Jag vet inte hur många utav er som en dag kommit till skolan när alla du någonsin känt plötsligt vägrar hälsa. Eller hur många utav er som varit livrädda för att gå till skolan. Men vet ni, jag var en utav er.
När rasterna kom fick jag en klump i magen och jag undrade varför de ens existerade. Varför var det inte bara lektioner hela dagarna sen fick man gå hem? För er som aldrig blivit utstötta i skolan förstår nog inte vad jag menar med detta. Men faktum är att rasterna var någonting utav det värsta jag visste. Då var det tänkt att man skulle umgås med sina kompisar och ha kul. Men för oss som inte hade några kompisar då? Jag valde att tillbringa majoriteten utav mina raster på toaletten. Där såg ingen mig och jag såg ingen. Det var skönast så.
Jag har förträngt otroligt mycket av vad som hände i 9an men när mamma återberättar börjar jag alltid gråta. En sak jag aldrig kommer glömma är dock den dagen mamma fick nog. Vid den tidpunken hade jag blivit deprimerad och vägrade gå upp ur sängen. Jag undrade vad det var för mening med att gå upp och vad det var för mening med att gå och lägga sig. Det gick så långt att till och med självmord kändes värdelöst. Vilket fall så kom mamma instormandes i mitt sovrum när de andra syskonen var påväg till skolan. Till en början försökte hon prata med mig men jag ignorerade henne bara. Efter ett tag försökte hon tvinga mig att gå upp. Slet av mig täcket och höjde rösten. Tillslut greppade hon tag i mina ben och försökte dra mig upp medan jag stadigt höll fast i sängkarmen. Hon fick inte upp mig ur sängen den dagen, och ingen annan dag efter det heller.
Stackars mamma, jag kan bara tänka mig hur förtvivlad hon måste ha varit. Jag berättade ingenting, mer än att jag en dag fick ett utbrott och skrek att jag blev mobbad i skolan. Men det var i slutet av höstterminen och jag hade spenderat mina skoldagar i sängen. Mina favoritlärare svek mig och skolan gav inget stöd, vilket jag i dagsläget är rosenrasande över. Det fanns och finns bara en högstadieskola i Gnesta så det var inte så att jag bara kunde byta. Och när ett skolbyte kom på tal, i mitten av den sista vårterminen, var det för sent.
Så jag stod skriven på Frejaskolan men hade en frånvaro på 100%. Det här drabbade inte bara mig som människa, utan satte även ett fotavtryck i mina nästkommande år i skolan fram tills nu. Jag kan fortfarande ingenting om geografi, för de lektionerna missade jag. Likaså vilka ord som är verb och inte. Matten var jag en utav de bästa i klassen på, men efter att jag hoppade över ett år har jag idag fuskat mig igenom de senaste årens prov för att jag inte förstått ett skit. Jag hamnade efter en del med andra ord och det hatar jag. Efter det där året ville jag bara att allt skulle få en nystart (vilket jag fick) men gammalt skit hänger fortfarande med mig idag.
Det absolut enda jag levde för det där året var handbollen. Jag hade precis blivit förfrågad om att spela i Huddinge och jag började pendla med min granne upp till stan. Tjejerna jag lärde känna i laget såg mig. Pratade med mig. Och umgicks med mig. Det kommer jag alltid vara dem tacksamma för, annars har jag ingen aning om var i livet jag hade varit just nu. Eller om jag ens hade levt.
På ett sätt önskar jag INTE EN ENDA MÄNNISKA den vardagen jag hade sista året i 9an, samtidigt som jag är så jävla glad för att det hände. Det tog mig flera år att bli pratglada Ellinor igen. Och fortfarande idag kan jag inte lita på människor. Men på samma gång så har jag förstått att allt en mening. Jag kom ifrån Gnesta och alla (ursäkta) vidriga människor som bor här. Det tackar jag gudarna för, för att för mig var Gnesta det enda som fanns, liksom det så fortfarande är för folk i min ålder i dagsläget. Men med den erfarenheten i bagaget lärde jag mig en del och växte enormt mycket som människa. Det är det enda jag någonsin kommer tacka de som stötte ut mig i skolan för.
