Den smärtsamma sanningen om min ADHD-diagnos och misslyckandet som mamma

Jag får mycket frågor om min ADHD-diagnos. Hur jag gick tillväga etc, och sånt kan ni ju läsa under kategorin ”ADHD utredning”. Men något jag sällan pratar om, men som jag lägger mycket tankekraft på, är hur lite jag faktiskt vill associeras med allt som har med den här diagnosen att göra. För även om det ju faktiskt är en funktionsnedsättning, så vill jag inte se på mig själv som funktionsnedsatt. Inte på något sätt faktiskt. Och jag vill ABSOLUT INTE att andra ska göra det. Även fast det påverkar mig och hela min familj i princip hela mitt vardagliga liv. Ja den påverkar praktiskt taget alla som jag har i min omgivning.

Kavaj & skor na-kd | Kjol Arket | Tröja Twist & Tango 

Jag vill inte ”vara” min ADHD, jag vill inte stoltsera med den, och jag vill inte skylla på den när saker går snett. Kanske för att jag själv skäms över det? För helt ärligt så är det en del utav mig själv, som jag ser som ett misslyckande. För vem vill associeras med karaktärsdrag som lat, disträ, lättdistraherad, impulsiv och trögstartad? För det är ju sån jag är, och sån jag uppfattas många gånger.

Alla vill väl vara en person som har sitt shit together och som alltid är en doer? Man vill vara en vän som kommer ihåg födelsedagar och smådetaljer. Inte en vän som svarar på sms tre månader för sent och som för fjärde gången frågar hur den där jobbintervjun gick?
Jag tycker om att skämtsamt skoja bort jobbiga saker, vilket ju ofta går utmärkt bland vänner och familj. Men i jobbsammanhang så kan man inte skoja bort vad som helst. Man förväntas agera professionellt (som sig bör). Men jag kan helt ärligt inte leva upp till alla de banala saker som förväntas utav mig. Och det är ju en enorm skam. En skam som har varit grunden i mina depressioner, och som har gjort att jag har en otroligt dålig självkänsla. Och det var ju faktiskt just den skammen, som tillfick mig att söka vård.
Men det härliga med sociala medier är ju att man själv väljer hur man ska porträtteras, ingen annan. Jag behöver inte skriva om min ADHD överhuvudtaget om jag inte vill. Men SAMTIDIGT (hur motsägelsefullt det än må låta) så VILL jag ju skriva om den. För jag har ju trots allt en röst, och en chans att ärligt prata om hur värdelös den här diagnosen är.

Varför jag själv inte sökte vård på 20år var ju för att min bild utav en person med ADHD var någon superdupermega produktiv manlig VD som sålde bolag och tjänade miljarder? Det vill säga allt jag inte var. Till och med när jag hade fått diagnosen tänkte jag att den inte alls behövde medicineras, för det hade man ju läst. Bara man _läääärde sig_ att hantera den så blev det en _suuuuperkraft_ (vilket förövrigt är det mest osanna man kan säga om ADHD pga -ingen- som besitter en superkraft uppsöker väl för i helvete vård?).
Jag försöker att inte tänka på min diagnos och allt som jag har problem med, för då blir jag bara ledsen och slår på mig själv. Men när jag blev mamma, blev jag plötsligt så illa tvungen.

Jag har fått beröm för att jag ”gör min grej och inte som alla andra”, vilket ju visserligen stämmer. Men det är INTE för att jag är född med någon inre moderlig röst som vägleder mig? Tvärtom. Jag är tvungen att anpassa mitt föräldraskap utefter min ADHD, och därmed ha lägre krav på mig själv  som mamma än vad andra mammor har. För skulle jag försöka vara en lika perfekt förälder som många andra, så skulle jag misslyckas prick varenda dag, hela tiden. Inte för att jag inte anstränger mig, utan för att jag rent krasst inte är kapabel att leva upp till dom kraven.
Det är inte för inte som jag har skaffat barn ihop med någon som är min totala motsats. P är analytisk, osaaaar trygghet på mils avstånd och har hela sitt liv under kontroll. P kommer att vara den perfekta föräldern på pappret. Som har koll på när det är dags för läggning, när det är idrottsdagar och föräldrarmöten. Jag försöker se det som att, det är Hans roll, inte min. Jag har andra kvalitéer som förhoppningsvis kommer att vara fantastiska för William att växa upp med.

