Månad: februari 2015

Hej!
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag trivs inte med mina vänner och stänger därför ute alla. Jag vill helst bara vara hemma. Känner inte för att festa, utan sitter hellre hemma med min familj, tycker inte det är tråkigt eller så, trivs faktiskt med det och tycker det är mysigt men jag vet att jag inte är sån här egentligen. Jag har alltid tyckt om att vara ensam och har inte velat träffa kompisar precis hela tiden men det har aldrig varit såhär. Jag har velat flytta hur länge som helst för jag trivs inte här jag bor och efter sommaren ska jag äntligen göra det och jag längtar så mycket och ser fram emot en nystart och jag vill verkligen vara den jag egentligen är då. Jag är inte såhär tråkig egentligen, jag är galen och skrattar mycket. Nu kommer jag inte ens ihåg senast jag skrattade på riktigt, när jag är med mina vänner vill jag nästan bara hem, jag känner mig utanför och tråkig. Jag vet att jag är deprimerad, allt stämmer in på mig men så fort jag kommer bort härifrån blir jag en ny människa. Jag skrattar, är glad och inte lika trött. Men trots det är jag rädd att jag inte ska bli som vanligt igen när jag flyttar och det känns fel att hela tiden tänka ”men det ändrar sig så fort jag kommer bort härifrån, jag kommer börja träffa vänner varje dag när jag flyttar” osv (ska gå i en svensk skola utomlands och kommer inte känna någon), för tänk om jag inte mår bättre ändå? Tänk om jag bara tänker så för att acceptera att det är såhär nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så misslyckad. Sitter nu hemma när jag egentligen skulle varit på en fest, jag var med på middagen innan med mina vänner men lusten bara gick ur mig och jag kände mig inte ”hemma” utan ville bara hem till min säng. Så det var vad jag gjorde och jag tycker det är skönt men är samtidigt rädd att jag inte kommer ha en enda kompis kvar. Jag är ju med vänner varje dag i skolan och jag träffar ju såklart vänner på fritiden med, men inte alls lika mycket som förut och jag känner inte behov

Ellinor hur gör man? Hur gör man när precis allt går åt helvete och man mår så dåligt att man inte kommer ihåg hur det känns att vara lycklig. När ens familjesituation är så trasig att man hellre är kvar i skolan. När man känner en klump i magen inför att det är helg och går med tårar i ögonen hela dagen. När man måste tvinga fram ett leende i skolan när lärare frågar hur man egentligen mår. När man lever i en konstant stress och drunknar i allt som har med skolan att göra. Och samtidigt mår man enormt dåligt och känner sig ensammast i världen. Hur gör man? Hur klarar man sig levande? Jag vill känna att jag lever, minns inte senaste gången jag kände den känslan. Snälla ellinor, hjälp mig. Du är min största inspiration nånsin. Kram ??

Känner samma känsla som dig, fast om Stockholm! Jag bor själv i Göteborg, men tycker att Stockholm är Sveriges finaste stad, och är helt kär i den staden!!

Jag känner precis sådär med Malmö! Är född där så har ju visserligen en anknytning till den staden, men det är precis så som du beskriver. Jag bara stortrivs när jag är där och jag känner att jag har en connection med själva staden och människorna som bor där

Känner precis så om Stockholm! Har alltid gjort och kommer nog alltid att göra också 🙂

Jag har aldrig varit i Malmö, kanske ska man ta sig en tripp dit!

Jag har aldrig varit i Malmö, kanske ska man ta sig en tripp dit!

VA hur kan du inte tycka så om Göteborg? Alla jag vet och har hört om älskar den staden mest liksom!

Känner så om stockholm! Jag bor i göteborg 🙂 tycker göteborg är mysigt och så också, men väldigt tråkigt och överskattat enligt mig!

Jag förstår exakt hur du menar fast min speciella stad är Alanya! Egentligen Turkiet överlag men just Alanya är något speciellt, bara jag tänker på det blir jag helt pirrig i magen! Jag vet inte riktigt vad det är och jag vill så gärna kunna förklara känslan för mina kompisar haha men jag känner bara en enorm glädje när jag är där och jag känner mig verkligen som hemma!
Home is where the heart is!

Rätt kul tog en pluggpaus och kollade in på din blogg och jag skriver just nu en uppsats om min kärlek till Göteborg! Älskar den staden, människorna och man får alltid en sån härlig känsla i kroppen när man är där! Drömstaden helt klart! Älskar din blogg! 🙂

Känner exakt så för Göteborg, bästa staden!!

Haha blir på något sätt så ”stolt” när du skriver så om Göteborg bara för att jag själv bor där, även om jag inte har något att göra med staden i sig liksom haha. Känner faktiskt lite likadant angående London, känner mig verkligen som hemma och som en av folket som bor där. Blir alltid helt pirrig på flygplatsen och har ett pirrigt lugn inom mig, så underbart!

Förstår exakt vad du menar! Göteborg har en helt annan värme än vad Stockholm har, helt underbart.

http://isabyl.devote.se

Prick så känner ju jag i sthlm, kanske ett tecken att jag ska bo där? haha

Hej Ellinor! Läste att du nyss blivit singel, vill du dela med dig varför det blev så osv? Har själv precis blivit singel och det var jag som gick ur det 1år långa förhållandet.. Förstår om du ej vill dela med dig, men tänkte bara säga också att du har med dina kloka tankar och råd i förhållanden osv har hjälpt mig och säkert såå många andra. Tusen kramar!

Åh, jag älskar också Göteborg 🙂 Speciellt på sommaren, får så jäkla bra feeling där!
http://www.fames.se/resfeber

Jag älskar Karlstad på det sättet. Tycker det är en så fin stad och sen har dem ju även mitt favoritlag i hockey. Tyvärr så åker jag bara dit kanske 1 gång på 2 år.. 🙁

Åå vet precis hur det känns:( Åker till Göteborg jättesällan också!

Men visst!!!! En sommar på bästkusten slår allt

Förmodligen!!

Men visst!!!! En sommar på bästkusten slår allt

Förmodligen!!

Haha men gosen! Jag vet, bästa känslan i hela världen att komma till en plats man känner sig ”hemma” på!

Haha nej vad kul!! Jag vet<3 Älskar Göteborg över allt. Tack så mycket!! <3

Jag vet! Verkligen bästa staden någonsin!

New York!! kände innan planet ens hade landat där att här ska jag bo någon gång. älskarälskarälskar new york!

Åh min älskade hemstad Goteborg! Jag flyttade faktiskt från min andra hemstad London tillbaka till Goteborg. Är så otroligt delad mellan London och Goteborg för att båda är så fina , har så härliga människor I sig. Ah som du skriver man kan inte förklara känslan man får när man är I Goteborg speciellt på sommaren!
Var som när jag bodde I Australien , ingen fattade varför jag ville flytta tillbaka till Goteborg och då sa en annan göteborgare till mig:
”det är något vist med oss Göteborgare , Inga andra kan förstå kärleken vi känner till vår vackra hemstad”

Du är så välkommen hit till Goteborg Ellinor! Tror du och jag hade passat bra som kompisar haha 🙂

Hej! Jag ser att du har skrivit att klänningen till höger är från vila men hittar den inte påhemsidan, är det jag som är blind?!
För övrigt älskar jag att du är så öppen även om allt är skit, måste säga att det faktiskt är beundransvärt. Stor inspiration & önskar dig all lycka!

http://isabyl.devote.se

åh älskar produktiva dagar!! finns det någon mail man kan nå dig på ellinor? KRAM!

Har du och petter gjort slut? Kan inte du berätta lite om det? Jag har nämligen tänkt resa efter gymnasiet men vill inte att det ska förstöra mitt förhållande..

Ja det har vi. Det var inte det som förstörde vårt förhållande så åk och res med dig. Du kommer ångra dig föralltid annars! 🙂

Ja det har vi. Det var inte det som förstörde vårt förhållande så åk och res med dig. Du kommer ångra dig föralltid annars! 🙂

Hej Ellinor! Om jag inte har helt fel gick du väl på Thorén Business School? Skulle du kunna göra ett inlägg där du skriver om hur det var, och ta upp fördelar & nackdelar? Skulle vara snällt då jag förmodligen kommer börja där 🙂
Du är bäst, kram!

Hej Ellinor! Om jag inte har helt fel gick du väl på Thorén Business School? Skulle du kunna göra ett inlägg där du skriver om hur det var, och ta upp fördelar & nackdelar? Skulle vara snällt då jag förmodligen kommer börja där 🙂
Du är bäst, kram!

Jag vet PRECIS hur det känns. Jag gjorde allt, var min bästa version av mig själv och var beredd att kämpa. Men han ville inte, nu har det gått en och en halv månad och efter två veckor skaffade han ny tjej. Det är så förjävligt, men det blir bättre. Här och nu kan jag faktiskt känna att jag mår så mycket bättre utan honom och jag kan lova att du kommer känna så också en dag om inte alltför lång tid.

Seriöst vad fan i helvete gör man om ens pojkvän är otrogen? Måste man göra slut? Vill inte prata med mina föräldrar för vill ju inte att dom ska hata honom och mina vänner säger bara att jag ska dumpa han. Men tror verkligen inte att det var med flit. Hatar seriöst mitt liv (eller ja det här dilemmat) och kände igen mej EXAKT i det du skrev igår. Du är för övrigt så jävla bäst och tack flr att du är du.

För vet du vad? Du är värd han som dör för dig. Han som gör allt för dig. Han som aldrig, aldrig någonsin släpper taget om dig. Han som älskar varenda sekund med dig. Han som aldrig någonsin skulle såra dig. Han som älskar dig för den du är. Han som varje dag visar dig sin uppskattning och kärlek. Han som är livrädd för att förlora dig. Han som får dig att känna dig som världens vackraste människa på hela jorden och han som endast vill vara med dig, bara dig.

Jag vill inte att du ska vara ledsen över någon som inte värdesätter dig över allt annat. Och jag vill inte att du ska vara med någon som inte är beredd att gå lika långt som dig. Lova mig därför att aldrig någonsin, aldrig, aldrig, någonsin nöja dig. För både du och jag vet att att han, han som skulle dö för dig och som aldrig skulle släppa taget om dig, han finns där ute någonstans. Och när ni finner varandra så kommer du förstå.
– Hannalicious

Ta åt er och stå på er tjejer! Ni förtjänar det bästa!

För vet du vad? Du är värd han som dör för dig. Han som gör allt för dig. Han som aldrig, aldrig någonsin släpper taget om dig. Han som älskar varenda sekund med dig. Han som aldrig någonsin skulle såra dig. Han som älskar dig för den du är. Han som varje dag visar dig sin uppskattning och kärlek. Han som är livrädd för att förlora dig. Han som får dig att känna dig som världens vackraste människa på hela jorden och han som endast vill vara med dig, bara dig.

Jag vill inte att du ska vara ledsen över någon som inte värdesätter dig över allt annat. Och jag vill inte att du ska vara med någon som inte är beredd att gå lika långt som dig. Lova mig därför att aldrig någonsin, aldrig, aldrig, någonsin nöja dig. För både du och jag vet att att han, han som skulle dö för dig och som aldrig skulle släppa taget om dig, han finns där ute någonstans. Och när ni finner varandra så kommer du förstå.
– Hannalicious

Ta åt er och stå på er tjejer! Ni förtjänar det bästa!

det är så jobbig när ens pappa glömmer bort sina barn vi finns inte liksom

Hej Ellinor<3 Löste ditt inlägg igår och kände verkligen igen mig. Hur "planerar" du att komma över Petter? Har du några speciella knep? Eller asså du förstår. Det är snart 1 månad sen min kille drog och gråter fortfarande varje kväll och vet inte vad jag ska göra 🙁 vil lbara säga att du har hjälpt mig så jävla mycket genom så mycket mer än vad du förstår. Tack<3

Hej, förutom att min pappa inte har skaffat några nya barn så vet jag e-x-a-k-t hur det känns. Kommer aldrig aldrig aldrig förstå hur man bara kan lämna sitt barn <3

Min ”så kallade” vän snackar skit bakom ryggen på mig UTAN ANLEDNING. Har inte gjort henne någonting. Vi har känt varandra i 17 år (sen vi föddes inprincip). Hon blev riktigt sur på min syster för några veckor sen, men det roliga är att hon inte heller har gjort någonting. Hon är antagligen fortfarande grinig på henne, men den tankeställaren jag har är att hon är sur på mig för att jag valde MIN SYSTERS sida.
Slår vad om att hon kommer komma tillbaka till mig någon gång och låtsas som att allt är som vanligt, men då jävlar får hon kämpa. Det krävs TVÅ för att en vänskap ska fungera.

”If you don’t leave without a reason, don’t come back with an excuse.”

Hej <3 Jag har tagit bort ALLT, alltså verkligen ALLT i datorn, mobilen, mitt sovrum osv. Sen hände det ingenting speciellt mellan oss, utan vi är fortfarande vänner så jag har ingenting emot honom. Men med tidigare killar har jag även blockerat och sagt åt dom att blockera mig så att jag inte kan se dom överallt.

Det ÄR jobbigt, olika längre för olika personer. Men en dag kommer du inte att gråta lika mycket längre, och dagen efter det lite mindre ändå. Tillslut så gråter du inte alls, och efter ett tag så ler du istället. Omringa dig med personer du älskar, gör saker du tycker är kul och unna dig själv att må bra. Du kommer att klara det!! Tack själv fina människa <3

Hej <3 Jag har tagit bort ALLT, alltså verkligen ALLT i datorn, mobilen, mitt sovrum osv. Sen hände det ingenting speciellt mellan oss, utan vi är fortfarande vänner så jag har ingenting emot honom. Men med tidigare killar har jag även blockerat och sagt åt dom att blockera mig så att jag inte kan se dom överallt.

Det ÄR jobbigt, olika längre för olika personer. Men en dag kommer du inte att gråta lika mycket längre, och dagen efter det lite mindre ändå. Tillslut så gråter du inte alls, och efter ett tag så ler du istället. Omringa dig med personer du älskar, gör saker du tycker är kul och unna dig själv att må bra. Du kommer att klara det!! Tack själv fina människa <3

Jag har ett långdistansförhållande och vad gör man när man sakta börjar inse att det inte kommer fungera för att min kille och jag inte kommer kunna dela samma framtid tillsammans. Jag vet att han älskar mig så mycket och jag älskar honom också, men jag kan inte sitta hemma och sakna honom dag ut och dag in och veta att det kommer vara såhär i flera år pga han kommer spendera sitt liv till havs. (han jobbar med båtmotorer och pluggar till ingenjör) Han är inte heller svensk så vi träffas kanske 3-4 gånger per år MAX ändå. Jag kan verkligen inte såra honom, jag har sett honom sårad av andra och det skär i mitt hjärta men jag kan inte gå och vara olycklig heller.. Plus han har en helt underbar familj som verkligen tycker om mig och ser att jag gör honom lycklig.. Jag vet inte vad jag ska göra längre.. Jag kan inte krossa någons hjärta men jag har mig själv att tänka på också.. 🙁

Ja precis!! I ALLA relationer man har (vänner, killar, släktingar) så krävs det ett förtroende. Ditt förtroende för henne är såklart lägre nu och hon ska få bevisa att hon är en riktig vän om hon ska få vara en del utav ditt liv. Du gör helt rätt i att inte ta någon skit – det ska man aldrig göra! <3

I know that feeling. Nej man måste inte göra slut. Det beror ju helt och hållet på situationen tycker jag. Men börja med att prata med din pojkvän. Hur känner han inför det han gjort emot dig. Förstår han hur djupt han sårat dig och hur din tillit till honom minskat? Kan han med hela sitt hjärta berätta för dig att han ångrar det mest i hela världen och aldrig någonsin kommer kunna göra om det. Då tycker jag han är värd en andra chans, om det känns bra för dig såklart. Men känner du att nej detta går inte, jag kan inte släppa det han gjort och jag kommer aldrig mer kunna lita på honom. Då är det inget förhållande som kommer att hålla så mycket längre tyvärr..och det är hans fel och ALDRIG någonsin ditt!! Känn vad ditt hjärta vill och låt inga vänner påverka ditt beslut. Men först och främst prata med din kille och se om han menar det han säger. Du är stark

Prata med honom!!! Berätta hur DU känner, och hur DU mår i er relation. Att det tär på dig att vara ifrån honom. Säg att du inte vill såra honom men att du inte vet om du klarar av ett DISTANSFÖRHÅLLANDE. Var tydlig med det, så han inte tror att det är något fel på honom. Ibland så älskar man någon, men tiden är helt fel <3

Mitt liv är verkligen så jävla sämst. Har verkligen legat på botten i ett halvår och har känt att jag långsamt klättrar upp. Men idag blev det pladask ner i gropen igen. Min kompis har sagt allt jag sagt till henne i tillit till hennes kille. Nu är han skit sur på mig och antar att det inte dröjer länge innan alla hans kompisar kommer hoppa på mig. Berättade det här för min ”bästa vän” och hon sa ”Ah men kan du lägga av eller? Det har hänt värre saker, väx upp snälla.” Och med detta sagt har jag ingen kvar. Min syster har flyttat hemifrån, mamma och pappa är uteslutna och jag är bara så ensam. Under 2014 dog TRE stycken i min släkt och jag orkar verkligen inte mer. Jag vill bort, jag vill iväg. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Tack Ellinor!! Jag måste verkligen ta och göra det, jag hoppas han kommer förstå.. Jag klarar inte av fler sömnlösa nätter.. Det är tur att du finns, en helt underbar och klok människa. Min största förebild iallfall.. Kram <3

Hej finaste du! Vill bara börja med att du är så otroligt bra. Jag fattar inte hur du inte har kunnat få mer uppmärksamhet i världen, alla behöver få läsa det du skriver, du gör världen bättre!
Jag har ganska länge mått dåligt, det gick så lång så att jag en kväll för ganska länge sedan var nära på att försvinna, på riktigt. Men jag valde livet istället och det är jag sjukt glad för för annars hade jag aldrig hittat dig. Jag mår fortfarande dåligt, nästan varje dag, speciellt på vintern. Ångest, stress osvosv. Jag har mycket ångest inför framtiden, jag vill inte bli gammal och jag säger hela tiden att jag kommer dö när jag är 55, som det verkligen känns som. Jag vill ha ban tidigt, samtidigt som jag vill kunna göra vad jag vill utan att tänka på någon annan. Men jag och min pojkvän har inte riktigt samma framtidsdrömmar, vilket är himla jobbigt då jag knappt klarar mig en dag utan honom. Jag är också sjukt frustrerad saker med min pojkvän, det känns som att han hela tiden lyssnar på vad hans mamma säger, gör allt hon ber om osv och så kommer jag där på ett hörn och fattar att hon på något sätt inte tycker om mig. I somras skulle han och hans familj (föräldrarna är skilda men de skulle åka tillsammans ändå) och jag fick inte följa med.. De jobbiga var att de skulle vara iväg en vecka, det fanns ingen anledning till att jag inte kunde vara med mer än att hans mamma sa att hon ville vara själv lite med honom.. Jag var så himla nära på att lämna honom då men är glad att jag inte gjorde det då han är mitt allt. Men det kommer fortfarande stunder då han inte vågar säga ifrån mot henne, göra något för min skull när det kommer till henne osv och jag vet inte hur jag ska lösa detta.. Han vet typ, kanske inte riktigt, att jag känner såhär, att hans mamma kommer mellan oss men det verkar inte som att han försöker göra något åt det. Jag ber han prata med henne och säga att han är myndig och ”får göra vad han vill” men då fort det kommer upp blir hon ledsen och då tar han typ t

Hej finaste du! Vill bara börja med att du är så otroligt bra. Jag fattar inte hur du inte har kunnat få mer uppmärksamhet i världen, alla behöver få läsa det du skriver, du gör världen bättre!
Jag har ganska länge mått dåligt, det gick så lång så att jag en kväll för ganska länge sedan var nära på att försvinna, på riktigt. Men jag valde livet istället och det är jag sjukt glad för för annars hade jag aldrig hittat dig. Jag mår fortfarande dåligt, nästan varje dag, speciellt på vintern. Ångest, stress osvosv. Jag har mycket ångest inför framtiden, jag vill inte bli gammal och jag säger hela tiden att jag kommer dö när jag är 55, som det verkligen känns som. Jag vill ha ban tidigt, samtidigt som jag vill kunna göra vad jag vill utan att tänka på någon annan. Men jag och min pojkvän har inte riktigt samma framtidsdrömmar, vilket är himla jobbigt då jag knappt klarar mig en dag utan honom. Jag är också sjukt frustrerad saker med min pojkvän, det känns som att han hela tiden lyssnar på vad hans mamma säger, gör allt hon ber om osv och så kommer jag där på ett hörn och fattar att hon på något sätt inte tycker om mig. I somras skulle han och hans familj (föräldrarna är skilda men de skulle åka tillsammans ändå) och jag fick inte följa med.. De jobbiga var att de skulle vara iväg en vecka, det fanns ingen anledning till att jag inte kunde vara med mer än att hans mamma sa att hon ville vara själv lite med honom.. Jag var så himla nära på att lämna honom då men är glad att jag inte gjorde det då han är mitt allt. Men det kommer fortfarande stunder då han inte vågar säga ifrån mot henne, göra något för min skull när det kommer till henne osv och jag vet inte hur jag ska lösa detta.. Han vet typ, kanske inte riktigt, att jag känner såhär, att hans mamma kommer mellan oss men det verkar inte som att han försöker göra något åt det. Jag ber han prata med henne och säga att han är myndig och ”får göra vad han vill” men då fort det kommer upp blir hon ledsen och då tar han typ t

Har krigat mot min ångest i tre år fram och tillbaka. Just nu har jag en dålig period. Det är skit när man känner att man inte kan vara glad, när det känns som att någon stampar på ens hjärta, när man kan sitta med alla dom människorna man älskar mest och man borde ha roligt och vara lycklig, men allt man kan tänka på är klumpen i magen som växer sig så stor att man måste kämpa undan tårarna. Det som känns läskigast är att jag inte vet varför jag känner såhär, när jag borde vara den lyckligaste människan i världen med tanke på hur mitt liv ser ut och förutsättningarna jag fått. Är detta något jag kommer få leva med resten av mitt liv? Den tanken skrämmer skiten ur mig.

Det är så lätt att glömma att livet faktiskt har varit bra och det har varit dagar, veckor, månader och till och med år där jag inte haft dessa känslorna. Så jag måste påminna mig själv om att dom här känslorna inte är föralltid. Det kommer bli bra igen. Det blir det alltid. Och dom dagarna som det känns bra gör det värt att kämpa igenom dom där det känns dåligt.

Det blir bra igen, det måste jag tro på, och tills dess måste jag bara hitta saker som distraherar mig från smärtan, så att den inte äter upp mig.

Innan sommaren förra året bråkade jag och min pojkvän väldigt mycket och jag mådde verkligen sämst konstant. Asså jag kunde inte äta på flera dagar för jag hade en sån stor klump i magen och trots att vi en månad senare gjorde slut på ett bra sätt och skulle vara vänner så höll det i sig. Jag åt knappt någonting så jag gick ner ca 10 kg på tre veckor (sedan ännu mer). På ett sätt gillade jag min nya kropp i allt det dåliga och det är problemet. Nu efter ett bra tag med vanliga matvanor är jag tillbaka i min ”normalviktiga” kropp jag hade innan och jag har världens kroppskomplex. Just för att jag ser tillbaka på hur jag såg ut. Jag var nästan underviktig. Det är jättejobbigt för det är nästan så att jag vill sluta äta för att bara tappa allt igen. Det är sjukt hur mycket jag tänker på vad jag ska äta och inte äta och jag vet inte vad jag ska göra för att få bort tankarna. Det går inte. Det är nästan så jag börjar svälta mig själv (hemskt jag vet!!) snälla hjälp

Jag är en tjej på 17 så som lider med stor ångest & depression. Allt började när jag började i 6an, en ny skola och inga vänner som jag kände, när jag började där så kändes det helt underbart att börja i en ny skola och få lära känna nya vänner, men då började helveter. Dagarna gick och varje dag blev jag kallad fitta hor, fjortis och allt man kunde bli kallad. En dag blev jag nästan döv, jag fick 2 smällare i öronen. Då började allt, jag blev så sjukt påverkad av killarna som gjorde såhär med mig att jag började skada mig själv genom att skära mig och att inte äta någonting. Min depression har nu gått till en sjukdom som heter psykisk ohälsa, det innebär är att när jag är i ett rum så känns det som att rummet bara krymper och blir bara mindre och mindre, jag får även ångest attacker när jag ska sova och när jag gråter. Jag somnar oftast med tårar som rinner ner för min kind. Min ångest började med att jag var för tjock, hade ångest över allt när det gällde mat, började äta mindre och ibland åt jag inget alls. Jag mår fortfarande dåligt men har varit skadefri i 416 dagar.

Min kille var otrogen och velade sååååååå mycke om vi skulle göra slut eller inte. Men jag kände att vi aldrig skulle bli ”detsamma” igen så jag gick vidare. Ångrar det inte en sekund idag!!!

Känner igen mig. Min pappa (som jag bor hos lite mindre än varannan vecka) köpte precis nytt hus med sin tjej. Dom glömde tydligen bort att jag brukar bo där, så huset hade inget rum till mig.

Känner igen mig. Min pappa (som jag bor hos lite mindre än varannan vecka) köpte precis nytt hus med sin tjej. Dom glömde tydligen bort att jag brukar bo där, så huset hade inget rum till mig.

I min åsikt måste man inte göra slut! Men i ett förhållande så krävs det att man kan lita på varandra. Det är A och O. Om du känner att du kan bygga upp det igen och han verkligen bevisar för dig att du är den enda så behöver du inte lämna bara för att lämna. Sen funkar det inte att gå ”halvdant” in. Lite ”haft”, utan om du väljer att du ska lita på honom så väljer du ett förhållande med honom. Om du känner att du inte kan lita på honom, så väljer du bort honom.

Så du anmälde din egna bror till polisen? Ditt egna kött och blod?

Känner mig så himla dålig och sämre än alla andra hela tiden. Jämför mig med andra HELA tiden och även fast jag vet att det inte är bra så gör jag det. I skolan känner jag mig asdålig men jag orkar inte bry mig. Är ett typiskt C-barn och i min klass finns det flera som bara får A i betyg. Går i 2an på gymnasiet ska jag tillägga. Dom får mig att känna mig så dålig, och jag känner bara att det inte är värt att kämpa för jag kommer aldrig kunna vara lika smarta som dom och få så bra betyg. Just nu känns det som att hela min framtid är åt helvete, att jag inte kommer komma in på något bra program på ett universitet och aldrig kommer få ett bra jobb på grund av att jag inte orkar plugga nu. Sen har jag inte riktigt några vänner i klassen som jag umgås med utanför skolan, visst jag hänger med några i skolan men de är inga riktiga vänner. Känns så ensamt och jobbigt. Gråter väldigt ofta, mest på kvällarna när ingen ser. Jag bara bryter ihop för minsta lilla väldigt ofta. Hatar det.. Tur jag har min pojkvän som tar hand om mig när jag ligger där och stortjuter och att jag har mina vänner på andra skolor. Vet inte hur jag skulle orka annars. Vill bara att gymnasiet ska vara över för jag hatar det!

jag tar studenten nu i vår från naturvetenskapsprogrammet och ska flytta för att plugga, men vet inte vars. Det är så att min pojkvän sen ett år tillbaka som tog studenten förra året jobbar som målare, och vi har sagt att vi ska försöka flytta ihop till höste/vintern när vi vet var vi kommer hamna (alltså när jag bestämt var jag vill plugga). Han säger att han hänger med mig vart jag än vill flytta, bara jag får den utbildning jag vill, men jag vet att han innerst inne vill stanna så nära där vi bor nu som möjligt… Har ångest över var jag ska välja att plugga, eftersom jag alltid velat flytta lång, helst utomlands ett tag, men nu lär ju inte det bli så för känns som jag gör honomledsen då……. Vill verkligen inte ta något beslut!

jag tar studenten nu i vår från naturvetenskapsprogrammet och ska flytta för att plugga, men vet inte vars. Det är så att min pojkvän sen ett år tillbaka som tog studenten förra året jobbar som målare, och vi har sagt att vi ska försöka flytta ihop till höste/vintern när vi vet var vi kommer hamna (alltså när jag bestämt var jag vill plugga). Han säger att han hänger med mig vart jag än vill flytta, bara jag får den utbildning jag vill, men jag vet att han innerst inne vill stanna så nära där vi bor nu som möjligt… Har ångest över var jag ska välja att plugga, eftersom jag alltid velat flytta lång, helst utomlands ett tag, men nu lär ju inte det bli så för känns som jag gör honomledsen då……. Vill verkligen inte ta något beslut!

Jag har aldrig mått så dåligt som du och så många beskriver. Men jag har mina problem ändå och ett av dom är att jag precis har skaffat pojkvän. Jag har aldrig legat med någon innan och han är verkligen på men jag vill inte. Vi har pratat om det och säger att han förstår men han fortsätter att ”försöka”. Vill inte göra slut för jag älskar honom utan vill bara att han ska förstå men han gör ju inte det.. Vad ska jag göra?

Mitt tips är att ta bort allting som har med honom att göra. Då kommer han inte upp överallt. Testa det!

Fina du! Ge inte upp, förstår att det måste vara så sjukt jobbigt att känner sig ensammast i världen, tro mig jag vet precis hur det känns. Det gäller att ge sig ut bland folk, göra det man är rädd och osäker för och leva SITT liv. Du kan göra exakt vad du vill med dig och ditt liv, åk utomlands, skriv med nya människor via sociala medier, åk mer till din syster och prata med henne om hur du mår. Under min tid då jag kände mig ensam så mådde jag dålig i över 3 år, men efter dessa 3 år tog jag mig i kragen och började prata ut om mina känslor för en psykolog. Det kändes så mycket bättre och att känna att någon lyssnar på en och ger råd och verkligen bryr sig om vad man har att säga hjälper så otroligt mycket. Jag mår fortfarande inte helt bra, det kommer dagar då jag bara vill ta livet av mig och känner mig som världens sämsta människa, men då försöker jag alltid att hitta något att göra eller bara ringa och prata med någon kompis. Vill att du ska ha i dina tankar att du är en underbar människa med en ljus framtid. Efter regn kommer solsken.

Massa kramar <3 <3 <3

Helt rätt gjort av dig och sjukt starkt! Det är ALDRIG okej att någon förgriper sig på en, oavsett om det är en främling, vän eller familj.
Så starkt, kämpa vidare! Kram

Jag är kär i en kille som går i min klass. Men han är inte min pojkvän. Min riktiga pojkvän bor några timmar bort och vi har i två års tid haft ett distansförhållande. Jag har aldrig varit otrogen eller så, jag är bara kär i en annan och jag vet inte hur jag ska göra slut. Jag antar att jag tänker för mycket på andra och att jag inte vill såra honom, men jag sårar mug själv genom att ständigt sakna och vara förvirrad. Förut när vi bodde i samma stad så var allt perfekt, men nu känns det som om vi har glidit ifrån varandra. Vi var bästa vänner och han flyttade ifrån mig och började plugga på högskola i en annan stad. Det gör så fruktansvärt jävla ont att inte kunna ringa sin pojkvän och fråga om han vill komma över för att man mår dåligt. Om jag vill mysa och se en film med honom så får jag vänta i två veckor innan vi ses över en helg. Det har gått så långt att jag inte tänker på honom på vardagarna för att det gör för ont. Och det är så konstigt att jag har fått känslor för en annan även fast jag fortfarande älskar min pojkvän. Jag antar att jag saknar närhet. Jag känner mig så feg och dum som inte vågar ta tag i detta men jag vågar inte. Jag tar studenten nu i vår och jag vill flytta utomlands, men min pojkvän kan inte följa med för att han inte har tagit examen då. Allt känns bara som ett långt avslut och jag får panik. Jag har ingen aning om vad eller hur jag ska göra. Jag är så förvirrad.
Du är bäst Ellinor! Tack för att du finns.

Jag har mått rätt dåligt under en period då en närstående gick bort. Pappa, men mentor och min tränare har alla föreslagit att jag ska gå och prata med någon psykolog. Men jag vill inte och känner inte att det kommer ge mig någonting. Ska jag gå dit ändå? Eller är det bara onödigt?

Jag har mått rätt dåligt under en period då en närstående gick bort. Pappa, men mentor och min tränare har alla föreslagit att jag ska gå och prata med någon psykolog. Men jag vill inte och känner inte att det kommer ge mig någonting. Ska jag gå dit ändå? Eller är det bara onödigt?

Riktigt starkt av dig. Och jag kan lova dig att det kommer bli bättre. Riktigt bra att du har dina vänner och din bror. Prata med dina föräldrar kanske och berätta hur du mår?
Du är iallafall GRYM glöm inte det!!

Riktigt starkt av dig. Och jag kan lova dig att det kommer bli bättre. Riktigt bra att du har dina vänner och din bror. Prata med dina föräldrar kanske och berätta hur du mår?
Du är iallafall GRYM glöm inte det!!

Även om jag inte känner dig så är jag stolt över dig och du har all rätt till att vara stolt över dig själv!! Underbara människa, du förtjänar verkligen det bästa.

Även om jag inte känner dig så är jag stolt över dig och du har all rätt till att vara stolt över dig själv!! Underbara människa, du förtjänar verkligen det bästa.

Hej Moa! Du gjorde HELT RÄTT. Även om det är jobbigt som fan just nu och livet känns skit så är det påväg mot det bättre nu. Om du inte får support ifrån dina föräldrar, sök stöd någon annanstans. Du har inte gjort någonting fel – glöm inte det. Det är ALDRIG offrets fel, aldrig.

Och jag vill bara säga ett enormt tack. Blev helt rörd nu – på riktigt. Vet inte vad jag ska säga mer än det. KÄMPA PÅ! Du är helt fantastisk. Du kommer gå så jävla långt, fortsätt stå på dig och ta aldrig någon skit. Du är för bra för det. Massa styrkekramar och kärlek ifrån mig <3

Om han verkligen älskar dig så vill han ditt bästa och vill inte pressa dig till något du egentligen inte vill. Jag träffade en kille jag verkligen tycker om, vi var inte tillsammans men jag förlorade min oskuld till honom och det kändes rätt. Han frågade innan om jag ville vilket en kille faktiskt har som plikt att göra om man inte legat med någon annan. Nästa gång han gör så, ifrågasätt varför han har så bråttom. Är ligga det ända han vill? Man måste se till sitt bästa även om man älskar en person riktigt mycket. För det är ju din första gång och DU ska vara med på det.

Om han verkligen älskar dig så vill han ditt bästa och vill inte pressa dig till något du egentligen inte vill. Jag träffade en kille jag verkligen tycker om, vi var inte tillsammans men jag förlorade min oskuld till honom och det kändes rätt. Han frågade innan om jag ville vilket en kille faktiskt har som plikt att göra om man inte legat med någon annan. Nästa gång han gör så, ifrågasätt varför han har så bråttom. Är ligga det ända han vill? Man måste se till sitt bästa även om man älskar en person riktigt mycket. För det är ju din första gång och DU ska vara med på det.

Fundera på om det verkligen är så att du är kär i killen i din klass, det är helt normalt att få crush på andra när man är i förhållande! Det gör ingenting att ha det så! Som du skriver kan det vara att du saknar närhet. Känner du att du inte kommer klara av att ha ett distansförhållande längre så rekommenderar jag dig att säga det till din pojkvän, kommunikation är verkligen allt! Säg exakt som du känner, och nämn inte dina känslor för den andra killen. Föreslå en paus? Eller fråga honom om det finns någon möjlighet att du kan efter studenten vara hos honom ett tag, för att se hur det känns? Det löser sig, följ dina egna känslor, och hur du mår! Det är så viktigt. Kram

Du som läser detta. Oavsett om du är ledsen och trasig eller glad och stark så är du aldrig ensam!

Jag lider av psykisk ohälsa sen ca två år tillbaka och nu, nu den här månaden har jag tagit steget ut ur min trygghetszon. Jag har delat med mig utav min historia i min blogg. Jag har börjat prata mer öppet och ärligt om hur jag mår. Sanningen finns alltid där och det kommer alltid alltid fram!

En bit ur min historia

”Året var 2014 och slutet av september månad närmade sitt slut. Jag hade fått en diagnos sen några dagar tillbaka.
Allting gick så snabbt. Minns vartenda litet ord som kastades runt i sjukhusrummet. Den ångestfyllda luften gjorde det svårt att andas. Väggarna blev mindre och mindre och det kändes som min bröstkorg skulle sprängas vilken sekund som helst. Jag hann knappt reflektera över konversationen som precis fyllt det då ljudlösa rummet. Tomheten bara växte sig större och större i min lilla flickekropp. Helt plötsligt visste jag inte vem jag var. Jag kunde bara inte acceptera det här. Det här händer inte mig tänkte jag.
Till en början var jag både rädd och obekväm. Rädsla över att mina kompisar medvetet skulle hålla tillbaka i min närvaro, oron över att förknippas med en sjukdom var det enda jag grublade på. Tankar och funderingar slungades runt i huvudet precis som smutstvätten gör i en tvättmaskin. Jag visste aldrig riktigt vad jag kunde svara när någon undrade. Jag skämdes bara så fruktansvärt mycket så tanken på att någon skulle få vetskap om min sjukdom fanns aldrig någonsin där. Inte en chans. Den glädje som tidigare existerat i min lilla flickekropp var som bortblåst i den hemska stormen som intagit vår stad. Jag hann inte mer än komma ut ur porten förrän jag bröt ihop. Jag lät tårarna forsa ner för mina kinder samtidigt som jag bestämde där och då att hålla tyst om detta, trots att tidigare erfarenheter talade emot.”

Resten kan du ta del av här: http://moapettersson.for.me/2015/februari_2.html

Jag har bra vänner och familj, men det känns som att något saknas. Trots mina fina vänner och familj så behöver jag nån mer. Jag vill ha en kille. Någon att vara helt fruktansvärt kär i och älska över allt annat. De flesta av mina tjejkompisar har pojkvänner och när jag ser dem tillsammans tänker jag att det är precis så jag vill ha det. Jag vet att man ska ha tålamod och att kärleken tar sin tid, men jag orkar inte vänta längre. Samtidigt är jag så sjukt kräsen. Jag har svårt att få känslor för någon och det är sällan någon kille intresserar mig. Jag blir så irriterad på mig själv att jag är på det sättet. Varför ska jag ha så svårt att bli intresserad av någon? När jag väl blir intresserad blir jag dock nästintill besatt av honom och det är ju inte alltid så bra. Och hur tar man kontakt med någon man är smått intresserad av? Någon man knappt känner och inte har några gemensamma kompisar alls med. Går det ens??? Jag förväntar mig att allt ska vara som i en film och min drömkille helt plötsligt ska dyka upp och bli störtförälskad i mig. Men man måste väl göra något själv eller? Allt känns bara så sjukt svårt och det känns som att jag aldrig kommer att hitta någon även om jag vet att jag såklart kommer göra det nån gång. Jag önskar att jag bara kunde ta det lugnt och inte stressa så mycket över det här men det är svårt. Det är svårt när man känner sig ensam och inte vet hur man ska fylla tomrummet. Det är svårt när man börjar tvivla på sig själv och sakta börjar tycka att man inte duger. Det gör mig så ledsen, för jag har alltid varit säker i mig själv men nu börjar det sakta försvinna. Samtidigt blir jag irriterad på mig själv att jag inte kan vara nöjd med det jag har, min familj och mina vänner. Jag vill kunna fokusera på annat och inte tycka så synd om mig själv då det finns folk med riktiga problem där ute. Men det kan jag inte. Jag vet hur det känns att må sämst och därför blir jag så sur på mig själv att jag hakat upp mig på det här. För en gång skull är allt

Jag har bra vänner och familj, men det känns som att något saknas. Trots mina fina vänner och familj så behöver jag nån mer. Jag vill ha en kille. Någon att vara helt fruktansvärt kär i och älska över allt annat. De flesta av mina tjejkompisar har pojkvänner och när jag ser dem tillsammans tänker jag att det är precis så jag vill ha det. Jag vet att man ska ha tålamod och att kärleken tar sin tid, men jag orkar inte vänta längre. Samtidigt är jag så sjukt kräsen. Jag har svårt att få känslor för någon och det är sällan någon kille intresserar mig. Jag blir så irriterad på mig själv att jag är på det sättet. Varför ska jag ha så svårt att bli intresserad av någon? När jag väl blir intresserad blir jag dock nästintill besatt av honom och det är ju inte alltid så bra. Och hur tar man kontakt med någon man är smått intresserad av? Någon man knappt känner och inte har några gemensamma kompisar alls med. Går det ens??? Jag förväntar mig att allt ska vara som i en film och min drömkille helt plötsligt ska dyka upp och bli störtförälskad i mig. Men man måste väl göra något själv eller? Allt känns bara så sjukt svårt och det känns som att jag aldrig kommer att hitta någon även om jag vet att jag såklart kommer göra det nån gång. Jag önskar att jag bara kunde ta det lugnt och inte stressa så mycket över det här men det är svårt. Det är svårt när man känner sig ensam och inte vet hur man ska fylla tomrummet. Det är svårt när man börjar tvivla på sig själv och sakta börjar tycka att man inte duger. Det gör mig så ledsen, för jag har alltid varit säker i mig själv men nu börjar det sakta försvinna. Samtidigt blir jag irriterad på mig själv att jag inte kan vara nöjd med det jag har, min familj och mina vänner. Jag vill kunna fokusera på annat och inte tycka så synd om mig själv då det finns folk med riktiga problem där ute. Men det kan jag inte. Jag vet hur det känns att må sämst och därför blir jag så sur på mig själv att jag hakat upp mig på det här. För en gång skull är allt

Åh Ellinor, du är en sådan inspiratör! <3

Senaste tiden har jag mått väldigt dåligt. Eftersom jag inte har någon i min omgivning som jag känner att jag kan prata med så har jag hållit inne mina tankar och känslor så länge nu. Men jag vet inte hur länge till jag klarar… Min s.k vän har sedan ett år tillbaka dagligen gett mig pikar och sagt dömande kommentarer om mig som handlar om mitt utseende och om saker som jag gör. Detta har verkligen gjort att mitt självförtroende sjunkit då jag hittat massa nya fel på mig själv och fått ännu mer komplex. Anledningen till varför jag fortfarande varit med denna vän (förutom att hon går i min klass) är för att hon är typ min enda vän och jag är rädd för att bli helt ensam. Men jag orkar inte mer nu, för hon bara tar min energi utan att ge något tillbaka. Men då är det så, att jag istället blir ensam. Alla mina gamla vänner har hittat nya vänner som ersätt min plats och hur mycket jag än försöker skaffa nya vänner så vet jag inte hur jag ska göra. Att jag mår dåligt pga detta har påverkat skolan också och har gjort att jag verkligen hatar skolan. Jag mår så dåligt att behöva gå dit varje dag, känna mig helt osynlig och inte värd ett skit. För knappt ingen pratar med mig i skolan, förutom min "vän". Varje dag när jag går till skolan så har jag en klump i halsen och i magen, och kämpar hela dagen för att hålla tårarna inne. Detta har gjort att jag inte har någon motivation till skolan och känner dagligen stress och press. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så oviktig och en sån dålig människa. Vill bara försvinna från mitt eget liv.

Åh Ellinor, du är en sådan inspiratör! <3

Senaste tiden har jag mått väldigt dåligt. Eftersom jag inte har någon i min omgivning som jag känner att jag kan prata med så har jag hållit inne mina tankar och känslor så länge nu. Men jag vet inte hur länge till jag klarar… Min s.k vän har sedan ett år tillbaka dagligen gett mig pikar och sagt dömande kommentarer om mig som handlar om mitt utseende och om saker som jag gör. Detta har verkligen gjort att mitt självförtroende sjunkit då jag hittat massa nya fel på mig själv och fått ännu mer komplex. Anledningen till varför jag fortfarande varit med denna vän (förutom att hon går i min klass) är för att hon är typ min enda vän och jag är rädd för att bli helt ensam. Men jag orkar inte mer nu, för hon bara tar min energi utan att ge något tillbaka. Men då är det så, att jag istället blir ensam. Alla mina gamla vänner har hittat nya vänner som ersätt min plats och hur mycket jag än försöker skaffa nya vänner så vet jag inte hur jag ska göra. Att jag mår dåligt pga detta har påverkat skolan också och har gjort att jag verkligen hatar skolan. Jag mår så dåligt att behöva gå dit varje dag, känna mig helt osynlig och inte värd ett skit. För knappt ingen pratar med mig i skolan, förutom min "vän". Varje dag när jag går till skolan så har jag en klump i halsen och i magen, och kämpar hela dagen för att hålla tårarna inne. Detta har gjort att jag inte har någon motivation till skolan och känner dagligen stress och press. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så oviktig och en sån dålig människa. Vill bara försvinna från mitt eget liv.

HÄR ÄR LÄNKEN DIREKT TILL INLÄGGET : http://moapettersson.for.me/2015/februari/var-gar-gransen.html

HÄR ÄR LÄNKEN DIREKT TILL INLÄGGET : http://moapettersson.for.me/2015/februari/var-gar-gransen.html

Måste snabbt bara skriva en kommentar. ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER ER ALLA. Jag är så stolt över att ni hjälper varandra. Jag är så stolt över att det här kan hjälpa er. Jag är så stolt över att ni VÅGAR kommentera. #aldrigensam tillsammans är vi starka!!!

Till er som inte har modet att kommentera ännu: vi dömer inte här. Vi förstår, stöttar och hör. Du är aldrig ensam, vi är såå många som mår skit.

Massa massa kärlek till er alla. Det är helt sjukt att jag kan älska er, tro på er, vilja träffa er och bara kramas – även om jag inte känner er <3

Jag har ett ganska okej liv, ser ut enligt normen, är lagom populär, är hyfsat bra i skolan, har bra kompisar och fantastisk familj men periodvis blir jag så himla deprimerad att jag verkligen hade velat ta mitt eget liv, om jag bara inte hade varit så jävla feg. Jag vill försvinna, jag vill dö, men samtidigt vill jag inte

Jag har ett ganska okej liv, ser ut enligt normen, är lagom populär, är hyfsat bra i skolan, har bra kompisar och fantastisk familj men periodvis blir jag så himla deprimerad att jag verkligen hade velat ta mitt eget liv, om jag bara inte hade varit så jävla feg. Jag vill försvinna, jag vill dö, men samtidigt vill jag inte

Exakt sådär känner jag med! Det har funnits perioder i mitt liv då jag bara ville dö och jag är så j-ä-v-la rädd för att falla tillbaka. Har ingen aning om hur jag skulle ta mig upp då. Jag har inget tips eller någonting, då jag också har problem med detta och undrar vad jag ska göra. Men så jävla skönt att höra att jag inte är själv. <3

Vet inte var jag ska börja så kommer bara skriva, blir kanske osammanhängande men skriver bara som det kommer.

Mitt ex var manipulativ och begränsande. Gillade han inte någon av mina vänner var han snabb att tala om det och blev arg när jag umgicks med dem, försökte få mig att inte tycka om dem heller.
Mycket bråk i det förhållandet och det slutade alltid alltid alltid med att jag gjort fel, oavsett hur fullkomligt övertygad jag från början var om att misstaget var hans. Han visste alltid hur och vad han skulle säga för att få mig dit han ville. Min självkänsla dök ner i botten och med honom tog mitt självförakt ny fart.
Han fick mig till att säga upp kontakten med min bästavän (en av vännerna han inte gillade). Hon och jag hade ett bråk som inte hade behövt vara något alls och jag förlät henne. Stolt berättade jag för honom då att vi löst det och förlåtit varandra.
Han blev så arg, så arg och sa att om jag förlät henne skulle han tappa all den respekt han hade för mig och fick mig till att säga upp kontakten med henne.
Ibland kunde han ringa full/hög på kvällarna och säga att han skulle ta livet av sig. Jag vågade inte lämna honom och han såg till att det var så. Så rädd var jag att han skulle skada sig själv eller mer än så om han lämnade och då skulle det ju vara mitt fel.
En gång ville han låna pengar. Visade sig senare att de användes till att köpa droger vilket han inte sagt ett ord om och visste jag att det var fallet skulle han inte fått låna ett öre.
När vi varit tillsammans strax över ett år sa han till mig att jag stulit ett år av hans liv. Att jag stulit ett år av hans liv?????

En sen kväll flera månader efter att vi gjorde slut så skrev han. Han sa att han hade överdoserat en medicin han måste ta och om inget gjordes skulle han vara död inom några timmar. Han vägrade tala om var han var och var så arg på mig. Jag valde då att i panik ringa en av hans föräldrar, tala om vad han sagt till mig och bara grät. Då hör jag på andra sidan telefonen hur han

Ikväll känner jag mig inte ensam:)

Min kille
gjorde slut med mig för ca 4 månader sedan för att hans känslor svalnat för
mig. Vi var verkligen bästa vänner och Johan grät i flera timmar i min säng när
han insåg att det var rätt beslut för honom att ta. Han mådde dåligt för att
han kände att han svikit mig, min familj osv. Vi hade gjort slut i vårt
förhållande förut men det kändes tydligt att detta var ett SLUT, att det ALDRIG
någonsin kommer bli vi igen.

För 2månader sedan ringde han till mig och bad mig komma ner till honom och han
brast ihop i gråt när jag berättade att jag blivit sjuk (min kropp stöter bort
nästan all min mat), han brast flera gånger under kvällen då vi bara pratade,
bara pratade skit och vi skrattade som aldrig förr.

Han kysste många gånger mig innan jag åkte hem och sa att han ville att jag
skulle stanna, jag stannade inte då jag inte ville att han skulle ångra sig
dagen efter. Vi har inte hörts sedan den dagen. (Han borde ha hört av sig efter det som han ångrat sig)

Vi kommer från en riktigt liten by i Värmland och vi delar samma vänner. Vi har gått i
samma klass 6an – 9an, jag spelar handboll med hans syster. Hans bästa vän har
ett förhållande med min bästa vän, så det är inte alls lätt att undan gå
varandra.

Vissa dagar är värre än andra, men när det är som värst vet jag inte vad jag ska ta
mig till. Jag har ingen vän att ringa till, då jag inte riktigt vill att Johan
ska få reda på hur jag mår. För jag vill bara att han ska må bra, jag älskar
honom så mycket att jag bara bryr mig om hans välmående och inte mitt
eget. Jag längtar tills jag får riktiga
känslor för en annan kille då jag och Johan kan börja umgås som vänner igen,
för han är verkligen min bästa vän och jag skulle inte klara mig utan honom. Han
har hjälpt mig i flera års tid då vi var vänner innan vi blev tillsammans och
han är en del av mig, en del ingen någonsin kommer kunna ta bort.

Kan man vara vän med sitt ex? Vad ska man göra med alla sina presenter från sitt ex? En
bok/parfym kan man kasta, men

Även om det är jobbigt och förjävligt att berätta om sina känslor, så rekommenderar jag att göra det. Om det så är till dina föräldrar, någon vän eller släkting, någon som du känner att du litar på. Det är alltid bättre och det är alltid skönt att få berätta sina känslor och gråta en skvätt, det renar själen på något sätt känns det som. Och jag tror på dig, även fast jag inte känner dig så vet jag att du fixar det, du är grym och fantastisk! Livet behöver inte alltid gå bra, det är okej att må dåligt och det är okej att misslyckas och vara besviken. MASSOR med kärlek och kramar till dig!

hej! jag skulle inte direkt säga att detta är ett stort problem som många andras, men fortfarande är det något som tynger mig och jag undrar ifall du Ellinor eller någon annan här kan hjälpa mig. Jag har en jättebra killkompis jag känt i några år, han ser mig bara som en kompis men nu har jag börjat gilla honom. Vet inte hur jag ska få han att förstå det, dock tror jag inte att han gillar mig mer än kompis. Vill inte prata med honom för är rädd att det ska förstöra vår vänskap. sen har jag en annan sak som tynger mig, alla i ming ålder och tonåringar festar och gör saker hela tiden. medans jag aldrig blir bjuden på fest och sitter mest hemma och gör ingenting. hur gör man för att få festa/umgås osv? kram <3

Tack för en otroligt bra blogg. Jag har dåligt självförtroende. Jag känner mig bara ful och kass hela tiden. Jag kan knappast kolla på mig själv i en spegel utan att må dåligt. Ibland bara jag bryter ihop utav någon riktig anledning, mår bara dåligt. Jag har kompisar och så, men ingen riktigt nära jag kan prata om sånt med. Min mamma har även cancer och är så rädd att hon kommer gå bort. Vad ska jag göra då? Jag är så rädd att må ännu sämre. Hur ska jag hantera att hon bara kommer försvinna.
Är det någon som har tips på hur man får bättre självförtroende och hur man hanterar sorgen om ens mamma går bort?

Jag tycker du ska helt utgå från dig själv och dina drömmar. Vill du plugga i Australien, åk! Vill du plugga i Umeå, åk! Vill du till Stockholm, åk!
Följ dina drömmar! Är du och han menade för varandra så kan ni få det att funka ändå.
Stor kram

Säg det till honom, kommunikation är så himla viktigt! Säg exakt hur du känner <3 och fråga hur han känner!

Jag har gått och tänkt på samma sak i närmare 1 och ett halft år. Varför min föredetta bästa vän bara feös ut mig ur mitt liv. Varför hon helt plötsligt aldrig kunde ses, men hon kunde träffa mina andra vänner. Hon ringer eller skriver aldrig till mog först. Vissa säger att om man vill höra slut med en vän ska man låta vänskapen rinna ut i sanden, men jag fördtår inte hur man kan göra så mot någon som har varit en så stor del av ens liv. Jag mår så dåligt över detta, varge gång jag försökt ta upp de med henne förnekar hon mig. Som om hon inget gjort. Detta tar så mycket eränergi av mig o de blir inte bättra av att hon träffar mina kompisar men inte mig. Jag ger alla er som vill göra slut med en kompis ett tips, låt det inte rinna ut i sanden, man mår förjävligt.

Jag har ett problem. Ett jävligt stort problem. Mitt ex gjorde slut med mig för ett antal månader sen. Idag har jag en ny kille. När mitt ex fick reda på att jag har en ny kulle började han skriva till mig, och var otrevlig i tonen. Sa att jag va en dålig person osv. Jag svarade dock alltid trevligt för jag ville inte bråka. Men irriterad var jag. Men visade det inte. Härom veckan skrev han ett sms ovh sa att han fortfarande hade känslor kvar för mig. Synd tänkte jag eftersom jag har gått vidare och det va han som gjorde slut.. Nu har det gått så långt att mitt ex har loggat in på min KIK alltså hackat sig in. Skrivit till min syster att min nuvarande kille är en våldtäksman. Varför? Enbart för att förstöra mellan mig och min nya. Jag är helt förtvivlad. Vad fan ska jag göra? Polisanmäla en person man älskat? Men som behandlat mig som skit efteråt. Eller ska jag bara ta all skig och skita i att han kapade min identitet. Vet inte om han skrivit till fler. Snälla hjälp. ..

Jag har ett problem. Ett jävligt stort problem. Mitt ex gjorde slut med mig för ett antal månader sen. Idag har jag en ny kille. När mitt ex fick reda på att jag har en ny kulle började han skriva till mig, och var otrevlig i tonen. Sa att jag va en dålig person osv. Jag svarade dock alltid trevligt för jag ville inte bråka. Men irriterad var jag. Men visade det inte. Härom veckan skrev han ett sms ovh sa att han fortfarande hade känslor kvar för mig. Synd tänkte jag eftersom jag har gått vidare och det va han som gjorde slut.. Nu har det gått så långt att mitt ex har loggat in på min KIK alltså hackat sig in. Skrivit till min syster att min nuvarande kille är en våldtäksman. Varför? Enbart för att förstöra mellan mig och min nya. Jag är helt förtvivlad. Vad fan ska jag göra? Polisanmäla en person man älskat? Men som behandlat mig som skit efteråt. Eller ska jag bara ta all skig och skita i att han kapade min identitet. Vet inte om han skrivit till fler. Snälla hjälp. ..

Jag känner exakt samma sak. Trots att man lever ett bra liv med fin familj och fina vänner så känner man sig så tom. Man ser på sina vänner som har pojkvänner och känner sig extremt ensam trots att man har så många fina människor runt sig. Vad gör man när alla vänner har partid med sina partners? Jo, man sitter där själv och känner ensamheten skölja över en. Även fast livet rullar på och är bra finns alltid den tomheten där. Känner också igen mig i svårigheten för att bli intresserad av någon och när man väl blir intresserad så blir man besatt. De som blir intresserade av en själv vill man inte ha och vice versa. Det klaffar aldrig rätt så att säga och man börjar tro att man inte duger som man är. Förstår VERKLIGEN vad du menar, känner samma sak.

Jag känner exakt samma sak. Trots att man lever ett bra liv med fin familj och fina vänner så känner man sig så tom. Man ser på sina vänner som har pojkvänner och känner sig extremt ensam trots att man har så många fina människor runt sig. Vad gör man när alla vänner har partid med sina partners? Jo, man sitter där själv och känner ensamheten skölja över en. Även fast livet rullar på och är bra finns alltid den tomheten där. Känner också igen mig i svårigheten för att bli intresserad av någon och när man väl blir intresserad så blir man besatt. De som blir intresserade av en själv vill man inte ha och vice versa. Det klaffar aldrig rätt så att säga och man börjar tro att man inte duger som man är. Förstår VERKLIGEN vad du menar, känner samma sak.

Jag är en medelmåtta. Är en medelmåtta i skolan och i det sociala livet också. Finns dom som har det bättre och dom som har det sämre.
För ungefär 1 och ett halvt år sen var min pojkvän otrogen mot mig. Och jag valde att gå tillbaka till honom. Det var nog då han förstörde mig första gången. Ända sedan dess har han plockat små bitar ifrån mig. Jag brukade vara en väldigt glad tjej och umgicks mycket med mina vänner. Nu är jag arg och ledsen halva tiden och jag är nästan bara med honom. Varför stannar jag då kvar hos honom? Min bästavän har sagt att jag borde lämna honom. Men jag är rädd. Rädd för att bli lämnad ensam och för att göra ett misstag. Vi har bra stunder där vi är super lyckliga. Men jag känner mer och mer att jag inte vill längre. Men han har blivit som en familjemedlem. Vi är som sambos och han hjälper mig med träning osv
Ni tycker säkert att jag borde lämna honom. Och jag vet det själv. Men jag kan bara inte

Vill även hälsa till dig Ellinor om du läser det här, att det här Inlägget är så välbehövligt och är så tacksam för ett sånt här inlägg. Du är en människa att se upp till

Vill bara säga till alla att det kommer bli ljusare hur jävla mörk det än är. Har varit extremt sjuk i depression i över 2 år, jag slutade äta, åt starka mediciner, var med om ett övergrepp av min bästa killkompis, hatade mig själv, skadade mig, äcklades, gav upp flera gånger men kom upp igen. Jag mår bättre idag och vet att man kan klara det för så dåligt jag mådde kan jag inte fatta idag, men får återfall ofta och idag känner jag mig bara så jävla ensam. Är så extremt rädd för att falla tillbaka där, vill inte.. För ett tag sen så hade min pojkvän bilder på andra nakna tjejer på sin mobil, han pratade med andra, kollade mycket på andra. Vi gjorde slut, men är tillsammans igen och har vart tillsammans med varandra i 1 och ett halvt år. Han säger att han inte längre tycker andra ser bra ut alls. Men det är inte sant för så kan man inte tycka efter man gjort sådär, det är inget man bara slutar tycka, dels finns det väl ingen människa som bara tycker sin flickvän/pojkvän är den enda snygga i hela världen? han ljuger eller hur?

mina problem är inte i närheten av hur stora andras är, men alla har sin skit. Min syster är deprimerad och har anorexia. Jag har tappat räkningen på hur många kvällar hon klappat ihop av ångest i sitt rum, duschen eller någon annanstans. Nu mår hon dock bättre än vad hon gjorde för ett halvår sen, men ångestattackerna finns fortfarande. Själv känns det som jag inte syns. Jag är den ”roliga” i min kompisgrupp, men det känns som alla tar mig för givet. Också är jag olyckligt kär i en kille i nian (går i åttan) som är en riktig jävla skit. Han drar äckliga kvinnor i köket skämt och har även klappat till en av mina kompisar. Det måste vara något fel på mig för känslorna förändras inte. Jag väljer att blunda för det skitiga han gör och fokuserar på hans andra, vackra sida. Men det spelar ingen jävla roll för han kommer aldrig känna samma för mig. Samtidigt så är min bästa kompis kär i han också. Hon tror jag inte vet, men jag ser. Och det som bryter ner mig är att han skulle välja henne alla dagar. Hon är vackrare, med tjejig. Nu när jag läser igenom detta blir det så tungt i hjärtat att jag måste stänga ner.

Jag har sån otrolig ångest över skolan. Har aldrig varit så stressad som jag är nu. Jag går i första året på gymnasiet och det är helt sjukt med plugg. Alltid kommer nya uppsatser nya redovisningar och prov som måste göras och det får mig må riktigt dåligt. Jag har ingen ork kvar i kroppen, vet inte vad jag ska göra. När jag kommer hem ifrån skolan vill jag bara gå och lägga mig för är helt slut, men måste alltid sätta mig och plugga hela kvällen. Om jag någon dag känner att jag verkligen inte orkar plugga lägger jag mig i sängen och försöker vila för behöver all vila för allt plugg, men när jag väl ligger där kan jag ändå inte vila, för det ända jag tänker på är allt plugg som jag kunde ha hunnit med under den tiden. Blir bara mer och mer stressad och helt utmattad. Jag blir aldrig heller utvilad utan är trött dygnet runt hur mycket jag än sover, och huvudvärken kommer varje dag och innan fick jag aldrig huvudvärk men nu får jag det varje dag. Jag mår så dåligt men vill inte prata om det med folk. Jag vet att mina kompisar också är stressade över skolan men vi pratar inte om det och jag vill inte prata om det för kommer börja gråta och jag hatar att gråta inför folk, jag vägrar. Jag gråter redan varje kväll i min ensamhet, det räcker. Mina föräldrar frågar aldrig hur jag mår trots att dem vet att jag är stressad över skolan. Jag är ingen öppen person så vill inte heller börja prata om det. Jag är så pressad över att hinna blir klar med sakerna i tid, det nya betygsystemet gör det inte enklare heller, för att få ett A i slutbetyg måste man få A i alla delar och det gör att man blir så otroligt stressad och pressad. vill hoppa av gymnasiet för vet inte hur mycket mer jag klarar av innan jag går sönder. Finns kanske inte så mycket att göra för det här men vill bara skriva av mig. Och vill bara säga att du är sån otrolig inspiration och du är min största och enda förebild, du är så otroligt stark och ser upp till dig något enormt! Älskar dig

Jag är en person som håller in när jag mår dåligt, inte ens mina närmaste vänner vet när jag mår som sämst. jag har förlorat många vänner och bytt umgänge och har också förlorat många av mina släktingar som gått bort. samtidigt har jag en pappa som betyder allt för mig han är min bästavän och han har nu cancer och har inte mycket kvar av livet. min mamma är snäll men står mig inte alls lika nära som mina pappa gör.
Nu kommer iallafall lite possessivt som lättar uppstämmingen det är att killen jag har vart kär i i cirka 3 år äntligen börjar gilla mig och att vi är på väg in i ett förhållande.

KÄMPA PÅ ALLA HÄR UTE! puss

Hej Ellinor och alla ni andra som läser detta.
När jag var sju år hände något som förstörde mitt liv totalt. Ett enormt bråk mellan min älskade farmor och min pappa. Sen dess har jag inte sett henne. Den stunden var första gången som jag försökte ta livet av mig, jag var sju år. Och allt Jag ville var att springa mot vägen och låta någon köra över mig.

Sen dess har allt bara gått nedåt. Det är som om hela jag är en dammsugare som suger åt mig alla problem som existerar i denna värld. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Och jag får INGEN hjälp.
Jag har bett om att få prata med psykolog men jag får inte. För jag är inte 18.
Nu räcker det, nu orkar jag inte mer.
Jag har sådan otur. Med kärleken med allr. Och alla dessa jävla skönhetsideal. De får mig att må ännu sämre. För här sitter jag, en överviktig 17 åring, utan partner och känner mig helt värdelös. Hjälp mig

Helvetes jävla skit hade skrivit ut halva mitt hjärta i en kommentar här men den verkar inte ha postats

Det här kanske låter lite skumt, men iallfall så är det typ jämt lite stökigt hos mig ni vet så där ”Svensson stökig”. Iallfall så hatar jag det, så jag brukar springa runt och städa efter allihopa mina föräldrar och två syskon, vilket är jätte jobbigt och drygt det tar slut på alla mina krafter. Men jag blir irriterad arg och trött när jag ser hur stökigt det blivit efter jag städat. Dom tror att jag fått någon sjukdom?? Och jag bjuder aldrig hem kompisar eftersom jag skäms så otroligt mycket över det stökiga hemmet, jag gör det även fast mina kompisar inte bryr sig det är jätte jobbigt (dom vet inte om problemet) och jag vill inte att dom ska veta. Men jag har pratat med mina föräldrar och syskon för det mesta skrattar dom mig rakt upp i ansiktet eller gör noj av mig och sen tror att allt är okej, vilket inte alls är okej för mig. alltså det här är väldigt jobbigt för mig för jag får ingen ork eller tid över att plugga eller träna!!

jag har känt samma, inte under en lång period utan bara några månader. Jag kunde vara hur glad som helst och plötsligt slog det till, jag kunde inte andas och kände hur tårarna trängde fram och jag undrade varför i helvete jag levde. En kväll kändes det extra förjävligt och jag och mamma gick ut på en promenad, och så fort vi kom utanför dörren bröt jag ihop. I en timme gick vi och pratade om det hur jag kände. Det blev mycket bättre efter. Så mitt tips är att prata med någon du älskar och litar på. Dina föräldrar, morföräldrar, bästa vän, pojkvän/flickvän. Du ska inte behöva dra detta tunga lass. Tänker på dig och styrkekramar till dig älskade!

Jag känner mig så himla himla ensam. Jag har vänner, många fina vänner har jag men ändå känner jag mig så ensam. Sen jag började gymnasiet i höstas så har det känts såhär. Jag fick en klass där jag inte klickar med någon och det finns ingen där jag skulle kunna umgås med på fritiden. Samtidigt träffar mina bästavänner som går på andra gymnasieskolor, nya vänner som dom blir tighta med och det känns som dom sakta men säkert glömmer bort mig. Jag själv står och trampar på samma ställe och träffar inga nya vänner, för hur fan gör man? Jag kan ju inte bara gå fram till nån random i skolan, så funkar det ju inte.. Jag saknar verkligen mina bästavänner och det gör så ont att se dom bli tighta med nya vänner och själv står man där och ser på. Den som står mig närmast nu är min pojkvän och han är den ända jag litar på till 100%..

Börja gråta av allas historier. Känner igen mig så mycket.

Jag orkar inte skriva hela min historia. Det skulle bli en bibel men kan skriva lite.

Under egentligen hela mitt liv har jag blivit lite småmobbad. Blivit kallad långstång, flaggstång osv. Blev kallad hora första gången när jag gick i 5:an. I 6:an började jag få tics. Ögonryckningar och munryckningar. Kan inte kontrollera ticsen. Nu är jag 17 år och dom är värre än någonsin. Jag skulle inte våga träffa ens min största idol, skulle vara så rädd att bli utskrattad. Men det är jag van med. Folk skrattar åt mig på stan, jag får blickar och jag blir verkligen ledsen. Jag är inte en sämre person för min tics. Mina vänner skäms över mig.

Jag har blivit sexuellt utnyttjad av min egna farfar.

Jag har sedan maj 2014 försökt ta mitt liv på olika sätt ungefär 10 gånger. Vissa gånger har jag nästan kommit till sjukhuset försent. Har hamnat på hjärtintensiven. får ingen hjälp från bup. Dom skiter i mig. Dom vill inte ha mig där och jag fattar inte varför dom inte vill ha mig där. Dom behandlar mig som om jag vore en leksak.

Senast igår gjorde jag ett självmordsförsök. Idag kom jag hem från sjukhuset. Utan någon hjälp från bup. Hur mycket mer orkar jag? Snart ställer jag mig framför tåget, och hoppar. Just nu är livet värdelöst.

Jag är så jävla rädd för att förlora min pojkvän, det skrämmer mig. För jag vet att om jag hade förlorat honom så hade jag inte överlevt. Han styr min lycka, för så är det verkligen. Han gör mig till världens lyckligaste tjej, men det skrämmer mig så mycket att han bara kan ta mitt hjärta och göra vad fan som helst med det

Jag är så jävla rädd för att förlora min pojkvän, det skrämmer mig. För jag vet att om jag hade förlorat honom så hade jag inte överlevt. Han styr min lycka, för så är det verkligen. Han gör mig till världens lyckligaste tjej, men det skrämmer mig så mycket att han bara kan ta mitt hjärta och göra vad fan som helst med det

Hej Ellinor!
I ca 3 år nu har jag lidit av ångest och depression. Anledningen jag har haft till att må så dåligt är för att min pappa är en alkoholist. Han är en känslokall alkoholist som inte bryr sig något om mig eller mina syskon, och detta gör så ont i mig att skriva. Vem förtjänar ens att växa upp med en människa som inte beter sig som en normal pappa ska göra? Jag blir kallad fula ord, han skriker på mig och är allmänt otrevlig speciellt mot mig. Jag vet att jag inte förtjänar detta, men det känns på något sätt att det är mitt fel att han beter sig så som han gör.Jag har mått så dåligt av detta så länge, jag har skadat mig själv pga av det (men jag har slutat) och jag har varit väldigt frånvarande från skolan bara för att jag inte har någon ork längre.

Jag har inte någon ork till något längre, för något inom mig känner att det inte är värt det. Det är inte värt att kämpa för någons uppmärksamhet, speciellt när man innerst inne vet att dem ändå inte bryr sig om en överhuvudtaget.
Det är inte bara problemen med min pappa som gör att jag mår såhär dåligt. Jag har ALLTID varit det svarta fåret i min familj. Jag beter mig inte som alla andra, jag är ganska estetisk så att säga för jag ritar, sjunger och spelar gitarr när jag mår som värst, detta hjälper ändå så sjukt mycket. Det är som terapi för mig att göra dessa saker.
Men det jag gör, även om de uppskattas av mina vänner och de jag umgås med i skolan, så uppskattas de inte av min familj. I min familj är det ingen som bryr sig om utbildning, politik, eller något sånt. Jag är stolt feminist och jag uttrycker gärna mina åsikter och tankar om någon startar en diskussion med mig.
Detta jag gör uppskattas inte av min familj eller min släkt, jag blir mitt framför näsan kallad glåpord och blir allmänt dålig behandlad av ALLA pga att jag inte överhuvudtaget har samma intressen som dem. Min syster har nu slutat prata med mig även fast i bor i samma hus, bara för att jag uttryckte mig en gång om mina åsikter angående in

Hej Ellinor!
I ca 3 år nu har jag lidit av ångest och depression. Anledningen jag har haft till att må så dåligt är för att min pappa är en alkoholist. Han är en känslokall alkoholist som inte bryr sig något om mig eller mina syskon, och detta gör så ont i mig att skriva. Vem förtjänar ens att växa upp med en människa som inte beter sig som en normal pappa ska göra? Jag blir kallad fula ord, han skriker på mig och är allmänt otrevlig speciellt mot mig. Jag vet att jag inte förtjänar detta, men det känns på något sätt att det är mitt fel att han beter sig så som han gör.Jag har mått så dåligt av detta så länge, jag har skadat mig själv pga av det (men jag har slutat) och jag har varit väldigt frånvarande från skolan bara för att jag inte har någon ork längre.

Jag har inte någon ork till något längre, för något inom mig känner att det inte är värt det. Det är inte värt att kämpa för någons uppmärksamhet, speciellt när man innerst inne vet att dem ändå inte bryr sig om en överhuvudtaget.
Det är inte bara problemen med min pappa som gör att jag mår såhär dåligt. Jag har ALLTID varit det svarta fåret i min familj. Jag beter mig inte som alla andra, jag är ganska estetisk så att säga för jag ritar, sjunger och spelar gitarr när jag mår som värst, detta hjälper ändå så sjukt mycket. Det är som terapi för mig att göra dessa saker.
Men det jag gör, även om de uppskattas av mina vänner och de jag umgås med i skolan, så uppskattas de inte av min familj. I min familj är det ingen som bryr sig om utbildning, politik, eller något sånt. Jag är stolt feminist och jag uttrycker gärna mina åsikter och tankar om någon startar en diskussion med mig.
Detta jag gör uppskattas inte av min familj eller min släkt, jag blir mitt framför näsan kallad glåpord och blir allmänt dålig behandlad av ALLA pga att jag inte överhuvudtaget har samma intressen som dem. Min syster har nu slutat prata med mig även fast i bor i samma hus, bara för att jag uttryckte mig en gång om mina åsikter angående in

Min pojkvän sedan 2-3 år tillbaka var otrogen(strul på en fest) någon månad in i förhållandet. Jag förlät, det var ju ändå mitt första seriösa förhållande och första gången en kille varit otrogen emot mig. Ungefär ett halvår senare kände jag att vi började glida isär och vi bråkade flera gånger om dagen. OBS, det ska sägas att vi började i samma klass på gymnasiet och därför ser varandra varenda dag.

I alla fall, vi bråkade mycket och han började skriva ganska mycket med en tjej som jag inte kände och som jag visste precis hade lagt till honom på Facebook. Ca en vecka efter att jag ifrågasatte deras vänskap gjorde han slut. Sedan spenderade han helgen med/hos henne. En vecka efter att han gjort slut skrev han om vi kunde prata en dag efter skolan vilket blev dagen innan min mamma skulle gifta sig. Han berättade att han hade haft sex med henne några dagar innan att han gjorde slut. Jag blev chockad men hann aldrig riktigt tänka på det innan att han fick en chans till och sedan var vi ihop i ytterligare ett halvår. Fortfarande väldigt mycket bråk men det var ändå bättre. Jag kommer inte ihåg om jag litade mindre på honom efter vad som hänt, förmodligen men jag kom över det. Som sagt var vi tillsammans ett halvår till innan att han gjorde slut en gång till. Den här gången kom det mer som en chock. Han gjorde slut på höstlovet och när vi började skolan igen berättade några klasskompisar att min bästa vän och han hade umgåtts hemma hos henne. Detta visste de eftersom att han hade tagit hennes telefon och skickat en snap till dessa. Jag blev så ledsen. Jag visste att om han hade kommit till mig i den stunden och bett mig ta tillbaka honom hade jag sagt nej.

Jag frågade så klart bästisen som hänt när de var med varandra och varför hon tyckte att det var okej att träffa honom utan att egentligen höra med mig(ska säga att hon var väl medveten om vad som skulle komma att hända). Hon lyckades övertyga mig om att absolut ingenting hade hänt, och godtrogen som jag är tänkte j

Jag har ett problem. Min pappa är inte alkolist men han dricker för mycket. Jag har sagt detta till en av mina kompisar som nu har flyttat till andra sidan jordklotet. Jag vet inye hur jsg ska säga detta rill mina bästa vänner för de skulle inte förstå. Dem har liksom ”idealfamiljerna” och har aldrig varit med om sådanna problem till skillnad feån mig. Men jag kan ju inte hålla det inne i resten av vår vänskap. De slulle antaglihen ringa soc vilket jag inye vill eller så skulle de inte tro mig eller kolla ner på mig. Har detta hänt någon av er? Tacksam gör svar:(

Vi finns här <3

Jag har länge känt mig ensam. Att jag inte är någon som räcker till. När jag gick i sjuan började fyra killar i min klass kalla mig massa skit och varje gång jag gick förbi dem sa dem ööö. Varje gång jag skulle hade redovisningar i klassen spreds där lappar och ord om mig. Så fort jag sa något var det fel. Jag var ful och den roliga ingen ville va med. Från att det var dessa fyra killar som höll på började mina vänner, som jag trodde var vänner, att börja kalla mig de samma som killarna. Jag kände mig utfryst och ensam. Ingen tyckte om mig, de var de jag fick höra och intalade mig själv. Vänner som jag trodde var ärliga visade en helt annan sida. Varje morgon jag vaknade ville jag bara somna om. Jag orkade inte gå i skolan och jag märkte det på mina betyg. Allt detta som hände under dem tre åren var inget jag sa till någon. Mina föräldrar vet inget. Ingen lärare vet. Ingen vet. Allt detta ledde till att jag började få tvångstankar och ångest som tog sönder mig. Jag somna gråtandes varje natt.

När jag började på gymnasiet märkte jag hur skönt det var att komma bort från alla på grundskolan och börja träffa andra. Men jag märkte hur dåligt jag mådde och hur mycket det som hänt påverkade mig. Jag är inte den som pratar med mer än dem jag känner mig säker med. Så fort jag går genom stora ytor med människor känner jag hur alla tittar och dömer mig. Så som dem gjorde i grundskolan. Även fast jag mår mycket bättre idag kommer där stunder då jag bara bryter ihop. Där sitter kvar sår i mig som jag vet aldrig kommer åka bort. Men ju mer jag tänker på dem och skriver om de märker jag hur mycket starkare jag borde vara. Att hur vi alla kan sätta stop för allt. Hur vi tillsammans kan må dåligt tillsammans och att vi vet att vi aldrig är ensamma om det.

Hej, jag är kanske inte den som ger de bästa svaren men vill i alla fall försöka hjälpa om jag kan, för jag känner själv igen mig i situationen. Även om det är jobbigt, kan du inte prata med dina bästavänner som då lärt känna nya människor om hur du känner? Och ni kanske kan ses allihopa, nya och gamla vänner som umgås, det kanske blir jättebra i slutändan även om det känns som fan nu..? Din pojkvän finns ju och stöttar dig.. Sociala medier så som twitter, instagram etc. är jättebra platser att lära känna nya människor på så länge man själv vågar hitta de som är lite av ens egna stil som man skulle kunna klicka med. Hade det själv jobbigt i högstadiet då detta du berättar om hände mig, men tog mig modet att berätta för mina bästavänner om hur jag kände och allt löste sig, nu är vi som tajtast. Men även om allt inte går som planerat i livet, så hoppas jag att allt ändå löser sig. Kram.

Känner igen mig så mycket i det du skriver. Så glad för din skull att du fick en liten nystart vid gymnasiet, även fast minnena från högstadietiden finns kvar. Starkt gjort av dig <3

I ungefär 2-3 års tid har jag mått väldigt dåligt psykiskt. Ständigt har jag tankar i mitt huvud att jag är tjock och äcklig. Har samtidigt tvångstankar vilket leder till att jag kan stå och kolla på min mage vid flera tillfällen per dag och bara dra i allt fett jag skulle vilja ha bort. Jag har aldrig varit såhär missnöjd med mig själv, har ingen ork till livet överhuvudtaget. Personerna runt om mg säger att det bara sitter i huvudet och att jag inte alls blivit ”tjock” men jag kan inte lita på dom. För jag ser i speglen någon helt annat. Jag orkar inte med detta mer. Gick hos en psykolog för två år sen och det blev bättre men sen har det kommit i perioder tillbaka. Denna gång har de hållit på väldigt länge..

Tack själva!!!!! <3

Hej! Ja! Såklart du kan vara vän med ditt ex. Men ni kanske behöver ha lite tid ifrån varandra först. Så gjorde jag och mitt ex. Vi bröt kontakten i ett halvår och började sedan prata igen. Idag är vi väldigt bra vänner, och vi har faktiskt inget annat val då vi går i samma klass.
Men klart ni kan vara vänner, bara ni båda är på samma blad och har bestämt er för att endast vara vänner.

Hoppas detta hjälpte, kram

Det är inte skumt alls!! Det är ju så du känner och upplever. Finns det någon utanför familjen, så som någon vuxen eller kompis som du kan berätta för som möjligtvis kan stötta dig eller till och med hjälpa dig så att din familj förstår att du faktiskt mår dåligt av det hela? Eller om du försöker prata med föräldern som du är närmast och försök förklara så gott du kan om hur du mår..

Det är inte skumt alls!! Det är ju så du känner och upplever. Finns det någon utanför familjen, så som någon vuxen eller kompis som du kan berätta för som möjligtvis kan stötta dig eller till och med hjälpa dig så att din familj förstår att du faktiskt mår dåligt av det hela? Eller om du försöker prata med föräldern som du är närmast och försök förklara så gott du kan om hur du mår..

Sånt här får mig att gråta. Allt är så orättvist. Men vi alla finns här <3

Känner igen mig i en hel del av det du skriver.. =/ <3

Känner igen mig i en hel del av det du skriver.. =/ <3

Behandla dig själv som du behandlar din bästa vän. Jag har under fem års tid varit deprimerad, haft ångest och de två senaste åren har jag lidit av ätstörningar. Jag har tagit mig igenom varje dag, varje dag har jag haft ångest, det har gjort ont varje morgon att gå upp eftersom det finns en gräns vad kroppen klarar av MEN trots smärtan, trots obehaget har jag varje dag kämpat! Jag var nära på att ge upp, det var den värsta perioden i mitt liv och hela jag släppte kontrollen av livet både min kropp och själ. Det var då min syster klev in, hon skrek på mig ”Skulle du behandla din bästa vän som du behandlar dig själv” Det fick mig att tänka, självklart skulle jag aldrig plåga min vän med denna smärta, jag skulle inte tillåta min bästa vän att känna denna ångest och det var nu min resa började på riktigt. Jag ändrade mig lite, hela tiden, varje vecka växte jag. SJÄLVKLART får jag mina dippar, men vad vore världen utan berg och dalar? Samma sak gäller livet, vad vore livet utan euforisk lycka och den djupaste ångest. JA, ångest är äckligt vidrigt, den delen av mitt liv skulle jag vilja klippa bort, men utan den delen skulle jag aldrig nu idag förstå hur pass bra jag verkligen mår och hur pass bra jag verkligen har det. Jag är stolt över mig själv, för den jag är idag. Jag har accepterat min depression istället för att försöka kämpa emot den. Genom detta accepterade har den minskat, och nu står jag här, 18 år och snart friskförklarad från både det ena och det andra, snart står jag på toppen av berget! Tack Ellinor för du gav mig chansen att berätta en kort del av min resa.

sitter och gråter, vet inte vad jag ska skriva, men det verkar som om du är en otroligt stark person som har klarat det så långt, ge inte upp! sänder all min energi till dig, vi alla finns här! <33 tusen kramar!

Det som skrämmer mig mest just nu är vad fan som ska hända efter gymnasiet. Jag vet en massa saker som jag vill göra men det finns inte riktigt ”resurser” för det, och med resurser menar jag vänner (jag vill alltså resa, flytta utomlands, ha roligt, leva livet medan jag kan). Jag är så rädd för att jag kommer att börja jobba i höst och ha 0% socialt liv. Skolan är den största delen av mitt sociala liv just nu, och vad är jag utan skolan? Jag kan ju säga att även om jag faktiskt har en del vänner i skolan så är det få som är så nära att vi umgås på fritiden, och jag tror att det är väldigt få som jag kommer hålla kontakten med efter skolan är slut. Att jag är rädd över vad som ska hända i höst gör att jag gärna bara vill ta mig härifrån. ifrån stockholm och kanske sverige. Jag vill börja om, helt från början. Men jag bor redan i stockholm? var skulle jag kunna dra någonstans och starta upp ett helt nytt liv? och vad skulle jag sysselsätta mig med? En dröm vore att flytta till australien i ett år och bara vara, men samtidigt ha en plan! jag älskar att ta ansvar och jag vill gärna ha ett mål eller någonting att göra därborta. Aldrig att jag skulle flytta någonstans och sedan vänta på att något skulle hända, att någon chans skulle poppa upp. Jag vill hitta något att göra som jag tycker är kul och som faktiskt ger mig en anledning att dra härifrån! Jag vill verkligen inte sitta i kassan på ica i höst och vänta på att livet ska börja, men samtidigt har jag inte en jävla aning om hur livet ska börja över huvudtaget. Framtidsångest kan man säga.

Det som skrämmer mig mest just nu är vad fan som ska hända efter gymnasiet. Jag vet en massa saker som jag vill göra men det finns inte riktigt ”resurser” för det, och med resurser menar jag vänner (jag vill alltså resa, flytta utomlands, ha roligt, leva livet medan jag kan). Jag är så rädd för att jag kommer att börja jobba i höst och ha 0% socialt liv. Skolan är den största delen av mitt sociala liv just nu, och vad är jag utan skolan? Jag kan ju säga att även om jag faktiskt har en del vänner i skolan så är det få som är så nära att vi umgås på fritiden, och jag tror att det är väldigt få som jag kommer hålla kontakten med efter skolan är slut. Att jag är rädd över vad som ska hända i höst gör att jag gärna bara vill ta mig härifrån. ifrån stockholm och kanske sverige. Jag vill börja om, helt från början. Men jag bor redan i stockholm? var skulle jag kunna dra någonstans och starta upp ett helt nytt liv? och vad skulle jag sysselsätta mig med? En dröm vore att flytta till australien i ett år och bara vara, men samtidigt ha en plan! jag älskar att ta ansvar och jag vill gärna ha ett mål eller någonting att göra därborta. Aldrig att jag skulle flytta någonstans och sedan vänta på att något skulle hända, att någon chans skulle poppa upp. Jag vill hitta något att göra som jag tycker är kul och som faktiskt ger mig en anledning att dra härifrån! Jag vill verkligen inte sitta i kassan på ica i höst och vänta på att livet ska börja, men samtidigt har jag inte en jävla aning om hur livet ska börja över huvudtaget. Framtidsångest kan man säga.

Jag går i den jävligaste klassen någonsin, på rikitigt. Ska gå tre år i denna klass, har gått 1.5 år nu. Vissa är så jävla fkn omogna och taskiga och bara riktiga jävla svin. Går ju inte en dag utan att man är nära att få psykbryt på dem. Det är fyra killar som är värst, jag förstår inte vad det är för fel på dem. En av dem satt en dag och ropade i klassrummet ” killar är kung, tjejer är horor!” Flera gånger om. De ska alltid klanka ner på alla hela jävla tiden. Jag själv är ganska tyst i klassen och så och de beror på dessa människor! Säger man ingenting alls kallar dem en feg osv men så fort man öppnar mun blir man ju skrattad åt eller så härmar dem en. Hade ask.fm förut ( har tagit bort kontot nu ) där jag fick riktigt taskiga anonyma ”frågor” från några av dessa killar. Lärarna pratar med dem men det blir ju ingen förbättring. Går inte ens i gymnasiet än, men jag längtar typ dit, då ska jag gå i en skola långt härifrån, så jag slipper se folk från min skola igen. Vill bara ha en nystart, fyfan va skönt att komma till en skola där INGEN vet vem man är.

Kämpa vidare! Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Folk tror att man själv bestämmer att man mår dåligt, vilken är så långt ifrån sanningen. Jag hoppas verkligen du får hjälp, att du kan få gå och prata med någon. Försök kämpa vidare, även fast det är tufft. En dag så kommer du titta tillbaka på ditt liv och vara stolt för att du orkade ta igenom denna tuffa tid. En dag kommer även du känna känslan av ren lycka. Kram på dig <3

Kämpa vidare! Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Folk tror att man själv bestämmer att man mår dåligt, vilken är så långt ifrån sanningen. Jag hoppas verkligen du får hjälp, att du kan få gå och prata med någon. Försök kämpa vidare, även fast det är tufft. En dag så kommer du titta tillbaka på ditt liv och vara stolt för att du orkade ta igenom denna tuffa tid. En dag kommer även du känna känslan av ren lycka. Kram på dig <3

Jag behöver verkligen hjälp.
Vet inte alls vad jag ska göra i den situationen som jag befinner mig i just nu. Jag tycker verkligen om en kille som inte vill ha något förhållande, han vill bara att vi ska ligga. Fast i bland skriver han saker som får mig att undra om han kanske är intresserad på ett bra sätt ändå. Ska jag liksom fortsätta att kämpa? Eller satsa på en annan kille som verkligen tycker om mig. Det finns en annan kille som gillar mig, men jag vet inte vad jag ska göra. Det är så svårt att veta vad som är det bästa att göra i den här konstiga situationen.
Kramar till er alla

Jag går i andra året nu och tar studenten nästa år. Jag vet nu vad jag vill göra, jag vill flytta utomlands, till Australien för att bo och jobba där i ett år. Mitt mål innan jag knyter mig till någon pojkvän och skaffar familj är att ha upptäckt stora delar av världen. För man kanske inte riktigt får den chansen när man har barn sen. Våga gå utanför din comfort zone, kämpa för att åka till Australien om du vill det. För sen när du väl är där och kommit igång så kommer du vara så extremt stolt över dig själv för vad du gjort! Jag själv känner just nu att jag kommer vilja ha en förändring efter studenten och jag kommer att flytta, det är jag helt bombsäker på. Våga drömma och planera. Det finns sjukt mycket att göra! Bara fantasin sätter stopp för dina gränser.