Idag har gamla klasskompisar hört av sig och bett om ursäkt, vilket jag absolut uppskattar. Jag är en väldigt förlåtande person, och bjöd in några killar till min 18års fest förra året. Jag hade fyra bästa tjejkompisar innan allt började i 9an och två av dem har hört av sig. Den ena bönade om förlåtelse, vilket jag gav henne. Visst är jg förlåtande, men inte dum. För jag skulle aldrig umgås med någon som svikit mig så mycket som hon gjorde. För vänskap innebär att man ställer upp för varandra, vilket jag aldrig hade kunnat lita på att hon hade gjort för mig. Den andra som hörde av sig menade på att hon inte har ångrat någonting utav vad som hände och att jag får skylla mig själv. Mycket vett i den människan va?
Vet ni hur allt detta började? Med en jävligt bekräftelsesökande Ellinor som folk började störa sig på. När jag plötsligt började spela handboll i Sveriges (än idag) bästa handbollslag fanns jag inte. Jag var genomskinlig och ingen såg mig. Förstår ni vart jag vill komma? Avundsjuka. Jag hade något andra ville ha, men inte kunde få. Och det retade folk. Sedan spreds det rykten och internetmobbningen drog igång.
Sen jag börjde i Huddinge lovade jag mig själv att aldrig döma en annan människa innan jag lärde känns dem, för tjejerna i laget hade ingen aning om min bakgrund. Liksom jag inte hade om deras första gången jag såg dem. Då har man ingen rätt att döma någon. Jag lovade mig själv att aldrig snacka skit igen, för jag visste hur mycket det sårade. Jag lovade mig själv att ALLTID bli glad för mina kompisars skull när de lyckas med saker här i livet. Jag är inte den som grattar lite halvt men i själva verket är otroligt avundsjuk. Utan jag blir verkligen genuint glad när någon annan lyckas, för jag vet hur viktigt det är. Och så lovade jag mig själv att rycka in om jag någongång såg någon bli utsatt för mobbning eller kränkningar.
Nu kanske ni förstår varför jag vill hjälpa andra som känner sig ensamma. För jag vet hur det känns. Jag har min kik för att ni ska få någon att skriva av er till, för att ni inte ska behöva gå igenom någonting själva.
Jag vet att det här inlägget spårade iväg då och då men det får ni ta. Likaså att jag inte var speciellt detaljerad i mina känslor eller vad jag blev utsatt för. Men jag har förträngt så mycket att saker blivit luddiga så det är svårt att skriva om. Men det som fanns att skriva om varför jag är den jag är idag. Och nu kanske ni fått en lite bättre insyn i det. Till alla er som blir mobbade i dagsläget: peka ett finger åt mobbarna, byt skola, se dem misslyckas med sina liv och prata med en kurator. Ni är inte ensamma, värdelösa eller oälskade. Låt er inte tro det.
Det här är varför man läser din blogg! Blev också mobbad i högstadiet, bytte skola och fann mina närmsta vänner och lyckades ha ett helt underbart avslut på min högstadietid!
Det här är varför man läser din blogg! Blev också mobbad i högstadiet, bytte skola och fann mina närmsta vänner och lyckades ha ett helt underbart avslut på min högstadietid!
Känner igen mig precis i det du skriver. Jag bytte skola i 8:an och kände en del personer. Men sakta men säkert kände jag mig mer o mer utstött i kompisgänget, blev inte inkluderad i tjejkväller och fattade inte alla internskämt osv..
När jag tillslut inte umgicks med dom var jag helt ensam! vissa raster satt jag inlåst på toan. Jag var ofta sjuk och hade så mycket ångest varje gång jag skulle somna eller vaknade! Gick från social o pratglad till blyg, tyst o osäker… Kände att jag inte passade in någonstans.
Som tur var började jag vara med 3 andra tjejer och en kille när ja bröjade 9an som egentligen var sjukt olika mig men vi hade sjukt kul ihop och vet inte hur jag skulle mått idag om inte dom fanns där och ”räddade” mig.
Idag går jag gymnasiet och är mer säker och pratar mer. Men i vissa situationer blir jag sjukt osäker o faller tillbaks i dom gamla beteendena där jag inbillar mig att alla tycker jag är konstig/tråkig o , att ingen vill vara med mig och att jag är ensammast i världen..
egentligen blev jag aldrig mobbad. Kände mig bara utanför i kompisgänget och bytte kompisar men har ändå inte berättat för min familj att jag känt mig utstött osv för jag har skämts.. Nu är det i alla fall bättre och om det är något som ”ensamheten” / smärtan har lärt mig är att jag fått insikt.
Jag har fått insikt hur sjukt dåligt man kan må i skolan o nervös man kam bli när läraren säger ”dela in er 2 och 2” och man blir den som är över, hur nervös man kan bli minuterna innan rasten o man inte vet hur man ska göra för att alla ska se att man är ensam osv..
