Jag tror inte det handlar om att man är rädd för att falla och bli så där obotligt kär. Eller att man är rädd för att få sitt hjärta krossat, ja rentutav mosat och sedan spottat på. Utan jag tror att det som skrämmer oss mest är att inte känna någonting alls. Varför skulle man annars klamra sig fast vid något som är över, eller vid någon som sårat en? För man går runt sådär, tänker tillbaka och bara saknar. Man går så enda tills man hittar någon ny som tar upp alla ens tankar och får en att känna sig speciell. Då hakar man sig fast vid den.