göteborgarna är här

????

Hej hörrni!  Hela dagen har jag spenderat på stan med göteborgarna som kom idag. Skrattat konstant från att vi möttes upp. Så underbara killar! Käkade först på Fridays vid Svampen och nu är vi  på Retro Bar och bärsar. Snart ska vi skiljas åt, och  jag och Sara ska till en tjejkompis för att fira hennes 20års dag.  Uppdaterar er senare när vi fixar oss! Hoppas ni har en liks grym lördag som jag. Puss amigos!?

  1. Hej!
    Jag vet inte vad jag ska göra. Jag trivs inte med mina vänner och stänger därför ute alla. Jag vill helst bara vara hemma. Känner inte för att festa, utan sitter hellre hemma med min familj, tycker inte det är tråkigt eller så, trivs faktiskt med det och tycker det är mysigt men jag vet att jag inte är sån här egentligen. Jag har alltid tyckt om att vara ensam och har inte velat träffa kompisar precis hela tiden men det har aldrig varit såhär. Jag har velat flytta hur länge som helst för jag trivs inte här jag bor och efter sommaren ska jag äntligen göra det och jag längtar så mycket och ser fram emot en nystart och jag vill verkligen vara den jag egentligen är då. Jag är inte såhär tråkig egentligen, jag är galen och skrattar mycket. Nu kommer jag inte ens ihåg senast jag skrattade på riktigt, när jag är med mina vänner vill jag nästan bara hem, jag känner mig utanför och tråkig. Jag vet att jag är deprimerad, allt stämmer in på mig men så fort jag kommer bort härifrån blir jag en ny människa. Jag skrattar, är glad och inte lika trött. Men trots det är jag rädd att jag inte ska bli som vanligt igen när jag flyttar och det känns fel att hela tiden tänka ”men det ändrar sig så fort jag kommer bort härifrån, jag kommer börja träffa vänner varje dag när jag flyttar” osv (ska gå i en svensk skola utomlands och kommer inte känna någon), för tänk om jag inte mår bättre ändå? Tänk om jag bara tänker så för att acceptera att det är såhär nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så misslyckad. Sitter nu hemma när jag egentligen skulle varit på en fest, jag var med på middagen innan med mina vänner men lusten bara gick ur mig och jag kände mig inte ”hemma” utan ville bara hem till min säng. Så det var vad jag gjorde och jag tycker det är skönt men är samtidigt rädd att jag inte kommer ha en enda kompis kvar. Jag är ju med vänner varje dag i skolan och jag träffar ju såklart vänner på fritiden med, men inte alls lika mycket som förut och jag känner inte behov

  2. Hej!
    Jag vet inte vad jag ska göra. Jag trivs inte med mina vänner och stänger därför ute alla. Jag vill helst bara vara hemma. Känner inte för att festa, utan sitter hellre hemma med min familj, tycker inte det är tråkigt eller så, trivs faktiskt med det och tycker det är mysigt men jag vet att jag inte är sån här egentligen. Jag har alltid tyckt om att vara ensam och har inte velat träffa kompisar precis hela tiden men det har aldrig varit såhär. Jag har velat flytta hur länge som helst för jag trivs inte här jag bor och efter sommaren ska jag äntligen göra det och jag längtar så mycket och ser fram emot en nystart och jag vill verkligen vara den jag egentligen är då. Jag är inte såhär tråkig egentligen, jag är galen och skrattar mycket. Nu kommer jag inte ens ihåg senast jag skrattade på riktigt, när jag är med mina vänner vill jag nästan bara hem, jag känner mig utanför och tråkig. Jag vet att jag är deprimerad, allt stämmer in på mig men så fort jag kommer bort härifrån blir jag en ny människa. Jag skrattar, är glad och inte lika trött. Men trots det är jag rädd att jag inte ska bli som vanligt igen när jag flyttar och det känns fel att hela tiden tänka ”men det ändrar sig så fort jag kommer bort härifrån, jag kommer börja träffa vänner varje dag när jag flyttar” osv (ska gå i en svensk skola utomlands och kommer inte känna någon), för tänk om jag inte mår bättre ändå? Tänk om jag bara tänker så för att acceptera att det är såhär nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så misslyckad. Sitter nu hemma när jag egentligen skulle varit på en fest, jag var med på middagen innan med mina vänner men lusten bara gick ur mig och jag kände mig inte ”hemma” utan ville bara hem till min säng. Så det var vad jag gjorde och jag tycker det är skönt men är samtidigt rädd att jag inte kommer ha en enda kompis kvar. Jag är ju med vänner varje dag i skolan och jag träffar ju såklart vänner på fritiden med, men inte alls lika mycket som förut och jag känner inte behov

  3. Ellinor hur gör man? Hur gör man när precis allt går åt helvete och man mår så dåligt att man inte kommer ihåg hur det känns att vara lycklig. När ens familjesituation är så trasig att man hellre är kvar i skolan. När man känner en klump i magen inför att det är helg och går med tårar i ögonen hela dagen. När man måste tvinga fram ett leende i skolan när lärare frågar hur man egentligen mår. När man lever i en konstant stress och drunknar i allt som har med skolan att göra. Och samtidigt mår man enormt dåligt och känner sig ensammast i världen. Hur gör man? Hur klarar man sig levande? Jag vill känna att jag lever, minns inte senaste gången jag kände den känslan. Snälla ellinor, hjälp mig. Du är min största inspiration nånsin. Kram ??

  4. Ellinor hur gör man? Hur gör man när precis allt går åt helvete och man mår så dåligt att man inte kommer ihåg hur det känns att vara lycklig. När ens familjesituation är så trasig att man hellre är kvar i skolan. När man känner en klump i magen inför att det är helg och går med tårar i ögonen hela dagen. När man måste tvinga fram ett leende i skolan när lärare frågar hur man egentligen mår. När man lever i en konstant stress och drunknar i allt som har med skolan att göra. Och samtidigt mår man enormt dåligt och känner sig ensammast i världen. Hur gör man? Hur klarar man sig levande? Jag vill känna att jag lever, minns inte senaste gången jag kände den känslan. Snälla ellinor, hjälp mig. Du är min största inspiration nånsin. Kram ??

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

BLOGGARE PÅ FORNI

Sedan 2008 har alltid haft som ambition att skriva om allt annat än rosa fluffiga moln. Bloggen är mitt favoritforum för det, och är den förlängda armen av allt ni inte får se på min IG story. Renoveringsresor, barnuppfostran, djupa texter, ekonomisnack och skönhetstips därför vanliga ämnen här inne.

Jag är kär i dig, Göteborg

sara brage sara mig
Idag är ingen vanlig fredag, för idag kommer mina vänner ifrån Göteborg till Stockholm! När jag tänkte på dom imorse insåg jag att vi i sommar har vi känt varandra i fyra år? Det är ju helt sjukt vad tiden går fort. Förr hälsade jag på dom minst två gånger om året, men nu var det alldeles för länge sen jag var där. Sitter och kikar runt på SJs hemsida just nu faktiskt om jag ska beställa tågbiljetter dit inom en snar framtid.

Ni som har följt med min under några år vet att jag fullkomligt älskar Göteborg. Den staden har på något sätt och vis alltid varit mitt lugn i min kaotiska vardag. Jag ÖNSKAR verkligen att jag kunde förklara för er vilken total harmoni och lycka jag känner när tåget rullar förbi Allingsås, Lerum, Partille och stannar i Göteborg C. Ryser bara jag skriver det här. Det har faktiskt hänt att jag har gråtit när jag kliver ut genom tågvagnen och sätter fötterna på perrongen. Jag är kär i hela miljön, men framförallt alla människor. Jag bara vet att jag en dag kommer bo där, det är liksom ingenting jag behöver spekulera i. Det spelar ingen roll vilket land jag än befinner mig i eller vilken stad jag än besöker – Göteborg toppar alltid. Är det inte lustigt det där? Vad en stad kan göra med en? För även om jag inte bor i Göteborg känner jag mig hemma där. Känner ni så här om någon stad? Hemma liksom, fastän ni är på besök? Kanske är ni lika betuttade i Göteborg som jag är.

  1. Känner samma känsla som dig, fast om Stockholm! Jag bor själv i Göteborg, men tycker att Stockholm är Sveriges finaste stad, och är helt kär i den staden!!

  2. Känner samma känsla som dig, fast om Stockholm! Jag bor själv i Göteborg, men tycker att Stockholm är Sveriges finaste stad, och är helt kär i den staden!!

  3. Jag känner precis sådär med Malmö! Är född där så har ju visserligen en anknytning till den staden, men det är precis så som du beskriver. Jag bara stortrivs när jag är där och jag känner att jag har en connection med själva staden och människorna som bor där

  4. Jag känner precis sådär med Malmö! Är född där så har ju visserligen en anknytning till den staden, men det är precis så som du beskriver. Jag bara stortrivs när jag är där och jag känner att jag har en connection med själva staden och människorna som bor där

  5. Känner så om stockholm! Jag bor i göteborg 🙂 tycker göteborg är mysigt och så också, men väldigt tråkigt och överskattat enligt mig!

  6. Känner så om stockholm! Jag bor i göteborg 🙂 tycker göteborg är mysigt och så också, men väldigt tråkigt och överskattat enligt mig!

  7. Jag förstår exakt hur du menar fast min speciella stad är Alanya! Egentligen Turkiet överlag men just Alanya är något speciellt, bara jag tänker på det blir jag helt pirrig i magen! Jag vet inte riktigt vad det är och jag vill så gärna kunna förklara känslan för mina kompisar haha men jag känner bara en enorm glädje när jag är där och jag känner mig verkligen som hemma!
    Home is where the heart is!

  8. Jag förstår exakt hur du menar fast min speciella stad är Alanya! Egentligen Turkiet överlag men just Alanya är något speciellt, bara jag tänker på det blir jag helt pirrig i magen! Jag vet inte riktigt vad det är och jag vill så gärna kunna förklara känslan för mina kompisar haha men jag känner bara en enorm glädje när jag är där och jag känner mig verkligen som hemma!
    Home is where the heart is!

  9. Rätt kul tog en pluggpaus och kollade in på din blogg och jag skriver just nu en uppsats om min kärlek till Göteborg! Älskar den staden, människorna och man får alltid en sån härlig känsla i kroppen när man är där! Drömstaden helt klart! Älskar din blogg! 🙂

  10. Rätt kul tog en pluggpaus och kollade in på din blogg och jag skriver just nu en uppsats om min kärlek till Göteborg! Älskar den staden, människorna och man får alltid en sån härlig känsla i kroppen när man är där! Drömstaden helt klart! Älskar din blogg! 🙂

  11. Haha blir på något sätt så ”stolt” när du skriver så om Göteborg bara för att jag själv bor där, även om jag inte har något att göra med staden i sig liksom haha. Känner faktiskt lite likadant angående London, känner mig verkligen som hemma och som en av folket som bor där. Blir alltid helt pirrig på flygplatsen och har ett pirrigt lugn inom mig, så underbart!

  12. Haha blir på något sätt så ”stolt” när du skriver så om Göteborg bara för att jag själv bor där, även om jag inte har något att göra med staden i sig liksom haha. Känner faktiskt lite likadant angående London, känner mig verkligen som hemma och som en av folket som bor där. Blir alltid helt pirrig på flygplatsen och har ett pirrigt lugn inom mig, så underbart!

  13. Hej Ellinor! Läste att du nyss blivit singel, vill du dela med dig varför det blev så osv? Har själv precis blivit singel och det var jag som gick ur det 1år långa förhållandet.. Förstår om du ej vill dela med dig, men tänkte bara säga också att du har med dina kloka tankar och råd i förhållanden osv har hjälpt mig och säkert såå många andra. Tusen kramar!

  14. Hej Ellinor! Läste att du nyss blivit singel, vill du dela med dig varför det blev så osv? Har själv precis blivit singel och det var jag som gick ur det 1år långa förhållandet.. Förstår om du ej vill dela med dig, men tänkte bara säga också att du har med dina kloka tankar och råd i förhållanden osv har hjälpt mig och säkert såå många andra. Tusen kramar!

  15. Jag älskar Karlstad på det sättet. Tycker det är en så fin stad och sen har dem ju även mitt favoritlag i hockey. Tyvärr så åker jag bara dit kanske 1 gång på 2 år.. 🙁

  16. Jag älskar Karlstad på det sättet. Tycker det är en så fin stad och sen har dem ju även mitt favoritlag i hockey. Tyvärr så åker jag bara dit kanske 1 gång på 2 år.. 🙁

  17. New York!! kände innan planet ens hade landat där att här ska jag bo någon gång. älskarälskarälskar new york!

  18. New York!! kände innan planet ens hade landat där att här ska jag bo någon gång. älskarälskarälskar new york!

  19. Åh min älskade hemstad Goteborg! Jag flyttade faktiskt från min andra hemstad London tillbaka till Goteborg. Är så otroligt delad mellan London och Goteborg för att båda är så fina , har så härliga människor I sig. Ah som du skriver man kan inte förklara känslan man får när man är I Goteborg speciellt på sommaren!
    Var som när jag bodde I Australien , ingen fattade varför jag ville flytta tillbaka till Goteborg och då sa en annan göteborgare till mig:
    ”det är något vist med oss Göteborgare , Inga andra kan förstå kärleken vi känner till vår vackra hemstad”

    Du är så välkommen hit till Goteborg Ellinor! Tror du och jag hade passat bra som kompisar haha 🙂

  20. Åh min älskade hemstad Goteborg! Jag flyttade faktiskt från min andra hemstad London tillbaka till Goteborg. Är så otroligt delad mellan London och Goteborg för att båda är så fina , har så härliga människor I sig. Ah som du skriver man kan inte förklara känslan man får när man är I Goteborg speciellt på sommaren!
    Var som när jag bodde I Australien , ingen fattade varför jag ville flytta tillbaka till Goteborg och då sa en annan göteborgare till mig:
    ”det är något vist med oss Göteborgare , Inga andra kan förstå kärleken vi känner till vår vackra hemstad”

    Du är så välkommen hit till Goteborg Ellinor! Tror du och jag hade passat bra som kompisar haha 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Känner ett begär efter att gå ut med mina tjejkompisar

klänningarGina Tricot // H&M // Vila

Som ni vet är jag inte i ett förhållande längre, och sen jag blev myndig har jag alltid haft en partner. Men hur hemskt eller kul det här än må låta så är det någonting visst med att fixa sig så löjligt snygg ihop med sina tjejkompisar, äta gott och dricka starkt för att sedan bara gå ut på krogen och ha kul. Sen jag blev singel har jag känt världens BEGÄR efter detta, eftersom det nyligen kom mig omkring att kunna göra det. Känna denna gemenskapen ihop med sina vänner är det roligaste som finns. Ja men ni vet, att man tillsammans ska ha en fantastiskt kväll och göra den till den bästa någonsin. Jag har aldrig varit den tjejen som går ut egentligen, utan snarare är den som sitter på en bar och dricker öl. Jag har fortfarande svårt för ett visst typ utav häng, men tillsammans med mina vänner har jag det grymt ändå.

Jag har alltid varit väldigt osäker i min stil. Alltid velat mellan vad som är ”jag” och inte. Nu på senare har jag insett har jag har en väldigt sportig men feminin stil. Att täcka bröstet med tyg är det finaste jag vet och är på jakt efter fler festklänningar i den stilen. Hittade dessa tre (den gråa köpte jag nyligen) som jag ska spana in på stan imorgon. De är perfekta för en utgång i februarimörkret med sina vänner, men också att trä på sig en jobbdag.

  1. Hej! Jag ser att du har skrivit att klänningen till höger är från vila men hittar den inte påhemsidan, är det jag som är blind?!
    För övrigt älskar jag att du är så öppen även om allt är skit, måste säga att det faktiskt är beundransvärt. Stor inspiration & önskar dig all lycka!

  2. Hej! Jag ser att du har skrivit att klänningen till höger är från vila men hittar den inte påhemsidan, är det jag som är blind?!
    För övrigt älskar jag att du är så öppen även om allt är skit, måste säga att det faktiskt är beundransvärt. Stor inspiration & önskar dig all lycka!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

#aldrig ensam

Godmorgon på er! SHIT vilket enormt gensvar #aldrigensam fick igår. Stor eloge till er som vågade öppna er, till er som kommenterade och hjälpte varandra. Sen var det inte bara de 400 personer som gick in och läste som fick hopp utan flera tusentals andra, jag slog nämligen besöksrekord igår. Säger inte det väldigt mycket om hur viktigt det här ämnet är att prata om? Hur många som mår dåligt, och hur många som vill få en förändring?

Själv är jag på gymmet just nu. Min dag kommer bli väldigt stressig, då jag ska direkt in till stan och fota porträtt inför en intervju angående Ångest som släpps i nästa nummer utav Solo. Numret som finns ute nu innehåller massa texter om psykisk ohälsa. Köp en tidning och sätt er på något harmoniskt ställe och läs! Så stolt över att blogga på Solo som tar upp såna viktiga ämnen. Och nästa nummer kör dom på i samma stil. Min intervju kommer handla om min ångest, vad jag har gått igenom och hur jag botat den. Spännande! Hoppas på att bilderna blir bra också.

Mot eftermiddagen ska jag möta upp en vän i stan, och sen åka till kontoret och podda med Hanna. Nästa avsnitt utav Måndagspepp kommer nämligen att handla om förhållanden. Tungt ämne som det finns massor att prata om! Och när jag kommer hem ska jag på middagsdejt med mamma. Produktiv och lång dag med andra ord. Men jag gillar det bäst så. Hoppas ni får en bra dag allihopa! Glöm inte att om ni mår dåligt kan ni alltid gå in på inlägget här under och läsa andra människors historier. (PS detta skulle ha publicerats imorse men någonting gick snett)

  1. Har du och petter gjort slut? Kan inte du berätta lite om det? Jag har nämligen tänkt resa efter gymnasiet men vill inte att det ska förstöra mitt förhållande..

  2. Har du och petter gjort slut? Kan inte du berätta lite om det? Jag har nämligen tänkt resa efter gymnasiet men vill inte att det ska förstöra mitt förhållande..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Skriv av er

Kan vi bara bestämma en sak? Att här, på min blogg, så är vi alla vänner med varandra. Ni ska aldrig behöva klicka ner min blogg med ångest, ni ska klicka er ut och känna hopp/lycka/mod/tillhörighet. ”Vi alla hör ihop, som en arm och en hand och ett ben och en fot”. Ni har hjälp mig så otroligt mycket och jag önskar bara att jag kunde skicka ALLA meddelanden jag har fått utav er – till alla andra som mår dåligt. Ni förtjänar att höra alla historier folk har berättat, förtjänar att få all beröm och all bekräftelse. Så DÄRFÖR tänkte jag faktiskt höra med er hur ni mår. Hur mår ni ikväll? På riktigt.

?Kommentera det här inlägget anonymt och bara skriv av er. Skriv ut all skit som tynger ner. Är det en kille? En vän? En pappa? Alkohol? Sex? Skriv ut ALLT, ingen kommer kunna se att det är ni som skrivit. Kanske tynger någon annans problem ner dig? Inte vet jag, MEN SKRIV AV ER<3 Det hjälper så himla mycket, både er och andra som läser.

?I mitt inlägg om ångest fick jag massa svar och berättelser, klicka er in bland dom kommentarerna och läs dom om ni mår dåligt. Dom kommentarerna fick mig att må SÅ mycket bättre då jag insåg att jag aldrig någonsin är ensam om en endaste känsla jag känner. Så kommentera nu. Kommentera varandras. Peppa, stötta, var förstående. Tillsammans klarar vi allt.

  1. Hej Ellinor! Om jag inte har helt fel gick du väl på Thorén Business School? Skulle du kunna göra ett inlägg där du skriver om hur det var, och ta upp fördelar & nackdelar? Skulle vara snällt då jag förmodligen kommer börja där 🙂
    Du är bäst, kram!

  2. Mår skit. Min kille vill inte ha mig mer trots att jag ger honom världen och lite till. Han tycker inte jag är tillräckligt bra och det krossar mitt hjärta.

  3. Hej Ellinor! Om jag inte har helt fel gick du väl på Thorén Business School? Skulle du kunna göra ett inlägg där du skriver om hur det var, och ta upp fördelar & nackdelar? Skulle vara snällt då jag förmodligen kommer börja där 🙂
    Du är bäst, kram!

  4. Mår skit. Min kille vill inte ha mig mer trots att jag ger honom världen och lite till. Han tycker inte jag är tillräckligt bra och det krossar mitt hjärta.

  5. Jag vet PRECIS hur det känns. Jag gjorde allt, var min bästa version av mig själv och var beredd att kämpa. Men han ville inte, nu har det gått en och en halv månad och efter två veckor skaffade han ny tjej. Det är så förjävligt, men det blir bättre. Här och nu kan jag faktiskt känna att jag mår så mycket bättre utan honom och jag kan lova att du kommer känna så också en dag om inte alltför lång tid.

  6. Jag vet PRECIS hur det känns. Jag gjorde allt, var min bästa version av mig själv och var beredd att kämpa. Men han ville inte, nu har det gått en och en halv månad och efter två veckor skaffade han ny tjej. Det är så förjävligt, men det blir bättre. Här och nu kan jag faktiskt känna att jag mår så mycket bättre utan honom och jag kan lova att du kommer känna så också en dag om inte alltför lång tid.

  7. Seriöst vad fan i helvete gör man om ens pojkvän är otrogen? Måste man göra slut? Vill inte prata med mina föräldrar för vill ju inte att dom ska hata honom och mina vänner säger bara att jag ska dumpa han. Men tror verkligen inte att det var med flit. Hatar seriöst mitt liv (eller ja det här dilemmat) och kände igen mej EXAKT i det du skrev igår. Du är för övrigt så jävla bäst och tack flr att du är du.

  8. Seriöst vad fan i helvete gör man om ens pojkvän är otrogen? Måste man göra slut? Vill inte prata med mina föräldrar för vill ju inte att dom ska hata honom och mina vänner säger bara att jag ska dumpa han. Men tror verkligen inte att det var med flit. Hatar seriöst mitt liv (eller ja det här dilemmat) och kände igen mej EXAKT i det du skrev igår. Du är för övrigt så jävla bäst och tack flr att du är du.

  9. För vet du vad? Du är värd han som dör för dig. Han som gör allt för dig. Han som aldrig, aldrig någonsin släpper taget om dig. Han som älskar varenda sekund med dig. Han som aldrig någonsin skulle såra dig. Han som älskar dig för den du är. Han som varje dag visar dig sin uppskattning och kärlek. Han som är livrädd för att förlora dig. Han som får dig att känna dig som världens vackraste människa på hela jorden och han som endast vill vara med dig, bara dig.

    Jag vill inte att du ska vara ledsen över någon som inte värdesätter dig över allt annat. Och jag vill inte att du ska vara med någon som inte är beredd att gå lika långt som dig. Lova mig därför att aldrig någonsin, aldrig, aldrig, någonsin nöja dig. För både du och jag vet att att han, han som skulle dö för dig och som aldrig skulle släppa taget om dig, han finns där ute någonstans. Och när ni finner varandra så kommer du förstå.
    – Hannalicious

    Ta åt er och stå på er tjejer! Ni förtjänar det bästa!

  10. Det värsta som finns är att ha en pappa som glömmer sina barn att det bara är hans nya som gäller vi finns inte liksom längre

  11. För vet du vad? Du är värd han som dör för dig. Han som gör allt för dig. Han som aldrig, aldrig någonsin släpper taget om dig. Han som älskar varenda sekund med dig. Han som aldrig någonsin skulle såra dig. Han som älskar dig för den du är. Han som varje dag visar dig sin uppskattning och kärlek. Han som är livrädd för att förlora dig. Han som får dig att känna dig som världens vackraste människa på hela jorden och han som endast vill vara med dig, bara dig.

    Jag vill inte att du ska vara ledsen över någon som inte värdesätter dig över allt annat. Och jag vill inte att du ska vara med någon som inte är beredd att gå lika långt som dig. Lova mig därför att aldrig någonsin, aldrig, aldrig, någonsin nöja dig. För både du och jag vet att att han, han som skulle dö för dig och som aldrig skulle släppa taget om dig, han finns där ute någonstans. Och när ni finner varandra så kommer du förstå.
    – Hannalicious

    Ta åt er och stå på er tjejer! Ni förtjänar det bästa!

  12. Det värsta som finns är att ha en pappa som glömmer sina barn att det bara är hans nya som gäller vi finns inte liksom längre

  13. Hej Ellinor<3 Löste ditt inlägg igår och kände verkligen igen mig. Hur "planerar" du att komma över Petter? Har du några speciella knep? Eller asså du förstår. Det är snart 1 månad sen min kille drog och gråter fortfarande varje kväll och vet inte vad jag ska göra 🙁 vil lbara säga att du har hjälpt mig så jävla mycket genom så mycket mer än vad du förstår. Tack<3

  14. Hej Ellinor<3 Löste ditt inlägg igår och kände verkligen igen mig. Hur "planerar" du att komma över Petter? Har du några speciella knep? Eller asså du förstår. Det är snart 1 månad sen min kille drog och gråter fortfarande varje kväll och vet inte vad jag ska göra 🙁 vil lbara säga att du har hjälpt mig så jävla mycket genom så mycket mer än vad du förstår. Tack<3

  15. Hej, förutom att min pappa inte har skaffat några nya barn så vet jag e-x-a-k-t hur det känns. Kommer aldrig aldrig aldrig förstå hur man bara kan lämna sitt barn <3

  16. Hej, förutom att min pappa inte har skaffat några nya barn så vet jag e-x-a-k-t hur det känns. Kommer aldrig aldrig aldrig förstå hur man bara kan lämna sitt barn <3

  17. Min ”så kallade” vän snackar skit bakom ryggen på mig UTAN ANLEDNING. Har inte gjort henne någonting. Vi har känt varandra i 17 år (sen vi föddes inprincip). Hon blev riktigt sur på min syster för några veckor sen, men det roliga är att hon inte heller har gjort någonting. Hon är antagligen fortfarande grinig på henne, men den tankeställaren jag har är att hon är sur på mig för att jag valde MIN SYSTERS sida.
    Slår vad om att hon kommer komma tillbaka till mig någon gång och låtsas som att allt är som vanligt, men då jävlar får hon kämpa. Det krävs TVÅ för att en vänskap ska fungera.

    ”If you don’t leave without a reason, don’t come back with an excuse.”

  18. Min ”så kallade” vän snackar skit bakom ryggen på mig UTAN ANLEDNING. Har inte gjort henne någonting. Vi har känt varandra i 17 år (sen vi föddes inprincip). Hon blev riktigt sur på min syster för några veckor sen, men det roliga är att hon inte heller har gjort någonting. Hon är antagligen fortfarande grinig på henne, men den tankeställaren jag har är att hon är sur på mig för att jag valde MIN SYSTERS sida.
    Slår vad om att hon kommer komma tillbaka till mig någon gång och låtsas som att allt är som vanligt, men då jävlar får hon kämpa. Det krävs TVÅ för att en vänskap ska fungera.

    ”If you don’t leave without a reason, don’t come back with an excuse.”

  19. Hej <3 Jag har tagit bort ALLT, alltså verkligen ALLT i datorn, mobilen, mitt sovrum osv. Sen hände det ingenting speciellt mellan oss, utan vi är fortfarande vänner så jag har ingenting emot honom. Men med tidigare killar har jag även blockerat och sagt åt dom att blockera mig så att jag inte kan se dom överallt.

    Det ÄR jobbigt, olika längre för olika personer. Men en dag kommer du inte att gråta lika mycket längre, och dagen efter det lite mindre ändå. Tillslut så gråter du inte alls, och efter ett tag så ler du istället. Omringa dig med personer du älskar, gör saker du tycker är kul och unna dig själv att må bra. Du kommer att klara det!! Tack själv fina människa <3

  20. Vart ska jag börja någonstans? Mitt liv är ett helt jävla helvete just nu, men ändå känner jag mig så jävla lycklig. Det är så mycket kaos i min familj just nu, och det känns som allt är mitt fel. Men på ett sätt är det väl det, för det var ju jag som gjorde att detta blev ett så stort drama. Jag anmälde min bror till polisen för ett en månad sedan för våldtäkt,blottande & sexuella trakasserier. Det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv men ändå det bästa beslutet jag har gjort. För allt blev så mycket enklare, jag hade ingen tyngd på mina axlar längre. Men samtidigt som all tyngd släpptes så kom det in ett nytt kapitel i mitt liv. Alla dessa soc besök ( eftersom jag är under 18), alla polisförhör. Sedan var jag ju tvungen att berätta för mina föräldrar. Hur skulle dom reagera? Skulle dom stå på min sidan? Men allt jag gick väl helt ok, jag vågade berätta men deras respons var väl inte den bästa skulle jag säga.

    Att vara mer orolig för deras son framtid än hur deras dotter mår psykiskt? Det gjorde så otroligt ont i mig, jag vill inte leva längre. Det vill jag väl inte nu heller, men samtidigt vill jag inte dö. Allt är bara så jävla jobbigt just nu, samtidigt som allt detta händer så går jag i skolan. Första året på gymnasiet, jag har en enorm press på mig ang betyg, jag måste träna innebandy minst tre gånger i veckan.

    Samtidigt som jag mår så otroligt dåligt så är jag glad över alla mina vänner, och min andra bror som är 100 % på min sida när det gäller allt detta som har hänt. Sedan vill jag tacka dig Ellinor för att du är en sån underbar person, jag vill tacka gud för att han skapade en sådan fin person som dig. För om jag inte hade haft dig som förebild. Så skulle jag nog inte klara av allt som händer i mitt liv just nu. För det är tack vare din blogg,snapchat & twitter som gör mig så otroligt stark. Så tack Ellinor. Kram!!

  21. Hej <3 Jag har tagit bort ALLT, alltså verkligen ALLT i datorn, mobilen, mitt sovrum osv. Sen hände det ingenting speciellt mellan oss, utan vi är fortfarande vänner så jag har ingenting emot honom. Men med tidigare killar har jag även blockerat och sagt åt dom att blockera mig så att jag inte kan se dom överallt.

    Det ÄR jobbigt, olika längre för olika personer. Men en dag kommer du inte att gråta lika mycket längre, och dagen efter det lite mindre ändå. Tillslut så gråter du inte alls, och efter ett tag så ler du istället. Omringa dig med personer du älskar, gör saker du tycker är kul och unna dig själv att må bra. Du kommer att klara det!! Tack själv fina människa <3

  22. Vart ska jag börja någonstans? Mitt liv är ett helt jävla helvete just nu, men ändå känner jag mig så jävla lycklig. Det är så mycket kaos i min familj just nu, och det känns som allt är mitt fel. Men på ett sätt är det väl det, för det var ju jag som gjorde att detta blev ett så stort drama. Jag anmälde min bror till polisen för ett en månad sedan för våldtäkt,blottande & sexuella trakasserier. Det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv men ändå det bästa beslutet jag har gjort. För allt blev så mycket enklare, jag hade ingen tyngd på mina axlar längre. Men samtidigt som all tyngd släpptes så kom det in ett nytt kapitel i mitt liv. Alla dessa soc besök ( eftersom jag är under 18), alla polisförhör. Sedan var jag ju tvungen att berätta för mina föräldrar. Hur skulle dom reagera? Skulle dom stå på min sidan? Men allt jag gick väl helt ok, jag vågade berätta men deras respons var väl inte den bästa skulle jag säga.

    Att vara mer orolig för deras son framtid än hur deras dotter mår psykiskt? Det gjorde så otroligt ont i mig, jag vill inte leva längre. Det vill jag väl inte nu heller, men samtidigt vill jag inte dö. Allt är bara så jävla jobbigt just nu, samtidigt som allt detta händer så går jag i skolan. Första året på gymnasiet, jag har en enorm press på mig ang betyg, jag måste träna innebandy minst tre gånger i veckan.

    Samtidigt som jag mår så otroligt dåligt så är jag glad över alla mina vänner, och min andra bror som är 100 % på min sida när det gäller allt detta som har hänt. Sedan vill jag tacka dig Ellinor för att du är en sån underbar person, jag vill tacka gud för att han skapade en sådan fin person som dig. För om jag inte hade haft dig som förebild. Så skulle jag nog inte klara av allt som händer i mitt liv just nu. För det är tack vare din blogg,snapchat & twitter som gör mig så otroligt stark. Så tack Ellinor. Kram!!