Men sen kommer vi till den mest uppenbara och smärtsamma faktan, att ADHD är ärftligt. Och risken att JAG har överfört den här vidriga funktionsnedsättningen på William är hela 60%. Det är så sjukt mycket skuldkänslor, ångest och skam i det.

Jag som mor SKA skydda mitt barn ifrån allt ont, men kanske kommer JAG att vara anledningen till mycket av hans smärta? Kära kära kära högre makter, må det inte bli så. För jag vet inte hur jag någonsin skulle förlåta mig själv i sådana fall.

  1. Jag tänker så här. Jag vill vara med personer som är snälla, omtänksamma och bryr sig. Om de är lata? Stökar ner? Glömmer bort? Det bryr jag mig absolut inte lika mycket om. Jag har ingen ADHD-diagnos, men vet du? Jag är också jättelat ofta. Det kan man inte tro. Jag är snart färdig läkare, har hund, en välstädad lägenhet osv. Men jag är absolut lat. Och jag mår bra av det! Ibland i alla fall, när jag tillåter mig att må bra av det.

    Man behöver absolut inte vara effektiv, en doer osv för att vara lycklig. Du är lycklig när du gör saker du mår bra av. Jag är helt säker på att du kommer lära din son otroligt fina och viktiga lärdomar. Kärlek, omtanke, TID, lekar, perspektiv, feminism. Tänker att ju mer vi fokuserar på det vi mår bra av, desto bättre blir typ allt. Alltså inte egoistiskt fokus, utan härligt fokus.

    Jag, jag mår bra av att odla, pyssla med inredning hemma, softa i soffan, vara ute i skogen, ha bekväma kläder, strunta i smink pga jobbigt att ta bort. Mår inte bra av hög arbetsbelastning, stress, krav, egoistiska eller taskiga människor.

    Tänker att det helt säkert är jättejobbigt med de funktionsnedsättningar som ADHD medför, och det tänker jag att man får lära sig leva med. Acceptera. Inte kämpa emot. Gör ditt bästa, men överdriv inte. Försök må bra. DU är bra som du är. Inuti är du orörd.

  2. Är helt med dig i vad du skriver. Förstår också hur du upplever din diagnos och att du tycker det är jobbigt. När det kommer till din son är det viktigt att belysa att du inte kan göra något åt saken. OM det nu skulle vara så att W också har/får ADHD så kan du som mamma förstå honom på ett sätt som kanske inte P kan. Ni är också medvetna om situationen och kan därför hjälpa honom på olika sätt redan i tidig ålder. Tänk alla dessa barn med adhd som aldrig utreds men som kanske hade behövts.

    Mitt råd till dig. Även om det är svårt. Du och P är olika personer och kompletterar varandra på ett bra sätt och är bra föräldrar för er son. Min mamma och pappa var också helt olika. Och blamea inte dig själv. Tror det är väldigt många vuxna som har adhd utan att ha det på papper, du är definitivt inte ensam

  3. Förstår dig precis gällande oron för att de funktionsnedsättningar man har är ärftligt och med stor sannolikhet förs vidare till barnet. Jag har ibland tvekat om jag vill ha barn för jag är rädd för att jag, min partner eller barnet i sig ska känna sorg över att få funktionsnedsättningen, min är en annan än ADHD men ändå. Dock vill jag inte heller känna sorg över att inte få bli mamma. Så jobbigt ibland att fastna i tankarna.

  4. Det är så skönt att få läsa om någon som delar samma känslor som en själv. Olika men lika. Min adhd har inte heller varit någon stolthet , bara dragit till med det som skämt alltid. Men tack för du berättar och delar med dig. Av någon konstig anledning är de så skönt att veta att man inte är ”ensam”

  5. Jag har haft och har vid tillfällen samma känslor som dig. Fick min adhd diagnos i vuxen ålder. Jag ser/såg ofta ner på mig själv, känner mig otillräcklig, lat och ibland korkad. Men sen började jag vikariera på en skola och hjälper elever varje dag med samma diagnos. Och wow, vad jag förstår dessa barn. När de inte kan sitta still för det kryper i kroppen eller när någon säger ”min hjärna funkar inte idag”. Många vuxna på skolan säger ”skärp dig, kom igen nu, du kan” medan jag kan relatera. Helt plötsligt blev inte min diagnos något jag hatar, utan något som i detta sammanhang blev min styrka. En dag i taget, ett andetag i taget. Vi behövs också, med våra starka och svaga sidor, varesig vi tror det eller ej.

