
Jag har börjat hitta mig själv. Börjat le. Börjat finna anledningar till att gå upp på morgonen. Som vanligt när någonting löser sig för mig börjar det krångla på andra fronter men just nu bryr jag mig inte, för jag är på väg tillbaka. Med det menar jag mitt humör, att jag inte längre bara ligger hemma i min säng under täcket. Utan att jag går upp på morgonen med ett leende på läpparna som håller i sig resten utav dagen.
Jag har människor omkring mig som hjälper till, somliga gör det med mening, andra har ingen aning om att de lyser upp min vardag till max. Jag är inte hel än och det känns som att jag aldrig riktigt kommer kunna bli det igen, men jag är på god väg. Jag klarar av det mesta och tar mig alltid ur en strid starkare än när jag gick in i den. Ni skulle bara veta