Handbollstjejerna

För er som inte har hängt med här så länge så är ju jag en gammal handbollstjejja. Ajjemän! Vi var svenska mästare tre år i rad osv men vem räknar!!!! Iaf så har idrotten betytt sååå mycket för mig och jag slutade egentligen enbart pga min prestationsångest som 19åring. Men! Vännerna har jag kvar. Så i helgen bestämdes det lite spontant att vi handbollstjejer skulle ses eftersom att vår stjärna Melissa var hemma i Sverige en kortis.

Så jag drog på ett par vita jeans under pyjamasskjortan, strök på deo, sprayade håret med torrschampoo för fjärde dagen i rad och drog på en hatt! Fejk fräsch är ju det bästa osv hehehe.

William följde såklart med eftersom att han varken hade träffat Melissa eller Vanessa innan. Medan vi åt lunch så fick han hänga i Bailys hundkorg (vet ej hur jag kunde glömde att fota henne pga sötaste svarta Pomeranianhunden ever.

Vi var hemma hos Martina, och beställde hem lunch ifrån Foodora.

Det blev pokebowls med tempura räkor och HERREGUD vilken drömkombo. Det enda som saknades var svart ris och koriander nom nom nom. Den här bilden hade blivit så mycket finare utan tomaten visst visst???

Här har vi henne, vår superstar Melissa som ni skymtar hemma i tv-sofforna när handbollslandslaget spelar. I sommar tar dem ut OS truppen och jag håller alla mina tummar och tår (även om jag innerst inne vet att hon kommer komma med och att jag då kmr ha en vän som representerar Sverige i OS?! Stolt som en tupp e jag!!!!)

Efter lunchen åkte jag hem och där satt min lillebror Sebastian i soffan och tjötade med P. Han och min mamma har flyttat upp till Enskede ifrån Gnesta där jag är uppvuxen. Så plötsligt bor dom bara 10min bort!!!! Men dom hade ingen skrivare så han lånade våran och skrev ut sitt CV. Se på honom vilken livs levande baby whisper!

Sedan mötte jag upp handbollstjejerna igen för middag hemma hos Sarah (hennes mamma var vår tränare i alla år och vi spelade i samma lag också). Men senast jag träffade henne var för? 5år sen? Vet ej exakt men since den har vi båda gjort slut med våra ex, träffat nya, köpt lägga i stan, jobbat arslet av oss, varit gravida och fått barn. Galet. Jag tog såklart med mig ADHD-kapslar som jag säljer ihop med Svanfeldt Coffee i förmån för Hjärnfonden. Bästa ge-bort-presenten!

Sedan satt vi på balkongen och drack vin (ej jag dock pga skulle köra hem). Men herregud vilken sommarvärme det var. Och så smarrrrrigt med svenska jordgubbar!

Garvar alltid sönder när jag hänger med handbollstjejerna. Eller fnissar mycket snarare? Vilket är rätt sällan jag gör. Men vi har känt varandra i så många år och har en tydlig jargong som har följt med år efter år. Internskämt måste väl ändå vara det mysigaste man delar med vänner??? Vi har dessutom känt varandra genom så turbulenta år i livet. Martina (som ni ser här) är en av alla jag bodde hos i perioder under gymnasiet (flyttade runt mellan kompisar hela tiden). En gång fick jag mitt hjärta krossat innan semifinalen i SM för min dejt hånglade upp en annan tjej på andra sidan läktaren medan vi såg på. Minns den chocken som igår? Och vem var först på plats med att spring fram och skälla ut honom efter notor? Jo Marre och Lorin! Sanna vänner.

Här har ni dem, Lorin, Snäckan och Mono. Har bott hemma hos dem alla tre haha! True friends med dem bästa familjerna!

Och sen kom jag hem till den här lilla prinsen som snarkade i kör med Bruno och P. Herregud tänk att jag har mina tre alldeles egna killar. Vilken otrolig lyx!

Nu ska jag gotta ner mig med dem och sova lite. Men detta var en alldeles vanlig tisdag i maj det. PUSS

  1. Hej! Jag har för mig att du sagt att du haft eksem runt munnen? Jag har gått in i väggen totalt o stressar så får till o från torrfläckar/utslag. Har du tips hur du fick bort dina? Du ser alltid flawless ut! Så snälla ja behöver tips 🙁

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

BLOGGARE PÅ FORNI

Sedan 2008 har alltid haft som ambition att skriva om allt annat än rosa fluffiga moln. Bloggen är mitt favoritforum för det, och är den förlängda armen av allt ni inte får se på min IG story. Renoveringsresor, barnuppfostran, djupa texter, ekonomisnack och skönhetstips därför vanliga ämnen här inne.

