Den smärtsamma sanningen om min ADHD-diagnos och misslyckandet som mamma

Jag får mycket frågor om min ADHD-diagnos. Hur jag gick tillväga etc, och sånt kan ni ju läsa under kategorin ”ADHD utredning”. Men något jag sällan pratar om, men som jag lägger mycket tankekraft på, är hur lite jag faktiskt vill associeras med allt som har med den här diagnosen att göra. För även om det ju faktiskt är en funktionsnedsättning, så vill jag inte se på mig själv som funktionsnedsatt. Inte på något sätt faktiskt. Och jag vill ABSOLUT INTE att andra ska göra det. Även fast det påverkar mig och hela min familj i princip hela mitt vardagliga liv. Ja den påverkar praktiskt taget alla som jag har i min omgivning.

Kavaj & skor na-kd | Kjol Arket | Tröja Twist & Tango 

Jag vill inte ”vara” min ADHD, jag vill inte stoltsera med den, och jag vill inte skylla på den när saker går snett. Kanske för att jag själv skäms över det? För helt ärligt så är det en del utav mig själv, som jag ser som ett misslyckande. För vem vill associeras med karaktärsdrag som lat, disträ, lättdistraherad, impulsiv och trögstartad? För det är ju sån jag är, och sån jag uppfattas många gånger.

Alla vill väl vara en person som har sitt shit together och som alltid är en doer? Man vill vara en vän som kommer ihåg födelsedagar och smådetaljer. Inte en vän som svarar på sms tre månader för sent och som för fjärde gången frågar hur den där jobbintervjun gick?
Jag tycker om att skämtsamt skoja bort jobbiga saker, vilket ju ofta går utmärkt bland vänner och familj. Men i jobbsammanhang så kan man inte skoja bort vad som helst. Man förväntas agera professionellt (som sig bör). Men jag kan helt ärligt inte leva upp till alla de banala saker som förväntas utav mig. Och det är ju en enorm skam. En skam som har varit grunden i mina depressioner, och som har gjort att jag har en otroligt dålig självkänsla. Och det var ju faktiskt just den skammen, som tillfick mig att söka vård.
Men det härliga med sociala medier är ju att man själv väljer hur man ska porträtteras, ingen annan. Jag behöver inte skriva om min ADHD överhuvudtaget om jag inte vill. Men SAMTIDIGT (hur motsägelsefullt det än må låta) så VILL jag ju skriva om den. För jag har ju trots allt en röst, och en chans att ärligt prata om hur värdelös den här diagnosen är.

Varför jag själv inte sökte vård på 20år var ju för att min bild utav en person med ADHD var någon superdupermega produktiv manlig VD som sålde bolag och tjänade miljarder? Det vill säga allt jag inte var. Till och med när jag hade fått diagnosen tänkte jag att den inte alls behövde medicineras, för det hade man ju läst. Bara man _läääärde sig_ att hantera den så blev det en _suuuuperkraft_ (vilket förövrigt är det mest osanna man kan säga om ADHD pga -ingen- som besitter en superkraft uppsöker väl för i helvete vård?).
Jag försöker att inte tänka på min diagnos och allt som jag har problem med, för då blir jag bara ledsen och slår på mig själv. Men när jag blev mamma, blev jag plötsligt så illa tvungen.

Jag har fått beröm för att jag ”gör min grej och inte som alla andra”, vilket ju visserligen stämmer. Men det är INTE för att jag är född med någon inre moderlig röst som vägleder mig? Tvärtom. Jag är tvungen att anpassa mitt föräldraskap utefter min ADHD, och därmed ha lägre krav på mig själv  som mamma än vad andra mammor har. För skulle jag försöka vara en lika perfekt förälder som många andra, så skulle jag misslyckas prick varenda dag, hela tiden. Inte för att jag inte anstränger mig, utan för att jag rent krasst inte är kapabel att leva upp till dom kraven.
Det är inte för inte som jag har skaffat barn ihop med någon som är min totala motsats. P är analytisk, osaaaar trygghet på mils avstånd och har hela sitt liv under kontroll. P kommer att vara den perfekta föräldern på pappret. Som har koll på när det är dags för läggning, när det är idrottsdagar och föräldrarmöten. Jag försöker se det som att, det är Hans roll, inte min. Jag har andra kvalitéer som förhoppningsvis kommer att vara fantastiska för William att växa upp med.

Men sen kommer vi till den mest uppenbara och smärtsamma faktan, att ADHD är ärftligt. Och risken att JAG har överfört den här vidriga funktionsnedsättningen på William är hela 60%. Det är så sjukt mycket skuldkänslor, ångest och skam i det.

