Någongång kommer ni få veta allt. Men inte idag. Dagen kommer då jag är redo. Stark nog att våga öppna mig. Har flera gånger försökt att skriva ner allt i ett inlägg, men det slutar oftast i att jag inte kan skriva mer än till hälften utav vad jag kände/känner förns tårarna skymmer sikten. Dagen kommer då jag vågar. Försöker att hela tiden påminna mig själv att jag tog mig ur alla problem, helt själv. Men det var mina fina vänner som fick mig att orka. Nu sitter vi här på tåget och jag ser hur glada dom är, skrattar, ler och skämtar med varandra. Får nästan tårar i ögonen. Det var ödet att jag träffade dom. Ment to be we. Dom är mitt ljus i mörkret. Vad skulle jag gjort utan dom? Nu ska jag gå och pussa, krama och berätta hur mycket jag älskar dom. Hörs när jag kommer hem