Min helg i bilder – föräldrar edition

HELLU gänget! Hoppas ni mår bra i sömmarvärmeeeen! Jag tänkte att ni skulle få joina Min Helg i frekinnnnn bilder! Gud ni har inte fått ett sånt inlägg sedan i början av hösten tror jag? Ever since har ju jag more or less varit sängliggandes hemma pga graviditeten och corona. Vi hade absolut noll planerat, förutom att jag skulle på lunch med tjejerna. Men annars blev allt hängt ytterst spontant. Folk bara ploppade upp här, vilket var oroligt härligt!! Spontanhäng har ju försvunnit det senaste året. Såhär i efterhand kanske det blev lite väl mycket av det goda med tanke på coronatimes. Men här kommer det iaf:

Men först: kolla vad som damp ner i brevlådan som kickade igång helgfeelingen ordentligt!! Sumis vintermössa! När jag drog på denna bodyn insåg jag dock att vi behöver köpa ett storpack i strl 68 nu. Stackarn ska inte behöva ha små dinglande korvskinn på sig.

Ludde har fyllt år, och han hade inte träffat William än, så han kom ut hit i torsdags (jaaaa helgen börjar på torsdagar när man är mammaledig!!). Ludde e som vår son nr 2. Förutom att han reder sig själv och lagar mat till oss istället för tvärtom hehe!! Alltid när han kommer hem hit så lagar han något gotte. Den här gången blev det en het salsicciapasta. När denna bilden togs tjafsade vi om ifall man ska ha i olivolja i pastavattnet eller inte. Jag och P var team inte.

Oavsett så blev det väldigt gott!!!!

På natten när Ludde åkte hem hade jag och William ett sjukt moment!! Jag matade honom, och när han satt i mitt knä efteråt så var det som att poletten föll ner för mig??? Jag tittade på honom och ba ”AHA!!! Det är DU som är MIN son!!! Nu fattar jag!!!!!”

Att få barn är så stort på ett sätt. Men jag har kunnat ha en väldig distans till det också. För jag har inte fattat riktigt. Jag har sagt typ ”jaaa det är så coolt att bli förälder!” och i nästa sekund ba ”fast assåååå vadå jag är väl ingen förälder?”. Men efter den här kvällen sjönk det in. Jag är mamma och han är min son. Jag fattar nu!!!!

Första gången jag inte har preggobyxor på mig sen förlossningen??? Kan dock inte ha ngt annat i garderoben än, men jag har varit så _extremt_ trött på mitt lilla gravidutbud så att det kändes så befriande att för första gången kunna bära något annat???

På fredagen kom Elin och Klara ut för att hälsa på William.

Happy min familjehund, Semla Elins hund och Bruno.

Eh hundarna har växt lite sedan sist vi tog en sån här bild. Alltså hahahaha man ser så tydligt att Bruno är full i f*n på dom här bilderna.

Min mamma och syster dök helt oannonserat upp och plingade på dörren också. Tydligen hade dom extrema cravings efter William.

Men han satt fastklistrad hos Elin. Som ni ser är han totalez besatt av sina knytnävar atm. Det blir katastrof här hemma så fort dom försvinner ha ha ha.

Våra grannbarn älskar vår gråa familjehund Happy, och vi har lovat att ringa så fort hon är hemma hos oss. Så det gjorde vi ju nu såklart. Dom hade inga kvällsplaner och inte vi heller så dom stannade kvar på middag. Foodora hade fått in tre nya restauranger, så vi testade ett nytt burgarställe. Gött va det!!!

På lördagen hade vi en enda sak planerat, och det var att ta bort poolplåtarna. Sedan skulle poolen rengöras också.

Lite lite närmre sommar. I nästa vecka drar bygget igång härute!

På kvällen bakade jag en paj. Jag har ett hemligt recept med ljus sirap och grädde i degen. Men sirapen var tyvärr slut och honungen jag ersättare den med gjorde det inte lika knäckigt som vanligt. Men goo va den!!!

Sen kom söndagen och då vankades det häng med Sanja och Mickis. Två gamlatjejkompisar ifrån tiden jag bodde i Göteborg. Vi bestämde träff på Grodans uteservering, trots spöregn, som de svenskar vi är hahaha!!!


Sanja rekommenderade deras Ceasar och jag kan verkligen gå i god för den också. 10 av 10. Ni som har följt mig länge vet att det typ var den enda rätten jag beställde på restaurang back in the days. Hade den sjukaste dillen i typ ett år. Sen fick jag veta att såsen innehöll ansjovis och då dröjde det typ 3år innan jag beställde en igen hahaha.

Vi hade så mycket att catcha up om. Det har hänt så mycket sedan i somras när vi sågs senast. Tex har jag blivit mamma, Mickis har köpt lägga och Sanja har blivit na-kds globala PR-chef!!! Skryter sönder över henne jämt så jag tänkte att jag skulle göra det för er också. Här sitter jag och Mickis med våra galopper!

William var på sitt bästa humör (som vanligt typ haha) och charmade tjejerna bäst han kunde. Jag tror att det gick hem.

Looks good gurl!

Minns ni att Sanja och jag hade en podd ihop för två år sedan som hette Embrace Her? För alla kvinnor i början av sina karriärer som behövde pepp inför sin första arbetsintervju etc etc. Sanja har en ny podd ny, ”En timme med” där hon intervjuar ascoola människor. In på era poddappar och lyssna dirr!!

Kolla vad W fick i present utav Sanja, världens finaste mintgröna stickade brallor. Åh åh åh. Märkte att dom var ännu sötare när man hade en liten volangkrage på bodyn under. Tips! Dom är ifrån Zara för alla som kommer att fråga.