<3 <3 <3

<3 <3 <3

För din egen skull, avsluta det. Om det är som du säger, att han inte vill ha ett förhållande men du vill, så kommer det tyvärr förmodligen bara sluta på ett sätt. Och det är att du blir sårad..
Stå på dig! Detta kanske låter taskigt, men skit i hans känslor just nu och tänk på dig själv! <3

Vad du än gör, ge ALDRIG upp!!! Du är aldrig ensam och det finns många som älskar dig. Jag vet hur det känns att känna sig oönskad, vi finns här <3<3

Jag har ett problem. Men jag vet inte om problemet ligger hos mig eller min pojkvän. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 1,5 år. Vi har det super bra och jag är så lycklig med honom (måste tillägga att detta är mitt andra seriösa förhållande, första var på 1 år och 3 månader, och att jag blev super sviken av mitt ex, plus att min pappa var otrogen mot min mamma i fyra månader, så förtroende för killar är något jag har ganska svårt med). Min pojkvän har också ”bara” haft ett seriöst förhållande men det förhållandet varade i över 4 år. Vad är mitt dilemma då? Jo. Jag och min pojkvän blev tillsammans hösten 2013 och han och hans ex gjorde slut i slutet på juni, själv hade jag varit singel i lite drygt ett år så Jag var mer än redo för ett nytt förhållande. Dock tror jag inte att min pojkväns ex var redo att min pojkvän gick vidare. Hon skrev ofta till honom, ringde honom på nyårsafton och trots att jag tog telefonen ifrån honom och la på ringde hon två gånger till. Och trots att jag gick med på att vi träffade henne på en femminutare smsade hon på morgonen dagen efter. Detta var något jag störde mig på otroligt. Inte långt efter det tog jag och min pojkvän en paus. Pausen varade nån månad och under tiden pratade han mycket med sitt ex. Vi blev tillsammans igen och han skulle ta studenten. Vem var då där på hans mottagning om inte hans ex? Fy vad jag avskydde det. Hon satt där, bland hela hans släkt, och berättade gamla minnen som dom två delade. Usch vad arg jag var. Dom pratade ingenting under hela sommaren och nu i julas skrev hon till honom igen. Jag har sagt till min pojkvän så många gånger att jag mår så dåligt över detta och att jag vill att han slutar följa Henne på instagram/Twitter/snapchat. Jag ogillar att han ser henne i princip varje dag.. Men detta har han inte gjort då han tycker att det är töntigt och onödigt att sluta följa, har verkligen ingen aning om vad jag ska göra..

Det känns som att ingen gillar mig. Inte på riktigt i alla fall. Som att om jag inte kom till skolan en dag skulle ingen bry sig. Och att mina vänner inte gillar mig för den jag egentligen är. Jag hatar min hy så jävla mycket och det som är värst är att den begränsar mig så mycket. Jag vågar inte prata med killar för att jag tror dom ska tycka att jag är så ful. Jag är duktig i skolan och så, men det är så jäkla mycket plugg nu, jag är stressad hela tiden och håller på att falla i sär. Hade ett självskadebeteende för några år sedan och ibland känner jag att jag håller på att falla tillbaka in i det. Men jag vet hur dumt det är.. Och det som stoppar mig mest från saxar och rakblad är att jag är så jävla feg för det.

DU är bäst! tack för allt!

Jag har alltid känt mig ensam och oälskad, och det blir inte bättre när jag kommit upp i den åldern att kompisarna får pojkvänner eller iallafall har nån kille de skriver med. Det enda jag vill är att ha en kille som älskar mig för den jag är, jag vill inte känna någon press eller känna mig i vägen, vill bara få tillbaka den kärlek jag ger för en gångs skull. Och jag har aldrig varit någon populär tjej med massa vänner så jag är van att känna mig ensam, men på senare tid har jag börjat tröttna, att ligga varje kväll och gråta mig till sömns har blivit en vana, men samtidigt har jag insett att det är långt ifrån normalt. Jag borde vara glad över mina fina vänner och min underbara familj, men varför är jag inte det? Jag förstår att jag är långtifrån ensam av att känna som jag gör, och det gör mig bara ännu mer frustrerad och ledsen. Varför känner man sig så ensam även fast man är långtifrån ensam? De flesta har ju ändå en familj och vänner som älskar än, men ändå känner man sig misslyckad, oälskad och framförallt ensam. Så jävla onödigt egentligen.

Jag har sedan i somras krigat med depression och ångest. Min pappa fick en svår cancer diagnos och jag har sedan dess försökt hitta lyckan i vardagen. Jag har mått sämre på grund av det men också av andra saker jag inte kan svara på. Mår dåligt, är nerstämd och känner mig ensam utan att veta varför. Jag är 16 år och ingen ville hjälpa mig att bli glad. Känna glädje. Bestämde mig för att en dag ta tag i det själv och därför ringde jag BUP men har nu slutat efter att fått mer ångest av att gå dit. Kan liksom hitta något roligare att göra än att dra mig dit en gång i veckan för att få mer ångest. Jag är 16 år och kan inte prata om hur jag mår. Jag är 16 år och måste ljuga om mitt mående. Jag är 16 år och har inte känt lycka på över 8 månader. Jag mår bara dåligt. Och ingen förstår.

Jag har sedan i somras krigat med depression och ångest. Min pappa fick en svår cancer diagnos och jag har sedan dess försökt hitta lyckan i vardagen. Jag har mått sämre på grund av det men också av andra saker jag inte kan svara på. Mår dåligt, är nerstämd och känner mig ensam utan att veta varför. Jag är 16 år och ingen ville hjälpa mig att bli glad. Känna glädje. Bestämde mig för att en dag ta tag i det själv och därför ringde jag BUP men har nu slutat efter att fått mer ångest av att gå dit. Kan liksom hitta något roligare att göra än att dra mig dit en gång i veckan för att få mer ångest. Jag är 16 år och kan inte prata om hur jag mår. Jag är 16 år och måste ljuga om mitt mående. Jag är 16 år och har inte känt lycka på över 8 månader. Jag mår bara dåligt. Och ingen förstår.

Jag hatar att ha ett ”bra” liv där man inte får lov att må dåligt för att man har ”allt”. Man kan väl må skit fast man har familj och vänner, man kan hata sin kropp och spy upp sin mat varje dag fast man har en pojkvän som säger att man är fin, man kan tycka att man är äcklig och tjick och ful fast man tränar. Är så trött och ledsen på att inte få vara ledsen.

Hatar mig själv och mitt ansikte pga mina finnar. De förstör en människa som jag annars hade tyckt varit vacker. Allt handlar inte om utseende, nej. Men just mina finnar får mig att få så sjukt dåligt självförtroende. Varje dag försöker jag komma på om det finns någon anledning för mig att stanna hemma från skolan, endast för att jag inte vill att folk sa se på mig och bli äcklade. Jag undviker att umgås med vänner om jag kan för jag orkar inte med tanken på att de ska se min fulhet. Får psykbryt pga detta med jämna mellanrum och jag vet inte vad jag ska göra. Har testat så många olika läkemedel för att få bukt på detta och inget funkar. Detta hindrar mig från att leva fullt ut och det ligger alltid och gnager på insidan. Om någon har nåt tips på en produkt eller liknande som har funkat får ni jättegärna kommentera. Puss.

Ellinor, du är helt fantastik. All kärlek till dig <3

Hej! Blev verkligen ledsen när jag läste ditt inlägg. Du förtjänar så mycket mer än detta. Föräldrar som inte bryr sig är det hemskaste någonsin. Men samtidigt blev jag riktigt berörd och glad utav ditt inlägg, eftersom du sticker ut, du är inte som dina föräldrar. Du har känslor, du har hjärta och du har empati. Håll huvudet högt för du är jävligt grym och låt ingen, INGEN, bryta ner dig! Umgås mer med dina vänner, häng i skolan och biblioteket mer när du ska plugga etc etc… Sikta på ett mål och flytta ut kanske?
Hur som helst, så är du riktigt grym! Massa kramar!!!!!

Hej! Blev verkligen ledsen när jag läste ditt inlägg. Du förtjänar så mycket mer än detta. Föräldrar som inte bryr sig är det hemskaste någonsin. Men samtidigt blev jag riktigt berörd och glad utav ditt inlägg, eftersom du sticker ut, du är inte som dina föräldrar. Du har känslor, du har hjärta och du har empati. Håll huvudet högt för du är jävligt grym och låt ingen, INGEN, bryta ner dig! Umgås mer med dina vänner, häng i skolan och biblioteket mer när du ska plugga etc etc… Sikta på ett mål och flytta ut kanske?
Hur som helst, så är du riktigt grym! Massa kramar!!!!!

Hej, jag skulle inte kunna säga att jag har ett stort problem om jag jämför med andras men jag har ett litet problem och det gnager och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har en killkompis, vi har jättekul tillsammans och jag gillar verkligen honom. Men problemet är att jag känner att jag börjar få känslor för honom men är inte säker på om de känslorna är äkta eller om det bara är för att jag känner mig ensam. Han har varit förälskad i mig tidigare (ca.2 1/2 år sedan) och då sårade jag honom och förlorade nästan honom för jag är rädd när det kommer till kärlek och krav för har aldrig varit nära en människa på det viset. I alla fall så berättade jag för ca. 4 veckor sedan för min vän att jag tycker om honom och sedan gick hon och blev full och berättade det för honom. Skrev till honom att hon inte visste vad hon pratade om och hans respons gav mig känslan av att allt var lugnt mellan oss. Men sen dess har det blivit konstigt mellan oss och vi pratar knappt längre och jag vet inte vad jag ska göra för jag får ångest av tanken på att inte ha någon som helst kontakt med honom. Snälla hjälp mig på något vis för känns som om jag sitter fast i ett hörn och inte kommer någonstans.

Jag hade det precis samma i mitt senaste förhållande. Det tog slut i september och det var skitsvårt och jättetufft i början. Vi var som er, nästan sambos, vi sov varje dag och går även i samma klass så vi träffades konstant. Jag kan säga nu med handen på hjärtat att jag mår bättre nu, och jag har lärt mig att lita ALLTID på din magkänsla. Låter klyschigt men sååå sant. Vad känner du? Om du tvekar kanske det säger en del… Och du behöver absolut inte känns rädsla för att bli lämnad ensam! Jag kom mina kompisar mycket myxket närmre när vi gjorde slut, just för att när han och jag var tillsammans var jag aldrig med mina vänner. Jag är gladare nu. Hoppas det löser sig, kram <3

Jag känner exakt samma sak. Men försöker vända det till något positivt, det finns ingen anledning att gå och grubbla över det faktum att man förmodligen inte skulle klara sig utan honom när man faktiskt har honom där.

Du har valt att ge honom ditt hjärta och du skriver ju att han gör dig till världens lyckligaste, då kan han ta hand om ditt hjärta. Njut av att du har hittat kärleken. Kram

Jag känner exakt samma sak. Men försöker vända det till något positivt, det finns ingen anledning att gå och grubbla över det faktum att man förmodligen inte skulle klara sig utan honom när man faktiskt har honom där.

Du har valt att ge honom ditt hjärta och du skriver ju att han gör dig till världens lyckligaste, då kan han ta hand om ditt hjärta. Njut av att du har hittat kärleken. Kram

Jag hade ifrågasatt honom, blockat honom exakt överallt och bytt lösen överallt! Det där är inte okej någonstans. Du lever ditt liv nu. Bara för att du har skaffat en ny kille så kan inte han komma och tro att det ska bli ni igen. För många är ju så, vill ha det dom inte kan få. Det kommer bli bra!! Håll ihop med din pojkvän och ta er igenom det tillsammans <3

Jag hade ifrågasatt honom, blockat honom exakt överallt och bytt lösen överallt! Det där är inte okej någonstans. Du lever ditt liv nu. Bara för att du har skaffat en ny kille så kan inte han komma och tro att det ska bli ni igen. För många är ju så, vill ha det dom inte kan få. Det kommer bli bra!! Håll ihop med din pojkvän och ta er igenom det tillsammans <3

Ångest förekommer i vår vardag mer än vad vi tror. Ångest har en eller flera punkter samlade i mitten, som en kärna. Ifrån den här kärnan sträcker sig så många grenar och alla dessa grenar bygger upp ångesten. Du är någonstans väldigt splittrad och hittar inte till kärnan. Du måste veta var din ångest sitter, vare sig du inte vill erkänna den för dig själv eller samhället är det första steget. Hur du ska kunna göra sönder den här mittpunkten måste du såklart göra någonting åt det. Är det en föränding som behövs? Är det kärlek som behövs? är det support som behövs? Är det frihet som behövs? DU är den enda som kan göra en förändring och du kan komma ur depression med hjälp eller på egen hand det beror på var ditt problem sitter och vad DU känner är bäst. Det gäller att finna sig själv och det gäller att hitta kryphålen! Jag tror på dig <3

Folk som skrattar är endast osäkra på sig själva! Du är unik och sticker ut ur mängden, därför kollar folk på dig, du är inte som andra THANK GOD för det!!!! Vi behöver fler unika, vackra människor!
Har du anmält din pappas far? Eller har du talat om det för någon? Vi alla här inne har din rygg, så känn dig INTE ensam!!!
Och tro mig, du orkar! Du orkar sååå mycket mer. Det finns en anledning till varför du lever idag även efter 10 självmordsförsök. Inse det bara, du ska INTE dö!

Det här med att ge hela sitt hjärta till någon för allra första gången, och han har sönder det. Varje dag i ett år har han sönder det. Och jag kommer alltid tacka mig själv för att jag tog mig ur det. För att jag såg mitt eget värde. Lyssnade på min magkänsla. Någonstans såg hur långt all skit hade gått, och jag hade bara fastnat någonstans i mörkret och nöjt mig där, för han ville faktiskt vara med mig. Och han sa att han älskade mig. Men jag kommer alltid att visa ett fett långfinger varje gång jag kör förbi lägenhetshuset med bilen. För han tog något ifrån mig som jag inte kommer att få tillbaks. Det här jävla aset, som jag älskade högt.

Jag kan börja såhär en av mina bästa vänner jag har känt i cirka 12år skaffade sig en pojkvän för cirka 3-4år sedan men det är slut imellan dom nu, men medans dom var tillsammans så behandlade hon mig som skit och hon brydde sig inte om mig heller för den delen, jag mådde riktigt jävla dåligt och ville bara gråta ut ibland för jag var så sårad och efter att dom gjorde slut efter 1-2år så skulle man ju vara den där stöttande bästa vännen men jag funderade ofta hur fan ska jag göra hon var min bästa vän och vi hade alla dom där fina och roliga minnena tillsammans men hur var hon mot mig och vad hade hon gjort mig? Och det var inte heller som vi kunde gå skilda vägar för vi gick i samma klass under den tiden och vi hade samma vänner runt om oss också.. Men jag fortsatte som att jag inte brydde mig vilket jag egentligen gjorde och nu då nått år senare? Vi går inte i samma klass nu för vi valde olika linjer på gymnasiet men har träningar på fritiden ihop (men ska sluta i den sporten om några månader) och vi har fortfarande samma vänner runt om oss så man har väl någon kik grupp eller liknande där man skriver med varandra och man ses ju om man är något gäng tillsammans och jag beter mig som om det där aldrig har hänt men egentligen har jag det kvar i huvudet hur hon var mot mig sådär riktigt taskig och det kan jag tycka fortfarande att hon är, kan säga taskiga saker bla och då tycker jag att hon borde kunna försöka se hur jag var och är mot henne nu men det gör hon aldrig.. Men jag vet inte jag hur jag ska göra, ska man släppa kontakten helt om någon som har varit så nära till en och varit en vän som funnits omkring en alla dessa år, eller ska jag bara gå vidare och låta det vara???

Får ont i magen! 🙁 Uppenbarligen tycker han att det här är lika jobbigt som du tycker. Att han tar bort dig överallt är för att han fortfarande har känslor för dig, vilket inte är konstigt med tanke på att ni varit tillsammans i två år. DU är inte värdelös eller betydelsefull, det är det sista du får tro. Av de jag har pratat med så har de flesta killarna varit ”elaka” efter ett break up för att dem vill ”hämnas” och få sina tjejer (eller ja ex) att må dåligt.

Massa massa kärlek till dig <3

Ta kontakt med ungdomsmottagningen, där finns terapeuter!
Hemskt att du var så liten, blir så himla ledsen…

Den känslan du har tacklas jag med varje dag och även fast jag glömmer det mer och mer varje dag och gömmer det inom mig mer och mer för varje dag som går kommer alltid den där delen av mig fattas pågrund av han. Han som gjorde så mycket skada men så mycket lycka. Du är bäst som fann ditt egna värde <3

Jag har riktigt dåligt självförtroende. Försöker bygga upp det dock. Men here’s the deal; alltså förra året gillade jag en kille ( or so i thought ) men aa, vi skrev o pratade och han ville iaf träffas och så och ja? Visst det låter ju as nice. Men jag är så sjukt feg så jag ljög för han och sa att jag var sjuk eller inte kunde och så.
Jag var jättebesviken på mig själv flera månader efter vi slutade prata. Tänk om det skulle kunna blivit något om jag inte hade vart så jävla feg?
I somras, 2014, började jag prata med en annan kille som sa att han gillade mig och han var jättegullig mot mig. Jag gillade han. Men Samma sak hände där, han sa att han ville gå på bio, jag är för feg och bangar ur.
Then i did some real thinking och kom fram till att jag varken gillade eller var kär i någon av de killarna, jag gillade bara faktumet av att någon ville ha mig. Men sen så fort shit got real, var jag för osäker.
Ordspråket ” man måste älska sig själv, innan man kan älska nån annan” må vara klyshigt, men sant.
Jag skäms än idag för hur jag betedde mig mot de killarna

Efter att jag nu har legat och läst allas kommentarer och storys måste jag börja med att säga hur jävla starka ni alla är och jag vill bara krama om er alla. Ellinor, du är utan tvekan en av de mest inspirerande människorna jag vet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja men jag skriver bara och ni får leva med att det är sjukt osammanhängande.

Jag är en snart 20årig tjej från Norrland. Jag har en hel del bagage om man säga så, varit med om väldigt mycket på kort tid som påverkat mitt psyke. Det känns verkligen som om jag försöker få folk att tycka synd om mig när jag berättar allt detta men det är det sista jag vill. Jag vill heller inte bli dömd för mina handlingar.

Jag vart mobbad under hela grundskolan, för mitt utseende, min längd (är kort) med mera. Jag blev utfryst från de andra, de brukade putta iväg min bänk i klassrummet eller låta mig äta ensam i matsalen. I och med att jag inte hade några riktiga vänner så sökte jag mig till ”vänner” online, vart medlem på en massa konstiga hemsidor och snackade med massa främlingar på MSN. Var så jävla blind för verkligheten, godtrogen, litade på att de verkligen var ärliga. Men såklart så föll jag offer för diverse vider och även en kille som i slutändan visade dig bara en kille som gick i paralellklassen. Det började rätt oskyldigt, en bild på min kropp i underkläder, en barnkropp, men urartade till något betydligt värre, han började hota mig. Jag skulle skicka mer bilder, visa upp mig i cam, om inte skulle den första bilden spridas på internet. Han höll på till och med jag var 17 år, mer eller mindre (det gick i perioder och jag visste inte att det var killen i paralellklassen förns det att jag var 16). Jag vågade inte anmäla, men som tur är så vågade en annan tjej det och det blev efter många om och men rättegång mot denna kille, det var 9 målsägande, men det var ett stort mörkertal.

Som ni kanske förstår mådde jag dåligt under tiden han ”höll på” så när jag var 14 så träffade jag en kille som jag blev kär i o

Efter att jag nu har legat och läst allas kommentarer och storys måste jag börja med att säga hur jävla starka ni alla är och jag vill bara krama om er alla. Ellinor, du är utan tvekan en av de mest inspirerande människorna jag vet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja men jag skriver bara och ni får leva med att det är sjukt osammanhängande.

Jag är en snart 20årig tjej från Norrland. Jag har en hel del bagage om man säga så, varit med om väldigt mycket på kort tid som påverkat mitt psyke. Det känns verkligen som om jag försöker få folk att tycka synd om mig när jag berättar allt detta men det är det sista jag vill. Jag vill heller inte bli dömd för mina handlingar.

Jag vart mobbad under hela grundskolan, för mitt utseende, min längd (är kort) med mera. Jag blev utfryst från de andra, de brukade putta iväg min bänk i klassrummet eller låta mig äta ensam i matsalen. I och med att jag inte hade några riktiga vänner så sökte jag mig till ”vänner” online, vart medlem på en massa konstiga hemsidor och snackade med massa främlingar på MSN. Var så jävla blind för verkligheten, godtrogen, litade på att de verkligen var ärliga. Men såklart så föll jag offer för diverse vider och även en kille som i slutändan visade dig bara en kille som gick i paralellklassen. Det började rätt oskyldigt, en bild på min kropp i underkläder, en barnkropp, men urartade till något betydligt värre, han började hota mig. Jag skulle skicka mer bilder, visa upp mig i cam, om inte skulle den första bilden spridas på internet. Han höll på till och med jag var 17 år, mer eller mindre (det gick i perioder och jag visste inte att det var killen i paralellklassen förns det att jag var 16). Jag vågade inte anmäla, men som tur är så vågade en annan tjej det och det blev efter många om och men rättegång mot denna kille, det var 9 målsägande, men det var ett stort mörkertal.

Som ni kanske förstår mådde jag dåligt under tiden han ”höll på” så när jag var 14 så träffade jag en kille som jag blev kär i o

Känner igen mig så sjukt mycket. Men det är klart som fan att vi får vara ledsna om vi är ledsna. Låt dig själv vara ledsen och bry dig inte ett skit om vad andra tycker <3333

Känner igen mig så sjukt mycket. Men det är klart som fan att vi får vara ledsna om vi är ledsna. Låt dig själv vara ledsen och bry dig inte ett skit om vad andra tycker <3333

Är i exakt samma situation, fast är inte riktigt säker på om jag verkligen gillar honom med tanke på hur dumpad jag blev förra året, jag vågar lixsom inte känna ngt.
Jag försöker bara njuta av stunden, blir det något så bli det det, annars var det inte meningen. Tycker verkligen inte du ska satsa på den andra killen bara för att han gillar dig. Gör det du vill om inte annat rocka som singel tills den RÄTTA dyker upp:) kram på dig

Jag är i ett förhållande just nu, med en kille som är några månader äldre än mig. Han älskar mig och jag älskar honom men han är så otroligt svartsjuk. Han gillar inte att jag tillexempel går på fester för han tror att jag kommer bli raggad på och sen inte berätta det för honom, Han gillar inte heller några av mina killkompisar jag har, och kan bli sur om jag går med dom i skolan eller smsar med dom, men dom är mina barndomsvänner och jag ser dom bara som vänner. HAn säger att han har svårt att lita på mig då hans förra tjejer har varit otrogna mot honom men han borde la ändå efter 7 månader se att jag inte är som de andra tjejerna?
Han har också flertal gånger blivit riktigt sur när jag inte har kunnat träffas för att jag måste plugga eller om jag har andra planer. DEt känns som vad vi än bråkar om vrider han det till mig och får det att bli mitt fel när jag inte har gjort något fel alls. Han är envis och vill inte riktigt erkänna hans fel. Jag vet inte hur jag ska göra med honom då vi har haft två stora bråk på sistone och jag känner att mina känslor minskar… Jag älskar honom och vill inte att han ska vara sån här. Han kan så lätt bli sur för absolut ingenting!! Jag vet inte va jag ska göra..

Han säger också att han inte tycker om min bästa vän och det är så jobbigt då vi tre umgicks nästan hela sommaren, och nu har han något emot henne. Jag blir uppriktigt ledsen för jag vill att vi ska fortsätta att umgås men det går inte…

Shit vad sjukt har faktiskt varit med om exakt samma sak. Min vän var borta i ca 4-6 månader åt gången (typ 7-8 gånger). Det var hemskt, alltså obeskrivligt hemskt. Det är precis som du säger, man drömmer mardrömmar, tänker så himla mycket, skapar en grov stress och sömnen blir helt förstörd. Man sitter och typ väntar på något? Jag ”väntade” på meddelandet om att han var död. Samtidigt som jag höll på dö själv av tanken bara… Tiden går så fruktansvärt segt och jag lider verkligen med dig. Idag är min vän hemma och det känns så himla skönt. Mindre skönt att han vill ut igen… Önska jag kunde ge dig något tips 🙁

Jag har haft ätstörningar i mer än 3 år nu. Vart till en ätstörningsenhet i 1 år snart, men tappar alltid motivationen för precis allt. Jag behöver ha allt på plats, kompisar, killar, vikten, skolan osv för att vara lycklig på riktigt. Jag skrattar inte på riktigt. Jag hittar på ursäkter för att va med folk hela tiden, för jag pallar fan inte. Jag orkar inte vara glad en längre tid, jag orkar inte hålla humöret uppe, jag orkar inte försöka dölja alla fel min kropp har. Samtidigt som jag söker uppmärksamheten, jag måste veta att en kille vill ha mig, jag måste se att det finns nån där hela tiden annars gör det istället mig olycklig. Jag hoppas av mitt hjärta att jag pallar detta. Att jag kan vara med mina fantastiska vänner utan att behöva tvinna ut mig, och att jag kan va lycklig för att jag är jag. Jag blir så otroligt rörd när jag läser allt. För ja, vi kan fan klarar detta tillsammans, det tror jag till hundra procent. Ni alla äger så otroligt mycket.

Hej Ellinor, jag beundrar dig stort och du är min största förebild, du har hjälpt mig sjukt mycket när jag varit nere. Iallafall så vill jag skriva av mig här, jag är en 15 årig tjej som går sista året på högstadiet där all press förekommer och det är detta jag har de jobbigt med, skolan. Det är så mycket press för mig som inte ligger på topp betygen som många andra tjejer i min klass gör, jag är inte underkänd men de blir en enorm stress och press när alla är så mycket bättre än en själv. Inte nog med att jag har så mycket stress i skolan så blir jag kränkt dagligen av klasskamrater med olämpliga kommentarer, detta har blivit så jobbigt och gått så långt att jag vaknar med en klump i magen och säger till mamma och pappa att jag har ont i magen och inte kan gå till skolan för att jag vågar inte, jag vill inte börja gråta i skolan och visa min svaghet. Jag försöker kämpa nu de är inte långt kvar tills vi slutar men jag vet inte om jag pallar så mycket mer. Kram du är bäst Ellinor??????

Jag är så trött på att alltid känna mig ensam, fast jag inte är det. Jag är verkligen inte det, har flera syskon, massa vänner som jag står nära osv, men det är något som fattas. Vi är ett tjejgäng på sex personer och vi har umgåtts allihop i ungefär 5 år nu, men en del av dom har jag känt sen dagis. Vi står varandra jättenära och jag kan säga allt till dom, men såklart står jag inte lika nära alla. Men det är inte det som är grejen. Jag har känt såhär i över ett år nu och vet inte vad mitt problem är, då jag dessutom umgås med andra utanför vårat ”gäng”. Jag är så trött och ledsen nästan dagligen pga att känslan av ensamhet har gnagt sig fast så långt in att jag inte vet vart jag ska börja.

Det är verkligen hemskt det du skriver om. Jag kan inte föreställa mig allt du har gått igenom men du klarar det här! Du är betydelsefull och unik. Även om livet är värdelöst och inget känns meningsfullt just nu så kommer det ljusna, det kommer bli bättre. Tro på dig själv hur svårt det än kan vara, för du är bra som du är ,så mycket bättre än vad du själv tror. Jag har också varit nere på botten men klättrat upp och allt känns mycket bättre nu. Ge aldrig upp, du klarar det!!

Jag är en tjej på 16 år och har verkligen jätte små bröst. Det är kompisar i klassen som kommenterar dom. Jag jämför mig mycket med dom andra och fattar inte varför det är just jag? Jag ör singel, de flesta killar vill ju ha tjejer med stora bröst och stor och thigt rumpa. Men jag har verkligen små….. Ingen kille gillar mig och jag känner mig verkligen oviktig. Det känns som ingen bryr sig om mig.

Min pojkvän är verkligen den personen jag vill spendera mitt liv med. Han är underbar mot mig, hans familj är helt underbara, älskar allt som har med honom att göra. Däremot känns det som min svartsjuka tar över lite, vi bråkar ganska ofta (eller jag blir sur på honom) pga att jag blir svartsjuk. Jag klarar typ inte av att han har tjejkompisar vilket han accepterar för han älskar mig osv (dock har han inte så många tjejkompisar), jag klarar inte av att han gillar andra tjejers profilbilder, jag tycker detta är jättejobbigt!! Jag minns en gång när han hade pratat skype med sin bästa tjejkompis + några killkompisar och jag började nästan gråta för jag tyckte det var så jobbigt….
Jag tänker absolut inte göra slut med honom pga att jag har svårt med svartsjukan… Tips????
Ellinor, du är grym! <3

Min pojkvän är verkligen den personen jag vill spendera mitt liv med. Han är underbar mot mig, hans familj är helt underbara, älskar allt som har med honom att göra. Däremot känns det som min svartsjuka tar över lite, vi bråkar ganska ofta (eller jag blir sur på honom) pga att jag blir svartsjuk. Jag klarar typ inte av att han har tjejkompisar vilket han accepterar för han älskar mig osv (dock har han inte så många tjejkompisar), jag klarar inte av att han gillar andra tjejers profilbilder, jag tycker detta är jättejobbigt!! Jag minns en gång när han hade pratat skype med sin bästa tjejkompis + några killkompisar och jag började nästan gråta för jag tyckte det var så jobbigt….
Jag tänker absolut inte göra slut med honom pga att jag har svårt med svartsjukan… Tips????
Ellinor, du är grym! <3

I somras pratade jag med en kille och jag var så glad för den här killen var snäll, rolig, snygg, absolut allt! Vi pratade ett ganska långt tag när han en kväll frågar mig om att ”skicka en bild”. Jag blev så arg, det bara kokade inom mig. Varför ska alltid killarna förstöra genom att fråga om dom j*** bilderna. Förstår inte dom hur respektlöst det är, fy blir så irriterad på vissa människor.

Efter jag sa nej började han skylla ifrån sig från allt. Han sa hur hans kompisgäng var komplicerat och hur dom ”inte tog in några” vilket jag förstod att det menade ”vi kommer aldrig bli något för mina kompisar accepterar inte alla tjejer”. Så jag förstod att den här killen inte var något att ha.

Verkligen, tack för detta svaret! Sån underbar känsla att man inte är ensam, och framför allt att någon lyssnar.

Tyvärr är jag en så otroligt instängd person, och bryter bara ihop så fort jag försöker öppna mig för någon, så därför gör jag det inte. Känner bara att jag är till besvär när jag sitter där och hulkar och berättar om vad som tynger mig. Men måste bättra mig, för detta är inte en kano man ska behöva ta själv!

Men att öppna mig på internet är ett bra första steg för mig, så stort tack för att du svarade och tack Ellinor för att du tog initiativet där vi får öppna oss utan att bli dömda! Älskar detta!

Tack Ellinor för allt du gör för oss!!!!!!????????

Det kommer komma en kille en dag som kommer se dig för den du är och han kommer inte bry sig ett skvatt om hur stora eller små bröst du har! Älska dig själv för du ska inte tänka att du är mindre vacker, eller att ingen vill ha dig för att du har små bröst för det spelar ingen roll! Man är lika vacker som person ändå!!!
Plus att du har många fördelar med en mindre byst, tänk på det! 🙂

Det kommer komma en kille en dag som kommer se dig för den du är och han kommer inte bry sig ett skvatt om hur stora eller små bröst du har! Älska dig själv för du ska inte tänka att du är mindre vacker, eller att ingen vill ha dig för att du har små bröst för det spelar ingen roll! Man är lika vacker som person ändå!!!
Plus att du har många fördelar med en mindre byst, tänk på det! 🙂

Jag har varit tillsammans med min nuvarande pojkvän i två år i Maj men för två veckor sedan berättade han att han började skriva med en av mina tjejkompisar för att få råd om hur han skulle göra i situationen, att ha en tjej att prata med vilket jag var helt okej med eftersom jag vet vart jag har henne gällande just den situationen och jag tyckte att han behövde någon att prata med. Efter ett par dagar skrev han att han ville träffas och prata, och på kvällen gjorde han slut med mig. Jag var självklart helt förkrossad för jag trodde vi hade det så bra som vi kunde (vi hade inte bråkat på väldigt länge och det kändes bra). Dagen efter var jag mest förbannad över hur han kunde göra så utan att jag fick någon ordentlig förklaring för jag visste att det var mer än så men även att han har svårt för att öppna upp sig. Jag började prata med en killkompis jag lärt känna genom honom och vi pratade och skrev i flera timmar om allt möjligt de två första dagarna, vi träffades och jag kunde verkligen vara mig själv. Jag fick självklart inte känslor för honom men det kändes bra att ha en killkompis som förstod mig.

Då kom dagen då mitt så kallat ex skrev till mig, berättade att han totalt bröt ihop i duschen (och han gråter endast för att han blir orolig över att jag ska lämna honom eller om någonting riktigt allvarligt har hänt) och jag tvingade honom att ses för jag ville inte återfå den klumpen i magen. Jag var stensäker på att jag inte skulle ta tillbaka honom utan bara ville höra vad han hade att säga, och när vi sågs så grät han och jag sa till mig själv och honom att det var okej att trösta honom, jag menar han var ju ändå min bästa vän och jag hans. Då började han öppna upp sig för mig och berättade hur hela situationen var. Då fick jag reda på att min så kallade vän snackat skit om mig till honom och berättat allt jag sagt till henne (hade inte sagt någonting dumt) trots jag bad om hennes förtroende, men när jag frågade vad han sagt så fick jag svaret ”Du vet att jag

Jag har varit tillsammans med min nuvarande pojkvän i två år i Maj men för två veckor sedan berättade han att han började skriva med en av mina tjejkompisar för att få råd om hur han skulle göra i situationen, att ha en tjej att prata med vilket jag var helt okej med eftersom jag vet vart jag har henne gällande just den situationen och jag tyckte att han behövde någon att prata med. Efter ett par dagar skrev han att han ville träffas och prata, och på kvällen gjorde han slut med mig. Jag var självklart helt förkrossad för jag trodde vi hade det så bra som vi kunde (vi hade inte bråkat på väldigt länge och det kändes bra). Dagen efter var jag mest förbannad över hur han kunde göra så utan att jag fick någon ordentlig förklaring för jag visste att det var mer än så men även att han har svårt för att öppna upp sig. Jag började prata med en killkompis jag lärt känna genom honom och vi pratade och skrev i flera timmar om allt möjligt de två första dagarna, vi träffades och jag kunde verkligen vara mig själv. Jag fick självklart inte känslor för honom men det kändes bra att ha en killkompis som förstod mig.

Då kom dagen då mitt så kallat ex skrev till mig, berättade att han totalt bröt ihop i duschen (och han gråter endast för att han blir orolig över att jag ska lämna honom eller om någonting riktigt allvarligt har hänt) och jag tvingade honom att ses för jag ville inte återfå den klumpen i magen. Jag var stensäker på att jag inte skulle ta tillbaka honom utan bara ville höra vad han hade att säga, och när vi sågs så grät han och jag sa till mig själv och honom att det var okej att trösta honom, jag menar han var ju ändå min bästa vän och jag hans. Då började han öppna upp sig för mig och berättade hur hela situationen var. Då fick jag reda på att min så kallade vän snackat skit om mig till honom och berättat allt jag sagt till henne (hade inte sagt någonting dumt) trots jag bad om hennes förtroende, men när jag frågade vad han sagt så fick jag svaret ”Du vet att jag

Du är stark och du kommer klara det här!!!!

Jag hade en bästis, vi hade jättekul just när vi hade lärt känna varandra och vi blev snabbt nära. Sen kommer jag på henne en dag. När jag skulle komma till henne. men hon var *sjuk* den dagen. Men jag förstod rätt snabbt att hon skolkade, vi hade nämligen friluftsdag, och hon hatade naturen. Så jag åkte dit med bussen när skolan tagit slut. Jag kommer dit och ser att hennes andra bästis, som jag inte alls gillade var där. Sen snackade vi ett tag tillslut alla tre. Hon trodde ju såklart jag inte skulle komma till henne eftersom hon inte var i skolan den dagen.
Men jag kom då eftersom jag visste att hon inte var sjuk.

Sen kom det då fram att hon ljugit för mig en massa, under en lång lång tid. och allt jag hade sakt till henne hade hon sakt åt hennes andra bästis. låt oss kalla henne J. Sen hade även *min bästis* sagt allt som J hade sagt åt henne, till mig. Vilken schysst vän va? 🙂
Jag grät. jag grät konstant. över hur hon kunde ha gjort allt detta mot mig, gått bakom min rygg, ljugit för mig hela tiden och snackat skit om mig bakom min rygg. Det tog hårt. Eftersom jag aldrig hade kunnat göra så gentemot henne någonsin. Aldrig hade tanken slagit mig.

Det som var lite speciellt var dock när denna J, blev som allra mest ledsen över att min *bästis* hade sagt åt mig vem hon tyckte om.
J blev endast arg på henne för det ?????

medans jag bölade över hur hon hade behandlat mig.

Jag grät konstant i nästan 5 timmar om inte närmare 7. Jag var helt tom. så förkossad. Kände mig så dum och naiv.

Sen brukar jag också alltid ge folk en andra chans. även fast detta var grovt. men jag ville se om det var möjligt att bli bättre.
J klippte kontakten med henne direkt. Jag gav en chans.

Vi har umgåtts en del nu, men nu orkar jag fan inte mera med henne. Altl vi någonsin har planerat har aldrig blivit av. Har fått lama ursäkter och hon har fått mig att bli så ledsen och besviken. Hon säger ständigt en massa orimliga orealistiska saker som inte går hand i hand.
Hon ljuger om små

Du är stark och du kommer klara det här!!!!

Jag hade en bästis, vi hade jättekul just när vi hade lärt känna varandra och vi blev snabbt nära. Sen kommer jag på henne en dag. När jag skulle komma till henne. men hon var *sjuk* den dagen. Men jag förstod rätt snabbt att hon skolkade, vi hade nämligen friluftsdag, och hon hatade naturen. Så jag åkte dit med bussen när skolan tagit slut. Jag kommer dit och ser att hennes andra bästis, som jag inte alls gillade var där. Sen snackade vi ett tag tillslut alla tre. Hon trodde ju såklart jag inte skulle komma till henne eftersom hon inte var i skolan den dagen.
Men jag kom då eftersom jag visste att hon inte var sjuk.

Sen kom det då fram att hon ljugit för mig en massa, under en lång lång tid. och allt jag hade sakt till henne hade hon sakt åt hennes andra bästis. låt oss kalla henne J. Sen hade även *min bästis* sagt allt som J hade sagt åt henne, till mig. Vilken schysst vän va? 🙂
Jag grät. jag grät konstant. över hur hon kunde ha gjort allt detta mot mig, gått bakom min rygg, ljugit för mig hela tiden och snackat skit om mig bakom min rygg. Det tog hårt. Eftersom jag aldrig hade kunnat göra så gentemot henne någonsin. Aldrig hade tanken slagit mig.

Det som var lite speciellt var dock när denna J, blev som allra mest ledsen över att min *bästis* hade sagt åt mig vem hon tyckte om.
J blev endast arg på henne för det ?????

medans jag bölade över hur hon hade behandlat mig.

Jag grät konstant i nästan 5 timmar om inte närmare 7. Jag var helt tom. så förkossad. Kände mig så dum och naiv.

Sen brukar jag också alltid ge folk en andra chans. även fast detta var grovt. men jag ville se om det var möjligt att bli bättre.
J klippte kontakten med henne direkt. Jag gav en chans.

Vi har umgåtts en del nu, men nu orkar jag fan inte mera med henne. Altl vi någonsin har planerat har aldrig blivit av. Har fått lama ursäkter och hon har fått mig att bli så ledsen och besviken. Hon säger ständigt en massa orimliga orealistiska saker som inte går hand i hand.
Hon ljuger om små

Precis såhär har jag känt.. Trodde heller inte att jag skulle överleva om jag & mitt nuvarande ex skulle gjort slut. Men man måste vara sin egna hjälte efter ett jobbigt ”break-up”, man måste stå upp & visa att man är stark. Såklart det är jobbigt, men det sista man ska göra är att kämpa för någon som valt att lämna en.

I helgen var jag hos en kille som jag hållit på med i några månader. Vi hade sex och efter en stund ville han ha sex igen, men jag var lite öm så jag ville inte. Han tjatade på mig och försökte stoppa in den men jag stoppade honom. När han insåg att det inte skulle bli något blev han sur och gick bort från sängen och höll på med sin telefon. Jag började klä på mig för jag skulle hem och när jag skulle gå tittade han inte ens på mig och han sa inte hejdå. Jag blev så sjukt äcklad av den situationen för jag kände mig så himla utnyttjad och jag kände som om jag var en docka som fanns där för att han skulle få njuta. Han säger att han tycker om mig men har svårt att tro på det när han blev så sur för att jag inte ville ha sex. Överreagerar jag eller har jag rätt att känna så?

Du är inte värdelös och du är aldrig ensam!!! Du klarar detta, du är stark! Kram

jag gick ner i vikt i höstas p.g.a. deprission…
kompisarna märkte det och när jag föll ihop i gråt (då dom inte frågade hur jag mådde utan endast påpekade min kropp) så sa dom ”men du är jätte fin!!!” osv.
på skidlägret nu på sportlovet så sa en ledare när jag tog mat ”vad smal du blivit, men sååå fin alltså!!” ..

jag har försökt att gå upp igen för att få tillbaka mensen osv. men nu vill jag inte det p.g.a. alla som verkar tycka att jag är finare nu.. jag var smal innan också, och nu UNDERVIKTIG enligt BMI. Hemskt hur vårt samhälle ser ut?!?

Hej. Jag har mått dåligt nu i ca 10 år men som mest har varit de 7 sista. Det började med att min mamma och pappa gick isär och egentligen blev jag inte så ledsen då, för det var något jag verkligen ville. De bråkade väldigt mycket och än idag kan de inte ens prata med varandra. Första året gick det ändå helt okej, men sen andra året så började min pappa dricka ännu mera och skylla saker på mig och min syster som vi inte haft något med att göra alls. Sen så träffade han en ny tjej (som dessutom va 15 år yngre än honom och 10 år äldre än min syster. Men det gick bra i början och så men sen började man märka ännu mera att han skyllde saker på mig och vid ett tillfälle blev det också ett slag på armen. Jag förstod ganska snabbt att han inte älskade mig på samma nivå som han gjorde med mina andra 2 syskon men tänkte först att det bara var något jag inbillade mig. Men det visade sig senare att när jag berättade allt för min mamma så höll hon med. Detta pågick ungefär ett år och sedan tog jag tag i det och berättade för min pappa allt som jag kände och att jag inte gillade när han drack så mycket för det gav mig en klump i magen. Han sa att han förstod och skulle ändra sig men det blev ingen förändring (inte ens i dag 7 år senare) så jag flyttade där i från (bodde varannan vecka innan).

