När jag fick reda på att jag var gravid så började man ju såklart tänka på hur livet och den nya vardagen skulle bli. Jag som alltid har visat en väldigt personlig sida av mitt liv i sociala medier tänkte att jag skulle berätta för er direkt. Men istället kände jag precis tvärtom. Att min graviditet var väldigt väldigt privat. Hade jag kunnat hade jag absolut kunnat göra en Kylie Jenner och ba *säg hej till min bebis!!!* från en dag till en annan. Men det fick vänta till v21 när det var omöjligt att dölja magen mer. Jag fick en beskyddarinstinkt jag inte visste att jag besatt. Jag har alltid skyddat min familj till det yttersta, men så fort det blev ett plus på stickan så eskalerade det för varje vecka magen växte.

Likadant med min förlossning. Jag checkade ut 2v innan BF, gick över tiden 11 dagar och sedan väntade jag ytterligare 2v innan jag la ut en bild på att han hade kommit. För att mitt nya liv helt enkelt känns extremt privat. Samma sak när jag fick min ADHD-diagnos, jag väntade i månader med att berätta för er. Jag behövde landa i det själv först innan jag fick höra alla andras åsikter.

Jag har bloggat sedan jag var 12år gammal, det är mer än halva mitt liv. Och jag har gått igenom den här fasen tre gånger tidigare. Första gången jag fick panik över att min privatliv var offentligt för allmänheten var när jag gjorde slut med mitt ex för typ 8år sen. Då fick jag känna på tempen på relationen till mina följare. Många rentav KRÄVDE att jag skulle dela med mig utav allt i minsta detalj. Jag förstår ändå det, för ni hade ju byggt upp en relation till honom också och oss ihop. Många blev så involverade, menade väl och ville sörja tillsammans med mig. Men ni behövde ett avslut för att kunna gå vidare. Det kom väl som en chock för er även om det inte gjorde det för mig. Men jag ville inte dela varför vi gick skilda vägar.

Andra gången var när jag gjorde slut med en vän. Då började det också spekuleras vad som hade hänt, varför och om allting bara var fejk. Det skrevs så mycket elaka spekulationer att jag helt tappade lusten att arbeta med mina sociala medier. Och successivt fick jag tankar på att byta jobb (vilket jag även gjorde efter detta och började arbeta på byrå). För den sidan ni inte såg var ju att jag satt framför min skärm, läste all skit och grät över det som hade hänt. Det blir liksom en dubbel sorg. Dels är man ledsen över det som har hänt, men sen tvingades man utstå hatkommentarer och bli påmind om uppbrottet hela tiden.

Och tredje gången var när jag träffade P. Han ville inte vara med i mina sociala medier och jag respekterade det såklart. Men då började folk hitta på en egen persona om vem han var, och vilka våra anledningar var till att vi höll honom ”hemlig”. Då fick jag smaka på hur det kändes när någon skrev elaka saker om min närmsta familj. Vilket jag aldrig någonsin hoppas på att få göra igen. 

P var aldrig ”hemlig” för att skapa någon hype. Inte min graviditet, min förlossning eller de första veckorna med min son heller. Men jag är någon ny nu. Jag har något nytt jag måste skydda med allt jag har. William. Och att lägga ut bilder ifrån BB och skriva ”vår son är här nu!” med en bild på honom, innan våra familjer ens har sett hans ansikte – fanns faktiskt inte på min världskarta.

Det spelar ingen roll om en följare ”kräver” att jag ska uppdatera om hela min förlossning eftersom att jag har pratat om min förlossningsrädsla… Eller att någon av ren välvilja frågar hur det kändes att kissa efter förlossningen eftersom hon också ska föda snart… Det här är mitt LIV. Min förlossning är det mest utlämnande, intima och privata en människa kan vara med om i livet. Och inte bara för mig utan för hela min familj. Och det är jag som bestämmer vad jag vill dela med mig utav och hur ofta jag ska uppdatera er om det.