När jag kom hem efter lunchen bestämdes det lite spontant att vi skulle fira Ebba som fyllde år. Så då sågs vi Nackagänget (Ebba+Erik+deras kiddo + Stork+Fellan+deras kiddo) hemma hos födelsedagsbarnet. Otroligt mysigt var det!

Ebba och Storken.

Det blev en pasta till varmrätt toppat av en jädra massa hets och garv. Jag minns när jag tog denna bilden att jag hoppades att det skulle vara den sista på Ebba som höggravid!!

Och till efterrätt hade Ebba gjort en svingod pavlova.

Tack livet för alla mina fantastiska vänner du har parat ihop mig med<3

  1. Hej! Jag håller på att planera en möhippa och trillade in på ditt inlägg om Lussies Möhippa. Jag måste fråga, var hyrde ni den båten? Er dagsfest såg så jäkla rolig ut!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Det är helg!!!

Hej på er allihopa! Jag ville egentligen bara kika in och säga: TREVLIG HELG! Det nalkas ju fantastiskt väder här i Stockholm och vi har tänkt att öppna poolen för i år. När man gör det så kan man också ta tag i alla andra projekt. Typ odling, plantering, målning och byggnationer. Juste! Byggarna kommer i nästa vecka och drar igång med årets projekt: altan och nytt utekök! Men vill ni följa sånt så får ni följa vårat huskonto @ellinorlofgren_house (som över 10 000 människor följer nu?!).

Videon här ovan var ifrån igår (fredags) när jag dammsög undan lite inför att en kompis skulle komma över på middag. Jag tokälskar våran nya Dyson dammsugare. Jag visste faktiskt inte att det fanns ett sånt intresse för den här dammsugaren, ni är många som frågar om en utvärdering nämligen. Men den får ni på hus-instagrammen. Så håll utkik där. Nu ska jag återgå till fixet här hemma. Puss på er!!!

  1. Hej Ellinor!
    Jag undrar vad det är för märke på er fina vita köksfläkt som ni har i köket? Vill så gärna ha en sådan i vårt kök.
    Mvh
    Carina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hur jag hittade hem – min dröm blev verklighet

Vill ni komma direkt till Hemma Hos repotaget så >klicka här<. Annars läs vidare om hur jag hittade hem och hur jag gjorde för att min absolut största dröm skulle kunna bli verklighet.

Jag har alltid varit en person som flyr.
Som inte har haft någon grund att stå på och som söker sig till roliga saker för att slippa verkligheten. Enda tills jag hittade mitt hem.

Jag hittade Honom.

Plötsligt kunde jag inte bara dra iväg, vi hade ju en vardag tillsammans som jag behövde förhålla mig till. Och jag kunde inte bara sprätta alla mina pengar på drinkar i någon bar med randoms. För dom skulle ju räcka till den där resan vi pratade om, till storhandlingen varje söndag på mataffären och presenter till svärmor.

Jag hade alltid sneglat på dom andra tjejerna i baren som tycktes ha koll på sina liv. Som stod med säsongens senaste IT-jacka över axlarna, ett perfekt lockat hår och fixade naglar. Dom var säkert såna som höll sina deadlines till kunder, la undan sparpengar, betalade in momsen, köpte sina egna lägenheter och lyckades få på sig två likadana strumpor på morgonen. Medan jag själv aldrig hade klarat av det… Jag förstod inte hur dom gjorde. Men när jag träffade P så var jag tvungen att styra upp mitt liv. Det sattes för första gången krav på mig, och jag älskade det.

Alla dom som jag innan hade bjudit på drinkar i en bar, tyckte plötsligt inte att jag var lika rolig längre. Och jag fick många gånger höra att jag hade ”förändrats så mycket”. Men dom förstod ju inte. Jag hatade det kaos jag hade levt i under hela mitt liv. Jag var så less på att vara så stressad att jag fick magkatarr för att jag hela tiden behövde lösa saker i sista minuten. Det enda jag drömde om var ju att bli en sån där person planerade saker och som kom i tid.

I takt med att jag tog kontrollen över mitt liv, så började det sakta men säkert att byggas en stabil grund inom mig själv som jag aldrig hade räknat med. Jag fick plötsligt en mycket starkare självkänsla, för jag klarade av allting som jag tog mig an istället för att kontant misslyckas.

Alla dom rutiner och den strukturen jag hade fått i mitt liv gjorde att jag plötsligt alltid fick på mig likadana strumpor, mina kunder var nöjdare än någonsin och momsen betalades in i tid. Och innan jag visste ordet av det hade jag blivit som hon i baren jag alltid hade suktat efter att vara. Hon som hade kontroll över sitt liv.

Jag kommer alltid att fortsätta vara den hispiga, virriga, retliga Ellinor som skrattar högt utan att hålla tillbaka. Men om vi ska dra någon som helst jämförelse så är jag draken som flyger med vinden, men P är den som står stadigt på marken och håller i snöret. Utan honom svävar jag iväg.

Jag som aldrig hade sparat pengar innan jag träffade P, insåg plötsligt storheten i det. Sparpengar är ju det enda direkta man kan göra IDAG för att komma lite närmre den ytliga framtid man drömmer om. Jag som aldrig hade känt mig riktigt hemma någonstans, fantiserade ju vilt med P om hur vi drömde om att bo ”när vi blev stora”.

Det gick några månader… Och utan att jag visste ordet av hur, så satt vi plötsligt där på mäklarens kontor och signade på papperna. Och ifrån ingenstans höll jag för första gången i ett par hemnycklar till min första bostadsrätt.

Jag minns känslan som igår. Stoltheten jag kände i mig VARENDA gång jag öppnade ytterdörren… Tacksamheten som vällde över varje morgon när jag vaknade i vår säng och insåg att jag inte behövde fly.

Jag var så lycklig att jag svävade på moln, och bjöd hem alla jag kunde tänkas komma på. Det var så enormt stort för mig att ha ett eget hem. Jag som tidigare hade låtit rödvinsfläckar från en efterfest sjunka in i parketten i min hyresrätt, började plocka fram glasunderlägg för gästerna att ställa glasen på – istället för direkt på soffbordet. Jag blev rädd om mina saker, för jag hade plötsligt något som var MITT och som jag var rädd om.

Jag fortsatte att hålla mina deadlines till kunder och spara så mycket utav lönen som möjligt. Sparpengarna såg jag till och med växa i fonderna jag hade placerat dem i. Samtidigt så fortsatte jag och P att drömma. Vi ville ju bo i ett hus någon dag ”när vi blev stora”.
Och plötsligt, 22år gammal, traskade jag mot mäklarbyrån igen medan jag höll hårt i min älskades hand. Vi hade köpt vårt absoluta drömhus en kvart ifrån stan. Det var så overkligt att jag grät så fort jag slog upp ögonen när jag vaknade på morgonen.

Den resan jag har gjort själsligt är den som har tagit mig dit jag är idag. Men utan P hade aldrig den snurran satts igång. Hade han inte gett mig den tryggheten jag kände, hade jag aldrig haft verktygen att våga satsa. Jag hade aldrig vågat söka det där jobbet på en creddig influencer marketing byrå, ta körkort eller söka hjälp för min ADHD.

Men jag vågade, för jag hade en stabil grund och ett hem där jag var skyddad och kunde samla kraft. Och hela tiden stod P där och hejade på. Han höll hårt i snöret nere på marken medan jag svävade runt på himlen och kände mig fri. Jag var fri från ångesten och kände att jag kunde ta mig an prick vad som helst.

P och jag fortsatte att prata om våra drömmar. Och vi drömde om en hund, en väldigt specifik hund. Han skulle vara gyllenbrun, ha lockig päls och inte vara för stor. Vi pratade om honom hela tiden. Vi ropade till och med hans namn i huset, pratade om hur det lät när han kom tassandes efter oss i vardagsrummet och skrattade åt att ”en dag när vi blev stora” skulle han bo tillsammans med oss.

Men plötsligt en dag så flyttade han in, våran virvelvind Bruno. Och ifrån en dag till en annan så var det inte bara två vuxna som bodde i vårt älskade hus. Utan nu var vi en familj.

Jag hade aldrig haft min alldeles egna familj innan, och jag kastades tillbaka till känslan när vi hade köpt vår första lägenhet. Jag var så stolt att jag nästan sprack, samtidigt som jag var så rädd så rädd om det vi hade.

Nu var underläggen till dricksglasen det minsta jag gjorde i mitt försök att skydda mitt hem och min familj. Jag slutade bjuda hem festnissar och ytligt bekanta kollegor, och värnade istället med omsorg vilka jag ville släppa in i mitt hem. Vårt hus var (och är) ju mitt absolut viktigaste, sköraste och mest privata.

Vi fortsatte att drömma, och sa att ”en dag när vi blir stora” så vill vi ha barn. Jag drömde om en stor liten pojke, med blåa ögon, P’s lugna personlighet och som skulle heta William.

Och plötsligt en dag, när vi som minst anade det, så kissade jag på en sticka och på den lilla skärmen såg jag ett blått kryss. Därinne låg han. Jag kände det direkt. Det var våran William därinne. 

Och plötsligt gick familjen från att vara 3 till att bli 4.

Jag som inte hade tänkt förbereda någonting alls innan han anlände, kom plötsligt på mig själv med att vika in ännu en påse med nya bebisplagg i garderoben. Jag ville fixa ett rum för honom som han kunde känna sig lika välkommen till som jag kände, första gången jag hade kommit in i huset. Hur fjantigt det än må låta så kände jag så.

Jag fantiserade om att sitta här och läsa böcker för honom…

… Och att byta blöjor på honom här.

Och plötsligt så var han här från en dag till en annan.

Känslan när vi köpte vår första lägenhet, vårt hus, när Bruno kom hit och vi när vi blev en familj – ja detta känns precis så stort och glittrande – fast upphöjt med hundra! För nu har vi allt det där vi drömde om den dagen ”vi blev stora”. Vi lever vår dröm nu.

… Jag insåg att jag är stor nu. 

