År: 2013

Uppdateringen är som den är och kommer vara lika gles tills skolavslutningen pga alla rester jag har samt personliga anledningar. Det är inte för att jag är dålig i skolan, utan för att jag tränat till sent på kvällarna i princip hela förra året vilket resulterade i att jag inte hann plugga och kunde därför inte det vi hade prov på. Så skjöt upp en del. Dumma handboll, och dumma mig. Var skolsmartare än mig gott folk.. Dessutom har vi fått massa nya uppgifter som ska in i veckan också. Hatar egentligen att skriva om skolan, men många som läser bloggar pluggar ju så det är ju någonting många kan relatera till. Och förövrigt vet jag nog ingen bloggare som erkänner att de har problem med skolan för att de prioriterat annat viktigt i livet istället. För bloggen är faktiskt inte prio ett, och om den är det ska man nog ta sig en funderare. 
Nu ska jag skriva vidare för senare ikväll har min lillasyster på bal och hela Gnesta ska dit. Så räkna med en bildbomb senare ikväll!

Tydligen är det problem med att kommentera mina inlägg vilket förklarar varför det ser så mörkt ut på den fronten. Dock kan ni gilla mina inlägg istället så jag vet ifall de är uppskattade. Det gör ni genom att klicka på det rosa hjärtat som finns precis bredvid ”kommentera” knappen. Glöm även inte att ni inte kan följa min blogg via min gamla bloglovin, eftersom jag har en ny adress. Så alla ni som följde mig där får börja följa pdotter.se istället!!

Vill bara ställa er denna fråga: skulle ni läsa eran favoritbloggares blogg om hen var ful?
Tack för mig.

Jag måste skriva av mig. Det får vara hur osammanhängade som helst, men jag måste få ut lite utav det jag går runt och bär på.

När ska man ta sig samman? När finner man modet att börja skrapa ihop alla de där trasiga bitarna utav sig själv som ligger utspridda överallt?
För andra gången i mitt liv stod jag på mig igår. Höll fast vid min åsikt. Om jag mår dåligt över någonting så gör jag det och ingen ska få komma till mig och säga att det inte är någonting att bekymra sig över. För det är sån jag är. Jag bekymrar mig över saker. Jag överanalyserar och är fruktansvärt skör. Igår var även första gången jag erkände att jag inte klarar mer. Jag klarar inte alla mardrömmar, orkar inte längre låtsas som ingenting. Jag är så jävla ärrad och förstörd på insidan. De jag prioriterat högst och älskat mest har alltid försvunnit ifrån mig. Efter varje gång har jag blivit mer och mer instängd. Vägrat låta någon komma allra längst in.
Precis varje sekund på dygnet går jag runt och oroar mig för att någon ska försvinna. Det är helt sjukt och det tär på mig något så fruktansvärt. Jag drömmer mardrömmar varje natt om att jag blir lämnad, så Petter måste väcka mig för att jag skakar och gnyr så mycket. Jag bitit bort alla mina naglar och rycker bort hår, omedvetet. Jag kan inte kontrollera mig själv. Kan inte sluta vara rädd. Kan. Inte. Slappa. Av. 
Ibland måste jag springa ifrån någon för att se om den springer efter. Det var precis det jag gjorde. Jag bara sprang. För varje steg ångrade jag mig, ville vända. Plötsligt avbröts tankarna och det tog stopp. Där stod han och höll i andra änden av min väska varpå han sa ”jag kommer inte släppa, och jag kommer dra dig hem varje gång du springer härifrån igen”. ”Tills?” ”Tills du ger upp”, fick jag till svar. Petter är världen för mig. Han är den som gör att jag klarar vardagen och jag förstår inte hur han orkar med mig. Jag är så jävla rädd för att han ska försvinna och det vet han. Så varje dag får han förklara för mig hur mycket jag betyder för honom och att jag inte behöver oroa mig. Men det gör jag i alla fall.
Inget par är perfekt, liksom ingen människa är det. Vi alla har saker att jobba med. Vissa behöver jobba med sig själva innan de kan jobba med någon annan. Hur mycket kan man offra för en annan människa? Är man villig att lämna över sig själv?
”Är du villig att fortsätta kämpa?”, sa han. ”Det enda jag vet är att jag aldrig ger upp”, svarade jag.

Godmorgon! Gårkvällen vart så sjukt lyckad. Överraskade som sagt Emil och han vart jätteglad. Jag och Mimmi kom hem och la oss runt halv 5 och sov till 11. Då låg vi och pratade om kvällen (sådär mysigt som man alltid gör dagen efter på morgonen) innan vi lagade lunch och åt ute på balkongen. Förresten när jag kollade mig själv i spegeln när jag vaknat fick jag en chock! Innan jag lagt mig hade jag tydligen smörjt in brun utan sol i ansiktet så jag är helt fläckig nu och har vääärldens fjortisrand.. Försökte skrubba och allting med det går inte bort.. Aja tur att det försvinner med tiden i alla fall. Nu är på G hem till Petter där jag ska sätta igång med min näst sista inlämning (har två prov också). Keep your head up and stay positive Elli!!!

Imorgon drar jag igång med kosten igen, ska göra några beställningar på träningssaker också och i veckan kör jag även igång med träningen. Får tårar i ögonen när jag tittar tillbaka på kroppen jag hade när jag tränade 3ggr om dagen.. Nu har jag inte gymmat sen innan Spanien. Inte saknat det, utan saknar energin jag hade och hur jag såg ut. Nåja mycket snack och lite verkstad på mig just nu. Men ibland måste man bara lyssna på vad kroppen behöver. Hörs latero