Det här med att folk inte tar ens välmående på allvar, ”stress? Jaha? Det känner väl alla?”
Folk tror att det handlar om en period under dagen då man drabbas utav panik för att man har så mycket att göra. Klart kan stress innebära det också, det har nog de flesta känt någon gång. Men jag pratar inte om den sortens stress. Jag pratar om den man känner innan man ens klivit upp ur sängen och hjärtat redan slår i hundratjugo. När tankarna tar över och man inte vill gå upp. Allt är bara för mycket och det är för jobbigt att ta tag i.
Egentligen är jag inte alls en sådan som mår dåligt utav stress, snarare tvärtom. Jag har kunnat prestera på topp med hjälp av stress och press. Men nu på senare så har det blivit för mycket även för mig. I flera år har jag suttit och darrat med benet under bordet för att jag inte kan slappa av, jag har sovit dåligt, haft svårt att somna, drömt mardrömmar, dragit på mig sjukdomar (ja till och med det bidrar stress till), haft huvudvärk och magkatarr om varannat. Man kan vara stressad över olika saker, eller moment i sitt liv, men sen något år tillbaka har alla moment varit stressmoment för mig. Skolan har stressat mig, handbollen har stressat mig, relationer till alla möjliga människor i min omgivning har stressat mig, andras livssituationer har stressat mig, framtiden, bloggen, gymmet, ja allt. Min kropp säger liksom stopp nu, det är som att den inte pallar mer.
Jag reagerar inte ens längre. Det är som att jag är så stressad att allt bara slås ut och jag bara är tom. Egentligen behöver jag plugga mer än någonsin förr, planera saker mer än någonsin förr och ta tag i saker mer än någonsin förr. Men min kropp orkar bara inte.
Jag är en sådan person som alltid har haft sjukt höga krav på mig själv. Jag skulle ha högsta betyg. Allt skulle vara perfekt. Alltid. Och jag lyckades. Antagligen för att jag har jävligt bra disciplin på mig själv, och har jag ett mål så tar jag mig dit, oavsett vad. Jag prioriterade betygen framför min egen hälsa och jag tänkte att ”det gör inget om jag är helt sönderstressad nu, för snart kommer jag kunna ta det lugnt igen”, men det där ”snart” kom aldrig. Allting fortsatte precis som förut. Det kändes som om dygnets 24 timmar inte räckte till, och jag var tvungen att prioritera bort allt det roliga i livet. Jag började känna mig väldigt olycklig, men jag förstod inte varför. Jag hade ju allt jag ville ha, med högsta betyg och allt? Varför var jag inte lycklig? Jag kände mig nästan som en levande död. Helt tom. Något fattades liksom, men jag förstod inte vad. Jag började träna och äta nyttigt, i hopp om att det skulle göra mig lite mer ”perfekt” och lite mer lycklig, men lyckan kom aldrig. Istället lyckades jag pressa mig så hårt att jag fick en ätstörning, anorexia. Åter igen hade strävan efter att bli perfekt prioriterats framför min egen hälsa. Det är en lång historia men till slut blev jag sjukskriven från skolan. Först fick jag panik eftersom jag nästan inte missat en enda dag i skolan innan, men efter ett tag fick jag bara acceptera situationen. Helt plötsligt hade jag all tid i världen till att känna efter, vilken faktiskt skrämde mig. Jag hade inte haft tid till att känna efter innan, och aldrig heller tillåtit mig det. Jag var tvungen att börja lära känna mig själv på riktigt. Jag trodde tidigare att jag visste vem jag var, men oj så fel jag hade. Jag hade ingen aning om vem jag var utan de där perfekta betygen, utan det ”perfekta” livet. Jag hade heller ingen aning om vad lycka var. Men nu vet jag bättre. Nu har jag en helt annan syn på livet och hälsan kommer alltid i första hand. Det har varit ett rent helvete att gå igenom det här,
Jag är en sådan person som alltid har haft sjukt höga krav på mig själv. Jag skulle ha högsta betyg. Allt skulle vara perfekt. Alltid. Och jag lyckades. Antagligen för att jag har jävligt bra disciplin på mig själv, och har jag ett mål så tar jag mig dit, oavsett vad. Jag prioriterade betygen framför min egen hälsa och jag tänkte att ”det gör inget om jag är helt sönderstressad nu, för snart kommer jag kunna ta det lugnt igen”, men det där ”snart” kom aldrig. Allting fortsatte precis som förut. Det kändes som om dygnets 24 timmar inte räckte till, och jag var tvungen att prioritera bort allt det roliga i livet. Jag började känna mig väldigt olycklig, men jag förstod inte varför. Jag hade ju allt jag ville ha, med högsta betyg och allt? Varför var jag inte lycklig? Jag kände mig nästan som en levande död. Helt tom. Något fattades liksom, men jag förstod inte vad. Jag började träna och äta nyttigt, i hopp om att det skulle göra mig lite mer ”perfekt” och lite mer lycklig, men lyckan kom aldrig. Istället lyckades jag pressa mig så hårt att jag fick en ätstörning, anorexia. Åter igen hade strävan efter att bli perfekt prioriterats framför min egen hälsa. Det är en lång historia men till slut blev jag sjukskriven från skolan. Först fick jag panik eftersom jag nästan inte missat en enda dag i skolan innan, men efter ett tag fick jag bara acceptera situationen. Helt plötsligt hade jag all tid i världen till att känna efter, vilken faktiskt skrämde mig. Jag hade inte haft tid till att känna efter innan, och aldrig heller tillåtit mig det. Jag var tvungen att börja lära känna mig själv på riktigt. Jag trodde tidigare att jag visste vem jag var, men oj så fel jag hade. Jag hade ingen aning om vem jag var utan de där perfekta betygen, utan det ”perfekta” livet. Jag hade heller ingen aning om vad lycka var. Men nu vet jag bättre. Nu har jag en helt annan syn på livet och hälsan kommer alltid i första hand. Det har varit ett rent helvete att gå igenom det här,
Stress är väldigt uttröttande… Hoppas du hittar ett sätt att hantera den. Kanske du är tvungen att rensa bort/dra ned på någonting i ditt liv nu? Prioritera det du vill helst.
Stress är väldigt uttröttande… Hoppas du hittar ett sätt att hantera den. Kanske du är tvungen att rensa bort/dra ned på någonting i ditt liv nu? Prioritera det du vill helst.