Och att jag kanske har varit det hela tiden. För jag tog ju ansvar och styrde upp mitt liv, samtidigt som jag fortsatte att drömma stort. Även om jag förmodligen aldrig kommer att känna mig vuxen på insidan, så gör det ingenting. Utan det är helt okej. Jag kan vara hur barnslig och svävande bland molnen som helst, för jag har alltid min familj och mitt hem att samla kraft hos. Och nu när ni har följt min resa, så kanske ni förstår att det absolut inte är något som jag tar för givet.

Jag är så oerhört tacksam över allt jag har och allt jag har åstadkommit. Allt jag har slitit mig loss ifrån. Men samtidigt är det viktigt att fortsätta drömma om livet ”när jag blir stor”. Det är ju min framtid.

Länsförsäkringars Fastighetsförmedling, som är min samarbetespartner sedan förra året, och så även i år,  frågade ”Vad är ett hem för dig?”. Och det är exakt det här. Det är inte bara en bostad med fyra väggar och ett tak. Det är så mycket mer än så. Det är en känsla snarare än ett utseende. Det är en grund att stå på när allt annat i livet svajar. Det är min innersta borg som jag skyddar med allt jag har <3

Vill ni se fler bilder ifrån vårt älskade hem och vår renovering av både kök, tv-rum och barnrum, så klicka här för att läsa ett Hemma Hos-repotage och en intervju där jag svarar på frågor om vårt hem. Ni får änte missa den hörrni! Läs här (klick!).

  1. Det här var det finaste jag läst på länge, helt fantastiskt!!! Och vilken kille du verkar ha träffat. Ni kompletterar varandra.

    Så kul att ha följt din resa, jag har vetat vem du är men inte följt dig förrän ett par år tillbaka då jag kände WOW – vilken förebild hon har blivit!

    Träffade dig och hannalicous på flygplatsen på mykonos 2014 – en helt annan tid haha.

    Ivf, stort grattis till allt!

  2. Ellinor!!!! Det här var det finaste jag läst i hela mitt liv. Jag tog en paus mitt i jobbet och gick in på din blogg, möts av detta och sitter och gråter nu!
    Ditt sätt att skriva och förmedla känslor via text är helt otroligt. Det träffar rakt.in.i.hjärtat!!! Vill visa denna underbara text för alla jag känner.
    Jag har följt dig sedan du startade bloggen och har nog aldrig någonsin kommenterat men nu kände jag bara: STOPP och belägg – jag måste berätta hur fantastisk hon är!!! Och nu gör jag det! HEJA DIG och din fina familj!
    Ha det bäst och fortsätt sprida sån fantastisk energi som du gör och alltid gjort!

  3. Vilket fint och hjärtligt inlägg Ellinor 💕. Svårt att inte bli så rörd att tårarna börjar komma. Glad för er skull!!

  4. Hur lyckades du med att spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa bostadsrätt/hus med tanke på bostadspriserna i Stockholm och att du inte kommer från pengar eller sparade pengar innan? Det låter som att det gick relativt kort tid från att inte sparat alls till att ha fått ihop tillräckligt för att köpa bostad med tanke på hur ung du var när ni köpte?

    1. Hehe ja, så var det. Hade dubbla jobb (Marketing assistent på ett smyckesbolag) och drev mina sociala medier precis som idag. Men istället för att sprätta allt jag ägde varje månad så la jag undan pengar ist/bytte livsstil/fick halverade fasta utgifter varje månad pga delat boende och ingen pendling till Göteborg som jag hade haft tidigare ☺️ Kram!!

  5. Vad otroligt fint ni har hemma! Hur lyckas man få det så fint? Dröm! Själv satte vi precis upp vår hängmatta i trädgården. 😀

  6. Hej!

    Så fint inlägg!
    Vad är det för mörkblå färg ni hade i er tidigare lägenhet?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

William 1 – 2 månader uppdatering

Herregud tiden går så fort med bebis att jag får totalez ångest påslag deluxe!!!!!!!! Det har redan gått två månader och för varje dag som går blir jag stressad över att jag aldrig kommer att få ha honom såhär liten igen. Många säger att dom längtar efter att deras bebisar ska börja sova i eget rum, lära sig att gå osv osv. Jag känner precis tvärtom? William får MER ÄN GÄRNA sova UPPEPÅ mig för alltid. Och jag vill aldrig någonsin att han ska lära sig att gå????? Han kommer ju sova i egen säng och kunna gå för resten utav sitt liv sen. Så jag känner absolut noll stress med det.

Jag lutar ju mer och mer åt att vi bara ska ha ett barn (usch ska prata med min aurorabarnmorska om detta nästa gång jag träffar henne pga enorm sorg men det beror ju såklart på min graviditet och förlossning) och det är nog därför jag är så stressad över bebistiden också. För i så fall är det här sista gången jag har en sån här liten bebis… 

Min tröja Twist & Tango | Skinnbyxor na-kd | Williams tjocktröja Cubus | Leggings second hand men typ Lindex?

Jag tänkte i alla fall summera de första två månaderna i hans liv lite snabbt, egentligen mest för mig själv för att jag ska kunna blicka tillbaka. Det här är alltså inget ”jämförelse inlägg” på något sätt. Jag skulle kunna kalla mig självutnämnd expert inom förlossningsvården i Sverige och har nog läst på bra mycket mer än de flesta. Men ang bebistiden är jag totalt obrydd. I min värld finns det inga ”måsten” och jag blir själv chockad över hur lite jag blickar på hur andra gör. Och jag dömer absolut _noll_ hur andra väljer att göra.

Min kille hade googlat igår på när man ”ska” börja med rutiner med en bebis. Jag har aldrig googlat en enda grej, utan min grundinställning är att titta på mitt eget barn och göra det som funkar bäst för honom. Sen har jag helt ärligt noll köll på hur andra gör, och det känns bara så skönt och befriande? Och hittills har det funkat toppen att bara lyssna på Williams signaler, så det kommer jag att fortsätta med.

VIKT & LÄNGD:
1 dag: 4,7kg och 56cm lång. Blöjstrl 1.
1 månad: 6kg och 60cm. Blöjstrl 3. Stora strl 56 på överkropp och 62 på byxor.
2 månader: 6,5kg+ (vägde senast för 2v sen så tror på 7kg nu) och 62cm Blöjstrl 3 snart 4. Strl 62 på överkropp och 68 på byxor.

Sumo har ju varit stor enda sedan han gjorde entré här på jordelivet. Alla kläder vi hade med till BB i strl 50 (och några små 56or) var för litet. Mössorna och vantarrna gick inte att trä på och strumporna slutade mitt på foten. Vilket jag bara kan garva åt såhär i efterhand hahaha. I slutet utav första månaden fick vi plocka ur både ilägget i hans Stokke stol och bilbarnsstolen. Han är så himla liten men ändå ”rejäl”. Vilket har varit skönt för det har alltid funnit lite att ”ta i”. Han har liksom aldrig varit ”skör”. Vilket ju är väldigt tacksamt som förstagångsförälder när allt annat känns lite nytt och läskigt. Tungt under graviditeten såklart, men rätt skönt ändå såhär i efterhand. Juste! En fråga till er andra som fött stora bebisar, tog det lång tid för dem att ”sjunka ner”? Jag var ju öppen 10cm i 5,5h och barnmorskorna tror att det berodde på hans size. Vill veta om det sambandet kan stämma eller ej.

KÄRLEKEN FÖR HONOM:
Det känns på många sätt hemskt att skriva, men när jag fick upp honom på bröstet så kände jag inte alls ”kärlek vid första ögonkastet” (vilket jag tack och lov var inställd på pga visste om att det var så vanligt). Men där och då var jag totalt utmattad och svarade inte ens barnmorskorna när dom pratade med mig, för jag orkade inte.

Sedan tror jag att jag var i fullständig chock, och är nog fortfarande ganska ofta. Över att han är MIN liksom? Så kärleken har verkligen växt på mig för varje dag som går. Inte så konstigt egentligen, jag kände ju honom inte precis när han var nyfödd. Men tack och lov så kom den där ”beskyddarinstinkten” och ”lejonhonakänslorna” jag har för honom samma sekund som han kom ut. (Kom ihåg att det finns hjälp att få om du inte känner dig lycklig första tiden med bebis! Det är ingen som kommer skambelägga dig, utan deppiga tankar får upp till 80% av alla nyblivna mammor!)

OMSTÄLLNINGEN ATT BLI FÖRÄLDER: 
Omställningen för oss med barn VS inte har faktiskt inte varit så omtumlande. Vi är vana vid att ha en totalt crazy unghund (aka Brunobus) så i jämförelse med honom har bebistiden varit plättlätt. Chocken med ansvar/dålig sömn/planering/fördelning osv för oss kom däremot när vi skaffade valp så jag förstår verkligen stressen många förstagångsföräldrar beskriver.

EN NÖJD & GLAD BEBIS
Sedan har William alltid varit en väldigt nöjd och chillad bebis (eeeeeh inte mina gener diweckt dööö), vilket jag är så oerhört tacksam för. Det är svårt att prata om dock, för jag känner ingen anledning att leta efter saker att klaga på. Vi har såklart också tuffa dagar ibland, men i jämförelse med många andra har vi en dans på rosor. Och det säger jag ju inte för att provocera. Utan för att jag förstår att andra kämpar mer än oss, och jag vill inte förminska deras slit. När jag plussade på stickan var jag livrädd för spädbarnstiden pga jag hörde enbart föräldrar som pratade om hur hemskt och påfrestande det var. Men alla ni som oroar er för samma sak: det behöver inte bli så!!! Men alla vi som har enklare barn skriker inte högt om det med respekt för alla de som kämpar.

Samt: är bekant med flera som har lika chillade bebisar som William, men som klagar för fulla muggar. Så allt är väl relativt också.
Samt (igen): vi har fått höra från dag ett att ”jaja det kommer vända så njut så länge det varar”” vilket gjorde att vi fick stress så fort han skrek första månaden för vi tänkte att det är NU koliken och helvetet kickar in haha. Men än så länge är han samma bebis som när han föddes, och både jag och P hade kunnat njuta mycket mer av första tiden med spädbarn om andra bara hade varit glada för vår skull. 

