Do your thing girl

I förrgår hade jag (återigen) besöksrekord här, och alla höll sig kvar – för igår slogs det rekordet ytterligare! Jag bugar och bockar, tackar och ler. Ni är fler än någonsin nu, och det värmer mig. Att ni faktiskt gillar min blogg och allt där i. Både mina texter från hjärtat och  vardagsfunderingar, men också något så simpelt som mina val av frukostar.

Jag blev aktiv på Snapchat nyligen och det har (hur sjukt det än må låta) fått mig att inse att ni är riktiga människor, inte bara siffror i en statistik. Efter det uppvaknandet kunde jag inte hjälpa att försöka fantisera ihop alla er på ett led, och tänka att ni läser det lilla JAG bloggar om.

Det gör mig ledsen när folk vill få det till att jag tror mig vara bättre än någon annan för att jag har många följare. Det är det sista jag tror. Jag är som vem som helst av er, och det trodde jag speglades i allt jag står för och skriver om? Jag skriver inte om ett ytligt liv som kretsar kring rätt umgänge och kläder (jo för majoriteten av alla bloggare har gått den vägen). Jag skriver om allas rättigheter, orättvisorna i vårt samhälle och verkliga händelser som berör mig. Jag sitter med min kik, mail, Facebook och Instagram message i timmar för att försöka svara och hjälpa andra med deras bekymmer. Så kommer det någon och säger att jag ser mig själv som bättre än någon annan? Klart det sårar. Bara en sån sak som att jag (och Hanna) är de enda bloggerskorna som hänger med våra läsare? Att jag har en daglig jour dit folk hör av sig och ber om hjälp? Det trodde jag förmedlade vilken typ av person jag är. Det här är inget jag skryter om, det känns på något sätt så självklart att det ska vara såhär.

De som hatar på mig kommer med största säkerhet finna detta provocerande också, men så kommer det alltid vara har jag insett. Aldrig nöjer man alla. Kan dock inte hjälpa att det sporrar mig, att fortsätta göra precis det jag vill. Ni som önskar andra olycka, vi kommer aldrig att ses på toppen! Peace peeps.