  6. Haha, det låter som att ha ADHD är ungefär som att vara i klimakteriet!! Blir nog jobbigt närt den dagen kommer och det blir både och! =P

  7. Jag känner så igen känslan av att eventuellt ens barn ska få adhd. Jag tror att min dotter kommer få det och jag kan bitvis vara så otroligt ledsen för det. Att veta hur jobbigt hon kommer få det 😔

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

BLOGGARE PÅ FORNI

Sedan 2008 har alltid haft som ambition att skriva om allt annat än rosa fluffiga moln. Bloggen är mitt favoritforum för det, och är den förlängda armen av allt ni inte får se på min IG story. Renoveringsresor, barnuppfostran, djupa texter, ekonomisnack och skönhetstips därför vanliga ämnen här inne.

Pissig vecka – matförgiftning och corona

Ja vad ska man säga? Vissa veckor har man mer flyt, och andra mindre haha… För att fatta maj kört: 

I förra veckan gick vår familj igenom en stor omvälvande privat grej. Samtidigt som jag bollade jobbiga grejer med jobbet som sög ut musten ur mig totalt. Så när allt tillslut redde ut sig, så blev jag prick på sekunden jättesjuk. Jag som aldrig är sjuk annars trodde att det var corona, men efter ett gäng olika tester så insåg jag att det bara var all stress som kom ut ur kroppen. 

Så efter ett par dagar åkte jag och P iväg på en övernattning på hotell bara för att ANDAS lite.


Världens bästa mamma tog William och Bruno och som vi njöööt det dygnet. Vi åt god mat, bastade, badade isvak (absolut inte jag ni känner ju mig, varmt ska det va!) och sov ut. Kan varmt rekommendera Krusenberg Herrgård. Mycket barnvänligt också!

Men sedan lyckades P bli matförgiftad påvägen hem. Så det var inte ett speciellt långt njut. Men men äsch!

Så de senaste två dagarna har jag försökt att rodda allt med jobb, hem, hushåll, William och Bruno själv. Nu mår P mycket bättre *peppar peppar* så nu längtar jag efter att bara återgå till det normala vardagskaoset!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Min nyårskrönika


Min summering utav 2021.

Vemodets år.

Hela graviditeten, förlossningen och att bli mamma var ju ett enda grått moln utav vemod. Allt gott kom hela tiden kom med något ont.

Jag mådde väldigt dåligt som gravid, men jag var tacksam över att det gick. Jag mådde skit efter förlossningen, men var överlycklig över mitt barn. Jag älskade att vara mammaledig, men jag saknade mitt jobb oerhört. Jag var förvånad över att jag axlade ansvaret över en annan människa så bra. Men jag saknade att kunna vara egoistisk och bara tänka på mig själv.

I min personlighet så har jag alltid varit väldigt svart eller vit. Plattan i mattan eller lata mig på soffan. Men under 2021 blev jag mycket mer nyanserad. Inte bara i mig själv, utan också hur jag ser på världen och min omgivning. Jag dömer mindre. Men också mer. Jag dömer män mer. Och jag har blivit mycket mer beskyddande över kvinnorna i min omgivning. Inget får hända dem under min vakt.

