Ni vet när någonting förföljer en. Mitt förflutna följer efter mig, överallt, vart jag än går. Fastän det inte är någonting jag tänker på dagligen, eller sitter och lipar för längre så dyker det alltid upp. I handlingar jag gör så finns de alltid med i bakhuvudet. Hur folk behandlar mig eller vad någon säger kan jag överreagera på eftersom jag vet hur det slutade sist när samma situation uppstod. Jag är därför väldigt rädd för att låta någon komma mig riktigt nära. Det läskigaste av allt är att jag ljuger för mig själv. Inbillar mig själv att jag skulle lämna någon som behandlar mig illa, men det skulle jag inte. För jag vet hur det känns att bli lämnad och bortglömd. När jag märker tendenser, beteenden och kommentarer vägrar jag se. Sen kommer en dag när jag blivit lämnad, igen, och mina närmaste får samla ihop resterna utav det lilla som finns kvar av mig. I många situationer (de flesta) står jag verkligen på mig, står upp för vem jag är. Men det skrämmer mig hur jag kan vika mig, lossas inte känna och plötsligt inte våga säga min åsikt. Den där kraften har jag inte övervunnit än och jag hoppas lära mig kunna kontrollera det snart.
Klockan börjar bli mycket och jag ska sova själv, då dyker de upp. Tankarna. Det var länge sen nu, för jag har blivit så glad på senaste. Allt flyter. Men man kan inte förtränga allt, inte inte lära sig utav det man går igenom och man kan inte alltid vara glad. Försvinn, varför just mig? Låt mig bara vara, låt mig få vara lycklig. ”Overthinking DOES kill your happiness” . Många tror att jag är deprimerad efter de kollat runt lite i min blogg. Det är jag inte. Jag är bara djup. Det ihop med att jag älskar att skriva och granska saker och ting lite för mycket gör att mina inlägg ofta blir missförstådda. Men jag mår bra, så länge jag har mina nära till hands. Mår jag verkligen bra då, egentligen? Nåja, mycket utav favoritämnet psykologi och filosofi i skolan nu, kanske därför jag börjat gräva lite djupare i mig själv igen. Gammal bild.