Tankar inför flytten till London

Allting känns så himla vemodigt just nu. Imorgon åker tjejerna jag ska bo med över till England och jag följer efter om en vecka. Jag är så exalterad och rädd på samma gång. Egentligen ser jag inte flytten som en stor grej, jag ska ändå bara vara där tills februari. Men det är alla frågetecken som skrämmer mig. Tänk om..? Vad händer ifall..? Vad gör jag om..? 

Jag är otroligt bortskämd ska ni veta. Mina fingrar har aldrig startat igång en diskmaskin, jag vet inte hur en tvättmaskin fungerar, min mamma städar mitt sovrum, jag har aldrig lagat en riktig middag, aldrig tvättat rent ett badrum eller skurat spisen. Det är nästan sånt jag är mest orolig över, för stunden i alla fall. Att min familjekonstellation kommer se helt annorlunda ut när jag kommer hem känns ju också konstigt naturligtvis.

Det jag är rädd för är hur jag ska hantera denna enorma saknad jag varje dag kommer känna. För en gångs skull är jag lycklig, men det tack vare alla fantastiska människor jag har omkring mig. Är livrädd för att falla tillbaka in i gamla spår och end up gråtandes dag ut och dag in i sängen. Mina rumskompisar och jag är ett grymt team, men min älskade pelare här i livet – Petter, kommer ju ingen någonsin kunna ersätta. Eller min mamma, resten av min familj eller mina vänner här hemma. Nåja, om längtan blir för jobbig är det ju trots allt bara 1h och 20min hem igen.