Läste nydligen en text om hur ens liv förändras med tiden. Eller snarare, allt runt omkring. Då slog det mig. Människor kommer och går, de alla sätter sina olika spår. Det kanske inte är meningen att de ska finnas där hela ens liv, utan istället bara göra ett snabbstopp för att sätta ett avtryck som lär dig något på vägen. Tänk hur snabbt allt under dina fötter kan brista och rasa samman. Men lika snabbt kan man även bygga upp ett helt nytt liv och skaffa sig ett helt nytt umgänge. Jag är tillbaka efter allt, men såren har blivit till ärr som aldrig försvinner.
Mina vänner har hjälpt mig igenom så mycket och utan dom vet jag inte vart jag hade varit idag.