Överlyckllig för att få sitta vid deras bord men livrädd för att bli frågad något. Det hände sällan men när det väl hände väntade dom på fel svar så de kunde trycka ner mig ännu mer. Liksom gamarna flög över sitt byte tills de slog till och anföll. Oftast när de frågade något fick jag inget svar, utan istället blickar som de lät studsa mellan varandra. De blickarna tog djupare än ord, så jag brukade alltid fråga någonting i slutet så jag slapp se hur de reagerade åt hur prydlig och perfekt de tyckte att jag var. I början av terminen var jag i skolan ca två gånger i veckan men drog snabbt ner det till två gånger i månaden. Sedan två gånger per halvår.Var livrädd för att säga fel och var alltid tvungen att vara de andra till lags för att inte bli mer genomskinlig än vad jag redan var. En gång i tiden var jag som dem. Känslokall, omogen och oförstående. Men när de vände mig ryggen till lärde jag mig något de än idag inte förstått. Alla har lika mycket värde och aldrig ta någonting för givet. Jag tog allt för givet. Men dagen kom då Frejaskolans högljuddaste och spralligaste tjej förvandlades till en osocial blyg flicka som sattes bakom lås och galler.