Herregud mina vänner! Har tiden någonsin gått så fort som när man fick barn? Ingen rolig resa och inte ett enda roligt jobb i världen kan ens mäta sig med det, kan jag säga er.

Jag har ju varit rätt öppen med att de senaste månaderna har varit hektiska. Att vara egenföretagare har ENORMA fördelar (det finns en anledning till att jag fortsätter att vara egen år efter år). Tillexempel så behöver jag inte bara leva på mammapenningen (eftersom att jag själv har bestämt att jag ska jobba några h i månaden och därmed får jag in pengar). Jag har ingen chef som väntar på mig en viss tid, utan alla tider i min kalender har jag bokat in själv. Planerar jag för det så kan jag ta ledigt strödagar hit och dit när som helst.

Poncho H&M | Tights Aimn tror jag | Skjorta H&M | Boots na-kd | Väska Valentino

Dessutom är min bransch kvinnodominerad och mitt jobb går ut på att offentligt porträttera mitt liv i bild och textformat. Så det är socialt accepterat att ta med sig barn på både events och möten (goals så borde det vara i alla branscher kan man tycka). Ja, allt som underlättar i livet med småbarn och planering med andra ord!

Men sen finns det ju också stora nackdelar, som jag inte hade märkt av först jag blev gravid. Tex stod jag i stilettklackar i en fotostudio och plåtade kampanjbilder i v38 när foglossningen nästan fick mig att trilla av pinn. Allt ansvar för försäljning och marknadsföring kring min smyckeslansering jag hade inplanerad då, låg på mig.

Jag svarade på jobbgrejer timmar innan förlossningen och likaså när den var färdig. Så även om mitt jobb är flexibelt (jag valde ju själv att svara, det var ingen annan som satte den pressen på mig alltså) så kan ingen hoppa in i mitt ställe. Vilket ju blir svårt när man behöver vabba tex. Jag kan inte heller ta ut en ”vanlig” föräldrarledighet även om jag hade velat, för då hade jag inte haft ett jobb att komma tillbaka till. Men just den punkten är ju något som jag alltid har vetat om.

Men fördelarna jag har fått känna på hittills som egenföretagare under alla år fram tills nu, tar ändå ut sin rätt första året med bebis. För då tävlar plötsligt jobbet och ens bebis om min tid. För rent instinktivt väljer man ju tiden med sitt barn. Men jag kan inte alltid göra det. En ångesttanke helt klart, men som jag ändå har haft många år att processa. Det kom inte som någon chock att jag inte skulle kunna vara hemma så mycket som jag ville. Då skulle jag behöva ta en vanlig anställning, och det vägrar jag. Det får min kille göra i så fall.

Varför jag delar med mig utav det här, är inte för att jag på något sätt beklagar mig och tycker synd om mig själv. Jag är själv uppväxt med en ensamstående mamma till mig och mina tre syskon och jag är ju inte i närheten utav att slita så mycket som henne, herregud jag fattar det.

Jag delar med mig utav detta för att:
1) Mitt yrke tas ju fortfarande inte på allvar och förlöjligas. Som att ”vem som helst” kan göra det, och ”hur mycket tid kan det ta att bara fota en bild till IG egentligen?”(som att det är det enda mitt jobb går ut på). Men egentligen är det som att driva vilket enmannabolag som helst.
2) För att visa att jag också slits alla de tankar som kommer på köpet när man blir förälder. Speciellt på punkten att som kvinna ge vika för min karriär, eftersom att en man aldrig förväntas det. Någonsin.
3) För att jag inte har läst om någon annan som känner såhär.
4) För att ta bort tabun kring barnvakter.