Under 2021 började jag (av naturliga skäl) att tänka mycket på hur jag vill bli ihågkommen. Fler rädslor har släppt. Typ som den att jag kanske uppfattas som arg. Varför får inte kvinnor bli arga på faktiska orättvisor, men män får vandalisera en arena om deras favvolag förlorar en fotbollsmatch? Jag vill ju så gärna förändra, förbättra. Men med det kommer principer. Principer som jag har svårt att släppa och som blev starkare i år. Kanske kan jag under 2022 bli lite mer följsam gentemot min partner?
Jag tänker mycket på hur jag vill fostra min son. Allt jag vill lära honom. Visa honom. Och hur hans kärlek för mig är det största och renaste jag någonsin har upplevt. Herregud jag är mamma nu… Och när jag tittar på honom vill jag BARA vara just det. Men när han sover, då påminns jag om allt annat jag älskar. Typ mitt drömjobb och mina tjejkompisar. Båda finns ju kvar i mitt liv, men jag vill ge dem mer kärlek det här året.

2021, vemodets år. Du formade mig, gjorde mig mer uppmärksam och mer rak. Och du gav mig det ömtåligaste jag har. Min William.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Influencerhänget var högt i december

Hallojsan hallojsan! Innan julledigheten så stappade jag in på Fornis kontor för en liten fredags AW. Och jag kom på att jag inte har visat dom bilderna någonstans? Så här kommer ett litet gött axplock:

”HEEEJ UNDERBARA DU!!” skrek jag när jag såg Alexia. Oj vad jag tycker om henne<3 Och har gjort sen sekund ett hon började med Instagram. Hennes konto är rent stilmässigt ett utav mina absoluta favoriter.


Petra och Forni

Varför Michaela bjöd in till AW, var för att vi skulle få smaka på hennes cava ”Un’sweet”. Jag var så peppad, eftersom att Forni ändå alltid har pratat mycket om viner i sin blogg med mera. Så det känns som att hon verkligen har köll på det där.

Kavaj Adoore (Petras märke och en utav mina absolut mest använda den här hösten) | Kjol Lindex

Innan vi slog oss ner till bords så stod jag och snackade med Stephanie och Lisa (tror jag det är som står där bakom? Eller är det Sanne?). Jag och Steffi har ju båda problem med våra magar (eller åååkej Steffi har ju liksom Crohns så mitt magont går ju inte riktigt att jämföra med hennes smärta hehe). Men vi stod förmodligen och snackade om bajs och olyckor som vi brukar hahah.

Lilla Semlan (Elins hund) var där <3 Eller ja Elin också såklart haha.

Sedan var det dags att slå sig ner till bords.

Och för att vara ett cava så var det inte alls lika sött som allt annat jag druckit. Förmodligen för att det inte innehåller socker hehe, men troligtvis också pga massa andra saker under tillverkningen som jag inte har köll på. Men!!! Summa summarum så har Forni köll på gräjjerna!!! Bubblet var asgott och jag förstår varför det är slutsålt i hela Stockholm haha. Jag måste även tillägga att jag tycker att det är så fett att Michela bara KÖR. Jag får grov prestationsångest av bara tanken att kasta mig ut i helt ny mark sådär. Och lansera en egen produkt alltså. Stor stor eloge!!!

Mucket trevlig AW slash lunch måste jag säga! Tack Forni! I december fick jag nog in fler events än vad jag gick på under hela 2021 haha (jag vet dock inte om det säger så mycket, eftersom att jag typ gick på två stycken under hela året i övrigt hahaha). Men kanske ska det vara ett nyårslöfte för nästa år? Att gå och träffa mina branschkollegor såhär lite oftare? Om c*r*na tillåter alltså.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Bilder ifrån mellandagarna och julafton

Hallå! Eftersom att jag ligger efter i mitt uppdaterande kring mellandagarna så tänkte jag skriva en summering nu.

Innan så har jag ju ALLTID haft hur mycket tid som helst att blogga och skriva långa summeringar i mellandagarna. Men i år har ju William underhållit mig, när jag i ”vanliga fall” (vad som är VANLIGT och inte har ju bytts ut menmen ni hajar) har pauser. Men såna finns det ju inga längre hehe…

Let’s go för vi har mycket content att kika på!

Några dagar innan julafton åkte vi ner till Linköping och min svärmor. Hon bor i ett av alla småhusen på en stor gård därnere, och det är såå mysigt att vara där.

Vi tog promenader och bara myste.

En kväll åkte vi över till Carl och Julia, och deras lilla Dante (som är 1,5mån äldre än William). Det är alltid så kul när grabbarna hänger, för då får vi se vad vi har att vänta den närmsta 1,5 månaden haha.