Jag som mor SKA skydda mitt barn ifrån allt ont, men kanske kommer JAG att vara anledningen till mycket av hans smärta? Kära kära kära högre makter, må det inte bli så. För jag vet inte hur jag någonsin skulle förlåta mig själv i sådana fall.

  1. Jag tänker så här. Jag vill vara med personer som är snälla, omtänksamma och bryr sig. Om de är lata? Stökar ner? Glömmer bort? Det bryr jag mig absolut inte lika mycket om. Jag har ingen ADHD-diagnos, men vet du? Jag är också jättelat ofta. Det kan man inte tro. Jag är snart färdig läkare, har hund, en välstädad lägenhet osv. Men jag är absolut lat. Och jag mår bra av det! Ibland i alla fall, när jag tillåter mig att må bra av det.

    Man behöver absolut inte vara effektiv, en doer osv för att vara lycklig. Du är lycklig när du gör saker du mår bra av. Jag är helt säker på att du kommer lära din son otroligt fina och viktiga lärdomar. Kärlek, omtanke, TID, lekar, perspektiv, feminism. Tänker att ju mer vi fokuserar på det vi mår bra av, desto bättre blir typ allt. Alltså inte egoistiskt fokus, utan härligt fokus.

    Jag, jag mår bra av att odla, pyssla med inredning hemma, softa i soffan, vara ute i skogen, ha bekväma kläder, strunta i smink pga jobbigt att ta bort. Mår inte bra av hög arbetsbelastning, stress, krav, egoistiska eller taskiga människor.

    Tänker att det helt säkert är jättejobbigt med de funktionsnedsättningar som ADHD medför, och det tänker jag att man får lära sig leva med. Acceptera. Inte kämpa emot. Gör ditt bästa, men överdriv inte. Försök må bra. DU är bra som du är. Inuti är du orörd.

  2. Är helt med dig i vad du skriver. Förstår också hur du upplever din diagnos och att du tycker det är jobbigt. När det kommer till din son är det viktigt att belysa att du inte kan göra något åt saken. OM det nu skulle vara så att W också har/får ADHD så kan du som mamma förstå honom på ett sätt som kanske inte P kan. Ni är också medvetna om situationen och kan därför hjälpa honom på olika sätt redan i tidig ålder. Tänk alla dessa barn med adhd som aldrig utreds men som kanske hade behövts.

    Mitt råd till dig. Även om det är svårt. Du och P är olika personer och kompletterar varandra på ett bra sätt och är bra föräldrar för er son. Min mamma och pappa var också helt olika. Och blamea inte dig själv. Tror det är väldigt många vuxna som har adhd utan att ha det på papper, du är definitivt inte ensam

  3. Förstår dig precis gällande oron för att de funktionsnedsättningar man har är ärftligt och med stor sannolikhet förs vidare till barnet. Jag har ibland tvekat om jag vill ha barn för jag är rädd för att jag, min partner eller barnet i sig ska känna sorg över att få funktionsnedsättningen, min är en annan än ADHD men ändå. Dock vill jag inte heller känna sorg över att inte få bli mamma. Så jobbigt ibland att fastna i tankarna.

  4. Det är så skönt att få läsa om någon som delar samma känslor som en själv. Olika men lika. Min adhd har inte heller varit någon stolthet , bara dragit till med det som skämt alltid. Men tack för du berättar och delar med dig. Av någon konstig anledning är de så skönt att veta att man inte är ”ensam”

  5. Jag har haft och har vid tillfällen samma känslor som dig. Fick min adhd diagnos i vuxen ålder. Jag ser/såg ofta ner på mig själv, känner mig otillräcklig, lat och ibland korkad. Men sen började jag vikariera på en skola och hjälper elever varje dag med samma diagnos. Och wow, vad jag förstår dessa barn. När de inte kan sitta still för det kryper i kroppen eller när någon säger ”min hjärna funkar inte idag”. Många vuxna på skolan säger ”skärp dig, kom igen nu, du kan” medan jag kan relatera. Helt plötsligt blev inte min diagnos något jag hatar, utan något som i detta sammanhang blev min styrka. En dag i taget, ett andetag i taget. Vi behövs också, med våra starka och svaga sidor, varesig vi tror det eller ej.

  6. Haha, det låter som att ha ADHD är ungefär som att vara i klimakteriet!! Blir nog jobbigt närt den dagen kommer och det blir både och! =P

  7. Jag känner så igen känslan av att eventuellt ens barn ska få adhd. Jag tror att min dotter kommer få det och jag kan bitvis vara så otroligt ledsen för det. Att veta hur jobbigt hon kommer få det 😔

Lämna ett svar till Ida Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi