Månad: januari 2015

Både när jag flyttade till London och när Petter flyttade till Alperna haglade det in frågor om distansförhållanden. Jag har en del inlägg i utkast jag inte har publicerat än, så tänkte att inläggen komma upp när jag känner för det och sen svarar jag på frågor i omgångar. Psst! Detta inlägget hamnar i min relativt nya kategori – ”Distansförhållanden” 

”Hej Ellinor! Jag är precis som du i ett distansförhållande med min kille som bor i London. Vårt största problem är all svartsjuka.. Jag tycker det är jättejobbigt när han umgås med tjejer jag inte vet vilka det är. Känner du samma sak? Eller hur gör ni?? Kram Klara”

Svar: Hej Klara! Jag har aldrig varit den som är svartsjuk, förutom i början av vårt förhållande då jag var rätt ärrad sen en tidigare kille. Det här har jag insett, man har två val. Antingen litar man på killen, eller så gör man inte det. Det enda stärker förhållandet, det andra sänker det. För det är ju det svartsjuka handlar om, att man inte litar på den andra till 100%. Om du åker över och hälsar på, så försök att träffa de här tjejerna och umgås. Det är ett knep som har funkat jättebra för mig! Då inser man oftast hur töntig man var som nojjade från första början.

”Hur är det att vara ifrån Petter? Hur ofta hörs ni och när ses ni nästa gång? Tror du på en framtid tillsammans med honom och isf hur ser du på den? Kram!”

Svar: Hej! Klart det suger. Jag känner mig inte riktigt hel om jag ska vara helt ärligt. Det känns verkligen att han är borta i allt jag gör. Vi hörs ungefär varje dag, ibland mer sällan för att båda har fullt upp. Jag vet inte när vi ses nästa gång. Planen är att jag ska hälsa på honom innan han åker hem, men när vet jag inte. Så senast den första april när han kommer hem. Ja det gör jag, annars hade man nog inte pallat ett distansförhållande. Petter och jag har gjort upp exakt hur vår framtid ska se ut ihop haha, men det vill jag hålla för mig själv! Kramkram

”Hej Ellinor! Hur vågade du ta steget att flytta till London? Jag vill så mycket, men jag vill inte ifrån honom.” 

Svar: Jag tänkte såhär, jag lever en gång. Jag kan inte stanna hemma för en kille jag har nu när jag är 19 år gammal. Om det håller mellan oss även fast jag åker, så vet jag att han är rätt. Och håller det inte så vet jag ju det också.

”Vad tänker du när det är som jobbigast att vara ifrån honom? Jag är också i ett distansförhållande, men hur vet man att båda är lika villiga att hålla sig till det? Att båda verkligen vill lixom?”

Svar: Att de månaderna vi är ifrån varandra inte är någonting om man jämför med alla år vi kommer spendera ihop med varandra sen. Det känner man, och om det känns fel så prata om det. Ta upp exakt vad det är du tycker känns olustigt. Se hur han reagerar. Välj att lita på hans svar eller inte. Mitt bästa tips är att: lita på magkänslan. Om du lyssnar på vad den säger innerst inne så vet du vad du ska göra.

When I moved to London and when Petter moved to the Alps it hailed in questions about distance relationships. And now I will answer some of them. 

”Hey Ellinor, I’m just like you in a distance relationship with my guy living in London. Our biggest problem is all the jealousy .. I think it’s really hard when he hang out with girls I do not know what it is. Do you feel the same? or how are you doing ??”

Answer: Hi Klara! I’ve never been the one who is jealous, except at the beginning of our relationship when I was right scarred since a previous guy. This, I realized, you have two choices. Either you trust the guy, or you do not. The only strengthens the relationship, the second lowers it. For that’s what jealousy is all about, that you do not trust the other to 100%. If you go over and say hello, so try to meet these girls and hang out. It’s a trick that has worked great for me! Then you realize how often lame man who was nojjade from the beginning.

”How is it to be away from Petter? How often heard you and when seen you next time? Do you believe in a future with him and isf how do you see it? Hug!”

Reply: Hi! Clearly it sucks. I do not feel really great if I’ll be completely honest. It really feels that he is gone in everything I do. We hear about every day, sometimes more rarely to have both hands full. I do not know when we’ll see you next time. The plan is for me to visit him before he goes home, but when I do not know. So no later than April 1 when he comes home. Yes I do, otherwise it would probably not palletized a distance relationship. Petter and I have made up exactly how our future will look like together haha, but I will keep to myself! Hugs

”Hey Ellinor! How dare you take the step to move away from London? I want so much, but I do not want from him.”

Answer: I was thinking, I’m alive again. I can not stay home for a guy I have now that I am 19 years old. If it keeps between us even though I go, so I know he’s right. And is not that I know of course that also.

”What are you thinking at it’s hardest to be away from him? I’m also in a distance relationship, but how do we know that both are equally willing to stick to it? That both really want lixom?”

Answer: To the month we’re apart is nothing if you compare all the years we will spend together with each other since. You feel it, and if it feels wrong to talk about it. Take up exactly what it is you think feels unpleasant. See how he reacts. Choose to trust his answer or not. My top tip is: trust your gut. If you listen to what it says deep down, you know what to do.