Deras hus är helt amaze<3 Och blev färdigbyggt här under hösten. Skapligt avundsjuk är jag!!

Varje gång vi är nere i Linköping så blir det rätt mycket flängande, eftersom att vi ska hinna träffa så många som möjligt. Jag tror vi hann med fem kompispar med barn + åka runt till alla i P’s familj på typ fyra dagar. Och det är inklusive julafton haha. Så det var fullt ös kan man säga.

Några vi alltid besöker när vi är ute på vägarna är såklart Carro och Andreas. Ni vill alltid att jag ska be dem att starta ett huskonto (jag förstår er!!) för att deras hem är så otroligt. Och jag hör er!!! Meeen dom är typ Sveriges mest privata människor (inkl alla jag känner typ?) så det kommer aldrig att ske. Men jag hojtar om dom skulle ändra sig!

Vi hann även med en tur till Norrköping där P’s syster bor. William hatar ju inte att typ alla vi känner har barn i samma ålder. För det betyder nya leksaker att utforska vart vi än åker!

För övrigt är ju hans ”normal mode” att vara GLAD. Men under julen och nu efter nyår så har det inte riktigt varit så pga att hans framtänder har växt ut. Jag och P står helt handfallna då och vet inte riktigt vad vi ska göra haha. Skönt att det börjar släppa nu, mest för honom såklart.


Svärmor skämde bort mig och hade köpt hem smörpopcorn för att vi skulle komma på besök också<3 Hon känner maj!!!

Vi sover alltid i flanelltäcken där också, vilket vi inte har några hemma. Och jag njuter lika mycket varje gång! Bruno också verkar det som <3

Plötsligt så var det julafton!!!!! Hjärtpyjamasen var såklart på.

Men sen svirades det om! Min klänning är ifrån Adoore.

När klockan slog lunch så gick vi över till ett av de andra husen på gården, där P’s moster bor.

Vi skulle nämligen äta en lättare jullunch där (och sedan julbord till middag).
Tänk om man kunde inreda såhär mysigt!!! Den känslan i fingertopparna har man ju inte direkt. I nästa boende vill jag också ha en gröngrå bokhylla.

Är inte sisalmattor på golvet så OTROLIGT underskattat? Och fint? Vill ha i vår hall!!!

Äggen är en utav mina favvisar på julbordet!

William och Bruno matchade dagen till ära. Flugorna beställde jag ifrån någon random hemsida. Googlade på ”fluga till barn” och sedan valde jag två stycken vinröda i samma storlek till grabbarna.

Nejmen jag dör sötdöden. Enda sedan jag var liten, så har jag alltid vetat att jag ska ha mitt ”crew” av grabbar. Och nu är jag där. Med tre alldeles egna killar i mitt liv.

Pluttisen kändes så vuxen med fluga, skjorta och lackskor? Hans kavajer hade han visst växt ur. Likaså de gröna manchesterbyxorna som vi hade tänkt ha. Jaja!!!!

Vi passade på att ta en sista bild ihop innan P’s moster + syster med familj kom.

Sen vankades det Kalle Anka. Jag tror att vi var mer peppade på Williams Kalle-premiär än han själv.

Och kusinbus!! Så GÖLLIGT att alla matchar. Känner ni igen Beatas tofflor? Williams skjorta är Claes gamla också haha. Älskar när kläder får lite längre livslängd.

Sen kom tomten!!! Jag tror att William sov på morgonen när P åkte iväg till barnsjukhuset för att lämna julklappar till dom sjuka barnen. För jag kan inte alls minnas att William träffade tomten då. Men på kvällen så var han skör pga tänderna, så allt utanför min eller P’s famn var läskigt hehe. Sorry tomten!! Nästa år kanske du får en kram om du har tur.

Sen blev det middag för oss vuxna.

Som höll på i många många timmar.

Den 25e stod bilen färdigpackad vid 10, för då var det dags att åka tillbaka till Stockholm och fira jul med min familj. Vi kör vartannat år med våra familjer.

Då åkte lilla nissedräkten på, och sen skulle William visa sina julklappar för mina systrar. Men mer om det får ni läsa en annan dag… 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

sub archi