Två


Vissa saker i ens liv är så himla känsliga. Som ömma punkter inuti en som endast kan beröras genom ord eller minnen. Minsta lilla kommentar kan göra att man brister ut i gråt. När jag tänker efter finns det två saker jag inte kan prata om öppet. Jag kan inte få ut ord ur min mun utan att det börjar rinna tårar när jag ska prata om det. Det första är hur allting var förut, innan jag bytte handbollslag. Jag saknar den tiden. Där är det dock en stor skillnad på vad jag saknar. Jag saknar ögonblick och stunder med människor jag kände då, men jag saknar inte människorna eller relationerna jag hade till dem. 
Det andra är min familj.

Ibland känns det som att vilka människor som än finns i mitt liv nu och hur bra jag än mår med dom, så spelar det ingen roll. För en dag kommer de alla tas ifrån mig vilket fall. Det är väl lite utan min filosofi att tänka så och det gynnar ingen. I och med detta har jag lätt för att bli tillbakadragen och stänga människor ute för jag inte vill lämna ut mig själv. De alla försvinner ju ändå tillslut så varför ska jag öppna mig? Antar att det här är tankar jag kommer få jobba med hela livet. Nu med tiden har jag dock förstått att det är så inbankat i mitt huvud efter alla som valt att lämna mitt liv. Det förstod jag inte förut. 
När det gäller killar tror jag att tiden läker alla sår men när det gäller familjen eller riktigt nära vänner tvivlar jag på om det ens kan bli ärr. Det känns som stora köttsår jag grötar i så fort ämnena tas upp, och då är det ändå händelser som hänt flera flera år tillbaka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi