6. Skor | 7. Mössa | 8. Kofta | 9. Snickarbyxor | 10. Sockor 

”Heej Ellinor! Jag skriver aldrig såna här kommentarer, men skulle verkligen uppskatta lite hjälp! Jag älskar din smak och tycker att du är väldigt vettig i dina tankar/värderingar/resonemang. Så jag undrar hur du tänker kring det här med barnkläder? Jag väntar själv en liten kille i april, men är inte superförtjust i skrika färger och hetsiga tryck. Kläder för pojkar känns generellt sätt inte alls lika ”lugna” och ”mysiga” som de för flickor om du förstår vad jag menar? Tänkte bara kolla hur ni tänkte klä er bebis och hur du ser på det här?”

Svar: Hej goding! Jag förstår precis vad du menar! Vi föredrar: stickat, mysigt, enfärgat och utan galna tryck. I början kommer det bli mycket vitt/beige/brunt/grönt här hemma. Dels för att vi själva tycker det är fint, men också för att allting blir så mycket lättare att matcha haha. Det där med färg får komma sen. Jag har även fått en sjuk dille på allt med småsmå prickar eller hjärtan, så det kommer nog bli en del sånt också.

Jag är ju emot hela den här ”rosa eller blå” grejen och att flickor ska vara små söta prinsessor som bryr sig om sitt yttre och att ta hand om alla. Medan vi lär pojkar att vara coola, starka och superhjältar. Och tyvärr så handlar ju många loggor och tryck om just det… Men det är ju mest när dem blir lite äldre också! Nu som liten spädis kommer vi köra rätt unisex tror jag, för att det rent smakmässigt är det snyggaste tycker vi hehe. Men jag håller med dig om att mycket kläder under pojkkategorierna har möörka färger. Typ svart, mörkgrått, mörkgrönt, mörkblått etc (men årstiden kanske spelar in?) så därför köper vi en del ifrån ”flickavdelningarna”. Dock är jag inget fan utav romantiska mönster eller rosa, så det skippar vi. Vi älskar allt med djur/skog också, och såna plagg är (tipstips!) oftast inte så skrikiga i färgerna.

Jag och P har rätt olika klädsmaker också, så det är nog bra att gå all in MYS och lugna färger till en början tills vi hittar något mellanting. Men med tiden kommer nog P vilja att han och bebis matchar (gubbstil haha) och jag kommer vilja att jag och bebis matchar (stickat osv). Så vi får se. Men! Det här är inget ”statement” jag gör, och jag tycker att det skulle vara trist om barn behöver gå runt som levande reklampelare för vad deras föräldrar står i genusdebatten… Så länge man försöker se till att sina barn blir bra människor med stark självkänsla som duger som dem är, så har man gjort sitt bästa som förälder tycker jag <3

För oavsett våra klädval eller åsikter här hemma så skulle jag aldrig någonting döma någon annans val av kläder till sina barn<3 Liksom jag inte vill att någon ska döma vår minsting<3 Generellt sätt tycker jag att många vuxna är väldigt fixerade vid kön dock, och hur man ”ska” klä sina barn. Så många kommer nog tycka att vi är helt gaaalna som inte klär vårt barn mer färglatt. Men skulle vi enbart klä honom i rosa/gult/orange så skulle det bli en debatt det också.

  1. De flesta butiker delar ju inte in barnkläderna efter kön längre. Blir så trött på prat om flick- eller pojkavdelningar.

    Skönt att du verkar ha en vettig syn på det Ellinor.

    1. Jag tycker att det är så bra också! Förstår inte alls varför det ska vara uppdelat? Vill man köpa kläder baserat på färg så är det väl isf bara att fylla i det i ”sorteringen” isf? Tex blå/svart eller whatever <3 KRAM

  2. Här i Spanien där vi bor just nu är det väääldigt ”flickigt” och ”pojkigt” man ser liksom direkt redan på vagnen (som oftast då är utsmyckad med rosa stora rosetter eller blåa sidenband) om det är en flicka eller pojke. Tycker Sverige är riktigt i framkant jämfört med Spanien klädmässigt. I Sverige tycker jag t ex Mini Rodini, Lindex m.fl., har fina unisexkläder med neutrala djurtryck. Vi två pojkar, en 1-åring och en 3-åring. Dessvärre kan vi inte styra 3-åringens stil längre så han får bestämma själv. Det blir till mycket spindelmannen i rött och blått samt gärna färgglada byxor till och helst sneakers med paljetter på 😂. Inte min stil men tycker ändå det är viktigt att han ska få bestämma själv.

    1. Kan tänka mig!! Hahaha jag dör.

      Jag har ju as long as I can remember hatat allt som har med puff/gulligull/glitter/rosa/fluff att göra och skulle aldrig köpa det till mitt barn ”bara för att” (oavsett kön).

      (Trodde innan att det handlade om just FÄRGEN rosa och att jag hatade den, men det är gulligullet jag ogillar haha! Iaf…).

      Men hade en framtida dotter kommit hem och frågat efter det ändå som 3åring så ja, go head då 🙂 Då har man ju ändå gett henne fler alternativ hemma och att hon vet om att det finns annat att välja på än rosa också. Tycker det är huvudsaken. Att dem själva ska veta att det finns alternativ och inte bara en väg att gå 🙂 Sen som sagt, lägger jag faktiskt noll värdering i hur andra gör, skriver bara utifrån hur jag själv tänker nu 🙂

  3. Vettigt allt du skriver!! Förstår dock inte varför du då kopplade ihop blått med pojke och rosa med flicka inför baby reveal?! Där reagerade jag, kändes trist att du gjorde så!

    1. Tack! För att det helt enkelt blev lättast (om du tänker på flödet när mina följare skulle gissa kön + min story?). Runt 50% av alla som tittar gör det utan ljud, så ville att dem snabbt skulle få en överblick om vad min story handlade om. Och likadant i flödet, där skrev jag på svenska (men har ju även engelska följare som ber mig att skriva mer på engelska) hehe 🙂 Så för att det blev lättast för mina följare helt enkelt 🙂 Men du får gärna ge inputs på hur man kan göra ist om du ska lämna en sån här kommentar <3 Inte bara kring det här ämnet, utan generellt.

      Jag har som sagt mina tankar kring det här med kläder, och att det inte är viktigt för oss att smycka vår son med könsstereotypiska grejer "bara för att", men med det sagt så betyder ju inte det att vi inte kommer att bära blått alls? Eller att jag för den sakens skull tycker X eller Y. Som sagt, EN åsikt betyder inte att man ska placeras till fullo i ett enda fack tycker jag 🙂

  4. Så fina kläder och så vettigt resonerat. Också fint att kläderna inte är ”vräkiga” vilket man ser hos alla andra. Känns verkligen som att du valt det du gillar och inte det som skriker lyx. Classy!

    1. Åh tack snälla<333 Vissa märkesgrejer kan ju såklart vara fint ibland, men hela tiden är inte vår style och vi skulle ändå inte ha råd med det haha!! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi