”Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken. Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han la mig varsamt ned med orden: ?jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut?. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen. Av Viktoria törngren.
Grät som ett nybliven pappa när jag såg det här. Fått ett nytt mål på listan nu. Kunna skriva prisbelönta noveller och texter.