När jag blev gravid så hade min kille ett jobb. Idag har han två. Vi båda har det fortfarande flexibelt, men när vi väl har något viktigt inbokat så kan halva vår lön den månaden hänga på det. Vilket ni ju hör själva är ett enormt laborerande. I båda våra jobb så ingår det att möten avbokas, eller bokas upp, med väldigt kort varsel. Så ofta får vi ta timme för timme vem som har hand om William. Så råkar vi dubbelboka oss blir det indirekt en konflikt som mynnar ut i ”vems jobb är viktigast”. För den som tar William blir ju indirekt den som riskerar att bli utan ersättning, eller riskerar att göra en kund besviken. Det här är ju inget unikt för oss alls, utan såhär har ju alla egenföretagare det, och egentligen alla par som har ett barn på förskolan som blir sjukt etc.

Jag har dragit ner på så mycket jobb jag kan, för att P’s bolag ska kunna blomstra. Vilket det också har gjort! Men när jag väl har något inbokat så måste jag jobba. Jag kan liksom inte vika mig på den, för då skulle mitt bolag gå i konkurs. Men samtidigt vill jag vara med William och vara en stöttande partner. Och det är ju ömsesidigt för P också.

När hjärtat slits mellan flera saker man älskar, så är det alltid jobbigt. Min lillasyster var Au Pair i USA i två år, och kom hem i somras. Och när hon på det mest självklara och lättsamma sättet tog William i sin famn för första gången och gick och gjorde ett blöjbyte, så blev jag verkligen introducerad för hur enkelt det hade varit med en nanny. Det behöver inte vara konstigt, utan det samspelet kan falla sig helt naturligt.

Min tanke var ju att hon skulle hjälpa oss vid sidan av sina studier hela hösten hehe. Men sen kom hon in i Luleå, och plötsligt gick inte familjen Löfgren Österlunds schema ihop sig längre. Min mamma har inte gått i pension ännu och min svärmor bor för det mesta i Skåne. Så därifrån kan vi tyvärr inte få någon support. Så en dag signade P upp sig på en nanny-site, och plötsligt hade vi en intervju med världens gulligaste tjej.

Vi började stegvis med att hon tog W någon timme hit och dit, tills att hon är hemma med oss 10-16 på torsdagar. Och det är seriöst det bästa beslutet vi någonsin har fattat som föräldrar! Vi är inte längre föräldrar som stressat behöver svara på mailen medan vi matar W (uschhhhh vad vidrigt det är för samvetet). Utan vi är mer närvarande än någonsin skulle jag tro? Eftersom att torsdagarna är jobbdagar, så  behöver vi inte akut svara på något under tiden man har William. Man hinner ta igen allt på kvällarna när han har lagt sig. Och medan vi kan foka till 100% på jobb på torsdagar så får William 100% uppmärksamhet utav någon annan. För familjefridens skull så mår vi alla så mycket bättre nu, eftersom att det är mindre stress och mer struktur. Förhoppningsvis kommer det här upplägget funka så pass bra att vi kan vänta lite med förskolan. Vi får se!!

När jag öppnar upp mig om det här för andra kvinnor som har drivit eget eller som inte har kunnat/velat ta mer ledigt än sina män, så har tydligen alla gjort exakt likadant som oss. Jag hade ingen aning om det? Under alla år jag har lusläst internet, så har jag aldrig följt någon i Sverige som har varit öppen med att dem tar in hjälp. Att dem har haft en barnflicka eller en förälder som har bott hemma hos dem alltså. Utomlands har det ju alltid varit standard, om man inte vill bli hemmafru på heltid såklart. Men i Sverige, trots att vi är ett så jämställt land, så förväntas fortfarande inte män ta ut halva föräldrarledigheten. Och trots att kvinnor arbetar lika mycket som sina män, så förväntas vi ta 100% ansvar för allt som berör barn också. Och det upplägget funkar tyvärr inte i vår familj. 

Så! Går ni i tankar på att ta in hjälp, om så bara att grannbarnet tar en promenad med ditt barn i 1h, så gör det!Även om ni inte behöver jobba under er lediga tid såsom vi, så behöver alla föräldrar egentid för att samla kraft och ork <3 Kom ihåg det <3 Så har ni möjlighet att ta in hjälp, våga göra det!