6år ihop med Honom.
Sex år! ! !
Det sägs ju att åren mellan tjugo och trettio är dom absolut roligaste i livet. Dom mest färgsprakande kapitlen i boken om ens egna liv. Kanske är det så? Vad vet jag? Hittills är jag för ung för att svara på det. Men något jag vet med all säkerhet är, att jag i hela mitt vuxna liv har varit tillsammans med Honom.
För om vi ska visualisera oss att det skrivs en bok, om mitt liv, just i detta nu… Ja då skulle man i den boken kunna läsa om de tre olika liven som jag hittills har hunnit leva.
Ja, ni läste faktiskt rätt,
mina tre olika liv.
För det var ett liv innan jag träffade honom.
Ett annat sen det blev vi.
Och sen det absolut viktigaste såklart,
vårt gemensamma lilla liv som föddes den 8e mars 2021.
Under alla dom här åren så har han stått bredvid mig. Tätt tätt intill. Inte alltid rent fysiskt, utan kanske snarare tvärtom. Han står ofta i den andra sidan av rummet, men ändå så känns han alltid så nära.
Men ibland så kräver livet mer än en kärleksfull blick igenom ett rum fyllt av människor.
Och då har han visat sin kärlek annorlunda.
För genom sorg, rädsla och förtvivlan så har han alltid stått vid min sida. Eller ja, legat bakom min rygg, omfamnat mig som den stora skeden och strykt mig över armen.
Och ibland, så har livet krävt ombytta roller. Då har jag behövt vara den stora. Den som långsamt sveper med fingertopparna i hans nacke, och som försöker att prata lika lugnt och tryggt som han brukar göra.
Men alla vet ju,
att vad som än händer i våra liv,
så är han min trygga punkt.
Och jag hans friska fläkt.
Vi behöver varandra för att få balans.
Vi är så extremt olika, men samtidigt precis likadana.
Tycka tillexempel, ja där är vi olika. För olika, tänker vi ofta. Tillexempel om det ska hänga djurtroféer på vardagsrumsväggarna… Eller om det är överflödigt med en sallad till middagen.
Men tur är väl då, att vi tycker lika om allt som är viktigt. För då spelar alla dom där småsakerna inte så stor roll.
För när det väl kommer till kritan,
så vet jag ju alltid vart jag har honom,
och han mig.
6 år ihop med Honom.
Sex år! ! !
Och vi båda glömde vår årsdag, i år igen.
Men den kärlek jag känner för honom,
den kärleken kommer jag aldrig någonsin att glömma.
Oavsett vilket år det är.
Jag och mina bästa killar i hela vida världen <333
Jag börjar att tralla på en hitt-på-låt och ler mitt allra bredaste mot William som hänger i min famn med tröjan uppkorvad mitt på magen. Jag har inte tid att dra ner den. Hans skor hann jag inte heller dra på innan vi åkte, så dom måste jag krampaktigt att försöka hålla fast med ena lillfingret.
Även om Williams förskoletider är mellan 09-15, så vill förskolelärarna vill helst att han ska komma in vid 08:30 för att börja dagen på bästa sätt i matsalen med sina kompisar. Men nu är jag tjugo minuter sen.
Skamset pussar jag William på kinden, säger hejdå och ber om ursäkt till pedagogerna. För jag visste att hans avdelning skulle få det stressigt för att hinna hålla sitt morgonschema nu…
Så i mitten av förra veckan, satte jag mig ner och beställde hem sommarkläder till Gugge. Så att vi skulle ha dem redo i garderoben när sommarvärmen skulle slå till! Det kändes asbra och lättande.
Och i fredags så tog jag en halvdag ledigt ifrån jobbet för att åka in till stan och fika med William, vår hund och min syster. Några av de saker Gugge älskar allra mest i livet<3
När jag skulle gå och lägga mig i fredagskväll så hade den mesta av stressen och allt dåliga samvetet runnit av mig. Jag insåg att jag faktiskt gör mitt allra bästa<3 Men det är lätt att glömma det, för ens otillräcklighet är lättare att bli påmind om.