SÖMNEN OCH FÖRÄLDRARLEDIGHET:
Jag är ju rätt flummig i mitt föräldrarskap, men generellt i livet med saker jag kan påverka så är jag ett kontrollfreak. Så därför har vi pratat igenom mycket i förhand och utgått ifrån det värsta hela tiden i vår sk ”planering”. Därför inredde vi ju ett extrarum för bebisen med TV, skötbord osv där den som har nattpasset kan hänga utan att den andra blir störd. Jag är en kvällsmänniska och P en morgonmänniska. Därför har vi delat upp nätterna såhär (även om det inte alltid håller såklart):

Jag tar William mellan 22-04. Då sover P. Runt 00 sker alltid sista matningen och sedan somnar både jag och W. Sedan vaknar han igen runt 04 för mat och blöjbyte. Då matar jag och därefter byter jag sovrum för att kunna sova ostört. Så då tar P William mellan ca 04-08 när jag vaknar. Jag får alltså sova mellan 00-08 då med ett uppvak = magi! Och för att detta ska gå så kör vi självklart flaska, och på nätterna har vi gett ersättning since day one. Där är BabyBrezzan den bästa maskinen i världshistorien.

Williams utveckling: 
Månad 1 började han att le ”okontrollerat” men nu ler han åt saker vi gör. Nu jollrar han t o m och vill ha svar. Han har tidigt älskat att snutta på sina knytnävar, men nu kan han titta på dem och observera dem innan han stoppar in dem i munnen. Han har alltid älskat sitt skötbord och att titta på sina luftballonger (då skrattar han jämt). Men det var först i slutet utav mån 1 han började följa oss med blicken. Han har alltid varit väldigt stark i hela kroppen, så man får hålla hårt i honom när man bär honom, för han kastar sig bakåt med hela ryggen med all kraft han har. Och redan månad 1 märkte vi att det ofta bara räckte med att man snusade honom i pannan för att lugna ner honom.

Generellt sätt behöver han väldigt lite stimulans, och kan ligga och chilla i soffan utan problem. Och enda sedan han kom har han sovit mellan 23-19h per dygn. Jag tycker att det är helt sinnessjukt men alla som frågar mig om det säger att deras bebisar också gjorde det första typ fyra månaderna. Så det kanske är normalt vad vet jag? Haha.

Säkert glömt tusen grejer nu. Eh juste han har fått mer ljusblåa ögon sen han föddes, hans hår har gått från blont till strawberry blond till mer ljusbrunt. Och han har mindre hår nu än när han föddes.

  1. Kul att läsa! Jag fick en liten tjej någon vecka innan dig som var rätt stor också (4070 gr) och det tog också flera timmar för henne att sjunka ner. Var öppen 10 cm flera timmar (från typ kl 7 till 12).
    För övrigt så sover min tjej typ mellan 13-15 h per dygn… såklart kul och mysigt med mkt vakentid men låter skönt att ha en bebis som sover lite mer så man kan få lite gjort också hehe.
    En fråga: tycker det låter som att ni lagt upp nätterna väldigt bra. Jag helammar vilket har gjort att jag har tagit alla nätter och det är ju påfrestade till slut. Hur tror du att din bröstmjölksproduktion har påverkats av att ni ger ersättning på nätterna? Och blir dina bröst sprängdfyllda till på morgonen eller har de vant sig? Hehe sorry om det är för personlig fråga men är lite nyfiken för min egna skull 🙂

    1. Min son vägde 4,8 kg och var 57 cm lång. Han hade även 39 cm i huvudomfång.. Öppnade mig 4-5 cm sen stannade det av och efter 36 timmar blev det akutsnitt. Jag har frågat läkare och sjuksköterskor om hans storlek spelade roll då jag själv trott det, vissa säger att det kan vara så och andra vet inte. Blev igångsatt både med mitt första barn och andra barn, andra barnet vägde 4 kg, var 54 lång och hade 36 i huvudomfång, med honom fungerade det med vaginal förlossning.

  2. Så fint å följa med på den här resan med W också. Funderade på om du skulle vilja berätta mer om hur tankarna går med att ”bara” ha ett barn? Fick själv mitt första barn för 3,5 månad sen och går i samma tankar, men vobblar fram och tillbaka. Givetvis behöver man inte skriva något i sten så här tätt inpå graviditet och förlossning men vore skönt att få höra dina tankar, om du vill dela med dig.

  3. Gud jag är så imponerad av dig som förälder, måste bara säga det haha! Du känns så himla lugn och klok i ditt sätt att resonera och i era beslut och er integritet. Bara grejen med att ha en säng i barnrummet så att en förälder kan sova ostört i vanliga sovrummet – samt att ni kör ersättning på nätterna – jag kan inte för mitt liv förstå att inte andra (som har möjlighet såklart, bor man i en liten tvåa så gör man) inte tänker såhär? Obs att jag inte har barn så det kan ju vara saker jag missar/inte förstår. Men jag tycker det verkar vara ett sånt himla sunt sätt att tänka – varför förlora förståndet i sömnbrist om man inte behöver?

