Idag var min dag, men inte ens då kunde allt få vara perfekt. Varför lämnade jag inte mobilen hemma imorse?
Jag är en sån där människa som blivit inmatad med så mycket skit att jag glömmer bort min egna sanning. Börjar istället tro på vad alla andra säger och glömmer bort allt det dåliga för att istället se det minimala bra. Varför gör jag så? Varför ger jag människor fler chanser?
Det här gäller i princip alla människor som behandlat mig illa. Jag förtränger hur mycket de bröt ner mig och ser bara allt bra vi hade. Men idag fyller jag 17, från och med nu tänker jag sluta låta mig själv se det bästa i alla. Sluta dela ut nya chanser som om det var en värdslig sak. Det är det inte. Ett svek är ett svek och jag vill inte spendera mer tid åt människor som inte är värda det.
