Den där känslan

Vi har alla känt den där känslan som kryper fram, den som sliter och drar i en inuti. Den där extrema jävla längtan. När minnen dyker upp i huvudet, alla de där gångerna ni hade det så kul tillsammans. Nu är de bara minnen, ingenting annat. Det är så sorligt att du försöker tänka bort den tanken. Du kanske till och med blir lite arg, varför var allt tvunget att få ett slut? Jag har många gånger ställt mig frågan, ska jag höra av mig? Eller ska jag låta personen i fråga själv få komma tillbaka? Visa att den ångrar sig, visar att den vill ställa allt tillrätta. Sen kommer nästa fråga, skulle man låta den rätta till allt? Låta den få en till chans?

Jag har många människor jag tänker så här om. Vissa vill jag aldrig mer höra ifrån, andra saknar jag för mycket för att jag ska bry mig om deras misstag. Några har jag gett fler chanser, som jag sedan ångrat. Liksom andra jag varit glad över att jag förlåtit. Jag tror att den jobbigaste känslan är när någon inte försvunnit helt, men inte finns där heller. Det där mitt i mellan. Vad ska man då göra? Man vill inte ta upp någonting med risk för att förvärra situationen.. Samtidigt som man inte bara vill gå tyst och låta det rinna ut i sanden. Usch, den där vidriga känslan som kommer fram när du ska sova, eller när du var på den där platsen ni brukade vara på, eller när du lyssnar på eran låt. Den där känslan när någonting saknas. När man känner att någonting borde vara där.