År: 2013

En dröm sedan barnsben har alltid varit att skriva en bok. Jag vill verkligen det. Har sparat anteckningar jag kommit på under åren i mappar. Jag vill skriva om livet som en vilsen tonåring där man ständigt velar mellan vad som är rätt och fel. Om att vara utstött, ensam och deprimerad. Om handbollen som räddade mig. Om hur allting är precis huller om buller. Hur man hittar ut. Vill skriva om en flicka vars förebild lämnade henne åt ödet, om en familj som slits itu och om kärleken som håller ihop den. Jag vill skriva om riktiga känslor och riktiga händelser. Hur jag dag ut och dag in under hela 9an önskade att jag inte fanns och hur människor agerade när de fick veta min situation. Jag vill skriva allt de där jag inte vågar lämna ut här. Jag vill för att jag kan, jag vill för att jag vet folk skulle fastna för det, jag vill för att vuxna ska förstå hur man ska agera, jag vill för att jag vet att det finns så många andra ungdomar som har suttit eller sitter i samma sits. Jag vill verkligen skriva en bok. Efter studenten, då jävlar!

Ju längre upp man kollar på Bloggtoppen ju större glipor blir det mellan bloggarna. Läsarna skiljer med flera hundra och tusen besökare. För någon dag sen åkte jag äntligen upp på 6e plats och är himla stolt över mig själv. Äntligen är det någonting i mitt liv som går någelunda även fast det bara är något så värdelöst som en blogg. Hoppas vilket fall att alla ni därute väljer att stanna!

Idag har jag legat ute på innergården och solat. Mormor och morfar brände sig igår så de ville inte med ut till Stenvik idag igen. Jag däremot är väl inte den som bränner mig i första taget. Bara solat framsida så solade för en gångs skull rygg idag. Förstår varför jag inte gjort det innan då det är en pina med tanke på min rygg, gör så sjukt ont när jag svankar. Vilket fall låg jag och läste 14år till salu, velade mellan den och 3 andra böcker om förtryckta och sexuellt överfallna kvinnor när jag stod i mormors biblotek. Varför varför varför är jag sån? Jag måste, bara för att jag inte kan. Jag kan inte läsa såna böcker utan att bli berörd och rädd för världen. Ändå kan jag inte sluta läsa om det. Våldtäckter och misshandel. För intressant. Bjussar på några nytagna bilder på mig.

Jag njuter. Efter stranden idag åkte jag, mormor och morfar och åt glass. Mitt egna lilla paradis.

Nu kommer alla nunnor därute tuppa av för att jag visar lite hud men här har ni i alla fall bild på hur mina nya smycken ser ut på! I vintras ville jag ta ut min piercing men Petter fick sin vilja igenom så jag har den fortfarande kvar. Dock tar jag ofta ut den när inte han och jag ses (som nu tillexempel) vilket mormor reagerade på. Hon undrade varför jag inte hade någon i varpå hon fick förklarat att jag inte har några fina. Några minuter senare blev det ändring på det då vi direkt åkte ner till stan och köpte två nya. Jag var noga med att leta efter en där själva smycket inte hänger i en ring under piercingen utan direkt på (ni med navelpiercing förstår vad jag menar) eftersom de lossnar på en gång. Hittade då den rosa rosen och sen fick jag en lång också. Tänkte köpa en ännu längre men min blev ganska lagom ser jag nu på bilderna. Men när dessa går sönder tror jag att jag kommer plocka ur min piercing och låta den växa igen faktiskt..
När jag kollade på kvittot såg jag sen att butiken har en hemsida som ni bör kolla in (klicka här för att komma till den)! Fina piercingar till riktigt bra priser! Nöjd!

Vissa saker i ens liv är så himla känsliga. Som ömma punkter inuti en som endast kan beröras genom ord eller minnen. Minsta lilla kommentar kan göra att man brister ut i gråt. När jag tänker efter finns det två saker jag inte kan prata om öppet. Jag kan inte få ut ord ur min mun utan att det börjar rinna tårar när jag ska prata om det. Det första är hur allting var förut, innan jag bytte handbollslag. Jag saknar den tiden. Där är det dock en stor skillnad på vad jag saknar. Jag saknar ögonblick och stunder med människor jag kände då, men jag saknar inte människorna eller relationerna jag hade till dem. 
Det andra är min familj.

Ibland känns det som att vilka människor som än finns i mitt liv nu och hur bra jag än mår med dom, så spelar det ingen roll. För en dag kommer de alla tas ifrån mig vilket fall. Det är väl lite utan min filosofi att tänka så och det gynnar ingen. I och med detta har jag lätt för att bli tillbakadragen och stänga människor ute för jag inte vill lämna ut mig själv. De alla försvinner ju ändå tillslut så varför ska jag öppna mig? Antar att det här är tankar jag kommer få jobba med hela livet. Nu med tiden har jag dock förstått att det är så inbankat i mitt huvud efter alla som valt att lämna mitt liv. Det förstod jag inte förut. 
När det gäller killar tror jag att tiden läker alla sår men när det gäller familjen eller riktigt nära vänner tvivlar jag på om det ens kan bli ärr. Det känns som stora köttsår jag grötar i så fort ämnena tas upp, och då är det ändå händelser som hänt flera flera år tillbaka.