År: 2013

Gårdagen var fin. Vaknade av att jag fick solen i ögonen, gick upp och åt en god frukost med Petters mamma. Efter det kom Petter hem. Vi gjorde världens sämsta videoinlägg (som jag fortfarande inte bestämt mig för om jag vill publicera) innan vi åkte iväg till vårdcentralen med mig för min hals. Samtidigt köpte vi en present till Emma som fyllde 18 och åkte direkt ner till henne som firades på bryggan vid havet. Åt jordgubbstårta och myste. Efter det gick vi hem, fixade oss och åkte in till stan med Petters föräldrar och åt ute varpå vi gick på bio. Blev Känn ingen sorg. Alltså jag dör. Är ännu mer kär i Håkan nu. Han och min pojkvän delar på mitt hjärta. Vissa scener trodde jag att jag skulle trilla ur fotöljen för jag skrattade så mycket, andra forsade tårarna. Jag hade dock extremt höga förväntningar men filmen får ändå 5/5 Ellis. Som vanligt tog jag inte kort på någonting utav detta vilket grämjer mig något otroligt. Det hade faktiskt kunnat bli riktigt fina bilder igår…
Efter alla scener i Göteborg började jag sakna så jävla mycket att jag nu sitter här och letar runt efter tågbiljetter. Vill. Vill. Vill. Bort.  

Idag är det vår dag hjärtat. Älskar dig oändligt.

Ni överträffar er själva varje dag. För varje dag får jag fina kommentarer, stöttande ord eller komplimanger utav er. Idag trillade detta ner i inkastet och jag kunde inte hjälpa att jag fick tårar i ögonen. För er räcker jag, och att få bekräftelse på det gör att jag blir varm i hela magen. Några har även förklarar hur stor inverkan jag haft i deras liv med hjälp utav mina texter och det är också en oslagbar känsla. Det är inte jag som är grym, det är ni. Okej?

”Alltså, för det första, jag älskar att titta in här på din blogg. Älskar sättet du berättar på. Jag gillar det för det är inte som på någon annan blogg. Det andra jag vill säga är att, ibland när jag läser dina texter vill jag bara krama om dig. Krama om dig och säga att du är fin precis som du är, just för att du är du och ingen annan. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver här ovan, att du inte vill vara till besvär för någon annan. Jag är precis så. Jag berättar oftast inte hur jag känner och tänker för dom i min närhet, för jag bryr mig så mycket om dom och vill inte att dom ska dras med i det jag känner. Men så kommer det dagar då jag hållt alltihopa inom mig och verkligheten hinner ifatt mig och jag kan ligga en hel dag i min säng och bara gråta. Gråta för ingenting.. Eller för allt jag känt och tänkt på senaste tiden. Så det är lite konstigt för mig att du sätter ord på det jag känner. Du är grym Ellinor.”

Jag är inte den som pratar om mina känslor öppet, faktiskt. Ärligt talat tror jag inte att det finns någon som vet exakt hur jag känner om allting som händer omkring mig för tillfället. Kanske allra minst jag själv. Varför? Jo för jag blir helt stum. Tyst. Väljer att ljuga istället när någon frågar vad det är som står på. Vill inte vara till besvär för någon annan. 
   Varför är jag sån? Varför är jag inte den där tjejen som öppnar sig? Hon som kanske tillochmed gör det till lite för många? Som är godtrogen och desperat efter vägledning och hjälp? Jag antar för att jag inte vill att någonting ska läcka ut. Som jag har förstått det finns det människor därute som tror att jag vill ha uppmärksamhet för att jag skriver av mig här i bloggen. Men såna människor kommer det väl alltid finnas antar jag, som dömer. Jag gör det själv, vi alla gör det. Och det är väl därför jag väljer att inte öppna mig, för att jag inte vill bli dömd. Det är väl den där inbyggda försvarsmekanismen jag har. Den som gör att jag gör vad som helst för att inte bli lämnad. Då lämnar jag hellre. 
   Ibland är det jobbigt att hålla allting inne, fast samtidigt skulle ingen förstå om orden sas högt i alla fall. Det känns ändå inte som att min röst räknas. 

Fina killarna och Malin

Goaste gummorna

Halva gänget

I förrgår vankades det 18års firande för Isac (han med blå jacka på sista bilden). Det var inte bara vi ungdomar ute på hans ö, utan hans släkt och familj också. Det bjöds på god mat och dricka, och när solen började gå ner dansade vi loss. Så himla mysigt och trevligt. Inte allt för ofta jag träffar människorna där heller så det var grymt kul att få göra det igen! Ååå typiskt perfekt sommarkväll man kommer sakna när hösten kommer. As kul att Malin hade med sig sin kamera också så jag kan visa er några bilder. Tror inte jag är en ”riktig” bloggare egentligen eftersom jag alltid glömmer att ta kort.. Jaja, grattis igen Isac och tack alla för den underbara kvällen.