Jag KOMMER att skriva om William och vårt liv. Jag kommer att prata om mina åsikter om allt kring att vara en förälder. Men det tog flera år för mig att hitta den balansen jag har haft i mina sociala medier. Bara med alla tråkigheter kring min pappa, så dröjde det länge innan jag ens yppade ett ord om det. Jag mörkade länge att jag ens hade brutit kontakten med honom. Men en dag vågade jag mig på att skriva en text om hur jag kände kring allt, men t o m då låtsades jag som att det handlade om en vän. Och flera år senare skrev jag ett personligt inlägg om allting. Inga privata detaljer eller påhopp, utan generellt hur man går vidare ifrån en sån sak.

Det här är mitt nya liv och det kommer ta tid för mig att hitta mina nya gränsdragningar. Jag har inga problem med att dela bilder på vår son när han ligger och chillar i min famn i en stickad outfit. Men jag vill inte lägga upp såna bilder varje dag. Och jag vill absolut inte dela med mig av bilder ifrån när han badade imorse och täcka över hans intima delar med emojis.

Men livet är ju allt där mittemellan perfekta bilder till flödet och de mest intima stunderna. Det handlar inte om att jag vill skapa någon hype kring mitt barn, tvärtom. Jag vill skydda honom. Dessutom är det inte bara jag som bestämmer vad som ska skrivas om honom eller inte, vi är två vuxna i varje sånt beslut. Och vi är dom som vet hur vi på bästa sätt skyddar honom. Ingen följare, ingen debattör i DN, ingen annan influencer och inte ens någon av våra vänner har något att säga till om där. Det är vi som sätter gränserna för vad som ska delas om honom och inte. Och vi har heller inga krav på oss att dela varför eller varför vi INTE väljer att göra något. 

Eftersom att många saker känns alldeles för privata för mig att dela, så kan jag inte tumma på det för att vara schysst eller för att det är ”mitt jobb”. För det är i allra högsta grad mitt privatliv också. Och skulle jag börja tumma på saker, och tex lägga ut en video ifrån min förlossning fast jag innerst inne inte vill – så skulle det kännas som om jag sålde ut mig själv. Och jag vill aldrig känna att jag säljer ut min familj? 

Å andra sidan, de sakerna jag VILL dela med mig om, t e x fjärde trimestern eller att jag blev behandlad utav en barnmorska under min förlossning – delar jag med mig utav de sakerna så får jag energi. För jag känner i hela kroppen att jag gör rätt och att jag kan stå för det jag har lagt upp.  Även om någon annan kanske absolut inte hade skrivit om det för 70 tusen personer på Instagram.

Så ALLT jag funderar på att lägga ut i sociala medier måste jag först känna in, ”är det här något jag skulle stå för att lägga ut? Kan jag ta att folk har åsikter om det här?” Kan jag det, ja men då lägger jag ut det. Men är svaret nej på dom frågorna så skulle det kännas som att jag sålde ut min familj och därför skiter jag i det.

Men oavsett vilket av dem jag kommer fram till när det gäller William, så är det något bara P och jag har med att göra. Precis som att jag inte har ett sk*t med att göra vad andra influencers eller privatpersoner väljer att lägga ut på sina barn. Och helt ärligt så bryr jag mig inte ett dugg heller, jag lägger verkligen noll värdering i hur andra gör. För jag har fullt upp med att ta hand om min egna familj istället för att snacka skit om andra. 

Nu har ingen skrivit någonting elakt till mig alls! <3 Däremot vet jag att det pågår en j*vla häxjakt runt andra mammor på sociala medier, så därför känner jag att jag måste avsluta det här inlägget med att sätta ner foten lite…

För om du är en utav dem som sitter och spekulerar med dina vänninor eller i kommentarsfältet på folks bloggar om ”varför i hela friden hon valde att lägga ut X eller Y?!” – så rannsaka dig själv. Varför känner du behovet att prata illa om andra mammor? Varför bryr du dig ens? Är du verkligen hundra procent lycklig över ditt egna liv? Och varför är du en sån förbannat dålig förebild för ditt egna barn när du sitter och snackar skit om andra? Uppenbarligen är du ingen supermorsa till förebild du heller. Dem du snackar skit om är också människor, och vi alla blir bättre och tryggare föräldrar om vi slutar blicka runtomkring oss. En bra förälder lyssnar inåt, släpper prestigen och visar sina barn att det inte är okej att prata illa om hur andra väljer att leva sina liv.

TACK FÖR MAJ<3