Det är tungt att hela tiden stå på benen och säga ”bra”, fast man bara vill lägga sig ner på marken och skrika ”det här är det värsta som har hänt mig, orkar inte”. Citat av RL. Så många timmar som har spenderats till att bara gråta och undra vad det är för fel på en själv. Senare kommer man på att det inte är en själv det är fel på. Utan människorna omkring. Då börjar man stänga in sig själv i en liten bubbla. Man tar inte in någonannan för att man är rädd för att bli sårad. Tror inte att jag någonsin kommer kunna öppna mig helt för någon igen. Skrivit det här inlägget så många gånger men aldrig publicerat det i bloggen. Men nu gör jag det för att försöka spräcka den där bubblan och börja öppna mig igen, börja om. Antar att jag kommer ta bort det här inlägget snart, men då har jag i alla fall försökt.
