En tankeställare

Här om dagen skrev jag ett inlägg riktat till alla dem som blivit utsatta för utanförskap och mobbning. Men idag tänkte jag skriva ett inlägg till dom riktiga offren. Dom som livnär sig på att trycka ner andra och vill ha bekräftelse på att de betyder något. Mobbarna. 

Självklart behövs det mer stöd för de utsatta, men för de som trycker ner då? Varför tror ni att barn behandlar varandra illa och är elaka? För att de själva inte mår bra. Aningen är det någonting hemifrån, eller så beror det på avundsjuka. Barn behöver få sig en tankeställare, varför beter dom sig som dom gör? Det behövs fler resurser för dessa ungar också. Det behövs personal som kan ta tag i dessa barn med och få dem att inse att status inte är det viktigaste i livet.

Alla ni som beter er illa emot era komisar, klasskompisar eller någon annan på skolan, hur mår ni egentligen? Och ni menar jag på riktigt, hur mår ni? Vad är ni ute efter? Känner ni er oälskade? Bortglömda? Så var det iallafall i mitt fall. Jag har själv varit långt ifrån oskyldig när det gäller skitsnack och kommentarer. Jag larrvade mig, gjorde allt för att synas och höras. Hade kompisar som jag känt sedan barnsben men ingen av dom visste egentligen hur jag mådde. Tragiskt det där. Men vet ni, folk kommer inte älska er mer för att ni pratar ner andra. Du kommer inte höjas i folks ögon genom att trycker ner någon annan. Du kommer inte få finare utseende för att du snackar skit om någon annan. Om du vill bli älskad på riktigt, var en riktig kompis. Många av er yngre tror ni vet vad betydelsen riktig kompis innebär, fast ni i själva verket inte har en aning. En riktig kompis är inte den som du umgås mest med, skrattar mest ihop med, snackar mest skit tillsammans med eller ens den som vet vem du är kär i. En riktig kompis är den som stannar kvar när alla andra snackar skit om dig. En riktig kompis är den som älskar dig trots att du förändras. En riktig kompis är den som går emellan när någon är elak mot dig. En riktig kompis är den som aldrig byter parti utan stöttar dig igenom allt och en riktig kompis är den som vet om dina djupaste hemligheter men ändå stannar kvar.

Jag trodde att jag hade riktiga kompisar, många av dom tillochmed. Men när det börjades snacka skit om mig var det ingen som försvarade mig. Ingen som ringde mig och frågade varför jag inte kom till skolan, eller om jag mådde dåligt. Det handlar inte om vem som har flest kompisar. Det handlar om att ha riktiga kompisar. Kanske bara en kompis. Men bara den är riktig. Det är det som i slutändan betyder någonting. Detta måste vi få fler ungar i hög och mellanstadiet att förstå. Lärare måste rycka in, på riktigt. Inte bara be någon att sluta. 

Mamma kom hem rosenrasande för någon dag sen och berättade om en SPECIALPEDAGOG på mitt gamla högstadie som hade sagt att ”Ja man ser ju vilka som är ensamma. för de går alltid själva i korridoren. Runt runt runt. De vill att någon ska se dom så när de går förbi mig brukar jag alltid säga hej. Då lyser dom upp”. URSÄKTA HUR KAN DU ENS LEVA MED DIG SJÄLV? HAR DU INGET SAMVETE. Du ska vara utbildad specialpedagog ändå går du förbi människor som på insidan SKRIKER på hjälp. GÖR NÅGONTING. Ta med ungarna till kuratorn. Prata med deras lärare, föräldrar. Ta ställning. Visa vilka du står upp för. Det tycker jag att alla ni där ute också ska göra. Ni som varken blir mobbade eller mobbar. Ni som inte säger ett skit fastän någonting känns fel. GÅ INTE MED PÅ ATT TRYCKA NER NÅGON ANNAN. Stå på dig, låt din röst bli hörd. Rädda någon annan.