Tre år gammal bild på mig
Jag vet hur det känns när en efter en slutar hälsa. När lärarna vill flytta på en själv istället för de som stöter ut en. När känslan av ensamheten blir olidlig och när vänskapen man trodde skulle hålla förevigt sprack på en natt. Och jag är också bekant med känslan av att inte veta om man någonsin skulle få en ny vän heller. Jag har också suttit på skoltoan en hel rast, och till och med en hel dag för att gömma mig. Jag vet känslan av att vara rädd för att gå till skolan och att ljuga för föräldrarna om varför man inte ”kunde” gå upp på morgonen.
På mig har klumpen i magen också dykt upp när mamma frågat varför jag inte umgås med någon, eller varför ingen utav mina kompisar kommer hem till oss längre. Jag har också blivit livrädd när läraren bett oss att dela in sig ”2 och 2”. Du är inte ensam om att ha övervägt de mest brutala utvägarna och gjort alla möjliga förändringar med mig själv för att räcka till. Du är inte heller ensam om att ha gett upp.
För mig har självhatet, det låga självförtroendet och den icke existerande självkänslan ständigt varit närvarande under många år. Att få en blick utav någon så hela magen fylldes av fjärilar för att någon ÄNTLIGEN såg en – till att fjärilarna sedan tappade sina vingar och kvävdes när personen kollade bort igen. Man blev osynlig, igen.
Om ni vill läsa mer om mitt utanförskap i skolan kan ni läsa hela min historia HÄR.
Jag har aldrig vart ensam på det sättet. Men i nian så började killarna i min klass vara elaka, sa dumma komentarer, kollade på miig med konstiga blickar så att jag inte heller ville gå till skolan. Jag hade också en klump varje dag och när de sedan äggade mitt hus så brast jag, för jag var så rädd. Vad skulle de mer kunna göra.
Det värsta var att mina bästa vänner inte fanns där för mig då. En av mina närmaste var till och med på g med en av kille och brydde sig inte ett skit om vad han gjorde mot mig. Ingen annan såg heller för varje dag fick jag kommentaren ” men bry dig inte om de Anna”. Men hur ska man inte kunna bry sig om man ständigt mår dåligt, om man inte vill gå till skolan och om ibland inte ens vill leva.
Idag går jag sista året på gymnasiet och fått tillbaka sjävlförtroende. När jag möter killarna ensam på stan vågar de inte ens kolla på mig, men i grupp var de starka. Jag har hört att de vill säga förlåt men det kommer aldrig något. Jag har hört att de har förändras och att jag inte borde vara arg på de mera. Men hur gör man för att föråta, jag bara undrar hur gör man?
Jag har aldrig vart ensam på det sättet. Men i nian så började killarna i min klass vara elaka, sa dumma komentarer, kollade på miig med konstiga blickar så att jag inte heller ville gå till skolan. Jag hade också en klump varje dag och när de sedan äggade mitt hus så brast jag, för jag var så rädd. Vad skulle de mer kunna göra.
Det värsta var att mina bästa vänner inte fanns där för mig då. En av mina närmaste var till och med på g med en av kille och brydde sig inte ett skit om vad han gjorde mot mig. Ingen annan såg heller för varje dag fick jag kommentaren ” men bry dig inte om de Anna”. Men hur ska man inte kunna bry sig om man ständigt mår dåligt, om man inte vill gå till skolan och om ibland inte ens vill leva.
Idag går jag sista året på gymnasiet och fått tillbaka sjävlförtroende. När jag möter killarna ensam på stan vågar de inte ens kolla på mig, men i grupp var de starka. Jag har hört att de vill säga förlåt men det kommer aldrig något. Jag har hört att de har förändras och att jag inte borde vara arg på de mera. Men hur gör man för att föråta, jag bara undrar hur gör man?
Hej!
Vad hände med uggsen???
Hej!
Vad hände med uggsen???