Det har fått mig nu att alltid fråga om ja ser en ensam tjej/ kille i klassen att hänga med för ja vet hur det känns att sitta där ensam!
Känner igen mig precis i det du skriver. Jag bytte skola i 8:an och kände en del personer. Men sakta men säkert kände jag mig mer o mer utstött i kompisgänget, blev inte inkluderad i tjejkväller och fattade inte alla internskämt osv..
När jag tillslut inte umgicks med dom var jag helt ensam! vissa raster satt jag inlåst på toan. Jag var ofta sjuk och hade så mycket ångest varje gång jag skulle somna eller vaknade! Gick från social o pratglad till blyg, tyst o osäker… Kände att jag inte passade in någonstans.
Som tur var började jag vara med 3 andra tjejer och en kille när ja bröjade 9an som egentligen var sjukt olika mig men vi hade sjukt kul ihop och vet inte hur jag skulle mått idag om inte dom fanns där och ”räddade” mig.
Idag går jag gymnasiet och är mer säker och pratar mer. Men i vissa situationer blir jag sjukt osäker o faller tillbaks i dom gamla beteendena där jag inbillar mig att alla tycker jag är konstig/tråkig o , att ingen vill vara med mig och att jag är ensammast i världen..
egentligen blev jag aldrig mobbad. Kände mig bara utanför i kompisgänget och bytte kompisar men har ändå inte berättat för min familj att jag känt mig utstött osv för jag har skämts.. Nu är det i alla fall bättre och om det är något som ”ensamheten” / smärtan har lärt mig är att jag fått insikt.
Jag har fått insikt hur sjukt dåligt man kan må i skolan o nervös man kam bli när läraren säger ”dela in er 2 och 2” och man blir den som är över, hur nervös man kan bli minuterna innan rasten o man inte vet hur man ska göra för att alla ska se att man är ensam osv..
Det har fått mig nu att alltid fråga om ja ser en ensam tjej/ kille i klassen att hänga med för ja vet hur det känns att sitta där ensam!
Hallå fina tjej!! Började läsa ditt inlägg, tog inte många rader förrän jag satt med gåshud som fortsatte genom hela texten. Jag blir så rörd av det du skriver som du faktiskt har varit med om.. Jag kan på sätt och vis relatera till dina känslor och hur du mådde under den tid en, samtidigt som du idag faktiskt kan känna ”fan jag har lärt mig av denna tid, allt har sin mening” älskar det och så är det helt klart!!! Du är en sån stor förebild för minst sagt mig som alla andra tjejer där ute, TACK!!! tack för att du delar med dig av din egna lilla story. tror absolut att det stärker många små själar där ute bakom skärmen. Sen vill jag säga att du har ett otroligt fint utseende!! You go girl kram!!!
Hallå fina tjej!! Började läsa ditt inlägg, tog inte många rader förrän jag satt med gåshud som fortsatte genom hela texten. Jag blir så rörd av det du skriver som du faktiskt har varit med om.. Jag kan på sätt och vis relatera till dina känslor och hur du mådde under den tid en, samtidigt som du idag faktiskt kan känna ”fan jag har lärt mig av denna tid, allt har sin mening” älskar det och så är det helt klart!!! Du är en sån stor förebild för minst sagt mig som alla andra tjejer där ute, TACK!!! tack för att du delar med dig av din egna lilla story. tror absolut att det stärker många små själar där ute bakom skärmen. Sen vill jag säga att du har ett otroligt fint utseende!! You go girl kram!!!
Men Gud hade ingen aning om vad du hade vart med om gick också i Freja och jag såg dig som en snygg populär tjej 🙂
Men Gud hade ingen aning om vad du hade vart med om gick också i Freja och jag såg dig som en snygg populär tjej 🙂
En väldigt fin text Ellinor, som berör nåt enormt. Jag har inte varit utanför riktigt på det sättet du har varit på men jag går i nian nu och blir ofta kränkt och retad över många olika saker kan vara alltifrån att jag har starka åsikter till att jag skrattar, visst lite skit kan jag ta men efter att det har hållt på ett längre tag blir det inte roligt och man vet inte vem man ska vända sig för jag kan inte riktigt prata med min vänner för dem kommer ine förstå.
Väldigt bra text och jag sitter gråten i halsen när jag läser text vill bara ge dig en stor kram och ingen männsika borde aldrig någonsin bli behandlad på det sättet!!!
