Med tårarna i halsen stakar jag mig igenom de sista raderna. Var inte meningen att jag skulle börja läsa. De stryper mig långsamt. Egentligen ska jag bara skratta. Känner att idag kommer bli en jobbig dag. Men inte igen. Nu är orden slut och klumpen i magen är större. De är som att de samlade sig där efter att jag läst dom. Tecken på att jag fortfarande bryr mig. Varför? Jag ska ju bara le, jag har något bättre.