Eviga saknaden

Jag känner mig så konstig. Så okoncentrerad och vilsen. Inte känt så här på flera månader. Jag kan varken tänka klart eller fokusera på någonting viktigt. Jag har ideér till bloggen, men jag kan inte skriva, för jag kan inte sätta mig in. Jag kan inte göra någonting, för jag har ingen motivation. Jag vill bara sova, låta tiden rinna så att den tar slut någongång. Jag saknar min allra bästa vän så att det gör ont. Idag räknade jag ut att det är 6 dagar kvar, 144 timmar. Det är 518 400 sekunder till jag ska stå ut. Känner mig deprimerad och ledsen, som jag alltid gjorde förut, innan vi lärde känna varandra. Jag trodde inte att man kunde vara beroende utav en människa men det är jag. Jag är beroende utav Petter Ardehed. Om jag i helhet tänker på det så skrattar jag åt hur jag kan vara så töntig. 1½ vecka är absolut ingenting. Men hur kan det då vara så jobbigt? Om det är absolut ingenting? Jag kollar min mobil var 10e minut i hopp om att det trillat in ett sms och jag sätter volymen på max så att jag ska vakna om du ringer mig mitt i natten. Jag har dina kläder på mig och sover med din maskot.
Vi är allt jag någonsin önskat och lite till. Kom hem nu innan jag längtar ihjäl mig.