  23. Jag har ett långdistansförhållande och vad gör man när man sakta börjar inse att det inte kommer fungera för att min kille och jag inte kommer kunna dela samma framtid tillsammans. Jag vet att han älskar mig så mycket och jag älskar honom också, men jag kan inte sitta hemma och sakna honom dag ut och dag in och veta att det kommer vara såhär i flera år pga han kommer spendera sitt liv till havs. (han jobbar med båtmotorer och pluggar till ingenjör) Han är inte heller svensk så vi träffas kanske 3-4 gånger per år MAX ändå. Jag kan verkligen inte såra honom, jag har sett honom sårad av andra och det skär i mitt hjärta men jag kan inte gå och vara olycklig heller.. Plus han har en helt underbar familj som verkligen tycker om mig och ser att jag gör honom lycklig.. Jag vet inte vad jag ska göra längre.. Jag kan inte krossa någons hjärta men jag har mig själv att tänka på också.. 🙁

  24. Jag har ett långdistansförhållande och vad gör man när man sakta börjar inse att det inte kommer fungera för att min kille och jag inte kommer kunna dela samma framtid tillsammans. Jag vet att han älskar mig så mycket och jag älskar honom också, men jag kan inte sitta hemma och sakna honom dag ut och dag in och veta att det kommer vara såhär i flera år pga han kommer spendera sitt liv till havs. (han jobbar med båtmotorer och pluggar till ingenjör) Han är inte heller svensk så vi träffas kanske 3-4 gånger per år MAX ändå. Jag kan verkligen inte såra honom, jag har sett honom sårad av andra och det skär i mitt hjärta men jag kan inte gå och vara olycklig heller.. Plus han har en helt underbar familj som verkligen tycker om mig och ser att jag gör honom lycklig.. Jag vet inte vad jag ska göra längre.. Jag kan inte krossa någons hjärta men jag har mig själv att tänka på också.. 🙁

  25. Ja precis!! I ALLA relationer man har (vänner, killar, släktingar) så krävs det ett förtroende. Ditt förtroende för henne är såklart lägre nu och hon ska få bevisa att hon är en riktig vän om hon ska få vara en del utav ditt liv. Du gör helt rätt i att inte ta någon skit – det ska man aldrig göra! <3

  26. Ja precis!! I ALLA relationer man har (vänner, killar, släktingar) så krävs det ett förtroende. Ditt förtroende för henne är såklart lägre nu och hon ska få bevisa att hon är en riktig vän om hon ska få vara en del utav ditt liv. Du gör helt rätt i att inte ta någon skit – det ska man aldrig göra! <3

  27. I know that feeling. Nej man måste inte göra slut. Det beror ju helt och hållet på situationen tycker jag. Men börja med att prata med din pojkvän. Hur känner han inför det han gjort emot dig. Förstår han hur djupt han sårat dig och hur din tillit till honom minskat? Kan han med hela sitt hjärta berätta för dig att han ångrar det mest i hela världen och aldrig någonsin kommer kunna göra om det. Då tycker jag han är värd en andra chans, om det känns bra för dig såklart. Men känner du att nej detta går inte, jag kan inte släppa det han gjort och jag kommer aldrig mer kunna lita på honom. Då är det inget förhållande som kommer att hålla så mycket längre tyvärr..och det är hans fel och ALDRIG någonsin ditt!! Känn vad ditt hjärta vill och låt inga vänner påverka ditt beslut. Men först och främst prata med din kille och se om han menar det han säger. Du är stark

  28. I know that feeling. Nej man måste inte göra slut. Det beror ju helt och hållet på situationen tycker jag. Men börja med att prata med din pojkvän. Hur känner han inför det han gjort emot dig. Förstår han hur djupt han sårat dig och hur din tillit till honom minskat? Kan han med hela sitt hjärta berätta för dig att han ångrar det mest i hela världen och aldrig någonsin kommer kunna göra om det. Då tycker jag han är värd en andra chans, om det känns bra för dig såklart. Men känner du att nej detta går inte, jag kan inte släppa det han gjort och jag kommer aldrig mer kunna lita på honom. Då är det inget förhållande som kommer att hålla så mycket längre tyvärr..och det är hans fel och ALDRIG någonsin ditt!! Känn vad ditt hjärta vill och låt inga vänner påverka ditt beslut. Men först och främst prata med din kille och se om han menar det han säger. Du är stark

  29. Prata med honom!!! Berätta hur DU känner, och hur DU mår i er relation. Att det tär på dig att vara ifrån honom. Säg att du inte vill såra honom men att du inte vet om du klarar av ett DISTANSFÖRHÅLLANDE. Var tydlig med det, så han inte tror att det är något fel på honom. Ibland så älskar man någon, men tiden är helt fel <3

  30. Prata med honom!!! Berätta hur DU känner, och hur DU mår i er relation. Att det tär på dig att vara ifrån honom. Säg att du inte vill såra honom men att du inte vet om du klarar av ett DISTANSFÖRHÅLLANDE. Var tydlig med det, så han inte tror att det är något fel på honom. Ibland så älskar man någon, men tiden är helt fel <3

  31. Mitt liv är verkligen så jävla sämst. Har verkligen legat på botten i ett halvår och har känt att jag långsamt klättrar upp. Men idag blev det pladask ner i gropen igen. Min kompis har sagt allt jag sagt till henne i tillit till hennes kille. Nu är han skit sur på mig och antar att det inte dröjer länge innan alla hans kompisar kommer hoppa på mig. Berättade det här för min ”bästa vän” och hon sa ”Ah men kan du lägga av eller? Det har hänt värre saker, väx upp snälla.” Och med detta sagt har jag ingen kvar. Min syster har flyttat hemifrån, mamma och pappa är uteslutna och jag är bara så ensam. Under 2014 dog TRE stycken i min släkt och jag orkar verkligen inte mer. Jag vill bort, jag vill iväg. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

  32. Mitt liv är verkligen så jävla sämst. Har verkligen legat på botten i ett halvår och har känt att jag långsamt klättrar upp. Men idag blev det pladask ner i gropen igen. Min kompis har sagt allt jag sagt till henne i tillit till hennes kille. Nu är han skit sur på mig och antar att det inte dröjer länge innan alla hans kompisar kommer hoppa på mig. Berättade det här för min ”bästa vän” och hon sa ”Ah men kan du lägga av eller? Det har hänt värre saker, väx upp snälla.” Och med detta sagt har jag ingen kvar. Min syster har flyttat hemifrån, mamma och pappa är uteslutna och jag är bara så ensam. Under 2014 dog TRE stycken i min släkt och jag orkar verkligen inte mer. Jag vill bort, jag vill iväg. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

  33. Tack Ellinor!! Jag måste verkligen ta och göra det, jag hoppas han kommer förstå.. Jag klarar inte av fler sömnlösa nätter.. Det är tur att du finns, en helt underbar och klok människa. Min största förebild iallfall.. Kram <3

  34. Tack Ellinor!! Jag måste verkligen ta och göra det, jag hoppas han kommer förstå.. Jag klarar inte av fler sömnlösa nätter.. Det är tur att du finns, en helt underbar och klok människa. Min största förebild iallfall.. Kram <3

  35. Hej finaste du! Vill bara börja med att du är så otroligt bra. Jag fattar inte hur du inte har kunnat få mer uppmärksamhet i världen, alla behöver få läsa det du skriver, du gör världen bättre!
    Jag har ganska länge mått dåligt, det gick så lång så att jag en kväll för ganska länge sedan var nära på att försvinna, på riktigt. Men jag valde livet istället och det är jag sjukt glad för för annars hade jag aldrig hittat dig. Jag mår fortfarande dåligt, nästan varje dag, speciellt på vintern. Ångest, stress osvosv. Jag har mycket ångest inför framtiden, jag vill inte bli gammal och jag säger hela tiden att jag kommer dö när jag är 55, som det verkligen känns som. Jag vill ha ban tidigt, samtidigt som jag vill kunna göra vad jag vill utan att tänka på någon annan. Men jag och min pojkvän har inte riktigt samma framtidsdrömmar, vilket är himla jobbigt då jag knappt klarar mig en dag utan honom. Jag är också sjukt frustrerad saker med min pojkvän, det känns som att han hela tiden lyssnar på vad hans mamma säger, gör allt hon ber om osv och så kommer jag där på ett hörn och fattar att hon på något sätt inte tycker om mig. I somras skulle han och hans familj (föräldrarna är skilda men de skulle åka tillsammans ändå) och jag fick inte följa med.. De jobbiga var att de skulle vara iväg en vecka, det fanns ingen anledning till att jag inte kunde vara med mer än att hans mamma sa att hon ville vara själv lite med honom.. Jag var så himla nära på att lämna honom då men är glad att jag inte gjorde det då han är mitt allt. Men det kommer fortfarande stunder då han inte vågar säga ifrån mot henne, göra något för min skull när det kommer till henne osv och jag vet inte hur jag ska lösa detta.. Han vet typ, kanske inte riktigt, att jag känner såhär, att hans mamma kommer mellan oss men det verkar inte som att han försöker göra något åt det. Jag ber han prata med henne och säga att han är myndig och ”får göra vad han vill” men då fort det kommer upp blir hon ledsen och då tar han typ t

  36. jag har också känt sådär och mitt tips är att prata med någon vuxen. Dom har mer erfarenhet. Just sånt här gör att vänner glider igen vamadra. Som du säger ska kan du inte lägga det ansvaret på dom, men genom att prata med en vuxen får du hjälp ändå OCH du kan ha en bra relation med dina vänner. En dag kommer dom också att förstå

  37. Hej finaste du! Vill bara börja med att du är så otroligt bra. Jag fattar inte hur du inte har kunnat få mer uppmärksamhet i världen, alla behöver få läsa det du skriver, du gör världen bättre!
    Jag har ganska länge mått dåligt, det gick så lång så att jag en kväll för ganska länge sedan var nära på att försvinna, på riktigt. Men jag valde livet istället och det är jag sjukt glad för för annars hade jag aldrig hittat dig. Jag mår fortfarande dåligt, nästan varje dag, speciellt på vintern. Ångest, stress osvosv. Jag har mycket ångest inför framtiden, jag vill inte bli gammal och jag säger hela tiden att jag kommer dö när jag är 55, som det verkligen känns som. Jag vill ha ban tidigt, samtidigt som jag vill kunna göra vad jag vill utan att tänka på någon annan. Men jag och min pojkvän har inte riktigt samma framtidsdrömmar, vilket är himla jobbigt då jag knappt klarar mig en dag utan honom. Jag är också sjukt frustrerad saker med min pojkvän, det känns som att han hela tiden lyssnar på vad hans mamma säger, gör allt hon ber om osv och så kommer jag där på ett hörn och fattar att hon på något sätt inte tycker om mig. I somras skulle han och hans familj (föräldrarna är skilda men de skulle åka tillsammans ändå) och jag fick inte följa med.. De jobbiga var att de skulle vara iväg en vecka, det fanns ingen anledning till att jag inte kunde vara med mer än att hans mamma sa att hon ville vara själv lite med honom.. Jag var så himla nära på att lämna honom då men är glad att jag inte gjorde det då han är mitt allt. Men det kommer fortfarande stunder då han inte vågar säga ifrån mot henne, göra något för min skull när det kommer till henne osv och jag vet inte hur jag ska lösa detta.. Han vet typ, kanske inte riktigt, att jag känner såhär, att hans mamma kommer mellan oss men det verkar inte som att han försöker göra något åt det. Jag ber han prata med henne och säga att han är myndig och ”får göra vad han vill” men då fort det kommer upp blir hon ledsen och då tar han typ t

  38. jag har också känt sådär och mitt tips är att prata med någon vuxen. Dom har mer erfarenhet. Just sånt här gör att vänner glider igen vamadra. Som du säger ska kan du inte lägga det ansvaret på dom, men genom att prata med en vuxen får du hjälp ändå OCH du kan ha en bra relation med dina vänner. En dag kommer dom också att förstå

  39. Har krigat mot min ångest i tre år fram och tillbaka. Just nu har jag en dålig period. Det är skit när man känner att man inte kan vara glad, när det känns som att någon stampar på ens hjärta, när man kan sitta med alla dom människorna man älskar mest och man borde ha roligt och vara lycklig, men allt man kan tänka på är klumpen i magen som växer sig så stor att man måste kämpa undan tårarna. Det som känns läskigast är att jag inte vet varför jag känner såhär, när jag borde vara den lyckligaste människan i världen med tanke på hur mitt liv ser ut och förutsättningarna jag fått. Är detta något jag kommer få leva med resten av mitt liv? Den tanken skrämmer skiten ur mig.

    Det är så lätt att glömma att livet faktiskt har varit bra och det har varit dagar, veckor, månader och till och med år där jag inte haft dessa känslorna. Så jag måste påminna mig själv om att dom här känslorna inte är föralltid. Det kommer bli bra igen. Det blir det alltid. Och dom dagarna som det känns bra gör det värt att kämpa igenom dom där det känns dåligt.

    Det blir bra igen, det måste jag tro på, och tills dess måste jag bara hitta saker som distraherar mig från smärtan, så att den inte äter upp mig.

  40. Har krigat mot min ångest i tre år fram och tillbaka. Just nu har jag en dålig period. Det är skit när man känner att man inte kan vara glad, när det känns som att någon stampar på ens hjärta, när man kan sitta med alla dom människorna man älskar mest och man borde ha roligt och vara lycklig, men allt man kan tänka på är klumpen i magen som växer sig så stor att man måste kämpa undan tårarna. Det som känns läskigast är att jag inte vet varför jag känner såhär, när jag borde vara den lyckligaste människan i världen med tanke på hur mitt liv ser ut och förutsättningarna jag fått. Är detta något jag kommer få leva med resten av mitt liv? Den tanken skrämmer skiten ur mig.

    Det är så lätt att glömma att livet faktiskt har varit bra och det har varit dagar, veckor, månader och till och med år där jag inte haft dessa känslorna. Så jag måste påminna mig själv om att dom här känslorna inte är föralltid. Det kommer bli bra igen. Det blir det alltid. Och dom dagarna som det känns bra gör det värt att kämpa igenom dom där det känns dåligt.

    Det blir bra igen, det måste jag tro på, och tills dess måste jag bara hitta saker som distraherar mig från smärtan, så att den inte äter upp mig.

  41. Innan sommaren förra året bråkade jag och min pojkvän väldigt mycket och jag mådde verkligen sämst konstant. Asså jag kunde inte äta på flera dagar för jag hade en sån stor klump i magen och trots att vi en månad senare gjorde slut på ett bra sätt och skulle vara vänner så höll det i sig. Jag åt knappt någonting så jag gick ner ca 10 kg på tre veckor (sedan ännu mer). På ett sätt gillade jag min nya kropp i allt det dåliga och det är problemet. Nu efter ett bra tag med vanliga matvanor är jag tillbaka i min ”normalviktiga” kropp jag hade innan och jag har världens kroppskomplex. Just för att jag ser tillbaka på hur jag såg ut. Jag var nästan underviktig. Det är jättejobbigt för det är nästan så att jag vill sluta äta för att bara tappa allt igen. Det är sjukt hur mycket jag tänker på vad jag ska äta och inte äta och jag vet inte vad jag ska göra för att få bort tankarna. Det går inte. Det är nästan så jag börjar svälta mig själv (hemskt jag vet!!) snälla hjälp

  42. Innan sommaren förra året bråkade jag och min pojkvän väldigt mycket och jag mådde verkligen sämst konstant. Asså jag kunde inte äta på flera dagar för jag hade en sån stor klump i magen och trots att vi en månad senare gjorde slut på ett bra sätt och skulle vara vänner så höll det i sig. Jag åt knappt någonting så jag gick ner ca 10 kg på tre veckor (sedan ännu mer). På ett sätt gillade jag min nya kropp i allt det dåliga och det är problemet. Nu efter ett bra tag med vanliga matvanor är jag tillbaka i min ”normalviktiga” kropp jag hade innan och jag har världens kroppskomplex. Just för att jag ser tillbaka på hur jag såg ut. Jag var nästan underviktig. Det är jättejobbigt för det är nästan så att jag vill sluta äta för att bara tappa allt igen. Det är sjukt hur mycket jag tänker på vad jag ska äta och inte äta och jag vet inte vad jag ska göra för att få bort tankarna. Det går inte. Det är nästan så jag börjar svälta mig själv (hemskt jag vet!!) snälla hjälp

  43. Jag är en tjej på 17 så som lider med stor ångest & depression. Allt började när jag började i 6an, en ny skola och inga vänner som jag kände, när jag började där så kändes det helt underbart att börja i en ny skola och få lära känna nya vänner, men då började helveter. Dagarna gick och varje dag blev jag kallad fitta hor, fjortis och allt man kunde bli kallad. En dag blev jag nästan döv, jag fick 2 smällare i öronen. Då började allt, jag blev så sjukt påverkad av killarna som gjorde såhär med mig att jag började skada mig själv genom att skära mig och att inte äta någonting. Min depression har nu gått till en sjukdom som heter psykisk ohälsa, det innebär är att när jag är i ett rum så känns det som att rummet bara krymper och blir bara mindre och mindre, jag får även ångest attacker när jag ska sova och när jag gråter. Jag somnar oftast med tårar som rinner ner för min kind. Min ångest började med att jag var för tjock, hade ångest över allt när det gällde mat, började äta mindre och ibland åt jag inget alls. Jag mår fortfarande dåligt men har varit skadefri i 416 dagar.

  44. Jag är en tjej på 17 så som lider med stor ångest & depression. Allt började när jag började i 6an, en ny skola och inga vänner som jag kände, när jag började där så kändes det helt underbart att börja i en ny skola och få lära känna nya vänner, men då började helveter. Dagarna gick och varje dag blev jag kallad fitta hor, fjortis och allt man kunde bli kallad. En dag blev jag nästan döv, jag fick 2 smällare i öronen. Då började allt, jag blev så sjukt påverkad av killarna som gjorde såhär med mig att jag började skada mig själv genom att skära mig och att inte äta någonting. Min depression har nu gått till en sjukdom som heter psykisk ohälsa, det innebär är att när jag är i ett rum så känns det som att rummet bara krymper och blir bara mindre och mindre, jag får även ångest attacker när jag ska sova och när jag gråter. Jag somnar oftast med tårar som rinner ner för min kind. Min ångest började med att jag var för tjock, hade ångest över allt när det gällde mat, började äta mindre och ibland åt jag inget alls. Jag mår fortfarande dåligt men har varit skadefri i 416 dagar.

  45. Min kille var otrogen och velade sååååååå mycke om vi skulle göra slut eller inte. Men jag kände att vi aldrig skulle bli ”detsamma” igen så jag gick vidare. Ångrar det inte en sekund idag!!!

  46. Min kille var otrogen och velade sååååååå mycke om vi skulle göra slut eller inte. Men jag kände att vi aldrig skulle bli ”detsamma” igen så jag gick vidare. Ångrar det inte en sekund idag!!!

  47. Känner igen mig. Min pappa (som jag bor hos lite mindre än varannan vecka) köpte precis nytt hus med sin tjej. Dom glömde tydligen bort att jag brukar bo där, så huset hade inget rum till mig.

  48. Jag har haft tre seriösa förhållanden sedan våren 2012. Min första pojkvän var jag tillsammans med i 20 månader, och med så försvann bara känslorna, så att göra slut var inte så jobbigt, förutom att jag förlorade en person som funnits där för mig i 2 år. Jag har en dålig egenskap, jag är så fruktansvärt sällskapssjuk och beroende av människor, jag klarar inte av att vara ensam. Så inte långt därefter så träffade jag min andra pojkvän, vi var tillsammans i tio månader. Och i tio månader lät jag det pågå, misshandeln. Han kallade mig aldrig för älskling, sötnos etc. utan för honom var jag en slampa, hora och en fitta. Men det värsta var att när jag ÄNTLIGEN hade slitit mig loss från hans järngrepp och stod på egna ben så började han hota med att ta sitt eget liv om det inte blev han och jag igen. Men jag kom över det. Men inte långt efter detta så träffade jag min tredje pojkvän, som var SÅ annorlunda i jämförelse med mina ex. Och det var verkligen det jag behövde (trodde jag), lite förändring. Vår första månad var ren smekmånad. Men sen så kom datorspelandet fram mer och mer, och han kunde vilja stanna hemma istället för att umgås med mig för att sitta och spela dator. När vi sågs så var det ”Tja” och så gick han och satte sig med datorn, det vill säga, jag fick aldrig en puss eller ens en kram. Och när jag väl försökte krama eller pussa honom så knuffade han bort mig bara, vilket krossade mitt hjärta. Som du förstår så har jag aldrig blivit dumpad. Men på självaste alla hjärtansdag så kom han hem till (utan alla hjärtansdag-present, vilket han hade lovat att ge mig) och sätter sig framför datorn. Och jag bara släpper på tårarna och all ilska och verkligen stortjuter, på grund av att han inte tar i mig längre och bara sitter framför datorn. Och då berättar han att ”han inte vet om han vill vara tillsammans med mig längre” och så åkte han hem. Och jag tänkte för mig att ”fine, okej, han får väl vara ensam, och detta är säkert bara någon fix idé som han har fått för si

  49. Känner igen mig. Min pappa (som jag bor hos lite mindre än varannan vecka) köpte precis nytt hus med sin tjej. Dom glömde tydligen bort att jag brukar bo där, så huset hade inget rum till mig.

  50. Jag har haft tre seriösa förhållanden sedan våren 2012. Min första pojkvän var jag tillsammans med i 20 månader, och med så försvann bara känslorna, så att göra slut var inte så jobbigt, förutom att jag förlorade en person som funnits där för mig i 2 år. Jag har en dålig egenskap, jag är så fruktansvärt sällskapssjuk och beroende av människor, jag klarar inte av att vara ensam. Så inte långt därefter så träffade jag min andra pojkvän, vi var tillsammans i tio månader. Och i tio månader lät jag det pågå, misshandeln. Han kallade mig aldrig för älskling, sötnos etc. utan för honom var jag en slampa, hora och en fitta. Men det värsta var att när jag ÄNTLIGEN hade slitit mig loss från hans järngrepp och stod på egna ben så började han hota med att ta sitt eget liv om det inte blev han och jag igen. Men jag kom över det. Men inte långt efter detta så träffade jag min tredje pojkvän, som var SÅ annorlunda i jämförelse med mina ex. Och det var verkligen det jag behövde (trodde jag), lite förändring. Vår första månad var ren smekmånad. Men sen så kom datorspelandet fram mer och mer, och han kunde vilja stanna hemma istället för att umgås med mig för att sitta och spela dator. När vi sågs så var det ”Tja” och så gick han och satte sig med datorn, det vill säga, jag fick aldrig en puss eller ens en kram. Och när jag väl försökte krama eller pussa honom så knuffade han bort mig bara, vilket krossade mitt hjärta. Som du förstår så har jag aldrig blivit dumpad. Men på självaste alla hjärtansdag så kom han hem till (utan alla hjärtansdag-present, vilket han hade lovat att ge mig) och sätter sig framför datorn. Och jag bara släpper på tårarna och all ilska och verkligen stortjuter, på grund av att han inte tar i mig längre och bara sitter framför datorn. Och då berättar han att ”han inte vet om han vill vara tillsammans med mig längre” och så åkte han hem. Och jag tänkte för mig att ”fine, okej, han får väl vara ensam, och detta är säkert bara någon fix idé som han har fått för si

  51. I min åsikt måste man inte göra slut! Men i ett förhållande så krävs det att man kan lita på varandra. Det är A och O. Om du känner att du kan bygga upp det igen och han verkligen bevisar för dig att du är den enda så behöver du inte lämna bara för att lämna. Sen funkar det inte att gå ”halvdant” in. Lite ”haft”, utan om du väljer att du ska lita på honom så väljer du ett förhållande med honom. Om du känner att du inte kan lita på honom, så väljer du bort honom.

  52. I min åsikt måste man inte göra slut! Men i ett förhållande så krävs det att man kan lita på varandra. Det är A och O. Om du känner att du kan bygga upp det igen och han verkligen bevisar för dig att du är den enda så behöver du inte lämna bara för att lämna. Sen funkar det inte att gå ”halvdant” in. Lite ”haft”, utan om du väljer att du ska lita på honom så väljer du ett förhållande med honom. Om du känner att du inte kan lita på honom, så väljer du bort honom.

  53. Känner mig så himla dålig och sämre än alla andra hela tiden. Jämför mig med andra HELA tiden och även fast jag vet att det inte är bra så gör jag det. I skolan känner jag mig asdålig men jag orkar inte bry mig. Är ett typiskt C-barn och i min klass finns det flera som bara får A i betyg. Går i 2an på gymnasiet ska jag tillägga. Dom får mig att känna mig så dålig, och jag känner bara att det inte är värt att kämpa för jag kommer aldrig kunna vara lika smarta som dom och få så bra betyg. Just nu känns det som att hela min framtid är åt helvete, att jag inte kommer komma in på något bra program på ett universitet och aldrig kommer få ett bra jobb på grund av att jag inte orkar plugga nu. Sen har jag inte riktigt några vänner i klassen som jag umgås med utanför skolan, visst jag hänger med några i skolan men de är inga riktiga vänner. Känns så ensamt och jobbigt. Gråter väldigt ofta, mest på kvällarna när ingen ser. Jag bara bryter ihop för minsta lilla väldigt ofta. Hatar det.. Tur jag har min pojkvän som tar hand om mig när jag ligger där och stortjuter och att jag har mina vänner på andra skolor. Vet inte hur jag skulle orka annars. Vill bara att gymnasiet ska vara över för jag hatar det!

  54. Känner mig så himla dålig och sämre än alla andra hela tiden. Jämför mig med andra HELA tiden och även fast jag vet att det inte är bra så gör jag det. I skolan känner jag mig asdålig men jag orkar inte bry mig. Är ett typiskt C-barn och i min klass finns det flera som bara får A i betyg. Går i 2an på gymnasiet ska jag tillägga. Dom får mig att känna mig så dålig, och jag känner bara att det inte är värt att kämpa för jag kommer aldrig kunna vara lika smarta som dom och få så bra betyg. Just nu känns det som att hela min framtid är åt helvete, att jag inte kommer komma in på något bra program på ett universitet och aldrig kommer få ett bra jobb på grund av att jag inte orkar plugga nu. Sen har jag inte riktigt några vänner i klassen som jag umgås med utanför skolan, visst jag hänger med några i skolan men de är inga riktiga vänner. Känns så ensamt och jobbigt. Gråter väldigt ofta, mest på kvällarna när ingen ser. Jag bara bryter ihop för minsta lilla väldigt ofta. Hatar det.. Tur jag har min pojkvän som tar hand om mig när jag ligger där och stortjuter och att jag har mina vänner på andra skolor. Vet inte hur jag skulle orka annars. Vill bara att gymnasiet ska vara över för jag hatar det!

  55. jag tar studenten nu i vår från naturvetenskapsprogrammet och ska flytta för att plugga, men vet inte vars. Det är så att min pojkvän sen ett år tillbaka som tog studenten förra året jobbar som målare, och vi har sagt att vi ska försöka flytta ihop till höste/vintern när vi vet var vi kommer hamna (alltså när jag bestämt var jag vill plugga). Han säger att han hänger med mig vart jag än vill flytta, bara jag får den utbildning jag vill, men jag vet att han innerst inne vill stanna så nära där vi bor nu som möjligt… Har ångest över var jag ska välja att plugga, eftersom jag alltid velat flytta lång, helst utomlands ett tag, men nu lär ju inte det bli så för känns som jag gör honomledsen då……. Vill verkligen inte ta något beslut!

  56. Jag har varit deprimerad i ca 2 år, förlorat en närstående i cancer, haft självmordstankar och hållit på med självskadebeteende. Jag har hatat mig själv, varenda liten del. Fysiskt och psykiskt. Jag över analyserar, tänker för mycket, vilket leder till egna förhastade slutsatser, vilket leder till ångest. Jag har länge känt mig oönskad, missplaserad och udda. Jag har väl alltid haft kompisar och så, men så länge jag kan minnas så har jag alltid funderat på om jag är lycklig eller inte, vilket började när jag var runt 12 kanske. Senare i livet förstod jag att jag inte mådde bra alls, tvärtemot. Mådde så otroligt kasst och såg inget ljust i livet, ungefär vid samma tid gick en i min släkt bort i cancer. Jag kände verkligen bara att jag skulle ge upp, orkade inte kämpa. Månader senare började jag skära mig själv, som en flykt från verkligheten typ. För en stund försvann den psykiska smärtan. Jag har slutat, för snart ett år sen och kunde inte vara stoltare över mig själv. Efter allt jag gick igenom, sammanbrott, ångest, panik, självhat, sorg, hat, förlust så är jag stolt över att jag idag mår bättre och är på god väg till o bli frisk! Psykisk ohälsa är SÅ JÄVLA VIKTIGT!!! Och folk måste börja inse allvaret, flera liv tas VARJE dag. Hjälp finns, hjälp ska iallafall finnas, till ALLA.
    Jag är tacksam för all hjälp jag fick av nära o kära och även mina psykologer. Det blir bättre, hur hopplöst det än känns,

    Du är fantastisk Ellinor, bara så du vet??

  57. jag tar studenten nu i vår från naturvetenskapsprogrammet och ska flytta för att plugga, men vet inte vars. Det är så att min pojkvän sen ett år tillbaka som tog studenten förra året jobbar som målare, och vi har sagt att vi ska försöka flytta ihop till höste/vintern när vi vet var vi kommer hamna (alltså när jag bestämt var jag vill plugga). Han säger att han hänger med mig vart jag än vill flytta, bara jag får den utbildning jag vill, men jag vet att han innerst inne vill stanna så nära där vi bor nu som möjligt… Har ångest över var jag ska välja att plugga, eftersom jag alltid velat flytta lång, helst utomlands ett tag, men nu lär ju inte det bli så för känns som jag gör honomledsen då……. Vill verkligen inte ta något beslut!

  58. Jag har varit deprimerad i ca 2 år, förlorat en närstående i cancer, haft självmordstankar och hållit på med självskadebeteende. Jag har hatat mig själv, varenda liten del. Fysiskt och psykiskt. Jag över analyserar, tänker för mycket, vilket leder till egna förhastade slutsatser, vilket leder till ångest. Jag har länge känt mig oönskad, missplaserad och udda. Jag har väl alltid haft kompisar och så, men så länge jag kan minnas så har jag alltid funderat på om jag är lycklig eller inte, vilket började när jag var runt 12 kanske. Senare i livet förstod jag att jag inte mådde bra alls, tvärtemot. Mådde så otroligt kasst och såg inget ljust i livet, ungefär vid samma tid gick en i min släkt bort i cancer. Jag kände verkligen bara att jag skulle ge upp, orkade inte kämpa. Månader senare började jag skära mig själv, som en flykt från verkligheten typ. För en stund försvann den psykiska smärtan. Jag har slutat, för snart ett år sen och kunde inte vara stoltare över mig själv. Efter allt jag gick igenom, sammanbrott, ångest, panik, självhat, sorg, hat, förlust så är jag stolt över att jag idag mår bättre och är på god väg till o bli frisk! Psykisk ohälsa är SÅ JÄVLA VIKTIGT!!! Och folk måste börja inse allvaret, flera liv tas VARJE dag. Hjälp finns, hjälp ska iallafall finnas, till ALLA.
    Jag är tacksam för all hjälp jag fick av nära o kära och även mina psykologer. Det blir bättre, hur hopplöst det än känns,

    Du är fantastisk Ellinor, bara så du vet??

  59. Jag har aldrig mått så dåligt som du och så många beskriver. Men jag har mina problem ändå och ett av dom är att jag precis har skaffat pojkvän. Jag har aldrig legat med någon innan och han är verkligen på men jag vill inte. Vi har pratat om det och säger att han förstår men han fortsätter att ”försöka”. Vill inte göra slut för jag älskar honom utan vill bara att han ska förstå men han gör ju inte det.. Vad ska jag göra?

  60. Jag har aldrig mått så dåligt som du och så många beskriver. Men jag har mina problem ändå och ett av dom är att jag precis har skaffat pojkvän. Jag har aldrig legat med någon innan och han är verkligen på men jag vill inte. Vi har pratat om det och säger att han förstår men han fortsätter att ”försöka”. Vill inte göra slut för jag älskar honom utan vill bara att han ska förstå men han gör ju inte det.. Vad ska jag göra?

  61. Mitt tips är att ta bort allting som har med honom att göra. Då kommer han inte upp överallt. Testa det!

  62. Mitt tips är att ta bort allting som har med honom att göra. Då kommer han inte upp överallt. Testa det!

  63. Fina du! Ge inte upp, förstår att det måste vara så sjukt jobbigt att känner sig ensammast i världen, tro mig jag vet precis hur det känns. Det gäller att ge sig ut bland folk, göra det man är rädd och osäker för och leva SITT liv. Du kan göra exakt vad du vill med dig och ditt liv, åk utomlands, skriv med nya människor via sociala medier, åk mer till din syster och prata med henne om hur du mår. Under min tid då jag kände mig ensam så mådde jag dålig i över 3 år, men efter dessa 3 år tog jag mig i kragen och började prata ut om mina känslor för en psykolog. Det kändes så mycket bättre och att känna att någon lyssnar på en och ger råd och verkligen bryr sig om vad man har att säga hjälper så otroligt mycket. Jag mår fortfarande inte helt bra, det kommer dagar då jag bara vill ta livet av mig och känner mig som världens sämsta människa, men då försöker jag alltid att hitta något att göra eller bara ringa och prata med någon kompis. Vill att du ska ha i dina tankar att du är en underbar människa med en ljus framtid. Efter regn kommer solsken.

    Massa kramar <3 <3 <3

  64. Fina du! Ge inte upp, förstår att det måste vara så sjukt jobbigt att känner sig ensammast i världen, tro mig jag vet precis hur det känns. Det gäller att ge sig ut bland folk, göra det man är rädd och osäker för och leva SITT liv. Du kan göra exakt vad du vill med dig och ditt liv, åk utomlands, skriv med nya människor via sociala medier, åk mer till din syster och prata med henne om hur du mår. Under min tid då jag kände mig ensam så mådde jag dålig i över 3 år, men efter dessa 3 år tog jag mig i kragen och började prata ut om mina känslor för en psykolog. Det kändes så mycket bättre och att känna att någon lyssnar på en och ger råd och verkligen bryr sig om vad man har att säga hjälper så otroligt mycket. Jag mår fortfarande inte helt bra, det kommer dagar då jag bara vill ta livet av mig och känner mig som världens sämsta människa, men då försöker jag alltid att hitta något att göra eller bara ringa och prata med någon kompis. Vill att du ska ha i dina tankar att du är en underbar människa med en ljus framtid. Efter regn kommer solsken.

    Massa kramar <3 <3 <3

  65. Helt rätt gjort av dig och sjukt starkt! Det är ALDRIG okej att någon förgriper sig på en, oavsett om det är en främling, vän eller familj.
    Så starkt, kämpa vidare! Kram

  66. Helt rätt gjort av dig och sjukt starkt! Det är ALDRIG okej att någon förgriper sig på en, oavsett om det är en främling, vän eller familj.
    Så starkt, kämpa vidare! Kram

  67. Jag är kär i en kille som går i min klass. Men han är inte min pojkvän. Min riktiga pojkvän bor några timmar bort och vi har i två års tid haft ett distansförhållande. Jag har aldrig varit otrogen eller så, jag är bara kär i en annan och jag vet inte hur jag ska göra slut. Jag antar att jag tänker för mycket på andra och att jag inte vill såra honom, men jag sårar mug själv genom att ständigt sakna och vara förvirrad. Förut när vi bodde i samma stad så var allt perfekt, men nu känns det som om vi har glidit ifrån varandra. Vi var bästa vänner och han flyttade ifrån mig och började plugga på högskola i en annan stad. Det gör så fruktansvärt jävla ont att inte kunna ringa sin pojkvän och fråga om han vill komma över för att man mår dåligt. Om jag vill mysa och se en film med honom så får jag vänta i två veckor innan vi ses över en helg. Det har gått så långt att jag inte tänker på honom på vardagarna för att det gör för ont. Och det är så konstigt att jag har fått känslor för en annan även fast jag fortfarande älskar min pojkvän. Jag antar att jag saknar närhet. Jag känner mig så feg och dum som inte vågar ta tag i detta men jag vågar inte. Jag tar studenten nu i vår och jag vill flytta utomlands, men min pojkvän kan inte följa med för att han inte har tagit examen då. Allt känns bara som ett långt avslut och jag får panik. Jag har ingen aning om vad eller hur jag ska göra. Jag är så förvirrad.
    Du är bäst Ellinor! Tack för att du finns.

  68. Jag är kär i en kille som går i min klass. Men han är inte min pojkvän. Min riktiga pojkvän bor några timmar bort och vi har i två års tid haft ett distansförhållande. Jag har aldrig varit otrogen eller så, jag är bara kär i en annan och jag vet inte hur jag ska göra slut. Jag antar att jag tänker för mycket på andra och att jag inte vill såra honom, men jag sårar mug själv genom att ständigt sakna och vara förvirrad. Förut när vi bodde i samma stad så var allt perfekt, men nu känns det som om vi har glidit ifrån varandra. Vi var bästa vänner och han flyttade ifrån mig och började plugga på högskola i en annan stad. Det gör så fruktansvärt jävla ont att inte kunna ringa sin pojkvän och fråga om han vill komma över för att man mår dåligt. Om jag vill mysa och se en film med honom så får jag vänta i två veckor innan vi ses över en helg. Det har gått så långt att jag inte tänker på honom på vardagarna för att det gör för ont. Och det är så konstigt att jag har fått känslor för en annan även fast jag fortfarande älskar min pojkvän. Jag antar att jag saknar närhet. Jag känner mig så feg och dum som inte vågar ta tag i detta men jag vågar inte. Jag tar studenten nu i vår och jag vill flytta utomlands, men min pojkvän kan inte följa med för att han inte har tagit examen då. Allt känns bara som ett långt avslut och jag får panik. Jag har ingen aning om vad eller hur jag ska göra. Jag är så förvirrad.
    Du är bäst Ellinor! Tack för att du finns.

  69. Jag har mått rätt dåligt under en period då en närstående gick bort. Pappa, men mentor och min tränare har alla föreslagit att jag ska gå och prata med någon psykolog. Men jag vill inte och känner inte att det kommer ge mig någonting. Ska jag gå dit ändå? Eller är det bara onödigt?

  70. Lyssnade på en podd där de pratade om att komma över någon och kom med bra tips, kan dela med mig lite!

    Nu när det är som värst så känner du kanske mest bara 100% smärta. Andra känslor finns kanske vid sidan av och du kanske känner dig glad ibland men all smärtan finns ändå.
    Tänk att du ska ta dig ner från 100% till lite mindre. En dag kanske du vaknar med 99% smärta och har lyckats ta dig ner en hel procent. Låt det ta sin tid att kämpa dig neråt i procenten, för vissa kanske det tar 2 månader och för andra 2 år men det är bara din takt som räknas.

    För att ta sig neråt i procenten kan det vara bra att sysselsätta sig mycket, så som att vara med vänner eller kanske träna. Då får man lite distans från smärtan, om så bara för en sekund.
    Att ta bort honom från sociala medier, bilder i telefonen och saker i rummet hjäper också, att inte ständigt bli påmind.

    Det är också viktigt att tillåta sig själv att känna. Att känna allt, både lycka och sorg och alla känslor där i mellan.

    Kämpa på och ta hand om dig, stor kram!

  71. Jag har mått rätt dåligt under en period då en närstående gick bort. Pappa, men mentor och min tränare har alla föreslagit att jag ska gå och prata med någon psykolog. Men jag vill inte och känner inte att det kommer ge mig någonting. Ska jag gå dit ändå? Eller är det bara onödigt?

  72. Lyssnade på en podd där de pratade om att komma över någon och kom med bra tips, kan dela med mig lite!

    Nu när det är som värst så känner du kanske mest bara 100% smärta. Andra känslor finns kanske vid sidan av och du kanske känner dig glad ibland men all smärtan finns ändå.
    Tänk att du ska ta dig ner från 100% till lite mindre. En dag kanske du vaknar med 99% smärta och har lyckats ta dig ner en hel procent. Låt det ta sin tid att kämpa dig neråt i procenten, för vissa kanske det tar 2 månader och för andra 2 år men det är bara din takt som räknas.

    För att ta sig neråt i procenten kan det vara bra att sysselsätta sig mycket, så som att vara med vänner eller kanske träna. Då får man lite distans från smärtan, om så bara för en sekund.
    Att ta bort honom från sociala medier, bilder i telefonen och saker i rummet hjäper också, att inte ständigt bli påmind.

    Det är också viktigt att tillåta sig själv att känna. Att känna allt, både lycka och sorg och alla känslor där i mellan.

    Kämpa på och ta hand om dig, stor kram!

  73. Riktigt starkt av dig. Och jag kan lova dig att det kommer bli bättre. Riktigt bra att du har dina vänner och din bror. Prata med dina föräldrar kanske och berätta hur du mår?
    Du är iallafall GRYM glöm inte det!!

  74. Jag är så jävla rädd för att bli kär. Alla säger att dom är kära i kärleken och hit och dit men det är fan inte jag. Är livrädd. Alla killar jag har haft har sårat mig och får ont i magen bara jag tänker på en kille. Känns som att jag aldrig kommer lita på någon igen.

  75. Riktigt starkt av dig. Och jag kan lova dig att det kommer bli bättre. Riktigt bra att du har dina vänner och din bror. Prata med dina föräldrar kanske och berätta hur du mår?
    Du är iallafall GRYM glöm inte det!!

  76. Jag är så jävla rädd för att bli kär. Alla säger att dom är kära i kärleken och hit och dit men det är fan inte jag. Är livrädd. Alla killar jag har haft har sårat mig och får ont i magen bara jag tänker på en kille. Känns som att jag aldrig kommer lita på någon igen.

  77. Även om jag inte känner dig så är jag stolt över dig och du har all rätt till att vara stolt över dig själv!! Underbara människa, du förtjänar verkligen det bästa.

  78. Hej HJ. Såna här idiotiska kommentarer vill jag inte ha här. Hon gjorde HELT RÄTT som anmälde. Inget snack om saken. Nästa gång kan du kommentera med dina kontaktuppgifter istället för att sitta och vara bitter anonymt.

  79. Även om jag inte känner dig så är jag stolt över dig och du har all rätt till att vara stolt över dig själv!! Underbara människa, du förtjänar verkligen det bästa.

  80. Hej HJ. Såna här idiotiska kommentarer vill jag inte ha här. Hon gjorde HELT RÄTT som anmälde. Inget snack om saken. Nästa gång kan du kommentera med dina kontaktuppgifter istället för att sitta och vara bitter anonymt.

  81. Hej Moa! Du gjorde HELT RÄTT. Även om det är jobbigt som fan just nu och livet känns skit så är det påväg mot det bättre nu. Om du inte får support ifrån dina föräldrar, sök stöd någon annanstans. Du har inte gjort någonting fel – glöm inte det. Det är ALDRIG offrets fel, aldrig.