Kram
En väldigt fin text Ellinor, som berör nåt enormt. Jag har inte varit utanför riktigt på det sättet du har varit på men jag går i nian nu och blir ofta kränkt och retad över många olika saker kan vara alltifrån att jag har starka åsikter till att jag skrattar, visst lite skit kan jag ta men efter att det har hållt på ett längre tag blir det inte roligt och man vet inte vem man ska vända sig för jag kan inte riktigt prata med min vänner för dem kommer ine förstå.
Väldigt bra text och jag sitter gråten i halsen när jag läser text vill bara ge dig en stor kram och ingen männsika borde aldrig någonsin bli behandlad på det sättet!!!
Kram
Så fruktansvärt vad vissa människor får stå ut med… Så fin text och väldigt starkt av dej ! Kram!
Så fruktansvärt vad vissa människor får stå ut med… Så fin text och väldigt starkt av dej ! Kram!
Du är en så otroligt fin människa och du är så jävla stark, glöm aldrig det!
Du är en så otroligt fin människa och du är så jävla stark, glöm aldrig det!
Så otroligt starkt av dig Ellinor! Bra att du stod på dig och ja, handbollslag är det bästa att börja i efter något sådant, eller sport över huvudtaget. Men spelar också handboll, har aldrig vart med om något liknande som dig. Men tjejerna i laget, oavsett vilket lag man spelar i är så otroligt stöttande – gällande vad som helst! Puss på dig!
Så otroligt starkt av dig Ellinor! Bra att du stod på dig och ja, handbollslag är det bästa att börja i efter något sådant, eller sport över huvudtaget. Men spelar också handboll, har aldrig vart med om något liknande som dig. Men tjejerna i laget, oavsett vilket lag man spelar i är så otroligt stöttande – gällande vad som helst! Puss på dig!
Vad stark du är!! Jag känner också igen mig oerhört mycket i det du skriver. Känslan av att vara ensam fast man inte vill vara det är fruktansvärd.. styrkekram!
Vad stark du är!! Jag känner också igen mig oerhört mycket i det du skriver. Känslan av att vara ensam fast man inte vill vara det är fruktansvärd.. styrkekram!
Vet precis hur det känns. Jag blev själv utstött i 1 1/2 år i min gamla klass i gymnasiet. Jag har helt ärligt ingen anning om varför. Gjorde aldrig dem någonting. Jag har alltid varit snäll och trevlig mot alla jag möter men ändå hände detta. Efter jullovet i ettan gick allt bara nedför. Alla undvek mig, sprang bokstavligt talat iväg när de såg mig komma och ignorerade mig. Blev väl någon social regel inom klassen, att mig skulle man inte prata med.
För övrigt var den här klassen väldigt uppdelad från början, stora grupper kände varandra sen innan och började umgås. Jag kände ingen alls i klassen från början och hängde med några tjejer i början av hösten men som svek mig allihop och slutade prata med mig. Speciellt en tjej som jag faktiskt gillade men som ändrade personlighet TOTALT, jag kände inte igen människan i slutet av ettan. Hon bytte i princip grupp ifrån gruppen jag var med från början till de ”coola” som jag började hänga efter när det var som värst. Följde liksom bara efter, jag var ingen.
Jag hatade rasterna och när jag inte orkade med dem gömde jag mig i biblioteket med plugget som dock resulterade i bra betyg vilket jag kanske kan tacka dem för, ingenting annat. TACK GODE GUD att en av mina bästa kompisar gick i samma skola så jag kunde vara med henne ibland. Hon har nu i efterhand även sagt att hon kunde se hur dåligt jag mådde. Jag behövde inte ens säga någonting.
Det värsta med det hela var nog att de inte tyckte att dem gjorde någonting fel, ingen har försökt kontakta mig idag heller. Kan väl tillägga att med mig var det ungefär 5 stycken som slutat i klassen vilket bara kan betyda att de var något fel, vilket jag alltid såg men de blundade för. När vi pratade om mobbing i klassen sa ju alla också att ”jag skulle aldrig mobba någon, fy vad hemskt.” och sen stötter de ut mig och vänder ryggen till direkt när vi kommer ut ur klassrummet. ÄCKLIGA MÄNNISKOR, JAG SPYR! Jag har aldrig mött så falska människor i hela mitt liv.
Vet precis hur det känns. Jag blev själv utstött i 1 1/2 år i min gamla klass i gymnasiet. Jag har helt ärligt ingen anning om varför. Gjorde aldrig dem någonting. Jag har alltid varit snäll och trevlig mot alla jag möter men ändå hände detta. Efter jullovet i ettan gick allt bara nedför. Alla undvek mig, sprang bokstavligt talat iväg när de såg mig komma och ignorerade mig. Blev väl någon social regel inom klassen, att mig skulle man inte prata med.
För övrigt var den här klassen väldigt uppdelad från början, stora grupper kände varandra sen innan och började umgås. Jag kände ingen alls i klassen från början och hängde med några tjejer i början av hösten men som svek mig allihop och slutade prata med mig. Speciellt en tjej som jag faktiskt gillade men som ändrade personlighet TOTALT, jag kände inte igen människan i slutet av ettan. Hon bytte i princip grupp ifrån gruppen jag var med från början till de ”coola” som jag började hänga efter när det var som värst. Följde liksom bara efter, jag var ingen.
Jag hatade rasterna och när jag inte orkade med dem gömde jag mig i biblioteket med plugget som dock resulterade i bra betyg vilket jag kanske kan tacka dem för, ingenting annat. TACK GODE GUD att en av mina bästa kompisar gick i samma skola så jag kunde vara med henne ibland. Hon har nu i efterhand även sagt att hon kunde se hur dåligt jag mådde. Jag behövde inte ens säga någonting.
Det värsta med det hela var nog att de inte tyckte att dem gjorde någonting fel, ingen har försökt kontakta mig idag heller. Kan väl tillägga att med mig var det ungefär 5 stycken som slutat i klassen vilket bara kan betyda att de var något fel, vilket jag alltid såg men de blundade för. När vi pratade om mobbing i klassen sa ju alla också att ”jag skulle aldrig mobba någon, fy vad hemskt.” och sen stötter de ut mig och vänder ryggen till direkt när vi kommer ut ur klassrummet. ÄCKLIGA MÄNNISKOR, JAG SPYR! Jag har aldrig mött så falska människor i hela mitt liv.
<3
<3
Oj hade ingenaning om att du haft det så jobbigt.. Starkt av dig att dela med dig det här i bloggen! Vilket lag hade du som moderklubb?
Oj hade ingenaning om att du haft det så jobbigt.. Starkt av dig att dela med dig det här i bloggen! Vilket lag hade du som moderklubb?
Känner igen mig så sjukt mycket i det du skrev! Vet precis hur det känns och är.
Modigt att våga skriva det såhär! Du är grym och din blogg med!
Känner igen mig så sjukt mycket i det du skrev! Vet precis hur det känns och är.
Modigt att våga skriva det såhär! Du är grym och din blogg med!
Har själv upplevt massa , även våld , slag osv. Jättebra att du skriver ut , en stor förebild för många.
Jag har själv skrivit om min ”skolgång” på min blogg , läs gärna
Har själv upplevt massa , även våld , slag osv. Jättebra att du skriver ut , en stor förebild för många.
Jag har själv skrivit om min ”skolgång” på min blogg , läs gärna
Bästa inlägget du skrivit tycker jag! Beundrar dig!!!
Bästa inlägget du skrivit tycker jag! Beundrar dig!!!
så bra å modigt å vågat att du delar med dig, vad fantastisk du är! <3
så bra å modigt å vågat att du delar med dig, vad fantastisk du är! <3
Hjälp, känner igen mig så i mycket i denna text! På gott och ont 🙂 Minns hur fruktansvärt ont det gjorde. Bra inlägg!
Hjälp, känner igen mig så i mycket i denna text! På gott och ont 🙂 Minns hur fruktansvärt ont det gjorde. Bra inlägg!
Oj oj oj oj OJ! Aldrig läst din blogg förut, klickade in via en länk men guuud vad stark du är kvinna! helt underbar! massa kärlek till dig, här stannar jag.
Oj oj oj oj OJ! Aldrig läst din blogg förut, klickade in via en länk men guuud vad stark du är kvinna! helt underbar! massa kärlek till dig, här stannar jag.
så modigt av dig att skriva ut allt!
så modigt av dig att skriva ut allt!
Fantastiska tös! Det är härligt och starkt att du vill dela med dig av din historia. Alla som blir eller har blivit illa behandlad måste höja sin röst och visa att det inte är okej.
Styrke kramar från till tusen 🙂
Fantastiska tös! Det är härligt och starkt att du vill dela med dig av din historia. Alla som blir eller har blivit illa behandlad måste höja sin röst och visa att det inte är okej.
Styrke kramar från till tusen 🙂