Efter ett år ungefär flyttade min syster därifrån också och nu bor bara min lillebror kvar tillsammans med min pappas nya familj. Jag försöker att vara ett bra barn och hålla kontakten men det är svårt när han har gett mig så mycket skit genom åren. Jag har än idag ångest över att bara veta att jag måste åka hem till samma by som han bor i för det är där min mamma bor med. Jag har en klump i magen för jag vet inte hur min lillebror mår där och hur pappas nya sambos barn mår heller. Det är många gånger jag gråter mig själv till sömns för jag vet inte hur jag ska bära mig åt när det inte finns så mycket jag kan göra. Det har pågått så länge med så jag orkar snart inte mera. Det har ändå b

Vilket underbart initiativ Ellinor!! Du är världsbäst!!<33333

Jag går i ettan på gymnasiet. Jag vet inte när allt började, kanske lite mer än ett år sedan nu. Jag kommer i alla fall ihåg att jag trodde jag skulle spy eller svimma helt plötsligt i klassrummet. Jag sprang in på toaletten och var så otroligt rädd. Fick åka till vårdcentralen tillslut då jag blev alldeles blek och skakade. Väl där visade alla värden normalt och jag fick åka hem. Jag var hemma i 1 vecka. Så fort jag gick utanför dörren mådde jag illa och blev yr. Jag kunde inte förstå vad det var. Sedan dess har det eskalerat. Kan inte räkna hur många gånger jag mått dåligt i skolan, på bussen, i stan osv. Jag har alltid trott att det var panikångest, men jag har dessa anfall en hel dag från och till. Jag skakar, blir yr, får klaustrofobi, kallsvettas. Måste röra på mig hela tiden, för om jag sitter helt still går det inte. Jag vet inte vad jag tror ska hända, jag tror bara att jag helt plötsligt ska spy eller svimma? Idag till exempel, höll jag på att bryta ihop på gymmet. Fick avbryta även om jag försökte vara envis. Det går bara inte ibland. På bussen har jag många gånger bara velat skrika till busschauffören att stanna mitt på vägen så jag kan få gå ut. Att vara instängd bland människor på det sättet är så otroligt obehagligt när jag mår såhär. Jag kan skriva hur långt som helst om det här, men jag kommer ändå aldrig fram till vad det är. Jag har försökt med psykolog men det funkade inte. Jag är så oerhört trött på att må såhär. Man blir helt utmattad och då kommer de mörka tankarna och överanalyseringarna. Tillslut tror jag att alla i hela världen hatar mig, när jag egentligen vet att jag har folk som älskar mig, även om det är mest familjen just nu. Mina vänner började svika mig lite efter allt började. Tror det kan ha mycket med detta att göra.
I fredags berättade jag dock allting till två av mina klasskompisar. Fick anfall och började nästan gråta på Espresso House men det var så skönt. De v

Vilket underbart initiativ Ellinor!! Du är världsbäst!!<33333

Jag går i ettan på gymnasiet. Jag vet inte när allt började, kanske lite mer än ett år sedan nu. Jag kommer i alla fall ihåg att jag trodde jag skulle spy eller svimma helt plötsligt i klassrummet. Jag sprang in på toaletten och var så otroligt rädd. Fick åka till vårdcentralen tillslut då jag blev alldeles blek och skakade. Väl där visade alla värden normalt och jag fick åka hem. Jag var hemma i 1 vecka. Så fort jag gick utanför dörren mådde jag illa och blev yr. Jag kunde inte förstå vad det var. Sedan dess har det eskalerat. Kan inte räkna hur många gånger jag mått dåligt i skolan, på bussen, i stan osv. Jag har alltid trott att det var panikångest, men jag har dessa anfall en hel dag från och till. Jag skakar, blir yr, får klaustrofobi, kallsvettas. Måste röra på mig hela tiden, för om jag sitter helt still går det inte. Jag vet inte vad jag tror ska hända, jag tror bara att jag helt plötsligt ska spy eller svimma? Idag till exempel, höll jag på att bryta ihop på gymmet. Fick avbryta även om jag försökte vara envis. Det går bara inte ibland. På bussen har jag många gånger bara velat skrika till busschauffören att stanna mitt på vägen så jag kan få gå ut. Att vara instängd bland människor på det sättet är så otroligt obehagligt när jag mår såhär. Jag kan skriva hur långt som helst om det här, men jag kommer ändå aldrig fram till vad det är. Jag har försökt med psykolog men det funkade inte. Jag är så oerhört trött på att må såhär. Man blir helt utmattad och då kommer de mörka tankarna och överanalyseringarna. Tillslut tror jag att alla i hela världen hatar mig, när jag egentligen vet att jag har folk som älskar mig, även om det är mest familjen just nu. Mina vänner började svika mig lite efter allt började. Tror det kan ha mycket med detta att göra.
I fredags berättade jag dock allting till två av mina klasskompisar. Fick anfall och började nästan gråta på Espresso House men det var så skönt. De v

Du som skrev detta ge ALDRIG upp du har så mycket bra och roligt framför dig det vet jag!<3
Dom som skratta åt dig är idioter för vad är det och skratta åt?? ingenting??
DU ÄR BÄST, KÄMPA, JAG OCH ALLA ANDRA TROR PÅ DIG!!!!!

men fyy!! förklara för honom hur du känner! om han inte förstår dig så skit i honom och hitta en bättre kille… finns andra där ute som vill ha dig för att du är du och inte för att få sex!! stå på dig tjejen, du äger!! låt aldrig någon tvinga dig till sex eller dylikt, och var sann mot dina känslor. skönaste för både dig själv och för honom att prata om det tror jag, annars kommer det bara ligga där och tära på er relation. varma kramar <3

Jag vet inte exakt vad jag ska svara trots att jag själv varit i situationen, så jag ber om förlåtelse för det… Men trots demonerna i huvudet, försök minnas att du är fin precis som du är…men om du inte mår bättre om ett litet tag så sök upp en psykolog igen… Hoppas allt ordnar sig <3

men fyy!! förklara för honom hur du känner! om han inte förstår dig så skit i honom och hitta en bättre kille… finns andra där ute som vill ha dig för att du är du och inte för att få sex!! stå på dig tjejen, du äger!! låt aldrig någon tvinga dig till sex eller dylikt, och var sann mot dina känslor. skönaste för både dig själv och för honom att prata om det tror jag, annars kommer det bara ligga där och tära på er relation. varma kramar <3

Jag vet inte exakt vad jag ska svara trots att jag själv varit i situationen, så jag ber om förlåtelse för det… Men trots demonerna i huvudet, försök minnas att du är fin precis som du är…men om du inte mår bättre om ett litet tag så sök upp en psykolog igen… Hoppas allt ordnar sig <3

Oj vart ska man börja haha….. Jag har ingen kontakt med min pappa även fast vi bor under samma tak. Han har borderline, så han kan inte kontrollera sina känslor. Är han glad så blir han över exalterad, är han ledsen blir han självmordsbenägen och om han blir arg så blir han verkligen vansinnig. Han har förstört mitt liv från när jag var liten då han har utsatt mig för så sjukt mycket. Han tex sa eller aa han SKREK att ”nu går jag och hänger mig och det är ditt fel” och ja, så han hängde sig. Men han överlevde tack vare mamma som hittade honom hängandes i vardagsrumstaket. Efter det har jag knappt pratat med honom, det var 2 år sedan. Jag är så rädd för honom, jag tror att han lätt skulle kunna göra mig illa. Alltså verkligen. Jag vågar inte vara med honom ensam hemma. Han får såna jäkla vansinnes utbrott jämt. En gång ville jag åka med honom till min farbror och han skrek så mycket så att han slog sönder ALLT. Bara för att jag ville åka med till min farbror. Så ni kan ju kanske förstå varför jag är så rädd för honom, vågar knappt andas i hans närhet pga att det alltid är något han får utbrott på. Jag har blivit mobbad under hela min skoltid nästan också. Från 2an till 8an. Jag hade INGEN. ALLA var emot mig och jag förstår fortfarande inte varför. Tänk att gå till skolan, bli mobbad och sen gå hem där det är ännu värre och inte har en enda kompis att gå till heller när det blev jobbigt. Jag är verkligen den snällaste människan, folk säger att jag måste ge tillbaka mot alla folk som har varit på mig, som tex. att mobba mig. Men jag skulle aldrig såra någon med mening. Jag vet hur det känns att lida så jag skulle verkligen aldrig vilja få någon må dåligt. Jag vet vad det kan leda till och vad för tankar man kan få osv. så att få någon må dåligt medveten finns inte ens på världskartan för min del, så förstår inte varför alla vände sig emot mig för ingen anledning alls? Folk skrev massa saker i mina skolböcker, i min logg på Facebook och jag vet inte vad. Jag har ald

Jag tänker varje dag på alla misstag jag gjort i mitt liv hela tiden: det stör upp min vardag. Jag har redan fått bekräftelse på bup att jag är deprimerad. Har börjat med mina mediciner och min terapi och det går bra. Men jag kommer inte ut ur tankarna över alla misstag jag gjort i livet… Känner mig som världens sämsta människa som gjort så många fel och är så svag att jag inte kan ta hand om mina problem utan jag flyr alltid. Bytat skola och nu ångrar jag mig så himla mycket. Hittar inte vänner så lätt i klassen och vet inte vad jag ska göra. Jag är fast med rösterna i huvudet om hur dålig jag är…

Jag tänker varje dag på alla misstag jag gjort i mitt liv hela tiden: det stör upp min vardag. Jag har redan fått bekräftelse på bup att jag är deprimerad. Har börjat med mina mediciner och min terapi och det går bra. Men jag kommer inte ut ur tankarna över alla misstag jag gjort i livet… Känner mig som världens sämsta människa som gjort så många fel och är så svag att jag inte kan ta hand om mina problem utan jag flyr alltid. Bytat skola och nu ångrar jag mig så himla mycket. Hittar inte vänner så lätt i klassen och vet inte vad jag ska göra. Jag är fast med rösterna i huvudet om hur dålig jag är…

Jag känner med dig, jag är superstressad över skolan och går i tvåan på gymnasiet. Ibland bryter jag ihop på grund av alla uppgifter mina lärare ger mig. Mina föräldrar vet men de verkar inte förstå hur mycket det stressar mig. Det liksom läggs på stress på en ångest som redan finns. Vet att det är hur jobbigt som helst. Men tänk på hur långt du kommit och att du inte gett upp! Sikta framåt, pressa inte dig själv för mycket. Vi alla är olika. Du måste hinna vila också för din egen hälsa. Den är viktigast. Bara du gör ditt bästa så räcker det. Tiden går snabbt, vila så mycket det går och stressa och pressa dig inte för mycket för det mår du dåligt av. Du klarar detta! Lycka till. Kram

Jag känner med dig, jag är superstressad över skolan och går i tvåan på gymnasiet. Ibland bryter jag ihop på grund av alla uppgifter mina lärare ger mig. Mina föräldrar vet men de verkar inte förstå hur mycket det stressar mig. Det liksom läggs på stress på en ångest som redan finns. Vet att det är hur jobbigt som helst. Men tänk på hur långt du kommit och att du inte gett upp! Sikta framåt, pressa inte dig själv för mycket. Vi alla är olika. Du måste hinna vila också för din egen hälsa. Den är viktigast. Bara du gör ditt bästa så räcker det. Tiden går snabbt, vila så mycket det går och stressa och pressa dig inte för mycket för det mår du dåligt av. Du klarar detta! Lycka till. Kram

Jag mår så otroligt dåligt över att jag aldrig känner mig bra nog. Jag är sämst i skolan och klara knappt av den vilket gör att varenda dag är jobbig (har dyslexi så vet varför men det är ändå jobbigt.)
Alla mina vänner får killar och andra ragg och missförstå mig inte jag är jätteglad för deras skull, men jag står där själv och räcker som vanligt aldrig till. Den där känslan är jobbig att känna när man vet att jag aldrig räcker till. Ibland får jag panik och kan inte andas för jag får sådan panikattacker för att jag mår så dåligt. För att jag känner att jag aldrig kommer att lyckas med något, det känns som om jag kommer att få leva själv utan jobb för jag skulle aldrig lyckas med det heller. Nu mår jag dåligt och är inne i någon deposition då jag aldrig blir glad men jag hoppas någon dag att jag kan ta mig ut detta. Att jag någon gång kan se att jag är bra, att jag duger och att jag är värd det bästa! Måste bara säga att ni alla där ute är så starka!

Jag har ett problem som nog inte är så viktigt egentligen… Men det är en kille, jag lärde känna honom för ett år sen och redan från första början så var det nåt speciellt med honom. Han var den snällaste, finaste och bästa människan Jah träffat, Jag ville inte vara utan honom. MEN nu kommer problemet, han har flickvän… Det är seriöst, dom har varit tillsammans jättelänge och det dödar mig inifrån. Även fast vi är jätte bra kompisar så är jag kär i honom. Jag vill inte elva en minut utan honom! Jag har träffat andra och så men i slutändan har jag ändå bara tänkt på honom! Jag kan gråta på kvällarna när Jag börjar tänka på honom för att han inte är min! Jag älskar honom så mycket att det gör ont! Vad ska jag göra?

Jag har ett problem som nog inte är så viktigt egentligen… Men det är en kille, jag lärde känna honom för ett år sen och redan från första början så var det nåt speciellt med honom. Han var den snällaste, finaste och bästa människan Jah träffat, Jag ville inte vara utan honom. MEN nu kommer problemet, han har flickvän… Det är seriöst, dom har varit tillsammans jättelänge och det dödar mig inifrån. Även fast vi är jätte bra kompisar så är jag kär i honom. Jag vill inte elva en minut utan honom! Jag har träffat andra och så men i slutändan har jag ändå bara tänkt på honom! Jag kan gråta på kvällarna när Jag börjar tänka på honom för att han inte är min! Jag älskar honom så mycket att det gör ont! Vad ska jag göra?

Är så lycklig men samtidigt stressad. Är så glad att jag ska gå ut nian, där jag inte har jättebra kontakt med personer i min klass. Min bästa kompis i klassen som jag var med varje dag slutade umgås med mig från en dag till en annan. Jag är bombsäker på att hennes nya kompisgäng har snackat en massa skit om mig, tvekar inte. Det märker på dem! Har två kompisar i klassen som nu är mitt allt och jag inte vet vad jag skulle utan, och det är jag så glad för!
Men jag tycker att det ska bli så jäkla skönt att börja gymnasiet, då slipper jag alla andra bitchar i min klass och får en riktig nystart! Ser så mycket fram emot det!

Men alla dessa jävla prov som ska komma under samma vecka, kan inte lärarna sammarbeta och planera lite bättre, blir så irriterad?! Känner mig så jävla stressad över gymnasievalet, vet inte ens om jag har gjort rätt andra ch tredjeval för mig själv, kommer jag inte in på det första valet kommer jag bli jöttebesviken.
Men trots allt håller jag humöret uppe, även fast det ofta går som en bergochdalbana! Man måste tänka posivit och allt kommer bli bra vad som än händer, det är så sant tycker jag!

Är så lycklig men samtidigt stressad. Är så glad att jag ska gå ut nian, där jag inte har jättebra kontakt med personer i min klass. Min bästa kompis i klassen som jag var med varje dag slutade umgås med mig från en dag till en annan. Jag är bombsäker på att hennes nya kompisgäng har snackat en massa skit om mig, tvekar inte. Det märker på dem! Har två kompisar i klassen som nu är mitt allt och jag inte vet vad jag skulle utan, och det är jag så glad för!
Men jag tycker att det ska bli så jäkla skönt att börja gymnasiet, då slipper jag alla andra bitchar i min klass och får en riktig nystart! Ser så mycket fram emot det!

Men alla dessa jävla prov som ska komma under samma vecka, kan inte lärarna sammarbeta och planera lite bättre, blir så irriterad?! Känner mig så jävla stressad över gymnasievalet, vet inte ens om jag har gjort rätt andra ch tredjeval för mig själv, kommer jag inte in på det första valet kommer jag bli jöttebesviken.
Men trots allt håller jag humöret uppe, även fast det ofta går som en bergochdalbana! Man måste tänka posivit och allt kommer bli bra vad som än händer, det är så sant tycker jag!

Det är så lätt för mig eller någon annan att säga åt dig hur du borde göra och tänka. Jag vet hur svårt det är. Hur svårt det är att släppa någon man är dödskär i. Men ibland är det det enda man kan göra trots att det går emot allt man känner. Jag trodde inte heller på att tiden läker alla sår, men det gör den tro mig. Dock kan det ta lång tid och många tårar men en vacker dag är du över honom. Fast som sagt förstår jag verkligen dig, det ÄR så sjukt svårt att släppa någon man bara vill hålla fast vid. Jag vet exakt hur känslan du beskriver när du ser honom i skolan känns. Jag vet exakt hur det känns att titta ner på telefonens skärm och inse att han inte alls skrivit till en. Och jag vet exakt hur det känns att sakna kärleken. Du kommer att må bra tillslut och du kommer inte känna så här för evigt, även om det känns så. Kan väl egentligen inte ge några bra tips då det bara är man själv som måste bestämma sig för att gå vidare, och det kan ta sin tid. Men vill att du ska veta att du inte är ensam och att det kommer att bli bättre. Jag har också varit olyckligt kär och vet precis hur du känner. Kram på dig!!

Det är så lätt för mig eller någon annan att säga åt dig hur du borde göra och tänka. Jag vet hur svårt det är. Hur svårt det är att släppa någon man är dödskär i. Men ibland är det det enda man kan göra trots att det går emot allt man känner. Jag trodde inte heller på att tiden läker alla sår, men det gör den tro mig. Dock kan det ta lång tid och många tårar men en vacker dag är du över honom. Fast som sagt förstår jag verkligen dig, det ÄR så sjukt svårt att släppa någon man bara vill hålla fast vid. Jag vet exakt hur känslan du beskriver när du ser honom i skolan känns. Jag vet exakt hur det känns att titta ner på telefonens skärm och inse att han inte alls skrivit till en. Och jag vet exakt hur det känns att sakna kärleken. Du kommer att må bra tillslut och du kommer inte känna så här för evigt, även om det känns så. Kan väl egentligen inte ge några bra tips då det bara är man själv som måste bestämma sig för att gå vidare, och det kan ta sin tid. Men vill att du ska veta att du inte är ensam och att det kommer att bli bättre. Jag har också varit olyckligt kär och vet precis hur du känner. Kram på dig!!

Du är bäst<333 kriga på! så otrolig starkt av dig att våga, jag lovar att detta inte bara var något som hjälpte dig på vägen utan otroligt många andra med!

Jag är en tjej på snart 17 år. Jag och min kille har varit tillsammans i 11 månader. Vi blev tillsammans under vårterminen i 9an och har varit tillsammans sedan dess. Vi hann båda välja vilken linje och vilket gymnasie vi skulle gå på innan vi kom in i varandras liv. Jag valde gymnasiet i den by som vi bor i. Han valde ett gymnasie i en stad 20 mil ifrån där vi bor, alltså skulle han flytta. Vi hade en sjukt bra sommar ihop, men vi båda visste ändå vad som väntade. Skolan började och han flyttade. Vi inledde ett distansförhållande, där vi lovade varandra att vara tillsammans vad som än händer. Jag visste nästan redan att det skulle gå skit, för jag har inte ekonomin eller tiden eller ens orken till att kunna åka upp och ner till honom på helgerna? Jag kände hur saknaden av honom i skolan, I min vardag. Nu existerade han i princip bara på sms. Jag åkte upp till honom 1 gång i månaden från augusti till december. Han kom hem till mig ganska ofta också. Men vi börjar helt plötsligt bara bråka hela tide, vi slutar prata, ingenting är intressant av vad den andra har att säga. Och dessutom är han väldigt sexfixerad, det enda vi gjorde när jag kom hem till honom var att ha sex, för det känns som att det var det enda han brydde sig om. Men jag tänkte äh, han är kille, och han var väldigt duktig på att berätta hur mycket han älskade mig hela tiden. Men vårt förhållande blev helt plötsligt väldigt ytligt och vi har helt.plötsligt fått ett sms förhållande, vilket jag absolut inte ville ha. I lördags, den 21 februari hade vi 11 månader och vi träffades inte, vi snackade inte, vi smsade inte ens. Jag brukar alltid få en lång text om hur mycket han älskar mig. Men nu har vi inte pratat på en.vecka, ingen kontakt alls. JAg känner att det är dags att göra slut, ett distansförhållande funkar inte för mig och vi har alldeles för svagt förhållande. Mina känslor är inte de starkaste heller. Men vi båda är envisa och ingen av oss vill vara den som är svag och tar kontakt med den andra f

Jag vet hur du känner dig exakt, men det gäller att kämpa bort tankarna när de kommer upp. Börjar du tänka att du är ensam så ta upp telefonen och skicka iväg ett meddelande till en kompis, eller läs en bok. Gör en kopp te/kaffe/varm oboy, ring någon du bryr dig om, gör något som får dig att må bra igen! Precis som personen innan skriv så prata med någon du vill ha kontakt med, börja en sport, försök att ta kontakt med människor!
Du är inte ensam!! kram!

Jag vet hur du känner dig exakt, men det gäller att kämpa bort tankarna när de kommer upp. Börjar du tänka att du är ensam så ta upp telefonen och skicka iväg ett meddelande till en kompis, eller läs en bok. Gör en kopp te/kaffe/varm oboy, ring någon du bryr dig om, gör något som får dig att må bra igen! Precis som personen innan skriv så prata med någon du vill ha kontakt med, börja en sport, försök att ta kontakt med människor!
Du är inte ensam!! kram!

Skriv till honom och fråga vad det är han vill med er två, säg att du vill ha klartecken för att gå runt och fundera och lägga ner energi på killar som det ändå inte kommer bli något med gör att man bara mår ännu sämre.
Finns det någon i din närhet du vill/kan prata med så vore det ju bäst för hen kanske känner dig i grund och botten..? Men känner du att du ej har det så skriv här igen så kan du prata med mig om du vill, för även om jag eller någon annan inte har svar på allt så kan det kännas så skönt att bara få det ur sig och prata med någon som ger respons… Men det är jättebra att du tänker på dig själv i första hand och inte i sista. Kram.

För ett år sen mådde jag SÅ bra, allt var på topp. Under ett år kändes allt så bra, gymnasiet hade gett mig en efterlängtad nystart, med nya vänner och livet jag längtat efter så länge. Vad som ständigt fanns med mig i bakhuvudet var att det snart skulle hända något som vände upp och ner på tillvaron, jag kände att jag inte förtjänade att må så bra.

Och det hände. Det hände inte bara en sak, utan allt hände, samtidigt. Min mammas ex, som jag haft en komplicerad relation till, gick plötsligt bort. Så många känslor väcktes. Jag förlorade även en nära familjevän, och i det läget kändes det som att botten var nådd. Då hände det som inte händer – min storasyster fick cancer. Helt ofattbart, då brast allt. Allt som är så självklart när man mår bra blir så svårt när man mår dåligt. Att sova, att äta, att plugga, allt. I min familj har vi inte pratat så mycket om vad som hände i höstas, varken nu eller då. Vi fejkade ett leende och körde vårt eget race, mina föräldrar visste inte mycket om hur jag mådde – och inför min syster spelade jag bara stark och stöttande. Pappa jobbade bort allt det jobbiga, han var sällan hemma och när han var det var det omöjligt att föra en normal konversation med honom på grund av att han ständigt hade jobbet i tankarna. Det går inte att beskylla honom, eftersom det var hans sätt att hantera krisen vi gick igenom.

Nu, några månader senare är läget stabilt med min syster, pappa jobbar mindre och allt är överlag lite bättre, men många dagar är svåra. I december tog jag tag i mitt mående, jag tog mod till mig och ringde UMO, sen dess har jag ungefär en gång i veckan pratat med en kurator där. Jag är bra på att underskatta mina egna problem, och det var först när jag gick till kuratorn första gången som jag insåg att jag faktiskt har rätt att känna mig ledsen, att mina problem visst är allvarliga trots att det alltid kan vara lite värre än vad det är. Så jag vill uppmuntra er allihop, oavsett vad ni går igenom, be om hjälp. Själv tycker jag att d

För ett år sen mådde jag SÅ bra, allt var på topp. Under ett år kändes allt så bra, gymnasiet hade gett mig en efterlängtad nystart, med nya vänner och livet jag längtat efter så länge. Vad som ständigt fanns med mig i bakhuvudet var att det snart skulle hända något som vände upp och ner på tillvaron, jag kände att jag inte förtjänade att må så bra.

Och det hände. Det hände inte bara en sak, utan allt hände, samtidigt. Min mammas ex, som jag haft en komplicerad relation till, gick plötsligt bort. Så många känslor väcktes. Jag förlorade även en nära familjevän, och i det läget kändes det som att botten var nådd. Då hände det som inte händer – min storasyster fick cancer. Helt ofattbart, då brast allt. Allt som är så självklart när man mår bra blir så svårt när man mår dåligt. Att sova, att äta, att plugga, allt. I min familj har vi inte pratat så mycket om vad som hände i höstas, varken nu eller då. Vi fejkade ett leende och körde vårt eget race, mina föräldrar visste inte mycket om hur jag mådde – och inför min syster spelade jag bara stark och stöttande. Pappa jobbade bort allt det jobbiga, han var sällan hemma och när han var det var det omöjligt att föra en normal konversation med honom på grund av att han ständigt hade jobbet i tankarna. Det går inte att beskylla honom, eftersom det var hans sätt att hantera krisen vi gick igenom.

Nu, några månader senare är läget stabilt med min syster, pappa jobbar mindre och allt är överlag lite bättre, men många dagar är svåra. I december tog jag tag i mitt mående, jag tog mod till mig och ringde UMO, sen dess har jag ungefär en gång i veckan pratat med en kurator där. Jag är bra på att underskatta mina egna problem, och det var först när jag gick till kuratorn första gången som jag insåg att jag faktiskt har rätt att känna mig ledsen, att mina problem visst är allvarliga trots att det alltid kan vara lite värre än vad det är. Så jag vill uppmuntra er allihop, oavsett vad ni går igenom, be om hjälp. Själv tycker jag att d

Det du ska göra är exakt de du känner! Bry dig inte om vad alla andra säger utan fokusera på hur du själv känner, det är din kropp och du ska må bra i den! Du är vacker som du är, men det är du som ska må bra!
Vet inte va jag kan ge dig mer för råd, men du är inte ensam!! styrkekramar till dig <3

Det du ska göra är exakt de du känner! Bry dig inte om vad alla andra säger utan fokusera på hur du själv känner, det är din kropp och du ska må bra i den! Du är vacker som du är, men det är du som ska må bra!
Vet inte va jag kan ge dig mer för råd, men du är inte ensam!! styrkekramar till dig <3

Jag hade lite kontakt med en kille på internet, tror vi började prata för 7 år sedan på bilddagbokens tid (haha), vi pratade då och då, inte direkt mycket, men så hösten 2013 så blev det mer, vi smsade (han bor i stockholm och jag norr om uppsala så det är en bit) varje dag, en kväll i november 2013 var jag på fest och han skojjade att jag skulle höra av mig om jag behövde någon som bär mig hem, så jag skojjade tillbaka och sa att jag helt enkelt var för full för att gå, vi pratade i telefon den kvällen och jag sa adressen, att han skulle komma dit, han sa ”hahah ah, får väl se”, sen la han bara på, jag försökte få tag på han ett tag och när jag pratade med han sa han att han var där, när jag kom ut från festen kom en bil, det var han… Vi hade en sån mysig natt, pratade massor, han kysste mig, höll om mig hela natten, inget sex. När han kommit hem skrev han att det var kul att ses och att han ville göra det igen. Tiden gick och på valborg i uppsala träffades vi, 2014. Och efter det har vi träffats nästan varje vecka, hans familj verkar älska mig och vi har haft många bra stunder, men han har aå mycket nu me 2 jobb och skolan. Så när han började på det andra jobbet började vi träffas mer sällan, han började även då vara kall i sms, men så fort jag kommer dit verkar han så intresserad av mig och håller om mig hela tiden när vi kollar på film, när vi sover, alltid. Men en dag så sårade han mig, han sa att han kände sig osäker och att han inte var redo att inleda ett förhållande innan han hittat sig själv, jag var jätteledsen och sen efter någon timme åkte jag hem, dagen efter skriver han att han tänkt på mig hela dagen och undrar hur jag mår. Dagen efter ändå skriver han ”jag fattar inte vad jag gjort, allt jobb och skit verkar få mig att ta dumma beslut. Jag tänker på dig varje minut och önskar du var här” sedan dess smsade vi varje dag och träffades 2 veckor senare på helgen. Han var supergullig då. MEN han fick massa snapchats från tjejer och öppnade dom inte infö

Jag hade lite kontakt med en kille på internet, tror vi började prata för 7 år sedan på bilddagbokens tid (haha), vi pratade då och då, inte direkt mycket, men så hösten 2013 så blev det mer, vi smsade (han bor i stockholm och jag norr om uppsala så det är en bit) varje dag, en kväll i november 2013 var jag på fest och han skojjade att jag skulle höra av mig om jag behövde någon som bär mig hem, så jag skojjade tillbaka och sa att jag helt enkelt var för full för att gå, vi pratade i telefon den kvällen och jag sa adressen, att han skulle komma dit, han sa ”hahah ah, får väl se”, sen la han bara på, jag försökte få tag på han ett tag och när jag pratade med han sa han att han var där, när jag kom ut från festen kom en bil, det var han… Vi hade en sån mysig natt, pratade massor, han kysste mig, höll om mig hela natten, inget sex. När han kommit hem skrev han att det var kul att ses och att han ville göra det igen. Tiden gick och på valborg i uppsala träffades vi, 2014. Och efter det har vi träffats nästan varje vecka, hans familj verkar älska mig och vi har haft många bra stunder, men han har aå mycket nu me 2 jobb och skolan. Så när han började på det andra jobbet började vi träffas mer sällan, han började även då vara kall i sms, men så fort jag kommer dit verkar han så intresserad av mig och håller om mig hela tiden när vi kollar på film, när vi sover, alltid. Men en dag så sårade han mig, han sa att han kände sig osäker och att han inte var redo att inleda ett förhållande innan han hittat sig själv, jag var jätteledsen och sen efter någon timme åkte jag hem, dagen efter skriver han att han tänkt på mig hela dagen och undrar hur jag mår. Dagen efter ändå skriver han ”jag fattar inte vad jag gjort, allt jobb och skit verkar få mig att ta dumma beslut. Jag tänker på dig varje minut och önskar du var här” sedan dess smsade vi varje dag och träffades 2 veckor senare på helgen. Han var supergullig då. MEN han fick massa snapchats från tjejer och öppnade dom inte infö

Kan inte någon skapa ett forum där alla vi som mår dåligt eller har frågor/problem kan skriva av oss och alla kan peppa varandra? Livet skulle bli så mycket lättare och man skulle aldrig känna sig ensam.

Hej Ellinor! Vill bara börja med att säga att du är en sån sjukt bra förebild och du är såå sjukt underbar.
Jag är 14år och sen ett tag tillbaka har jag börjat fått väldigt mycket ångest så fort jag tänker över mitt liv. När jag tänker på det kan det kännas som ett slag i magen. Känns som att jag bara vill byta liv med någon, leva i en annan kropp, bo någon annanstans osv. Men jag är bara 14, så jag kan inte så mycket göra. Jag har ångest över att jag vill ha en kille, som verkligen tycker om mig för den jag är och jag vill känna mig älskad. Jag vill vara den där perfekta tjejen som alla killar vill ha, men det är jag inte. Jag har tidigare varit väldigt blyg men sen något år tillbaka har jag börjat prata mycket mer och så. Men jag har fortfarande svårt ibland, för det känns som att folk inte ska lyssna på vad jag säger. Som att jag bara är ivägen. Det känns som att de inte ska tycka jag är tillräckligt rolig o.s.v. Dessutom blir jag väldigt nervös när jag pratar med killar, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur gör man, och vad kan man prata om? Har du några tips? För just nu har jag inte riktigt några kill vänner alls men det är någonting jag skulle vilja ha. Problemet är dock att jag inte riktigt tycker om killarna i min klass, och känns konstigt att bara gå fram till någon i parallell klasserna som jag aldrig pratat med.

Jag har otroliga tillitsproblem, litar nästan inte på någon förutom min pappa och en av mina kompisar. Jag mår otroligt dålig över mig själv till och från, somnar med gråten i halsen när allt förflutet kommer upp. Har aldrig tyckt om skolan för jag har varit mobbad sen jag började, jag har alltid stuckit ut och fått allt skit, blev till och med mobbad på bussen hem som 8 åring tror jag att det var, så jag slutade åka buss och det sitter i än idag, jag hatar att åka buss, kan inte sitta bak i bussen om jag mot all förmodan skulle åka, ryser när jag tänker på skolan och hur alla vuxna såg på utan att agera. Min mamma ljög för mig hela uppväxten, hon väljer bort mig numera framför kryssningar, utekvällar och så vidare, hon ska eventuellt åka till dubai på min student utan att blinka sa hon det. Det gör ont i mig för efter allt hon har gjort så är hon fortfarande min mamma. Efter 2 mån isär så fick jag inte ens en kram eller egentid med henne, betalade min mat själv och läste min bok, längtade tills jag skulle åka tillbaka till pappa där jag är älskad och känner mig hemma.
Jag tar mig igenom min vardag men alla dagar är olika jobbiga, gråten finns i halsen men det är ingen som vet hur dåligt jag mår egentligen för jag är rädd att prata om det, rädd att folk ska se mig annorlunda. Jag har gått igenom mycket, mobbad sen skolstart, sett min styvpappa död som fortfarande väcker fram gråten i halsen, en underbar man. Blivit av med oskulden mot min vilja, supit mig full flertal gånger bara för att må bra för en gång skull, haft ångest attacker, varit tvungen och bli vuxen som 16år och inte fått varit barn och göra dumma saker, varit oälskad av min mamma, blivit förödmjukad i klassrummet av mitt ex, blivit sexuellt trakasserad av en en klasskamrat och på jobbet. Men allt detta har gjort mig till den jag är och jag är och jag är glad att jag numera står upp för mig själv.

Som min ”extra mamma” ( som jag har min häst hos som har hjälp mig otroligt mycket och behandlat mig so

Jag minns det som igår när jag vaknade yrvaket upp en måndagsmorgon som skulle vara en lång och härlig sovmorgon innan skolan av att min mamma står och gråter i dörröppningen. Hon berättade att hon hade blivit sjukskriven i två veckor. I flera år har min mormor och morfar kämpat mot en rad sjukdomar och min mamma har tagit det största lasset, även om det har slitit hårt på mig själv och resten av min familj. Denna hösten har varit jobbig för mig, med oron över mormor, morfars och min mammas hälsa samtidigt som jag har sån sjuk framtidsångest då jag har inte en jävla aning om vad jag vill göra efter min student. Jag har känt mig otillräcklig, omotiverad, stressad och helt jävla hjälplös och utmattad. Jag sätter orealistiskt höga mål i skolan med hoppet om att göra mina föräldrar stolta så att de inte behöver oroa sig för mig. Jag har en ständig prestationsångest på grund av detta. Jag vågar inte berätta för dem att jag mår såhär för jag är så rädd att mamma ska bli sjukskriven igen, hon sätter nämligen andras välmående framför sitt eget. Tack Ellinor för detta inlägget som gör att några tårar får falla ikväll och släppa på ångesten inombords <3

Åh jag blir så ledsen att bråket påverkade dig så mycket men vet du vad om livet är lite dåligare just nu så DET BLIR BÄTTRE GE INTE UPP!!!<3
Du har inte otur med kärlek utan du har inte bara träffat på den rätta just nu, jag själv har aldrig varit tillsammans med någon och inte heller varit på G med någon så du är inte ensam och vi är inte ensam för jag vet fler som inte har någon partner säkert du med om du tänker efter!
Och DU är inte värdelös det vet både Du och jag!! Och som Hanna skrev så hoppas jag också att du får ta och prata med någon så du får prata ut lite mer än här! Och efter detta är förbi kommer du vara så stolt över dig själv för du är så stark och grym och bra och allt positivt!!
Du är bäst! tkr du ska ta åt dig av du är bäst orden för det vet jag att du är

Åh jag blir så ledsen att bråket påverkade dig så mycket men vet du vad om livet är lite dåligare just nu så DET BLIR BÄTTRE GE INTE UPP!!!<3
Du har inte otur med kärlek utan du har inte bara träffat på den rätta just nu, jag själv har aldrig varit tillsammans med någon och inte heller varit på G med någon så du är inte ensam och vi är inte ensam för jag vet fler som inte har någon partner säkert du med om du tänker efter!
Och DU är inte värdelös det vet både Du och jag!! Och som Hanna skrev så hoppas jag också att du får ta och prata med någon så du får prata ut lite mer än här! Och efter detta är förbi kommer du vara så stolt över dig själv för du är så stark och grym och bra och allt positivt!!
Du är bäst! tkr du ska ta åt dig av du är bäst orden för det vet jag att du är

”Leta inte efter kärleken, när du inte gör det är den precis framför dig”
Men hur ska man inte leta när kärlek är det enda man vill ha? När livet skulle kännas komplett om man hade en kille att ringa, krama och pussa på? När man inte vet hur det känns när hjärtat hoppar över ett slag när man ser just dig? När man känner att det värker ända ut i armarna när man ser några vara kära på film, för man vill också ha det.

”Leta inte efter kärleken, när du inte gör det är den precis framför dig”
Men hur ska man inte leta när kärlek är det enda man vill ha? När livet skulle kännas komplett om man hade en kille att ringa, krama och pussa på? När man inte vet hur det känns när hjärtat hoppar över ett slag när man ser just dig? När man känner att det värker ända ut i armarna när man ser några vara kära på film, för man vill också ha det.

Varje kväll jag lägger mig för att sova och min hjärna inte längre är upptagen med att tänka på annat så smyger tomheten, ensamheten och ångesten fram. Jag vet inte vad jag ska göra med den, hur jag ska bearbeta det? Jag har försökt att sova med någon så ofta jag kan men känner fortfarande ångest, tomhet och ensamhet.. Som att jag är ensam trots att någon är tätt inpå mig. Det känns som att jag inte hör hemma här, som att jag bara sitter och väntar på att något eller någon ska ta mitt liv för ibland funkar det inte.. Ibland kan jag känna mig så nedstämd att jag bara bryter ihop och inte kan sluta gråta. Jag saknar känslan av lycka, meningsfullhet och värme. Jag är ingenting längre.. Jag vet inte vad jag ska göra.

Varje kväll jag lägger mig för att sova och min hjärna inte längre är upptagen med att tänka på annat så smyger tomheten, ensamheten och ångesten fram. Jag vet inte vad jag ska göra med den, hur jag ska bearbeta det? Jag har försökt att sova med någon så ofta jag kan men känner fortfarande ångest, tomhet och ensamhet.. Som att jag är ensam trots att någon är tätt inpå mig. Det känns som att jag inte hör hemma här, som att jag bara sitter och väntar på att något eller någon ska ta mitt liv för ibland funkar det inte.. Ibland kan jag känna mig så nedstämd att jag bara bryter ihop och inte kan sluta gråta. Jag saknar känslan av lycka, meningsfullhet och värme. Jag är ingenting längre.. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag blev också lätt röd i ansiktet förut, jag tror det mest berodde på att jag stressade upp mig för att jag skulle bli det och inte bara slappnade av och tog det chill lix. Jag känner igen mig med, om vännerna vid matbordet. Om något frågar mig vad jag har valt eller vill m.m kan ansiktet bli varmt och man tror man blir röd i ansiktet, men egentligen rodnar man bara lite till en början men just för att man tänker så mycket på det blir man knallröd. Så mitt tips är att kör ditt eget race och bry dig inte alls om vad folk tycker, hur svårt det än kan vara & när folk säger något om ditt röda face, kom på någon himla kickass kommentar och släng iväg som svar. För det är helt fkn naturligt att bli röd och du behöver inte alltid vara på topp och prestera man får misslyckas det är okej. Ta hand om dig för du är fin och betydelsefull! Kram

Jag har nästan släppt honom men tanken av att han skulle älska en annan tjej svider. Eftersom vi varit kompisar ett tag nu vet jag hur underbar han verkligen är. Det enda jag vill är att bara vara nära honom, att han ska vilja ha mig. Jag är så desperat men bara efter honom. Jag vill känna hans värme från hans kropp strömma vidare in i min. Ja, det är ok att han skaffar tjej men jag skulle aldrig klara av att se dom ihop. Att få se den glädjen från hans ögon när han kollar på henne, hur hans skratt blir lite högre och hans ögon lite gladare skulle döda mig inifrån och ut. Vi kommer alltid vara kompisar, jag kommer aldrig vara tillräcklig för honom, vad jag än gör så kommer det aldrig vara tillräckligt. Det värsta av allt är att han nu håller på med en tjej (hon bor ca 40 min bort) men vi träffas minst en gång i veckan eftersom vi har väldigt många gemensamma vänner. Det är alltid han och jag som är mest med varandra och han är alltid bredvid mig under de kvällarna vi ses. Vi har även hållit på för några månader sen på några fester men inte mer efter det. Nu är vi jättebra kompisar och vill inte förstöra det heller. Samtidigt märker jag själv hur han är mer med mig än någon annan av tjejerna.. Jag vet inte vad jag ska göra.. Vill bara få bort dom är tankarna fort för det gör så ont att veta att han aldrig kommer bli min och jag orkar inte tänka så längre.

Fina ellinor, tack för att du finns. Jag har inte följt dig så länge men du har gjort mig starkare varje dag, genom att visa att jag är inte ensam, det finns fler som mår dåligt, och du har fått mig att inte känna mig så värdelös. Jag har knappt några tjejkompisar, vilket känns skitjobbigt, men ibland känns det som jag har dig. Skulle göra vad som helst för en vän som du! Jag hoppas för allt i världen att vi en dag ses. Det skulle vara så jäkla kul.

skriv till ¨skrivavdig¨ på kik om du vill

Hejsan Nanna! Jag är 20 år gammal och lider av återkommande depressioner och adhd. Jag känner igen mig i det du skriver, att man kan vara helt förfärligt nere och inte veta vart man ska ta sig till och andra dagen är man så lycklig så man studsar på rosa moln. Jag har känt av detta sen jag var tolv år gammal, alltså ett antal år nu. Mitt råd till dig är att söka hjälp, det är inte lätt och man kan få kämpa sig till en tid på psykiatriska kliniken/bup ganska länge innan man får en tid, men sluta aldrig kämpa. Kämpa för ditt eget välmående för det är DU som ska må bra, om det mot förmodan skulle vara så att du har en sjukdom med ett namn så har du ändå all rätt i världen att känna dig bra, att må bra inombords, att vara lycklig. Det är det absolut viktigaste. På din text så hörs det som att du skyller lite på dig själv? Att du har det bra och inte borde må såhär? Vet du vad. Jag har också ett liv som jag kanske borde må bra över men vi ALLA mår dåligt ändå, en del mår dåligt hela tiden och andra ibland. Så skyll inte på det, skyll inte på ditt eget liv. Även fast du har dom bästa förhållandena så kan även du må dåligt och det är okej, det är alltid okej att må dåligt. Mitt tips: skyll aldrig på dig själv, det är inte ditt fel. Prata med din familj, kanske mamma eller pappa, ring till bup, prata av dig, sätt dig själv i centrum av ditt liv och glöm aldrig bort att du är den bästa människan på den här jorden. det är jag med, vi är alla bäst! Jag hoppas innerligt att det finns folk som lyssnar på dig i din omgivning, annars får du söka dig till människor som gör det! Puss och kram hjärtat, jag önskar dig all lycka!