    Och jag vill bara säga ett enormt tack. Blev helt rörd nu – på riktigt. Vet inte vad jag ska säga mer än det. KÄMPA PÅ! Du är helt fantastisk. Du kommer gå så jävla långt, fortsätt stå på dig och ta aldrig någon skit. Du är för bra för det. Massa styrkekramar och kärlek ifrån mig <3

  82. Hej Moa! Du gjorde HELT RÄTT. Även om det är jobbigt som fan just nu och livet känns skit så är det påväg mot det bättre nu. Om du inte får support ifrån dina föräldrar, sök stöd någon annanstans. Du har inte gjort någonting fel – glöm inte det. Det är ALDRIG offrets fel, aldrig.

    Och jag vill bara säga ett enormt tack. Blev helt rörd nu – på riktigt. Vet inte vad jag ska säga mer än det. KÄMPA PÅ! Du är helt fantastisk. Du kommer gå så jävla långt, fortsätt stå på dig och ta aldrig någon skit. Du är för bra för det. Massa styrkekramar och kärlek ifrån mig <3

  83. Om han verkligen älskar dig så vill han ditt bästa och vill inte pressa dig till något du egentligen inte vill. Jag träffade en kille jag verkligen tycker om, vi var inte tillsammans men jag förlorade min oskuld till honom och det kändes rätt. Han frågade innan om jag ville vilket en kille faktiskt har som plikt att göra om man inte legat med någon annan. Nästa gång han gör så, ifrågasätt varför han har så bråttom. Är ligga det ända han vill? Man måste se till sitt bästa även om man älskar en person riktigt mycket. För det är ju din första gång och DU ska vara med på det.

  84. DU ÄR SÅ STARK. Jag vill bara konstatera det för dig. Du är SÅ STARK. 416 dagar. Så stark!!!

    Jag känner igen mig i en del grejer du skriver, eller det stora hela snarare. Jag har aldrig upplevt de kränkningar du tyvärr fått utstå men lider av ångest och panikångest. Precis som du säger upplever jag med ibland: rummet krymper, det kväver en. Ångest och panik trycker på. Man gråter, skakar och kommer ingenstans. Det är fruktansvärt. Likaså har jag haft ett stört ätbeteende, eller har delvis fortfarande. Jag kan inte unna mig, låter bli att äta viss mat. Och det handlar inte om hamburgare och pommes.. Det handlar om något så mycket husman som potatis…
    Men tillsammans är vi starka. DU ÄR STARK, JAG ÄR STARK. VI ÄR STARKA!

    Kram <333

  85. Om han verkligen älskar dig så vill han ditt bästa och vill inte pressa dig till något du egentligen inte vill. Jag träffade en kille jag verkligen tycker om, vi var inte tillsammans men jag förlorade min oskuld till honom och det kändes rätt. Han frågade innan om jag ville vilket en kille faktiskt har som plikt att göra om man inte legat med någon annan. Nästa gång han gör så, ifrågasätt varför han har så bråttom. Är ligga det ända han vill? Man måste se till sitt bästa även om man älskar en person riktigt mycket. För det är ju din första gång och DU ska vara med på det.

  86. DU ÄR SÅ STARK. Jag vill bara konstatera det för dig. Du är SÅ STARK. 416 dagar. Så stark!!!

    Jag känner igen mig i en del grejer du skriver, eller det stora hela snarare. Jag har aldrig upplevt de kränkningar du tyvärr fått utstå men lider av ångest och panikångest. Precis som du säger upplever jag med ibland: rummet krymper, det kväver en. Ångest och panik trycker på. Man gråter, skakar och kommer ingenstans. Det är fruktansvärt. Likaså har jag haft ett stört ätbeteende, eller har delvis fortfarande. Jag kan inte unna mig, låter bli att äta viss mat. Och det handlar inte om hamburgare och pommes.. Det handlar om något så mycket husman som potatis…
    Men tillsammans är vi starka. DU ÄR STARK, JAG ÄR STARK. VI ÄR STARKA!

    Kram <333

  87. Fundera på om det verkligen är så att du är kär i killen i din klass, det är helt normalt att få crush på andra när man är i förhållande! Det gör ingenting att ha det så! Som du skriver kan det vara att du saknar närhet. Känner du att du inte kommer klara av att ha ett distansförhållande längre så rekommenderar jag dig att säga det till din pojkvän, kommunikation är verkligen allt! Säg exakt som du känner, och nämn inte dina känslor för den andra killen. Föreslå en paus? Eller fråga honom om det finns någon möjlighet att du kan efter studenten vara hos honom ett tag, för att se hur det känns? Det löser sig, följ dina egna känslor, och hur du mår! Det är så viktigt. Kram

  88. Fundera på om det verkligen är så att du är kär i killen i din klass, det är helt normalt att få crush på andra när man är i förhållande! Det gör ingenting att ha det så! Som du skriver kan det vara att du saknar närhet. Känner du att du inte kommer klara av att ha ett distansförhållande längre så rekommenderar jag dig att säga det till din pojkvän, kommunikation är verkligen allt! Säg exakt som du känner, och nämn inte dina känslor för den andra killen. Föreslå en paus? Eller fråga honom om det finns någon möjlighet att du kan efter studenten vara hos honom ett tag, för att se hur det känns? Det löser sig, följ dina egna känslor, och hur du mår! Det är så viktigt. Kram

  89. Du som läser detta. Oavsett om du är ledsen och trasig eller glad och stark så är du aldrig ensam!

    Jag lider av psykisk ohälsa sen ca två år tillbaka och nu, nu den här månaden har jag tagit steget ut ur min trygghetszon. Jag har delat med mig utav min historia i min blogg. Jag har börjat prata mer öppet och ärligt om hur jag mår. Sanningen finns alltid där och det kommer alltid alltid fram!

    En bit ur min historia

    ”Året var 2014 och slutet av september månad närmade sitt slut. Jag hade fått en diagnos sen några dagar tillbaka.
    Allting gick så snabbt. Minns vartenda litet ord som kastades runt i sjukhusrummet. Den ångestfyllda luften gjorde det svårt att andas. Väggarna blev mindre och mindre och det kändes som min bröstkorg skulle sprängas vilken sekund som helst. Jag hann knappt reflektera över konversationen som precis fyllt det då ljudlösa rummet. Tomheten bara växte sig större och större i min lilla flickekropp. Helt plötsligt visste jag inte vem jag var. Jag kunde bara inte acceptera det här. Det här händer inte mig tänkte jag.
    Till en början var jag både rädd och obekväm. Rädsla över att mina kompisar medvetet skulle hålla tillbaka i min närvaro, oron över att förknippas med en sjukdom var det enda jag grublade på. Tankar och funderingar slungades runt i huvudet precis som smutstvätten gör i en tvättmaskin. Jag visste aldrig riktigt vad jag kunde svara när någon undrade. Jag skämdes bara så fruktansvärt mycket så tanken på att någon skulle få vetskap om min sjukdom fanns aldrig någonsin där. Inte en chans. Den glädje som tidigare existerat i min lilla flickekropp var som bortblåst i den hemska stormen som intagit vår stad. Jag hann inte mer än komma ut ur porten förrän jag bröt ihop. Jag lät tårarna forsa ner för mina kinder samtidigt som jag bestämde där och då att hålla tyst om detta, trots att tidigare erfarenheter talade emot.”

    Resten kan du ta del av här: http://moapettersson.for.me/2015/februari_2.html

  90. Du som läser detta. Oavsett om du är ledsen och trasig eller glad och stark så är du aldrig ensam!

    Jag lider av psykisk ohälsa sen ca två år tillbaka och nu, nu den här månaden har jag tagit steget ut ur min trygghetszon. Jag har delat med mig utav min historia i min blogg. Jag har börjat prata mer öppet och ärligt om hur jag mår. Sanningen finns alltid där och det kommer alltid alltid fram!

    En bit ur min historia

    ”Året var 2014 och slutet av september månad närmade sitt slut. Jag hade fått en diagnos sen några dagar tillbaka.
    Allting gick så snabbt. Minns vartenda litet ord som kastades runt i sjukhusrummet. Den ångestfyllda luften gjorde det svårt att andas. Väggarna blev mindre och mindre och det kändes som min bröstkorg skulle sprängas vilken sekund som helst. Jag hann knappt reflektera över konversationen som precis fyllt det då ljudlösa rummet. Tomheten bara växte sig större och större i min lilla flickekropp. Helt plötsligt visste jag inte vem jag var. Jag kunde bara inte acceptera det här. Det här händer inte mig tänkte jag.
    Till en början var jag både rädd och obekväm. Rädsla över att mina kompisar medvetet skulle hålla tillbaka i min närvaro, oron över att förknippas med en sjukdom var det enda jag grublade på. Tankar och funderingar slungades runt i huvudet precis som smutstvätten gör i en tvättmaskin. Jag visste aldrig riktigt vad jag kunde svara när någon undrade. Jag skämdes bara så fruktansvärt mycket så tanken på att någon skulle få vetskap om min sjukdom fanns aldrig någonsin där. Inte en chans. Den glädje som tidigare existerat i min lilla flickekropp var som bortblåst i den hemska stormen som intagit vår stad. Jag hann inte mer än komma ut ur porten förrän jag bröt ihop. Jag lät tårarna forsa ner för mina kinder samtidigt som jag bestämde där och då att hålla tyst om detta, trots att tidigare erfarenheter talade emot.”

    Resten kan du ta del av här: http://moapettersson.for.me/2015/februari_2.html

  91. Jag har bra vänner och familj, men det känns som att något saknas. Trots mina fina vänner och familj så behöver jag nån mer. Jag vill ha en kille. Någon att vara helt fruktansvärt kär i och älska över allt annat. De flesta av mina tjejkompisar har pojkvänner och när jag ser dem tillsammans tänker jag att det är precis så jag vill ha det. Jag vet att man ska ha tålamod och att kärleken tar sin tid, men jag orkar inte vänta längre. Samtidigt är jag så sjukt kräsen. Jag har svårt att få känslor för någon och det är sällan någon kille intresserar mig. Jag blir så irriterad på mig själv att jag är på det sättet. Varför ska jag ha så svårt att bli intresserad av någon? När jag väl blir intresserad blir jag dock nästintill besatt av honom och det är ju inte alltid så bra. Och hur tar man kontakt med någon man är smått intresserad av? Någon man knappt känner och inte har några gemensamma kompisar alls med. Går det ens??? Jag förväntar mig att allt ska vara som i en film och min drömkille helt plötsligt ska dyka upp och bli störtförälskad i mig. Men man måste väl göra något själv eller? Allt känns bara så sjukt svårt och det känns som att jag aldrig kommer att hitta någon även om jag vet att jag såklart kommer göra det nån gång. Jag önskar att jag bara kunde ta det lugnt och inte stressa så mycket över det här men det är svårt. Det är svårt när man känner sig ensam och inte vet hur man ska fylla tomrummet. Det är svårt när man börjar tvivla på sig själv och sakta börjar tycka att man inte duger. Det gör mig så ledsen, för jag har alltid varit säker i mig själv men nu börjar det sakta försvinna. Samtidigt blir jag irriterad på mig själv att jag inte kan vara nöjd med det jag har, min familj och mina vänner. Jag vill kunna fokusera på annat och inte tycka så synd om mig själv då det finns folk med riktiga problem där ute. Men det kan jag inte. Jag vet hur det känns att må sämst och därför blir jag så sur på mig själv att jag hakat upp mig på det här. För en gång skull är allt

  92. Det är INTE onödigt någonstans fina du! Du kommer bara att må bättre av att få prata med någon proffisionell och så vidare. Sopa inte dina känslor under mattan utan ta tag i det, det kmr kännas jobbigt i början, men det blir bättre<3 kram!!

  93. Jag har bra vänner och familj, men det känns som att något saknas. Trots mina fina vänner och familj så behöver jag nån mer. Jag vill ha en kille. Någon att vara helt fruktansvärt kär i och älska över allt annat. De flesta av mina tjejkompisar har pojkvänner och när jag ser dem tillsammans tänker jag att det är precis så jag vill ha det. Jag vet att man ska ha tålamod och att kärleken tar sin tid, men jag orkar inte vänta längre. Samtidigt är jag så sjukt kräsen. Jag har svårt att få känslor för någon och det är sällan någon kille intresserar mig. Jag blir så irriterad på mig själv att jag är på det sättet. Varför ska jag ha så svårt att bli intresserad av någon? När jag väl blir intresserad blir jag dock nästintill besatt av honom och det är ju inte alltid så bra. Och hur tar man kontakt med någon man är smått intresserad av? Någon man knappt känner och inte har några gemensamma kompisar alls med. Går det ens??? Jag förväntar mig att allt ska vara som i en film och min drömkille helt plötsligt ska dyka upp och bli störtförälskad i mig. Men man måste väl göra något själv eller? Allt känns bara så sjukt svårt och det känns som att jag aldrig kommer att hitta någon även om jag vet att jag såklart kommer göra det nån gång. Jag önskar att jag bara kunde ta det lugnt och inte stressa så mycket över det här men det är svårt. Det är svårt när man känner sig ensam och inte vet hur man ska fylla tomrummet. Det är svårt när man börjar tvivla på sig själv och sakta börjar tycka att man inte duger. Det gör mig så ledsen, för jag har alltid varit säker i mig själv men nu börjar det sakta försvinna. Samtidigt blir jag irriterad på mig själv att jag inte kan vara nöjd med det jag har, min familj och mina vänner. Jag vill kunna fokusera på annat och inte tycka så synd om mig själv då det finns folk med riktiga problem där ute. Men det kan jag inte. Jag vet hur det känns att må sämst och därför blir jag så sur på mig själv att jag hakat upp mig på det här. För en gång skull är allt

  94. Det är INTE onödigt någonstans fina du! Du kommer bara att må bättre av att få prata med någon proffisionell och så vidare. Sopa inte dina känslor under mattan utan ta tag i det, det kmr kännas jobbigt i början, men det blir bättre<3 kram!!

  95. Åh Ellinor, du är en sådan inspiratör! <3

    Senaste tiden har jag mått väldigt dåligt. Eftersom jag inte har någon i min omgivning som jag känner att jag kan prata med så har jag hållit inne mina tankar och känslor så länge nu. Men jag vet inte hur länge till jag klarar… Min s.k vän har sedan ett år tillbaka dagligen gett mig pikar och sagt dömande kommentarer om mig som handlar om mitt utseende och om saker som jag gör. Detta har verkligen gjort att mitt självförtroende sjunkit då jag hittat massa nya fel på mig själv och fått ännu mer komplex. Anledningen till varför jag fortfarande varit med denna vän (förutom att hon går i min klass) är för att hon är typ min enda vän och jag är rädd för att bli helt ensam. Men jag orkar inte mer nu, för hon bara tar min energi utan att ge något tillbaka. Men då är det så, att jag istället blir ensam. Alla mina gamla vänner har hittat nya vänner som ersätt min plats och hur mycket jag än försöker skaffa nya vänner så vet jag inte hur jag ska göra. Att jag mår dåligt pga detta har påverkat skolan också och har gjort att jag verkligen hatar skolan. Jag mår så dåligt att behöva gå dit varje dag, känna mig helt osynlig och inte värd ett skit. För knappt ingen pratar med mig i skolan, förutom min "vän". Varje dag när jag går till skolan så har jag en klump i halsen och i magen, och kämpar hela dagen för att hålla tårarna inne. Detta har gjort att jag inte har någon motivation till skolan och känner dagligen stress och press. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så oviktig och en sån dålig människa. Vill bara försvinna från mitt eget liv.

  96. Jag och mitt ex hade 26 månader tillsammans, men dagen efter gjorde han slut med mig. Vi skulle ha släktkalas, han kommer hit & väljer att göra slut med mig. Det gjorde ont i hela kroppen, jag kunde inte sitta eller stå upp och alla känslor bara exploderade. Inte bara att han väljer att komma hit & göra slut under ett kalas utan han åker ifrån mig, liggandes på golvet utan att ens säga ett hejdå. Denna person har varit mitt allt & lite till i över 2 år.

    Han sa ”jag orkar inte din svartsjuka”, medan jag bara tänker ”jag är svartsjuk för att jag bryr mig & värdesätter dig före allt annat”. Jag skulle aldrig vara svartsjuk om han bara hade visat för mig att han verkligen älskade & ville vara med mig. Nu när man tänker efter, så har jag under de senaste halvåret mått dåligt, blivit väldigt överbeskyddande & svartsjukan blev värre med tiden. Varje morgon när jag vaknade så var det som om han skulle bestämma vilket humör jag skulle vara på. Vi bråkade nästintill varje gång vi sågs, men också på sms då & då. Jag tänkte ”det blir bättre med tiden/när vi ses” men tillslut blev det inte så. Jag skulle aldrig klara av att göra slut med honom, vilket jag insett nu att jag verkligen gått miste om så mycket. Vi sågs på bussen 3 dagar efter vårt ”break-up”, jag tänkte ”aa men efter 2 år tillsammans är man väl fortfarande såpass mogen att man kan hälsa på varandra”, men ne då tittar han ner i marken och höjer inte ens blicken. Jag får inte ens ett litet hej, efter två års tid? DET gjorde så jävla ont. När jag kom hem från skolan dagen efter såg jag att han slutat följa mig överallt, instagram, twitter & tagit bort mig på snapchat. Inser väl att det är hans sätt att gå vidare.. Ändå känns det totalt värdelöst, det känns som jag inte betyder ett skit & att dessa två år tillsammans inte betytt något.. Jag gjorde i vilket fall samma sak, slutade följa honom, vill inte bli påmind.

    Jag saknar honom men jag skulle ALDRIG någonsin ta tillbaka honom

  97. Åh Ellinor, du är en sådan inspiratör! <3

    Senaste tiden har jag mått väldigt dåligt. Eftersom jag inte har någon i min omgivning som jag känner att jag kan prata med så har jag hållit inne mina tankar och känslor så länge nu. Men jag vet inte hur länge till jag klarar… Min s.k vän har sedan ett år tillbaka dagligen gett mig pikar och sagt dömande kommentarer om mig som handlar om mitt utseende och om saker som jag gör. Detta har verkligen gjort att mitt självförtroende sjunkit då jag hittat massa nya fel på mig själv och fått ännu mer komplex. Anledningen till varför jag fortfarande varit med denna vän (förutom att hon går i min klass) är för att hon är typ min enda vän och jag är rädd för att bli helt ensam. Men jag orkar inte mer nu, för hon bara tar min energi utan att ge något tillbaka. Men då är det så, att jag istället blir ensam. Alla mina gamla vänner har hittat nya vänner som ersätt min plats och hur mycket jag än försöker skaffa nya vänner så vet jag inte hur jag ska göra. Att jag mår dåligt pga detta har påverkat skolan också och har gjort att jag verkligen hatar skolan. Jag mår så dåligt att behöva gå dit varje dag, känna mig helt osynlig och inte värd ett skit. För knappt ingen pratar med mig i skolan, förutom min "vän". Varje dag när jag går till skolan så har jag en klump i halsen och i magen, och kämpar hela dagen för att hålla tårarna inne. Detta har gjort att jag inte har någon motivation till skolan och känner dagligen stress och press. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så oviktig och en sån dålig människa. Vill bara försvinna från mitt eget liv.

  98. Jag och mitt ex hade 26 månader tillsammans, men dagen efter gjorde han slut med mig. Vi skulle ha släktkalas, han kommer hit & väljer att göra slut med mig. Det gjorde ont i hela kroppen, jag kunde inte sitta eller stå upp och alla känslor bara exploderade. Inte bara att han väljer att komma hit & göra slut under ett kalas utan han åker ifrån mig, liggandes på golvet utan att ens säga ett hejdå. Denna person har varit mitt allt & lite till i över 2 år.

    Han sa ”jag orkar inte din svartsjuka”, medan jag bara tänker ”jag är svartsjuk för att jag bryr mig & värdesätter dig före allt annat”. Jag skulle aldrig vara svartsjuk om han bara hade visat för mig att han verkligen älskade & ville vara med mig. Nu när man tänker efter, så har jag under de senaste halvåret mått dåligt, blivit väldigt överbeskyddande & svartsjukan blev värre med tiden. Varje morgon när jag vaknade så var det som om han skulle bestämma vilket humör jag skulle vara på. Vi bråkade nästintill varje gång vi sågs, men också på sms då & då. Jag tänkte ”det blir bättre med tiden/när vi ses” men tillslut blev det inte så. Jag skulle aldrig klara av att göra slut med honom, vilket jag insett nu att jag verkligen gått miste om så mycket. Vi sågs på bussen 3 dagar efter vårt ”break-up”, jag tänkte ”aa men efter 2 år tillsammans är man väl fortfarande såpass mogen att man kan hälsa på varandra”, men ne då tittar han ner i marken och höjer inte ens blicken. Jag får inte ens ett litet hej, efter två års tid? DET gjorde så jävla ont. När jag kom hem från skolan dagen efter såg jag att han slutat följa mig överallt, instagram, twitter & tagit bort mig på snapchat. Inser väl att det är hans sätt att gå vidare.. Ändå känns det totalt värdelöst, det känns som jag inte betyder ett skit & att dessa två år tillsammans inte betytt något.. Jag gjorde i vilket fall samma sak, slutade följa honom, vill inte bli påmind.

    Jag saknar honom men jag skulle ALDRIG någonsin ta tillbaka honom

  99. Måste snabbt bara skriva en kommentar. ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER ER ALLA. Jag är så stolt över att ni hjälper varandra. Jag är så stolt över att det här kan hjälpa er. Jag är så stolt över att ni VÅGAR kommentera. #aldrigensam tillsammans är vi starka!!!

    Till er som inte har modet att kommentera ännu: vi dömer inte här. Vi förstår, stöttar och hör. Du är aldrig ensam, vi är såå många som mår skit.

    Massa massa kärlek till er alla. Det är helt sjukt att jag kan älska er, tro på er, vilja träffa er och bara kramas – även om jag inte känner er <3

  100. Måste snabbt bara skriva en kommentar. ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER ER ALLA. Jag är så stolt över att ni hjälper varandra. Jag är så stolt över att det här kan hjälpa er. Jag är så stolt över att ni VÅGAR kommentera. #aldrigensam tillsammans är vi starka!!!

    Till er som inte har modet att kommentera ännu: vi dömer inte här. Vi förstår, stöttar och hör. Du är aldrig ensam, vi är såå många som mår skit.

    Massa massa kärlek till er alla. Det är helt sjukt att jag kan älska er, tro på er, vilja träffa er och bara kramas – även om jag inte känner er <3

  101. Jag har ett ganska okej liv, ser ut enligt normen, är lagom populär, är hyfsat bra i skolan, har bra kompisar och fantastisk familj men periodvis blir jag så himla deprimerad att jag verkligen hade velat ta mitt eget liv, om jag bara inte hade varit så jävla feg. Jag vill försvinna, jag vill dö, men samtidigt vill jag inte

  102. Jag tycker du ska gå dit, det är alltid bra att prata med någon professionell. Ungdomsmottagningar brukar ha gratis psykologer. De vet hur det är och de vet hur man ska handskas med det. De finns till för att hjälpa dig. Massor med kramar till dig.

  103. Jag har ett ganska okej liv, ser ut enligt normen, är lagom populär, är hyfsat bra i skolan, har bra kompisar och fantastisk familj men periodvis blir jag så himla deprimerad att jag verkligen hade velat ta mitt eget liv, om jag bara inte hade varit så jävla feg. Jag vill försvinna, jag vill dö, men samtidigt vill jag inte

  104. Jag tycker du ska gå dit, det är alltid bra att prata med någon professionell. Ungdomsmottagningar brukar ha gratis psykologer. De vet hur det är och de vet hur man ska handskas med det. De finns till för att hjälpa dig. Massor med kramar till dig.

  105. Exakt sådär känner jag med! Det har funnits perioder i mitt liv då jag bara ville dö och jag är så j-ä-v-la rädd för att falla tillbaka. Har ingen aning om hur jag skulle ta mig upp då. Jag har inget tips eller någonting, då jag också har problem med detta och undrar vad jag ska göra. Men så jävla skönt att höra att jag inte är själv. <3

  106. Vet inte var jag ska börja så kommer bara skriva, blir kanske osammanhängande men skriver bara som det kommer.

    Mitt ex var manipulativ och begränsande. Gillade han inte någon av mina vänner var han snabb att tala om det och blev arg när jag umgicks med dem, försökte få mig att inte tycka om dem heller.
    Mycket bråk i det förhållandet och det slutade alltid alltid alltid med att jag gjort fel, oavsett hur fullkomligt övertygad jag från början var om att misstaget var hans. Han visste alltid hur och vad han skulle säga för att få mig dit han ville. Min självkänsla dök ner i botten och med honom tog mitt självförakt ny fart.
    Han fick mig till att säga upp kontakten med min bästavän (en av vännerna han inte gillade). Hon och jag hade ett bråk som inte hade behövt vara något alls och jag förlät henne. Stolt berättade jag för honom då att vi löst det och förlåtit varandra.
    Han blev så arg, så arg och sa att om jag förlät henne skulle han tappa all den respekt han hade för mig och fick mig till att säga upp kontakten med henne.
    Ibland kunde han ringa full/hög på kvällarna och säga att han skulle ta livet av sig. Jag vågade inte lämna honom och han såg till att det var så. Så rädd var jag att han skulle skada sig själv eller mer än så om han lämnade och då skulle det ju vara mitt fel.
    En gång ville han låna pengar. Visade sig senare att de användes till att köpa droger vilket han inte sagt ett ord om och visste jag att det var fallet skulle han inte fått låna ett öre.
    När vi varit tillsammans strax över ett år sa han till mig att jag stulit ett år av hans liv. Att jag stulit ett år av hans liv?????

    En sen kväll flera månader efter att vi gjorde slut så skrev han. Han sa att han hade överdoserat en medicin han måste ta och om inget gjordes skulle han vara död inom några timmar. Han vägrade tala om var han var och var så arg på mig. Jag valde då att i panik ringa en av hans föräldrar, tala om vad han sagt till mig och bara grät. Då hör jag på andra sidan telefonen hur han

  107. Exakt sådär känner jag med! Det har funnits perioder i mitt liv då jag bara ville dö och jag är så j-ä-v-la rädd för att falla tillbaka. Har ingen aning om hur jag skulle ta mig upp då. Jag har inget tips eller någonting, då jag också har problem med detta och undrar vad jag ska göra. Men så jävla skönt att höra att jag inte är själv. <3

  108. Vet inte var jag ska börja så kommer bara skriva, blir kanske osammanhängande men skriver bara som det kommer.

    Mitt ex var manipulativ och begränsande. Gillade han inte någon av mina vänner var han snabb att tala om det och blev arg när jag umgicks med dem, försökte få mig att inte tycka om dem heller.
    Mycket bråk i det förhållandet och det slutade alltid alltid alltid med att jag gjort fel, oavsett hur fullkomligt övertygad jag från början var om att misstaget var hans. Han visste alltid hur och vad han skulle säga för att få mig dit han ville. Min självkänsla dök ner i botten och med honom tog mitt självförakt ny fart.
    Han fick mig till att säga upp kontakten med min bästavän (en av vännerna han inte gillade). Hon och jag hade ett bråk som inte hade behövt vara något alls och jag förlät henne. Stolt berättade jag för honom då att vi löst det och förlåtit varandra.
    Han blev så arg, så arg och sa att om jag förlät henne skulle han tappa all den respekt han hade för mig och fick mig till att säga upp kontakten med henne.
    Ibland kunde han ringa full/hög på kvällarna och säga att han skulle ta livet av sig. Jag vågade inte lämna honom och han såg till att det var så. Så rädd var jag att han skulle skada sig själv eller mer än så om han lämnade och då skulle det ju vara mitt fel.
    En gång ville han låna pengar. Visade sig senare att de användes till att köpa droger vilket han inte sagt ett ord om och visste jag att det var fallet skulle han inte fått låna ett öre.
    När vi varit tillsammans strax över ett år sa han till mig att jag stulit ett år av hans liv. Att jag stulit ett år av hans liv?????

    En sen kväll flera månader efter att vi gjorde slut så skrev han. Han sa att han hade överdoserat en medicin han måste ta och om inget gjordes skulle han vara död inom några timmar. Han vägrade tala om var han var och var så arg på mig. Jag valde då att i panik ringa en av hans föräldrar, tala om vad han sagt till mig och bara grät. Då hör jag på andra sidan telefonen hur han

  109. Min kille
    gjorde slut med mig för ca 4 månader sedan för att hans känslor svalnat för
    mig. Vi var verkligen bästa vänner och Johan grät i flera timmar i min säng när
    han insåg att det var rätt beslut för honom att ta. Han mådde dåligt för att
    han kände att han svikit mig, min familj osv. Vi hade gjort slut i vårt
    förhållande förut men det kändes tydligt att detta var ett SLUT, att det ALDRIG
    någonsin kommer bli vi igen.

    För 2månader sedan ringde han till mig och bad mig komma ner till honom och han
    brast ihop i gråt när jag berättade att jag blivit sjuk (min kropp stöter bort
    nästan all min mat), han brast flera gånger under kvällen då vi bara pratade,
    bara pratade skit och vi skrattade som aldrig förr.

    Han kysste många gånger mig innan jag åkte hem och sa att han ville att jag
    skulle stanna, jag stannade inte då jag inte ville att han skulle ångra sig
    dagen efter. Vi har inte hörts sedan den dagen. (Han borde ha hört av sig efter det som han ångrat sig)

    Vi kommer från en riktigt liten by i Värmland och vi delar samma vänner. Vi har gått i
    samma klass 6an – 9an, jag spelar handboll med hans syster. Hans bästa vän har
    ett förhållande med min bästa vän, så det är inte alls lätt att undan gå
    varandra.

    Vissa dagar är värre än andra, men när det är som värst vet jag inte vad jag ska ta
    mig till. Jag har ingen vän att ringa till, då jag inte riktigt vill att Johan
    ska få reda på hur jag mår. För jag vill bara att han ska må bra, jag älskar
    honom så mycket att jag bara bryr mig om hans välmående och inte mitt
    eget. Jag längtar tills jag får riktiga
    känslor för en annan kille då jag och Johan kan börja umgås som vänner igen,
    för han är verkligen min bästa vän och jag skulle inte klara mig utan honom. Han
    har hjälpt mig i flera års tid då vi var vänner innan vi blev tillsammans och
    han är en del av mig, en del ingen någonsin kommer kunna ta bort.

    Kan man vara vän med sitt ex? Vad ska man göra med alla sina presenter från sitt ex? En
    bok/parfym kan man kasta, men

  110. hej! jag skulle inte direkt säga att detta är ett stort problem som många andras, men fortfarande är det något som tynger mig och jag undrar ifall du Ellinor eller någon annan här kan hjälpa mig. Jag har en jättebra killkompis jag känt i några år, han ser mig bara som en kompis men nu har jag börjat gilla honom. Vet inte hur jag ska få han att förstå det, dock tror jag inte att han gillar mig mer än kompis. Vill inte prata med honom för är rädd att det ska förstöra vår vänskap. sen har jag en annan sak som tynger mig, alla i ming ålder och tonåringar festar och gör saker hela tiden. medans jag aldrig blir bjuden på fest och sitter mest hemma och gör ingenting. hur gör man för att få festa/umgås osv? kram <3

  111. Även om det är jobbigt och förjävligt att berätta om sina känslor, så rekommenderar jag att göra det. Om det så är till dina föräldrar, någon vän eller släkting, någon som du känner att du litar på. Det är alltid bättre och det är alltid skönt att få berätta sina känslor och gråta en skvätt, det renar själen på något sätt känns det som. Och jag tror på dig, även fast jag inte känner dig så vet jag att du fixar det, du är grym och fantastisk! Livet behöver inte alltid gå bra, det är okej att må dåligt och det är okej att misslyckas och vara besviken. MASSOR med kärlek och kramar till dig!

  112. Min kille
    gjorde slut med mig för ca 4 månader sedan för att hans känslor svalnat för
    mig. Vi var verkligen bästa vänner och Johan grät i flera timmar i min säng när
    han insåg att det var rätt beslut för honom att ta. Han mådde dåligt för att
    han kände att han svikit mig, min familj osv. Vi hade gjort slut i vårt
    förhållande förut men det kändes tydligt att detta var ett SLUT, att det ALDRIG
    någonsin kommer bli vi igen.

    För 2månader sedan ringde han till mig och bad mig komma ner till honom och han
    brast ihop i gråt när jag berättade att jag blivit sjuk (min kropp stöter bort
    nästan all min mat), han brast flera gånger under kvällen då vi bara pratade,
    bara pratade skit och vi skrattade som aldrig förr.

    Han kysste många gånger mig innan jag åkte hem och sa att han ville att jag
    skulle stanna, jag stannade inte då jag inte ville att han skulle ångra sig
    dagen efter. Vi har inte hörts sedan den dagen. (Han borde ha hört av sig efter det som han ångrat sig)

    Vi kommer från en riktigt liten by i Värmland och vi delar samma vänner. Vi har gått i
    samma klass 6an – 9an, jag spelar handboll med hans syster. Hans bästa vän har
    ett förhållande med min bästa vän, så det är inte alls lätt att undan gå
    varandra.

    Vissa dagar är värre än andra, men när det är som värst vet jag inte vad jag ska ta
    mig till. Jag har ingen vän att ringa till, då jag inte riktigt vill att Johan
    ska få reda på hur jag mår. För jag vill bara att han ska må bra, jag älskar
    honom så mycket att jag bara bryr mig om hans välmående och inte mitt
    eget. Jag längtar tills jag får riktiga
    känslor för en annan kille då jag och Johan kan börja umgås som vänner igen,
    för han är verkligen min bästa vän och jag skulle inte klara mig utan honom. Han
    har hjälpt mig i flera års tid då vi var vänner innan vi blev tillsammans och
    han är en del av mig, en del ingen någonsin kommer kunna ta bort.

    Kan man vara vän med sitt ex? Vad ska man göra med alla sina presenter från sitt ex? En
    bok/parfym kan man kasta, men

  113. hej! jag skulle inte direkt säga att detta är ett stort problem som många andras, men fortfarande är det något som tynger mig och jag undrar ifall du Ellinor eller någon annan här kan hjälpa mig. Jag har en jättebra killkompis jag känt i några år, han ser mig bara som en kompis men nu har jag börjat gilla honom. Vet inte hur jag ska få han att förstå det, dock tror jag inte att han gillar mig mer än kompis. Vill inte prata med honom för är rädd att det ska förstöra vår vänskap. sen har jag en annan sak som tynger mig, alla i ming ålder och tonåringar festar och gör saker hela tiden. medans jag aldrig blir bjuden på fest och sitter mest hemma och gör ingenting. hur gör man för att få festa/umgås osv? kram <3

  114. Även om det är jobbigt och förjävligt att berätta om sina känslor, så rekommenderar jag att göra det. Om det så är till dina föräldrar, någon vän eller släkting, någon som du känner att du litar på. Det är alltid bättre och det är alltid skönt att få berätta sina känslor och gråta en skvätt, det renar själen på något sätt känns det som. Och jag tror på dig, även fast jag inte känner dig så vet jag att du fixar det, du är grym och fantastisk! Livet behöver inte alltid gå bra, det är okej att må dåligt och det är okej att misslyckas och vara besviken. MASSOR med kärlek och kramar till dig!

  115. Tack för en otroligt bra blogg. Jag har dåligt självförtroende. Jag känner mig bara ful och kass hela tiden. Jag kan knappast kolla på mig själv i en spegel utan att må dåligt. Ibland bara jag bryter ihop utav någon riktig anledning, mår bara dåligt. Jag har kompisar och så, men ingen riktigt nära jag kan prata om sånt med. Min mamma har även cancer och är så rädd att hon kommer gå bort. Vad ska jag göra då? Jag är så rädd att må ännu sämre. Hur ska jag hantera att hon bara kommer försvinna.
    Är det någon som har tips på hur man får bättre självförtroende och hur man hanterar sorgen om ens mamma går bort?

  116. Säg det till honom, kommunikation är så himla viktigt! Säg exakt hur du känner <3 och fråga hur han känner!

  117. Jag tycker du ska helt utgå från dig själv och dina drömmar. Vill du plugga i Australien, åk! Vill du plugga i Umeå, åk! Vill du till Stockholm, åk!
    Följ dina drömmar! Är du och han menade för varandra så kan ni få det att funka ändå.
    Stor kram

  118. Tack för en otroligt bra blogg. Jag har dåligt självförtroende. Jag känner mig bara ful och kass hela tiden. Jag kan knappast kolla på mig själv i en spegel utan att må dåligt. Ibland bara jag bryter ihop utav någon riktig anledning, mår bara dåligt. Jag har kompisar och så, men ingen riktigt nära jag kan prata om sånt med. Min mamma har även cancer och är så rädd att hon kommer gå bort. Vad ska jag göra då? Jag är så rädd att må ännu sämre. Hur ska jag hantera att hon bara kommer försvinna.
    Är det någon som har tips på hur man får bättre självförtroende och hur man hanterar sorgen om ens mamma går bort?

  119. Säg det till honom, kommunikation är så himla viktigt! Säg exakt hur du känner <3 och fråga hur han känner!

  120. Jag tycker du ska helt utgå från dig själv och dina drömmar. Vill du plugga i Australien, åk! Vill du plugga i Umeå, åk! Vill du till Stockholm, åk!
    Följ dina drömmar! Är du och han menade för varandra så kan ni få det att funka ändå.
    Stor kram

  121. Jag har gått och tänkt på samma sak i närmare 1 och ett halft år. Varför min föredetta bästa vän bara feös ut mig ur mitt liv. Varför hon helt plötsligt aldrig kunde ses, men hon kunde träffa mina andra vänner. Hon ringer eller skriver aldrig till mog först. Vissa säger att om man vill höra slut med en vän ska man låta vänskapen rinna ut i sanden, men jag fördtår inte hur man kan göra så mot någon som har varit en så stor del av ens liv. Jag mår så dåligt över detta, varge gång jag försökt ta upp de med henne förnekar hon mig. Som om hon inget gjort. Detta tar så mycket eränergi av mig o de blir inte bättra av att hon träffar mina kompisar men inte mig. Jag ger alla er som vill göra slut med en kompis ett tips, låt det inte rinna ut i sanden, man mår förjävligt.

  122. Jag har gått och tänkt på samma sak i närmare 1 och ett halft år. Varför min föredetta bästa vän bara feös ut mig ur mitt liv. Varför hon helt plötsligt aldrig kunde ses, men hon kunde träffa mina andra vänner. Hon ringer eller skriver aldrig till mog först. Vissa säger att om man vill höra slut med en vän ska man låta vänskapen rinna ut i sanden, men jag fördtår inte hur man kan göra så mot någon som har varit en så stor del av ens liv. Jag mår så dåligt över detta, varge gång jag försökt ta upp de med henne förnekar hon mig. Som om hon inget gjort. Detta tar så mycket eränergi av mig o de blir inte bättra av att hon träffar mina kompisar men inte mig. Jag ger alla er som vill göra slut med en kompis ett tips, låt det inte rinna ut i sanden, man mår förjävligt.

  123. Jag har ett problem. Ett jävligt stort problem. Mitt ex gjorde slut med mig för ett antal månader sen. Idag har jag en ny kille. När mitt ex fick reda på att jag har en ny kulle började han skriva till mig, och var otrevlig i tonen. Sa att jag va en dålig person osv. Jag svarade dock alltid trevligt för jag ville inte bråka. Men irriterad var jag. Men visade det inte. Härom veckan skrev han ett sms ovh sa att han fortfarande hade känslor kvar för mig. Synd tänkte jag eftersom jag har gått vidare och det va han som gjorde slut.. Nu har det gått så långt att mitt ex har loggat in på min KIK alltså hackat sig in. Skrivit till min syster att min nuvarande kille är en våldtäksman. Varför? Enbart för att förstöra mellan mig och min nya. Jag är helt förtvivlad. Vad fan ska jag göra? Polisanmäla en person man älskat? Men som behandlat mig som skit efteråt. Eller ska jag bara ta all skig och skita i att han kapade min identitet. Vet inte om han skrivit till fler. Snälla hjälp. ..

  124. Inte heller jag

    TACK ELLINOR FÖR DET HÄR!
    Du hjälper så många att se, se får omgivning och oss själva. Vi är viktiga, allihop, och vi förtjänar lycka allihop.
    Tack för du hjälper oss se.

  125. Jag har ett problem. Ett jävligt stort problem. Mitt ex gjorde slut med mig för ett antal månader sen. Idag har jag en ny kille. När mitt ex fick reda på att jag har en ny kulle började han skriva till mig, och var otrevlig i tonen. Sa att jag va en dålig person osv. Jag svarade dock alltid trevligt för jag ville inte bråka. Men irriterad var jag. Men visade det inte. Härom veckan skrev han ett sms ovh sa att han fortfarande hade känslor kvar för mig. Synd tänkte jag eftersom jag har gått vidare och det va han som gjorde slut.. Nu har det gått så långt att mitt ex har loggat in på min KIK alltså hackat sig in. Skrivit till min syster att min nuvarande kille är en våldtäksman. Varför? Enbart för att förstöra mellan mig och min nya. Jag är helt förtvivlad. Vad fan ska jag göra? Polisanmäla en person man älskat? Men som behandlat mig som skit efteråt. Eller ska jag bara ta all skig och skita i att han kapade min identitet. Vet inte om han skrivit till fler. Snälla hjälp. ..

  126. Inte heller jag

    TACK ELLINOR FÖR DET HÄR!
    Du hjälper så många att se, se får omgivning och oss själva. Vi är viktiga, allihop, och vi förtjänar lycka allihop.
    Tack för du hjälper oss se.

  127. Jag känner exakt samma sak. Trots att man lever ett bra liv med fin familj och fina vänner så känner man sig så tom. Man ser på sina vänner som har pojkvänner och känner sig extremt ensam trots att man har så många fina människor runt sig. Vad gör man när alla vänner har partid med sina partners? Jo, man sitter där själv och känner ensamheten skölja över en. Även fast livet rullar på och är bra finns alltid den tomheten där. Känner också igen mig i svårigheten för att bli intresserad av någon och när man väl blir intresserad så blir man besatt. De som blir intresserade av en själv vill man inte ha och vice versa. Det klaffar aldrig rätt så att säga och man börjar tro att man inte duger som man är. Förstår VERKLIGEN vad du menar, känner samma sak.

  128. För cirka tre veckor sen fick en väldigt nära vän till mig ett uppdrag inom militären, han får inte ta kontakt med någon medan han är där han är och inte heller får han berätta vart han är. Jag har ingen aning om när han kommer tillbaka och jag är så orolig. Varje dag kollar jag på nyheterna och ser hur mycket hemska saker det är som händer i världen och jag bara hoppas att jag ska få se honom där på tvn, bara för att veta att han faktiskt är hel, att han lever och mår bra.

    De senaste veckorna har jag varit så nere på grund av oron, för ett tag sen insåg jag att jag knappt hade sagt ett ord på hela dagen, mina tankar bara vandrar runt, jag vet inte vad jag ska ta mig till.

    Hur gör man när man inte vet hur någon annan har det? När man inte vet om någon man älskar ens lever?

    Natten innan han åkte skickade han en film till mig, en hälsning, ett hejdå, ifall vi aldrig skulle träffas igen. Den filmen är det första jag ser på morgonen och det sista jag ser på nätterna. Jag brukar vakna mitt i natten, helt svettig på grund av de hemska drömmarna.

    Jag vet inte vart han är, jag vet inte om han lever, jag kan inte ta kontakt med honom och jag vet inte när han kommer tillbaka. Hur ska jag kunna gå vidare från det här? När ska oron släppa? Tänk om det här uppdraget är längre än endast några veckor? Tänk om han är menad att komma hem först om några månader? Om ett år? Hur ska jag kunna leva mitt liv utan att veta om min andra hälft mår bra eller inte?

  129. Jag känner exakt samma sak. Trots att man lever ett bra liv med fin familj och fina vänner så känner man sig så tom. Man ser på sina vänner som har pojkvänner och känner sig extremt ensam trots att man har så många fina människor runt sig. Vad gör man när alla vänner har partid med sina partners? Jo, man sitter där själv och känner ensamheten skölja över en. Även fast livet rullar på och är bra finns alltid den tomheten där. Känner också igen mig i svårigheten för att bli intresserad av någon och när man väl blir intresserad så blir man besatt. De som blir intresserade av en själv vill man inte ha och vice versa. Det klaffar aldrig rätt så att säga och man börjar tro att man inte duger som man är. Förstår VERKLIGEN vad du menar, känner samma sak.

  130. För cirka tre veckor sen fick en väldigt nära vän till mig ett uppdrag inom militären, han får inte ta kontakt med någon medan han är där han är och inte heller får han berätta vart han är. Jag har ingen aning om när han kommer tillbaka och jag är så orolig. Varje dag kollar jag på nyheterna och ser hur mycket hemska saker det är som händer i världen och jag bara hoppas att jag ska få se honom där på tvn, bara för att veta att han faktiskt är hel, att han lever och mår bra.

    De senaste veckorna har jag varit så nere på grund av oron, för ett tag sen insåg jag att jag knappt hade sagt ett ord på hela dagen, mina tankar bara vandrar runt, jag vet inte vad jag ska ta mig till.

    Hur gör man när man inte vet hur någon annan har det? När man inte vet om någon man älskar ens lever?

    Natten innan han åkte skickade han en film till mig, en hälsning, ett hejdå, ifall vi aldrig skulle träffas igen. Den filmen är det första jag ser på morgonen och det sista jag ser på nätterna. Jag brukar vakna mitt i natten, helt svettig på grund av de hemska drömmarna.

    Jag vet inte vart han är, jag vet inte om han lever, jag kan inte ta kontakt med honom och jag vet inte när han kommer tillbaka. Hur ska jag kunna gå vidare från det här? När ska oron släppa? Tänk om det här uppdraget är längre än endast några veckor? Tänk om han är menad att komma hem först om några månader? Om ett år? Hur ska jag kunna leva mitt liv utan att veta om min andra hälft mår bra eller inte?

  131. Jag är en medelmåtta. Är en medelmåtta i skolan och i det sociala livet också. Finns dom som har det bättre och dom som har det sämre.
    För ungefär 1 och ett halvt år sen var min pojkvän otrogen mot mig. Och jag valde att gå tillbaka till honom. Det var nog då han förstörde mig första gången. Ända sedan dess har han plockat små bitar ifrån mig. Jag brukade vara en väldigt glad tjej och umgicks mycket med mina vänner. Nu är jag arg och ledsen halva tiden och jag är nästan bara med honom. Varför stannar jag då kvar hos honom? Min bästavän har sagt att jag borde lämna honom. Men jag är rädd. Rädd för att bli lämnad ensam och för att göra ett misstag. Vi har bra stunder där vi är super lyckliga. Men jag känner mer och mer att jag inte vill längre. Men han har blivit som en familjemedlem. Vi är som sambos och han hjälper mig med träning osv
    Ni tycker säkert att jag borde lämna honom. Och jag vet det själv. Men jag kan bara inte

    Vill även hälsa till dig Ellinor om du läser det här, att det här Inlägget är så välbehövligt och är så tacksam för ett sånt här inlägg. Du är en människa att se upp till

  132. Jag är en medelmåtta. Är en medelmåtta i skolan och i det sociala livet också. Finns dom som har det bättre och dom som har det sämre.
    För ungefär 1 och ett halvt år sen var min pojkvän otrogen mot mig. Och jag valde att gå tillbaka till honom. Det var nog då han förstörde mig första gången. Ända sedan dess har han plockat små bitar ifrån mig. Jag brukade vara en väldigt glad tjej och umgicks mycket med mina vänner. Nu är jag arg och ledsen halva tiden och jag är nästan bara med honom. Varför stannar jag då kvar hos honom? Min bästavän har sagt att jag borde lämna honom. Men jag är rädd. Rädd för att bli lämnad ensam och för att göra ett misstag. Vi har bra stunder där vi är super lyckliga. Men jag känner mer och mer att jag inte vill längre. Men han har blivit som en familjemedlem. Vi är som sambos och han hjälper mig med träning osv
    Ni tycker säkert att jag borde lämna honom. Och jag vet det själv. Men jag kan bara inte

    Vill även hälsa till dig Ellinor om du läser det här, att det här Inlägget är så välbehövligt och är så tacksam för ett sånt här inlägg. Du är en människa att se upp till

  133. Vill bara säga till alla att det kommer bli ljusare hur jävla mörk det än är. Har varit extremt sjuk i depression i över 2 år, jag slutade äta, åt starka mediciner, var med om ett övergrepp av min bästa killkompis, hatade mig själv, skadade mig, äcklades, gav upp flera gånger men kom upp igen. Jag mår bättre idag och vet att man kan klara det för så dåligt jag mådde kan jag inte fatta idag, men får återfall ofta och idag känner jag mig bara så jävla ensam. Är så extremt rädd för att falla tillbaka där, vill inte.. För ett tag sen så hade min pojkvän bilder på andra nakna tjejer på sin mobil, han pratade med andra, kollade mycket på andra. Vi gjorde slut, men är tillsammans igen och har vart tillsammans med varandra i 1 och ett halvt år. Han säger att han inte längre tycker andra ser bra ut alls. Men det är inte sant för så kan man inte tycka efter man gjort sådär, det är inget man bara slutar tycka, dels finns det väl ingen människa som bara tycker sin flickvän/pojkvän är den enda snygga i hela världen? han ljuger eller hur?

  134. Jag har sån otrolig ångest över skolan. Har aldrig varit så stressad som jag är nu. Jag går i första året på gymnasiet och det är helt sjukt med plugg. Alltid kommer nya uppsatser nya redovisningar och prov som måste göras och det får mig må riktigt dåligt. Jag har ingen ork kvar i kroppen, vet inte vad jag ska göra. När jag kommer hem ifrån skolan vill jag bara gå och lägga mig för är helt slut, men måste alltid sätta mig och plugga hela kvällen. Om jag någon dag känner att jag verkligen inte orkar plugga lägger jag mig i sängen och försöker vila för behöver all vila för allt plugg, men när jag väl ligger där kan jag ändå inte vila, för det ända jag tänker på är allt plugg som jag kunde ha hunnit med under den tiden. Blir bara mer och mer stressad och helt utmattad. Jag blir aldrig heller utvilad utan är trött dygnet runt hur mycket jag än sover, och huvudvärken kommer varje dag och innan fick jag aldrig huvudvärk men nu får jag det varje dag. Jag mår så dåligt men vill inte prata om det med folk. Jag vet att mina kompisar också är stressade över skolan men vi pratar inte om det och jag vill inte prata om det för kommer börja gråta och jag hatar att gråta inför folk, jag vägrar. Jag gråter redan varje kväll i min ensamhet, det räcker. Mina föräldrar frågar aldrig hur jag mår trots att dem vet att jag är stressad över skolan. Jag är ingen öppen person så vill inte heller börja prata om det. Jag är så pressad över att hinna blir klar med sakerna i tid, det nya betygsystemet gör det inte enklare heller, för att få ett A i slutbetyg måste man få A i alla delar och det gör att man blir så otroligt stressad och pressad. vill hoppa av gymnasiet för vet inte hur mycket mer jag klarar av innan jag går sönder. Finns kanske inte så mycket att göra för det här men vill bara skriva av mig. Och vill bara säga att du är sån otrolig inspiration och du är min största och enda förebild, du är så otroligt stark och ser upp till dig något enormt! Älskar dig

  135. mina problem är inte i närheten av hur stora andras är, men alla har sin skit. Min syster är deprimerad och har anorexia. Jag har tappat räkningen på hur många kvällar hon klappat ihop av ångest i sitt rum, duschen eller någon annanstans. Nu mår hon dock bättre än vad hon gjorde för ett halvår sen, men ångestattackerna finns fortfarande. Själv känns det som jag inte syns. Jag är den ”roliga” i min kompisgrupp, men det känns som alla tar mig för givet. Också är jag olyckligt kär i en kille i nian (går i åttan) som är en riktig jävla skit. Han drar äckliga kvinnor i köket skämt och har även klappat till en av mina kompisar. Det måste vara något fel på mig för känslorna förändras inte. Jag väljer att blunda för det skitiga han gör och fokuserar på hans andra, vackra sida. Men det spelar ingen jävla roll för han kommer aldrig känna samma för mig. Samtidigt så är min bästa kompis kär i han också. Hon tror jag inte vet, men jag ser. Och det som bryter ner mig är att han skulle välja henne alla dagar. Hon är vackrare, med tjejig. Nu när jag läser igenom detta blir det så tungt i hjärtat att jag måste stänga ner.

  136. Vill bara säga till alla att det kommer bli ljusare hur jävla mörk det än är. Har varit extremt sjuk i depression i över 2 år, jag slutade äta, åt starka mediciner, var med om ett övergrepp av min bästa killkompis, hatade mig själv, skadade mig, äcklades, gav upp flera gånger men kom upp igen. Jag mår bättre idag och vet att man kan klara det för så dåligt jag mådde kan jag inte fatta idag, men får återfall ofta och idag känner jag mig bara så jävla ensam. Är så extremt rädd för att falla tillbaka där, vill inte.. För ett tag sen så hade min pojkvän bilder på andra nakna tjejer på sin mobil, han pratade med andra, kollade mycket på andra. Vi gjorde slut, men är tillsammans igen och har vart tillsammans med varandra i 1 och ett halvt år. Han säger att han inte längre tycker andra ser bra ut alls. Men det är inte sant för så kan man inte tycka efter man gjort sådär, det är inget man bara slutar tycka, dels finns det väl ingen människa som bara tycker sin flickvän/pojkvän är den enda snygga i hela världen? han ljuger eller hur?

  137. Jag har sån otrolig ångest över skolan. Har aldrig varit så stressad som jag är nu. Jag går i första året på gymnasiet och det är helt sjukt med plugg. Alltid kommer nya uppsatser nya redovisningar och prov som måste göras och det får mig må riktigt dåligt. Jag har ingen ork kvar i kroppen, vet inte vad jag ska göra. När jag kommer hem ifrån skolan vill jag bara gå och lägga mig för är helt slut, men måste alltid sätta mig och plugga hela kvällen. Om jag någon dag känner att jag verkligen inte orkar plugga lägger jag mig i sängen och försöker vila för behöver all vila för allt plugg, men när jag väl ligger där kan jag ändå inte vila, för det ända jag tänker på är allt plugg som jag kunde ha hunnit med under den tiden. Blir bara mer och mer stressad och helt utmattad. Jag blir aldrig heller utvilad utan är trött dygnet runt hur mycket jag än sover, och huvudvärken kommer varje dag och innan fick jag aldrig huvudvärk men nu får jag det varje dag. Jag mår så dåligt men vill inte prata om det med folk. Jag vet att mina kompisar också är stressade över skolan men vi pratar inte om det och jag vill inte prata om det för kommer börja gråta och jag hatar att gråta inför folk, jag vägrar. Jag gråter redan varje kväll i min ensamhet, det räcker. Mina föräldrar frågar aldrig hur jag mår trots att dem vet att jag är stressad över skolan. Jag är ingen öppen person så vill inte heller börja prata om det. Jag är så pressad över att hinna blir klar med sakerna i tid, det nya betygsystemet gör det inte enklare heller, för att få ett A i slutbetyg måste man få A i alla delar och det gör att man blir så otroligt stressad och pressad. vill hoppa av gymnasiet för vet inte hur mycket mer jag klarar av innan jag går sönder. Finns kanske inte så mycket att göra för det här men vill bara skriva av mig. Och vill bara säga att du är sån otrolig inspiration och du är min största och enda förebild, du är så otroligt stark och ser upp till dig något enormt! Älskar dig

  138. mina problem är inte i närheten av hur stora andras är, men alla har sin skit. Min syster är deprimerad och har anorexia. Jag har tappat räkningen på hur många kvällar hon klappat ihop av ångest i sitt rum, duschen eller någon annanstans. Nu mår hon dock bättre än vad hon gjorde för ett halvår sen, men ångestattackerna finns fortfarande. Själv känns det som jag inte syns. Jag är den ”roliga” i min kompisgrupp, men det känns som alla tar mig för givet. Också är jag olyckligt kär i en kille i nian (går i åttan) som är en riktig jävla skit. Han drar äckliga kvinnor i köket skämt och har även klappat till en av mina kompisar. Det måste vara något fel på mig för känslorna förändras inte. Jag väljer att blunda för det skitiga han gör och fokuserar på hans andra, vackra sida. Men det spelar ingen jävla roll för han kommer aldrig känna samma för mig. Samtidigt så är min bästa kompis kär i han också. Hon tror jag inte vet, men jag ser. Och det som bryter ner mig är att han skulle välja henne alla dagar. Hon är vackrare, med tjejig. Nu när jag läser igenom detta blir det så tungt i hjärtat att jag måste stänga ner.

  139. Jag är en person som håller in när jag mår dåligt, inte ens mina närmaste vänner vet när jag mår som sämst. jag har förlorat många vänner och bytt umgänge och har också förlorat många av mina släktingar som gått bort. samtidigt har jag en pappa som betyder allt för mig han är min bästavän och han har nu cancer och har inte mycket kvar av livet. min mamma är snäll men står mig inte alls lika nära som mina pappa gör.
    Nu kommer iallafall lite possessivt som lättar uppstämmingen det är att killen jag har vart kär i i cirka 3 år äntligen börjar gilla mig och att vi är på väg in i ett förhållande.

    KÄMPA PÅ ALLA HÄR UTE! puss

  140. Jag är en person som håller in när jag mår dåligt, inte ens mina närmaste vänner vet när jag mår som sämst. jag har förlorat många vänner och bytt umgänge och har också förlorat många av mina släktingar som gått bort. samtidigt har jag en pappa som betyder allt för mig han är min bästavän och han har nu cancer och har inte mycket kvar av livet. min mamma är snäll men står mig inte alls lika nära som mina pappa gör.
    Nu kommer iallafall lite possessivt som lättar uppstämmingen det är att killen jag har vart kär i i cirka 3 år äntligen börjar gilla mig och att vi är på väg in i ett förhållande.

    KÄMPA PÅ ALLA HÄR UTE! puss

  141. Hej Ellinor och alla ni andra som läser detta.
    När jag var sju år hände något som förstörde mitt liv totalt. Ett enormt bråk mellan min älskade farmor och min pappa. Sen dess har jag inte sett henne. Den stunden var första gången som jag försökte ta livet av mig, jag var sju år. Och allt Jag ville var att springa mot vägen och låta någon köra över mig.

    Sen dess har allt bara gått nedåt. Det är som om hela jag är en dammsugare som suger åt mig alla problem som existerar i denna värld. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Och jag får INGEN hjälp.
    Jag har bett om att få prata med psykolog men jag får inte. För jag är inte 18.
    Nu räcker det, nu orkar jag inte mer.
    Jag har sådan otur. Med kärleken med allr. Och alla dessa jävla skönhetsideal. De får mig att må ännu sämre. För här sitter jag, en överviktig 17 åring, utan partner och känner mig helt värdelös. Hjälp mig

  142. Hej Ellinor och alla ni andra som läser detta.
    När jag var sju år hände något som förstörde mitt liv totalt. Ett enormt bråk mellan min älskade farmor och min pappa. Sen dess har jag inte sett henne. Den stunden var första gången som jag försökte ta livet av mig, jag var sju år. Och allt Jag ville var att springa mot vägen och låta någon köra över mig.

    Sen dess har allt bara gått nedåt. Det är som om hela jag är en dammsugare som suger åt mig alla problem som existerar i denna värld. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Och jag får INGEN hjälp.
    Jag har bett om att få prata med psykolog men jag får inte. För jag är inte 18.
    Nu räcker det, nu orkar jag inte mer.
    Jag har sådan otur. Med kärleken med allr. Och alla dessa jävla skönhetsideal. De får mig att må ännu sämre. För här sitter jag, en överviktig 17 åring, utan partner och känner mig helt värdelös. Hjälp mig

  143. Helvetes jävla skit hade skrivit ut halva mitt hjärta i en kommentar här men den verkar inte ha postats

  144. Helvetes jävla skit hade skrivit ut halva mitt hjärta i en kommentar här men den verkar inte ha postats

  145. Det här kanske låter lite skumt, men iallfall så är det typ jämt lite stökigt hos mig ni vet så där ”Svensson stökig”. Iallfall så hatar jag det, så jag brukar springa runt och städa efter allihopa mina föräldrar och två syskon, vilket är jätte jobbigt och drygt det tar slut på alla mina krafter. Men jag blir irriterad arg och trött när jag ser hur stökigt det blivit efter jag städat. Dom tror att jag fått någon sjukdom?? Och jag bjuder aldrig hem kompisar eftersom jag skäms så otroligt mycket över det stökiga hemmet, jag gör det även fast mina kompisar inte bryr sig det är jätte jobbigt (dom vet inte om problemet) och jag vill inte att dom ska veta. Men jag har pratat med mina föräldrar och syskon för det mesta skrattar dom mig rakt upp i ansiktet eller gör noj av mig och sen tror att allt är okej, vilket inte alls är okej för mig. alltså det här är väldigt jobbigt för mig för jag får ingen ork eller tid över att plugga eller träna!!

  146. Det här kanske låter lite skumt, men iallfall så är det typ jämt lite stökigt hos mig ni vet så där ”Svensson stökig”. Iallfall så hatar jag det, så jag brukar springa runt och städa efter allihopa mina föräldrar och två syskon, vilket är jätte jobbigt och drygt det tar slut på alla mina krafter. Men jag blir irriterad arg och trött när jag ser hur stökigt det blivit efter jag städat. Dom tror att jag fått någon sjukdom?? Och jag bjuder aldrig hem kompisar eftersom jag skäms så otroligt mycket över det stökiga hemmet, jag gör det även fast mina kompisar inte bryr sig det är jätte jobbigt (dom vet inte om problemet) och jag vill inte att dom ska veta. Men jag har pratat med mina föräldrar och syskon för det mesta skrattar dom mig rakt upp i ansiktet eller gör noj av mig och sen tror att allt är okej, vilket inte alls är okej för mig. alltså det här är väldigt jobbigt för mig för jag får ingen ork eller tid över att plugga eller träna!!

  147. jag har känt samma, inte under en lång period utan bara några månader. Jag kunde vara hur glad som helst och plötsligt slog det till, jag kunde inte andas och kände hur tårarna trängde fram och jag undrade varför i helvete jag levde. En kväll kändes det extra förjävligt och jag och mamma gick ut på en promenad, och så fort vi kom utanför dörren bröt jag ihop. I en timme gick vi och pratade om det hur jag kände. Det blev mycket bättre efter. Så mitt tips är att prata med någon du älskar och litar på. Dina föräldrar, morföräldrar, bästa vän, pojkvän/flickvän. Du ska inte behöva dra detta tunga lass. Tänker på dig och styrkekramar till dig älskade!

  148. jag har känt samma, inte under en lång period utan bara några månader. Jag kunde vara hur glad som helst och plötsligt slog det till, jag kunde inte andas och kände hur tårarna trängde fram och jag undrade varför i helvete jag levde. En kväll kändes det extra förjävligt och jag och mamma gick ut på en promenad, och så fort vi kom utanför dörren bröt jag ihop. I en timme gick vi och pratade om det hur jag kände. Det blev mycket bättre efter. Så mitt tips är att prata med någon du älskar och litar på. Dina föräldrar, morföräldrar, bästa vän, pojkvän/flickvän. Du ska inte behöva dra detta tunga lass. Tänker på dig och styrkekramar till dig älskade!

  149. Jag känner mig så himla himla ensam. Jag har vänner, många fina vänner har jag men ändå känner jag mig så ensam. Sen jag började gymnasiet i höstas så har det känts såhär. Jag fick en klass där jag inte klickar med någon och det finns ingen där jag skulle kunna umgås med på fritiden. Samtidigt träffar mina bästavänner som går på andra gymnasieskolor, nya vänner som dom blir tighta med och det känns som dom sakta men säkert glömmer bort mig. Jag själv står och trampar på samma ställe och träffar inga nya vänner, för hur fan gör man? Jag kan ju inte bara gå fram till nån random i skolan, så funkar det ju inte.. Jag saknar verkligen mina bästavänner och det gör så ont att se dom bli tighta med nya vänner och själv står man där och ser på. Den som står mig närmast nu är min pojkvän och han är den ända jag litar på till 100%..

  150. Jag känner mig så himla himla ensam. Jag har vänner, många fina vänner har jag men ändå känner jag mig så ensam. Sen jag började gymnasiet i höstas så har det känts såhär. Jag fick en klass där jag inte klickar med någon och det finns ingen där jag skulle kunna umgås med på fritiden. Samtidigt träffar mina bästavänner som går på andra gymnasieskolor, nya vänner som dom blir tighta med och det känns som dom sakta men säkert glömmer bort mig. Jag själv står och trampar på samma ställe och träffar inga nya vänner, för hur fan gör man? Jag kan ju inte bara gå fram till nån random i skolan, så funkar det ju inte.. Jag saknar verkligen mina bästavänner och det gör så ont att se dom bli tighta med nya vänner och själv står man där och ser på. Den som står mig närmast nu är min pojkvän och han är den ända jag litar på till 100%..

  151. Börja gråta av allas historier. Känner igen mig så mycket.

    Jag orkar inte skriva hela min historia. Det skulle bli en bibel men kan skriva lite.

    Under egentligen hela mitt liv har jag blivit lite småmobbad. Blivit kallad långstång, flaggstång osv. Blev kallad hora första gången när jag gick i 5:an. I 6:an började jag få tics. Ögonryckningar och munryckningar. Kan inte kontrollera ticsen. Nu är jag 17 år och dom är värre än någonsin. Jag skulle inte våga träffa ens min största idol, skulle vara så rädd att bli utskrattad. Men det är jag van med. Folk skrattar åt mig på stan, jag får blickar och jag blir verkligen ledsen. Jag är inte en sämre person för min tics. Mina vänner skäms över mig.

    Jag har blivit sexuellt utnyttjad av min egna farfar.

    Jag har sedan maj 2014 försökt ta mitt liv på olika sätt ungefär 10 gånger. Vissa gånger har jag nästan kommit till sjukhuset försent. Har hamnat på hjärtintensiven. får ingen hjälp från bup. Dom skiter i mig. Dom vill inte ha mig där och jag fattar inte varför dom inte vill ha mig där. Dom behandlar mig som om jag vore en leksak.

    Senast igår gjorde jag ett självmordsförsök. Idag kom jag hem från sjukhuset. Utan någon hjälp från bup. Hur mycket mer orkar jag? Snart ställer jag mig framför tåget, och hoppar. Just nu är livet värdelöst.

  152. Börja gråta av allas historier. Känner igen mig så mycket.

    Jag orkar inte skriva hela min historia. Det skulle bli en bibel men kan skriva lite.

    Under egentligen hela mitt liv har jag blivit lite småmobbad. Blivit kallad långstång, flaggstång osv. Blev kallad hora första gången när jag gick i 5:an. I 6:an började jag få tics. Ögonryckningar och munryckningar. Kan inte kontrollera ticsen. Nu är jag 17 år och dom är värre än någonsin. Jag skulle inte våga träffa ens min största idol, skulle vara så rädd att bli utskrattad. Men det är jag van med. Folk skrattar åt mig på stan, jag får blickar och jag blir verkligen ledsen. Jag är inte en sämre person för min tics. Mina vänner skäms över mig.

    Jag har blivit sexuellt utnyttjad av min egna farfar.

    Jag har sedan maj 2014 försökt ta mitt liv på olika sätt ungefär 10 gånger. Vissa gånger har jag nästan kommit till sjukhuset försent. Har hamnat på hjärtintensiven. får ingen hjälp från bup. Dom skiter i mig. Dom vill inte ha mig där och jag fattar inte varför dom inte vill ha mig där. Dom behandlar mig som om jag vore en leksak.

    Senast igår gjorde jag ett självmordsförsök. Idag kom jag hem från sjukhuset. Utan någon hjälp från bup. Hur mycket mer orkar jag? Snart ställer jag mig framför tåget, och hoppar. Just nu är livet värdelöst.

  153. Jag är så jävla rädd för att förlora min pojkvän, det skrämmer mig. För jag vet att om jag hade förlorat honom så hade jag inte överlevt. Han styr min lycka, för så är det verkligen. Han gör mig till världens lyckligaste tjej, men det skrämmer mig så mycket att han bara kan ta mitt hjärta och göra vad fan som helst med det

  154. Killproblem är en enda stor röra. MEN det beror helt och hållet på vad du gör det till. Det enda man kan göra i denna situation är att våga! Våga och satsa är nyckeln till allt. Jag menar det är en jätte bra vän och en person du känner att du tillhör med. Vad skulle du tänka om du efter några år ser tillbaka och inte tagit denna chans? Den lilla saken du kan göra men som kan vara både läskigt och stort för dig är att lägga in små flört kommentarer då och då och kanske bara göra något litet som en pussmun? Om han reagerar dåligt eller inte ger någon respons får du ett 50/50 svar känner jag.Den här killen du känner kan vara väldigt osäker i sig själv också att han då blir virrig och missuppfattar dig och istället inte ger dig något. En till sak jag lärt mig är att du måste bara öppen och i vissa fall vara mer direkt över vad du känner men ta det i din takt! Så sammanfattningavis våga falla för att flyga och ta chanserna du får.

    Det här med att festa är också lite hur man är som person och vad man har för umgänge samt egenskaper. Du kanske är väldigt blyg av dig och inte vågar fråga men om du hör några tjejer/killar du känner väl som pratar om en fest fråga om du får hänga på? Varför skulle dom säga nej? Du är säkert en jätte härlig och skön tjej kör bara. De som det handlar om är att du måste våga ta för dig mer i samhället våga säga den där kommentaren du tänkte på som du inte sa och våga få uppmärksamhet. Du klarar det här jag tror på dig med både killen och festerna 🙂

  155. Jag är så jävla rädd för att förlora min pojkvän, det skrämmer mig. För jag vet att om jag hade förlorat honom så hade jag inte överlevt. Han styr min lycka, för så är det verkligen. Han gör mig till världens lyckligaste tjej, men det skrämmer mig så mycket att han bara kan ta mitt hjärta och göra vad fan som helst med det

  156. Killproblem är en enda stor röra. MEN det beror helt och hållet på vad du gör det till. Det enda man kan göra i denna situation är att våga! Våga och satsa är nyckeln till allt. Jag menar det är en jätte bra vän och en person du känner att du tillhör med. Vad skulle du tänka om du efter några år ser tillbaka och inte tagit denna chans? Den lilla saken du kan göra men som kan vara både läskigt och stort för dig är att lägga in små flört kommentarer då och då och kanske bara göra något litet som en pussmun? Om han reagerar dåligt eller inte ger någon respons får du ett 50/50 svar känner jag.Den här killen du känner kan vara väldigt osäker i sig själv också att han då blir virrig och missuppfattar dig och istället inte ger dig något. En till sak jag lärt mig är att du måste bara öppen och i vissa fall vara mer direkt över vad du känner men ta det i din takt! Så sammanfattningavis våga falla för att flyga och ta chanserna du får.

    Det här med att festa är också lite hur man är som person och vad man har för umgänge samt egenskaper. Du kanske är väldigt blyg av dig och inte vågar fråga men om du hör några tjejer/killar du känner väl som pratar om en fest fråga om du får hänga på? Varför skulle dom säga nej? Du är säkert en jätte härlig och skön tjej kör bara. De som det handlar om är att du måste våga ta för dig mer i samhället våga säga den där kommentaren du tänkte på som du inte sa och våga få uppmärksamhet. Du klarar det här jag tror på dig med både killen och festerna 🙂

  157. Hej Ellinor!
    I ca 3 år nu har jag lidit av ångest och depression. Anledningen jag har haft till att må så dåligt är för att min pappa är en alkoholist. Han är en känslokall alkoholist som inte bryr sig något om mig eller mina syskon, och detta gör så ont i mig att skriva. Vem förtjänar ens att växa upp med en människa som inte beter sig som en normal pappa ska göra? Jag blir kallad fula ord, han skriker på mig och är allmänt otrevlig speciellt mot mig. Jag vet att jag inte förtjänar detta, men det känns på något sätt att det är mitt fel att han beter sig så som han gör.Jag har mått så dåligt av detta så länge, jag har skadat mig själv pga av det (men jag har slutat) och jag har varit väldigt frånvarande från skolan bara för att jag inte har någon ork längre.

    Jag har inte någon ork till något längre, för något inom mig känner att det inte är värt det. Det är inte värt att kämpa för någons uppmärksamhet, speciellt när man innerst inne vet att dem ändå inte bryr sig om en överhuvudtaget.
    Det är inte bara problemen med min pappa som gör att jag mår såhär dåligt. Jag har ALLTID varit det svarta fåret i min familj. Jag beter mig inte som alla andra, jag är ganska estetisk så att säga för jag ritar, sjunger och spelar gitarr när jag mår som värst, detta hjälper ändå så sjukt mycket. Det är som terapi för mig att göra dessa saker.
    Men det jag gör, även om de uppskattas av mina vänner och de jag umgås med i skolan, så uppskattas de inte av min familj. I min familj är det ingen som bryr sig om utbildning, politik, eller något sånt. Jag är stolt feminist och jag uttrycker gärna mina åsikter och tankar om någon startar en diskussion med mig.
    Detta jag gör uppskattas inte av min familj eller min släkt, jag blir mitt framför näsan kallad glåpord och blir allmänt dålig behandlad av ALLA pga att jag inte överhuvudtaget har samma intressen som dem. Min syster har nu slutat prata med mig även fast i bor i samma hus, bara för att jag uttryckte mig en gång om mina åsikter angående in

  158. jag visste först inte vad jag skulle skriva tillbaka när jag läste din kommentar, men nu kom jag på. Du behöver absolut inte, men om det känns som du håller på att explodera av ord eller ångest så finns jag på kik som en bra lyssnare och en hjälpande hand!: Pinislinis
    styrkekramar <3

  159. Hej Ellinor!
    I ca 3 år nu har jag lidit av ångest och depression. Anledningen jag har haft till att må så dåligt är för att min pappa är en alkoholist. Han är en känslokall alkoholist som inte bryr sig något om mig eller mina syskon, och detta gör så ont i mig att skriva. Vem förtjänar ens att växa upp med en människa som inte beter sig som en normal pappa ska göra? Jag blir kallad fula ord, han skriker på mig och är allmänt otrevlig speciellt mot mig. Jag vet att jag inte förtjänar detta, men det känns på något sätt att det är mitt fel att han beter sig så som han gör.Jag har mått så dåligt av detta så länge, jag har skadat mig själv pga av det (men jag har slutat) och jag har varit väldigt frånvarande från skolan bara för att jag inte har någon ork längre.

