Jag mår så sjukt dåligt över mitt hår. Varje dag står jag i spegeln och hatar mig själv för att jag inte har långt hår. Varje gång jag står i en affär med en skit snygg tröja i handen tänker jag ”den här hade passat mig om jag hade haft långt hår”. Varje gång jag ser mina kompisars fina självfall får jag ont i magen. Och varje gång jag ser modellerna i tidningarna önskar jag att jag hade deras hår.
Förut hade jag långt hår, med självfall, fin färg och perfekt längd. En dag ville jag fixa ljusa slingor och det vart orange. Jag gick till frissan och bad henne hjälpa mig. Men vilket misstag. Jag vart blond/orange och korthårig och frisören sa att allt var mitt fel. Jag sprang hem och grät i timmar och dagen därpå färgade min kompis mitt hår, leopard svart (dvs att det var missfärgat så jag hade blonda stripes på vissa ställen). Inte hennes fel, utan jag ville ha en färg som var så långt ifrån blond som möjligt. Efter det tappade jag galet mycket hår. På vissa ställen hade jag bitar på kanske 5cm, så att jag hade alltid uppsatt i en hästsvans. Mitt hår var sjukt känsligt och så fort jag rörde det lossnade jag. Det gick så långt att jag inte ens kunde duscha för då långt en 5e del på golvet. Vid den här tiden hade jag så dåligt självförtroende och var ständigt arg och ledsen. Jag hatade verkligen mig själv.
Nu har mitt hår börjat att växa ut och jag kan skratta lite åt hur jag betedde mig. Men jag är fortfarande livrädd för att färga mitt hår. Jag vill färga till min naturliga hårfärg men jag vågar inte. Vet att jag är en tragiskt och feg människa pga det här men tänk er själva in i min situation. Ser ni min header? Jag valde den utav alla jag tog den dagen för att det ser ut som om jag har långt hår.
Det här var nog det absolut längsta och seriösaste inlägget jag någonsin skrivit i den här bloggen. Haha.. Men nu vet ni my secret. Visst är jag töntig?