    1. PS. Har dock valp hahaha, så sömnbristen has been real här också, vi tar varannan natt jag och sambon

  4. Min förstfödda dotter föddes väldigt sjuk och efter två års grubblande landade vi i att ett barn blir bra,och om vi ändrar oss så är vi unga och vi kan ta upp diskussionen om fem år. 1,5 månad senare, plussade jag… graviditeten var hemsk, har aldrig varit så orolig, sovit dålig mm. Gick på aurorasamtal och hade samma barnmorska som med första dottern, som visste vår historia, som båda stöttade mig i att få igångsättning. Efter andra läkarbesöket fick jag en tid för igångsättning och det var den bästa förlossningen. Barnmorskorna var inne på rummet hela tiden och förklarade hela tiden vad de skulle göra och varför.
    Just nu ligger hon och sover på mig, hon vill bara vara nära och det är så mysigt 😍 hon sover också runt 20 h eller per dygn. Världens gladaste bebis som älskar att äta och sova ❣️

  5. Åh alltså ursäkta men blir så ledsen när du säger att du bara vill ha ett barn pga förlossningen. Jag har gjort två planerade snitt och det har varit en fantastisk upplevelse så jag hoppas hoppas att om du egentligen vill ha fler barn men hindras av en ev förlossning så ska du veta att det finns möjligheter till en bättre upplevelse

    Frida

  6. Sååå kuuul att du är tillbaka!!! Älskar din blogg och din karaktär. Puss o kram.

  7. Hej! Ett inlägg i frågan om att föda stora barn. Min dotter vägde 3190 och var 50 cm lång så hon var inte en stor bebis. Jag var öppen 10 cm i 6 timmar innan hon föddes så för mig var det inte relaterat till att bebis var för stor…

  8. Så skönt att läsa! <3 Trodde jag var den enda med en sovande (23-07) chill baby, eftersom det är det folk lägger ut på insta ju. Kram!

  9. Jag födde mitt första barn för lite drygt en månad sedan. 3900 gram och 53 cm. Jag fick min första värk vid midnatt och han tittade ut 5 timmar senare. Krystade i ca 20 minuter. Tyckte det hela gick väl fort, då jag läst att det ska ta lååång tid att föda första barnet. Så jag är mer rädd att det ska gå för fort nästa gång och att jag inte ska hinna in till förlossningen…

  10. Jag födde en son på 4,3kg och 54 cm, var 10 cm öppen i två timmar innan han tittade ut ☺️
    Förövrigt så är det så stor igenkänning i det mesta du skriver! Tack för att du ”går mot strömmen” och skriver så ärligt som du gör 🙂

  11. Vårt första barn (son) är född 28/3 på 2750 gram. Han har varit snäll sen start men vi är Egan ärligt ett rent helvete ibland. Vi kan ej dela upp nötter etc så min man jobbar på sitt jobb och åker hemifrån 05 och kommer hem 17:30. Jag behöver så mycket sömn och är typ ett vrak pinsamt nog. Vår son har sovit i eget rum och säng sedan vi kom hem då det funkade bäst för oss. Han sover i regel 19:30-06 med ett uppvak 01. Min man tar 01 så att jag får sova längre sammanhängande då han vissa dagar och kvällar är en mardröm. Typ ikväll har vi nattat om sedan 19:00 och han somnade nu 21… alla gör vi olika. För oss är rutiner väldigt viktigt från start och att få egentid i den mån det går. Jag har jobbat med barn i många år och vet med mig att barn mår så bra av rutiner. Vår lilla Enzo sover cirka 3-6 timmar på dagen och cirka 11-13 timmar på natten 🙂

  12. Vi fick en son i januari och han vägde 4880g och var 54cm. Det tog 5,5 timma från att vi kom in till förlossningen tills han var ute. Tror inte storleken spelar någon roll i hur lång tid det tar innan dom tränger ner på bäckenbotten utan mer hur dom ligger med huvudet där inne. 🙂

  13. Låter som du har en fantastisk bebistid. Så härligt!

    Och till alla som kommenterar att ”nu vänder det snart/vänta bara” kan jag bara säga att precis det fick jag också höra med min son. Det kom aldrig 😂 Så jag gick liksom och tänkte så helt i onödan. Bland mina vänner är det faktiskt så att de som haft barn som sover bra från start är faktiskt troligtvis likadana vid 2 år. Så tänk inte för mycket på det 😃

  14. Min son vägde 4,4 kg och förlossningen gick totalt på 5-6 timmar från att vi kom in. Tror jag var öppen 10 cm i kanske en timme (krystade 40 min). Så tror faktiskt inte storlek är så betydande, utan möjligen hur de ligger, hur mycket oxcytoxin som flödar med mera. Jag gjorde tillväxtultraljud för att hålla koll på hans storlek och när jag oroade mig för hans storlek sa läkaren att större barn ofta klarar värkarbetet bättre än mindre barn och att jag därför inte skulle oroa mig. För mig stämde det. Men oklart vad som är rätt och fel här 🙂

  15. Haha alla sa också till mig ”njut snart vänder det när han börjar rulla/sitta/stå/krypa/gå/springa” men vet du, min son är 1,5 år och fortfarande superlugn. Visst det kan fortfarande vända men so far har han varit så lugn och suttit och pillat med saker eller går runt och utforskar.

    Och håller med dig alla har olika upplevelse av ungefär lika ”lugn” barn.

    Tycker du är så rimlig i dina resonemang och upppskattar att du delat med dig av dina tankar om föräldraskap!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi