Jag saknar det så mycket att jag får ont i hjärtat. Partille. Det var verkligen årets höjdpunkt. Jag ler fortfarande. Jag får fortfarande flashbacks. Jag gråter fortfarande åt alla våra tabbar. Jag mår fortfarande illa när jag tänker på Liseberg. Jag får fortfarande in rörelserna i händerna när jag tänker på We speak no americano dansen. Jag fryser fortfarande när jag tänker på allt regn och svettas när jag tänker på allt solsken. Jag ser mig och Ebba helt vilse i Göteborg med en bergsprängare. Jag ser Melissa när hon tar på pokalen, och silvret lossnar och fastnar på hennes hand. Jag ser en vilsen Julia i famn på en halv ful grabb på discot. Jag ser min lossas mamma Karin när hon skriker att vi måste sova.
Gråter i detta nu. Utav glädje. Jag är så sjukt lyckligt lottad. Hur lyckades jag hamna i eran varma underbara famn?