    Jag har inte någon ork till något längre, för något inom mig känner att det inte är värt det. Det är inte värt att kämpa för någons uppmärksamhet, speciellt när man innerst inne vet att dem ändå inte bryr sig om en överhuvudtaget.
    Det är inte bara problemen med min pappa som gör att jag mår såhär dåligt. Jag har ALLTID varit det svarta fåret i min familj. Jag beter mig inte som alla andra, jag är ganska estetisk så att säga för jag ritar, sjunger och spelar gitarr när jag mår som värst, detta hjälper ändå så sjukt mycket. Det är som terapi för mig att göra dessa saker.
    Men det jag gör, även om de uppskattas av mina vänner och de jag umgås med i skolan, så uppskattas de inte av min familj. I min familj är det ingen som bryr sig om utbildning, politik, eller något sånt. Jag är stolt feminist och jag uttrycker gärna mina åsikter och tankar om någon startar en diskussion med mig.
    Detta jag gör uppskattas inte av min familj eller min släkt, jag blir mitt framför näsan kallad glåpord och blir allmänt dålig behandlad av ALLA pga att jag inte överhuvudtaget har samma intressen som dem. Min syster har nu slutat prata med mig även fast i bor i samma hus, bara för att jag uttryckte mig en gång om mina åsikter angående in

  160. jag visste först inte vad jag skulle skriva tillbaka när jag läste din kommentar, men nu kom jag på. Du behöver absolut inte, men om det känns som du håller på att explodera av ord eller ångest så finns jag på kik som en bra lyssnare och en hjälpande hand!: Pinislinis
    styrkekramar <3

  161. Min pojkvän sedan 2-3 år tillbaka var otrogen(strul på en fest) någon månad in i förhållandet. Jag förlät, det var ju ändå mitt första seriösa förhållande och första gången en kille varit otrogen emot mig. Ungefär ett halvår senare kände jag att vi började glida isär och vi bråkade flera gånger om dagen. OBS, det ska sägas att vi började i samma klass på gymnasiet och därför ser varandra varenda dag.

    I alla fall, vi bråkade mycket och han började skriva ganska mycket med en tjej som jag inte kände och som jag visste precis hade lagt till honom på Facebook. Ca en vecka efter att jag ifrågasatte deras vänskap gjorde han slut. Sedan spenderade han helgen med/hos henne. En vecka efter att han gjort slut skrev han om vi kunde prata en dag efter skolan vilket blev dagen innan min mamma skulle gifta sig. Han berättade att han hade haft sex med henne några dagar innan att han gjorde slut. Jag blev chockad men hann aldrig riktigt tänka på det innan att han fick en chans till och sedan var vi ihop i ytterligare ett halvår. Fortfarande väldigt mycket bråk men det var ändå bättre. Jag kommer inte ihåg om jag litade mindre på honom efter vad som hänt, förmodligen men jag kom över det. Som sagt var vi tillsammans ett halvår till innan att han gjorde slut en gång till. Den här gången kom det mer som en chock. Han gjorde slut på höstlovet och när vi började skolan igen berättade några klasskompisar att min bästa vän och han hade umgåtts hemma hos henne. Detta visste de eftersom att han hade tagit hennes telefon och skickat en snap till dessa. Jag blev så ledsen. Jag visste att om han hade kommit till mig i den stunden och bett mig ta tillbaka honom hade jag sagt nej.

    Jag frågade så klart bästisen som hänt när de var med varandra och varför hon tyckte att det var okej att träffa honom utan att egentligen höra med mig(ska säga att hon var väl medveten om vad som skulle komma att hända). Hon lyckades övertyga mig om att absolut ingenting hade hänt, och godtrogen som jag är tänkte j

  162. Min pojkvän sedan 2-3 år tillbaka var otrogen(strul på en fest) någon månad in i förhållandet. Jag förlät, det var ju ändå mitt första seriösa förhållande och första gången en kille varit otrogen emot mig. Ungefär ett halvår senare kände jag att vi började glida isär och vi bråkade flera gånger om dagen. OBS, det ska sägas att vi började i samma klass på gymnasiet och därför ser varandra varenda dag.

    I alla fall, vi bråkade mycket och han började skriva ganska mycket med en tjej som jag inte kände och som jag visste precis hade lagt till honom på Facebook. Ca en vecka efter att jag ifrågasatte deras vänskap gjorde han slut. Sedan spenderade han helgen med/hos henne. En vecka efter att han gjort slut skrev han om vi kunde prata en dag efter skolan vilket blev dagen innan min mamma skulle gifta sig. Han berättade att han hade haft sex med henne några dagar innan att han gjorde slut. Jag blev chockad men hann aldrig riktigt tänka på det innan att han fick en chans till och sedan var vi ihop i ytterligare ett halvår. Fortfarande väldigt mycket bråk men det var ändå bättre. Jag kommer inte ihåg om jag litade mindre på honom efter vad som hänt, förmodligen men jag kom över det. Som sagt var vi tillsammans ett halvår till innan att han gjorde slut en gång till. Den här gången kom det mer som en chock. Han gjorde slut på höstlovet och när vi började skolan igen berättade några klasskompisar att min bästa vän och han hade umgåtts hemma hos henne. Detta visste de eftersom att han hade tagit hennes telefon och skickat en snap till dessa. Jag blev så ledsen. Jag visste att om han hade kommit till mig i den stunden och bett mig ta tillbaka honom hade jag sagt nej.

    Jag frågade så klart bästisen som hänt när de var med varandra och varför hon tyckte att det var okej att träffa honom utan att egentligen höra med mig(ska säga att hon var väl medveten om vad som skulle komma att hända). Hon lyckades övertyga mig om att absolut ingenting hade hänt, och godtrogen som jag är tänkte j

  163. Jag har ett problem. Min pappa är inte alkolist men han dricker för mycket. Jag har sagt detta till en av mina kompisar som nu har flyttat till andra sidan jordklotet. Jag vet inye hur jsg ska säga detta rill mina bästa vänner för de skulle inte förstå. Dem har liksom ”idealfamiljerna” och har aldrig varit med om sådanna problem till skillnad feån mig. Men jag kan ju inte hålla det inne i resten av vår vänskap. De slulle antaglihen ringa soc vilket jag inye vill eller så skulle de inte tro mig eller kolla ner på mig. Har detta hänt någon av er? Tacksam gör svar:(

  164. Jag har ett problem. Min pappa är inte alkolist men han dricker för mycket. Jag har sagt detta till en av mina kompisar som nu har flyttat till andra sidan jordklotet. Jag vet inye hur jsg ska säga detta rill mina bästa vänner för de skulle inte förstå. Dem har liksom ”idealfamiljerna” och har aldrig varit med om sådanna problem till skillnad feån mig. Men jag kan ju inte hålla det inne i resten av vår vänskap. De slulle antaglihen ringa soc vilket jag inye vill eller så skulle de inte tro mig eller kolla ner på mig. Har detta hänt någon av er? Tacksam gör svar:(

  165. Jag har länge känt mig ensam. Att jag inte är någon som räcker till. När jag gick i sjuan började fyra killar i min klass kalla mig massa skit och varje gång jag gick förbi dem sa dem ööö. Varje gång jag skulle hade redovisningar i klassen spreds där lappar och ord om mig. Så fort jag sa något var det fel. Jag var ful och den roliga ingen ville va med. Från att det var dessa fyra killar som höll på började mina vänner, som jag trodde var vänner, att börja kalla mig de samma som killarna. Jag kände mig utfryst och ensam. Ingen tyckte om mig, de var de jag fick höra och intalade mig själv. Vänner som jag trodde var ärliga visade en helt annan sida. Varje morgon jag vaknade ville jag bara somna om. Jag orkade inte gå i skolan och jag märkte det på mina betyg. Allt detta som hände under dem tre åren var inget jag sa till någon. Mina föräldrar vet inget. Ingen lärare vet. Ingen vet. Allt detta ledde till att jag började få tvångstankar och ångest som tog sönder mig. Jag somna gråtandes varje natt.

    När jag började på gymnasiet märkte jag hur skönt det var att komma bort från alla på grundskolan och börja träffa andra. Men jag märkte hur dåligt jag mådde och hur mycket det som hänt påverkade mig. Jag är inte den som pratar med mer än dem jag känner mig säker med. Så fort jag går genom stora ytor med människor känner jag hur alla tittar och dömer mig. Så som dem gjorde i grundskolan. Även fast jag mår mycket bättre idag kommer där stunder då jag bara bryter ihop. Där sitter kvar sår i mig som jag vet aldrig kommer åka bort. Men ju mer jag tänker på dem och skriver om de märker jag hur mycket starkare jag borde vara. Att hur vi alla kan sätta stop för allt. Hur vi tillsammans kan må dåligt tillsammans och att vi vet att vi aldrig är ensamma om det.

  166. Jag har länge känt mig ensam. Att jag inte är någon som räcker till. När jag gick i sjuan började fyra killar i min klass kalla mig massa skit och varje gång jag gick förbi dem sa dem ööö. Varje gång jag skulle hade redovisningar i klassen spreds där lappar och ord om mig. Så fort jag sa något var det fel. Jag var ful och den roliga ingen ville va med. Från att det var dessa fyra killar som höll på började mina vänner, som jag trodde var vänner, att börja kalla mig de samma som killarna. Jag kände mig utfryst och ensam. Ingen tyckte om mig, de var de jag fick höra och intalade mig själv. Vänner som jag trodde var ärliga visade en helt annan sida. Varje morgon jag vaknade ville jag bara somna om. Jag orkade inte gå i skolan och jag märkte det på mina betyg. Allt detta som hände under dem tre åren var inget jag sa till någon. Mina föräldrar vet inget. Ingen lärare vet. Ingen vet. Allt detta ledde till att jag började få tvångstankar och ångest som tog sönder mig. Jag somna gråtandes varje natt.

    När jag började på gymnasiet märkte jag hur skönt det var att komma bort från alla på grundskolan och börja träffa andra. Men jag märkte hur dåligt jag mådde och hur mycket det som hänt påverkade mig. Jag är inte den som pratar med mer än dem jag känner mig säker med. Så fort jag går genom stora ytor med människor känner jag hur alla tittar och dömer mig. Så som dem gjorde i grundskolan. Även fast jag mår mycket bättre idag kommer där stunder då jag bara bryter ihop. Där sitter kvar sår i mig som jag vet aldrig kommer åka bort. Men ju mer jag tänker på dem och skriver om de märker jag hur mycket starkare jag borde vara. Att hur vi alla kan sätta stop för allt. Hur vi tillsammans kan må dåligt tillsammans och att vi vet att vi aldrig är ensamma om det.

  167. Hej, jag är kanske inte den som ger de bästa svaren men vill i alla fall försöka hjälpa om jag kan, för jag känner själv igen mig i situationen. Även om det är jobbigt, kan du inte prata med dina bästavänner som då lärt känna nya människor om hur du känner? Och ni kanske kan ses allihopa, nya och gamla vänner som umgås, det kanske blir jättebra i slutändan även om det känns som fan nu..? Din pojkvän finns ju och stöttar dig.. Sociala medier så som twitter, instagram etc. är jättebra platser att lära känna nya människor på så länge man själv vågar hitta de som är lite av ens egna stil som man skulle kunna klicka med. Hade det själv jobbigt i högstadiet då detta du berättar om hände mig, men tog mig modet att berätta för mina bästavänner om hur jag kände och allt löste sig, nu är vi som tajtast. Men även om allt inte går som planerat i livet, så hoppas jag att allt ändå löser sig. Kram.

  168. Hej, jag är kanske inte den som ger de bästa svaren men vill i alla fall försöka hjälpa om jag kan, för jag känner själv igen mig i situationen. Även om det är jobbigt, kan du inte prata med dina bästavänner som då lärt känna nya människor om hur du känner? Och ni kanske kan ses allihopa, nya och gamla vänner som umgås, det kanske blir jättebra i slutändan även om det känns som fan nu..? Din pojkvän finns ju och stöttar dig.. Sociala medier så som twitter, instagram etc. är jättebra platser att lära känna nya människor på så länge man själv vågar hitta de som är lite av ens egna stil som man skulle kunna klicka med. Hade det själv jobbigt i högstadiet då detta du berättar om hände mig, men tog mig modet att berätta för mina bästavänner om hur jag kände och allt löste sig, nu är vi som tajtast. Men även om allt inte går som planerat i livet, så hoppas jag att allt ändå löser sig. Kram.

  169. Känner igen mig så mycket i det du skriver. Så glad för din skull att du fick en liten nystart vid gymnasiet, även fast minnena från högstadietiden finns kvar. Starkt gjort av dig <3

  170. Känner igen mig så mycket i det du skriver. Så glad för din skull att du fick en liten nystart vid gymnasiet, även fast minnena från högstadietiden finns kvar. Starkt gjort av dig <3

  171. I ungefär 2-3 års tid har jag mått väldigt dåligt psykiskt. Ständigt har jag tankar i mitt huvud att jag är tjock och äcklig. Har samtidigt tvångstankar vilket leder till att jag kan stå och kolla på min mage vid flera tillfällen per dag och bara dra i allt fett jag skulle vilja ha bort. Jag har aldrig varit såhär missnöjd med mig själv, har ingen ork till livet överhuvudtaget. Personerna runt om mg säger att det bara sitter i huvudet och att jag inte alls blivit ”tjock” men jag kan inte lita på dom. För jag ser i speglen någon helt annat. Jag orkar inte med detta mer. Gick hos en psykolog för två år sen och det blev bättre men sen har det kommit i perioder tillbaka. Denna gång har de hållit på väldigt länge..

  172. Hej! Ja! Såklart du kan vara vän med ditt ex. Men ni kanske behöver ha lite tid ifrån varandra först. Så gjorde jag och mitt ex. Vi bröt kontakten i ett halvår och började sedan prata igen. Idag är vi väldigt bra vänner, och vi har faktiskt inget annat val då vi går i samma klass.
    Men klart ni kan vara vänner, bara ni båda är på samma blad och har bestämt er för att endast vara vänner.

    Hoppas detta hjälpte, kram

  173. I ungefär 2-3 års tid har jag mått väldigt dåligt psykiskt. Ständigt har jag tankar i mitt huvud att jag är tjock och äcklig. Har samtidigt tvångstankar vilket leder till att jag kan stå och kolla på min mage vid flera tillfällen per dag och bara dra i allt fett jag skulle vilja ha bort. Jag har aldrig varit såhär missnöjd med mig själv, har ingen ork till livet överhuvudtaget. Personerna runt om mg säger att det bara sitter i huvudet och att jag inte alls blivit ”tjock” men jag kan inte lita på dom. För jag ser i speglen någon helt annat. Jag orkar inte med detta mer. Gick hos en psykolog för två år sen och det blev bättre men sen har det kommit i perioder tillbaka. Denna gång har de hållit på väldigt länge..

  174. Hej! Ja! Såklart du kan vara vän med ditt ex. Men ni kanske behöver ha lite tid ifrån varandra först. Så gjorde jag och mitt ex. Vi bröt kontakten i ett halvår och började sedan prata igen. Idag är vi väldigt bra vänner, och vi har faktiskt inget annat val då vi går i samma klass.
    Men klart ni kan vara vänner, bara ni båda är på samma blad och har bestämt er för att endast vara vänner.

    Hoppas detta hjälpte, kram

  175. Det är inte skumt alls!! Det är ju så du känner och upplever. Finns det någon utanför familjen, så som någon vuxen eller kompis som du kan berätta för som möjligtvis kan stötta dig eller till och med hjälpa dig så att din familj förstår att du faktiskt mår dåligt av det hela? Eller om du försöker prata med föräldern som du är närmast och försök förklara så gott du kan om hur du mår..

  176. Det är inte skumt alls!! Det är ju så du känner och upplever. Finns det någon utanför familjen, så som någon vuxen eller kompis som du kan berätta för som möjligtvis kan stötta dig eller till och med hjälpa dig så att din familj förstår att du faktiskt mår dåligt av det hela? Eller om du försöker prata med föräldern som du är närmast och försök förklara så gott du kan om hur du mår..

  177. jag har varit tillsammans med min pojkvän i drygt 1 och ett halvt år. Vi har det jätte bra när vi ses, jag är kärare än någonsin. När vi ses är han verkligen kärleksfull och nästan så att han inte kan hålla händerna borta. Men som sagt vi båda går i skolan och hinner inte träffas i veckorna. Det känns som om han nästan glömmer bort mig i veckorna. Han kan gå en hel dag utan att höra av sig, när han väl gör de är klockan drygt 10 på kvällen. För ett år sen så hörde han jämt av sig, han sa att han saknade mig. Bad mig åka till honom för att han inte stod ut med att vara ifrån mig. Nu känns de som om jag nästan måste tvinga ur honom ett ”jag saknar dig” eller om inte han kan komma en dag i veckan. Jag känner att han tar mig lite för givet..för att han vet att han är hela min värld om inte mer. Han vet att jag alltid kommer finnas där oavsett. Han vet att jag kommer så fort han ber mig. Nu på senaste tiden känns de som om jag måste skicka en ”utmanade” bild för att få hans uppmärksamhet. För att få den bekräftelsen man behöver i ett förhållande. För att få den där känslan att han faktiskt älskar mig. Det känns så hemskt och på kvällarna kan jag komma på mig själv gråtandes över att han känns så frånvarande och som om att jag inte är hans lilla prinsessa längre. Det är så skrämmande, för jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Han har blivit en sån pass stor del av mig. Han är mitt liv, det jag behöver. Jag älskar honom mest av allt men känns som om han inte tar vara på mig, på de han faktiskt har. Snälla Ellinor vad ska jag göra? :/

  178. jag har varit tillsammans med min pojkvän i drygt 1 och ett halvt år. Vi har det jätte bra när vi ses, jag är kärare än någonsin. När vi ses är han verkligen kärleksfull och nästan så att han inte kan hålla händerna borta. Men som sagt vi båda går i skolan och hinner inte träffas i veckorna. Det känns som om han nästan glömmer bort mig i veckorna. Han kan gå en hel dag utan att höra av sig, när han väl gör de är klockan drygt 10 på kvällen. För ett år sen så hörde han jämt av sig, han sa att han saknade mig. Bad mig åka till honom för att han inte stod ut med att vara ifrån mig. Nu känns de som om jag nästan måste tvinga ur honom ett ”jag saknar dig” eller om inte han kan komma en dag i veckan. Jag känner att han tar mig lite för givet..för att han vet att han är hela min värld om inte mer. Han vet att jag alltid kommer finnas där oavsett. Han vet att jag kommer så fort han ber mig. Nu på senaste tiden känns de som om jag måste skicka en ”utmanade” bild för att få hans uppmärksamhet. För att få den bekräftelsen man behöver i ett förhållande. För att få den där känslan att han faktiskt älskar mig. Det känns så hemskt och på kvällarna kan jag komma på mig själv gråtandes över att han känns så frånvarande och som om att jag inte är hans lilla prinsessa längre. Det är så skrämmande, för jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Han har blivit en sån pass stor del av mig. Han är mitt liv, det jag behöver. Jag älskar honom mest av allt men känns som om han inte tar vara på mig, på de han faktiskt har. Snälla Ellinor vad ska jag göra? :/

  179. Behandla dig själv som du behandlar din bästa vän. Jag har under fem års tid varit deprimerad, haft ångest och de två senaste åren har jag lidit av ätstörningar. Jag har tagit mig igenom varje dag, varje dag har jag haft ångest, det har gjort ont varje morgon att gå upp eftersom det finns en gräns vad kroppen klarar av MEN trots smärtan, trots obehaget har jag varje dag kämpat! Jag var nära på att ge upp, det var den värsta perioden i mitt liv och hela jag släppte kontrollen av livet både min kropp och själ. Det var då min syster klev in, hon skrek på mig ”Skulle du behandla din bästa vän som du behandlar dig själv” Det fick mig att tänka, självklart skulle jag aldrig plåga min vän med denna smärta, jag skulle inte tillåta min bästa vän att känna denna ångest och det var nu min resa började på riktigt. Jag ändrade mig lite, hela tiden, varje vecka växte jag. SJÄLVKLART får jag mina dippar, men vad vore världen utan berg och dalar? Samma sak gäller livet, vad vore livet utan euforisk lycka och den djupaste ångest. JA, ångest är äckligt vidrigt, den delen av mitt liv skulle jag vilja klippa bort, men utan den delen skulle jag aldrig nu idag förstå hur pass bra jag verkligen mår och hur pass bra jag verkligen har det. Jag är stolt över mig själv, för den jag är idag. Jag har accepterat min depression istället för att försöka kämpa emot den. Genom detta accepterade har den minskat, och nu står jag här, 18 år och snart friskförklarad från både det ena och det andra, snart står jag på toppen av berget! Tack Ellinor för du gav mig chansen att berätta en kort del av min resa.

  180. Behandla dig själv som du behandlar din bästa vän. Jag har under fem års tid varit deprimerad, haft ångest och de två senaste åren har jag lidit av ätstörningar. Jag har tagit mig igenom varje dag, varje dag har jag haft ångest, det har gjort ont varje morgon att gå upp eftersom det finns en gräns vad kroppen klarar av MEN trots smärtan, trots obehaget har jag varje dag kämpat! Jag var nära på att ge upp, det var den värsta perioden i mitt liv och hela jag släppte kontrollen av livet både min kropp och själ. Det var då min syster klev in, hon skrek på mig ”Skulle du behandla din bästa vän som du behandlar dig själv” Det fick mig att tänka, självklart skulle jag aldrig plåga min vän med denna smärta, jag skulle inte tillåta min bästa vän att känna denna ångest och det var nu min resa började på riktigt. Jag ändrade mig lite, hela tiden, varje vecka växte jag. SJÄLVKLART får jag mina dippar, men vad vore världen utan berg och dalar? Samma sak gäller livet, vad vore livet utan euforisk lycka och den djupaste ångest. JA, ångest är äckligt vidrigt, den delen av mitt liv skulle jag vilja klippa bort, men utan den delen skulle jag aldrig nu idag förstå hur pass bra jag verkligen mår och hur pass bra jag verkligen har det. Jag är stolt över mig själv, för den jag är idag. Jag har accepterat min depression istället för att försöka kämpa emot den. Genom detta accepterade har den minskat, och nu står jag här, 18 år och snart friskförklarad från både det ena och det andra, snart står jag på toppen av berget! Tack Ellinor för du gav mig chansen att berätta en kort del av min resa.

  181. sitter och gråter, vet inte vad jag ska skriva, men det verkar som om du är en otroligt stark person som har klarat det så långt, ge inte upp! sänder all min energi till dig, vi alla finns här! <33 tusen kramar!

  182. sitter och gråter, vet inte vad jag ska skriva, men det verkar som om du är en otroligt stark person som har klarat det så långt, ge inte upp! sänder all min energi till dig, vi alla finns här! <33 tusen kramar!

  183. Det som skrämmer mig mest just nu är vad fan som ska hända efter gymnasiet. Jag vet en massa saker som jag vill göra men det finns inte riktigt ”resurser” för det, och med resurser menar jag vänner (jag vill alltså resa, flytta utomlands, ha roligt, leva livet medan jag kan). Jag är så rädd för att jag kommer att börja jobba i höst och ha 0% socialt liv. Skolan är den största delen av mitt sociala liv just nu, och vad är jag utan skolan? Jag kan ju säga att även om jag faktiskt har en del vänner i skolan så är det få som är så nära att vi umgås på fritiden, och jag tror att det är väldigt få som jag kommer hålla kontakten med efter skolan är slut. Att jag är rädd över vad som ska hända i höst gör att jag gärna bara vill ta mig härifrån. ifrån stockholm och kanske sverige. Jag vill börja om, helt från början. Men jag bor redan i stockholm? var skulle jag kunna dra någonstans och starta upp ett helt nytt liv? och vad skulle jag sysselsätta mig med? En dröm vore att flytta till australien i ett år och bara vara, men samtidigt ha en plan! jag älskar att ta ansvar och jag vill gärna ha ett mål eller någonting att göra därborta. Aldrig att jag skulle flytta någonstans och sedan vänta på att något skulle hända, att någon chans skulle poppa upp. Jag vill hitta något att göra som jag tycker är kul och som faktiskt ger mig en anledning att dra härifrån! Jag vill verkligen inte sitta i kassan på ica i höst och vänta på att livet ska börja, men samtidigt har jag inte en jävla aning om hur livet ska börja över huvudtaget. Framtidsångest kan man säga.

  184. japp har samma sak här dock renoverar han huset nu, och allt för hennes skull. Han glömmer mig totalt , man känner så osynlig

  185. Det som skrämmer mig mest just nu är vad fan som ska hända efter gymnasiet. Jag vet en massa saker som jag vill göra men det finns inte riktigt ”resurser” för det, och med resurser menar jag vänner (jag vill alltså resa, flytta utomlands, ha roligt, leva livet medan jag kan). Jag är så rädd för att jag kommer att börja jobba i höst och ha 0% socialt liv. Skolan är den största delen av mitt sociala liv just nu, och vad är jag utan skolan? Jag kan ju säga att även om jag faktiskt har en del vänner i skolan så är det få som är så nära att vi umgås på fritiden, och jag tror att det är väldigt få som jag kommer hålla kontakten med efter skolan är slut. Att jag är rädd över vad som ska hända i höst gör att jag gärna bara vill ta mig härifrån. ifrån stockholm och kanske sverige. Jag vill börja om, helt från början. Men jag bor redan i stockholm? var skulle jag kunna dra någonstans och starta upp ett helt nytt liv? och vad skulle jag sysselsätta mig med? En dröm vore att flytta till australien i ett år och bara vara, men samtidigt ha en plan! jag älskar att ta ansvar och jag vill gärna ha ett mål eller någonting att göra därborta. Aldrig att jag skulle flytta någonstans och sedan vänta på att något skulle hända, att någon chans skulle poppa upp. Jag vill hitta något att göra som jag tycker är kul och som faktiskt ger mig en anledning att dra härifrån! Jag vill verkligen inte sitta i kassan på ica i höst och vänta på att livet ska börja, men samtidigt har jag inte en jävla aning om hur livet ska börja över huvudtaget. Framtidsångest kan man säga.

  186. japp har samma sak här dock renoverar han huset nu, och allt för hennes skull. Han glömmer mig totalt , man känner så osynlig

  187. Jag går i den jävligaste klassen någonsin, på rikitigt. Ska gå tre år i denna klass, har gått 1.5 år nu. Vissa är så jävla fkn omogna och taskiga och bara riktiga jävla svin. Går ju inte en dag utan att man är nära att få psykbryt på dem. Det är fyra killar som är värst, jag förstår inte vad det är för fel på dem. En av dem satt en dag och ropade i klassrummet ” killar är kung, tjejer är horor!” Flera gånger om. De ska alltid klanka ner på alla hela jävla tiden. Jag själv är ganska tyst i klassen och så och de beror på dessa människor! Säger man ingenting alls kallar dem en feg osv men så fort man öppnar mun blir man ju skrattad åt eller så härmar dem en. Hade ask.fm förut ( har tagit bort kontot nu ) där jag fick riktigt taskiga anonyma ”frågor” från några av dessa killar. Lärarna pratar med dem men det blir ju ingen förbättring. Går inte ens i gymnasiet än, men jag längtar typ dit, då ska jag gå i en skola långt härifrån, så jag slipper se folk från min skola igen. Vill bara ha en nystart, fyfan va skönt att komma till en skola där INGEN vet vem man är.

  188. Jag går i den jävligaste klassen någonsin, på rikitigt. Ska gå tre år i denna klass, har gått 1.5 år nu. Vissa är så jävla fkn omogna och taskiga och bara riktiga jävla svin. Går ju inte en dag utan att man är nära att få psykbryt på dem. Det är fyra killar som är värst, jag förstår inte vad det är för fel på dem. En av dem satt en dag och ropade i klassrummet ” killar är kung, tjejer är horor!” Flera gånger om. De ska alltid klanka ner på alla hela jävla tiden. Jag själv är ganska tyst i klassen och så och de beror på dessa människor! Säger man ingenting alls kallar dem en feg osv men så fort man öppnar mun blir man ju skrattad åt eller så härmar dem en. Hade ask.fm förut ( har tagit bort kontot nu ) där jag fick riktigt taskiga anonyma ”frågor” från några av dessa killar. Lärarna pratar med dem men det blir ju ingen förbättring. Går inte ens i gymnasiet än, men jag längtar typ dit, då ska jag gå i en skola långt härifrån, så jag slipper se folk från min skola igen. Vill bara ha en nystart, fyfan va skönt att komma till en skola där INGEN vet vem man är.

  189. Kämpa vidare! Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Folk tror att man själv bestämmer att man mår dåligt, vilken är så långt ifrån sanningen. Jag hoppas verkligen du får hjälp, att du kan få gå och prata med någon. Försök kämpa vidare, även fast det är tufft. En dag så kommer du titta tillbaka på ditt liv och vara stolt för att du orkade ta igenom denna tuffa tid. En dag kommer även du känna känslan av ren lycka. Kram på dig <3

  190. just nu, ikväll. Mår jag för första gången på ett par veckor dåligt. Har sedan nästan ett år tillbaka mått dåligt, psykiskt. Om det är deperation vet jag inte.
    Har känt ett par dagar att jag bara vill gråta, det trycker i bröstet men jag håller det inne, varför? hade jag haft svar på alla frågor så hade jag nog inte mått så här. Jag har förstått att jag nog har lidit av ångest nu ett par månader, för allt och ingenting.
    Som idag. Har praktik imorgon, när min handledare skrev att jag jobbar 9.30-17, började jag bara gråta. Vet inte om det är mig eller min praktik det är fel på, lite båda tror jag.
    Sen det är med killar.. Han man vill ha, som man vill lära känna allt bäst och vara med, bryr han sig? Han bor 4 timmar bort, har jag rätten att fråga vad han vill? Eller ska jag bara sitta och vänta på att han kommer efter mig? Nu när det kännts som jag bara vart efter honom. Har iallafall bestämt mig för att vill han, bryr han sig så kommer han höra av sig, på ett eller annat sätt.
    Så allt som allt så har jag så mycket i min hjärna och bröstet är snart på droppen att rinna över, vill så mycket. Vill bara prata men med vem?
    Jag måste tänk på mig själv, mitt välmående, min själ & mitt hjärta.
    Jag är viktigast i alla relationer.

  191. Kämpa vidare! Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Folk tror att man själv bestämmer att man mår dåligt, vilken är så långt ifrån sanningen. Jag hoppas verkligen du får hjälp, att du kan få gå och prata med någon. Försök kämpa vidare, även fast det är tufft. En dag så kommer du titta tillbaka på ditt liv och vara stolt för att du orkade ta igenom denna tuffa tid. En dag kommer även du känna känslan av ren lycka. Kram på dig <3

  192. just nu, ikväll. Mår jag för första gången på ett par veckor dåligt. Har sedan nästan ett år tillbaka mått dåligt, psykiskt. Om det är deperation vet jag inte.
    Har känt ett par dagar att jag bara vill gråta, det trycker i bröstet men jag håller det inne, varför? hade jag haft svar på alla frågor så hade jag nog inte mått så här. Jag har förstått att jag nog har lidit av ångest nu ett par månader, för allt och ingenting.
    Som idag. Har praktik imorgon, när min handledare skrev att jag jobbar 9.30-17, började jag bara gråta. Vet inte om det är mig eller min praktik det är fel på, lite båda tror jag.
    Sen det är med killar.. Han man vill ha, som man vill lära känna allt bäst och vara med, bryr han sig? Han bor 4 timmar bort, har jag rätten att fråga vad han vill? Eller ska jag bara sitta och vänta på att han kommer efter mig? Nu när det kännts som jag bara vart efter honom. Har iallafall bestämt mig för att vill han, bryr han sig så kommer han höra av sig, på ett eller annat sätt.
    Så allt som allt så har jag så mycket i min hjärna och bröstet är snart på droppen att rinna över, vill så mycket. Vill bara prata men med vem?
    Jag måste tänk på mig själv, mitt välmående, min själ & mitt hjärta.
    Jag är viktigast i alla relationer.

  193. Jag behöver verkligen hjälp.
    Vet inte alls vad jag ska göra i den situationen som jag befinner mig i just nu. Jag tycker verkligen om en kille som inte vill ha något förhållande, han vill bara att vi ska ligga. Fast i bland skriver han saker som får mig att undra om han kanske är intresserad på ett bra sätt ändå. Ska jag liksom fortsätta att kämpa? Eller satsa på en annan kille som verkligen tycker om mig. Det finns en annan kille som gillar mig, men jag vet inte vad jag ska göra. Det är så svårt att veta vad som är det bästa att göra i den här konstiga situationen.
    Kramar till er alla

  194. Jag behöver verkligen hjälp.
    Vet inte alls vad jag ska göra i den situationen som jag befinner mig i just nu. Jag tycker verkligen om en kille som inte vill ha något förhållande, han vill bara att vi ska ligga. Fast i bland skriver han saker som får mig att undra om han kanske är intresserad på ett bra sätt ändå. Ska jag liksom fortsätta att kämpa? Eller satsa på en annan kille som verkligen tycker om mig. Det finns en annan kille som gillar mig, men jag vet inte vad jag ska göra. Det är så svårt att veta vad som är det bästa att göra i den här konstiga situationen.
    Kramar till er alla

  195. Jag går i andra året nu och tar studenten nästa år. Jag vet nu vad jag vill göra, jag vill flytta utomlands, till Australien för att bo och jobba där i ett år. Mitt mål innan jag knyter mig till någon pojkvän och skaffar familj är att ha upptäckt stora delar av världen. För man kanske inte riktigt får den chansen när man har barn sen. Våga gå utanför din comfort zone, kämpa för att åka till Australien om du vill det. För sen när du väl är där och kommit igång så kommer du vara så extremt stolt över dig själv för vad du gjort! Jag själv känner just nu att jag kommer vilja ha en förändring efter studenten och jag kommer att flytta, det är jag helt bombsäker på. Våga drömma och planera. Det finns sjukt mycket att göra! Bara fantasin sätter stopp för dina gränser.

  196. Jag går i andra året nu och tar studenten nästa år. Jag vet nu vad jag vill göra, jag vill flytta utomlands, till Australien för att bo och jobba där i ett år. Mitt mål innan jag knyter mig till någon pojkvän och skaffar familj är att ha upptäckt stora delar av världen. För man kanske inte riktigt får den chansen när man har barn sen. Våga gå utanför din comfort zone, kämpa för att åka till Australien om du vill det. För sen när du väl är där och kommit igång så kommer du vara så extremt stolt över dig själv för vad du gjort! Jag själv känner just nu att jag kommer vilja ha en förändring efter studenten och jag kommer att flytta, det är jag helt bombsäker på. Våga drömma och planera. Det finns sjukt mycket att göra! Bara fantasin sätter stopp för dina gränser.

  197. Du borde hitta och vänta på han som dödar för dig. Att ligga med någon som bara vill ligga med dig är inte värt det. Låt inte ditt hjärta styra i detta läge utan tänk med hjärnan. Vad är bäst för dig själv? Skulle du må dåligt om han drog efter ni har legat för att du känner något för honom? Jag hade tagit avstånd och låtit känslorna dö av sig själva för att vänta på den rätta. Så hade jag själv gjort, hoppas det hjälpte något iallafall.
    Kram!

  198. Du borde hitta och vänta på han som dödar för dig. Att ligga med någon som bara vill ligga med dig är inte värt det. Låt inte ditt hjärta styra i detta läge utan tänk med hjärnan. Vad är bäst för dig själv? Skulle du må dåligt om han drog efter ni har legat för att du känner något för honom? Jag hade tagit avstånd och låtit känslorna dö av sig själva för att vänta på den rätta. Så hade jag själv gjort, hoppas det hjälpte något iallafall.
    Kram!

  199. För din egen skull, avsluta det. Om det är som du säger, att han inte vill ha ett förhållande men du vill, så kommer det tyvärr förmodligen bara sluta på ett sätt. Och det är att du blir sårad..
    Stå på dig! Detta kanske låter taskigt, men skit i hans känslor just nu och tänk på dig själv! <3

  200. För din egen skull, avsluta det. Om det är som du säger, att han inte vill ha ett förhållande men du vill, så kommer det tyvärr förmodligen bara sluta på ett sätt. Och det är att du blir sårad..
    Stå på dig! Detta kanske låter taskigt, men skit i hans känslor just nu och tänk på dig själv! <3

  201. Vad du än gör, ge ALDRIG upp!!! Du är aldrig ensam och det finns många som älskar dig. Jag vet hur det känns att känna sig oönskad, vi finns här <3<3

  202. Vad du än gör, ge ALDRIG upp!!! Du är aldrig ensam och det finns många som älskar dig. Jag vet hur det känns att känna sig oönskad, vi finns här <3<3

  203. Jag har ett problem. Men jag vet inte om problemet ligger hos mig eller min pojkvän. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 1,5 år. Vi har det super bra och jag är så lycklig med honom (måste tillägga att detta är mitt andra seriösa förhållande, första var på 1 år och 3 månader, och att jag blev super sviken av mitt ex, plus att min pappa var otrogen mot min mamma i fyra månader, så förtroende för killar är något jag har ganska svårt med). Min pojkvän har också ”bara” haft ett seriöst förhållande men det förhållandet varade i över 4 år. Vad är mitt dilemma då? Jo. Jag och min pojkvän blev tillsammans hösten 2013 och han och hans ex gjorde slut i slutet på juni, själv hade jag varit singel i lite drygt ett år så Jag var mer än redo för ett nytt förhållande. Dock tror jag inte att min pojkväns ex var redo att min pojkvän gick vidare. Hon skrev ofta till honom, ringde honom på nyårsafton och trots att jag tog telefonen ifrån honom och la på ringde hon två gånger till. Och trots att jag gick med på att vi träffade henne på en femminutare smsade hon på morgonen dagen efter. Detta var något jag störde mig på otroligt. Inte långt efter det tog jag och min pojkvän en paus. Pausen varade nån månad och under tiden pratade han mycket med sitt ex. Vi blev tillsammans igen och han skulle ta studenten. Vem var då där på hans mottagning om inte hans ex? Fy vad jag avskydde det. Hon satt där, bland hela hans släkt, och berättade gamla minnen som dom två delade. Usch vad arg jag var. Dom pratade ingenting under hela sommaren och nu i julas skrev hon till honom igen. Jag har sagt till min pojkvän så många gånger att jag mår så dåligt över detta och att jag vill att han slutar följa Henne på instagram/Twitter/snapchat. Jag ogillar att han ser henne i princip varje dag.. Men detta har han inte gjort då han tycker att det är töntigt och onödigt att sluta följa, har verkligen ingen aning om vad jag ska göra..

  204. Det känns som att ingen gillar mig. Inte på riktigt i alla fall. Som att om jag inte kom till skolan en dag skulle ingen bry sig. Och att mina vänner inte gillar mig för den jag egentligen är. Jag hatar min hy så jävla mycket och det som är värst är att den begränsar mig så mycket. Jag vågar inte prata med killar för att jag tror dom ska tycka att jag är så ful. Jag är duktig i skolan och så, men det är så jäkla mycket plugg nu, jag är stressad hela tiden och håller på att falla i sär. Hade ett självskadebeteende för några år sedan och ibland känner jag att jag håller på att falla tillbaka in i det. Men jag vet hur dumt det är.. Och det som stoppar mig mest från saxar och rakblad är att jag är så jävla feg för det.

  205. Jag har ett problem. Men jag vet inte om problemet ligger hos mig eller min pojkvän. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 1,5 år. Vi har det super bra och jag är så lycklig med honom (måste tillägga att detta är mitt andra seriösa förhållande, första var på 1 år och 3 månader, och att jag blev super sviken av mitt ex, plus att min pappa var otrogen mot min mamma i fyra månader, så förtroende för killar är något jag har ganska svårt med). Min pojkvän har också ”bara” haft ett seriöst förhållande men det förhållandet varade i över 4 år. Vad är mitt dilemma då? Jo. Jag och min pojkvän blev tillsammans hösten 2013 och han och hans ex gjorde slut i slutet på juni, själv hade jag varit singel i lite drygt ett år så Jag var mer än redo för ett nytt förhållande. Dock tror jag inte att min pojkväns ex var redo att min pojkvän gick vidare. Hon skrev ofta till honom, ringde honom på nyårsafton och trots att jag tog telefonen ifrån honom och la på ringde hon två gånger till. Och trots att jag gick med på att vi träffade henne på en femminutare smsade hon på morgonen dagen efter. Detta var något jag störde mig på otroligt. Inte långt efter det tog jag och min pojkvän en paus. Pausen varade nån månad och under tiden pratade han mycket med sitt ex. Vi blev tillsammans igen och han skulle ta studenten. Vem var då där på hans mottagning om inte hans ex? Fy vad jag avskydde det. Hon satt där, bland hela hans släkt, och berättade gamla minnen som dom två delade. Usch vad arg jag var. Dom pratade ingenting under hela sommaren och nu i julas skrev hon till honom igen. Jag har sagt till min pojkvän så många gånger att jag mår så dåligt över detta och att jag vill att han slutar följa Henne på instagram/Twitter/snapchat. Jag ogillar att han ser henne i princip varje dag.. Men detta har han inte gjort då han tycker att det är töntigt och onödigt att sluta följa, har verkligen ingen aning om vad jag ska göra..

  206. Det känns som att ingen gillar mig. Inte på riktigt i alla fall. Som att om jag inte kom till skolan en dag skulle ingen bry sig. Och att mina vänner inte gillar mig för den jag egentligen är. Jag hatar min hy så jävla mycket och det som är värst är att den begränsar mig så mycket. Jag vågar inte prata med killar för att jag tror dom ska tycka att jag är så ful. Jag är duktig i skolan och så, men det är så jäkla mycket plugg nu, jag är stressad hela tiden och håller på att falla i sär. Hade ett självskadebeteende för några år sedan och ibland känner jag att jag håller på att falla tillbaka in i det. Men jag vet hur dumt det är.. Och det som stoppar mig mest från saxar och rakblad är att jag är så jävla feg för det.

  207. Jag har alltid känt mig ensam och oälskad, och det blir inte bättre när jag kommit upp i den åldern att kompisarna får pojkvänner eller iallafall har nån kille de skriver med. Det enda jag vill är att ha en kille som älskar mig för den jag är, jag vill inte känna någon press eller känna mig i vägen, vill bara få tillbaka den kärlek jag ger för en gångs skull. Och jag har aldrig varit någon populär tjej med massa vänner så jag är van att känna mig ensam, men på senare tid har jag börjat tröttna, att ligga varje kväll och gråta mig till sömns har blivit en vana, men samtidigt har jag insett att det är långt ifrån normalt. Jag borde vara glad över mina fina vänner och min underbara familj, men varför är jag inte det? Jag förstår att jag är långtifrån ensam av att känna som jag gör, och det gör mig bara ännu mer frustrerad och ledsen. Varför känner man sig så ensam även fast man är långtifrån ensam? De flesta har ju ändå en familj och vänner som älskar än, men ändå känner man sig misslyckad, oälskad och framförallt ensam. Så jävla onödigt egentligen.

  208. Jag har alltid känt mig ensam och oälskad, och det blir inte bättre när jag kommit upp i den åldern att kompisarna får pojkvänner eller iallafall har nån kille de skriver med. Det enda jag vill är att ha en kille som älskar mig för den jag är, jag vill inte känna någon press eller känna mig i vägen, vill bara få tillbaka den kärlek jag ger för en gångs skull. Och jag har aldrig varit någon populär tjej med massa vänner så jag är van att känna mig ensam, men på senare tid har jag börjat tröttna, att ligga varje kväll och gråta mig till sömns har blivit en vana, men samtidigt har jag insett att det är långt ifrån normalt. Jag borde vara glad över mina fina vänner och min underbara familj, men varför är jag inte det? Jag förstår att jag är långtifrån ensam av att känna som jag gör, och det gör mig bara ännu mer frustrerad och ledsen. Varför känner man sig så ensam även fast man är långtifrån ensam? De flesta har ju ändå en familj och vänner som älskar än, men ändå känner man sig misslyckad, oälskad och framförallt ensam. Så jävla onödigt egentligen.

  209. Jag har sedan i somras krigat med depression och ångest. Min pappa fick en svår cancer diagnos och jag har sedan dess försökt hitta lyckan i vardagen. Jag har mått sämre på grund av det men också av andra saker jag inte kan svara på. Mår dåligt, är nerstämd och känner mig ensam utan att veta varför. Jag är 16 år och ingen ville hjälpa mig att bli glad. Känna glädje. Bestämde mig för att en dag ta tag i det själv och därför ringde jag BUP men har nu slutat efter att fått mer ångest av att gå dit. Kan liksom hitta något roligare att göra än att dra mig dit en gång i veckan för att få mer ångest. Jag är 16 år och kan inte prata om hur jag mår. Jag är 16 år och måste ljuga om mitt mående. Jag är 16 år och har inte känt lycka på över 8 månader. Jag mår bara dåligt. Och ingen förstår.

  210. Tack!! Detta behövde jag verkligen höra. Åh vad jag blir glad när någon faktiskt bryr sig. Tusen kramar<3

  211. Jag har sedan i somras krigat med depression och ångest. Min pappa fick en svår cancer diagnos och jag har sedan dess försökt hitta lyckan i vardagen. Jag har mått sämre på grund av det men också av andra saker jag inte kan svara på. Mår dåligt, är nerstämd och känner mig ensam utan att veta varför. Jag är 16 år och ingen ville hjälpa mig att bli glad. Känna glädje. Bestämde mig för att en dag ta tag i det själv och därför ringde jag BUP men har nu slutat efter att fått mer ångest av att gå dit. Kan liksom hitta något roligare att göra än att dra mig dit en gång i veckan för att få mer ångest. Jag är 16 år och kan inte prata om hur jag mår. Jag är 16 år och måste ljuga om mitt mående. Jag är 16 år och har inte känt lycka på över 8 månader. Jag mår bara dåligt. Och ingen förstår.

  212. Tack!! Detta behövde jag verkligen höra. Åh vad jag blir glad när någon faktiskt bryr sig. Tusen kramar<3

  213. Jag hatar att ha ett ”bra” liv där man inte får lov att må dåligt för att man har ”allt”. Man kan väl må skit fast man har familj och vänner, man kan hata sin kropp och spy upp sin mat varje dag fast man har en pojkvän som säger att man är fin, man kan tycka att man är äcklig och tjick och ful fast man tränar. Är så trött och ledsen på att inte få vara ledsen.

  214. Jag hatar att ha ett ”bra” liv där man inte får lov att må dåligt för att man har ”allt”. Man kan väl må skit fast man har familj och vänner, man kan hata sin kropp och spy upp sin mat varje dag fast man har en pojkvän som säger att man är fin, man kan tycka att man är äcklig och tjick och ful fast man tränar. Är så trött och ledsen på att inte få vara ledsen.

  215. Hatar mig själv och mitt ansikte pga mina finnar. De förstör en människa som jag annars hade tyckt varit vacker. Allt handlar inte om utseende, nej. Men just mina finnar får mig att få så sjukt dåligt självförtroende. Varje dag försöker jag komma på om det finns någon anledning för mig att stanna hemma från skolan, endast för att jag inte vill att folk sa se på mig och bli äcklade. Jag undviker att umgås med vänner om jag kan för jag orkar inte med tanken på att de ska se min fulhet. Får psykbryt pga detta med jämna mellanrum och jag vet inte vad jag ska göra. Har testat så många olika läkemedel för att få bukt på detta och inget funkar. Detta hindrar mig från att leva fullt ut och det ligger alltid och gnager på insidan. Om någon har nåt tips på en produkt eller liknande som har funkat får ni jättegärna kommentera. Puss.

    Ellinor, du är helt fantastik. All kärlek till dig <3

  216. Hatar mig själv och mitt ansikte pga mina finnar. De förstör en människa som jag annars hade tyckt varit vacker. Allt handlar inte om utseende, nej. Men just mina finnar får mig att få så sjukt dåligt självförtroende. Varje dag försöker jag komma på om det finns någon anledning för mig att stanna hemma från skolan, endast för att jag inte vill att folk sa se på mig och bli äcklade. Jag undviker att umgås med vänner om jag kan för jag orkar inte med tanken på att de ska se min fulhet. Får psykbryt pga detta med jämna mellanrum och jag vet inte vad jag ska göra. Har testat så många olika läkemedel för att få bukt på detta och inget funkar. Detta hindrar mig från att leva fullt ut och det ligger alltid och gnager på insidan. Om någon har nåt tips på en produkt eller liknande som har funkat får ni jättegärna kommentera. Puss.

    Ellinor, du är helt fantastik. All kärlek till dig <3

  217. Hej! Blev verkligen ledsen när jag läste ditt inlägg. Du förtjänar så mycket mer än detta. Föräldrar som inte bryr sig är det hemskaste någonsin. Men samtidigt blev jag riktigt berörd och glad utav ditt inlägg, eftersom du sticker ut, du är inte som dina föräldrar. Du har känslor, du har hjärta och du har empati. Håll huvudet högt för du är jävligt grym och låt ingen, INGEN, bryta ner dig! Umgås mer med dina vänner, häng i skolan och biblioteket mer när du ska plugga etc etc… Sikta på ett mål och flytta ut kanske?
    Hur som helst, så är du riktigt grym! Massa kramar!!!!!

  218. Hej! Blev verkligen ledsen när jag läste ditt inlägg. Du förtjänar så mycket mer än detta. Föräldrar som inte bryr sig är det hemskaste någonsin. Men samtidigt blev jag riktigt berörd och glad utav ditt inlägg, eftersom du sticker ut, du är inte som dina föräldrar. Du har känslor, du har hjärta och du har empati. Håll huvudet högt för du är jävligt grym och låt ingen, INGEN, bryta ner dig! Umgås mer med dina vänner, häng i skolan och biblioteket mer när du ska plugga etc etc… Sikta på ett mål och flytta ut kanske?
    Hur som helst, så är du riktigt grym! Massa kramar!!!!!

  219. Hej, jag skulle inte kunna säga att jag har ett stort problem om jag jämför med andras men jag har ett litet problem och det gnager och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har en killkompis, vi har jättekul tillsammans och jag gillar verkligen honom. Men problemet är att jag känner att jag börjar få känslor för honom men är inte säker på om de känslorna är äkta eller om det bara är för att jag känner mig ensam. Han har varit förälskad i mig tidigare (ca.2 1/2 år sedan) och då sårade jag honom och förlorade nästan honom för jag är rädd när det kommer till kärlek och krav för har aldrig varit nära en människa på det viset. I alla fall så berättade jag för ca. 4 veckor sedan för min vän att jag tycker om honom och sedan gick hon och blev full och berättade det för honom. Skrev till honom att hon inte visste vad hon pratade om och hans respons gav mig känslan av att allt var lugnt mellan oss. Men sen dess har det blivit konstigt mellan oss och vi pratar knappt längre och jag vet inte vad jag ska göra för jag får ångest av tanken på att inte ha någon som helst kontakt med honom. Snälla hjälp mig på något vis för känns som om jag sitter fast i ett hörn och inte kommer någonstans.

  220. Hej, jag skulle inte kunna säga att jag har ett stort problem om jag jämför med andras men jag har ett litet problem och det gnager och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har en killkompis, vi har jättekul tillsammans och jag gillar verkligen honom. Men problemet är att jag känner att jag börjar få känslor för honom men är inte säker på om de känslorna är äkta eller om det bara är för att jag känner mig ensam. Han har varit förälskad i mig tidigare (ca.2 1/2 år sedan) och då sårade jag honom och förlorade nästan honom för jag är rädd när det kommer till kärlek och krav för har aldrig varit nära en människa på det viset. I alla fall så berättade jag för ca. 4 veckor sedan för min vän att jag tycker om honom och sedan gick hon och blev full och berättade det för honom. Skrev till honom att hon inte visste vad hon pratade om och hans respons gav mig känslan av att allt var lugnt mellan oss. Men sen dess har det blivit konstigt mellan oss och vi pratar knappt längre och jag vet inte vad jag ska göra för jag får ångest av tanken på att inte ha någon som helst kontakt med honom. Snälla hjälp mig på något vis för känns som om jag sitter fast i ett hörn och inte kommer någonstans.

  221. Jag hade det precis samma i mitt senaste förhållande. Det tog slut i september och det var skitsvårt och jättetufft i början. Vi var som er, nästan sambos, vi sov varje dag och går även i samma klass så vi träffades konstant. Jag kan säga nu med handen på hjärtat att jag mår bättre nu, och jag har lärt mig att lita ALLTID på din magkänsla. Låter klyschigt men sååå sant. Vad känner du? Om du tvekar kanske det säger en del… Och du behöver absolut inte känns rädsla för att bli lämnad ensam! Jag kom mina kompisar mycket myxket närmre när vi gjorde slut, just för att när han och jag var tillsammans var jag aldrig med mina vänner. Jag är gladare nu. Hoppas det löser sig, kram <3

  222. Jag hade det precis samma i mitt senaste förhållande. Det tog slut i september och det var skitsvårt och jättetufft i början. Vi var som er, nästan sambos, vi sov varje dag och går även i samma klass så vi träffades konstant. Jag kan säga nu med handen på hjärtat att jag mår bättre nu, och jag har lärt mig att lita ALLTID på din magkänsla. Låter klyschigt men sååå sant. Vad känner du? Om du tvekar kanske det säger en del… Och du behöver absolut inte känns rädsla för att bli lämnad ensam! Jag kom mina kompisar mycket myxket närmre när vi gjorde slut, just för att när han och jag var tillsammans var jag aldrig med mina vänner. Jag är gladare nu. Hoppas det löser sig, kram <3

  223. Jag känner exakt samma sak. Men försöker vända det till något positivt, det finns ingen anledning att gå och grubbla över det faktum att man förmodligen inte skulle klara sig utan honom när man faktiskt har honom där.

    Du har valt att ge honom ditt hjärta och du skriver ju att han gör dig till världens lyckligaste, då kan han ta hand om ditt hjärta. Njut av att du har hittat kärleken. Kram

  224. Åh jag har precis varit i din sits! Fick ett enormt utbrott med finnar i julas så gick iväg till apoteket och köpte produkten Basiderm. Den gav sååå bra resultat! Man får ge det tid men på mig gjorde det verkligen skillnad. Hade först 5% men jag köpte idag gelén som har 10%. Den är riktigt bra och jag rekommenderar dig att köpa dom för dom kommer göra skillnad! Jag mår mycket bättre sen jag började använda dem. Jag får finnar pga mina hormoner. Testa dom, ge dom en chans ca 6 veckor som man ska göra så hoppas jag verkligen du får skillnad för jag vet precis hur det känns att må dåligt över sina finnar! Kommer skriva en recension senare på min egna blogg (http://finest.se/juliawesters) så kolla lite senare så visar jag resultat! Kram på dig!

  225. Jag känner exakt samma sak. Men försöker vända det till något positivt, det finns ingen anledning att gå och grubbla över det faktum att man förmodligen inte skulle klara sig utan honom när man faktiskt har honom där.

    Du har valt att ge honom ditt hjärta och du skriver ju att han gör dig till världens lyckligaste, då kan han ta hand om ditt hjärta. Njut av att du har hittat kärleken. Kram

  226. Åh jag har precis varit i din sits! Fick ett enormt utbrott med finnar i julas så gick iväg till apoteket och köpte produkten Basiderm. Den gav sååå bra resultat! Man får ge det tid men på mig gjorde det verkligen skillnad. Hade först 5% men jag köpte idag gelén som har 10%. Den är riktigt bra och jag rekommenderar dig att köpa dom för dom kommer göra skillnad! Jag mår mycket bättre sen jag började använda dem. Jag får finnar pga mina hormoner. Testa dom, ge dom en chans ca 6 veckor som man ska göra så hoppas jag verkligen du får skillnad för jag vet precis hur det känns att må dåligt över sina finnar! Kommer skriva en recension senare på min egna blogg (http://finest.se/juliawesters) så kolla lite senare så visar jag resultat! Kram på dig!

  227. Jag hade ifrågasatt honom, blockat honom exakt överallt och bytt lösen överallt! Det där är inte okej någonstans. Du lever ditt liv nu. Bara för att du har skaffat en ny kille så kan inte han komma och tro att det ska bli ni igen. För många är ju så, vill ha det dom inte kan få. Det kommer bli bra!! Håll ihop med din pojkvän och ta er igenom det tillsammans <3

  228. Han ska på inflyttningfest på lördag för en gammal klasskompis. Sedan ska vissa av de bjudna ut efteråt. Jag vill inte det… Och så frågar han mig om han får?! Jag bestämmer inte det och han vet att jag säger så. Han vet även också att jag inte är bekväm med att han ska på festen då hon som håller festen inte tyckte att vi skulle vara tillsamman för något år sedan. Sedan kommer det en del tjejer som jag ogillar på den här festen också…
    fan…

  229. Jag hade ifrågasatt honom, blockat honom exakt överallt och bytt lösen överallt! Det där är inte okej någonstans. Du lever ditt liv nu. Bara för att du har skaffat en ny kille så kan inte han komma och tro att det ska bli ni igen. För många är ju så, vill ha det dom inte kan få. Det kommer bli bra!! Håll ihop med din pojkvän och ta er igenom det tillsammans <3

  230. Han ska på inflyttningfest på lördag för en gammal klasskompis. Sedan ska vissa av de bjudna ut efteråt. Jag vill inte det… Och så frågar han mig om han får?! Jag bestämmer inte det och han vet att jag säger så. Han vet även också att jag inte är bekväm med att han ska på festen då hon som håller festen inte tyckte att vi skulle vara tillsamman för något år sedan. Sedan kommer det en del tjejer som jag ogillar på den här festen också…
    fan…

  231. Ångest förekommer i vår vardag mer än vad vi tror. Ångest har en eller flera punkter samlade i mitten, som en kärna. Ifrån den här kärnan sträcker sig så många grenar och alla dessa grenar bygger upp ångesten. Du är någonstans väldigt splittrad och hittar inte till kärnan. Du måste veta var din ångest sitter, vare sig du inte vill erkänna den för dig själv eller samhället är det första steget. Hur du ska kunna göra sönder den här mittpunkten måste du såklart göra någonting åt det. Är det en föränding som behövs? Är det kärlek som behövs? är det support som behövs? Är det frihet som behövs? DU är den enda som kan göra en förändring och du kan komma ur depression med hjälp eller på egen hand det beror på var ditt problem sitter och vad DU känner är bäst. Det gäller att finna sig själv och det gäller att hitta kryphålen! Jag tror på dig <3

  232. Det här med att ge hela sitt hjärta till någon för allra första gången, och han har sönder det. Varje dag i ett år har han sönder det. Och jag kommer alltid tacka mig själv för att jag tog mig ur det. För att jag såg mitt eget värde. Lyssnade på min magkänsla. Någonstans såg hur långt all skit hade gått, och jag hade bara fastnat någonstans i mörkret och nöjt mig där, för han ville faktiskt vara med mig. Och han sa att han älskade mig. Men jag kommer alltid att visa ett fett långfinger varje gång jag kör förbi lägenhetshuset med bilen. För han tog något ifrån mig som jag inte kommer att få tillbaks. Det här jävla aset, som jag älskade högt.

  233. Folk som skrattar är endast osäkra på sig själva! Du är unik och sticker ut ur mängden, därför kollar folk på dig, du är inte som andra THANK GOD för det!!!! Vi behöver fler unika, vackra människor!
    Har du anmält din pappas far? Eller har du talat om det för någon? Vi alla här inne har din rygg, så känn dig INTE ensam!!!
    Och tro mig, du orkar! Du orkar sååå mycket mer. Det finns en anledning till varför du lever idag även efter 10 självmordsförsök. Inse det bara, du ska INTE dö!

  234. Ångest förekommer i vår vardag mer än vad vi tror. Ångest har en eller flera punkter samlade i mitten, som en kärna. Ifrån den här kärnan sträcker sig så många grenar och alla dessa grenar bygger upp ångesten. Du är någonstans väldigt splittrad och hittar inte till kärnan. Du måste veta var din ångest sitter, vare sig du inte vill erkänna den för dig själv eller samhället är det första steget. Hur du ska kunna göra sönder den här mittpunkten måste du såklart göra någonting åt det. Är det en föränding som behövs? Är det kärlek som behövs? är det support som behövs? Är det frihet som behövs? DU är den enda som kan göra en förändring och du kan komma ur depression med hjälp eller på egen hand det beror på var ditt problem sitter och vad DU känner är bäst. Det gäller att finna sig själv och det gäller att hitta kryphålen! Jag tror på dig <3

  235. Det här med att ge hela sitt hjärta till någon för allra första gången, och han har sönder det. Varje dag i ett år har han sönder det. Och jag kommer alltid tacka mig själv för att jag tog mig ur det. För att jag såg mitt eget värde. Lyssnade på min magkänsla. Någonstans såg hur långt all skit hade gått, och jag hade bara fastnat någonstans i mörkret och nöjt mig där, för han ville faktiskt vara med mig. Och han sa att han älskade mig. Men jag kommer alltid att visa ett fett långfinger varje gång jag kör förbi lägenhetshuset med bilen. För han tog något ifrån mig som jag inte kommer att få tillbaks. Det här jävla aset, som jag älskade högt.

  236. Folk som skrattar är endast osäkra på sig själva! Du är unik och sticker ut ur mängden, därför kollar folk på dig, du är inte som andra THANK GOD för det!!!! Vi behöver fler unika, vackra människor!
    Har du anmält din pappas far? Eller har du talat om det för någon? Vi alla här inne har din rygg, så känn dig INTE ensam!!!
    Och tro mig, du orkar! Du orkar sååå mycket mer. Det finns en anledning till varför du lever idag även efter 10 självmordsförsök. Inse det bara, du ska INTE dö!

  237. Jag kan börja såhär en av mina bästa vänner jag har känt i cirka 12år skaffade sig en pojkvän för cirka 3-4år sedan men det är slut imellan dom nu, men medans dom var tillsammans så behandlade hon mig som skit och hon brydde sig inte om mig heller för den delen, jag mådde riktigt jävla dåligt och ville bara gråta ut ibland för jag var så sårad och efter att dom gjorde slut efter 1-2år så skulle man ju vara den där stöttande bästa vännen men jag funderade ofta hur fan ska jag göra hon var min bästa vän och vi hade alla dom där fina och roliga minnena tillsammans men hur var hon mot mig och vad hade hon gjort mig? Och det var inte heller som vi kunde gå skilda vägar för vi gick i samma klass under den tiden och vi hade samma vänner runt om oss också.. Men jag fortsatte som att jag inte brydde mig vilket jag egentligen gjorde och nu då nått år senare? Vi går inte i samma klass nu för vi valde olika linjer på gymnasiet men har träningar på fritiden ihop (men ska sluta i den sporten om några månader) och vi har fortfarande samma vänner runt om oss så man har väl någon kik grupp eller liknande där man skriver med varandra och man ses ju om man är något gäng tillsammans och jag beter mig som om det där aldrig har hänt men egentligen har jag det kvar i huvudet hur hon var mot mig sådär riktigt taskig och det kan jag tycka fortfarande att hon är, kan säga taskiga saker bla och då tycker jag att hon borde kunna försöka se hur jag var och är mot henne nu men det gör hon aldrig.. Men jag vet inte jag hur jag ska göra, ska man släppa kontakten helt om någon som har varit så nära till en och varit en vän som funnits omkring en alla dessa år, eller ska jag bara gå vidare och låta det vara???

  238. Jag kan börja såhär en av mina bästa vänner jag har känt i cirka 12år skaffade sig en pojkvän för cirka 3-4år sedan men det är slut imellan dom nu, men medans dom var tillsammans så behandlade hon mig som skit och hon brydde sig inte om mig heller för den delen, jag mådde riktigt jävla dåligt och ville bara gråta ut ibland för jag var så sårad och efter att dom gjorde slut efter 1-2år så skulle man ju vara den där stöttande bästa vännen men jag funderade ofta hur fan ska jag göra hon var min bästa vän och vi hade alla dom där fina och roliga minnena tillsammans men hur var hon mot mig och vad hade hon gjort mig? Och det var inte heller som vi kunde gå skilda vägar för vi gick i samma klass under den tiden och vi hade samma vänner runt om oss också.. Men jag fortsatte som att jag inte brydde mig vilket jag egentligen gjorde och nu då nått år senare? Vi går inte i samma klass nu för vi valde olika linjer på gymnasiet men har träningar på fritiden ihop (men ska sluta i den sporten om några månader) och vi har fortfarande samma vänner runt om oss så man har väl någon kik grupp eller liknande där man skriver med varandra och man ses ju om man är något gäng tillsammans och jag beter mig som om det där aldrig har hänt men egentligen har jag det kvar i huvudet hur hon var mot mig sådär riktigt taskig och det kan jag tycka fortfarande att hon är, kan säga taskiga saker bla och då tycker jag att hon borde kunna försöka se hur jag var och är mot henne nu men det gör hon aldrig.. Men jag vet inte jag hur jag ska göra, ska man släppa kontakten helt om någon som har varit så nära till en och varit en vän som funnits omkring en alla dessa år, eller ska jag bara gå vidare och låta det vara???

  239. Får ont i magen! 🙁 Uppenbarligen tycker han att det här är lika jobbigt som du tycker. Att han tar bort dig överallt är för att han fortfarande har känslor för dig, vilket inte är konstigt med tanke på att ni varit tillsammans i två år. DU är inte värdelös eller betydelsefull, det är det sista du får tro. Av de jag har pratat med så har de flesta killarna varit ”elaka” efter ett break up för att dem vill ”hämnas” och få sina tjejer (eller ja ex) att må dåligt.

    Massa massa kärlek till dig <3

  240. Den känslan du har tacklas jag med varje dag och även fast jag glömmer det mer och mer varje dag och gömmer det inom mig mer och mer för varje dag som går kommer alltid den där delen av mig fattas pågrund av han. Han som gjorde så mycket skada men så mycket lycka. Du är bäst som fann ditt egna värde <3

  241. Ta kontakt med ungdomsmottagningen, där finns terapeuter!
    Hemskt att du var så liten, blir så himla ledsen…

  242. Får ont i magen! 🙁 Uppenbarligen tycker han att det här är lika jobbigt som du tycker. Att han tar bort dig överallt är för att han fortfarande har känslor för dig, vilket inte är konstigt med tanke på att ni varit tillsammans i två år. DU är inte värdelös eller betydelsefull, det är det sista du får tro. Av de jag har pratat med så har de flesta killarna varit ”elaka” efter ett break up för att dem vill ”hämnas” och få sina tjejer (eller ja ex) att må dåligt.

    Massa massa kärlek till dig <3

  243. Den känslan du har tacklas jag med varje dag och även fast jag glömmer det mer och mer varje dag och gömmer det inom mig mer och mer för varje dag som går kommer alltid den där delen av mig fattas pågrund av han. Han som gjorde så mycket skada men så mycket lycka. Du är bäst som fann ditt egna värde <3

  244. Ta kontakt med ungdomsmottagningen, där finns terapeuter!
    Hemskt att du var så liten, blir så himla ledsen…

  245. Jag har riktigt dåligt självförtroende. Försöker bygga upp det dock. Men here’s the deal; alltså förra året gillade jag en kille ( or so i thought ) men aa, vi skrev o pratade och han ville iaf träffas och så och ja? Visst det låter ju as nice. Men jag är så sjukt feg så jag ljög för han och sa att jag var sjuk eller inte kunde och så.
    Jag var jättebesviken på mig själv flera månader efter vi slutade prata. Tänk om det skulle kunna blivit något om jag inte hade vart så jävla feg?
    I somras, 2014, började jag prata med en annan kille som sa att han gillade mig och han var jättegullig mot mig. Jag gillade han. Men Samma sak hände där, han sa att han ville gå på bio, jag är för feg och bangar ur.
    Then i did some real thinking och kom fram till att jag varken gillade eller var kär i någon av de killarna, jag gillade bara faktumet av att någon ville ha mig. Men sen så fort shit got real, var jag för osäker.
    Ordspråket ” man måste älska sig själv, innan man kan älska nån annan” må vara klyshigt, men sant.
    Jag skäms än idag för hur jag betedde mig mot de killarna

  246. Jag har riktigt dåligt självförtroende. Försöker bygga upp det dock. Men here’s the deal; alltså förra året gillade jag en kille ( or so i thought ) men aa, vi skrev o pratade och han ville iaf träffas och så och ja? Visst det låter ju as nice. Men jag är så sjukt feg så jag ljög för han och sa att jag var sjuk eller inte kunde och så.
    Jag var jättebesviken på mig själv flera månader efter vi slutade prata. Tänk om det skulle kunna blivit något om jag inte hade vart så jävla feg?
    I somras, 2014, började jag prata med en annan kille som sa att han gillade mig och han var jättegullig mot mig. Jag gillade han. Men Samma sak hände där, han sa att han ville gå på bio, jag är för feg och bangar ur.
    Then i did some real thinking och kom fram till att jag varken gillade eller var kär i någon av de killarna, jag gillade bara faktumet av att någon ville ha mig. Men sen så fort shit got real, var jag för osäker.
    Ordspråket ” man måste älska sig själv, innan man kan älska nån annan” må vara klyshigt, men sant.
    Jag skäms än idag för hur jag betedde mig mot de killarna

  247. Efter att jag nu har legat och läst allas kommentarer och storys måste jag börja med att säga hur jävla starka ni alla är och jag vill bara krama om er alla. Ellinor, du är utan tvekan en av de mest inspirerande människorna jag vet.

    Jag vet inte riktigt hur jag ska börja men jag skriver bara och ni får leva med att det är sjukt osammanhängande.

    Jag är en snart 20årig tjej från Norrland. Jag har en hel del bagage om man säga så, varit med om väldigt mycket på kort tid som påverkat mitt psyke. Det känns verkligen som om jag försöker få folk att tycka synd om mig när jag berättar allt detta men det är det sista jag vill. Jag vill heller inte bli dömd för mina handlingar.

    Jag vart mobbad under hela grundskolan, för mitt utseende, min längd (är kort) med mera. Jag blev utfryst från de andra, de brukade putta iväg min bänk i klassrummet eller låta mig äta ensam i matsalen. I och med att jag inte hade några riktiga vänner så sökte jag mig till ”vänner” online, vart medlem på en massa konstiga hemsidor och snackade med massa främlingar på MSN. Var så jävla blind för verkligheten, godtrogen, litade på att de verkligen var ärliga. Men såklart så föll jag offer för diverse vider och även en kille som i slutändan visade dig bara en kille som gick i paralellklassen. Det började rätt oskyldigt, en bild på min kropp i underkläder, en barnkropp, men urartade till något betydligt värre, han började hota mig. Jag skulle skicka mer bilder, visa upp mig i cam, om inte skulle den första bilden spridas på internet. Han höll på till och med jag var 17 år, mer eller mindre (det gick i perioder och jag visste inte att det var killen i paralellklassen förns det att jag var 16). Jag vågade inte anmäla, men som tur är så vågade en annan tjej det och det blev efter många om och men rättegång mot denna kille, det var 9 målsägande, men det var ett stort mörkertal.

    Som ni kanske förstår mådde jag dåligt under tiden han ”höll på” så när jag var 14 så träffade jag en kille som jag blev kär i o

  248. Tack så jätteJÄTTEMYCKET för ditt svar. Det betyder verkligen. Ska testa Basiderm, hoppas det funkar på mig med, tack återigen!!! Kram

  249. Efter att jag nu har legat och läst allas kommentarer och storys måste jag börja med att säga hur jävla starka ni alla är och jag vill bara krama om er alla. Ellinor, du är utan tvekan en av de mest inspirerande människorna jag vet.

    Jag vet inte riktigt hur jag ska börja men jag skriver bara och ni får leva med att det är sjukt osammanhängande.

    Jag är en snart 20årig tjej från Norrland. Jag har en hel del bagage om man säga så, varit med om väldigt mycket på kort tid som påverkat mitt psyke. Det känns verkligen som om jag försöker få folk att tycka synd om mig när jag berättar allt detta men det är det sista jag vill. Jag vill heller inte bli dömd för mina handlingar.

    Jag vart mobbad under hela grundskolan, för mitt utseende, min längd (är kort) med mera. Jag blev utfryst från de andra, de brukade putta iväg min bänk i klassrummet eller låta mig äta ensam i matsalen. I och med att jag inte hade några riktiga vänner så sökte jag mig till ”vänner” online, vart medlem på en massa konstiga hemsidor och snackade med massa främlingar på MSN. Var så jävla blind för verkligheten, godtrogen, litade på att de verkligen var ärliga. Men såklart så föll jag offer för diverse vider och även en kille som i slutändan visade dig bara en kille som gick i paralellklassen. Det började rätt oskyldigt, en bild på min kropp i underkläder, en barnkropp, men urartade till något betydligt värre, han började hota mig. Jag skulle skicka mer bilder, visa upp mig i cam, om inte skulle den första bilden spridas på internet. Han höll på till och med jag var 17 år, mer eller mindre (det gick i perioder och jag visste inte att det var killen i paralellklassen förns det att jag var 16). Jag vågade inte anmäla, men som tur är så vågade en annan tjej det och det blev efter många om och men rättegång mot denna kille, det var 9 målsägande, men det var ett stort mörkertal.

    Som ni kanske förstår mådde jag dåligt under tiden han ”höll på” så när jag var 14 så träffade jag en kille som jag blev kär i o

  250. Tack så jätteJÄTTEMYCKET för ditt svar. Det betyder verkligen. Ska testa Basiderm, hoppas det funkar på mig med, tack återigen!!! Kram

  251. Känner igen mig så sjukt mycket. Men det är klart som fan att vi får vara ledsna om vi är ledsna. Låt dig själv vara ledsen och bry dig inte ett skit om vad andra tycker <3333

  252. Jag förstår exakt vad du menar med att ingenting är kul. Det spelar ingen roll om man ska göra något som man innan älskade. För ingenting är kul. Man vill helst bara vara ensam för att ingen förstår, försöker förstå, eller vill förstå. Alla har sitt egna och det enda som förväntas av en är att man ska finnas där för alla andra och vara glada. För ingen ser en anledning till att man ska vara ledsen. Men grejen är ju att dem vet ju inte, dem förstår ju inte, varför och vad det är som får en må så. För att dem är så självupptagna.
    Jag hoppas allting löser sig med dig, mitt tips är att aldig nöja sig, omringa dig av rätt människor, för dem finns, även om det är få.

  253. Känner igen mig så sjukt mycket. Men det är klart som fan att vi får vara ledsna om vi är ledsna. Låt dig själv vara ledsen och bry dig inte ett skit om vad andra tycker <3333

  254. Jag förstår exakt vad du menar med att ingenting är kul. Det spelar ingen roll om man ska göra något som man innan älskade. För ingenting är kul. Man vill helst bara vara ensam för att ingen förstår, försöker förstå, eller vill förstå. Alla har sitt egna och det enda som förväntas av en är att man ska finnas där för alla andra och vara glada. För ingen ser en anledning till att man ska vara ledsen. Men grejen är ju att dem vet ju inte, dem förstår ju inte, varför och vad det är som får en må så. För att dem är så självupptagna.
    Jag hoppas allting löser sig med dig, mitt tips är att aldig nöja sig, omringa dig av rätt människor, för dem finns, även om det är få.

  255. Är i exakt samma situation, fast är inte riktigt säker på om jag verkligen gillar honom med tanke på hur dumpad jag blev förra året, jag vågar lixsom inte känna ngt.
    Jag försöker bara njuta av stunden, blir det något så bli det det, annars var det inte meningen. Tycker verkligen inte du ska satsa på den andra killen bara för att han gillar dig. Gör det du vill om inte annat rocka som singel tills den RÄTTA dyker upp:) kram på dig

  256. Är i exakt samma situation, fast är inte riktigt säker på om jag verkligen gillar honom med tanke på hur dumpad jag blev förra året, jag vågar lixsom inte känna ngt.
    Jag försöker bara njuta av stunden, blir det något så bli det det, annars var det inte meningen. Tycker verkligen inte du ska satsa på den andra killen bara för att han gillar dig. Gör det du vill om inte annat rocka som singel tills den RÄTTA dyker upp:) kram på dig

  257. Jag är i ett förhållande just nu, med en kille som är några månader äldre än mig. Han älskar mig och jag älskar honom men han är så otroligt svartsjuk. Han gillar inte att jag tillexempel går på fester för han tror att jag kommer bli raggad på och sen inte berätta det för honom, Han gillar inte heller några av mina killkompisar jag har, och kan bli sur om jag går med dom i skolan eller smsar med dom, men dom är mina barndomsvänner och jag ser dom bara som vänner. HAn säger att han har svårt att lita på mig då hans förra tjejer har varit otrogna mot honom men han borde la ändå efter 7 månader se att jag inte är som de andra tjejerna?
    Han har också flertal gånger blivit riktigt sur när jag inte har kunnat träffas för att jag måste plugga eller om jag har andra planer. DEt känns som vad vi än bråkar om vrider han det till mig och får det att bli mitt fel när jag inte har gjort något fel alls. Han är envis och vill inte riktigt erkänna hans fel. Jag vet inte hur jag ska göra med honom då vi har haft två stora bråk på sistone och jag känner att mina känslor minskar… Jag älskar honom och vill inte att han ska vara sån här. Han kan så lätt bli sur för absolut ingenting!! Jag vet inte va jag ska göra..

    Han säger också att han inte tycker om min bästa vän och det är så jobbigt då vi tre umgicks nästan hela sommaren, och nu har han något emot henne. Jag blir uppriktigt ledsen för jag vill att vi ska fortsätta att umgås men det går inte…

  258. Jag är i ett förhållande just nu, med en kille som är några månader äldre än mig. Han älskar mig och jag älskar honom men han är så otroligt svartsjuk. Han gillar inte att jag tillexempel går på fester för han tror att jag kommer bli raggad på och sen inte berätta det för honom, Han gillar inte heller några av mina killkompisar jag har, och kan bli sur om jag går med dom i skolan eller smsar med dom, men dom är mina barndomsvänner och jag ser dom bara som vänner. HAn säger att han har svårt att lita på mig då hans förra tjejer har varit otrogna mot honom men han borde la ändå efter 7 månader se att jag inte är som de andra tjejerna?
    Han har också flertal gånger blivit riktigt sur när jag inte har kunnat träffas för att jag måste plugga eller om jag har andra planer. DEt känns som vad vi än bråkar om vrider han det till mig och får det att bli mitt fel när jag inte har gjort något fel alls. Han är envis och vill inte riktigt erkänna hans fel. Jag vet inte hur jag ska göra med honom då vi har haft två stora bråk på sistone och jag känner att mina känslor minskar… Jag älskar honom och vill inte att han ska vara sån här. Han kan så lätt bli sur för absolut ingenting!! Jag vet inte va jag ska göra..

    Han säger också att han inte tycker om min bästa vän och det är så jobbigt då vi tre umgicks nästan hela sommaren, och nu har han något emot henne. Jag blir uppriktigt ledsen för jag vill att vi ska fortsätta att umgås men det går inte…

  259. Shit vad sjukt har faktiskt varit med om exakt samma sak. Min vän var borta i ca 4-6 månader åt gången (typ 7-8 gånger). Det var hemskt, alltså obeskrivligt hemskt. Det är precis som du säger, man drömmer mardrömmar, tänker så himla mycket, skapar en grov stress och sömnen blir helt förstörd. Man sitter och typ väntar på något? Jag ”väntade” på meddelandet om att han var död. Samtidigt som jag höll på dö själv av tanken bara… Tiden går så fruktansvärt segt och jag lider verkligen med dig. Idag är min vän hemma och det känns så himla skönt. Mindre skönt att han vill ut igen… Önska jag kunde ge dig något tips 🙁

  260. Shit vad sjukt har faktiskt varit med om exakt samma sak. Min vän var borta i ca 4-6 månader åt gången (typ 7-8 gånger). Det var hemskt, alltså obeskrivligt hemskt. Det är precis som du säger, man drömmer mardrömmar, tänker så himla mycket, skapar en grov stress och sömnen blir helt förstörd. Man sitter och typ väntar på något? Jag ”väntade” på meddelandet om att han var död. Samtidigt som jag höll på dö själv av tanken bara… Tiden går så fruktansvärt segt och jag lider verkligen med dig. Idag är min vän hemma och det känns så himla skönt. Mindre skönt att han vill ut igen… Önska jag kunde ge dig något tips 🙁

  261. Jag har haft ätstörningar i mer än 3 år nu. Vart till en ätstörningsenhet i 1 år snart, men tappar alltid motivationen för precis allt. Jag behöver ha allt på plats, kompisar, killar, vikten, skolan osv för att vara lycklig på riktigt. Jag skrattar inte på riktigt. Jag hittar på ursäkter för att va med folk hela tiden, för jag pallar fan inte. Jag orkar inte vara glad en längre tid, jag orkar inte hålla humöret uppe, jag orkar inte försöka dölja alla fel min kropp har. Samtidigt som jag söker uppmärksamheten, jag måste veta att en kille vill ha mig, jag måste se att det finns nån där hela tiden annars gör det istället mig olycklig. Jag hoppas av mitt hjärta att jag pallar detta. Att jag kan vara med mina fantastiska vänner utan att behöva tvinna ut mig, och att jag kan va lycklig för att jag är jag. Jag blir så otroligt rörd när jag läser allt. För ja, vi kan fan klarar detta tillsammans, det tror jag till hundra procent. Ni alla äger så otroligt mycket.

  262. Jag har haft ätstörningar i mer än 3 år nu. Vart till en ätstörningsenhet i 1 år snart, men tappar alltid motivationen för precis allt. Jag behöver ha allt på plats, kompisar, killar, vikten, skolan osv för att vara lycklig på riktigt. Jag skrattar inte på riktigt. Jag hittar på ursäkter för att va med folk hela tiden, för jag pallar fan inte. Jag orkar inte vara glad en längre tid, jag orkar inte hålla humöret uppe, jag orkar inte försöka dölja alla fel min kropp har. Samtidigt som jag söker uppmärksamheten, jag måste veta att en kille vill ha mig, jag måste se att det finns nån där hela tiden annars gör det istället mig olycklig. Jag hoppas av mitt hjärta att jag pallar detta. Att jag kan vara med mina fantastiska vänner utan att behöva tvinna ut mig, och att jag kan va lycklig för att jag är jag. Jag blir så otroligt rörd när jag läser allt. För ja, vi kan fan klarar detta tillsammans, det tror jag till hundra procent. Ni alla äger så otroligt mycket.

  263. Hej Ellinor, jag beundrar dig stort och du är min största förebild, du har hjälpt mig sjukt mycket när jag varit nere. Iallafall så vill jag skriva av mig här, jag är en 15 årig tjej som går sista året på högstadiet där all press förekommer och det är detta jag har de jobbigt med, skolan. Det är så mycket press för mig som inte ligger på topp betygen som många andra tjejer i min klass gör, jag är inte underkänd men de blir en enorm stress och press när alla är så mycket bättre än en själv. Inte nog med att jag har så mycket stress i skolan så blir jag kränkt dagligen av klasskamrater med olämpliga kommentarer, detta har blivit så jobbigt och gått så långt att jag vaknar med en klump i magen och säger till mamma och pappa att jag har ont i magen och inte kan gå till skolan för att jag vågar inte, jag vill inte börja gråta i skolan och visa min svaghet. Jag försöker kämpa nu de är inte långt kvar tills vi slutar men jag vet inte om jag pallar så mycket mer. Kram du är bäst Ellinor??????

  264. Hej Ellinor, jag beundrar dig stort och du är min största förebild, du har hjälpt mig sjukt mycket när jag varit nere. Iallafall så vill jag skriva av mig här, jag är en 15 årig tjej som går sista året på högstadiet där all press förekommer och det är detta jag har de jobbigt med, skolan. Det är så mycket press för mig som inte ligger på topp betygen som många andra tjejer i min klass gör, jag är inte underkänd men de blir en enorm stress och press när alla är så mycket bättre än en själv. Inte nog med att jag har så mycket stress i skolan så blir jag kränkt dagligen av klasskamrater med olämpliga kommentarer, detta har blivit så jobbigt och gått så långt att jag vaknar med en klump i magen och säger till mamma och pappa att jag har ont i magen och inte kan gå till skolan för att jag vågar inte, jag vill inte börja gråta i skolan och visa min svaghet. Jag försöker kämpa nu de är inte långt kvar tills vi slutar men jag vet inte om jag pallar så mycket mer. Kram du är bäst Ellinor??????

  265. Jag är så trött på att alltid känna mig ensam, fast jag inte är det. Jag är verkligen inte det, har flera syskon, massa vänner som jag står nära osv, men det är något som fattas. Vi är ett tjejgäng på sex personer och vi har umgåtts allihop i ungefär 5 år nu, men en del av dom har jag känt sen dagis. Vi står varandra jättenära och jag kan säga allt till dom, men såklart står jag inte lika nära alla. Men det är inte det som är grejen. Jag har känt såhär i över ett år nu och vet inte vad mitt problem är, då jag dessutom umgås med andra utanför vårat ”gäng”. Jag är så trött och ledsen nästan dagligen pga att känslan av ensamhet har gnagt sig fast så långt in att jag inte vet vart jag ska börja.

  266. Jag är så trött på att alltid känna mig ensam, fast jag inte är det. Jag är verkligen inte det, har flera syskon, massa vänner som jag står nära osv, men det är något som fattas. Vi är ett tjejgäng på sex personer och vi har umgåtts allihop i ungefär 5 år nu, men en del av dom har jag känt sen dagis. Vi står varandra jättenära och jag kan säga allt till dom, men såklart står jag inte lika nära alla. Men det är inte det som är grejen. Jag har känt såhär i över ett år nu och vet inte vad mitt problem är, då jag dessutom umgås med andra utanför vårat ”gäng”. Jag är så trött och ledsen nästan dagligen pga att känslan av ensamhet har gnagt sig fast så långt in att jag inte vet vart jag ska börja.

  267. Det är verkligen hemskt det du skriver om. Jag kan inte föreställa mig allt du har gått igenom men du klarar det här! Du är betydelsefull och unik. Även om livet är värdelöst och inget känns meningsfullt just nu så kommer det ljusna, det kommer bli bättre. Tro på dig själv hur svårt det än kan vara, för du är bra som du är ,så mycket bättre än vad du själv tror. Jag har också varit nere på botten men klättrat upp och allt känns mycket bättre nu. Ge aldrig upp, du klarar det!!

  268. Det är verkligen hemskt det du skriver om. Jag kan inte föreställa mig allt du har gått igenom men du klarar det här! Du är betydelsefull och unik. Även om livet är värdelöst och inget känns meningsfullt just nu så kommer det ljusna, det kommer bli bättre. Tro på dig själv hur svårt det än kan vara, för du är bra som du är ,så mycket bättre än vad du själv tror. Jag har också varit nere på botten men klättrat upp och allt känns mycket bättre nu. Ge aldrig upp, du klarar det!!

  269. Jag är en tjej på 16 år och har verkligen jätte små bröst. Det är kompisar i klassen som kommenterar dom. Jag jämför mig mycket med dom andra och fattar inte varför det är just jag? Jag ör singel, de flesta killar vill ju ha tjejer med stora bröst och stor och thigt rumpa. Men jag har verkligen små….. Ingen kille gillar mig och jag känner mig verkligen oviktig. Det känns som ingen bryr sig om mig.

  270. Jag är en tjej på 16 år och har verkligen jätte små bröst. Det är kompisar i klassen som kommenterar dom. Jag jämför mig mycket med dom andra och fattar inte varför det är just jag? Jag ör singel, de flesta killar vill ju ha tjejer med stora bröst och stor och thigt rumpa. Men jag har verkligen små….. Ingen kille gillar mig och jag känner mig verkligen oviktig. Det känns som ingen bryr sig om mig.

  271. Min pojkvän är verkligen den personen jag vill spendera mitt liv med. Han är underbar mot mig, hans familj är helt underbara, älskar allt som har med honom att göra. Däremot känns det som min svartsjuka tar över lite, vi bråkar ganska ofta (eller jag blir sur på honom) pga att jag blir svartsjuk. Jag klarar typ inte av att han har tjejkompisar vilket han accepterar för han älskar mig osv (dock har han inte så många tjejkompisar), jag klarar inte av att han gillar andra tjejers profilbilder, jag tycker detta är jättejobbigt!! Jag minns en gång när han hade pratat skype med sin bästa tjejkompis + några killkompisar och jag började nästan gråta för jag tyckte det var så jobbigt….
    Jag tänker absolut inte göra slut med honom pga att jag har svårt med svartsjukan… Tips????
    Ellinor, du är grym! <3

  272. Min pojkvän är verkligen den personen jag vill spendera mitt liv med. Han är underbar mot mig, hans familj är helt underbara, älskar allt som har med honom att göra. Däremot känns det som min svartsjuka tar över lite, vi bråkar ganska ofta (eller jag blir sur på honom) pga att jag blir svartsjuk. Jag klarar typ inte av att han har tjejkompisar vilket han accepterar för han älskar mig osv (dock har han inte så många tjejkompisar), jag klarar inte av att han gillar andra tjejers profilbilder, jag tycker detta är jättejobbigt!! Jag minns en gång när han hade pratat skype med sin bästa tjejkompis + några killkompisar och jag började nästan gråta för jag tyckte det var så jobbigt….
    Jag tänker absolut inte göra slut med honom pga att jag har svårt med svartsjukan… Tips????
    Ellinor, du är grym! <3

  273. I somras pratade jag med en kille och jag var så glad för den här killen var snäll, rolig, snygg, absolut allt! Vi pratade ett ganska långt tag när han en kväll frågar mig om att ”skicka en bild”. Jag blev så arg, det bara kokade inom mig. Varför ska alltid killarna förstöra genom att fråga om dom j*** bilderna. Förstår inte dom hur respektlöst det är, fy blir så irriterad på vissa människor.

    Efter jag sa nej började han skylla ifrån sig från allt. Han sa hur hans kompisgäng var komplicerat och hur dom ”inte tog in några” vilket jag förstod att det menade ”vi kommer aldrig bli något för mina kompisar accepterar inte alla tjejer”. Så jag förstod att den här killen inte var något att ha.

  274. I somras pratade jag med en kille och jag var så glad för den här killen var snäll, rolig, snygg, absolut allt! Vi pratade ett ganska långt tag när han en kväll frågar mig om att ”skicka en bild”. Jag blev så arg, det bara kokade inom mig. Varför ska alltid killarna förstöra genom att fråga om dom j*** bilderna. Förstår inte dom hur respektlöst det är, fy blir så irriterad på vissa människor.

    Efter jag sa nej började han skylla ifrån sig från allt. Han sa hur hans kompisgäng var komplicerat och hur dom ”inte tog in några” vilket jag förstod att det menade ”vi kommer aldrig bli något för mina kompisar accepterar inte alla tjejer”. Så jag förstod att den här killen inte var något att ha.

  275. Verkligen, tack för detta svaret! Sån underbar känsla att man inte är ensam, och framför allt att någon lyssnar.

    Tyvärr är jag en så otroligt instängd person, och bryter bara ihop så fort jag försöker öppna mig för någon, så därför gör jag det inte. Känner bara att jag är till besvär när jag sitter där och hulkar och berättar om vad som tynger mig. Men måste bättra mig, för detta är inte en kano man ska behöva ta själv!

    Men att öppna mig på internet är ett bra första steg för mig, så stort tack för att du svarade och tack Ellinor för att du tog initiativet där vi får öppna oss utan att bli dömda! Älskar detta!

  276. Verkligen, tack för detta svaret! Sån underbar känsla att man inte är ensam, och framför allt att någon lyssnar.

    Tyvärr är jag en så otroligt instängd person, och bryter bara ihop så fort jag försöker öppna mig för någon, så därför gör jag det inte. Känner bara att jag är till besvär när jag sitter där och hulkar och berättar om vad som tynger mig. Men måste bättra mig, för detta är inte en kano man ska behöva ta själv!

    Men att öppna mig på internet är ett bra första steg för mig, så stort tack för att du svarade och tack Ellinor för att du tog initiativet där vi får öppna oss utan att bli dömda! Älskar detta!

  277. Det kommer komma en kille en dag som kommer se dig för den du är och han kommer inte bry sig ett skvatt om hur stora eller små bröst du har! Älska dig själv för du ska inte tänka att du är mindre vacker, eller att ingen vill ha dig för att du har små bröst för det spelar ingen roll! Man är lika vacker som person ändå!!!
    Plus att du har många fördelar med en mindre byst, tänk på det! 🙂

  278. VIll bara intyga att jag vill att han ska kunna ha tjejkompisar utan att jag mår dåligt. Jag har killkompisar som jag tycker jättemycket om att prata med och umgås med, och då vill jag att han ska kunna ha rätt till att umgås med tjejer…

  279. Det kommer komma en kille en dag som kommer se dig för den du är och han kommer inte bry sig ett skvatt om hur stora eller små bröst du har! Älska dig själv för du ska inte tänka att du är mindre vacker, eller att ingen vill ha dig för att du har små bröst för det spelar ingen roll! Man är lika vacker som person ändå!!!
    Plus att du har många fördelar med en mindre byst, tänk på det! 🙂

  280. VIll bara intyga att jag vill att han ska kunna ha tjejkompisar utan att jag mår dåligt. Jag har killkompisar som jag tycker jättemycket om att prata med och umgås med, och då vill jag att han ska kunna ha rätt till att umgås med tjejer…

  281. Jag har varit tillsammans med min nuvarande pojkvän i två år i Maj men för två veckor sedan berättade han att han började skriva med en av mina tjejkompisar för att få råd om hur han skulle göra i situationen, att ha en tjej att prata med vilket jag var helt okej med eftersom jag vet vart jag har henne gällande just den situationen och jag tyckte att han behövde någon att prata med. Efter ett par dagar skrev han att han ville träffas och prata, och på kvällen gjorde han slut med mig. Jag var självklart helt förkrossad för jag trodde vi hade det så bra som vi kunde (vi hade inte bråkat på väldigt länge och det kändes bra). Dagen efter var jag mest förbannad över hur han kunde göra så utan att jag fick någon ordentlig förklaring för jag visste att det var mer än så men även att han har svårt för att öppna upp sig. Jag började prata med en killkompis jag lärt känna genom honom och vi pratade och skrev i flera timmar om allt möjligt de två första dagarna, vi träffades och jag kunde verkligen vara mig själv. Jag fick självklart inte känslor för honom men det kändes bra att ha en killkompis som förstod mig.

    Då kom dagen då mitt så kallat ex skrev till mig, berättade att han totalt bröt ihop i duschen (och han gråter endast för att han blir orolig över att jag ska lämna honom eller om någonting riktigt allvarligt har hänt) och jag tvingade honom att ses för jag ville inte återfå den klumpen i magen. Jag var stensäker på att jag inte skulle ta tillbaka honom utan bara ville höra vad han hade att säga, och när vi sågs så grät han och jag sa till mig själv och honom att det var okej att trösta honom, jag menar han var ju ändå min bästa vän och jag hans. Då började han öppna upp sig för mig och berättade hur hela situationen var. Då fick jag reda på att min så kallade vän snackat skit om mig till honom och berättat allt jag sagt till henne (hade inte sagt någonting dumt) trots jag bad om hennes förtroende, men när jag frågade vad han sagt så fick jag svaret ”Du vet att jag

  282. Trots att ni hade en bra relation tidigare så kan ni nog inte gå tillbaka till det ni hade tyvärr så om jag var du så hade jag inte försökt mig på något nytt. Och om han då betedde sig illa och var elak så skulle jag nog säga att han inte är värd din tid, för vem vill ha någon som är elak mot en i slutändan. Med tiden så kan du släppa honom, det lovar jag att du kommer även om det kanske känns omöjligt just nu. Du kommer att hitta bättre killar i framtiden, förhoppningsvis inom en snar framtid om du känner ett behov av att ha en pojkvän. Kramar och hoppas att allt löser sig.

  283. Jag har varit tillsammans med min nuvarande pojkvän i två år i Maj men för två veckor sedan berättade han att han började skriva med en av mina tjejkompisar för att få råd om hur han skulle göra i situationen, att ha en tjej att prata med vilket jag var helt okej med eftersom jag vet vart jag har henne gällande just den situationen och jag tyckte att han behövde någon att prata med. Efter ett par dagar skrev han att han ville träffas och prata, och på kvällen gjorde han slut med mig. Jag var självklart helt förkrossad för jag trodde vi hade det så bra som vi kunde (vi hade inte bråkat på väldigt länge och det kändes bra). Dagen efter var jag mest förbannad över hur han kunde göra så utan att jag fick någon ordentlig förklaring för jag visste att det var mer än så men även att han har svårt för att öppna upp sig. Jag började prata med en killkompis jag lärt känna genom honom och vi pratade och skrev i flera timmar om allt möjligt de två första dagarna, vi träffades och jag kunde verkligen vara mig själv. Jag fick självklart inte känslor för honom men det kändes bra att ha en killkompis som förstod mig.

    Då kom dagen då mitt så kallat ex skrev till mig, berättade att han totalt bröt ihop i duschen (och han gråter endast för att han blir orolig över att jag ska lämna honom eller om någonting riktigt allvarligt har hänt) och jag tvingade honom att ses för jag ville inte återfå den klumpen i magen. Jag var stensäker på att jag inte skulle ta tillbaka honom utan bara ville höra vad han hade att säga, och när vi sågs så grät han och jag sa till mig själv och honom att det var okej att trösta honom, jag menar han var ju ändå min bästa vän och jag hans. Då började han öppna upp sig för mig och berättade hur hela situationen var. Då fick jag reda på att min så kallade vän snackat skit om mig till honom och berättat allt jag sagt till henne (hade inte sagt någonting dumt) trots jag bad om hennes förtroende, men när jag frågade vad han sagt så fick jag svaret ”Du vet att jag

  284. Trots att ni hade en bra relation tidigare så kan ni nog inte gå tillbaka till det ni hade tyvärr så om jag var du så hade jag inte försökt mig på något nytt. Och om han då betedde sig illa och var elak så skulle jag nog säga att han inte är värd din tid, för vem vill ha någon som är elak mot en i slutändan. Med tiden så kan du släppa honom, det lovar jag att du kommer även om det kanske känns omöjligt just nu. Du kommer att hitta bättre killar i framtiden, förhoppningsvis inom en snar framtid om du känner ett behov av att ha en pojkvän. Kramar och hoppas att allt löser sig.

  285. Efter att jag skrev av mig och fick läsa alla andra berättelser grät jag flera floder, både av sorg och lycka. Att få stöd och att veta att man inte är ensamma betyder så jävla mycket!!! Genom detta lär vi oss så mycket. Skulle bara vilja lära känna alla här. Starta en grupp på fb eller något som gör att vi man diskutera detta mer!!! <3

  286. Jag hade en bästis, vi hade jättekul just när vi hade lärt känna varandra och vi blev snabbt nära. Sen kommer jag på henne en dag. När jag skulle komma till henne. men hon var *sjuk* den dagen. Men jag förstod rätt snabbt att hon skolkade, vi hade nämligen friluftsdag, och hon hatade naturen. Så jag åkte dit med bussen när skolan tagit slut. Jag kommer dit och ser att hennes andra bästis, som jag inte alls gillade var där. Sen snackade vi ett tag tillslut alla tre. Hon trodde ju såklart jag inte skulle komma till henne eftersom hon inte var i skolan den dagen.
    Men jag kom då eftersom jag visste att hon inte var sjuk.

    Sen kom det då fram att hon ljugit för mig en massa, under en lång lång tid. och allt jag hade sakt till henne hade hon sakt åt hennes andra bästis. låt oss kalla henne J. Sen hade även *min bästis* sagt allt som J hade sagt åt henne, till mig. Vilken schysst vän va? 🙂
    Jag grät. jag grät konstant. över hur hon kunde ha gjort allt detta mot mig, gått bakom min rygg, ljugit för mig hela tiden och snackat skit om mig bakom min rygg. Det tog hårt. Eftersom jag aldrig hade kunnat göra så gentemot henne någonsin. Aldrig hade tanken slagit mig.

    Det som var lite speciellt var dock när denna J, blev som allra mest ledsen över att min *bästis* hade sagt åt mig vem hon tyckte om.
    J blev endast arg på henne för det ?????

    medans jag bölade över hur hon hade behandlat mig.

    Jag grät konstant i nästan 5 timmar om inte närmare 7. Jag var helt tom. så förkossad. Kände mig så dum och naiv.

    Sen brukar jag också alltid ge folk en andra chans. även fast detta var grovt. men jag ville se om det var möjligt att bli bättre.
    J klippte kontakten med henne direkt. Jag gav en chans.

    Vi har umgåtts en del nu, men nu orkar jag fan inte mera med henne. Altl vi någonsin har planerat har aldrig blivit av. Har fått lama ursäkter och hon har fått mig att bli så ledsen och besviken. Hon säger ständigt en massa orimliga orealistiska saker som inte går hand i hand.
    Hon ljuger om små

  287. Jag har mått dåligt i flera år. Men i början fattade jag inte att jag gjorde det utan antog att alla tonåringar kände som mig. Nu har jag nått botten, jag orkar inte vara glad längre. Jag borde vara tacksam, för jag jag så otroligt mycket att vara tacksam för. Det får mig att få dåligt samvete, att jag inte uppskattar allt jag har utan att jag är ledsen och inte orkar och bara klagar hela tiden. Jag försöker verkligen förklara för mina vänner men att få höra: ryck upp dig eller försök tänka lite positivt alldeles för många gånger gör att jag hellre håller smärtan och känslan inne, för jag vill ju inte vara till besvär, göra deras ryggsäckar tyngre. Men sen kommer det stunder då jag är så lycklig och undrar om jag bara inbillar mig att jag mår dåligt. Men nu sitter jag här, gråter och vet liksom inte vad jag ska göra. När ska detta ta slut. När ska det sluta äta upp mig inifrån.

  288. Efter att jag skrev av mig och fick läsa alla andra berättelser grät jag flera floder, både av sorg och lycka. Att få stöd och att veta att man inte är ensamma betyder så jävla mycket!!! Genom detta lär vi oss så mycket. Skulle bara vilja lära känna alla här. Starta en grupp på fb eller något som gör att vi man diskutera detta mer!!! <3

  289. Jag hade en bästis, vi hade jättekul just när vi hade lärt känna varandra och vi blev snabbt nära. Sen kommer jag på henne en dag. När jag skulle komma till henne. men hon var *sjuk* den dagen. Men jag förstod rätt snabbt att hon skolkade, vi hade nämligen friluftsdag, och hon hatade naturen. Så jag åkte dit med bussen när skolan tagit slut. Jag kommer dit och ser att hennes andra bästis, som jag inte alls gillade var där. Sen snackade vi ett tag tillslut alla tre. Hon trodde ju såklart jag inte skulle komma till henne eftersom hon inte var i skolan den dagen.
    Men jag kom då eftersom jag visste att hon inte var sjuk.

    Sen kom det då fram att hon ljugit för mig en massa, under en lång lång tid. och allt jag hade sakt till henne hade hon sakt åt hennes andra bästis. låt oss kalla henne J. Sen hade även *min bästis* sagt allt som J hade sagt åt henne, till mig. Vilken schysst vän va? 🙂
    Jag grät. jag grät konstant. över hur hon kunde ha gjort allt detta mot mig, gått bakom min rygg, ljugit för mig hela tiden och snackat skit om mig bakom min rygg. Det tog hårt. Eftersom jag aldrig hade kunnat göra så gentemot henne någonsin. Aldrig hade tanken slagit mig.

    Det som var lite speciellt var dock när denna J, blev som allra mest ledsen över att min *bästis* hade sagt åt mig vem hon tyckte om.
    J blev endast arg på henne för det ?????

    medans jag bölade över hur hon hade behandlat mig.

    Jag grät konstant i nästan 5 timmar om inte närmare 7. Jag var helt tom. så förkossad. Kände mig så dum och naiv.

    Sen brukar jag också alltid ge folk en andra chans. även fast detta var grovt. men jag ville se om det var möjligt att bli bättre.
    J klippte kontakten med henne direkt. Jag gav en chans.

    Vi har umgåtts en del nu, men nu orkar jag fan inte mera med henne. Altl vi någonsin har planerat har aldrig blivit av. Har fått lama ursäkter och hon har fått mig att bli så ledsen och besviken. Hon säger ständigt en massa orimliga orealistiska saker som inte går hand i hand.
    Hon ljuger om små

  290. Jag har mått dåligt i flera år. Men i början fattade jag inte att jag gjorde det utan antog att alla tonåringar kände som mig. Nu har jag nått botten, jag orkar inte vara glad längre. Jag borde vara tacksam, för jag jag så otroligt mycket att vara tacksam för. Det får mig att få dåligt samvete, att jag inte uppskattar allt jag har utan att jag är ledsen och inte orkar och bara klagar hela tiden. Jag försöker verkligen förklara för mina vänner men att få höra: ryck upp dig eller försök tänka lite positivt alldeles för många gånger gör att jag hellre håller smärtan och känslan inne, för jag vill ju inte vara till besvär, göra deras ryggsäckar tyngre. Men sen kommer det stunder då jag är så lycklig och undrar om jag bara inbillar mig att jag mår dåligt. Men nu sitter jag här, gråter och vet liksom inte vad jag ska göra. När ska detta ta slut. När ska det sluta äta upp mig inifrån.

  291. Precis såhär har jag känt.. Trodde heller inte att jag skulle överleva om jag & mitt nuvarande ex skulle gjort slut. Men man måste vara sin egna hjälte efter ett jobbigt ”break-up”, man måste stå upp & visa att man är stark. Såklart det är jobbigt, men det sista man ska göra är att kämpa för någon som valt att lämna en.

  292. Precis såhär har jag känt.. Trodde heller inte att jag skulle överleva om jag & mitt nuvarande ex skulle gjort slut. Men man måste vara sin egna hjälte efter ett jobbigt ”break-up”, man måste stå upp & visa att man är stark. Såklart det är jobbigt, men det sista man ska göra är att kämpa för någon som valt att lämna en.

  293. I helgen var jag hos en kille som jag hållit på med i några månader. Vi hade sex och efter en stund ville han ha sex igen, men jag var lite öm så jag ville inte. Han tjatade på mig och försökte stoppa in den men jag stoppade honom. När han insåg att det inte skulle bli något blev han sur och gick bort från sängen och höll på med sin telefon. Jag började klä på mig för jag skulle hem och när jag skulle gå tittade han inte ens på mig och han sa inte hejdå. Jag blev så sjukt äcklad av den situationen för jag kände mig så himla utnyttjad och jag kände som om jag var en docka som fanns där för att han skulle få njuta. Han säger att han tycker om mig men har svårt att tro på det när han blev så sur för att jag inte ville ha sex. Överreagerar jag eller har jag rätt att känna så?

  294. I helgen var jag hos en kille som jag hållit på med i några månader. Vi hade sex och efter en stund ville han ha sex igen, men jag var lite öm så jag ville inte. Han tjatade på mig och försökte stoppa in den men jag stoppade honom. När han insåg att det inte skulle bli något blev han sur och gick bort från sängen och höll på med sin telefon. Jag började klä på mig för jag skulle hem och när jag skulle gå tittade han inte ens på mig och han sa inte hejdå. Jag blev så sjukt äcklad av den situationen för jag kände mig så himla utnyttjad och jag kände som om jag var en docka som fanns där för att han skulle få njuta. Han säger att han tycker om mig men har svårt att tro på det när han blev så sur för att jag inte ville ha sex. Överreagerar jag eller har jag rätt att känna så?

  295. Hej. Jag har mått dåligt nu i ca 10 år men som mest har varit de 7 sista. Det började med att min mamma och pappa gick isär och egentligen blev jag inte så ledsen då, för det var något jag verkligen ville. De bråkade väldigt mycket och än idag kan de inte ens prata med varandra. Första året gick det ändå helt okej, men sen andra året så började min pappa dricka ännu mera och skylla saker på mig och min syster som vi inte haft något med att göra alls. Sen så träffade han en ny tjej (som dessutom va 15 år yngre än honom och 10 år äldre än min syster. Men det gick bra i början och så men sen började man märka ännu mera att han skyllde saker på mig och vid ett tillfälle blev det också ett slag på armen. Jag förstod ganska snabbt att han inte älskade mig på samma nivå som han gjorde med mina andra 2 syskon men tänkte först att det bara var något jag inbillade mig. Men det visade sig senare att när jag berättade allt för min mamma så höll hon med. Detta pågick ungefär ett år och sedan tog jag tag i det och berättade för min pappa allt som jag kände och att jag inte gillade när han drack så mycket för det gav mig en klump i magen. Han sa att han förstod och skulle ändra sig men det blev ingen förändring (inte ens i dag 7 år senare) så jag flyttade där i från (bodde varannan vecka innan).

    Efter ett år ungefär flyttade min syster därifrån också och nu bor bara min lillebror kvar tillsammans med min pappas nya familj. Jag försöker att vara ett bra barn och hålla kontakten men det är svårt när han har gett mig så mycket skit genom åren. Jag har än idag ångest över att bara veta att jag måste åka hem till samma by som han bor i för det är där min mamma bor med. Jag har en klump i magen för jag vet inte hur min lillebror mår där och hur pappas nya sambos barn mår heller. Det är många gånger jag gråter mig själv till sömns för jag vet inte hur jag ska bära mig åt när det inte finns så mycket jag kan göra. Det har pågått så länge med så jag orkar snart inte mera. Det har ändå b

  296. jag gick ner i vikt i höstas p.g.a. deprission…
    kompisarna märkte det och när jag föll ihop i gråt (då dom inte frågade hur jag mådde utan endast påpekade min kropp) så sa dom ”men du är jätte fin!!!” osv.
    på skidlägret nu på sportlovet så sa en ledare när jag tog mat ”vad smal du blivit, men sååå fin alltså!!” ..

    jag har försökt att gå upp igen för att få tillbaka mensen osv. men nu vill jag inte det p.g.a. alla som verkar tycka att jag är finare nu.. jag var smal innan också, och nu UNDERVIKTIG enligt BMI. Hemskt hur vårt samhälle ser ut?!?

  297. Hej. Jag har mått dåligt nu i ca 10 år men som mest har varit de 7 sista. Det började med att min mamma och pappa gick isär och egentligen blev jag inte så ledsen då, för det var något jag verkligen ville. De bråkade väldigt mycket och än idag kan de inte ens prata med varandra. Första året gick det ändå helt okej, men sen andra året så började min pappa dricka ännu mera och skylla saker på mig och min syster som vi inte haft något med att göra alls. Sen så träffade han en ny tjej (som dessutom va 15 år yngre än honom och 10 år äldre än min syster. Men det gick bra i början och så men sen började man märka ännu mera att han skyllde saker på mig och vid ett tillfälle blev det också ett slag på armen. Jag förstod ganska snabbt att han inte älskade mig på samma nivå som han gjorde med mina andra 2 syskon men tänkte först att det bara var något jag inbillade mig. Men det visade sig senare att när jag berättade allt för min mamma så höll hon med. Detta pågick ungefär ett år och sedan tog jag tag i det och berättade för min pappa allt som jag kände och att jag inte gillade när han drack så mycket för det gav mig en klump i magen. Han sa att han förstod och skulle ändra sig men det blev ingen förändring (inte ens i dag 7 år senare) så jag flyttade där i från (bodde varannan vecka innan).

    Efter ett år ungefär flyttade min syster därifrån också och nu bor bara min lillebror kvar tillsammans med min pappas nya familj. Jag försöker att vara ett bra barn och hålla kontakten men det är svårt när han har gett mig så mycket skit genom åren. Jag har än idag ångest över att bara veta att jag måste åka hem till samma by som han bor i för det är där min mamma bor med. Jag har en klump i magen för jag vet inte hur min lillebror mår där och hur pappas nya sambos barn mår heller. Det är många gånger jag gråter mig själv till sömns för jag vet inte hur jag ska bära mig åt när det inte finns så mycket jag kan göra. Det har pågått så länge med så jag orkar snart inte mera. Det har ändå b

  298. jag gick ner i vikt i höstas p.g.a. deprission…
    kompisarna märkte det och när jag föll ihop i gråt (då dom inte frågade hur jag mådde utan endast påpekade min kropp) så sa dom ”men du är jätte fin!!!” osv.
    på skidlägret nu på sportlovet så sa en ledare när jag tog mat ”vad smal du blivit, men sååå fin alltså!!” ..

    jag har försökt att gå upp igen för att få tillbaka mensen osv. men nu vill jag inte det p.g.a. alla som verkar tycka att jag är finare nu.. jag var smal innan också, och nu UNDERVIKTIG enligt BMI. Hemskt hur vårt samhälle ser ut?!?

  299. Vilket underbart initiativ Ellinor!! Du är världsbäst!!<33333

    Jag går i ettan på gymnasiet. Jag vet inte när allt började, kanske lite mer än ett år sedan nu. Jag kommer i alla fall ihåg att jag trodde jag skulle spy eller svimma helt plötsligt i klassrummet. Jag sprang in på toaletten och var så otroligt rädd. Fick åka till vårdcentralen tillslut då jag blev alldeles blek och skakade. Väl där visade alla värden normalt och jag fick åka hem. Jag var hemma i 1 vecka. Så fort jag gick utanför dörren mådde jag illa och blev yr. Jag kunde inte förstå vad det var. Sedan dess har det eskalerat. Kan inte räkna hur många gånger jag mått dåligt i skolan, på bussen, i stan osv. Jag har alltid trott att det var panikångest, men jag har dessa anfall en hel dag från och till. Jag skakar, blir yr, får klaustrofobi, kallsvettas. Måste röra på mig hela tiden, för om jag sitter helt still går det inte. Jag vet inte vad jag tror ska hända, jag tror bara att jag helt plötsligt ska spy eller svimma? Idag till exempel, höll jag på att bryta ihop på gymmet. Fick avbryta även om jag försökte vara envis. Det går bara inte ibland. På bussen har jag många gånger bara velat skrika till busschauffören att stanna mitt på vägen så jag kan få gå ut. Att vara instängd bland människor på det sättet är så otroligt obehagligt när jag mår såhär. Jag kan skriva hur långt som helst om det här, men jag kommer ändå aldrig fram till vad det är. Jag har försökt med psykolog men det funkade inte. Jag är så oerhört trött på att må såhär. Man blir helt utmattad och då kommer de mörka tankarna och överanalyseringarna. Tillslut tror jag att alla i hela världen hatar mig, när jag egentligen vet att jag har folk som älskar mig, även om det är mest familjen just nu. Mina vänner började svika mig lite efter allt började. Tror det kan ha mycket med detta att göra.
    I fredags berättade jag dock allting till två av mina klasskompisar. Fick anfall och började nästan gråta på Espresso House men det var så skönt. De v

  300. Vilket underbart initiativ Ellinor!! Du är världsbäst!!<33333

    Jag går i ettan på gymnasiet. Jag vet inte när allt började, kanske lite mer än ett år sedan nu. Jag kommer i alla fall ihåg att jag trodde jag skulle spy eller svimma helt plötsligt i klassrummet. Jag sprang in på toaletten och var så otroligt rädd. Fick åka till vårdcentralen tillslut då jag blev alldeles blek och skakade. Väl där visade alla värden normalt och jag fick åka hem. Jag var hemma i 1 vecka. Så fort jag gick utanför dörren mådde jag illa och blev yr. Jag kunde inte förstå vad det var. Sedan dess har det eskalerat. Kan inte räkna hur många gånger jag mått dåligt i skolan, på bussen, i stan osv. Jag har alltid trott att det var panikångest, men jag har dessa anfall en hel dag från och till. Jag skakar, blir yr, får klaustrofobi, kallsvettas. Måste röra på mig hela tiden, för om jag sitter helt still går det inte. Jag vet inte vad jag tror ska hända, jag tror bara att jag helt plötsligt ska spy eller svimma? Idag till exempel, höll jag på att bryta ihop på gymmet. Fick avbryta även om jag försökte vara envis. Det går bara inte ibland. På bussen har jag många gånger bara velat skrika till busschauffören att stanna mitt på vägen så jag kan få gå ut. Att vara instängd bland människor på det sättet är så otroligt obehagligt när jag mår såhär. Jag kan skriva hur långt som helst om det här, men jag kommer ändå aldrig fram till vad det är. Jag har försökt med psykolog men det funkade inte. Jag är så oerhört trött på att må såhär. Man blir helt utmattad och då kommer de mörka tankarna och överanalyseringarna. Tillslut tror jag att alla i hela världen hatar mig, när jag egentligen vet att jag har folk som älskar mig, även om det är mest familjen just nu. Mina vänner började svika mig lite efter allt började. Tror det kan ha mycket med detta att göra.
    I fredags berättade jag dock allting till två av mina klasskompisar. Fick anfall och började nästan gråta på Espresso House men det var så skönt. De v

  301. Du som skrev detta ge ALDRIG upp du har så mycket bra och roligt framför dig det vet jag!<3
    Dom som skratta åt dig är idioter för vad är det och skratta åt?? ingenting??
    DU ÄR BÄST, KÄMPA, JAG OCH ALLA ANDRA TROR PÅ DIG!!!!!

  302. Du som skrev detta ge ALDRIG upp du har så mycket bra och roligt framför dig det vet jag!<3
    Dom som skratta åt dig är idioter för vad är det och skratta åt?? ingenting??
    DU ÄR BÄST, KÄMPA, JAG OCH ALLA ANDRA TROR PÅ DIG!!!!!

  303. men fyy!! förklara för honom hur du känner! om han inte förstår dig så skit i honom och hitta en bättre kille… finns andra där ute som vill ha dig för att du är du och inte för att få sex!! stå på dig tjejen, du äger!! låt aldrig någon tvinga dig till sex eller dylikt, och var sann mot dina känslor. skönaste för både dig själv och för honom att prata om det tror jag, annars kommer det bara ligga där och tära på er relation. varma kramar <3

  304. Jag tror att du skulle må bättre av att prata med någon om det här, någon av dina bästavänner. Du behöver ju inte berätta för alla dina kompisar utan börja med någon du verkligen är trygg med och kan lita på. Berätta hur det är och hur du känner angående det här, vill du inte att bästisen ska säga detta till någon så säg det, jag tror hen kommer att förstå och kommer lyssna på dig. Även om hen inte har ett perfekt svar till det du säger kan det iallafall kännas mycket bättre att ha berättat det för någon du vet att du kan lita på och som finns där och lyssnar på dig. Känner du att du inte vill berätta allt i detalj osv. säg bara det som känns bra och rätt för dig.

    Lycka till! <3

  305. Jag vet inte exakt vad jag ska svara trots att jag själv varit i situationen, så jag ber om förlåtelse för det… Men trots demonerna i huvudet, försök minnas att du är fin precis som du är…men om du inte mår bättre om ett litet tag så sök upp en psykolog igen… Hoppas allt ordnar sig <3

  306. Det känns som att jag aldrig kommer att bli älskad av en kille igen. Jag har väldigt dåligt självförtroende och har svårt att släppa in någon. Om jag har träffat en kille ett tag och känner att jag verkligen börjar gilla honom, tar jag ofta ett steg tillbaka för att inte bli sårad. Tänker alltid att det är en tidsfråga innan han lämnar mig/slutar höra av sig för att han hittar någon snyggare/bättre/roligare tjej. För varför skulle han gilla mig? Så fort jag får ett enda tecken på att han skulle kunna dra så gör jag det istället. Vill inte vara den som blir lämnad. Och vill absolut inte att någon annan ska se mig svag. Jag är ju den starka tjejen som bara rycker på axlarna när en kille drar. Detta tror jag har gjort att jag drar mig till lite ”bad boys”, bättre att ha den inställningen från början så man inte blir så besviken. Att detta bara handlar om sex och att han bara hänger med mig för att få det han vill ha tills han hittar någon bättre. För hur fan ska man våga lämna sin trygghet och muren man byggt upp pga tidigare upplevelser? Det gör så jävla ont med ett brustet hjärta, och när man inte känner att man kan visa sig svag pga detta.
    När är det min tur att få visa mig svag? När får jag tillbaka det som jag alltid visar för mina vänner när de blir dumpade? När ska någon se mig?

    Vet inte vad jag ville säga egentligen men kändes skönt att bara berätta.

  307. men fyy!! förklara för honom hur du känner! om han inte förstår dig så skit i honom och hitta en bättre kille… finns andra där ute som vill ha dig för att du är du och inte för att få sex!! stå på dig tjejen, du äger!! låt aldrig någon tvinga dig till sex eller dylikt, och var sann mot dina känslor. skönaste för både dig själv och för honom att prata om det tror jag, annars kommer det bara ligga där och tära på er relation. varma kramar <3

  308. Jag tror att du skulle må bättre av att prata med någon om det här, någon av dina bästavänner. Du behöver ju inte berätta för alla dina kompisar utan börja med någon du verkligen är trygg med och kan lita på. Berätta hur det är och hur du känner angående det här, vill du inte att bästisen ska säga detta till någon så säg det, jag tror hen kommer att förstå och kommer lyssna på dig. Även om hen inte har ett perfekt svar till det du säger kan det iallafall kännas mycket bättre att ha berättat det för någon du vet att du kan lita på och som finns där och lyssnar på dig. Känner du att du inte vill berätta allt i detalj osv. säg bara det som känns bra och rätt för dig.

    Lycka till! <3

  309. Jag vet inte exakt vad jag ska svara trots att jag själv varit i situationen, så jag ber om förlåtelse för det… Men trots demonerna i huvudet, försök minnas att du är fin precis som du är…men om du inte mår bättre om ett litet tag så sök upp en psykolog igen… Hoppas allt ordnar sig <3

  310. Det känns som att jag aldrig kommer att bli älskad av en kille igen. Jag har väldigt dåligt självförtroende och har svårt att släppa in någon. Om jag har träffat en kille ett tag och känner att jag verkligen börjar gilla honom, tar jag ofta ett steg tillbaka för att inte bli sårad. Tänker alltid att det är en tidsfråga innan han lämnar mig/slutar höra av sig för att han hittar någon snyggare/bättre/roligare tjej. För varför skulle han gilla mig? Så fort jag får ett enda tecken på att han skulle kunna dra så gör jag det istället. Vill inte vara den som blir lämnad. Och vill absolut inte att någon annan ska se mig svag. Jag är ju den starka tjejen som bara rycker på axlarna när en kille drar. Detta tror jag har gjort att jag drar mig till lite ”bad boys”, bättre att ha den inställningen från början så man inte blir så besviken. Att detta bara handlar om sex och att han bara hänger med mig för att få det han vill ha tills han hittar någon bättre. För hur fan ska man våga lämna sin trygghet och muren man byggt upp pga tidigare upplevelser? Det gör så jävla ont med ett brustet hjärta, och när man inte känner att man kan visa sig svag pga detta.
    När är det min tur att få visa mig svag? När får jag tillbaka det som jag alltid visar för mina vänner när de blir dumpade? När ska någon se mig?

    Vet inte vad jag ville säga egentligen men kändes skönt att bara berätta.

  311. Oj vart ska man börja haha….. Jag har ingen kontakt med min pappa även fast vi bor under samma tak. Han har borderline, så han kan inte kontrollera sina känslor. Är han glad så blir han över exalterad, är han ledsen blir han självmordsbenägen och om han blir arg så blir han verkligen vansinnig. Han har förstört mitt liv från när jag var liten då han har utsatt mig för så sjukt mycket. Han tex sa eller aa han SKREK att ”nu går jag och hänger mig och det är ditt fel” och ja, så han hängde sig. Men han överlevde tack vare mamma som hittade honom hängandes i vardagsrumstaket. Efter det har jag knappt pratat med honom, det var 2 år sedan. Jag är så rädd för honom, jag tror att han lätt skulle kunna göra mig illa. Alltså verkligen. Jag vågar inte vara med honom ensam hemma. Han får såna jäkla vansinnes utbrott jämt. En gång ville jag åka med honom till min farbror och han skrek så mycket så att han slog sönder ALLT. Bara för att jag ville åka med till min farbror. Så ni kan ju kanske förstå varför jag är så rädd för honom, vågar knappt andas i hans närhet pga att det alltid är något han får utbrott på. Jag har blivit mobbad under hela min skoltid nästan också. Från 2an till 8an. Jag hade INGEN. ALLA var emot mig och jag förstår fortfarande inte varför. Tänk att gå till skolan, bli mobbad och sen gå hem där det är ännu värre och inte har en enda kompis att gå till heller när det blev jobbigt. Jag är verkligen den snällaste människan, folk säger att jag måste ge tillbaka mot alla folk som har varit på mig, som tex. att mobba mig. Men jag skulle aldrig såra någon med mening. Jag vet hur det känns att lida så jag skulle verkligen aldrig vilja få någon må dåligt. Jag vet vad det kan leda till och vad för tankar man kan få osv. så att få någon må dåligt medveten finns inte ens på världskartan för min del, så förstår inte varför alla vände sig emot mig för ingen anledning alls? Folk skrev massa saker i mina skolböcker, i min logg på Facebook och jag vet inte vad. Jag har ald

  312. Oj vart ska man börja haha….. Jag har ingen kontakt med min pappa även fast vi bor under samma tak. Han har borderline, så han kan inte kontrollera sina känslor. Är han glad så blir han över exalterad, är han ledsen blir han självmordsbenägen och om han blir arg så blir han verkligen vansinnig. Han har förstört mitt liv från när jag var liten då han har utsatt mig för så sjukt mycket. Han tex sa eller aa han SKREK att ”nu går jag och hänger mig och det är ditt fel” och ja, så han hängde sig. Men han överlevde tack vare mamma som hittade honom hängandes i vardagsrumstaket. Efter det har jag knappt pratat med honom, det var 2 år sedan. Jag är så rädd för honom, jag tror att han lätt skulle kunna göra mig illa. Alltså verkligen. Jag vågar inte vara med honom ensam hemma. Han får såna jäkla vansinnes utbrott jämt. En gång ville jag åka med honom till min farbror och han skrek så mycket så att han slog sönder ALLT. Bara för att jag ville åka med till min farbror. Så ni kan ju kanske förstå varför jag är så rädd för honom, vågar knappt andas i hans närhet pga att det alltid är något han får utbrott på. Jag har blivit mobbad under hela min skoltid nästan också. Från 2an till 8an. Jag hade INGEN. ALLA var emot mig och jag förstår fortfarande inte varför. Tänk att gå till skolan, bli mobbad och sen gå hem där det är ännu värre och inte har en enda kompis att gå till heller när det blev jobbigt. Jag är verkligen den snällaste människan, folk säger att jag måste ge tillbaka mot alla folk som har varit på mig, som tex. att mobba mig. Men jag skulle aldrig såra någon med mening. Jag vet hur det känns att lida så jag skulle verkligen aldrig vilja få någon må dåligt. Jag vet vad det kan leda till och vad för tankar man kan få osv. så att få någon må dåligt medveten finns inte ens på världskartan för min del, så förstår inte varför alla vände sig emot mig för ingen anledning alls? Folk skrev massa saker i mina skolböcker, i min logg på Facebook och jag vet inte vad. Jag har ald

  313. Jag tänker varje dag på alla misstag jag gjort i mitt liv hela tiden: det stör upp min vardag. Jag har redan fått bekräftelse på bup att jag är deprimerad. Har börjat med mina mediciner och min terapi och det går bra. Men jag kommer inte ut ur tankarna över alla misstag jag gjort i livet… Känner mig som världens sämsta människa som gjort så många fel och är så svag att jag inte kan ta hand om mina problem utan jag flyr alltid. Bytat skola och nu ångrar jag mig så himla mycket. Hittar inte vänner så lätt i klassen och vet inte vad jag ska göra. Jag är fast med rösterna i huvudet om hur dålig jag är…

  314. Jag väljer att inte skriva ut hela min historia bara bitar som gör att folk kanske behöver höra för att kanske förstå på ett sett varför det jag säger är något dem borde lyssna på, för det jag kommer skriva om är något otroligt viktigt som jag vet att många kämpar med och mår dåligt över och funderar över.

    DU, DU SOM SITTER DÄR MED TANKAR PÅ ATT SKADA DIG SJÄLV, LÄS! SNÄLLA!
    jag har själv självskadat, skärt mig, det är något som idag är det ¨närmsta¨ jag har. då jag inte står folk nära, för jag litar inte på folk och jag vågar inte berätta om hur jag mår för någon, för alla som jag någonsin litat på har på något sätt svikit mig.
    Men det jag tänkte säga är att oavsett vad du går igenom eller vad dina ¨anledningar¨ till att skada dig själv är, så är det aldrig okej, för det är inte det som kommer hjälpa dig må bra, och ta det från någon som själv har erfarenhet. När jag började självskada mådde jag piss, jag ville straffa mig själv för att min pappa inte kunde älska mig för den jag är. Jag ville straffa mig för att jag genom att sluta äta och på så sätt började bryta ner mina muskler fick en skada som gör att jag inte får hålla på med det enda som fått mig någonsin må bra, min sport. Jag ville straffa mig för att folk var elak mot mig när jag var mindre, för att folk mobbade mig. Jag ville ta bort smärtan för att min pappa inte kunde älska mig och för att jag aldrig igen fick göra det jag älskar. Ta bort smärtan som mina såkallade vänner lämnade kvar när dem svikit, sårat och lämnat mig. Jag ville ta bort smärtan som jag kände för att jag var jag, för att jag aldrig var tillräcklig, för allt hat jag hade inom mig.
    jag började skära mig för ett och ett halvt år sedan och det har bara gjort att jag har fallit längre och längre ner och jag mår så dåligt att jag börjar tveka på om jag kommer orka så mycket längre. och jag är fortsvrande kvar, nere i mitt självskadebeteende, min såkallade bästavän, för det är det det har blivit, vilket det inte ska va, inte till någon,

  315. Jag tänker varje dag på alla misstag jag gjort i mitt liv hela tiden: det stör upp min vardag. Jag har redan fått bekräftelse på bup att jag är deprimerad. Har börjat med mina mediciner och min terapi och det går bra. Men jag kommer inte ut ur tankarna över alla misstag jag gjort i livet… Känner mig som världens sämsta människa som gjort så många fel och är så svag att jag inte kan ta hand om mina problem utan jag flyr alltid. Bytat skola och nu ångrar jag mig så himla mycket. Hittar inte vänner så lätt i klassen och vet inte vad jag ska göra. Jag är fast med rösterna i huvudet om hur dålig jag är…

  316. Jag väljer att inte skriva ut hela min historia bara bitar som gör att folk kanske behöver höra för att kanske förstå på ett sett varför det jag säger är något dem borde lyssna på, för det jag kommer skriva om är något otroligt viktigt som jag vet att många kämpar med och mår dåligt över och funderar över.

    DU, DU SOM SITTER DÄR MED TANKAR PÅ ATT SKADA DIG SJÄLV, LÄS! SNÄLLA!
    jag har själv självskadat, skärt mig, det är något som idag är det ¨närmsta¨ jag har. då jag inte står folk nära, för jag litar inte på folk och jag vågar inte berätta om hur jag mår för någon, för alla som jag någonsin litat på har på något sätt svikit mig.
    Men det jag tänkte säga är att oavsett vad du går igenom eller vad dina ¨anledningar¨ till att skada dig själv är, så är det aldrig okej, för det är inte det som kommer hjälpa dig må bra, och ta det från någon som själv har erfarenhet. När jag började självskada mådde jag piss, jag ville straffa mig själv för att min pappa inte kunde älska mig för den jag är. Jag ville straffa mig för att jag genom att sluta äta och på så sätt började bryta ner mina muskler fick en skada som gör att jag inte får hålla på med det enda som fått mig någonsin må bra, min sport. Jag ville straffa mig för att folk var elak mot mig när jag var mindre, för att folk mobbade mig. Jag ville ta bort smärtan för att min pappa inte kunde älska mig och för att jag aldrig igen fick göra det jag älskar. Ta bort smärtan som mina såkallade vänner lämnade kvar när dem svikit, sårat och lämnat mig. Jag ville ta bort smärtan som jag kände för att jag var jag, för att jag aldrig var tillräcklig, för allt hat jag hade inom mig.
    jag började skära mig för ett och ett halvt år sedan och det har bara gjort att jag har fallit längre och längre ner och jag mår så dåligt att jag börjar tveka på om jag kommer orka så mycket längre. och jag är fortsvrande kvar, nere i mitt självskadebeteende, min såkallade bästavän, för det är det det har blivit, vilket det inte ska va, inte till någon,

  317. Jag känner med dig, jag är superstressad över skolan och går i tvåan på gymnasiet. Ibland bryter jag ihop på grund av alla uppgifter mina lärare ger mig. Mina föräldrar vet men de verkar inte förstå hur mycket det stressar mig. Det liksom läggs på stress på en ångest som redan finns. Vet att det är hur jobbigt som helst. Men tänk på hur långt du kommit och att du inte gett upp! Sikta framåt, pressa inte dig själv för mycket. Vi alla är olika. Du måste hinna vila också för din egen hälsa. Den är viktigast. Bara du gör ditt bästa så räcker det. Tiden går snabbt, vila så mycket det går och stressa och pressa dig inte för mycket för det mår du dåligt av. Du klarar detta! Lycka till. Kram

  318. Jag är precis samma. Tomhet är en av de värsta känslorna. Jag försöker alltid göra saker som gör mig glad, men efteråt är jag tom igen. Det kanske är att vi lever med samma rutiner? Jag gör i alla fall det. Jag har haft mina kompisar sedan dagis och inte träffat så många nya. Sedan började gymnasiet och jag kände mig inte ensam längre. Men sedan började även gymnasiet bli min vardag och det gamla satte igång igen. Så färsäk att kanske göra något nytt? Börja i någon sport, ta en ny väg till skolan, börja prata med någon du alltid velat ha kontakt med men aldrig vågat. I alla fall tror jag att jag behöver det!
    Massa kärlek till dig, du är inte ensam!!!

  319. Jag känner med dig, jag är superstressad över skolan och går i tvåan på gymnasiet. Ibland bryter jag ihop på grund av alla uppgifter mina lärare ger mig. Mina föräldrar vet men de verkar inte förstå hur mycket det stressar mig. Det liksom läggs på stress på en ångest som redan finns. Vet att det är hur jobbigt som helst. Men tänk på hur långt du kommit och att du inte gett upp! Sikta framåt, pressa inte dig själv för mycket. Vi alla är olika. Du måste hinna vila också för din egen hälsa. Den är viktigast. Bara du gör ditt bästa så räcker det. Tiden går snabbt, vila så mycket det går och stressa och pressa dig inte för mycket för det mår du dåligt av. Du klarar detta! Lycka till. Kram

  320. Jag är precis samma. Tomhet är en av de värsta känslorna. Jag försöker alltid göra saker som gör mig glad, men efteråt är jag tom igen. Det kanske är att vi lever med samma rutiner? Jag gör i alla fall det. Jag har haft mina kompisar sedan dagis och inte träffat så många nya. Sedan började gymnasiet och jag kände mig inte ensam längre. Men sedan började även gymnasiet bli min vardag och det gamla satte igång igen. Så färsäk att kanske göra något nytt? Börja i någon sport, ta en ny väg till skolan, börja prata med någon du alltid velat ha kontakt med men aldrig vågat. I alla fall tror jag att jag behöver det!
    Massa kärlek till dig, du är inte ensam!!!

  321. Jag mår så otroligt dåligt över att jag aldrig känner mig bra nog. Jag är sämst i skolan och klara knappt av den vilket gör att varenda dag är jobbig (har dyslexi så vet varför men det är ändå jobbigt.)
    Alla mina vänner får killar och andra ragg och missförstå mig inte jag är jätteglad för deras skull, men jag står där själv och räcker som vanligt aldrig till. Den där känslan är jobbig att känna när man vet att jag aldrig räcker till. Ibland får jag panik och kan inte andas för jag får sådan panikattacker för att jag mår så dåligt. För att jag känner att jag aldrig kommer att lyckas med något, det känns som om jag kommer att få leva själv utan jobb för jag skulle aldrig lyckas med det heller. Nu mår jag dåligt och är inne i någon deposition då jag aldrig blir glad men jag hoppas någon dag att jag kan ta mig ut detta. Att jag någon gång kan se att jag är bra, att jag duger och att jag är värd det bästa! Måste bara säga att ni alla där ute är så starka!

  322. Jag mår så otroligt dåligt över att jag aldrig känner mig bra nog. Jag är sämst i skolan och klara knappt av den vilket gör att varenda dag är jobbig (har dyslexi så vet varför men det är ändå jobbigt.)
    Alla mina vänner får killar och andra ragg och missförstå mig inte jag är jätteglad för deras skull, men jag står där själv och räcker som vanligt aldrig till. Den där känslan är jobbig att känna när man vet att jag aldrig räcker till. Ibland får jag panik och kan inte andas för jag får sådan panikattacker för att jag mår så dåligt. För att jag känner att jag aldrig kommer att lyckas med något, det känns som om jag kommer att få leva själv utan jobb för jag skulle aldrig lyckas med det heller. Nu mår jag dåligt och är inne i någon deposition då jag aldrig blir glad men jag hoppas någon dag att jag kan ta mig ut detta. Att jag någon gång kan se att jag är bra, att jag duger och att jag är värd det bästa! Måste bara säga att ni alla där ute är så starka!

  323. Jag har ett problem som nog inte är så viktigt egentligen… Men det är en kille, jag lärde känna honom för ett år sen och redan från första början så var det nåt speciellt med honom. Han var den snällaste, finaste och bästa människan Jah träffat, Jag ville inte vara utan honom. MEN nu kommer problemet, han har flickvän… Det är seriöst, dom har varit tillsammans jättelänge och det dödar mig inifrån. Även fast vi är jätte bra kompisar så är jag kär i honom. Jag vill inte elva en minut utan honom! Jag har träffat andra och så men i slutändan har jag ändå bara tänkt på honom! Jag kan gråta på kvällarna när Jag börjar tänka på honom för att han inte är min! Jag älskar honom så mycket att det gör ont! Vad ska jag göra?

  324. alltså fina du, vet inte ens vem du är men blir helt tårögd. Kan verkligen ligga något i det, och mitt ”nyårslöfte” är dessutom att säga ja mer, till saker jag annars sagt nej till, mest bara för att. Tusen tack för dina råd, och hoppas du själv blir av med den här känslan, för det är så fruktansvärt. Kramar och kärlek till dig!!

  325. Jag har ett problem som nog inte är så viktigt egentligen… Men det är en kille, jag lärde känna honom för ett år sen och redan från första början så var det nåt speciellt med honom. Han var den snällaste, finaste och bästa människan Jah träffat, Jag ville inte vara utan honom. MEN nu kommer problemet, han har flickvän… Det är seriöst, dom har varit tillsammans jättelänge och det dödar mig inifrån. Även fast vi är jätte bra kompisar så är jag kär i honom. Jag vill inte elva en minut utan honom! Jag har träffat andra och så men i slutändan har jag ändå bara tänkt på honom! Jag kan gråta på kvällarna när Jag börjar tänka på honom för att han inte är min! Jag älskar honom så mycket att det gör ont! Vad ska jag göra?

  326. alltså fina du, vet inte ens vem du är men blir helt tårögd. Kan verkligen ligga något i det, och mitt ”nyårslöfte” är dessutom att säga ja mer, till saker jag annars sagt nej till, mest bara för att. Tusen tack för dina råd, och hoppas du själv blir av med den här känslan, för det är så fruktansvärt. Kramar och kärlek till dig!!

  327. Är så lycklig men samtidigt stressad. Är så glad att jag ska gå ut nian, där jag inte har jättebra kontakt med personer i min klass. Min bästa kompis i klassen som jag var med varje dag slutade umgås med mig från en dag till en annan. Jag är bombsäker på att hennes nya kompisgäng har snackat en massa skit om mig, tvekar inte. Det märker på dem! Har två kompisar i klassen som nu är mitt allt och jag inte vet vad jag skulle utan, och det är jag så glad för!
    Men jag tycker att det ska bli så jäkla skönt att börja gymnasiet, då slipper jag alla andra bitchar i min klass och får en riktig nystart! Ser så mycket fram emot det!

    Men alla dessa jävla prov som ska komma under samma vecka, kan inte lärarna sammarbeta och planera lite bättre, blir så irriterad?! Känner mig så jävla stressad över gymnasievalet, vet inte ens om jag har gjort rätt andra ch tredjeval för mig själv, kommer jag inte in på det första valet kommer jag bli jöttebesviken.
    Men trots allt håller jag humöret uppe, även fast det ofta går som en bergochdalbana! Man måste tänka posivit och allt kommer bli bra vad som än händer, det är så sant tycker jag!

  328. Hej allihop! Jag har gillat en kille i två år nu, men problemet är att han bara ville vara vänner vilket jag godtog såklart men jag har aldrig känt såhär för någon & jag skrev och frågade honom om vi var vänner eftersom han skaffat en tjej nyligen och jag kan inte ta tankarna ifrån honom, han sa ”såklart vi är vänner” och han bryr sig ändå om mig och typ: ”finns alltid för dig” osv osv, jag har försökt att släppa han pga att han har en tjej, men Jag är definitivt kär för första gången och något säger mig att ge inte upp eller borde jag det? Så sjukt tacksam för svar, går inte en dag utan att jag tänker på han och de gör så ont när de lägger upp en bild på varandra, och jag vet inte vem den här tjejen är, min fråga och jag ber någon om hjälp, vad ska jag ta mig till?

  329. Är så lycklig men samtidigt stressad. Är så glad att jag ska gå ut nian, där jag inte har jättebra kontakt med personer i min klass. Min bästa kompis i klassen som jag var med varje dag slutade umgås med mig från en dag till en annan. Jag är bombsäker på att hennes nya kompisgäng har snackat en massa skit om mig, tvekar inte. Det märker på dem! Har två kompisar i klassen som nu är mitt allt och jag inte vet vad jag skulle utan, och det är jag så glad för!
    Men jag tycker att det ska bli så jäkla skönt att börja gymnasiet, då slipper jag alla andra bitchar i min klass och får en riktig nystart! Ser så mycket fram emot det!

    Men alla dessa jävla prov som ska komma under samma vecka, kan inte lärarna sammarbeta och planera lite bättre, blir så irriterad?! Känner mig så jävla stressad över gymnasievalet, vet inte ens om jag har gjort rätt andra ch tredjeval för mig själv, kommer jag inte in på det första valet kommer jag bli jöttebesviken.
    Men trots allt håller jag humöret uppe, även fast det ofta går som en bergochdalbana! Man måste tänka posivit och allt kommer bli bra vad som än händer, det är så sant tycker jag!

  330. Hej allihop! Jag har gillat en kille i två år nu, men problemet är att han bara ville vara vänner vilket jag godtog såklart men jag har aldrig känt såhär för någon & jag skrev och frågade honom om vi var vänner eftersom han skaffat en tjej nyligen och jag kan inte ta tankarna ifrån honom, han sa ”såklart vi är vänner” och han bryr sig ändå om mig och typ: ”finns alltid för dig” osv osv, jag har försökt att släppa han pga att han har en tjej, men Jag är definitivt kär för första gången och något säger mig att ge inte upp eller borde jag det? Så sjukt tacksam för svar, går inte en dag utan att jag tänker på han och de gör så ont när de lägger upp en bild på varandra, och jag vet inte vem den här tjejen är, min fråga och jag ber någon om hjälp, vad ska jag ta mig till?

  331. Det är så lätt för mig eller någon annan att säga åt dig hur du borde göra och tänka. Jag vet hur svårt det är. Hur svårt det är att släppa någon man är dödskär i. Men ibland är det det enda man kan göra trots att det går emot allt man känner. Jag trodde inte heller på att tiden läker alla sår, men det gör den tro mig. Dock kan det ta lång tid och många tårar men en vacker dag är du över honom. Fast som sagt förstår jag verkligen dig, det ÄR så sjukt svårt att släppa någon man bara vill hålla fast vid. Jag vet exakt hur känslan du beskriver när du ser honom i skolan känns. Jag vet exakt hur det känns att titta ner på telefonens skärm och inse att han inte alls skrivit till en. Och jag vet exakt hur det känns att sakna kärleken. Du kommer att må bra tillslut och du kommer inte känna så här för evigt, även om det känns så. Kan väl egentligen inte ge några bra tips då det bara är man själv som måste bestämma sig för att gå vidare, och det kan ta sin tid. Men vill att du ska veta att du inte är ensam och att det kommer att bli bättre. Jag har också varit olyckligt kär och vet precis hur du känner. Kram på dig!!

  332. Jag är alltid den som hjälper andra får alla andra att må bra, jag finns där för alla mina vänner och tröstar dom alltid. Men jag känner att det inte finns någon där för mig när jag bryter i hop när jag mår som dåligas. Ingen ser hur sjukt dåligt jag mår under mitt leende, jag har värdens bästa vänner men ingen ser mig, känns det som när jag bryter ihop och inte vill finns mer då har jag ingen där att få mig och må bra.

  333. Det är så lätt för mig eller någon annan att säga åt dig hur du borde göra och tänka. Jag vet hur svårt det är. Hur svårt det är att släppa någon man är dödskär i. Men ibland är det det enda man kan göra trots att det går emot allt man känner. Jag trodde inte heller på att tiden läker alla sår, men det gör den tro mig. Dock kan det ta lång tid och många tårar men en vacker dag är du över honom. Fast som sagt förstår jag verkligen dig, det ÄR så sjukt svårt att släppa någon man bara vill hålla fast vid. Jag vet exakt hur känslan du beskriver när du ser honom i skolan känns. Jag vet exakt hur det känns att titta ner på telefonens skärm och inse att han inte alls skrivit till en. Och jag vet exakt hur det känns att sakna kärleken. Du kommer att må bra tillslut och du kommer inte känna så här för evigt, även om det känns så. Kan väl egentligen inte ge några bra tips då det bara är man själv som måste bestämma sig för att gå vidare, och det kan ta sin tid. Men vill att du ska veta att du inte är ensam och att det kommer att bli bättre. Jag har också varit olyckligt kär och vet precis hur du känner. Kram på dig!!

  334. Jag är alltid den som hjälper andra får alla andra att må bra, jag finns där för alla mina vänner och tröstar dom alltid. Men jag känner att det inte finns någon där för mig när jag bryter i hop när jag mår som dåligas. Ingen ser hur sjukt dåligt jag mår under mitt leende, jag har värdens bästa vänner men ingen ser mig, känns det som när jag bryter ihop och inte vill finns mer då har jag ingen där att få mig och må bra.

  335. Du är bäst<333 kriga på! så otrolig starkt av dig att våga, jag lovar att detta inte bara var något som hjälpte dig på vägen utan otroligt många andra med!

  336. Du är bäst<333 kriga på! så otrolig starkt av dig att våga, jag lovar att detta inte bara var något som hjälpte dig på vägen utan otroligt många andra med!

  337. Jag är en tjej på snart 17 år. Jag och min kille har varit tillsammans i 11 månader. Vi blev tillsammans under vårterminen i 9an och har varit tillsammans sedan dess. Vi hann båda välja vilken linje och vilket gymnasie vi skulle gå på innan vi kom in i varandras liv. Jag valde gymnasiet i den by som vi bor i. Han valde ett gymnasie i en stad 20 mil ifrån där vi bor, alltså skulle han flytta. Vi hade en sjukt bra sommar ihop, men vi båda visste ändå vad som väntade. Skolan började och han flyttade. Vi inledde ett distansförhållande, där vi lovade varandra att vara tillsammans vad som än händer. Jag visste nästan redan att det skulle gå skit, för jag har inte ekonomin eller tiden eller ens orken till att kunna åka upp och ner till honom på helgerna? Jag kände hur saknaden av honom i skolan, I min vardag. Nu existerade han i princip bara på sms. Jag åkte upp till honom 1 gång i månaden från augusti till december. Han kom hem till mig ganska ofta också. Men vi börjar helt plötsligt bara bråka hela tide, vi slutar prata, ingenting är intressant av vad den andra har att säga. Och dessutom är han väldigt sexfixerad, det enda vi gjorde när jag kom hem till honom var att ha sex, för det känns som att det var det enda han brydde sig om. Men jag tänkte äh, han är kille, och han var väldigt duktig på att berätta hur mycket han älskade mig hela tiden. Men vårt förhållande blev helt plötsligt väldigt ytligt och vi har helt.plötsligt fått ett sms förhållande, vilket jag absolut inte ville ha. I lördags, den 21 februari hade vi 11 månader och vi träffades inte, vi snackade inte, vi smsade inte ens. Jag brukar alltid få en lång text om hur mycket han älskar mig. Men nu har vi inte pratat på en.vecka, ingen kontakt alls. JAg känner att det är dags att göra slut, ett distansförhållande funkar inte för mig och vi har alldeles för svagt förhållande. Mina känslor är inte de starkaste heller. Men vi båda är envisa och ingen av oss vill vara den som är svag och tar kontakt med den andra f

  338. Jag är en tjej på snart 17 år. Jag och min kille har varit tillsammans i 11 månader. Vi blev tillsammans under vårterminen i 9an och har varit tillsammans sedan dess. Vi hann båda välja vilken linje och vilket gymnasie vi skulle gå på innan vi kom in i varandras liv. Jag valde gymnasiet i den by som vi bor i. Han valde ett gymnasie i en stad 20 mil ifrån där vi bor, alltså skulle han flytta. Vi hade en sjukt bra sommar ihop, men vi båda visste ändå vad som väntade. Skolan började och han flyttade. Vi inledde ett distansförhållande, där vi lovade varandra att vara tillsammans vad som än händer. Jag visste nästan redan att det skulle gå skit, för jag har inte ekonomin eller tiden eller ens orken till att kunna åka upp och ner till honom på helgerna? Jag kände hur saknaden av honom i skolan, I min vardag. Nu existerade han i princip bara på sms. Jag åkte upp till honom 1 gång i månaden från augusti till december. Han kom hem till mig ganska ofta också. Men vi börjar helt plötsligt bara bråka hela tide, vi slutar prata, ingenting är intressant av vad den andra har att säga. Och dessutom är han väldigt sexfixerad, det enda vi gjorde när jag kom hem till honom var att ha sex, för det känns som att det var det enda han brydde sig om. Men jag tänkte äh, han är kille, och han var väldigt duktig på att berätta hur mycket han älskade mig hela tiden. Men vårt förhållande blev helt plötsligt väldigt ytligt och vi har helt.plötsligt fått ett sms förhållande, vilket jag absolut inte ville ha. I lördags, den 21 februari hade vi 11 månader och vi träffades inte, vi snackade inte, vi smsade inte ens. Jag brukar alltid få en lång text om hur mycket han älskar mig. Men nu har vi inte pratat på en.vecka, ingen kontakt alls. JAg känner att det är dags att göra slut, ett distansförhållande funkar inte för mig och vi har alldeles för svagt förhållande. Mina känslor är inte de starkaste heller. Men vi båda är envisa och ingen av oss vill vara den som