Månad: juni 2014

Man är för naiv för att se alla tecken. Det enda man ser är sin absoluta dröm kille. Man är så kollosalt lycklig, mitt i denna förälskelse. Man känner en sådan enormt stark lycka över att han kallar en snygg, att han vill ses och att han väljer att vara med en själv och ingen annan. Men man ser inte smsen han skickar iväg till sina killkompisar, om att han snart har en till tjej lägga till på sin lista. Eller att han släpper din hand när ni stöter på någon han känner på stan. Allt sånt där ser man inte. Istället tycker man att han är gullig som vill träffa en när ingen annan är med. Han charmar en och komplimangerna väller över en. Men inte för hur man är, utan för hur man ser ut. Fast det inser man inte, det enda man hör är att han gillar något med en.

Sen när han gillar andras bilder på instagram vågar man inte säga någonting, för ni är ju inte tillsammans än. Ibland skymtar det till någon annan tjejs namn på hans mobilskärm och man försöker inbilla sig att det är bara är någon utav alla hans tjejkompisar. Magkänslan säger någonting annat men man vägrar lyssna. Man blundar för alla tydliga tecken som visar på att allt han gör, bara är ytligt. Alla ens kompisar ber en att tänka igenom vad man håller på med, och man blir irriterad. ”För varför låter ingen mig vara lycklig? Jag är ju lycklig med honom”. Det kommer man ångra ihjäl sig över senare, att man inte lyssnade på alla andra som såg vad som egentligen försiggick.

För sen kommer det en dag, när han kommer med någon dålig ursäkt till varför ni inte kan träffas längre. Han säger att det inte är ens egna fel, utan att det är hans. Men det hör man inte, utan man vet att det berodde på en själv. För om man hade räckt till hade han stannat kvar. Sen säger han säger förlåt, fastän han inte menar det. 

Efter det är man ensam igen. Stalkar honom på alla sociala medier, och hans syskon, bästavänner och ex också. Allt för att kunna se vad han har för sig nu. Om han är lycklig utan en, medan man själv är helt förstörd. Och värre blir det, när man ser att han är lyckligare än någonsin.

När man äntligen ska slappna av så kommer de tillbaka. Alla de där känslorna av otillräcklighet. Som att när man per automatik lägger huvudet på kudden, öppnar portarna för alla känslor som vill ta över. Och hur mycket man än försöker tränga tillbaka dom, dit de alla kommer ifrån, så går det inte. Det finns ingen spärr. Som en tsunami som väller över en och tar med allt det positiva ut, för att sedan lämna en kvar gråtandes. Eller gråtandes är en underdrift, man hulkar mer. Sipprar efter luft. Frågorna är så många, och ens egna svar ännu fler. Man besvarar alla sina frågor med anklagelser om att det skulle vara ens eget fel. Ens eget fel att den där snubben var en idiot, att den där kompisen svek en eller att man blev bortvald utav sin förälder. Man skyller allt på sig själv, och ångesten växer sig större.

Och när kudden är som allra blötast utav alla tårar, somnar man. Dagen efter när klockan ringer går man upp som om ingenting har hänt. Man ler när någon frågar hur man mår. Och man svarar att man faktiskt mår bra. För man intalar sig själv att alla de där kvällarna av självhat, inte finns. För ingen ska någonsin få se en svag, fastän man i själva verket håller på att gå sönder.