Jag tror alla som har små barn känner som du, att tiden aldrig räcker till. Jag har börjat prioritera bort saker tex som att träffa vänner flera gånger i veckan, det håller jag till helgen, jag beställer mat på internet för att slippa åka eller har en matkasse som kommer varje vecka. Jag går upp en timme innan jag väcker min dotter och hinner då med disk, tvätt osv. Har sedan ”barntid” mellan 6-7.30, då fixar jag allt innan förskolan och åker till förskola , lämnar och går till jobbet. Mellan 8-16 är det jobb. Mellan 16-19 är det ”barntid” igen, då lagas det mat, vi leker, förbereder inför nästa dag, badar tillsammans, läser bok och sen godnatt. Då har jag några timmar på kvällen innan jag behöver sova, den tiden lägger jag på vad jag vill, träning, jobb, hushållssysslor eller vad man nu vill göra. Det funkar ganska bra för mig, har gjort så här sedan min dotter började på förskolan och nu är hon 5. Kanske låter tråkigt att ha allt inrutat men det är skönt. Det blir också lite lättare ju äldre de blir. Försök hitta en struktur, jag hejar på dig 🙂
Ingen får ihop det är nog svaret som är sanningen. Vi har pusslat som idiotier för att få ihop att båda ska kunna jobba heltid och vår son ska slippa gå på förskolan 7-17 men det går inte. Någon av oss kommer få gå ner till 75 % och vi får hoppa över utlandsresa i ett par år. Jag personligen känner att all den tid vi kämpade för att bli föräldrar och alla tårar och missfall så är jag inte mer ön skyldig mig själv och min son att vara med honom. Jag kommer därför jobba 6 h per dag istället för 8 för att han ska slippa behöva gå 10-12 h per dag på förskola och att jag ska slippa stressa överallt.
Vill också tillägga att jag har full flex och möjlighet att jobba hemma men det hjälper liksom inte så mycket. Jag kan inte jobba hemma med en 1,5 åring. Flexar jag som vissa på mitt jobb gör, jobbar 9-15 sen tar igen 3 h arbete då är mitt liv kaputt. Jag kan inte spendera varje kväll mellan 19-22 med jobb sen går och sova. Det är inte värt det. Alla gör väl olika men som sagt. Man för aldrig tillbaks åren med sina små barn så vi kommer prioritera barnen istället för arbetet. De är bara små en gång i livet.
Håller helt med dig! Har också full flex men den är svår att nyttja. Dessutom tar nattningar lång tid, maten ska lagas och tvätten tvättas och ungarna badas (ibland 🙃). Jag går ner till 80% sen och deras pappa jobbar kvällar/helg nu tills vi kan gå på semester. Tänker 80% är ganska bra även sen när barnen är lite större, så kan man kanske förlänga tiden hemma med dem.
Ja jag tror personligen att 80% är värdefull tid med sina barn. Man får snåla lite i ett par år för att få tid med barnen och slippa stressa livet ur sig 🥰
Så fina plagg!! & texten träffar rakt i hjärtat❤️❤️
Både känner igen mig och inte känner igen mig, har inga inbokade möten utan tar det mesta spontant vilket hjälper. Två heltidsarbetande, en 2,5-åring, en 7 månaders och husrenovering men det går. Det mesta rinner av mig, tar det inte så allvarligt om något klädesplagg är fel eller äldsta sonen får köttbullar till middag 3 dagar i rad. Vi sover huller om buller bara för att prioritera sömn och det gör mig inte så mycket om minstingen får vara lite ledsen medans jag diskar rent i köket. Kan vara att man är för trött för att bry sig om allt :))
Jag tror man lär sig med åldern och erfarenheten att skita lite mer i saker och inse att man inte måste räcka till till allt o alla hela tiden. Kan faktiskt säga att min arbetsmoral har gått i botten sen jag fick barn men så får det vara ynka 4 år framåt, sen är småbarnsåren över 🙁
Sådär ser det ut för dom flesta barnfamiljerna. Jag själv försöker tänka en halvtimma tidigare än vad jag gjorde innan och oftast får man lite tid över. Ska vi t.ex. iväg kl 8 så tänker jag att jag ska vara klar till 7.30 och är klar till typ fem i.
Får så mycket känslor av att läsa detta!!! Undrar också varför jag aldrig möter en annan förälder i kapprummet med hög puls och hjärtat i halsen?! Svettig och stressig slänger man in ungarna varje morgon på förskolan. Och när man kommer till jobb slår det mig att när jag kommer hem ikväll sover dem kanske redan… Och allt känns så ovärt 🙁
Hej, du är så himla bra på att göra inlägg där du tipsar om saker, går alltid in på länkarna och köper många gånger saker. Det närmar sig sommaren och då fyller jag 25år och tar dessutom examen. Hade inte du kunnat tipsa på roliga saker att önska sig av familj, släkt och vänner? Tänker att det kan passa till andra födelsedagar och typ studenten. Känns som att man vill få något minnesvärt, typ nån designklassiker, väska eller porslin, eller iallafall något finare som man kan minnas tillbaka till att man har fått. KRAM
Jag är ledsen men JA, det är nog livets lott som förälder, att alltid känna sig otillräcklig. Tyvärr. Ibland gör det mig stressad, ibland tar jag det med en klackspark. Det kommer komma en tid då jag faktiskt kommer i tid, utan att vara svettig med nyduschat hår och har sluppit sminka mig i farten från parkeringen till kontoret.
Det är en liten tröst och veta att vi är fler som känner likadant, du är inte ensam. Det hjälpte ändå att läsa ditt inlägg för mig, det fick mig och känna mig mindre ”misslyckad” när jag vet att vi är flera i samma båt.
Kämpa på, all eloge till er som ändå lyckas ha honom korta dagar på förskolan, bara det ska du se som en vinst 🙂