Min dag har rent utsagt varit skit dålig. Imorse när jag vaknade kunde jag inte gå upp ur sängen för jag visste vad som väntade – skolan. Det gick bara inte, så jag stannade hemma. Jag går i ettan på gymnasiet och allt plugg ger mig sån ångest så jag gör inte ett skit utav det istället. Jag har en utav mina bästavänner i klassen, men just idag var hon sjuk, så varför skulle jag gå till skolan? Vad skulle jag göra där? Det är en kille i klassen jag har känslor för, närainpå kär, men Ja tror det skitit sig. och det suger så jävla hårt. När jag blev hungrig idag så tog jag fram choklad och åt. Efter dom bitarna kände jag bara vad fan äter jag för? Jag vill ha idealkroppen – och så äter jag choklad?! Så jag gick till toaletten och körde fingrarna i halsen, detta var första gången i hela mitt liv jag gjorde detta. Eftermiddagen var jag i stallet, efteråt GICK jag hem, det är lite mer än en mil, och jag har ingen aning om varför? Ville rensa tankarna antar jag. Nu när jag kom hem blev inte dagen bättre av att mamma skäller och blir arg på mig för allt heller.

Jag älskar mitt liv,, älskar mina vänner osv osv. Men varför kände jag såhär idag? Jag tror inte en jävel läste detta, men det var så skönt att faktiskt få skriva av sig, och TACK Ellinor – för att du finns, stöttar och hjälper. Det känns nästan som om du är min vän och hjälper mig ur mina svåra stunder. TACK för att du är du och jag, vi – finns här för dig, lika mycket som du finns för oss

DU ÄR INTE ENSAM!!!! Det låter så oerhört klyschigt, men det är så sant: Du är så jävla fin och underbar och du är värd så otroligt mycket!! Snälla, förstå det! För jag lovar att folk bryr sig mer än du tror. Det finns så många osäkra människor som inte visar sina känslor för de vill vara ”coola”. Men det kommer bli bättre, för dig och för de. Du kommer stöta på människor som bryr sig, det lovar jag. Vet du, skolan är inte allt här i livet. Om du inte hinner plugga så mycket som du vill till något prov, fine. Gör bara det bästa du kan för stunden, du kan inte göra något mer. Man är bara människa, man hinner inte med allting hela tiden. Men jag lovar att du kommer klara dig igenom allt detta!!
Lura dina tankar om att du inte gillar din hy, till att du älskar den! Efter ett tag kommer din hjärna tro på det, du kommer tro på dig själv, precis som du ska göra. Och du kommer hitta en kille som kommer se hur fin du är, hela du. Och du ogillar inte din hy bara för att, det är samhället som gör att du känner så här. Det är ett äckligt samhälle vi lever i, ett omänskligt. Jag förstår att man vill leva upp till allt, jag med. Men vi måste försöka se bort allt det där, och inse att vi räcker gott och väl till precis som vi är.

Du är bäst, massa kramar till dig!!

Önskar jag kunde säga något som skulle få din rodnad att försvinna, men tyvärr vet jag inte. Jag känner igen mig i det du skriver. Har också väldigt lätt att bli röd i ansiktet, speciellt i klassrummet, vilket är otroligt jobbigt. Men senaste tiden har det blivit bättre och jag rodnar inte lika lätt vilket är så otroligt skönt. Jag hoppas du en dag också känner så, så du slipper gå runt och oroa dig över att du är knallröd i ansiktet. Och som du skrev i ditt eget svar på din kommentar, skit i vad folk tycker! Kör ditt eget race, våga vara dig själv och våga prata. För en dag kommer även du kunna redovisa eller prata med vissa personer utan att behöva rodna! Kram på dig

En av mina allra bästa kompisar har den senaste tiden verkat mer inåtvänd och fundersam. Jag har verkligen försökt få henne att öppna upp och ta reda på vad det är som ligger och trycker, men hon verkar inte vilja. Det börjar kännas som att jag tjatar och det vill jag absolut inte göra. Att pressa henne leder ju ingenstans liksom… Samtidigt vill jag visa att jag bryr mig för det gör jag verkligen! Behöver råd och hjälp, vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med det här…?

Jag har länge funderat på om jag skulle skriva till dig och fråga om alkolism är ärfligt och om det är något man ska vara orolig för. Min pappa var alkolist men inte en sån som man ser på parkbänkar eller tunnelbanestationer utan han var en som ständigt ville göra alla glada och nöjda men när det inte gick var alkoholen enda utvägen. Han gick bort i hjärtinfarkt och alkoholen påskyndade allt så han blev bara 46 år. Detta hände för snart 3 år sedan och jag har gått runt och funderat på om detta skulle kunna hända mig, ska jag bli alkolist? Jag har precis blivit 18 år och jag har druckit alkohol tidigare men inte pga sorg utan för nöjets skull.
Du är stark Ellinor och är en riktig kämpe!

Jag är kär. Har inte vågat erkänna det, och faktum är så är detta första gången jag yttrar mig om det. Det är en fantastisk känsla att vara det, men jag är det i fel person. Jag är kär i en kille som jag inte vet om gillar mig. Han ler mot mig ibland, närmar sig och pratar oftare än förut. Men ändå så tvekar jag. Hur samlar man mod? Hur vet jag om han gillar mig? Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur vet man ens om man är kär? Jag har känt han i flera år, men ändå så vet jag ingenting om honom. Jag vet inte ens om jag vågar satsa. Tänk om man förlorar allt, tänk om han tar mitt hjärta och krossar det. Tänk om det går sönder. Tänk om jag går sönder… Hjälp.

Jäklar vad bra skrivit, känner precis så. Precis så. What 2 do???

Hej, jag vet själv hur det kan vara att ha problem med maten, även fast det bara hänt en gång för dig så har det hänt och jag har flera vänner som legat allvarligt inlagda på sjukhuset pga ätstörningar, något som förstört deras liv på ett plan jag själv aldrig kommer kunna förklara eller förstå. det jag vill säga är bara att du är bra, bra precis som du är, idealkroppen, fuck that, seriöst. för vet du, du kommer aldrig bli mer perfekt en när du är exakt dig själv. för vi alla är födda för att vara olika, för olika är bra, vi behöver olika, även om det är svårt att se. men vi behöver dig, precis som du är, inte när du är någon annan eller skadar dig själv. vi behöver dig precis som du är.

Hej, jag vet själv hur det kan vara att ha problem med maten, även fast det bara hänt en gång för dig så har det hänt och jag har flera vänner som legat allvarligt inlagda på sjukhuset pga ätstörningar, något som förstört deras liv på ett plan jag själv aldrig kommer kunna förklara eller förstå. det jag vill säga är bara att du är bra, bra precis som du är, idealkroppen, fuck that, seriöst. för vet du, du kommer aldrig bli mer perfekt en när du är exakt dig själv. för vi alla är födda för att vara olika, för olika är bra, vi behöver olika, även om det är svårt att se. men vi behöver dig, precis som du är, inte när du är någon annan eller skadar dig själv. vi behöver dig precis som du är.

Hej! Det är så att jag och min kille har varit tillsammans i 2 år nu och vi har också börjat i samma klass på gymnasiet. Mina känslor har verkligen svalnat för honom och minsta lilla grej han gör gör mig irriterad. Det känns som att jag sitter fast i en bubbla med honom som jag inte kan ta mig ur. Han tvingar mig inte till nått förhållande men det känns verkligen som om jag sviker honom. Jag skäms nästan över mig själv för att ha förlorat mina känslor för honom. Det känns som att jag måste gömma mig själv för att inte såra honom. Men samtidigt så blir jag väldigt sårad när vi väl är tillsammans. Det kanske låter töntigt men han är inte lika romantisk med mig längre, han vill aldrig pussa mig och på en gång vi lägger och så vänder han sig om och ska sova.Förut kunde han skicka gulliga sms eller kalla mig gulliga saker men inte längre för att det är ”töntigt”. Det enda vi gör när vi är med varandra är att kolla på tv typ. Han är inte en sån som gillar att festa men jag brukar gå ut och festa. Han är väldigt emot det och jag väljer att inte berätta för honom vad jag gör på festerna. Det är ju inte så att jag är otrogen, men saker som han inte gillar som till exempel rökt och snusat och han vet inte hur full jag blir. Det känns som att jag ljuger när jag inte berättar sånna saker för honom. Men jag tycker inte att jag gjort något fel för det är ändå mitt liv och mina val. Det känns som att vi är två helt olika personer och att jag har växt ifrån honom. Är det möjligt att växa ifrån varandra. Jag vet att jag är dum som håller tillbaka honom fast jag borde släppa honom, men hur ska jag göra slut utan att såra honom?

Det var väldigt svårt att beskriva exakt hur jag känner.

Hej! Det är så att jag och min kille har varit tillsammans i 2 år nu och vi har också börjat i samma klass på gymnasiet. Mina känslor har verkligen svalnat för honom och minsta lilla grej han gör gör mig irriterad. Det känns som att jag sitter fast i en bubbla med honom som jag inte kan ta mig ur. Han tvingar mig inte till nått förhållande men det känns verkligen som om jag sviker honom. Jag skäms nästan över mig själv för att ha förlorat mina känslor för honom. Det känns som att jag måste gömma mig själv för att inte såra honom. Men samtidigt så blir jag väldigt sårad när vi väl är tillsammans. Det kanske låter töntigt men han är inte lika romantisk med mig längre, han vill aldrig pussa mig och på en gång vi lägger och så vänder han sig om och ska sova.Förut kunde han skicka gulliga sms eller kalla mig gulliga saker men inte längre för att det är ”töntigt”. Det enda vi gör när vi är med varandra är att kolla på tv typ. Han är inte en sån som gillar att festa men jag brukar gå ut och festa. Han är väldigt emot det och jag väljer att inte berätta för honom vad jag gör på festerna. Det är ju inte så att jag är otrogen, men saker som han inte gillar som till exempel rökt och snusat och han vet inte hur full jag blir. Det känns som att jag ljuger när jag inte berättar sånna saker för honom. Men jag tycker inte att jag gjort något fel för det är ändå mitt liv och mina val. Det känns som att vi är två helt olika personer och att jag har växt ifrån honom. Är det möjligt att växa ifrån varandra. Jag vet att jag är dum som håller tillbaka honom fast jag borde släppa honom, men hur ska jag göra slut utan att såra honom?

Det var väldigt svårt att beskriva exakt hur jag känner.

Underbar idé!
Väldigt tråkigt att du Ellinor inte blev nominerad till hederspriset för du om någon hade förtjänat att få det! Detta är nog vad jag behöver. Mina vänner och familj är underbara men många av de har inte själva gått igenom det jag går igenom och förstår mig inte på samma sätt även fast de lyssnar och försöker.
För en vecka sedan blev jag dumpad av min första kärlek. Något som jag inte alls var beredd på. Vi träffades i sommras väldigt slumpmässigt på cityfestivalen. Sedan den dagen har vi hållit ihop. Vi började umgås och allt var så romantiskt. Han har sedan dag ett endast kollat på mig och varit så underbar mot mig. Han blev min bästa vän, vilket gör att det känns extra tufft. Jag tror att det hela hade varit lättare att komma över om jag visste att vi inte fungerade alls tillsammans eller om han hade varit elak mot mig. Sanningen är den att vi kompletterar varandra otroligt bra och jag trivs verkligen i hans sällskap. Samtidigt som jag är ledsen över att inte ha honom kvar så är jag faktiskt positiv. I början grät jag i ett par dagar. Sedan blev jag sur över saker om att han ett par dagar tidigare hade kunnat kolla mig i ögonen och sagt saker som ”Allt jag vill är att vara med dig”. Men jag är som sagt gladare nu. Jag vet att vi kommer kunna umgås som vänner och att jag vill ha honom i mitt liv om så bara som vän, när jag känner mig redo för det!

Underbar idé!
Väldigt tråkigt att du Ellinor inte blev nominerad till hederspriset för du om någon hade förtjänat att få det! Detta är nog vad jag behöver. Mina vänner och familj är underbara men många av de har inte själva gått igenom det jag går igenom och förstår mig inte på samma sätt även fast de lyssnar och försöker.
För en vecka sedan blev jag dumpad av min första kärlek. Något som jag inte alls var beredd på. Vi träffades i sommras väldigt slumpmässigt på cityfestivalen. Sedan den dagen har vi hållit ihop. Vi började umgås och allt var så romantiskt. Han har sedan dag ett endast kollat på mig och varit så underbar mot mig. Han blev min bästa vän, vilket gör att det känns extra tufft. Jag tror att det hela hade varit lättare att komma över om jag visste att vi inte fungerade alls tillsammans eller om han hade varit elak mot mig. Sanningen är den att vi kompletterar varandra otroligt bra och jag trivs verkligen i hans sällskap. Samtidigt som jag är ledsen över att inte ha honom kvar så är jag faktiskt positiv. I början grät jag i ett par dagar. Sedan blev jag sur över saker om att han ett par dagar tidigare hade kunnat kolla mig i ögonen och sagt saker som ”Allt jag vill är att vara med dig”. Men jag är som sagt gladare nu. Jag vet att vi kommer kunna umgås som vänner och att jag vill ha honom i mitt liv om så bara som vän, när jag känner mig redo för det!

Håller med dig! När man ligger hemma helt ensam och mår så dåligt, så känns det som att man är ensam i världen av att tänka så. Men det är så många andra där ute som känner exakt likadant! Tycker verkligen det varit en bra idé att typ starta en grupp på fb där man kan hjälpa varandra mer!

Det här med att de som blir intresserade av en vill man inte ha och om man väl blir intresserad av någon blir man besatt. Plus den här ensamheten. Fyfan vad jag känner igen mig. Och om jag blir intresserad av en kille kan jag bli det fast jag knappt känner honom eller egentligen inte ens tyckte han var så bra. Det är bara någonting med tanken och att han inte vill ha en tillbaka som manipulerar. Kan knappt ersänna detta för mig själv och inte alls folk i min omgivning. Jag har blivit dissad mycket men ger trots det inte upp av nån anledning. Och allt det här dissandet får mig att må så dåligt.. Osammanhängande det här blev men ville bara skriva av mig. Tack Ellinor och ni andra

Är också såå sugen på att resa efter studenten men har ingen jag skulle kunna åka med heller. Tar tyvärr studenten nästa år men jag hoppas du hittar någon som vill och kan åka med dig!

Hej vännen! Jag är 20 år gammal och kände som du när jag var i din ålder, här sitter jag idag med hela livet fortfarande framför mig och undrar varför jag hade så himla bråttom med allt. Jag förstår att du gör det och det får du göra, det är inte lätt att bryta mönster man byggt upp under en längre tid och sluta tänka på saker man hela tiden har tänkt på. Det här med killar, det kommer. Jag kan lova dig det! Om du vill skaffa lite killkompisar, kan du inte adda några på Facebook och börja skriva? Det skulle jag ha gjort, det kanske känns konstigt och så men var inte rädd, att vara trevlig och social kommer hjälpa dig hela livet ut. Du behöver inte adda killar från din skola, dina vänner kanske känner andra vänner som går på någon annan skola? Och killarna i din klass kanske är jättesnälla och roliga om du börjar prata med dom på fritiden eller frågar i klassen ”hur är läget?” på morgonen. Det här med att du inte känner dig tillräckligt rolig ska du inte vara rädd över heller, träffar du någon du tycker om och den inte gillar dig för att du inte är rolig är det bara att slänga i sopkorgen. Du är värd det bästa och det kommer komma så många killar och vänner som kommer och går under hela livet och jag lovar dig att det finns någon för dig där ute. Var dig själv, det är så människor älskar dig. Låtsas inte vara någon annan för du är ju du? Eller hur! Du är bäst och din personlighet är strålande vacker och dom som inte tycker det, ja, det var ju jävligt tråkigt för dom. Kämpa på hjärtat, allting kommer bli så himla bra, känn ingen press på pojkvänner, det kommer. Känner du att du vill ha killkompisar och så, leta dig ut i världen och se vad du hittar! Puss&kram på dig, jag lovar att allting ordnar sig bara du andas ut och lär dig att älska dig själv just för den du är!

Håller helt med, så fint och så sant. Känner precis så jag med!

Håller helt med, så fint och så sant. Känner precis så jag med!

Jag är en tjej på 17 år och mitt största och jobbigaste problem just nu är att jag känner mig så jäkla ful och dålig. Varje dag, flera gånger om dagen så tänker jag på hur missnöjd jag är med mitt utseende. Jag blir så ledsen och trött och det tynger verkligen ner mig att hela tiden klanka ner på mig själv. Det är jättesvårt för mig att inte tänka på mina komplex och det känns som att det bara blir värre och värre. För mig är det typ omöjligt att tro att någon skulle tycka att jag var fin. Jag tycker nästan att alla tjejer jag ser är mycket finare än mig och jag kan inte förstå hur någon någonsin skulle vilja vara tillsammans med med mig när det finns så många finare tjejer än mig. Jag funderar varje dag på att göra plastikoperation på min näsa(som är mitt största komplex) men jag vet att det jag egentligen söker är inte att ändra min näsa utan det är känslan av att kunna vara nöjd med mig själv.

Jag är även typ sämst i min klass och har nog sämst betyg av ALLA. Och i en klass med mycket betygshets så mår jag verkligen dåligt över att vara E och F barnet när majoriteten i klassen har något av de högsta betygen. Jag tycker inte om att göra grupparbeten och speciellt inte med de som är besatta av att få högsta betyg. Jag känner att jag drar ner gruppen eftersom jag är sämst och känner ofta att jag jobbar för att de ska få de betyg de vill ha och inte för att det ska gå bra för mig själv. Detta är så jävla jobbigt, hoppas verkligen att jag kan få ett bättre självförtroende och självkänsla i framtiden men just nu har jag svårt att se hur det ska gå till.

Jag är en tjej på 17 år och mitt största och jobbigaste problem just nu är att jag känner mig så jäkla ful och dålig. Varje dag, flera gånger om dagen så tänker jag på hur missnöjd jag är med mitt utseende. Jag blir så ledsen och trött och det tynger verkligen ner mig att hela tiden klanka ner på mig själv. Det är jättesvårt för mig att inte tänka på mina komplex och det känns som att det bara blir värre och värre. För mig är det typ omöjligt att tro att någon skulle tycka att jag var fin. Jag tycker nästan att alla tjejer jag ser är mycket finare än mig och jag kan inte förstå hur någon någonsin skulle vilja vara tillsammans med med mig när det finns så många finare tjejer än mig. Jag funderar varje dag på att göra plastikoperation på min näsa(som är mitt största komplex) men jag vet att det jag egentligen söker är inte att ändra min näsa utan det är känslan av att kunna vara nöjd med mig själv.

Jag är även typ sämst i min klass och har nog sämst betyg av ALLA. Och i en klass med mycket betygshets så mår jag verkligen dåligt över att vara E och F barnet när majoriteten i klassen har något av de högsta betygen. Jag tycker inte om att göra grupparbeten och speciellt inte med de som är besatta av att få högsta betyg. Jag känner att jag drar ner gruppen eftersom jag är sämst och känner ofta att jag jobbar för att de ska få de betyg de vill ha och inte för att det ska gå bra för mig själv. Detta är så jävla jobbigt, hoppas verkligen att jag kan få ett bättre självförtroende och självkänsla i framtiden men just nu har jag svårt att se hur det ska gå till.

Ville bara säga att jag läste detta och jag tror flera andra också gjorde det <3 Jag har inga erfarenheter utav ätstörningar och liknande, men det jag kan säga är att du är värd mycket mer att svälta dig själv. Du är fin precis som du är! Om du mår dåligt över din kropp, försök istället börja träna lite eller äta nyttigare. Låt det aldrig gå så långt att du kräker upp din mat, för det är så lätt att det går för långt. Jag var kanske inte till så mycket hjälp men ville bara säga att du är inte ensam och att du är fin precis som du är, jag lovar! Kram <3

Ville bara säga att jag läste detta och jag tror flera andra också gjorde det <3 Jag har inga erfarenheter utav ätstörningar och liknande, men det jag kan säga är att du är värd mycket mer att svälta dig själv. Du är fin precis som du är! Om du mår dåligt över din kropp, försök istället börja träna lite eller äta nyttigare. Låt det aldrig gå så långt att du kräker upp din mat, för det är så lätt att det går för långt. Jag var kanske inte till så mycket hjälp men ville bara säga att du är inte ensam och att du är fin precis som du är, jag lovar! Kram <3

okej mitt tyngsta och absolut mörkaste ämne, honom. Han som kan ta sönder mig på en millisekund och lappa ihop mig lika fort. Fast jag innerst inne vet att lagningen inte kommer hålla. För han är inte bra för mig, och han har nog aldrig varit det heller. och alla andra ser det, förutom den viktigaste personen, jag. Jag vet att han behandlat mig som ingenting, jag vet att han gör saker som man inte ska förlåta, och jag vet att han ljuger och döljer saker för mig. men jag blundar för det. för att jag är blåögd och tror det bästa om människor, jag tror det bästa om honom och jag tror att han kan vara bättre. Jag bortser från det. bara för att det inte finns någon kille som får mig att skratta som honom, ingen som får min mage att pirra som honom, ingen som får mig så intresserad av någon annans liv.

och jag önskar så innerligt att jag kan se det alla mina vänner tjatar om, det alla mina vänner blir arga över, att han är en idiot mot mig. Att han är känslokall och att han är omogen. Jag önskar det kunde vara lika tydligt för mig, jag gör verkligen det. men så är inte fallet.

och jag blir arg när dom säger ”men för fan kom över honom nu, det är dags”. För tro mig när jag säger att hela min kropp VÄRKER för att jag inte kan komma över honom, och den värker varje gång jag tänker på vad han gjort mot mig, den värker när jag tänker på alla minnen. Allting gör ont, så jävla ont. Det spelar ingen roll om jag går ut på krogen och dansar och har kul med vänner, eller ser en bra film med min familj. i slutändan gör det bara så jävla ont.

jag behöver få veta att det blir bra, att om det är menat att de ska va han och jag så är de inte kört och att han i så fall kommer behandla mig som jag förtjänar, och jag behöver få veta att om det inte är så, att jag kommer må bra ändå, att det kommer någon mer kille som kan bli kär i mig, och jag i han, jag behöver få veta att all den här smärtan som jag känner i mig varje dag, inte finns där för ingen nytta.

okej mitt tyngsta och absolut mörkaste ämne, honom. Han som kan ta sönder mig på en millisekund och lappa ihop mig lika fort. Fast jag innerst inne vet att lagningen inte kommer hålla. För han är inte bra för mig, och han har nog aldrig varit det heller. och alla andra ser det, förutom den viktigaste personen, jag. Jag vet att han behandlat mig som ingenting, jag vet att han gör saker som man inte ska förlåta, och jag vet att han ljuger och döljer saker för mig. men jag blundar för det. för att jag är blåögd och tror det bästa om människor, jag tror det bästa om honom och jag tror att han kan vara bättre. Jag bortser från det. bara för att det inte finns någon kille som får mig att skratta som honom, ingen som får min mage att pirra som honom, ingen som får mig så intresserad av någon annans liv.

och jag önskar så innerligt att jag kan se det alla mina vänner tjatar om, det alla mina vänner blir arga över, att han är en idiot mot mig. Att han är känslokall och att han är omogen. Jag önskar det kunde vara lika tydligt för mig, jag gör verkligen det. men så är inte fallet.

och jag blir arg när dom säger ”men för fan kom över honom nu, det är dags”. För tro mig när jag säger att hela min kropp VÄRKER för att jag inte kan komma över honom, och den värker varje gång jag tänker på vad han gjort mot mig, den värker när jag tänker på alla minnen. Allting gör ont, så jävla ont. Det spelar ingen roll om jag går ut på krogen och dansar och har kul med vänner, eller ser en bra film med min familj. i slutändan gör det bara så jävla ont.

jag behöver få veta att det blir bra, att om det är menat att de ska va han och jag så är de inte kört och att han i så fall kommer behandla mig som jag förtjänar, och jag behöver få veta att om det inte är så, att jag kommer må bra ändå, att det kommer någon mer kille som kan bli kär i mig, och jag i han, jag behöver få veta att all den här smärtan som jag känner i mig varje dag, inte finns där för ingen nytta.

Det här är jag. Det här är mitt liv. Det här är det livet jag inte vill leva.

Jag är så full av tankar. Full av tankar jag bara vill få ur mig. Tankar jag behöver befria mig själv ifrån och bara släppa. Bara låta försvinna. Försvinna bort i det tomma.

Jag har under en väldigt lång period, känt mig ensam. Jag är blyg och har alltid varit det. Jag har vänner jag kan prata med, men som jag inte kan prata med det här om. I skolan är jag nästintill osynlig. Jag är en osynlig individ som inte uppmärksammas av andra på samma sätt som andra uppmärksammar andra. En osynlig individ som existerar men som inte blir sedd. Jag är blyg. Ska det behöva göra så att jag inte syns i andras ögon? Ska det behöva värdesätta mig på ett helt annat sätt bara för att jag inte vågar öppna käften lika ofta som andra?

Med hjälp av att sätta två fingrar i halsen får jag ut känslor jag inte kan få ut på andra sätt. Det är inte bra. Jag vet det. Men jag mår bra av det, även om jag egentligen inte vill erkänna det. Det är det enda sättet som kan få mig att känna lättnad och acceptans. Det är ett sätt som får mig att befrias från värdelösa känslor för åtminstone stunden.

Jag känner mig värdelös. Jag känner mig så otroligt värdelös. Jag känner mig så i vägen. Jag känner en otrolig ångest. Jag känner klumpen i magen. Jag känner gråten i halsen. Jag känner mig så mycket mer onödigt osäker än vad jag kanske egentligen inte skulle ha gjort annars.

Om bara människor kunde se mig. Låt mig existera. Låt mig synas.

Jag har väl alltid känt mig ensam, har alltid haft vänner runtomkring mig. Men har alltid känt mig som ”svarta fåret” bland alla mina vänner. Det är förmodligen inte så, men det är så det känns. Jag är 18 om några dagar och har i princip känt såhär sen tidiga tonåren. Jag har inte känt mig ”lycklig” på flera år. Sen det började har jag varit nere och haft ångest över grejer som låter onödiga i andras öron. Jag har toppar och dalar hela tiden, ibland är jag så nere att jag inte känner att något är värt, ibland är jag glad att jag är här och att jag lever. Jag har haft svårt att acceptera mig själv under alla dessa år, är sjukt kort (155cm) vilket har gett mig problem eftersom jag fått höra det hela mitt liv och känt mig retad och förnedrad. Jag har aldrig riktigt tyckt om mig själv och haft mycket ångesttankar om det. Tankar ständigt varje dag. Jag har bara alltid känt mig utanför fastän jag har många vänner, de har liksom aldrig tagit mig i första hand utan alltid någon annan. Ibland känns det som att jag bara är där, att de tar mig för givet och inte uppskattar mig. Jag bryr mig sjukt mycket om mina vänner, nästan lite för mycket, för jag tycker alltid om alla mer än vad de tycker om mig. Jag har alltid känt mig oälskad för jag har aldrig någonsin haft ett förhållande eller varit älskad på det sättet. Det har fått mig att tvivla på mig själv, att jag inte är värd att bli älskad. Alla mina vänner har blivit älskade och vet hur det känns men ingen har älskat mig. Mina tonår har verkligen inte varit som jag förväntade mig, jag hade aldrig förväntat mig att vara så ledsen i flera år. Det har ljusnat upp lite grann, har varit på absoluta bottnen men jag blickar framåt. Ångesten är kvar och panikattackerna kommer ibland men jag försöker leva så gott det går. Det har varit de värsta åren i mitt liv, men jag ska ta mig ur det här på något sätt och bli glad och lycklig, det är min största önskan!

Och till Ellinor och alla er, ni är så starka, kämpa på för ni kan klara allt

Prata med honom om hur du känner och om han inte kan acceptera att du vill ha ett liv utöver honom och att du inte tänker släppa dina vänner för hans skull så tycker jag att du ska göra slut trots att du älskar honom. Haft en vän som gick igenom i stort sett samma sak som du går igenom och hon gjorde i stort sett av sig med alla hennes vänner utom mig, hade ingen större fritid utöver honom och det slutade med att jag var den enda som stod vid hennes sida. Så låt inte hans vilja gå över din egen, lova dig själv det. För du är värd mycket bättre än så och en kille ska inte kunna dominera ditt liv. Styrkekramar åt dig och hoppas du kommer fram till en lösning!!

Relaterar så starkt just nu! Men tycker att det är bra att vi inte ger upp trots att dissandet får oss att må så dåligt. Det är bara att fortsätta att försöka så kommer han till slut finnas där. Låter så klyschigt, men jag tror verkligen det. Vi ska inte nöja oss med den första bästa bara för att dämpa ensamheten. Vi förtjänar någon som vi ser som vårt allt och som även ser oss som sitt allt. <3

Hej, hon har förmodligen något som hon tänker mycket på. Det kanske har hänt något som hon helt enkelt inte är redo att tala om. Vet själv att det kan vara svårt att berätta saker för sina vänner, då det helt plötsligt blir ”på riktigt” när man delar det med någon annan. En del har väldigt lätt för att prata om känslor medan andra hellre håller det inne. Det viktigaste är nog att bara visa att du finns där för henne, försök att inte pressa henne utan respektera om hon inte vill prata om det riktigt än. Försök att dra med henne ut på olika saker så hon inte känner sig ensam. Att bara ge någon en kram kan hjälpa mycket!
Ta hand om dig och för övrigt verkar du vara en riktigt bra kompis som bryr dig om dina vänner. kram!

Jag tycker du ska prata med honom och säga exakt hur du känner, fråga honom om han verkligen känner något för dig. För om han gör det så ska han våga öppna snaps framför dig utan att vara rädd att det ska var något olämpligt, man ska kunna vara ärliga mot varandra!! Lycka till och du äger kom ihåg det!!! Kram

Fällde en tår när jag läste detta… Du ska absolut INTE be om ursäkt för att du skriver detta. Det är precis vad detta inlägg är till för, att få skriva av sig och försöka lätta på saker och ting. Fina du, jag lovar det kommer bli bättre. Det kanske inte ser ut så nu, men en dag så är det DIN tur att vara lycklig. Jag vill att du ska veta att du visst räcker till. Du räcker till, både som syster, kompis, dotter och elev. Ge inte upp ännu, jag lovar att en dag kommer ditt liv bli bra. Tusen kramar till dig <3<3<3

Fällde en tår när jag läste detta… Du ska absolut INTE be om ursäkt för att du skriver detta. Det är precis vad detta inlägg är till för, att få skriva av sig och försöka lätta på saker och ting. Fina du, jag lovar det kommer bli bättre. Det kanske inte ser ut så nu, men en dag så är det DIN tur att vara lycklig. Jag vill att du ska veta att du visst räcker till. Du räcker till, både som syster, kompis, dotter och elev. Ge inte upp ännu, jag lovar att en dag kommer ditt liv bli bra. Tusen kramar till dig <3<3<3

men när ska ångesten släppa då? Jag är så trött på att må så otroligt dåligt hela tiden utan att veta vad som är fel. Det varierar från dag till dag och jag vill bara lägga mig ner och gråta. Jag orkar inte må såhär, ena dagen kan det vara över en kille andra dagen över en kompis för att tredje vara något så trivialt som en hemuppgift i skolan jag VET att jag kan. Kan man inte bara få byta hjärna, börja om igen? Jag trodde en ny stad skulle innebära nya känslor men samma känsla av värdelöshet hänger kvar och det går inte att ändra på, jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte, finns det inte bara något sätt att bli helt känslokall?

Bästa bästa Ellinor med ett hjärta utav guld!!

Min pappa har nästan aldrig brytt sig om mig och mina syskon. Vi bor där varran vecka och fredag då vi byter är mest ångest laddade. Vill inte dit! Han trycker bara ner oss, han är negativ och oftas sur. Jag vågar inte längre ta hem kompisar dit. Jag tror aldrig han ställt upp och skjusat någonstans, tror heller inte att han tittat på en enda match som jag spelat.

Mina föräldrar skilde sig för 7 år sen. De har aldrig bråkat särskilt mycket utan varit vänner och pratat osv. Men min syster har lite problem med min pappas flickvän. Jag vet inte riktigt varför mina föräldrar skilde sig och har aldrig vågat fråga. Varför vet jag egentligen inte, jag pratar om allt med mina föräldrar, särskilt mamma. Jag antar att jag helt enkelt inte vill veta sanningen, jag är för rädd för den. Pappa har haft sin flickvän ända sen de skilde sig, så hon måste ju vara nån orsak till att de skilde sig. Ingen skaffar väl en ny flickvän så fort efter att ha varit gift i 20 år?? Men iallafall så gillar inte min syster henne. Hon är äldre än mig och då jag var hyfsat liten vid skilsmässan visste hon säkert mer än jag om vad som pågick. Hon gillar som sagt inte henne och det skapar mycket bråk i min familj mellan henne och min pappa. Jag däremot gillar hans flickvän och därför känns det som att jag är den som försöker hålla alla sams. Min syster går och klagar hos mamma och bråkar samtidigt med pappa. Jag vill veta varför hon ogillar henne så mycket men vågar inte fråga. Något måste det vara då hon inte alls har nåt problem med mammas pojkvän. Jag är rädd för att det var så att pappa var otrogen mot mamma med hans nuvarande flickvän. Då vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag skulle bli så arg och besviken på min pappa. Jag vet inte vilken sida jag ska stå på då jag egentligen inte håller med någon. Ska jag fråga det jag aldrig vågat eller ska jag bara skita i det då jag har en känsla av att det bara kommer att förstöra mig? Jag vill så gärna fråga mamma men vill inte se henne gråta då det är det värsta jag vet. Och hur ska jag få alla att sluta bråka? För jag orkar inte längre stänga in mig på mitt rum och sätta på hög musik för att inte höra bråken…

Tycker så synd om dig och alla andra som behöver gå igenom detta!! Jag tycker att du ska prata med din lillebror och dina platssyskon, och fråga hur dom mår och om dom har det bra, och sedan kan du även säga hur du känner om du vill. Jag tror ni alla kommer ha nytta av detta och att dom kommer uppskatta att du frågar! Kram

Även fast min kommentar försvann i mängden och jag inte hittar den så mår jag bra ikväll. Jag är så lycklig att jag hittat dig Ellinor. Du är en sån himla fin människa så jag fattar inte ens. Du är bäst, tack för att du tar tag i dessa problemen och hjälper folk. Du är guld värd <3

Hej underbara, underbara ni!
Jag har väl ett ganska ytligt problem skulle jag påstå.
Träffar en kille som är fyra år äldre än mig och när vi ses är det jättebra. Vi pussas, han kramas och jag mår verkligen bra med honom. Men vi går aldrig ut och äter, eller går på bio. Han ”döljer” mig för sina vänner, vilket jag känner mig väldigt obekväm med. Jag har till och med frågat om han skäms för mig, och då säger han att det absolut inte är så. Men varför döljer han mig då? Jag vill inget annat än att visa upp honom för världen, kalla honom min.
Något annat som tynger mig är att han ska flytta, 4 timmar härifrån. Det är ju hur lång tid som helst? Och vi har kanske en månad kvar tillsammans, men jag håller på att bli så kär i honom. Vad gör man? hur gör man för att stoppa sig själv?
Vad skulle NI ha gjort?

Som taget ur mitt liv. Vi klarar oss utan dom. Om vi ständigt ska gå och hoppas på att de kommer ändra sig och dyka upp i framtiden som den vi alltid ville att de skulle vara så kommer det att ha ihjäl oss. De har redan gjort sitt. Sårat oss. Fått oss att gå på allt igen. Sen haft sönder oss en gång till. Du och jag kommer att klara oss, så länge vi bestämmer oss för att vi inte behöver dom för att kunna klara oss.

Jag känner igen mig så fruktansvärt mycket. Har ”hållt på” med en kille i 1,5 år. Vi har aldrig träffats själva men vi har skrivit mycket till varandra och vi har skrivit att vi tycker om varandra osv. Men INGENTING mer har hänt. Han sa att han ville träffas och jag med och han skulle höra av sig, vilket han inte har gjort, även om jag har gjort det. Jag har fortfarande känslor för honom, men jag vet att det inte kan fortsätta i alla evighet utan att det händer någonting. Jag har gråtit och gråtit och det trycker ner mig något fruktansvärt. Jag vet inte heller hur man ska kunna komma över någon och jag har tyvärr inga tips. Men ville bara skriva att du inte är ensam. Fortsätt kämpa!

Bästa bästa Ellinor med ett hjärta utav guld!!

Min pappa har nästan aldrig brytt sig om mig och mina syskon. Vi bor där varran vecka och fredag då vi byter är mest ångest laddade. Vill inte dit! Han trycker bara ner oss, han är negativ och oftas sur. Jag vågar inte längre ta hem kompisar dit. Jag tror aldrig han ställt upp och skjusat någonstans, tror heller inte att han tittat på en enda match som jag spelat.

okej mitt tyngsta och absolut mörkaste ämne, honom. Han som kan ta sönder mig på en millisekund och lappa ihop mig lika fort. Fast jag innerst inne vet att lagningen inte kommer hålla. För han är inte bra för mig, och han har nog aldrig varit det heller. och alla andra ser det, förutom den viktigaste personen, jag. Jag vet att han behandlat mig som ingenting, jag vet att han gör saker som man inte ska förlåta, och jag vet att han ljuger och döljer saker för mig. men jag blundar för det. för att jag är blåögd och tror det bästa om människor, jag tror det bästa om honom och jag tror att han kan vara bättre. Jag bortser från det. bara för att det inte finns någon kille som får mig att skratta som honom, ingen som får min mage att pirra som honom, ingen som får mig så intresserad av någon annans liv.

och jag önskar så innerligt att jag kan se det alla mina vänner tjatar om, det alla mina vänner blir arga över, att han är en idiot mot mig. Att han är känslokall och att han är omogen. Jag önskar det kunde vara lika tydligt för mig, jag gör verkligen det. men så är inte fallet.

och jag blir arg när dom säger ”men för fan kom över honom nu, det är dags”. För tro mig när jag säger att hela min kropp VÄRKER för att jag inte kan komma över honom, och den värker varje gång jag tänker på vad han gjort mot mig, den värker när jag tänker på alla minnen. Allting gör ont, så jävla ont. Det spelar ingen roll om jag går ut på krogen och dansar och har kul med vänner, eller ser en bra film med min familj. i slutändan gör det bara så jävla ont.

jag behöver få veta att det blir bra, att om det är menat att de ska va han och jag så är de inte kört och att han i så fall kommer behandla mig som jag förtjänar, och jag behöver få veta att om det inte är så, att jag kommer må bra ändå, att det kommer någon mer kille som kan bli kär i mig, och jag i han, jag behöver få veta att all den här smärtan som jag känner i mig varje dag, inte finns där för ingen nytta.

Jag börjar helt enkelt direkt.. Jag blev mobbad från lekis-8an som påverkat mig när jag blivit äldre. Börja testa skära mig i 7an och sen dess har jag gjort det mer eller mindre. Fick diagnosen depression i 9an och går nu första året på gymnasiet. Så snart ett år. Men mådde piss redan som liten, vet inte exakt när. Men klart det påverka mig då. Men som barn kan man inte uttrycka sig på samma sätt. Sen i gymnasiet när jag fick psykolog på BUP (haft kuratorer och nån ”familjebehandlare” innan, var dock inget med familjen utan en jag prata med). Men var inte förrän i 9an som jag våga prata med någon.. Försökte i 7an men tyckte ej kuratorn lyssna då, vilket hon gjorde i 9an.

Iaf, i gymnasiet fick jag också reda på att jag har social fobi, det är där min ångest kommer in. Vilket är sjukt jobbigt. Men övar en gång i veckan med psykologen.

Mitt mående ikväll? Jag mår som jag brukar och enligt mig mår jag som jag förtjänar. Alltså piss. Praktiserar förtillfället i förskoleklass, trivs bättre än förra. Bara så mycket ångest för det krävs så mycket sociala situationer. Och jag vill inte vill inte. Dock vet min handledare och den personalen om lite. Men ändå jobbigt. Vi ska nämligen utföra 2 aktiviteter som jag inte vill. Hatar det. Önskar jag inte vore rädd och slapp alla hjärnspöken. Känns bara som jag gör fel hela tiden och är så sjukt otillräcklig. Som om dom pratar skit om mig, inte uppskattar mig. Som barnen hatar mig.. Och nu börja jag gråta.. För känns som detta suttit inom mig dessa 3 dagar jag jobbat att jag liksom inte kunnat vara ärlig mot mig själv. Men det är sanningen – som att alla hatar mig vart jag än befinner mig. Även fast barnen kan testa mig och säga saker så tar det på mig efter all mobbning jag varit med om..

Nu blev allt komplicerat och vet inte mer. Godnatt och hoppas innerligt att ni andra ska må bättre!! Styrkekramar <3

Jag tror att hur du än gör kommer du nog bli besviken.
Svaret kanske inte alls är så illa som du tror, men samtidigt kommer du konstant undra om du inte vågar fråga!
Jag hade frågat, för att jag inte skulle kunna sluta tänka på det annars. Dessutom, får du veta vad det är kan du prata om det med t.ex. din mamma eller till och med din pappa 🙂 Hoppas det löser sig!

Hej bästa Ellinor!
Det är så här att jag var ”typ” tillsammans med en kille för ungefär ett år sedan, sedan började vi bråka massor och han dissade mig och blev tillsammans med en annan tjej. De följande månaderna mådde jag jättedåligt över detta och jag hatade verkligen honom och den här tjejen han blev tillsammans med. Men efter ett tag så började han skriva till mig massor och skrev att han ångrade att han dumpade mig, han ville träffa mig, och han skriver till mig varje dag, trots att han fortfarande är tillsammans med sin tjej. Men ibland så verkar det som att han fortfarande vill ha mig när han fortfarande är tillsammans med tjejen han dissade mig för. Som det är nu, så är vi bra vänner, vi känner ju varandra sjukt bra men jag vet inte hur jag vill ha det. Det finns såklart mycket mer som har hänt mellan oss och så mycket mer till historien. Men grejen är att jag vet fortfarande inte hur jag känner inför honom. Om han bara vill vara vänner (för det verkar inte så), eller om han fortfarande känner något för mig.. för hur normalt är det att prata så mycket med sitt ex och vilja träffa henne hela tiden?

hej!
Jag är 17 år och går andra året på gymnasiet , jag bor i en liten stad där nästan alla känner alla , jag har skilda föräldrar men båda bryr sig om mej med , jag har vänner eller aa några iaf , jag är vad många säger en vanlig tonåring. Men vad många inte vet är att jag egentligen lever med grov ångest , självskadebettende , olycklig och känner mej så otroligt jävla ensam. Nä jag var 13 år skildes mina föräldrar och det var då allt började , jag trodde ändå det skulle gå bra , men det gjorde de inte. Min pappa slutade då bry sig om mej och de ända gångerna han hörde av sig till mej var när jag hade gjort nått fel eller inte var i skolan , min mamma blev mycket sjuk och jobbade tekniskt sätt ihjäl sig , hon slet som ett djur för att hålla kvar huset , få mat , värme och allt sådant. Det gick nått år och fler och fler vänner började sticka för dom tillslut inte orkade med mej mer för jag var såpass ledsen och depprimerad , jag hade skärsår över armarna , drack varje dag , började röka på , ja allt för att få glömma bort och som 14 åring var inte direkt det ett normal beteende.
När jag hade gått halva min tid som 16 åring så träffade jag en kille som förändrade mitt liv , han kunde göra mej så otrligt lycklig bara av att titta på mej , jag trodde jag hade hittat min dröm prins men jag hade så fel , vårat förhållande blev en katastoff. Bråk , slag , hårda ord , rykten ja allt började för jag inte vågade stå upp för mej själv då jag redan var såpass nertryckt. När jag för 5 månader sedan blev allt ännu värre , han började be folk hålla koll på mej så jag inte gjorde något med någon annan , han stalka mej och mina vänner , pressade dom på info. Jag var redan ännu mera ledsen och mitt beteende från förr började krypa fram igen.

