Jag har alltid haft det lite svårare att utrycka känslor verbalt än i text. Men nu är det som att orden är slut. Tankarna däremot, är fler än någonsin. Jag förstår om ni tror att jag är oerhört deprimerad, för det kan nog låta så. Men det är jag inte. Det har alltid varit så här med mig, vad jag kan minnas. Att jag ofta har saker i mitt liv som mer eller mindre bara sliter och drar i allting inuti. Det är svårt att hitta ett lugn då, så jag är van vid att alltid vara lite ledsen, trots att jag kan vara överlycklig samtidigt. Fast jag ska inte mörka att mitt liv är en berg och dalbana för tillfället. Som på senaste inte har åkt upp på speciellt höga höjer. Men snart så. Att jobba är det enda som får tankarna på annat håll.
Notice till mig själv: livet är oerhört skört. Ta vara på alla nära och kära.
Precis såhär känner jag, men jag har aldrig lyckats förstår det, förns nu. Mitt liv är i stort sett perfekt just nu, allt är som jag vill att det ska vara och ingenting skulle kunna vara bättre. Men samtidigt finns det fortfarande någonting kvar där, inuti mig, som gör att jag helt plötsligt kan sitta och gråta utan anledning. Just i den stunden mår jag så oerhört dåligt, och det känns som att jag är helt ensam. Men nu vet jag att jag inte är det, tack Ellinor för att du är en sån fantastiskt bra förebild <3
Precis såhär känner jag, men jag har aldrig lyckats förstår det, förns nu. Mitt liv är i stort sett perfekt just nu, allt är som jag vill att det ska vara och ingenting skulle kunna vara bättre. Men samtidigt finns det fortfarande någonting kvar där, inuti mig, som gör att jag helt plötsligt kan sitta och gråta utan anledning. Just i den stunden mår jag så oerhört dåligt, och det känns som att jag är helt ensam. Men nu vet jag att jag inte är det, tack Ellinor för att du är en sån fantastiskt bra förebild <3