Nu idag mår jag fortfarande lika dåligt , jag har lite flera vänner men ingen som bryr sig om mej på de sättet som man behöver i ett sådant här läge , vi är en grupp tjejer som umgås visst och jag vet hur tjejer är , själviska och egoistiska me

Det är såhär. Jag flyttade till en annan stad i åttan, jag flyttade med mamma då hon och pappa är skilda. Jag kände ingen, verkligen ingen. Jag som då var och är ibland fortfarande en blyg person hade svårt för att prata med alla nya människor när jag börja skolan. Det resulterade då till att jag blev så sjukt ensam, hade ingen att prata med om något i ca 8 månader. Det va den jobbigaste tiden i mitt liv. det ledde till att jag hamna i väldigt djupt depression och sorg över att förlorat både kompisar som jag bråkade med i min hemstad, pappa och syster, sen inga att vända sig till i mitt nya liv. Det blev dock bättre i somras då en vän kom till mig och det va bara vi i 2 veckor vilket gjorde att vi blev väldigt tajta, hon ör nu min bästavän. OM inte hon hade kommit till mig och vi passade så bra som vi gör så vet Jag inte om jag hade varit kvar i livet. Hon räddade mig. Är så evigt tacksam. Men det hjälpte inte alla mina problem, nu ca 7 månader senare så mår jag fortfarande så sjukt dåligt. Kan inte andas på kvällarna, gråter och skadar mig själv. Dricker för att mina problem ska försvinna, röka för att det ska lugna mig. Min familj har gjort så stor inverkan på hur jag mår. Speciellt min pappa. Han är egentligen ingen man kan kalla pappa. Han är ett namn. Men han är ändå en som funnits hela mitt liv, så det ör klart att jag älskar honom, även fast han verkligen inte förtjänar min kärlek.
16 år, deprimerad, stressad, en familj åt helvte, snart alkoholist, och kommer troligen dö av cancer pga rökning.

Det är såhär. Jag flyttade till en annan stad i åttan, jag flyttade med mamma då hon och pappa är skilda. Jag kände ingen, verkligen ingen. Jag som då var och är ibland fortfarande en blyg person hade svårt för att prata med alla nya människor när jag börja skolan. Det resulterade då till att jag blev så sjukt ensam, hade ingen att prata med om något i ca 8 månader. Det va den jobbigaste tiden i mitt liv. det ledde till att jag hamna i väldigt djupt depression och sorg över att förlorat både kompisar som jag bråkade med i min hemstad, pappa och syster, sen inga att vända sig till i mitt nya liv. Det blev dock bättre i somras då en vän kom till mig och det va bara vi i 2 veckor vilket gjorde att vi blev väldigt tajta, hon ör nu min bästavän. OM inte hon hade kommit till mig och vi passade så bra som vi gör så vet Jag inte om jag hade varit kvar i livet. Hon räddade mig. Är så evigt tacksam. Men det hjälpte inte alla mina problem, nu ca 7 månader senare så mår jag fortfarande så sjukt dåligt. Kan inte andas på kvällarna, gråter och skadar mig själv. Dricker för att mina problem ska försvinna, röka för att det ska lugna mig. Min familj har gjort så stor inverkan på hur jag mår. Speciellt min pappa. Han är egentligen ingen man kan kalla pappa. Han är ett namn. Men han är ändå en som funnits hela mitt liv, så det ör klart att jag älskar honom, även fast han verkligen inte förtjänar min kärlek.
16 år, deprimerad, stressad, en familj åt helvte, snart alkoholist, och kommer troligen dö av cancer pga rökning.

Jag är en 20 årig tjej som mest känner mig som en ångestfylld boll. Vet knappt vart jag ska börja.

Jag jobbar på ett bra jobb och bor fortfarande hemma, trots det tär på både mig och mamma. Jag bor i en liten sketen håla där det finns ingenting, absolut ingenting.

Och jag vill så mycket mer… Vill åka utomlands, uppleva nya saker, vill flytta till en storstad.

Men det finns så mycket som håller en kvar, kärleken bland annat Det är nästan (obs nästan) så jag önskar jag var singel för det hade gjort saken enklare. Men ska jag vara helt ärlig så skrämmer det skiten ur mig, att åka utomlands på egen hand.

Ovanpå detta är jag inte säker på kärleken jag och min pojkvän delar. Ibland känns vi som två pusselbitar som egentligen inte passar tillsammans, men som är fina i sig. och så har det alltid känts, enda sedan vi började träffas. Men man har på något sätt tvingat ihop dem, och här är vi, nästan fast med varandra.
Hindrar varandra lite från att leva våra liv.

Han tror inte på distansförhållande, det gör jag, men tror inte det hade funkat med tanke på hans inställning.

Vi har inte flyttat ihop heller av den anledningen att vi antagligen inte skulle klara det, vi skulle störa oss på varandra. Det känns som vi måste sakna varandra lite för att kunna vara tillsammans. Och vi är extremt olika, jag frammåt, han tyst.jag kärleksfull och väldigt ”på”, han föredrar att bara hänga. jag vill hitta på saker, han vill kolla på serier/filmer och spela dator. Jag gillar att umgås med folk tillsammans med han, han vill inte hänga med träffa mina vänner, bjuder inte med mig på släktträffar, med hans kompisar osv..

”Var inte tillsammans med en person som bara får dig lycklig ibland. Det finns någon som skulle göra dig lycklig jämt.”

Ibland är jag inte lycklig med min kille, ibland är det stelt, ibland känns det dumt, ibland känner jag mig dum.
Och det är här nästa problem kommer in.

På Juldagen träffade jag en kille som jag var så in i bombens förälskad i för sådär 3-

Jag är en 20 årig tjej som mest känner mig som en ångestfylld boll. Vet knappt vart jag ska börja.

Jag jobbar på ett bra jobb och bor fortfarande hemma, trots det tär på både mig och mamma. Jag bor i en liten sketen håla där det finns ingenting, absolut ingenting.

Och jag vill så mycket mer… Vill åka utomlands, uppleva nya saker, vill flytta till en storstad.

Men det finns så mycket som håller en kvar, kärleken bland annat Det är nästan (obs nästan) så jag önskar jag var singel för det hade gjort saken enklare. Men ska jag vara helt ärlig så skrämmer det skiten ur mig, att åka utomlands på egen hand.

Ovanpå detta är jag inte säker på kärleken jag och min pojkvän delar. Ibland känns vi som två pusselbitar som egentligen inte passar tillsammans, men som är fina i sig. och så har det alltid känts, enda sedan vi började träffas. Men man har på något sätt tvingat ihop dem, och här är vi, nästan fast med varandra.
Hindrar varandra lite från att leva våra liv.

Han tror inte på distansförhållande, det gör jag, men tror inte det hade funkat med tanke på hans inställning.

Vi har inte flyttat ihop heller av den anledningen att vi antagligen inte skulle klara det, vi skulle störa oss på varandra. Det känns som vi måste sakna varandra lite för att kunna vara tillsammans. Och vi är extremt olika, jag frammåt, han tyst.jag kärleksfull och väldigt ”på”, han föredrar att bara hänga. jag vill hitta på saker, han vill kolla på serier/filmer och spela dator. Jag gillar att umgås med folk tillsammans med han, han vill inte hänga med träffa mina vänner, bjuder inte med mig på släktträffar, med hans kompisar osv..

”Var inte tillsammans med en person som bara får dig lycklig ibland. Det finns någon som skulle göra dig lycklig jämt.”

Ibland är jag inte lycklig med min kille, ibland är det stelt, ibland känns det dumt, ibland känner jag mig dum.
Och det är här nästa problem kommer in.

På Juldagen träffade jag en kille som jag var så in i bombens förälskad i för sådär 3-

Du också. Vi klarar oss utan dom. Det är så sjukt och fantastiskt att jag inte har en aning om vem du är och du vet inte vem jag är, men vi har exakt samma tankar & känslor inför detta. Känner mig inte alls lika ensam längre. Det är inte ditt fel att han förstörde allt. Och den där tomma platsen som vi har någonstans, den kommer vi att fylla ut med någonting nytt och fantastiskt. Du äger <3

Fan vad mycket du gått igenom, men du är stark och du kommer klara dig igenom detta utan problem. Jag och säkert många andra tror på dig. Styrkekramar <3

Det är inte ditt fel att hon antagligen inte vet hur det är när det händer jobbiga saker, tänk istället att det är synd om henne att hon är så osäker så att hon antagligen var tvungen att berätta detta som hon kanske egentligen tyckte var jättejobbigt, att veta att du mådde dåligt, så att hon inte kunde hålla det inom sig och försöka hjälpa dig och sedan försöka få bort det jobbiga i det och låtsas som att det inte är en big deal. Jag förstår hur det känns att inte ha någon att prata med. Visst, jag har folk som bryr sig men ingen jag vill prata om vissa speciella saker med. Att någon dör är så himla hemsk och samtidigt när det är så många på samma gång, men försök tänka positivt. De kanske har det bättre nu, att dö är naturligt, man föds för att dö. Ni kommer att träffas igen en vacker dag, och relationer mellan personer tar egentligen aldrig slut. Tänk positivt vännen, ingen ska få trycka ner dig och om de inte förstår vad MÅ DÅLIGT betyder är dom dumma i huvudet.
Kramar till dig!

Det är inte ditt fel att hon antagligen inte vet hur det är när det händer jobbiga saker, tänk istället att det är synd om henne att hon är så osäker så att hon antagligen var tvungen att berätta detta som hon kanske egentligen tyckte var jättejobbigt, att veta att du mådde dåligt, så att hon inte kunde hålla det inom sig och försöka hjälpa dig och sedan försöka få bort det jobbiga i det och låtsas som att det inte är en big deal. Jag förstår hur det känns att inte ha någon att prata med. Visst, jag har folk som bryr sig men ingen jag vill prata om vissa speciella saker med. Att någon dör är så himla hemsk och samtidigt när det är så många på samma gång, men försök tänka positivt. De kanske har det bättre nu, att dö är naturligt, man föds för att dö. Ni kommer att träffas igen en vacker dag, och relationer mellan personer tar egentligen aldrig slut. Tänk positivt vännen, ingen ska få trycka ner dig och om de inte förstår vad MÅ DÅLIGT betyder är dom dumma i huvudet.
Kramar till dig!

hej du. jag känner igen mig i vartenda rad du skriver. Jag har varit precis i din situation.
jag var sådär smärstsamt dödskär i en kille i två år, och det sjuka är att vi träffades bara 3 gånger under dessa två åren. Men vi träffades på facebook, via andra vänner. första gången irl var på nyår 2011-2012, vår första kyss var under raketerna vid 12slaget. efter det gick det bara neråt… han drog in mig för att sen ignorera mig. behandlade mig som skit rent ut sagt.

Men vet du vad?
Jag hittade en bättre kille.
Jag slösade bort så tid på detta arslet bara för jag var så blind. När jag en dag bestämde mig för att ge en av mina närmsta killkompisar kom räddningen. HAN räddade mig från detta farliga tillstånd jag var i. Från all smärta, från alla falska förhoppningar och känslor som vägrade försvinna.
Men det var inte lätt, det kan jag lova. det tog väldigt lång tid för mig att komma över honom, men desto mer jag föll desto mer klarare såg jag.
Ofta är det bara en bild man själv målar upp för sig själv, att han är perfekt för mig. Han med det rufsiga bruna håret, mörkblå ögonen och skrattgrop i vänstra kind.
Men så är det inte alltid. Öppna ögonen och se andra, din kanske finns rakt framför dig, precis som min gjorde. Det kommer ta tid och det kommer göra ont men han som kan göra dig lycklig finns där, nära eller långt bort, spelar ingen roll, han kommer. Just nu ska du fokusera på dig själv, du är huvudpersonen i din film, du är hjälten.
Du är värd det bästa, glöm aldrig det.

Såklart du kan , det finns något som kallas kärlek vid första ögon kastet. Men jag råder dej att inte dra det för långt föränns du helt börjar känna killen!

Först och främst ELLINOR all kärlek till dig!!

Något av det värsta som finns måste vara att känna sig ”övergiven” och ensam ifall om du skulle fråga mig. Just detta har jag känt ett tag nu. Inte så att jag inte har några vänner eller liknade. Tror att jag här om dagen fick lite svar till varför jag kanske känner så som jag gör. När jag blev lämnad helt ensam (inte fösta gången) hemma för att min pappa hellre ville träffa hanns vänner. Vist kan jag klara mig ensam inte det som det handlar om. Men att se så tydligt att gång på gång bli ”bort vald” av sin egen pappa. Jag gillar ju honom eller gör jag ens det?? Tror på riktigt att jag aldrig hört honom säga ”jag älskar dig” eller något liknade till mig. Dessutom träffas vi varann vecka så varför är det så svårt att ge sin dotter lite tid??

Först och främst ELLINOR all kärlek till dig!!

Något av det värsta som finns måste vara att känna sig ”övergiven” och ensam ifall om du skulle fråga mig. Just detta har jag känt ett tag nu. Inte så att jag inte har några vänner eller liknade. Tror att jag här om dagen fick lite svar till varför jag kanske känner så som jag gör. När jag blev lämnad helt ensam (inte fösta gången) hemma för att min pappa hellre ville träffa hanns vänner. Vist kan jag klara mig ensam inte det som det handlar om. Men att se så tydligt att gång på gång bli ”bort vald” av sin egen pappa. Jag gillar ju honom eller gör jag ens det?? Tror på riktigt att jag aldrig hört honom säga ”jag älskar dig” eller något liknade till mig. Dessutom träffas vi varann vecka så varför är det så svårt att ge sin dotter lite tid??

Jag personligen hade inte klarat av att killen jag träffar inte velat visa upp mig. Jag vill att han ska vara stolt över mig och mer än gärna presentera mig för sina vänner. Du är värd en sån kille. En kille som vill visa hela världen att du, Mimmi, är hans hela värld. Jag tycker att du är värd någon bättre även om han säkert är en urgullig kille förövrigt. Jag hade nog försökt sluta träffa honom innan jag blev alldeles för kär. Men det är ju så svårt, och du kanske redan är så kär att det är försent? Men går det skulle jag försöka avsluta allt även om det är lättare sagt än gjort. Men väljer du att fortsätta träffa honom måste han börja visa upp dig för sina vänner, för du är ju världens underbaraste tjej och han ska vara stolt över att han är din. Kram!

Tack för svar!!! Jag hatar bara att jag är så ”blyg” för att prata om känsliga saker, har alltid haft så svårt för det. Men så fort jag träffar honom måste jag våga, jag ska vara stark och visa honom vad jag känner om det här och fråga vad han vill.. Har såna sjuka känslor för den här killen, känns tyvärr som jag lägger för mycket vikt på allt som har med honom att göra och sen skiter i mig själv 🙁 men jag ska bli bättre, det var mitt nyårslöfte, ägna tid åt mig själv och bli den tjejen jag vill vara, hon jag var förr.
Du är fantastisk! Kram

Någon som har erfarenhet av overklighetskänslor pga för mycket tankar? Kände så för första gången i början av detta året, när jag skulle gå och lägga mig, och började vid den tiden bli otroligt stressad över livet, allt i skolan, studenten, bal, träning, körkort, jobb, allt. Kan komma stunder då jag bara känner att jag vill gråta, känner att jag inte riktigt ”är med” i dessa situationer, att allt känns så långt bort från en (inte att saker ser ut att vara långt bort, utan människor och sådant känns långt bort, som att man är i en bubbla själv). När dessa tankar kommer kan jag känna noll mening med allt, inte så allvarligt att jag inte pallar mer, men att jag inte hittar någon motivation alls, att jag känner ”äh, varför ska jag plugga och få bra betyg, varför ska jag sikta på ett bra jobb sen” osv, observera att jag inte alltid känner noll mening, utan att det kan komma när jag ska försöka känna efter, och börjar tänka för mycket. Känns som jag har för många bollar i luften och hela tiden tänker att jag måste förbättra saker, och sedan blir det för mycket när jag känner att jag ska hinna så mycket och ändra på allt…

Mitt liv har aldrig varit sämre… på riktigt. Mår dålig dag ut och dag in. Känns som att alla andra går framåt och jag står stilla och stampar på samma ställe hela tiden. Känns knappt lönt att prata med någon heller för ingen förstår.

cred till den som orkar läsa detta.. hade blivit så glad om någon bara kunnat ge mig lite stöd..<3

Och tack fina Ellinor för detta!! Du är ju helt underbar

Wow, vilken fin människa du är som gör detta! Jag tror verkligen på att det blir lättare om man pratar om det och känner att man inte är ensam. Massa kramar <3

jag känner igen mig i allt exakt allt du skriver, och det är så otroligt otroligt svårt. denna killen, min kille, hade jag känslor för i ett och ettt halvt år och mina vänner tjatade på mig konstant ¨du kan få bättre¨ ¨han är inte värd dig eller din tid, för ser du inte hur han sårar dig gång på gång¨ men man blir verkligen blind och det är så farligt. nu står jag här och har tagit första steget och insett att jag måste släppa honom för jag kommer må bättre utan honom. även fast ingen kan göra mig så glad som honom så finns det ingen som kan göra mig så otroligt ledsen som honom. och det ledsna det behöver jag få bort från mitt liv. det glada det kommer komma, det kommer bli bättre när jag är över honom och när han bara är ett gammalt kapitel i mitt liv. tyvärr och det låter så hemskt att säga så kommer nog inte detta vara sista gången du stöter på en kille som får dig känna såhär, men man växer hela tiden i allt man går igenom och du kommer lära dig saker, lära dig hur du ska hantera en liknande situvation och hur du lättare ska se tecken på att han inte är bra för dig. för mig tog det lång tid. men jag har alltid varit sån människa att det skiter i vad alla i min omgivning säger jag kämpar tills jag kommer till den punkten då jag vet att det inte är värt det mer. och det gjorde jag tillslut med honom. jag vet inte hur du är som person. men iaf han är inte värd det och det finns så många andra killar som hade dött för att få vara han som gör dig lycklig. och du kommer hitta honom en dag. din självsfrände. det tror jag verkligen på. och ibland även fast något gör så otroligt ont måste man bara ta första steget, ta dag för dag, inte tänka långsiktigt, men en dag i taget, omge sig med folk, försöka att tänka på så lite som möjligt och när man tänker på han, smsa en kompis, ring en kompis, det hjälper att snacka med andra killar och att inse att han är en idiot, det enklaste sättet att komma över någon är att i början skrapa ihop alla gånger han sårat dig och skapa en

Jag vet EXAKT hur du känner! Jag vill jättegärna flytta till Australien när jag tar studenten, vilket min pojkvän gör detta året och jag nästan. Men problemet är att han vill plugga här i Sverige och jag vill verkligen utomlands. Men problemet är att jag vill åka med honom ju. Jag vill inte åka dit helt själv och jag klarar mig inte utan honom och jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet att det är bra att göra vad man själv vill, men vill inte göra det och sedan ångra mig efter en vecka liksom. Åh, jag hatar detta 🙁

Hej Ellinor! Jag kanske är lite sent ute men tänkte att jag också ville skriva av mig.

För 3 år sedan hade jag en ätstörning. Jag åt väldigt lite och tränade väldigt mycket. Vilket resulterade i lågt BMI ingen mens på ett halv år. Jag mådde väldigt dåligt även fast jag trodde att jag mådde bra. Jag tog aldrig hjälp för detta utan fick en massa chanser att fixa det själv av mina föräldrar, som naturligtvis var väldigt oroliga. Men jag fixade det och idag mår jag bra och tränar väldigt mycket men äter också väldigt mycket. Men nu till mitt dagliga problem och det är att mina föräldrar inte har släppt det. Dom hatar att jag tränar verkar det som. Varje gång kag ska träna får jag höra kommentarer som ”du har väl tränat varje dag denna veckan” och ”hur orkar du träna idag igen”. Jag får gång på gång förklara varför jag tränar osv. Jag orkar inte förklara mig varje gång. När ska dom inse att jag inte är samma tjej som jag var då? För det är jag inte. Jag har gått vidare och jag tycker att dom ska göra samma sak och låta mig göra det jag älskar. Hur gör man för att dom ska inse att jag tränar för att jag älskar det?
Sist vill jag bara säga att du är bäst Ellinor!!<3<3

Trodde nästan jag skrivit det här själv. Eller som att du har skrivit det åt mej. Känner precis samma sak. Tack för att ni delar med er, vi är alla värda kärlek <3

Det senaste månaderna har känt mig allmänt tom. Jag har svårt att hitta mening med att göra vissa saker. Vissa stunder går jag in i mig själv och blir ledsen. Ofta känner jag mig oönskad. Jag tror det beror på att jag har äldre syskon (5-15 år äldre bröder) som redan vuxit upp, medan jag är kvar som en liten, dum unge i deras ögon. De har alltid haft varandra att umgås med, men jag har ofta fått vara själv. Själv och själv, jag har alltid haft kompisar. Men när jag ser på vad min bröder har känns det som att de egentligen inte skulle behöva ha mig i deras liv. Mamma vet jag älskar mig mer än livet typ. Det känns som att hon är den enda här som VERKLIGEN uppskattar mig. Förlåt om jag är elak mot de andra som älskar mig, för det vet jag att jag har folk som gör. Men mamma är verkligen där 12 gånger av 10.
Mina vänner känner jag också skulle klara sig utan mig. Det känns som jag bara är ett bihang i deras liv och att jag till mesta del bara är jobbig.
I alla fall så har denna tomhet gjort att jag börjat äta mina känslor mer och mer (TROR JAG). Jag längtar till att få äta för det liksom fyller upp mig på något sätt, det är alltså mer än att det bara är gott. Dåligt förhållande till mat har jag haft så länge jag kan minnas. Har alltid tyckt jag varit tjock men då jag i själva verket nu när jag kollar tillbaka på bilder egentligen var ganska tunn emellanåt. Mat har alltså blivit min fiende, och det slutar inte här. Jag spyr även ibland efter jag ätit. Jag ogillar min kropp så mycket att jag spyr. Har alltid trott förut att det är klart att jag inte har en ätstörning för jag har ju så bra kontroll på det, jag kan sluta när som helst. Och visst, jag kan sluta spy, men de där jävla tankarna om mat och om att min kropp inte duger finns ALLTID där. Så jag tror att jag nu börjar inse att jag har en ätstörning och jag mår så jävla dåligt över det.

Hej Ellinor! Känner att jag vill skriva av mig då jag har ångest inför studenten, kanske lite sent men chansar ändå.
Har aldrig träffat min pappa och min mamma dog i cancer i höstas. Det enda jag har nu är min bror. Och mina vänner, de är fantastiska, men känner att jag inte kan dela med mig riktigt allt. Nu är det så att jag tar studenten nu till sommaren och när jag tänker på det vill jag bara gråta. Det var tänkt att min mamma skulle sy min balklänning och avslutningsklänning. Men nu på dessa dagar måste jag bära köpta klänningar och inte alls speciella, och det kommer inte alls vara många som kommer och gratulera mig.. Alla mina kompisar har jättemånga släktingar och planerar massa i för väg. Jag måste planera allt själv och får bara ångest när jag tänker på det. Saknar min mamma så otroligt mycket.
Jag är också rädd för framtiden. Kommer troligtvis flytta till London i höst och min bror kommer flytta ner till skåne i samband med det. Då kommer jag inte kunna ha kvar mitt flickrum i hemstaden och mitt enda boende kommer vara i London, och kommer då inte ha något boende i Sverige att hälsa på och stanna hur länge jag vill. Känner mig så otroligt mycket ensam.
Du är en förebild, Ellinor!
Kram<3

Känner igen mig jättemycket!!!

Träffade en kille på Gymnasiet som jag föll pladask för direkt, han visade på alla tänkbara sätt hur mycket han gillade mig, hur underbar som helst var han, pussade på mig i skolan, ville alltf träffas för att han inte kunde va utan mig, skrev hur fina meddelanden som helst. Sen fick jag höra av hans vänner att han gått bakom ryggen på mig hela tiden, legat med en annan tjej VARJE dag han inte varit med mig, och till och med INNAN han åkte till mig. Dessutom har jag sätt printade meddelanden som tjejen skickade till mig där han skrev ”Kom så ska jag behandla dig som du vill;)” och massa mer samtidigt som han suttit och skrivit att han älskar mig. Jag gjorde ALLT för han, ställde alltid upp.. När han var sjuk köpte jag ALLT han gillade och fixade iordning här hemma.. Han sa till mig att han skulle vara barnvakt hela dagen så han kunde inte komma förrän på kvällen, men fick veta i efterhand att han varit med HENNE hela dagen, legat och sedan duschat och åkt till mig.. Att få höra detta fick mitt hjärta att krossas i bitar. Jag behöver se den här personen varje dag och han skriver dessutom till mig varje dag vilket gör allt jobbigare för jag kan knappt motstå.. 🙁 känns som jag aldrig kommer hamna på fötter igen, känner mig äcklig & pinsam som inte förstog något under dem 3,5 månader vi höll på.. Jag är så sårad. Vad ska jag göra? Känslorna försvinner inte. Allt han hade var att säga ”förlåt” och inget mer. Hur kan man va så falsk att man ljuger för någon så pass mycket? Han lovade att han inte skulle göra någonting och han LOVADE att han bara skrev med mig, men han tog bort alla meddelanden innan han kom hit.

Ja har tänkt ett tag på om jag ska skriva en kommentar elr inte, men vad kan det skada egentligen?
Om jag ska va helt ärlig vet jag inte var ja ska börja, jaggår runt och bär på en klump i magen dygnet runt som är större vissa dagar än andra dagar men den finns alltid där. Klumpen är fylld av ångest, över allt. Min pappa har cancer, som förövrigt är det mest shitigaste som finns. Nu mår han dock betydligt bättre men sen i somras när allt började känns det som att jag bryts ner, jag försvinner i mina tankar och tänker och tänker, framförallt över livet, varför existerar jag? Hur ska ja lyckas?… Jag är en sån människa som inte klara av att vara ensam mest för att jag är rädd för att mina tankar ska komma och dra ner mig i något slags svart hål. Cancern har gjort att jag har blivit mer rädd, trotts att han mår relativt bra nu så lämnar den efter sig så mycket skit. Ibland känns det som att man har glömt bort hur det känns att inte ha ångest, den känslan när man sitter där i skolan och vad man en försöker tänka på så försvinner det inte, flera gånger har jag sprungit till toan för jag klarar inte av att håll ihop all skit längre, hela den fejkaade masken som jag håller uppe. Just nu så händer det massa jobbiga små saker i mitt liv som hjälper till att tillföra lite till klumpen i magen. Jag glider ifrån mina bästakompisar för att jag bara inte klarar av att öppna upp mig för dem. Vi pratar om allt och de märker att något är fel och att det har varit det länge, men jag kan bara inte sätta ord på det ja känner. Jag vill inte gräva upp allting. PÅ toppen över i:et går alla mina närmaste kompisar på en annan skola och göra att jag blir allt mer och mer ensam. Jag har ldrigg varit en människa som har haft svårt för att öppna sig, men det känns som att ångesten förändrar mig som person.
Vet egentligen inte vad ja ska ta mig till, så ett ttips hade jag gärna tagit emot <33

Vill bara flika in till er alla som självskadar. Den 19 mars har jag inte gjort det på ett år. Det GÅR att komma ur. Det har varit skit att stå emot alla impulser men jag har klarat det!!!!!

Tårarna rinner ned för kinderna. Så glad och stolt över alla som vill dela med sig av sina storys. Det är en stor lättnad att läsa att andra känner och har det exakt som en själv…
Jag känner igen mig så mycket i vad en del skriver att det får mig till tårar. Kramar!

Tack <3 Jag har pratat med dem båda men de är så rädda tror jag att de inte vågar säga något för minsta fel de gör får de skäll för.. Så tror inte riktigt de vågar säga något och våga ta det steget. För min halvbror han har ingen annan stans att bo.. Sen är det väldigt många med som tycker att min pappa och hans sambo ska göra slut för de bråkar hela tiden också, men de bryr sig inte om vad vi andra har att säga. Tror ingen av dem vill vara själva, för det har också kommit fram senare att min pappa bara bad hans nya att flytta in för att hon inte hade råd att bo kvar i sin lägenhet. Hur mycket äkta kärlek är det då?

Tack <3 Jag har pratat med dem båda men de är så rädda tror jag att de inte vågar säga något för minsta fel de gör får de skäll för.. Så tror inte riktigt de vågar säga något och våga ta det steget. För min halvbror han har ingen annan stans att bo.. Sen är det väldigt många med som tycker att min pappa och hans sambo ska göra slut för de bråkar hela tiden också, men de bryr sig inte om vad vi andra har att säga. Tror ingen av dem vill vara själva, för det har också kommit fram senare att min pappa bara bad hans nya att flytta in för att hon inte hade råd att bo kvar i sin lägenhet. Hur mycket äkta kärlek är det då?

jag rodnar i hela jävla ansiktet för typ minsta lilla grej, även om jag inte tycker att det är pinsamt. VARFÖR??? är det nån som är likadan som jag?? nån som vet vad man kan göra åt det? tycker det är jättejobbigt…

Min bästa tjejkompis va i en liknande situation. Hon älskade honom såså mycket men samtidigt var de så olika, hon ville så mycket mer, han höll henne tillbaka. De bråkade väldigt mycket och kände att det var bra för förhållandet om de fick sakna varandra ibland. Men tillslut insåg hon att hon tyckte att det va skönt att va ifrån honom. Hon började få crusher på andra killar, trots att hon älskade sin pojkvän. Så hon gjorde slut. Och det tog ett tag, men nu inser hon att hon gjorde rätt.

Jag vet att detta nog inte är vad du vill höra eftersom du älskar honom, men gör slut. Det ska kännas 100% bra, du ska inte känna att du inte vågar flytta ihop för att du skulle störa dig på honom, så ska det inte vara. Känn inte att du måste stanna med honom av principskäl, ens första kärlek är sällan ens enda kärlek. Det låter inte som att du ser nån superstabil framtid mellan er, och om det är saker du vill göra nu som han på sätt och vis stoppar dig från är det bättre att lämna nu och fokusera på allt du vill än att ångra dig om 10 år. Om livet du lever nu inte är livet du vill leva ska du ändra på det!

Jag flyttade utomlands i höstas, lämnade min kille, alla kompisar, min lillalilla håla. Och det var jobbigt i början men fan så mycket bättre allt blev, jag ångrade så mycket att jag inte gjorde det tidigare. Insåg att det är ju DET HÄR som är att leva, hur kan jag ha missat så mycket? Hittade världens bästa människor. Blev tillsammans med världens finaste kille. Allt bara föll på plats, äntligen. Gällde bara att ta steget.

Mitt råd till dig, ångestklumpen, är att sträva dit du ser lyckan. Om du själv känner att du kan laga ert förhållande och det kan göra dig lycklig, gör det! Om du vill rymma iväg med ex-flamman till mexiko, gör det! Du har alla möjligheter i världen så stå inte och trampa i samma mark och önska att du var någon annanstans, utan se till att du hamnar där.

Hur du än väljer att göra, kommer saker bli bättre när du vågar ta steget. Det låter läskigt men det

känner du för att vara spontan, vi kan ju lära känna varandra hahah 😉

Hej, först hoppas jag att din syster blir bättre vilket jag tror hon blir för du verkar som en jätte snäll och stöttande syster vilket hon nog är tacksam för.
Och prata mef dina kompisar om saker du verkligen tänker på, lite allvarligare saker, inte on att du tror att de tar dig för givet men skicka lite signaler att du kan vara serös mm.
Och denhär killen, han verkar få dig och könna dig osäker och så ska det inte vara. Jag brukar tänka såhär flr jag vet att det är svårt att sluta älska någon, om en kompis hade varit samma situation, då hade du gjort något, gör det för dig själv. Han förtjänar inte en sån som du om han gillar din kompis. Du kan ocjså prata med dwn hör kompisen om dina känslor. Hon kommer fatta. Jag önskar dig lycka till, och jag var i samma situation två år sen när jag gick i ettan på gymnasiet så du är inte ensam med känslorna. <3

du är bäst och en sån insperation, jag håller på själv så förstår hur otroligt svårt det är att sluta då jag försökt flera gånger men alltid fallit tillbaka, så du ska vara så otroligt stolt över dig själv

jag förstår vad du menar och hade jätte gärna snackat med mig så skriv på kik till ¨skrivavdig¨ om du vill

jag förstår vad du menar och hade jätte gärna snackat med mig så skriv på kik till ¨skrivavdig¨ om du vill

Jag och mitt ex var tillsammans drygt 7 månader, men gjorde slut i höstas. Vi gjorde slut av anledningarna att han tappat känslor, varit otrogen (med 3 tjejer) och jag mådde dåligt i ett förhållande med honom. Två veckor efter att vi gjort slut får jag reda på att en annan tjej sovit hos honom och att de blev ett par efter yttligare några veckor. Detta får mig att må så dåligt. Jag tror inte att jag är kär längre, men det gör ändå så ont i mig hur människan jag var kär i kan bete sig såhär mot mig. Jag mådde dåligt i vårt förhållande pga att han kunde vara taskig, han var otrogen etc. Och så tidigt har han ny tjej. DET GÖR SÅ ONT BARA. Min familj och mina vänner tror att jag mår bra nu, jag visar mig stark inför dom och säger att jag kommit över honom helt. Men nej, mår fortfarande så sjukt jävla dåligt. Vill INTE ha tillbaka honom, men tanken på att han träffar någon annan rent ut av sagt dödar mig. Kram på er alla, vi är starka tillsammans och tack Ellinor!! Bästa du

Precis sådär har jag också trott att det varit hela mitt liv. Att man inte kan leta efter nån. Men nu har jag kommit fram till precis det du skrivit. Jag är 18 och har aldrig haft en pojkvän. Så fort jag ser killar så undviker jag de nästan bara för att jag trott att kärleken ska hitta mig. Men nu har jag de senaste månaderna ”letat” påriktigt och hittat flera killar jag dragits till. Och även gått på några dejter med en kille som jag tror är kan va rätt

Jag vill börja med att säga att det du gör för oss ikväll är fantastiskt fint, och alla som väljer att dela med sig är fantastiskt fina. Jag själv har gjort det, men nu vill jag bara passa på att tipsa om några länkar som kanske kan hjälpa någon där ute.

Om allt känns skit, och du kanske till och med funderar på att skada dig själv:
http://thequietplaceproject.com/itwillbeokay/?page=itwillbeokay&lang=

Om du vill skriva av dig, utan att få svar eller respons, bara för din egen skull:
http://thequietplaceproject.com/thethoughtsroom/?page=thethoughtsroom&lang=

Om du är stressad eller bara trött på allt omkring dig och behöver lite lugn och ro:
http://thequietplaceproject.com/thequietplace/sv

Om du vill höra lite fina och positiva ord:
http://thequietplaceproject.com/thedawnroom/?page=thedawnroom&lang=

En liknande forum som detta just nu ikväll, men alltid öppet och alltid tillgängligt:
http://thequietplaceproject.com/thedreamsroom/comfortspot

Hoppas det kan vara till hjälp för någon, massa styrkekramar !!

Okej jag kanske inte har dom största problemen i världen men många små kan bli jobbigt i längden det med. För det första är jag 19 år och jag har inte tagit körkort, det är inget fel med människor som inte tagit körkort men jag hade kommit halvvägs, jag hade bara plugget kvar och sen så gick det ett år utan att jag fortfarande inte har kommit någonstans, och mina föräldrar tjatar och gör så jag får dåligt samvete och jag försöker men jag KAN INTE, detta är någonting som kan få mig att grina ca en gång i veckan kanske, jag kommer igång och pluggar sen tappar jag bort mig igen, sen börjar jag sen tappar jag bort mig. Så fortsätter det hela tiden och jag vetinte hur jag ska bära mig åt? Jag vill ju verkligen men jag börjar verkligen tro att jag inte kan

Tinder är lösningen. Lovar man kan träffa jättebra killar där! 🙂

Jag träffar en kille som jag verkligen tycker om, vi har träffats ganska konstant sedan någon vecka efter nyår bara, han sover hos mig varje dag under veckorna (förutom vissa helger då jag åker hem) men ibland känns det som att vi har fastnat just hemma hos mig, jag har aldrig varit med hem till honom och vi gör nästan aldrig någonting annat än att ligga inne på mitt rum och kollar på film och myser, även fast det också är hur mysigt som helst så börjar det bli lite småjobbigt för det känns som att vi knappt kommer någonstans, liksom ibland när jag är kvar på helgen så sover han hos mig men sen åker han hem vid två kanske, han äter liksom inte ens hos mig. Vetinte vad jag ska göra eller hur jag ska säga för att det ska bli rätt.. Rädslan finns ju självklart också där eftersom jag börjar inse att jag verkligen tycker om honom.

Jag drömmer mardrömmar om honom.

Allt började för några månader sedan. Måste bara börja med att skriva att vi går i samma klass!! Och han satt brevid mig i varenda klassrum. Vi hölll bara på han och jag, han var känd som player eftersom han haft så många tjejer, jag trodde det var annorlunda med mig. Han skrev till mig att han gillade mig jätte mycket, att han får fjärilar i magen när han ser mig. Jag fick också känslor för han, vi träffades vi skedade han kramade om mig när vi stod i kylan utanför bio salongen, han höll om mig kysste mig på pannan. Han började komma och krama mig bakifrån. Såklart gillade jag det men jag var inte van vid det och jag fick en obehaglig känsla, jag har liksom aldrig haft en kille och nu kramar han mig bakifrån i skolan??. Jag blev mer och mer osäker på honom, hur jag egentligen kände eftersom det gick fort för mig..

Det gick ett tag, tills dagen då vi fick jullov (låt mig bara påminna vi går i samma klass) då skrev han till mig att det kändes konstigt mellan oss. Jag svarade att vi kunde ta en paus.
Några dagar senare knappt en vecka så skrev han att han saknade mig enormt och ville ha tillbaka mig och prova igen.
Jag svarade att vi kunde ge det en chans.

Han var bortrest och vi kunde därför inte träffas. Det hade endast gått 3dagar efter att vi skrev att vi skulle hålla på, och då skrev han till mig igen.
Han skrev att det kändes så konstig igen? Att vi var så bra kompisar.
Jag blev trött på honom, och skrev att jag inte orkar hålla på så där och skrev till honom att det var hans sista beslut om det här, och skrev hejdå till honom.

Ja jag fick även reda på att han hade haft en annan. En tjej som han höll på med samtidigt som han skrev till mig? Det hade bara gått tre dagar sen han skrev att han gillade mig jätte jätte mycket knappt efter tre dagar håller han på med en annan.
Jag slutade bry mig, jag började ignorera honom.

Jag har inte pratat med honom sen jullovet och vi går i samma klass, sitter inte längre brevid va

Oj vi delar kompisar* är även väldigt trött när jag skriver det här

Alltså GUD TACK, du är så bäst!
jag lovar att fundera och känna, det är som du säger: så jävla svårt att lämna någon man älskar. Vi har tjafsat och bråkat en hel del under hela vårt förhållande, men så har det liksom alltid varit och jag har inget att jämföra med så tänker alltid att det är ju inte alltid rosa moln i ett förhållande. det går upp och ner.
Men jag vet ju innerst inne att det borde bara vara han jag är kär i. Bara han som får mig att känna sådär.. men det är det ju inte.
Ush detta är så sjukt jobbigt.Men hädanefter ska jag göra vad som är bäst för mig. Vare sig det är med eller utan honom. lovar jag ska tänka på vad du skrivit och just nu bara sova på saken, det är ett grymt stort beslut. men som sagt, göra det jag vill, leva det livet jag vill leva.
mijontals kramar till dig främling för att du svarade mig här! du gjorde min kväll, du anar inte <3
Ha det bäst du!

Jag är så jävla trött på att känna mig sviken av mina ”vänner”. Problemet är att jag känner att det finns ingen tillit till människor längre. Jag vet inte hur många gånger mina vänner har varit så dubbelmoraliska och ljugit mig rätt upp i ansiktet. En ny tjej på skolan snackade skit om mig, då går jag ju till mina vänner och berättar vad hon sagt osv. Dem tycker då att denna människa är falsk, taskig & dem ska inte ha med henne och göra. Nästa dag ser jag att 2 av mina ”bästavänner” sitter tillsammans med denna tjejen och snackar & skrattar. Då undrar jag, vart fan har jag er egentligen? Jag vet inte vad dom förväntar sig av mig längre för jag hade aldrig gjort detsamma mot dem, verkligen ALDRIG. Man umgås bara inte med människor som snackat skit om ens bästavän, det är en oskriven regel liksom. Man önskar ju att det skulle vara så simpelt som att bara dumpa vännerna och gå vidare men det är såååå mycket lättare sagt än gjort. & prata med dom? Nej, det funkar inte heller för det har vi redan gjort och dem forsätter umgås med tjejen som snackade skit. Vad faaaan gör man då?

Tänkte svara så bra jag bara kan angående din Mamma. Gå till hennes grav eller vad det är för något är begravd/brända mm och säg allt du velat sagt. Jag lovar dig hjärtat det kommer kännas så mycket bättre, ta med dig familjen, eller gör det själv om det känns bättre. Bara prata ut dig till henne, bara för att du inte kan se henne betyder det inte att hon är borta. Och gör hennes namn till ett vardagligt samtal, prata lite om henne varenda dag ta up fina minnen tillsammans.
Och uttnjutta dina 3 syskon, syskon är starkast tillsammans berätta hur du känner för dom. Kramar

Jag känner igen mig så fruktansvärt i det folk skrivit. Jag är en instängd person och gillar att hålla saker och ting för mig själv och vill helst inte skapa problem för folk i min omgivning. Allt är bra, jag menar, jag är frisk, har en mamma och pappa och bror som älskar varandra, lever bra, jag har otroligt fina vänner. Men ändå, ändå känner jag mig så jävla ensam, så liten, så vilsen, ändå känner jag mig så olycklig, så meningslös.
Jag gick igenom en depression vid 12 års åldern, mina dåvarande vänner vände ryggen till mig och ingen ville prata med mig, varför vet jag inte än idag.
Det var vid denna tid jag alltid gick runt med klump i magen, försökte le som att allt var normalt framför min familj, men jag grät mig själv till sömns varje natt, vaknade med svullna ögon och återigen ont i magen. Jag mådde illa hela tiden.
Jag hatade när mina föräldrar gick och la sig, när lamporna i huset släcktes och det blev tyst i huset. Jag kände mig så ensam. Jag berättade dock ingen för mina föräldrar och efter 4-6 månader var jag bra igen, jag var lycklig. Fick nya kompisar osv.
Förra året vid vintertid gick jag igenom en rätt så tuff tid där med, grät varje dag, ville inte äta, hade ångest, hatade mig själv, men jag sa inget till mina föräldrar. Detta gick över ganska snabbt ändå, det kan ha berott på vinterns mörka dagar som fick mig att känna mig nedstämd.

Jag har fobi för att kräkas, jag får alltid panik när jag mår illa. Sen är det så att jag är laktosintollerant och kan då och då må illa, vilket är väldigt jobbigt.
Nu på nyår började helvetet.
Allt var bra, jag firade nyår med en massa vänner, och bara mådde. På nyårs natten vaknade jag av en otroligt ont i magen, jag gick upp och trodde att jag skulle spy, jag väckte min pappa och han följde mig till toan för att hjälpa mig, jag mådde illa i 3h men spydde aldrig. Efter denna dag kunde jag inte sova, jag somnade 06-08 på morgonen (det var jullov). Jag försökte somna, gick o la mig 23, stängde av mobilen och bara

Samma sak här. Mår så dåligt över att jag FORTFARANDE inte kommit över honom. Vet att mina vänner är galet trötta på att höra om honom och de kan inte förstå varför jag inte går vidare men jag kan helt enkelt inte släppa honom. För fan det var något särskilt med han. Vi träffades under två månader och var inte tillsammans utan det var väl mer en kk-relation. Dock hade vi båda uppenbarligen känslor för varandra, då han ville sluta ses efter ha sett mig hångla med en annan. Ångrar det så jävla mycket och önskar varje dag att jag kunde få den jävla dagen ogjord. Fanns ingen anledning för mig att hålla på med någon annan då jag var förälskad i honom men förstod inte det förrän det var försent. Han ignorerar mina sms och jag önskar bara så himla mycket att jag i alla fall kunde stöta på honom och få något form av avslut. I alla fall kan jag inte svara på om det är okej eller inte men jag kan säga att du absolut inte är ensam om att känna så. Jag försökte träffa andra och dejtade en kille kort efter. Det hjälpte när jag väl träffade denna person, men annars blev det värre då jag jämförde honom med han jag fortfarande gillar. Så för mig funkade inte det, men kanske kan vara ett tips annars? Märker nu när jag börjat snacka med andra killar att det i alla fall distraherar mig från att tänka på honom. Så ja det är väl mitt tips – snacka med andra killar. Du behöver inte träffa dom eller så utan bara snacka.

Du är så himla grym!!!!! Starkt jobbat!

Jag känner exakt samma som du! Jag har en del vänner, har alltid haft. Men känner mig så sjukt ensam, har känt så hur länge som helst. Jag har aldrig haft ett förhållande (är snart 18), de flesta av mina vänner har haft eller har förhållande och jag börjar undra lite när det är min tur…? Men jag tror att det finns någon där ute för oss och jag tror det är någon speciell! Jag hoppas det iallafall! Lycka till med kärleken, tror den hittar dig snart! Kram

Vill bara säga att du är sjukt grym! Som gått igenom så mycket skit och inte gett upp. Du är aldrig ensam <3

Du klarar detta! Du är sjukt stark!

Jag är snart 18 och jag har också små bröst!! Innan när jag var yngre hatade jag det och var jätterädd att ingen skulle vilja ha mig. Men nu känns det bättre och jag tycker faktiskt att det är snyggt med små bröst! Du kommer hitta någon som kommer älska dig oavsett din bh-storlek!

Du är inte dålig! Du är bra på ditt egna vis! Tankar är hemska men försök göra mycket saker och ha kul så blir du distraherad! Prata ut med en vän! Du klarar det!

Vill påminna dig om att du inte är värdelös! Du är otroligt bra på ditt eget sätt och det finns folk runtomkring dig som uppskattar dig. Försök hitta på roliga grejer med dina vänner/familj, låt dig bli distraherad av roliga grejer! Det finns så mycket positivt i livet. Jag menar inte att allt är perfekt för så är det inte, jag själv har känt som du och gör det fortfarande ibland! Du är inte i vägen, du har all rätt att vara här! Du klarar det!

Min kompis har problem och det har hållt på i över 4 år. Hon har blivit grovt mobbad på sin förra skola och därför bytte hon till min skola och hon blev bästa kompis med min lillasyster och därav hela min familj. Dessa tjejer som mobbat henne fortsätter än idag och hon kan inte gå omkring i hennes område utan att de skriker till henne på gatorna och säger att hon inte är värd att leva och andra fula saker. De smsar även och gör falska facebook konton för att få tag i henne och skriver hur hon ska akta vart hon går på gatan för att någon kommer komma för henne en dag för de har kontakter som kan göra henne illa. De låter henne inte vara och hon har inte ens gjort någonting. Hon är den oskyldigaste människan jag känner och hon skulle inte göra illa en myra ens. Jag bara hatar att hon inte kan gå utanför sitt hus utan att behöva känna sig rädd. Hon har kontaktat ”specialister” och de säger att det inte finns tillräckligt med bevis och att de inte kan hjälpa. Hon ringer mig och gråter väldigt ofta och jag vet inte vad jag ska göra, inget liknande har någonsin hänt mig. De stalkar henne och är efter henne konstant, hon är konstant rädd. Hon är bara 15 år (jag är 17) och hennes självförtroende är förstört pga dessa människor och jag önskar mer än allt att hon kunde få tillbaka det, men hon är så förstörd. Hon är den finaste människan jag vet, och jag skulle uppskatta tips eller vad som helst för liten hjälp kring detta. Är rädd för att de en dag ska anfalla henne, vilket de redan gjort för några år sen när allt var riktigt dåligt och nu börjar det komma tillbaka igen.

Älskar din blogg Ellinor, du har gett mig allt självförtroende någonsin efter att min första kille förstörde mig och du ger verkligen en ny vinkel och syn på livet. Fortsätt med det du gör, älskar dig som människa.

Puss och kram

Det känns så futtigt att tänka på mina ”problem” ibland, när jag läser om er som har problem med panikångest och liknande. Har själv haft det för många år sedan, under några veckor på sommarlovet när jag gick i gymnasiet. Vet inte varför, men gick runt med ett konstant tryck över bröstet och en gång ringde jag min pappa fem gånger när han var på affären för att jag fick panik över att vara ensam hemma, fick andas i en påse och sen somnade jag helt utmattad.
Det jag har mest ångest över nu hände för snart exakt ett år sedan då en kille jag dejtade helt plötsligt slutade höra av sig. Jag pluggade utomlands just då och visste väl inte riktigt vad som skulle hända med oss men innan jag åkte bestämde vi att det är ”vi”, typ. Så jag åkte hem till Sverige över en helg för att träffa honom, vi hade en toppenhelg tillsammans och veckan därpå skulle han hälsa på mig. Men så satt jag på tåget för att hälsa på ett par vänner som bodde i samma land då och får ett sms av killen som säger att han inte kan komma pga jobb och jag skrev att vi kan prata på Skype i helgen åtminstone och sedan knäpptyst. Fick ett sms efter helgen där han skrev att han inte ville ha kontakt och sedan grät jag mig till sömns i två månader och hade ångest varje dag. Jag kände mig så fruktansvärt frustrerad, besviken och värdelös, att jag inte ens förtjänade ett avslut, en förklaring. Egentligen handlade det inte om att jag älskade honom, visste innerst inne att det inte var rätt även om vi hade kul tillsammans och det var stundtals passionerat. Men sättet han behandlade mig på, utan någon som helst respekt för mina känslor och så jävla iskall. När jag åkte hem för ett längre lov för att hälsa på mina vänner i staden där vi båda bor försökte jag få kontakt och säga att vi måste prata ut, då tyckte han att det var trakasserier och bad mig sluta innan det skulle få konsekvenser. Då kändes det som att allt var mitt fel, trots att jag skickat två sms och ringt en gång. Självklart förstår jag att han blev irrit

Jag känner igen mig i allt ni säger. Det mörker som kommer över en ibland är verkligen det tyngsta man kan vara med om och man känner som att man aldrig kommer ur det. Men det kommer vi göra men det kommer ta tid. Jag har gått hos psykolog i snart ett år. Tårarna har sprutat och jag har trott att jag aldrig kommer bli lycklig igen.

Från att ha varit en stängd person som aldrig gråtit inför folk eller visat mig svag kan jag inte längre hålla inne allt. Det går inte. När ångesten kommer måste det ut. Jag gråter mer än jag någonsin gjort och ibland känns det som att det aldrig tar slut.

Jag vill så gärna uppmuntra alla att faktiskt söka hjälp. Gå och prata med någon som bara lyssnar på DIG och hur DU mår.

Kram till er alla som kämpar. Aldrig ensam.

Det är jättesvårt att släppa taget om någon, för alla har ju goda sidor och det är ju det man gärna vill ta fasta på hos en person, ”men hen är ju snäll ibland”… Och smärtan dessa personer framkallar är förjävlig! Ibland kan jag skratta åt det som jag och en kille jag dejtade (en idiot) skrattade åt tillsammans och komma på mig själv med att le, men sedan blir jag så jävla förbannad för att allt bara var en lögn, det var fejk. Jag har noll känslor kvar för honom men ändå påverkar han mig fortfarande negativt utan att vi ses eller hörs.
Men stå på dig, det är värt det i slutändan! Du är värd den bästa för dig, som uppskattar dig varje dag och aldrig skulle göra någonting för att såra dig. Kram!

Eftersom han är din vän så är det nog bäst att acceptera att han har en flickvän, även om det gör ont 🙁 Det är det tråkiga svaret jag har, för du vill ju inte förstöra för en vän som är lycklig i sitt förhållande, men känslor går ju inte att styra tyvärr 🙁 Men prata med honom om hur du känner och att det är svårt för dig, så att han vet. Sedan finns det nog inte så mycket mer att göra 🙁

Du överreagerar inte!! Det är aldrig okej att tjata sig till sex eller försöka ha sex med någon som inte vill! Strunta i honom, han verkar inte förstå bättre. Om han verkligen tycker om dig måste han bevisa det, du förtjänar bättre.

Jag är 25 år och har små bröst, och ingen kille har någonsin klagat! Har tvärtom fått många komplimanger för att de är så fina och det ÄR fint med både små och stora bröst 🙂 Det finns som sagt många fördelar med små bröst också 🙂 Du är jättefin som du är!

Jag var tillsammans med en kille för ungefär två år sedan. Jag kände att känslorna bara inte var där tillslut. Jag kunde inte se mig en framtid med honom så jag gjorde slut. Under de här åren har vi ändå varit vänner men han har alltid velat lite till. Han är min bästavän men ingenting mer. Jag känner ingenting för honom och kan verkligen inte tänka mig en framtid med honom. Även fast jag sagt det till han så verkar han inte kunna acceptera det. Så fort vi ses ska han hålla på & krama om mig, pussa mig i nacken osv. Han betyder så himla mycket för mig eftersom vi byggt upp den vänskapen vi har men att han fortfarande vill ha mig på ett annat sätt gör mig så ledsen. Jag vill inte riskera att våran vänskap bryts men jag vill inte att han ska ha sådana känslor för mig. För det blir så himla drygt i slutändan.

Hej Ebba! Om det är något så kan alla och du skriva till sofiasoderbom!!!
Vi är starka!

Hej fina ni!
Jag har en kär vän till mig som startart ett projekt mot just psykisk ohälsa, panikångest och allt som har med det dåliga måendet att göra, och som har blivit väldigt stort. Det heter faktiskt Aldrigensam.se! Tycker absolut att ni ska gå in där och kika, de kan kanske vara en liten bit påväg att ni ska må bra!
Många kramar!

Jag är just nu i en av de svåraste positionerna och måste göra det svåraste valet i mitt liv.

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 3 år i april och han är min absolut bästa vän. Det finns ingen som kan få mig att känna mig lika trygg som han. Dock så har det sedan i höstas varit ganska dåligt mellan oss. Vi båda ignorerade det ett tag men när vi väl tog upp det så va vi båda på samma sida – det är dåligt, det måste bli bättre. Vi va överens om att det va för att vi glidit ifrån varandra lite för att vi inte hann träffa varandra speciellt mycket (vi båda går sista året i gymnasiet på olika skolor) då vi har sjukt mycket plugg båda två. Vi sa att vi skulle umgås en massa på jullovet och se vad som hände. Det blev bättre men inte bra. Och där ligger vi och rullar just nu, det är verkligen inte bra och det är bådas fel. Jag känner att han inte visar uppskattning för mig och det känner ibland inte som att han är kär i mig fast han säger att han e det. Jag har heller ingen sexlust… Över huvud taget. Vi har sex kanske 1 gång i månaden. Det är inte direkt med flit från min sida utan jag vill bara inte.

Och jag själv stör mig på så mycket han gör nu för tiden och största frågan för mig är: hur vet man om man fortfarande är kär? Är jag kär i honom eller ska vi bara göra slut?

Hans släkt älskar mig och min släkt älskar honom, vi har gått igenom allt tillsammans (allvarliga sjukdomar båda två vid olika tillfällen). Så det alla runt omkring säger är ”ni klarar allt” och alla älskar oss som par.

Vet inte vad jag ska känna, göra, eller säga. Är ofta nu bara instängd i min egna bubbla och grubblar över detta.

Hej! Jag tycker det är jättebra att du har en positiv inställning till att det kommer bli bra, kan inte idag, imorgon om en vecka. Men att du vet att du kommer att må bra någon dag!
Och som du sa, hitta saker som distraherar dig, att springa, rita, lyssna på musik, göra mat eller vad som helst som får dig att inte tänka på det jobbiga, just där och då.
Läste även någon kommentar här nedan att du är en instängd person och att skriva av sig på internet var en bra början, gillar du att skriva kan du även skriva av dig i en dagbok, där du skriver ner alla dina känslor och hur du känner dig. Du kan ju även skriva på ett papper och be en nära vän läsa det, att formulera sig på ett papper är mycket enklare än att prata om det!

Om du känner för att prata, med någon du inte känner och någon som absolut inte kommer döma dig så kan du skriva till mig på kik om du vill (emmaskuum) där du får prata av dig till mig. Ta hand om dig så hoppas jag att din ångest går över snart för det är verkligen hemskt! <3

Känner igen mig SÅ mycket! Får alltid kommentaren ”men hur kan du må så dåligt, du är ju så glad och positiv hela tiden” vilket känns lite jobbigt, för ingen vet hur jag mår, på riktigt.

Men som du frågar dig själva ”hur kan jag må så dåligt” när du säger att du har bra vänner och familj osv, det behöver inte peka på något speciellt för att man ska må dåligt. Om du tycker det är lättare att skriva av dig med någon som inte känner dig och som aldrig kommer döma dig kan du skriva till mig på kik (emmaskuum), för jag vet själv att det är så mycket enklare att skriva av sig än att prata av sig, och man mår oftast bättre av att berätta för någon, då håller man inte inne det för sig själv.

Ta hand om dig, fina du och hoppas att du kan må bättre snart! <3

Att bli kär. Att ge sitt hjärta rakt ut. Här, varsågod. Ta mig. Du får mig. Jag vill inte ha tillbaka det. Att bry sig om någon så jävla mycket att man fan gör vad som helst. Vad som helst. Stannar uppe på nätterna, bryter sina rutiner. Och det bästa av allt. Att man börjar tycka om sig själv lite, bara för att han gör det. Eller, det är i alla fall vad man tror att han gör. Man tror att han tycker om en. Men så kryper det fram att han inte gör det. Inte längre. Han tycker inte om mig längre. Det svider i varenda jävla kroppsdel att skriva det. Nagelbanden, ryggmärgen, nyckelbenen och ögonlocken. Det man lagt all vitalitet på, det man riktat all sin uppmärksamhet mot i vad som känns som hela sitt liv, försvinner. Han är som bortblåst ur mitt liv. Men alla minnen lever kvar. Och det gjorde att jag aldrig tillät mig själv att känna lycka igen. Inte genuint. Jag tog mig aldrig upp igen, levde bara kvar i det som var. Det vi hade. Det som var allt för mig. Efter en rad rebounds hände det igen. Och för tredje gången gillt för ett halvår sedan och nu sitter jag här igen. Med hjärtat sönderslaget för tredje jävla gången och jag är så jävla jävla rädd för kärlek nu att jag ärligt talat inte tror att jag kommer våga igen. Depression, ätstörningar och panikångest blev en del av mig. Det har varit en del av mig så länge, men det är slut på det nu, och jag trodde att rädslan skulle försvinna i takt med att problemen gjorde det. Men det gör den inte!? Jag är helt panikslagen, för den sitter så djupt att jag verkligen inte vet vad jag ska göra åt det, och jag är totalt livrädd för att jag alltid kommer att vara rädd för kärlek. Att jag aldrig kommer våga igen. Hur överlever man det. Hur fan tar man sig ur det

Alltså vill bara krama dig för att du är så grym, att du inte har gett upp trots allt som har hänt dig är sjukt starkt. Är tyvärr inte så klok och kan tyvärr inte ge några kloka förslag, men hoppas att någon annan kan det! <3

Alltså jag vill bara krama dig när jag läser det du skrivit, ingen ska behöva må såhär, i ett rent helvete. Tycker det var modigt av dig att berätta för din mamma, att hon sen låg där bredvid dig och stöttade och lugnade dig så gott som det går, är helt underbart av din mamma!

Jag hoppas verkligen dethär kommer gå över snart för dig, för ingen förtjänar det som du går igenom. Ta hand om dig, finast du <3

Du kan, om du har instagram/twitter att du typ kan kommentera lite, ibland någon fin kommentar eller bara säga något. Har själv svårt att skaffa vänner (speciellt när jag träffar de först då jag är en rätt så stel person och vågar inte säga så mycket), men att börja prata med någon via sms eller något sånt är för mig mycket enklare, känner själv att jag också har lättare att prata med folk när jag är full (vilket inte alls är bra, för ska kunna prata med nytt folk nykter också..)

Men, har inget emot att lära känna nya människor (för älskar det), så om du känner fört så kan du skriva till mig på kik (emmaskuum) eller något sånt, haha 🙂

Känner du för att prata med någon, är det bara att skriva till mig på kik (emmaskuum). Ta hand om dig <3

Ibland har man bra fördärvliga dagar. Är precis som dig som har en sådan pluggångest, så istället för att göra något litet gör jag inget istället, vilket förvärrar ångesten. Men ett tips kan vara att du och din bästa kompis kanske kan ha en pluggeftermiddag. Sätt er på ett fik (eller hemma också för den delen) och ta med alla skolböcker och sätt er och plugga, hjälp varandra även om du kanske inte kan plugga så mycket så kanske du fick en skriven mening. Bra då har du försökt att plugga!

Snälla du, ”idealkroppen” har förstört så jävla många, snälla jag vill inte att den förstör dig också, du är fin. Precis som du är och oavsett om du äter choklad eller inte.
Det kan vara skönt att gå hem ibland, sätta tankarna på snurr och bara tänka på allt möjligt. Ta hand om dig!

Jag och min kille gjorde slut för 6 månader sen, då sa jag ”äh det får ta 3 dagar sen ska var gå vidare”. Jag har inte lyckats. Här sitter jag nu 6 månader senare och har inte drömt om han på tre nätter, efter ha gjort det konstant sen den dagen. Det tog inte tre dagar för mig, det tog månader. Måste även tillägga att det var mot min vilja, det var han som gjorde slut med mig (hade känt på mig det ett tag). Att säga att han var mitt allt är kanske att ta i, men han kändes som mitt allt. Jag hade svårt för att vara glad för min egen skull och enda gången jag var glad var när nånting hände honom som gjorde han glad. Jag kunde börja gråta för att jag var så glad för hans skull. När vi gjorde slut slutade vi snacka helt.I början var jag helt förstörd för att han var borta, verkligen borta. Jag försökte skriva till han och fråga hur det gick för han (vi hade just början gymnasiet) men fick bara dryga svar. Då slutade jag skriva för att inte vara i vägen och störa honom.Under den här tiden har allt kraschat. Jag blev deprimerad, fick början av både ätstörningar och utbrändhet. Jag började träna massor för att det var enda gången jag kunde koncentrera mig på något annan än han. Jag hade ingen aptit och det gick ju som det gick med massa träning och lite mat. Det blev knas med mina kompisar och dom sa hela tiden ”du har förändrats” ”du var roligare förr” när jag verkligen försökte göra mitt bästa (vissa dagar då jag hade orken) att vara glad och prata med dom men när jag fick höra sånt blev det värre. Även när jag gjorde mitt bästa räckte det inte till.
Hur som helst sitter jag nu här och mår bättre. Bättre än igår och mycket bättre än för en månad sen. Jag tror inte på att tiden läker alla sår, jag tror man lär sig hantera dom. Idag är jag tacksam över att han var dryg och knappt svarade, annars hade det bara gett mig ännu mer hopp. Jag är även tacksam för att detta har hänt, även fast det har varit jobbig så lever jag idag. Jag lever efter att min största önskan har vari

tack snälla du <3

Tack snälla du, känns skönt att veta att man inte är ensam. Kramar <3

Ja, hur mår jag ens? Kommer inte ihåg senast jag var GLAD, inte tillfälligt glad när man skrattar åt ett skämt eller får en fin kram av en vän, utan bara glad.

Det började redan i 1/2an (när man är typ 7-9år) då jag blev mobbad i skolan, det höll på enda tills jag flyttade och bytte skola i fyran, när jag började i den nya klassen kändes det bättre, men ändå inte bra. Alla var så tighta med varandra så kommer jag där, mitt från ingenstans och ska passa in någonstans, det var svårt då jag inte har det enklaste att skaffa vänner för att jag var och är väldigt blyg innan man känner mig. Under fyran och femma kändes det väl okej antar jag, men i sexan mådde jag lite dåligt för att vi skulle byta klass (för att vi gick upp ett steg och börja sexan), sexan var väl också helt okej, började skaffa mig vänner och mådde hyfsat. I sjuan började dock ett helvete, jag och en kompis hamna i bråk och slutade med att hon och 6-7 andra tjejer (som jag umgicks med) ställde sig på ”hennes” sida och en stod kvar vid min sida. En, hon betydde så otroligt mycket för mig. Att jag då kände att jag behövde släppa ut min sorg någonstans, valde jag att göra det på mina armar, ett självskadebeetende. Det här höll på mer eller mindre i ett år.
Hon som fanns där för mig, hennes föräldrar hade ringt till min pappa och han frågar mig om det stämmer, när han frågar brister det. Pappa ringer till lärare och kuratorer osv så får vi alla tjejer sitta där och prata (blev dock inte bättre)
Åttan var väldigt jobbig då jag fortsatte med mitt självskadebeetende och min kompis hade sagt till kuratorn, som därefter ringde mina föräldrar utan att jag fick chansen att berätta själv. Mina föräldrar älskade henne som hade berättat och jag hatade henne för det. Skar mig inte på ett bra tag då jag inte vågade,
men när jag träffade min dåvarande kille bröt två av mina bästa kompisar kontakten med mig, för att de tyckte det var fel att jag var deras bästa kompis och hans bästa kompis. De pratade inte med mig un

Hej! Jag är en sjuttonårig tjej och nu för typ första gången någonsin orkar jag skriva vad jag egentligen känner.. Jag har sedan i årskurs 7, alltså för fyra år sedan skärt mig i princip varenda natt pga att folk har kommenterat mitt utseende (är aningen kurvig) & hur jag beter mig. Till slut började jag känna mig som ett missfoster och det var då rakbladet blev min vän. Efter något år fast i den djupa depressionen så ville jag ta till än mer och då började jag att spy upp allt jag åt för att få känna mig smal och spenderade ca 2 timmar i gymmet varenda dag. Förra året blev en liten vändpunkt och jag började känna mig lite bättre men i höstas gick allt tillbaka igen och jag är fast i exakt samma banor och alla som jag berättat för bara sviker och kvar står jag och känner att jag inte ens kan lita på mig själv. Känner mig så himla lost och allt jag gör känns så jävla meningslöst, ingenting känns roligt längre och jag hatar känslan av att gå och lägga sig, skära upp handlederna och låren, gråta till klockan är 3 på natten, stiga upp vid 6 för att gå till skolan, ha på fejkglasögon för att folk inte ska se mina rödpuffiga ögon lika väl, alltid skylla på att man är mätt så fort mat serveras och sedan den lilla biten man får i sig spy upp det.. Är det någon som känner något likvärdigt eller är jag helt ensam om detta?

Hej fina Ellinor och alla fina medläsare. Är sent ute med detta och förväntar mig inte direkt nått svar men har läst massa kommentarer nu och vill verkligen släppa ut lite jag med, något som jag inte direkt har berättat för någon innan.

Ett bra tag nu så har jag stundvis fått panikångest attacker, inte så allvarligt som många andra kan jag tänka mig, men fortfarande väldigt läskigt. Kommer oftare nu, och alltid när jag är ensam. Är en människa som oroar mig och tänker för mycket på allt verkligen, gör alltid saker större och värre än nödvändigt. Det är ofta anledningen till panikattackerna också, det och att jag känner mig så himla ensam. Har alltid varit blyg, haft vänner men inte ”många” vänner och känt mig utanför och konstig och töntig. När jag började ettan på gymnasiet så började attackerna ”på riktigt”, eftersom jag knappt kände någon och tyckte att skolan var svårare och gick sämre för att jag alltid hade haft lätt för mig innan. När jag satt i mitt rum ensam på kvällarna så slog ångesten till hårt, kändes som att hela bröstet tröcks ihop och slets itu, halsen kändes mindre än någonsin så andningen kändes tvingad, grät länge och mycket utan att kunna sluta. Under en av de värsta så testade jag att skära mig, och det kändes skönt för stunden då det var som att släppa ut ångesten men gjorde mig så himla rädd för mig själv och orolig för att nån skulle få reda på hur jag kände. I slutet av ettan träffade jag min pojkvän, och attackerna slutade nästan, kände mig aldrig ensam. Nu, några månader senare är jag iväg på ett utbytesår. Det är väldigt kul och jag har upplevt så mycket häftiga saker, men jag känner mig så himla ensam. Trots att jag har kvar min pojkvän, mina vänner och min familj(trots att den har splittrats aningen sen jag kom hit) och har fått flera nya vänner så känner jag mig ensammast i världen och ångestattackerna har börjat komma tillbaka. Häromdagen fick jag en såndär farlig igen när jag ville skära mig och släppa ut allt, och känner mig mer st

För ett tag sen började jag umgås allt mer med en killkompis som jag fortfarande träffar men vi är inte alls lika bra vänner. Jag började gilla honom och ibland kunde jag få för mig att han gillade mig tillbaka eftersom han inte hade samma relation till nån annan tjej som han hade till mig. Problemet var att jag misstänkte att en nära tjejkompis till mig gillade honom också, plus att mitt självförtroende är nere på botten så jag fick alltid mig själv att tänka ”varför skulle han gilla mig?”. Jag intalade mig själv att jag inte gillade honom och försökte se allt dåligt hos honom för att komma över han. Det funkade och det är jag glad för.

Angående fester så har jag varit i samma sits som dig , och är typ fortfarade det. Festar dock mer nu än innan gymnasiet. Tror gymnasiet är vändpunkten för de flesta. Se till att lära känna så många som möjligt, inte bara folk som ser ut att ha status och festa mycket 🙂

Jag rodnar också ganska ofta dock kan jag koppla det till något som jag kanske tycker är jobbigt eller pinsamt. Fast det är fortfarande saker som de flesta andra inte skulle rodnat över. Ofta så tänker jag fan jag får inte rodna nu och då blir jag som en tomat direkt typ….det suger verkligen.

det är verkligen något av det värsta jag har varit med om, jag har suttit fastklistrad vid telefonen dag in och dag ut och bara väntat på det hemska samtalet. Jag är glad att din vän mår bra, och det är riktigt tråkigt att han vill ut igen. Att bara sitta och vänta på vad som komma skall gör en så sjukt galen. Hoppas att min vän kommer tillbaka hel och fin, och jag hoppas att även din vän klarar sig när/om han ger sig ut igen!

Det är verkligen skönt att veta att man inte är ensam om det här.
Kram

Känner igen mig SÅ mycket. Den senaste tiden, ja nästan det senaste året, har jag mått så jävla dåligt. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Som du skriver har vi trots allt de förutsättningarna vi har och att vi då inte borde känna så här. Läser många kommentarer om att söka hjälp hos en psykolog (inte riktade mot mig, utan mot dig då, men eftersom jag känner igen mig i dig kan tar jag åt mig). Men det känns inte som jag ”förtjänar det”. Det finns folk som mår SÅ mycket sämre och som också har sämre förutsättningar och då känner jag att jag har ingen rätt att känna denna ångesten jag gör. Jag känner mig så självisk när jag får denna ångesten och mår så dåligt, förstår ni? Jag borde liksom inte känna såhär.

Ändå mår jag så jäkla dåligt på något vis. Vissa kvällar ligger jag och gråter i min ensamhet, jag bara ligger i sängen och gråter. Vissa nätter kan jag inte sova och ligger bara i sängen en hel natt och tänker på hur dåligt jag mår. Men det är liksom inget jag pratar om. Ingen vet någonting, jag håller allt för mig själv. Jag gråter i smyg och mår dåligt när ingen ser. Ingen behöver få veta eftersom jag inte förväntas må dåligt. Jag har ett bra liv och jag är inte den personen av alla som bör må dåligt.

Åh jag vet precis hur det känns! Kan kanske inte bidra med någon hjälp direkt, men du är verkligen inte ensam! Känner mig alltid så himla ensam, och hatar min kropp. Har alltid varit ”kurvig” för att sätta det fint och är så trött på att alltid träna så mycket och ALDRIG få/se resultat. Känns så ovärt då liksom. Bara vet att du inte behöver känna dig ensam, andra(jag) finns där ute och är ensamma med dig. <3

Jag tar studenten nästa år och vill ha någon med mig till Australien, du kan ju alltid hojta! 😀 / finest.se/juliawesters

Fina fina Ellinor du gör mig verkligen starkare, och du är en så fantastisk människa som verkligen uppmuntrar alla att dom ska må bra. De flesta bloggare tar inte upp såna här ”djupa” samtalsämnen men det känns så bra att det är någon som gör det och det gör att du känns mänsklig (inte för att du inte gjorde det innan!) .

Nu måste jag skriva av mig. Jag och min kompis har alltid varit jättenära och vi träffades alltid på helgerna trots att vi gick i samma klass i nian. Nu när vi går i gymnasiet så blir det ju att man inte träffas lika mycket, vilket är okej. Men nu efter det har gått ett tag har jag insett att hon nog inte ens vill träffas, hon sätter alltid andra före mig och jag känner mig oälskad på ett sätt. Varje helg åker hon till sin pojkvän och hon har aldrig tid för mig. Och sen någon gång när hennes kille inte kunde träffas så tar hon för givet att jag kan träffas. Det stör mig och det ligger som en taggig taggbuskeboll inom mig. Kanske inte är stort problem för många men för mig känns det som min egen syrra ignorerar mig. Extremt störande.

Jag har mått dåligt ett bra tag nu och det är jag jävligt trött på. I somras fick jag diagnosen anorexia och sen dess har jag egentligen mått piss. Utsidan är frisk men insidan är förjävligt trasig. Jag gick upp i vikt jättesnabbt efter jag hade gått ner så jag såg frisk ut på två tre månader och den återhämtningen kan ta år. Men eftersom jag blev frisk på utsidan så snabbt har jag aldrig fått hjälp med min insida. Alla hjärnspöken sitter kvar och jag blir livrädd när jag tänker på att dom kanske kommer sitta kvar i resten av mitt liv. Jag blir dessutom jättestressad över alla saker omkring mig, det kan vara småsaker som ändå lägger som ett blytäcke över mig. Jag får alltid panikångest och då sitter jag bara och försöker andas samtidigt som tårarna rinner. Men jag har alltid varit den som är stark och får en knuff på axeln istället för en kram för att ”du är så stark så du klara det ändå”. Jag har aldrig gråtit inför någon för det anses som svagt och jag orkar inte mer nu. Jag bara orkar inte mer. Det känns så jävla jobbigt. Och jag vet på riktigt inte hur jag ska göra, jag vet inte hur jag ska lösa det här.. Och kommer jag känna ångest hela mitt liv så vet ja inte vad jag ska ta mig till, snälla Ellinor vet du nåt som hjälper?<3 tack<3

Känner igen mig så himla mycket i allt detta.. Kunde varit jag som skrivit det, så himla skönt på något vis att alla går igenom samma saker, man känner sig inte lika ensam, även fast man har vänner som bryr sig och stöttar är det inte riktigt samma sak. Förändras dom inte första gången gör dom det oftast inte andra gången heller, någon gång måste det vara slut på andra chanser. VI MÅSTE TÄNKA PÅ OSS SJÄLVA, VI ÄR VIKTIGA, SOM FAN!

Ja, ja, jag känner igen mig. I precis allt du skriver. Idag är har jag i alla fall i viss mån återhämtat mig. Jag insåg att inget av det jag faktiskt gjorde hjälpte. Jag mådde inte bättre av det och att sitta där och kräkas varenda dag fick mig inte att må bättre. Kanske att jag under några sekunder eller minuter tyckte det, men inte efteråt och absolut inte nu i efterhand. Det dumma var att jag var ensam om det, jag berättade det inte för någon, gick aldrig till någon psykolog och fick aldrig någon hjälp. Tills JAG själv insåg att det jag håller på med fungerar inte. Det håller inte, det går inte mer. Jag började sakta men säkert övertala mig själv om att jag är fan bra som jag är. Jag SKITER i vad andra tycker om min kropp och hur de ser på mig. Jag ORKAR inte skära mig mer och ligga sömnlös och gråtandes om nätterna. Därför började jag sakta men säkert ta avstånd från rakhyveln, undvika de där fingrarna i halsen, skita i alla andra och bara fokusera på mig själv och mitt välmående. Det är svårt, det är jävligt svårt, att komma ur det man hamnat i. Men så fort man inser det själv och inser att det man inte gör får en att må bättre, på riktigt, på kommer man ur det. Och när man lyckats sluta på riktigt känns det SÅ JÄVLA BRA. jag lovar dig, det känns bättre. Oavsett brist på äkta vänner eller att tanken att fortfarande vara meningslös, så känns det lite bättre inombords. Och nya vänner hittar man, jag lovar. Nu har jag inte rört rakhyveln på flera år och kräkt har jag inte heller gjort. Jag äter fortfarande inte tillräckligt men har mer och mer börjat uppskatta maten jag stoppar i mig. Gör det du också! Ät det du tycker om och BEHÅLL det. LÅT BLI fingarana i halsen och ät den underbara nutellan, den smaskiga kladdkakan eller den mumsiga spagettin, vad vet jag.

Det är lätt att säga det såhär, men tro mig, det blir bättre och man kan ta sig ur det. Det går, jag lovar. Bestäm dig för att det du gör är fel och bestäm dig för att du är BRA.

Sedan det faktum att ja

Åh om du ser detta så skriv till mig eller något på instagram! @hildalindgren

Då hoppas jag att du ser detta haha! 😀 hildalindgren@instagram eller hhhildaaa@live.se 🙂

Jag mår bra, jag är glad och jag ler till allt och alla. Men fan, egentligen så mår jag inge bra alls. Jag är stressad över framtiden, vad jag verkligen vill göra, vad jag vill jobba med vart jag vill bo. Jag är rädd för att dom har hittat något i min mamma som inte ska finnas där, en knöl. Jag är så jävla rädd att förlora henne. SÅ RÄDD. Jag drömmer om att jobba som weddingplanner men vet inte hur jag ska ta mig dit vilket gör på riktigt ont i hjärtat. Jag blir förbannad när ingen ser mig, ingen lyssnar och alla bara tror. Hallå, jag finns också och jag mår inge bra! Jag gråter när jag inser att jag kanske aldrig kommer träffa honom, även fast att jag intalar mig det. Men när och vart ska jag träffa honom? I den här lilla hålan där alla har stämplat alla och det finns ingen man kan lita på? Jag är så arg på mig själv för att jag inte kan följa mitt hjärta och jag är så arg att allt ska kosta pengar. Jag vill upptäcka världen, precis som du har gjort. Bara åka iväg med någon som jag inte ens känner. Bara få träffa andra människor, inspireras, må bra. Men istället sitter jag här, i mitt lilla jävla rum, i den lilla jävla staden som bara kväver mig. Och ja. Jag är både rädd och stressad över livet. Efter regn kommer solsken men nu har jag väntat på det där jävla solskenet alldeles för länge så snart orkar jag inte mer.

Och nu vill jag avsluta med att säga att vilken fantastisk människa du är Ellinor! En stor förebild som ger så mycket inspiration. Tack för att du gjorde detta. Och tack för att jag fick skriva av mig, även fast att någon kanske aldrig kommer läsa det så är jag tacksam i alla fall. Tack.

Emelie, du har hela livet framför dig, du är bara 20 år gammal, du är i en svacka där dina 20 år väller över dig som vågor. Nu är tiden för dig att hitta inspiration. Det enda du behöver göra är att tänka positivt! Att gråta kan vara behövligt men till en viss grad, men vad är det egentligen du vill i livet? Ta kontrollen över dig själv, du är ingen annans än din och varför ska du bry dig om vad andra tycker om dig för du är ju du och ingen kan ta dig ifrån dig? Du är en viktig människa på jorden som har gått igenom tunga saker men det borde inte stoppa dig för du har hela livet framför dig som du bara du kan bestämma över! Och dessa år blir riktigt jävla bra år som skiner över de tidigare!! Vad vill du? vad inspirerar dig? Vad blir du glad av? Våga göra det som gör dig glad man får vara egoistisk.

Vem är det egentligen som har ätstörningar? vem gjorde så att du började? JO, det var inte du själv som fick iden utan det var samhället och människorna runt omkring som gjorde det så det är inte ditt fel för du kände dig tvingad? Så du kan sluta nu för du ska ju TA tag i ditt egna liv som du själv bestämmer över och ingen annan. Vill du verkligen fortsätta leva ditt liv som alla andra skapar åt dig? Jag tror på dig och jag tror att du verkligen kommer att leva ditt liv som du vill dvs med glädje, lycka och skratt! Du kommer må bättre snart!! Lycka till <3 GÖR livet meningsfullt för dig för du vet vad som är meningsfullt i ditt liv!

just nu känns allt sämst typ. Skolan och träningen går bra, samt att jag har vänner som jag verkligen tycker om. Så egentligen borde jag väl inte ha någonting att klaga på, men ändå känns det som precis allt suger. Min kontakt med min pappa har jag börjat funderat allt mer och mer på.Vi hade en jättebra relation till varandra när jag var mindre tills han började missbruka droger. Vilket han gjorde från att jag var 6 år till 13 år. Så han missade mycket av min uppväxt, vilket suger. Vi kanske träffades max tre gånger under de sju åren. När han sedan slutade missbruka ville jag få tillbaka den relationen vi hade när jag var liten, men det verkade inte som han ville. Jag var så himla glad att jag hade fått min pappa tillbaka, men han brydde sig inte om mig kändes det som. Jag är nu 16 år och pratar med min pappa max en gång varannan vecka. Det suger. Även min storasyster har missbrukat droger och gör det fortfarande. Min pappa hade även ett återfall förra hösten och tog en överdos, men överlevde. Jag önskar att jag kunde prata med mina kompisar om detta men det går bara inte. Jag har inte ens berättat för min närmsta kompisen om mina pappa, vår relation och hans missbruk. För jag skäms över det.

Så Stolt att du vågade berätta det för oss. Så stolt. Jag hoppas att din pappa vill få samma relation med dig igen och jag hoppas att din storasyster inser vad hon gör och kommer ur det. Jag, och många fler finns här om du vill prata. Även fast att jag inte ibland är så bra på att formulera mig i ord så är jag en jävel på att lyssna. Stor kram!

Tack för svaret! Jag har ätit jasmine 28’s motsvarighet cleosensa 28 (samma ämnen som i jasmine alltså, säger barnmorskan )i 3 månader, men har inte märkt någon skillnad än.. Hur lång tid tog det innan det hjälpte för dig? Tack så mycket, hoppas att få bukt på det <3

Okej. Så jag kan inte sluta tänka på mitt ex som dumpa mig i april. Han har behandlat mig som skit efteråt verkligen, utnyttjat mig m.m. Vi går i samma skola. Jag hyser inga känslor om honom, tycker inte om honom alls men jag bryr mig antagligen om honom eftersom jag kan inte sluta leta efter honom i skolan, typ som att han ska se mig och hur mycket bättre jag är än honom. Det är jobbigt och jag är så less på att ha honom i huvudet.

Sen i min kompiskrets, överreagerar säkert, som vanligt. Men jag känner mig så åtsidolagd. Det jag säger är mindre viktigt jag är inte lika rolig osv. När man börjar tänka på sånt kan man inte sluta och det är så jobbigt. Ni gör ju har ju inga stora problem alls. Men dom jag har är störst i mitt liv. Och de tynger ordentligt inom mig ändå. Som HSP person så tar allt lite hårdare

så skönt att höra att det bara inte är jag som rodnar för ingenting… hoppas att det blir bättre med tiden!

Detta är väl kanske inte världens problem men det tynger mig ändå. Befinner mig i sydney med 3 andra tjejer som jag i princip träffade på flygplatsen. Kände de alltså inte innan. Började jobba på ett stall nu i måndags och jag trivs otroligt bra och en av tjejerna jobbar där också. Dock så tar jag dragit på mig världens halsfluss då kan knapp svälja, har verkligen svinont i halsen, har inte kunnat äta på flera dagar och har 40 graders feber. Kämpade mig till jobbet tisdagen och onsdagen trotts detta men i torsdags gick det verkligen inte så sjukanmälde mig då och idag igen, fredag. Men till saken då, denna tjejen som jag jobbar med (och åkte hit med) är SVIN förbannad på mig för att jag inte jobbar. Hon snackar skit om mig med de andra tjejerna om att jag är helt dum i huvudet som jobbar 3 dagar på ett nytt jobb och sedan sjukanmäler mig, hon är arg på mig för att jag låter under natten, du vet när man är sjuk och slemmig andas man högre/snarkar, detta anser hon är MITT fel. Inte en enda gång har hon frågat hur jag mår. Hon blir bara arg när jag säger att jag inte kan jobba osvosvosv. Blir så ledsen att en människa kan vara så egoistisk och respektlös.

Måste börja med att säga att du är såå stark, som dels har orkat allt detdära helvetet och varit skadefri i 416dagar. Det är SÅ bra gjort!
Känner igen mig i vad du skriver när du får ångestattacker,gråter ofta och somnar ofta med gråtandes. Känner även igen mig i att man började skada sig själv & sluta äta för att någon sa något som fastnade direkt. Men du är sjukt grym och fin precis som du är och om du behöver prata med någon kan du alltid skriva till mig på kik (emmaskuum). Ta hand om dig fina du! <3

Du är fin precis som du är!

Vill bara krama dig och säga att du är så stark, som vågar berätta det här hur du känner. Du kanske kan gå till en psykolog där du kanske kan gå kbt (kognitiv beteeneterapi) vet själv inte hur det är, men har läst mycket om det och det brukar funka för många sen har jag även sett här i Ellinors kommentarsfält några som har gått kbt och det har hjälpt för de.
Du kan ju börja med att prata om det med dina vänner eller föräldrar så att de kan hjälpa dig att söka hjälp, för du ska inte behöva ha en ångest hela livet. Jag tror på dig, du kommer klara dig ur dethär och förmodligen må mycket bättre! <3

Det här problemet kanske inte är jättestort för andra, men det är det för dig och det är det som spelar någon roll. Läste här under någon som hade gett tips och kan bara instämma, har du ett speciellt intresse (och pengar för att göra intresset) gör det och gå fram till någon och säg hej bara, småprata lite så kanske det går vägen, kanske börja kommentera någons instagram bild om du tycker den personer ser fin ut, har ett intressant liv eller så. Börja prata lite så så kanske det leder till andra saker. Hoppas det löser sig, annars om du behöver någon att prata med (eller bara lära känna någon ny) kan du skriva till mig på kik, emmaskuum. Jag är 18år. Ta hand om dig!

Känner igen mig så mycket, kan sitta i ett rum fullt med människor och känna mig som världens ensammaste människa. Samma som du säger så kommer ångesten tillbaka varje dag, främst nätter men även dagar och tårarna rinner, i min ensamhet. Har även skurit mig när det varit för jobbigt, svårt att hantera. Men om du kan, försök att inte testa igen. Det är hemskt och det är lätt att man hamnar i en ond spiral som sen leder till ett beroende, för smärtan försvinner för stunden från huvudet till en kroppsdel och man tänker inte på ångesten under en liten stund, men sen kommer den komma tillbaka. Vad jag förstår det som är du på ett utbytesår nu? om du är det kanske du kan söka kbt (kognitiv beteendeterapi) på nätet då det finns hjälp att få via internet, vet dock inte hur det går till men du kanske kan ge det ett försök.

Dina vänner/familj (vem du än pratar med) kommer med stor sannolikhet inte tycka att du är ett psykfall, visst vissa kan ha svårt att förstå eller veta vad man ska säga tillbaka och din familj kanske kommer bli besviken för att du inte sagt något innan och ledsna för de vill ju att du ska må bra. Så om du känner dig redo för att berätta för någon, gör det. De kommer inte döma dig utan bara vilja hjälpa dig så att du kan må bättre snart.

Ta hand om dig!

Hej, känner igen mig så mycket i vad du skriver.

Det är inte ditt fel att du mår så här, för du är tillräckligt bra. Det kan bara bli såhär ibland utan att man har någon anledning till det.
Men när du får en sådan ångest, går ut från klassrummet om det blir för jobbigt, ta ett glas vatten, sätt dig ner någonstans där det är lugnt och tyst och tänk på din andning. Sätt din hand på magen och bara fokusera på andningen. Annars om du har hörlurar, sätt på din favoritlåt och blunda och lyssna dig in i låten.

Sen om du vill ha hjälp mer proffesionellt så kan du gå till en psykolog där de kanske kan hjälpa dig att komma ur ångesten och ditt tankemönster. Ta hand om dig fina du och hoppas tipsen hjälper något iaf!

Hej Hannah! Jag förstår lite din känsla.. Jag är tillsammans med en kille, han var min bästa killkompis innan dock! Vi har träffats ett tag och blev tillsammans på riktigt för bara några dagar sen. I början pratade vi nonstop, sågs nästan varje dag och han hörde typ alltid av sig först. Nu har det blivit mindre och mindre, vi snackar någon gång per dag och syns någon gång i veckan! Ibland kan han också känns sjukt frånvarande och jag förstår din känsla för ifall man tycker om någon så att det nästan gör ont i hjärtat så vill man bara prata med denna hela tiden och det är bara den personens uppmärksamhet som räknas. Särskilt ifall man har haft en dålig dag och han intr har skrivit så kan allt bara kännas galet hopplöst. Men jag har insett att för att relation ska funka kan man inte prata exakt hela tiden, man måste kunna fungera utan varandra fast det ibland känns som man inte FUNGERAR utan den andra. Ni har ändå varit tillsammans en längre tid och det blir det ju lätt att man blir bekväm. Så fokusera på dit själv, kolla inte mobilen från honom hela tiden, gör allt du ska och bli glad när han hör av sig. Ifall du alltid är den som skriver så blir det inte så intressant, så vänta ut honom och låt inte han bestämma ditt humör. Och ifall han skulle fortsätta så och inte riktigt visa uppskattning så prata med honom! Det kan känns krävande och läskigt men säg att du behöver hans tid och omtanke och ifall han intr kan ge dig det så kan han inte heller ge dig det du behöver. Det känns galet läskigt för det känns som att du kan förlora honom men ifall han nu är rätt för dig så kommer han fatta och börja kämpa lite mer igen! Hoppas det löser sig, kram

känner så mycket närhet och kärlek här. tack ellinor! för att jag och massa andra fick lätta på hjärtat i ett anonymt forum

Jag har väldigt länge haft ångest över hur jag ser ut. Alltid känt mig äcklig och ful. Jag får ångest när jag äter och blir bara jävligt depp. När jag gick i lågstadiet började allt med att jag blev ”mobbad” för att jag var tjock, dom som sa alla dessa elaka saker kallade jag även mina vänner. Allt var så upp och ner då. Ibland va dom snälla men flr det mesta så tryckte dom ner mig och ignorerade mig ofta. Folk frågar alltid varför jag umgicks med dom men dom var mina ända vänner liksom, hatade känslan att vara ensam så det var bara att bita ihop. Detta höll på till 6an då jag träffade mina nutvarande vänner. Dom som gör mig extra glad och alltid finns. Det var även perioden til sexan då jag gick ner runt 15 kg. Den perioden var bra. Sen har åren gått och jag har alltid mått smått dåligt över allt som hänt förr men nu en period börja jag svälta mig själv och mår så dåligt. Vill inte äta, får ångest av att sommaren kommer, får ångest av mat helt enkelt. Jag kan även säga att jag är 15 år, 174 cm lång och väger runt 60. Jag har alltid varit den tjocka tjejen i allas ögon. Hade såna här tankar redan runt 9 års åldern då jag fick höra en massa sånt. Vet inte vad man ska göra liksom. Blev ett väldigt långt och virrigt inlägg men aja

Jag vet att detta kanske inte klassas som ett problem efter vad allt ni har delat med er av (förresten, ni är alla så jäkla starka) men det är mitt lilla problem. Eller min längtan efter kärlek med andra ord. Jag har aldrig fått uppleva kärlek. Visst har det hänt en eller två saker på en fest men vem bryr sig egentligen om spontana kyssar man får som full? För egentligen är allt jag vill ha någon att somna och vakna tätt intill. Någon som orsakar konstanta fjärilar i magen. Någon som skickar det där sms:et kl.02.45. Jag vill bara ha någon. Är det för mycket begärt?

Ville bara skriva av mig. Och till alla er som vågar skriva av er om andra saker. NI ÄR BÄST.

Herregud, jag förstår att detta är jobbigt! Jag åkte till London med tre tjejer jag inte kände sedan innan, och det funkade inte så bra mellan oss heller, så jag förstår exakt hur jobbigt det kan vara. Men att snacka skit och vara arg på någon för att den är sjuk är ju efterblivet? Lova att du absolut inte tar åt dig utav detta, hon är ju uppenbarligen en extremt olycklig människa om detta är någon som hon stör sig på. Dessutom är det väl inte hennes problem om du är på jobbet eller inte? Hon är inte din chef och har ingenting att säga till om när det kommer till om du är på jobbet eller inte. Att vara sjuk och oroa sig över att någon snackar skit om en bakom ens rygg samt att behöva omge sig med människor som sprider dålig energi är ingen bra kombo. Usch, jag blir jättearg haha. Om du vågar så tycker jag verkligen att du ska säga till henne att lägga ner, för att vara en dålig kompis gynnar ingen alls.

Hoppas att det löser sig, och KRYA PÅ DIG!

mina föräldrar bråkar , hela tiden. konstant i stort sett och har gjort det hela mitt liv. jag är alltså 14 år. det är inte småbråk utan skrik hit och dit och ibland även slag. Idag är en sådan dag. jag låg och sov och vaknade av att pappa knuffade mamma så pass hårt att hon bokstavligen måste flugit in i väggen. sedan stod jag och tjuvlyssnade på deras bråk. pappa är världens svartsjukaste och tror alltid att mamma är otrogen, han kollar igenom hennes post,telefon , kollar upp henne på jobbet osv osv. Jag är dock övertygad över att han är / har varit otrogen mot mamma. en gång hittade jag även ett visitkort från typ strippor/horor(???) i hans plånbok.. Mamma ljuger hela tiden för honom känns det som ,eller hon går honom bakom ryggen när det gäller pengar. för om jag förstått allt rätt så har vi extremt dålig ekonomi och jätte mycket skulder. mamma tar olika lån hela tiden för att kunna betala, och det ljuger hon om för pappa. pappa är även typ beronde av spel, ni vet tips och sånt så han spelar bort alla våra pengar. och jag är så less på detta , jag orkar inte mer jag känner mig helt förstörd och gråter hela tiden kan inte fokusera på något och jag vill så gärna att de ska skiljas. Det har jag till och med sagt, men mamma säger att vi inte har råd att flytta. jag orkar inte bo så här längre. jag har så himla mycket ångest pågrund av detta , jag orkar verkligen inte mer. snälla någon hjälp mig vad ska jag göra

är en tjej på 15. blev tillsammans med en kille, va tillsammans lite till & från (för ca 1-2 år sen & höll på ca 1år) men vi älskade varann endå. Han gjorde sedan slut efter att han hållt på med en annan tjej, på sms.. ja hur omoget? men men, han börja snacka skit osv med mina så kallade ”ex-bästisar” , bakom min rygg, om min kropp, jag menar, jag VET hur min kropp ser ut? det viktigaste är väl endå att jag är nöjd med den?? efter det va jag ”på g” med min bästavän(kille) som jag gillade väldigt mycket men samtidigt gillar jag fortfarande mitt ex?(som då visste att jag va på g med en annan men fortsatte att säga underbara koenterer osv, som jag såklart föll för) HUR kan jag inte släppt honom efter alla dessa kommentarer om min kropp. Jag älskar samtidigt honom(min bästavän)- han som får mig att känna fjärilar i magen, svartsjuk när jag ser han med andra tjejer osv. Är det fel att bli tillsammans med någon om man har känslor för sitt ex? Jag vet inte. Men jag orkar inte, vill inte vänta på att han ska bli min. Vad ska jag göra?

Klickar in här för att inte känna mig ensam. Ellinor, tack. Du är fantastisk för detta. Att få ta del av andras berättelser, och samtidigt dela med sig av det som man sitter här och försöker spy ut i ett tappert försök med fingrarna i halsen. Jag vägrar idag. Skakar som ett jävla asplöv, men idag är jag INTE ENSAM och idag vägrar jag. Jag vet om att jag är värd bättre än såhär, men ändå slutar jag upp här, ändå. Allt för ofta. Jag vill inte. Men jag vet inte hur man ska se sitt eget värde när hjärnspökena knackar en på axeln och säger att man måste bli lite finare. Framstå som lite bättre. Du är inte nog. Du är inte tillräcklig. Det kanske är så det är tänker man, rycker på axlarna och suckar ihjäl sig på badrumsgolvet varje gång. Jag vet inte hur mycket man orkar ta? När kommer vändpunkten. När fan kommer vändningen för oss allihop, jag behöver den. Jag behöver den så jävla mycket nu och orkar inte leva såhär mer

låter som min familj för några år sedan…. men du, det blir bättre!! min mamma sa även att hon inte skulle ha råd och flytta och skaffa eget och därför ville hon inte skilja sig. Men det löser sig alltid! Nu bor vi i ny lägenhet och de är skilda, vi har fortfarande problem men jag är så himla glad att de valde att skilja sig till slut. Man får ta hjälp av vänner och familj, din mamma får söka hjälp hos dem. ingen äkta vän eller familj säger när till det.. och det blir bättre ska du se, berätta allt du känner för dina föräldrar, även om de inte riktigt lyssnar, säg det flera gånger!! för dessa omständigheter mår ingen bra utav! kram

Jag känner mig så himla ensam. Bara ensam. Jag har några vänner, och de är alla väldigt bra vänner, men de bor så långt bort, då jag går i skolan på annan ort. När jag tränar i grupp kan jag prata med andra tonåringar men så fort någon ”bättre” kommer blir jag ensam. Som om jag bara finns där för dem när bästisen inte är där, som om jag är nån dörrmatta för dem. Jag känner mig hela tiden annorlunda, även om jag inte sticker ut allt för mycket. Varje dag har jag den där känslan i magen att det inte är meningen att jag ska vara här, att jag egentligen tillhör en annan planet, en annan galax. Att mina tankar är för annorlunda, att jag tänker för mycket, på annorlunda saker, att jag har för konstiga intressen. Jag får ont i huvudet av människor, för att jag skär mig så mycket med dem, precis som i en sås. Kanske umgås jag med fel personer, kanske kommer det att försvinna när jag hittar min rätta plats. Jag vet att det här är så himla små problem, jämfört med andras, men jag ville ändå dela med mig. Det finns väl andra som jag? Som inte hittat sin plats än, som inte tillhör något gäng, eller någonstans, utan bara finns, fast med oändliga tankar, ensam.

jag vill resa efter studenten!!!! är i samma sits som dig, heter backamanda på instagram 🙂

Känner igen mig så mycket i det du beskriver.. Kände exakt så för några månader sedan. Man gick runt och längtade och längtade och alla ens kompisar svarade med klyschor som ”det kommer när det minst anar det” och liknande, och jag tänkte alltid att det var skitsnack. Jag hade nästan gett upp, tänkte att jag skulle leva ensam och totalt strunta i killar (jag är 18 år, och hade aldrig varit kär). Men plötsligt så stod han där. Det började trevande, som vänner. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, utan det byggdes upp. Men nu, nu har han hela mig. Han har mitt hjärta och jag har hans. Så ja, mitt svar på ditt inlägg är väl; det kommer. Jag lovar dig att du kommer att hitta någon som får ditt hjärta att slå 100 slag/ sekund och som ger dig fjärilar i magen. Låt det ta den tid det tar.
Dock är du precis lika fin med eller utan en pojke, glöm aldrig det! Kram

Vet inte hur jag ska börja, är inte den som öppnar upp mig men är så jävla ensam just nu och har ingen aning om vad jag ska göra så here we go.
Förra helgen var jag på fest tillsammans med min bästa vän och en annan. Vi brukar aldrig gå på festerna här i byn då vi ogillar folket men hon andra va här på besök från Norge och ville så gärna att vi skulle hänga med henne till festen so that’s what we did. De kommer en kille till festen tillsammans med en annan vän till mig. Jag frågar henne om honom och får svar. Han är singel. Jag berättar för min bästa vän att jag tycker denna killen är jävligt snygg och så här och hon sitter och spanar in någon annan. Senare på kvällen hånglar hon med killen hon spanat in hela kvällen och jag finner mod att fråga han jag tyckte var snygg om hans instagram. Jag börjar följa honom där, han? Ja han börjar följa henne. Fine. Han är inte intresserad. Det är inget jag kan ändra på direkt. Nästa dag blir min bästa vän inbjuden på en annan fest i byn av killen hon hånglade med kvällen innan. Vi bestämmer att dra dit. Hela dagen fortsatte jag snacka om den här killen för jag tyckte ju fortfarande att han såg bra ut. När natten närmade sig frågade HON honom en puss och dem pussades. Min bästa vän pussar killen jag tjatat om. Alla gånger jag hålt mig bort från att bara prata med killar för att hon sagt att hon tycker de ser bra ut.
Med lite pushningar från min andra vän som kom till den förgående festen med den här killen så konfronterar jag min bästa vän ang pussen därav hon svarar att hon inte vet vad hon höll på med och att hon var dum i huvudet. Desto längre tid vi spenderade på festen desto mer märkte man att han hade ett intresse för henne och jag var osynlig. Inte ens när jag försökte prata med honom kollade han på mig, utan på henne. Igår fick jag reda på att de fortsatt hålla kontakt både på Facebook och snapchat och igår fick dem varandras nummer. Vi drog iväg på en fest med honom. Och nu var de inte bara han som vissa ett intresse.

hej ellinor och alla andra!
jag har mått dåligt under en lång tid, högstadietiden och det var framför allt mitt egna fel. Jag blev backstabbad av mina vänner i 5:an och det gjorde att tron på mig själv försvann helt. tänkte att ingen ville vara med mig och stängde av helt. Sökte mig till andra kompisar men klev in i helt fel umgänge, hade tappat bort mig själv och ville vara någon annan för att jag tyckte att det var fel på mig för att jag hade ju förlorat mina vänner. Det här gjorde att jag stängde ut mig själv från skolan, satt på toan på rasterna och grät och tyckte så synd om mig själv. Just nu i dagsläget har jag hittat tillbaka till den jag är. Men tankarna sitter fortfarande kvar, att jag inte duger och att jag måste vara någon annan för att kunna duga. Har ett stort krav på mig själv. tänker mycket på vad jag ska säga och om det blir tyst osv. Är en person som har väldigt lätt för att bjuda på mig själv och älskar att driva med folk och att ha djupa samtal. Men det känns fel att vara den, får den känslan varje gång jag beter mig barnsligt och jag vet inte hur jag ska göra mig av med den. En till grej är att jag alltid ska hitta nya fel på mig själv, jag vet om att egentligen är det inget fel på mig. Har gått till psykolog länge nu och jag är less, vill hjälpa mig själv, må bra med den jag är och inte tänka att jag är konstig, bara slappna av liksom.

Hej! Vet inte om någon kommer se det här då jag är lite sent ute då jag hörde om detta i eran podd idag men ger det ett försök.
Jag hade varit tsm med en tjej i nästan ett år då hon gjorde slut för att hon sa att hon inte var kär i mig längre. Och det är ju ganska vanligt men mitt problem är att hon sa att hon fortfarande älskar mig och inte riktigt hade nån anledning till varför vi skulle göra slut. Hon sa att det kanske skulle bli vi senare i livet och att hon önskar att vi trättats om några år så vi kunde leva vårat vuxna liv tillsamans. Efter ett tag så kom det fram att hon ville uppleva sina drömmar vilket skulle innebära att vi var ifrån varandra väldigt mycket och då vill hon inte ha mig i tankarna. Men hon hade svårt att sluta skriva till mig men nu är det mer än 2 veckor sedan vi pratat. Det sista jag frågade var om jag kunde sluta hoppas på att det skulle bli vi igen och då svarade hon att jag inte skulle göra det men inte skulle tänka på henne så mkt. Och hur ska jag göra det ifall det är tjejen jag vill leva med och det kanske finns en liten chans att det blir vi igen. Jag vet att det är sämre att hoppas men kan inte göra något åt det. Mår jätte dåligt även på jobbet vilket gör det svårare eftersom jag inte kan släppa ut alla känslor. Allt är så oklart vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag vet inte vad som är fel på mig?
Jag har alltid och är alltid den positiva men på den senaste tiden har jag mått dåligt. Jag bryter ihop flera gånger om dagen, gråter i duschen så att ingen ska märka. Jag har ingen jag faktiskt kan prata med detta om och jag vet inte om jag ens vill/våga det. Det känns som jag satt upp en fasad som bara blir högre och högre. Jag känner mig som en tickande bomb och jag vet inte hur länge till jag står ut. Vad är det för fel på mig?

Du är inte ensam. kände likadant nyligen men vågade tillslut öppna mig för en kompis efter att min mamma försökt få mig att göra det. Nu hjälper min kompis mig dagligen när jag känner mig nera pga allt som har hänt. Trodde aldrig det skulle göra så stor skillnad men även om det inte löser allt så känns det skönt att bara prata med någon. Trodde aldrig någon av mina vänner skulle bry sig så mkt om mig.

Skriver några dagar efter… Men i alla fall. Jag och mitt ex va tsm i 3 år, men det jag inte såg just då var hur mycket han tryckte ner mig, han skulle ha kontroll. Jag va som hans ägodel. Han kunde kasta hur mkt skit som helst på mig och jag sa inte ett ord. Vart kallad hora, idiot, jag va dum i huvet, jag va egoistisk ALLT möjligt fick jag höra. Där stod jag och tog åt mig och till slut trodde jag nästan på honom. Han tog tabletter när jag skulle ut på krogen med mina vänner för han va så svartsjuk. Han hade inloggning till PRECIS allt jag va medlem i på nätet, till och med min internet bank på mobilen. För han skulle se vad jag handlat. Snacka om kontrollbehov. Så fort jag inte kunde hämta han från skolan så va jag en bitch och ego. Jag fick knappt inte göra nånting, och allt ja gjorde va fel eller dåligt. Jag grät och grät, stängde in mig på mitt rum nästan varje kväll (innan vi gjorde slut) och grät. Jag orkade inte, va hade jag gjort för att förtjäna de här? De vart jobbigt i skolan, men som tur var hade jag mina kompisar som fanns där alla timmar på dygnet. Tack vare dom klarade jag det här. Och det tog slut mellan oss för jag valde och åka på studentresa (år 2013), han kunde inte acceptera att jag skulle åka. Så han dissade mig.
Samma år träffade jag en ny kille, som va helt underbar. Efter att vi träffats i några månader så kom jag på han att han snackade med sitt ex, rena sex smsen, att hon skulle komma och hälsa på han osv. Vart givetvis ledsen men jag förlät, vet inte om det räknas som otrohet? I alla fall, efter 1 år som vi träffats fick jag reda på att han träffat en annan tjej samtidigt som mig, och haft sex med henne. Vart såklart ledsen igen. och dessutom ljög han för mig när jag frågade om det. Innan han berättade sanningen. Förlät det igen i alla fall. Och nu bara för ca. en månad sen hitta jag en bild i hans telefon (i mappen där raderade bilder hamnar på iPhone), på han och hans ex. Och jag frågade varför han hade den bilden i sin telefon. Han

Hej! jag hoppas att någon forfarande läser dessa kommentarer och dethär inlägget. Det är så att min mamma träffade en man, en man som hela tiden sa elaka saker till mig, skrev, smällde i bord, hotade att slå mig och som tryckte ner mitt självförtroende till botten totalt. han misshandlade mig och min mamma så mycket att det gjorde så ont, inte misshandla fysiskt utan psykiskt. och dessa spår sitter kvar i mig ännu trots att det var 3 år sedan de skiljde sig, men efter 8 år av psykisk misshandel släpper man inte det i första taget.jag var väldigt rädd för honom och gjorde allt för att slippa vara ensam hemma med honom. Många frågar varför inte mamma skiljde sig eller varför inte jag berättade för någon, har egentligen inget riktigt svar på det men jag tror att vi båda skämdes helt enkelt. vi var rädda för honom och skämdes, vi trodde att han hade rätt i det han sa till oss. Somsagt har jag inte släppt detta än, fortfarande kan jag få panikattacker så fort jag tänker på han, jag har otroligt dåligt självförtroende och det känns som att ingen förstår mig när jag berättar hur han behandlade mig och hur jag mådde. jag vill så otroligt gärna släppa denhär tiden nu och få vara glad på riktigt igen, men jag kan bara inte. snälla hjälp mig ellinor eller andra hur jag ska kunna släppa det som hänt.

Jag har ett problem, det handlar om mina föräldrar. Jag älskar mina föräldrar och förhoppningsvis älskar dom mig också. Dom är bra personer när dom är nyktra men direkt alkohol kommer med i bilden förvandlas dom till monster och varje gång dom dricker är jag så fruktansvärt rädd för dom. Dom dricker nästan varje helg och jag har en önskan och det är att dom skulle kunna dricka med måtta eller iallafall hantera det, men det gör dom inte. Varje gång dom dricker bråkar dom och jag vet inte hur många gånger dom sagt att dom ska skilja sig i fyllan. Varje gång de dricker låser jag in mig på mitt rum och försöker stänga av allt. Jag har sagt flera tusen gånger att jag HATAR då dom dricker men dom skiter i mig och forsätter bara, även fast jag varje gång sitter med tårar i ögonen framför dom och berättar hur mycket jag ogillar att dom dricker och hur rädd jag är för dom för mina föräldrar förändras till helt andra människor. Det värsta av allt är att ingen jag känner är i denna situation. INGEN av mina kompisar skulle förstå om jag berättade för dom. Min pojkvän säger bara att jag ska strunta i dom, men det går inte. Jag vågar aldrig ta hem någon kompis om mina föräldrar dricker och det känns som att då jag ska fara på fest är jag tvungen att dricka för att jag inte har någon bra förklaring till att jag inte kan, för i min stad är man tråkig om man inte dricker. Jag gillar inte alkohol, jag HATAR alkohol och det är mina föräldrars fel över att jag har den synen på just alkohol.

Hej! Detta kanske inte blir till någon vidare hjälp. Men jag är tjej och det är ju ibland rätt enkelt att sätta sig in i andra tjejers tänk kring killar, vi tänker ju trots allt rätt lika där. För det första, tråkigt att ni gjort slut och trist att det är av en sådan anledning… Jag får lite ont i hjärtat för din skull och känner verkligen medlidande. Tycker det är jobbigt att hon säger att du inte ska tappa hoppet om er två, medan hon är ute i världen och har kul. Det är som att hon håller dig lite på sängkanten, vilket kanske gör att du avstår från saker där hemma som du hade velat göra om ni inte haft denna relationen? Att du kanske alltid utgår från att det ska bli ni och gör val utifrån det? Jag menar, inget är ju ”hugget i sten”. Vill verkligen inte verka som jag vet allt om er nu haha, spånar bara lite och kanske väcker lite nya tankar hos dig 🙂 Det känns ju som hon väckt en del förhoppningar hos dig, men med all rätt kanske, för det verkar ju finnas chans att det ska bli ni och hon kanske inte vill att du ska göra något hemma som kommer påverka er relation i framtiden. Men ja, fortfarande lite taskigt gjort att låta dig vänta helt ovetande…

Jag skulle vilja veta mer, hur länge blir hon borta och liknande? Känns ju lite knepigt om det skulle vara i över ett år, och som sagt, nästan lite respektlöst mot dig. Självklart ska hon ju få tid att tänka igenom saker själv innan hon tar beslut som hon inte är riktigt säker på, men här handlade väl bara om att hon ville uppleva sina drömmar och inte om att hon tvivlade på er som par och behövde tänka? Eller kanske det är så att hon behöver lite tid för sig själv? Hur som helst, tycker jag det är lite tråkigt att hon inte tar med dig så att ni kan uppleva äventyren tillsammans. När hon ändå säger att hon älskar dig – vad är då haken? Kan du inte säga det till henne? Att (om du vill och om möjligheterna finns där för dig, såklart) du gärna kan tänka dig att hitta på någon av sakerna tillsammans med henne? Det finns ju

Alltså grejen är den att när vi gjorde slut så hade hon inte nån riktig anledning varför. Det hade hållt på nån månad att hon liksom försökt hålla sig undan lite och skyllde på att hon hade mkt att göra. Men det synade jag sen när hon fick jullov och ändå inte hade tid. Och då började jag ifrågasätta allt. Hon ville då ta en paus för att väcka känslorna men hon kunde inte hålla sig från att skriva till mig så det blev inte mkt till paus. Vet inte men det kanske var för att hon ville försöka få mig att tappa känslorna för henne så att det inte skulle bli lika jobbigt när hon gjorde slut. Eller så var det helt enkelt så att hon tappade dom där känslorna men fortfarande ville ha kvar mig i sitt liv. Hon sa nångång att hon önskade att hennes känslor skulle komma tillbaka.

Och om det där med drömmarna så vet hon inte hur många år det kan bli och senast vi pratade om det så skulle hon vara au pair iaf ett år och sedan kanske resa med sina kompisar. Så inget hon ville att jag skulle vara med på. Men jag har iaf sagt att jag ändå skulle vela ha ett förhållande så man vet att vi alltid har varandra men så kände inte hon. Jag vill ju också ut och resa med mina vänner men skulle gärna resa med henne också. Jag ville verkligen leva mitt liv med henne. Trivs bra hos henne med hennes familj och släkt.

Hon har väldigt svårt för att berätta om hur hon känner och varför hon känner saker. Frågar jag om hennes känslor så är ofta svaret, vet inte.

Hej alla! Vet inte om någon kommer att se detta nu men jag skriver ändå. Min pojkvän eller ja, han är inte det längre.. Typ dumpade mig på kik häromdagen det kom väldigt plötsligt, men jag antar att han har tappat känslorna. Jag känner mig jätteledsen inombords men faktiskt inte gråtit sen han skrev det. Tyckte dock att det var väldigt onödigt att skriva på kik.. Då vi ändå är så pass tighta. Men vi ska träffas och prata om det, det kommer bli jobbigt kan jag säga. Vet inte vad man ska säga då liksom? Det som jag vill komma fram till är att han och jag var bästa vänner innan vi blev tillsammans och han var den enda killen jag kunde prata om allt med. Vad kommer hända nu? Kommer vi aldrig kunna bli lika bra vänner? Kommer vi aldrig kunna prata om allt igen? Han skrev att han fortfarande ville ha mig som bästa vän men inte på förhållandenivå. Skulle vara sjukt tacksam för svar

Hej, jag måste bara säga att jag känner igen mig i exakt allt du skriver. Min uppväxt var i princip likadan, förlorade mina gamla vännner och kom in i fel umgängen och mitt självförtroende var på botten. Jag satt och grät på toan i skolan i princip varje dag och mådde så sjukt dåligt. Jag har precis som du hittat tillbaka till mig själv och är också den där personen som alltid är oseriös och piggar upp folk trots att jag mår så jävla dåligt över mig själv, och jag tror att det är ärr från vår uppväxt. Jag har egentligen inget bra svar jag ville vara påminna dig om att du inte är ensam och berätta hur skönt det var för mig att läsa detta och inse att jag inte heller är ensam. Jag tror att vi måste rädda oss själva, all skit vi har gått igenom har gjort oss så otroligt mycket starkare och vi måste helt enkelt rädda oss själva. Om du vill snacka får du gärna skriva till mig på kik där jag heter feliciaasjostrand.
kram

jag är så jävla stolt över dig, över att du lyckades stå emot.
Jag mår också sjukt dåligt och behöver vändpunkten lika mycket som du, men så länge kan vi bara kämpa. Du ger mig hopp, jag är så stolt över dig.

Tyckte det här var så himla bra skrivet, känner igen mig otroligt mycket! Har själv träffat en hel del killar och också blivit behandlad dåligt, vilket jag tycker han har gjort mot dig. En kille som gillar en på riktigt SKA vilja visa upp dig för hela världen, berätta att du tillhör honom och älska dig över allt annat. Jag har själv varit med om jag jag prioriterat killen men han inte har prioriterat mig. Så sjukt jobbigt att inte vara säker på vart man har honom. Men som ”Moa” skrev så tycker jag också att du ska berätta exakt ALLT du känner, det är verkligen hur viktigt som helst!
Du får jättegärna uppdatera hur det har gott, är jättenyfiken! 🙂

Kära du, du är långt ifrån den dåliga kompisen. Att din ”bästavän” får för sig att det är okej för henne att bete sig så som hon har gjort mot dig förstår inte jag. Att hon inte kan visa den respekt som du visat henne alla gånger hon sagt att hon funnit intresse för någon är så sjukt jävla respektlöst. Du gjorde rätt som konfronterade henne, för vem fan gör sådär mot sin bästavän? Killen som du hade intresse för som istället föll för henne, får helt enkelt skylla sig själv. Du verkar som en jättesnäll och ärlig tjej. Att hon ens hade mage till att göra på så sätt är chockerande. Vore jag du skulle jag säga upp kontakten, för du behöver inte sådana vänner i ditt liv. Du lever en gång, tillbringa tiden med folk du älskar och som får dig att må bra. Massa kramar <3 <3 <3

Vilken fin och klok ide!
Hur mår jag just nu? Är det alltid så bra att känna efter? Just nu känner jag inte så mycket. Men när jag väl känner så har det oftast med mat att göra, herregud jag skäms ju nästan när jag skriver att jag får en oro känsla i kroppen när jag ska äta. Hjärnspökena som både bankar före och efter jag stoppat något i munnen kan ju ingen för utom jag höra. Det är som att det sitter en ängel och en djävul på mina axlar.. En sak som jag bland annat har lagt märke till hos mig själv är att jag tex känner mig otroligt dålig efter att ha ätit något som kallas för ”onyttigt”, vilket har gjort att jag tex tuggar chips eller godis för att sedan spotta ut, för att inte svälja det, utan bara själva saften, okej när jag skriver detta låter det helt sjuk, kanske är sjuk också vem vet? Jag blir så irriterad på mig själv, vad i hela världen alltså? Jag vet så jävla mycket att jag behöver äta för att må bra, vilket jag gör, men ändå hör jag denna förbannade jävla röst: Ätit inte detta, nej, sluta.
Träning är en stor del av mitt liv, utan träningen skulle jag nog inte orka med mig själv om jag ska vara ärlig, jag mår så mycket bättre, träning är som terapi för mig, jag går liksom in i någon slag bubbla där jag lägger in allt fokus på mig själv, en skön känsla och bara få släppa alla tankar man har.
Min mamma har jag inte så speciellt bra kontakt med, hon bor dessutom i en annan stad och har problem med alkoholen.. Jag kommer nog aldrig glömma när jag spelade fotboll som 7-16 åring, min mamma har aldrig och då menar jag ALDRIG varit på en ändå fotbollsmatch eller handbollsmatch som jag spelat. Snacka om och vara närvarande, fast det är väl ett val det också antar jag.. Jag glömmer aldrig hur jag minns när föräldrarna stod på sidan om och hejade på sina barn, jag tittade mig omkring men min mamma var inte där och gav mig en varm kram efter matchen. Inte ens på en ändå skolavslutning befann hon sig på plats. Så många gånger som vi bråkat, inte hörts av på månader

Det är ingen som förstår mig och det känns som att jag inte kan prata med någon om det. Min pojkvän vet att jag är ledsen på grund av det men han sitter mittemellan. Det är så att vi snart varit tillsammans i 1 år och det har verkligen varit det bästa året i mitt liv, vi är så otroligt lika på sättet och vi har alltid kul ihop. Vi flyttade ihop bara några veckor efter att vi vart ”officiella” och ingen av oss kände någon tvivel av det beslutet.
Hans föräldrar.. I början var dom hur gulliga som helst och bjöd över oss på fika osv men sen från ingenstans vändes allting (dom är ryssar så dom dricker mycket) det började med att hans mamma förklarade för mig efter ett antal shots att jag absolut inte var fin utan smink och att min piercing jag hade i läppen då var det fulaste hon någonsin sett. Jag vart ju självklart ledsen men försökte inte att tänka på det för det ända jag någonsin önskat är att ha en bra relation till min partners familj då jag inte hade det i ett tidigare förhållande. Jag trodde detta bara var en engångsgrej som hon råkade få ur sig på fyllan men det var bara början. Dom brukade oftast prata svenska med alla för att jag också skulle förstå men nu hade dom bestämt sig för att bara prata på ryska, min pojkvän översatte förstås men jag tyckte att det var konstigt, dom som hade varit så gulliga. En dag när vi var över på fika så pratade alla med varandra (ryska såklart) men från ingenstans började mamman prata svenska för att prata om min killes ex (dom hade då gjort slut ca 1,5 år innan han träffade mig och han vill inte ha någonting med henne att göra då hon var otrogen under en längre period och det vet hans föräldrar om). Efter allt detta så blev jag lite off från hans familj, vart inte så taggad på att träffa dom men gjorde det iaf. Tills för 2 veckor sedan. Han pappa hade tjatat i flera veckor att dom behövde prata om en viktig sak med min kille och jag fick redan då en dålig magkänsla och min magkänsla stämde. Dom hade pratat om mig, anklagat mig

tanken på skolan ger mig sån ångest så vill gråta samt bli vuxen så att skolan, betygssystemet och alla lärare kan försvinna ur mitt liv. Vet inte hur jag ska klara 3 år till.

Vet att detta inlägget är några dagar gammalt nu men har gått tillbaka och läst kommentarerna så många gånger. Även fast jag inte har kommenterat själv så har det hjälpt en del att bara läsa andras historier. Vill bara säga att detta var en så sjukt bra idé av dig, det tyckte min psykolog med. Du hjälper så många, du är verkligen grym!!

Hej Ellinor.
Jag vill bara börja med att säga att jag tycker du är en sån otroligt bra människa. Du är verkligen en förebild.
Igår tog det slut med min pojkvän som jag varit tillsammans med endast 2 månader. Vi har haft upp och ned gångar men ändå har det känns så bra i vissa lägen. När det är bra,ja då är det bra. Och även fast jag inte har haft det lätt i förhållandet har jag ändå varit kvar för jag har inte velat släppa honom.
Jag har lagt hela denna skuld på mig själv,jag vet inte om detta inlägg blir långt men jag behöver skriva av mig.
Jag har blivit riktigt sårad innan denna kille och har därför haft svårt att släppa in människor helt i mitt liv och verkligen lita på dem. Jag har blivit sur och ledsen för smågrejor,jag har ifrågasatt grejor som egentligen kanske inte är nödvändiga. Och mitt ex har varje gång vi tjafsat eller diskuterat något sagt att jag inte litar på honom alls,att jag är så känslig,överreagerar och sagt att ”detta kanske inte funkar” som en utväg. Och jag är en människa som värdesätter relationer mer än mitt ego. Vilket inte gynnat mig alls,då jag mår riktigt dåligt idag.
Jag har gråtit varje dag i en vecka snart och ögonen blöder för jag tycker verkligen om denna kille.
Det vi tjafsade om var en skitsak,som blev större. Han var tvungen att få tid och fundera och jag låg bara och vänta på honom och att han skulle bestämma sig.
Allt blev bra i tisdags då han sa att han vill va med mig för han älskar mig och tror på att allt kan bli bättre. Det var en lögn.
Jag fick höra av en ”kompis” att hon umgåtts med min kille lördagkväll med kompisar även fast han sagt att han inte ville va med mig för han behövde vara ensam och tänka. Jag tog upp det med honom och var såklart besviken på att han inte hade sagt något. Då släppte han bomben och berättade att efter dom tjejerna dragit hade det kommit två andra som sovit kvar där med dom. Han hade undanhållit det för mig. Jag blev besviken på att han sa att han funderade på att skriva till mig men

Precis som alla andra som kommenterat har jag också ett problem.. Eller itne ett problem egentligen utan en jävla massa småsaker som gjort att bägaren ständigt rinner över. Jag är uppvuxen i en stabil och trygg familj med bra ekonomi och allt man kan önska sig egentligen, definitionen av en bra familj i princip. Min mamma har dock väldigt kort stubin så att säga, det krävs inte mycket för att hon ska bli arg och när hon blir arg har hon svårt att kontrollera sin ilska. När jag började komma upp i tonåren så började jag och mamma bråka väldigt mycket. Jag är den typen som står på mig när nåt är fel och inte viker för lite motstånd och så fort jag tyckte att mamma blev arg på min 3 år äldre syster eller pappa blev det som naturligt för mig att ta striden mot mamma åt dem. Det slutade alltid med att det istället var jag och mamma som bråkade. Allt eskalerade och vi bråkade allt mer och mer och om allt fler saker, efter nåt år kunde det ibland gå 3 månader utan att vi förde en normal konversation utan att bråka. Jag lärde mig att stänga av känslor och att jag inte visa mig svag, jag grät inte en enda gång på 3 år. Under denna tiden dansade jag på hög nivå och hade en väldigt krävande och favoriserande danslärare som ständigt visade att jag var 2:a. Det var en tjej som hon alltid prioriterade före mig och jag slet arslet av mig för att bli lika bra. Jag stannade timmar i dansstudion och stretchade och övade tills sent på kvällarna. Dansen hade alltid varit min räddning och flykt från mammas stenhårda grepp, men när inte ens dansen var kul längre och bara krävande så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag tog ut mig så hårt att kroppen sa ifrån och jag hade ont i alla leder och muskler konstant i hela kroppen i ett halvår. Ofrivilligt slutade jag då på dansen som så länge hade varit min undnaflykt från verkligheten. Som vilken tonårstjej som helst hade jag dåligt självförtroende och behövde bekräftelse, men jag dög aldrig utan var jämnt nummer 2. Hemma var min syst

om du känner för att prata med någon, skriv till mig då! 0762009809 är mitt nummer. massa kramar <33
ps. inget är fel med dig!

En av mina närmaste kompisar är en supergullig tjej som jag har sjukt kul med. Men hon har en tendens till att trycka ner mig utan att tänka på det. Hon kan lägga kommentarer om mitt utseende elr saker som jag säger och sedan säga ”jag skojar ju bara! Var inte så känslig!” Och tro att det gör allt bra. Vet inte hur jag ska göra, alla mina närmaste kompisar är även vän med henne, så vill inte bråka? Men samtidigt ska man väl stå upp för sig själv? Känner bara att hon trycker ner mig o ger mig dåligt självförtroende, skitjobbigt när jag redan har ganska dåligt självförtroende…

Jag vet inte om jag bör skriva detta, om jag behöver hjälp eller om jag kanske borde hålla mig detta för mig själv. Jag vet inte om det är andras tankar, åsikter och ord som jag söker men jag tänker skriva detta ändå. Jag har aldrig sagt detta till någon förut, och då menar jag verkligen inte någon. Detta är mina tankar, känslor och hela mig. Jag skriver rakt ur min dagbok när jag kommer berätta detta och efter att jag skrev det blev jag helt tom, tom på ord.

VÄGEN TILL FRIHET

Riverside – Agnes Obel The funeral – Band of horses Fix You – Coldplay All I want – kodaline

”Du har ett bra liv, vänner som bryr sig om dig och en familj”

Det är så mycket som så många inte vet. Du känner inte mig,
du vet inte hur jag är som person, du vet inte hur jag mår eller vad jag
uppskattar mest i livet. Du vet ingenting om mig, du vet bara hur jag framstår
som person i din närhet.

Visst men en familj som bryr sig och vänner vid ens sidan
kanske inte alltid räcker till. Jag kämpar mig igenom kamper som du inte vet
något om, och fortsätter leva som om inget hänt.

För två somrar sedan fick min pappa reda på att han hade en
hjärntumör dagarna innan vi skulle ta flyget till Grekland. Vi ställde in resan
och hela sommaren spenderade han på sjukhuset. Flera prover varje dag, mediciner,
operationer och kampen mellan liv och död. Min familj hälsade på honom så mycket dom
kunde, flera gånger om dagen om det nu var möjligt. Det var dystert hemma,
bekanta skickade brev där det stod ”tänker på er” och trodde att dom ”förstod”
men när det egentligen inte gick att tro på någon som de sa.

Jag mådde skit, jag mår skit och har alltid gjort det och just nu känns det också som att jag alltid
kommer att göra det. Under hela den sommaren höll jag mig hemma och gick ut med
vänner när jag fick chansen. När mamma frågade mig hade jag oftast undanflykter,
jag pratar alltså som sjukhusbesöken hos min pappa. Under hela den sommaren
besökte jag min pappa sammanlagt kanske fyra gånger. Direkt när ja

Ska jag vara helt ärlig vet jag inte själv hur jag mår, ofta tror jag att jag mår bra. När jag är bland mina vänner och bland folk jag tycker om mår jag väldigt bra och har hur roligt som helst, är en person som gillar att ta mycket plats och synas, men så fort jag blir ensam väller allt över mig. Har börjat få panikångest allt oftare på senaste tiden, det hände lite då och då förut men nu är det värre. Jag försöker omge mig med så mycket människor och roliga saker som möjligt, blir galen av att inte ha något planerat eller så. Jag tycker verkligen inte om mig själv, har så svårt att se bra saker i mig själv. Tror nog att alla tycker dåliga saker om mig och ogillar mig, fast jag vet egentligen att jag är ganska omtyckt och så. Har så dåligt självförtroende och tycker bara att jag är sämst på allt. Vet inte vad jag ska göra bara..

Hej alla fina tjejer! Kan börja med att säga att jag är 16 år. Jag mår så dåligt på grund av att jag känner mig tvingad att vara med min så kallade bästavän. Jag har ingen att prata med, då jag skäms så mycket över att det låter så fjantigt. Iallafall, min bästavän och jag har varit vänner i ungefär 2 år, i början var allting bara bra och vi hade jättekul ihop. Nu på senaste tiden har hon börjat vilja ha mig för sig själv, hon blir bokstavligen ARG när jag hänger med mina andra väldigt väldigt nära vänner pga hon inte gillar dom, hon blir avis när jag är med min pojkvän, hon påverkar mig negativt och hon vill gärna att jag följer med henne till massvis av killar som sedan aldrig slutar bra.. Vi har bara blivit så olika antar jag. Jag mår fruktansvärt dåligt av det här och vill bara sluta umgås med henne och umgås med folk jag mår bra med, men det är så svårt. Hur slutar man ens bara umgås med sin bästavän? Om nån av er har lite tid eller har något tips, så skulle jag bli otroligt tacksam om någon skulle svara eller höra av sig. Kram på er!

Jag mår så fruktansvärt dåligt, känner mig bara värdelös hela tiden. Alla är så glada och lyckliga över att det är sommar och gör massa roliga grejer. Det enda jag gör är att jag ligger i min säng varenda dag och är ledsen. Mina föräldrar bråkar hela tiden och jag hamnar ofta i bråk med dom. Sen är jag väldigt ensam jag har bara en endaste vän och jag skäms så mycket över det. Den största anledningen till alla bråk tror jag är för att min pappa varit otrogen, vill inte gå in på några detaljer men det är något jag tänker på varenda dag och kan inte släppa det, jag försöker älska min pappa. Men jag och han hamnar alltid i bråk, nästan varje dag. Samma sak med min mamma, vi bråkar också. Jag vet bara inte vad jag skall göra, mitt liv är så värdelöst och jag har funderat på självmord flera gånger men vågar inte.. I höst ska jag börja gymnasiet helt själv utan någon jag känner, jag vantrivs i skolan och vet inte hur jag ska klara av 3 tunga år till. Jag har så fruktansvärt svårt i skolan också, sitter varenda dag från morgon till kväll med skolsaker, får aldrig någon fritid. Och jag mår helt enkelt bara dåligt under skoltiden. Nu när det blev sommarlov tänkte jag att allt skulle bli bra och jag skulle ha så roligt men allt blir bara värre, som jag skrev tidigare, det enda jag gör är att ligga i min säng varenda dag. Och varje natt gråter jag mig till sömns.
Alla andra är ute på resor, solar, badar, festar osv. Min högsta önskan den här sommaren är att få åka utomlands men inte ens det kan jag för vi har inte råd. jag vet verkligen inte vad kag ska göra, mina föräldrar bara skriker på mig för att jag ligger inne varenda dag men dom vet inte hur dåligt jag mår och jag kan inte berätts det heller för jag kan inte prata med dom om sånna saker, det går bara inte. Det här blev bara konstigt allting jag skrev, hoppas någon förstår mig iallafall. Snälla, hjälp mig någon, vad ska jag göra?

Känner igen mig i vad du skriver, men vännen, skit i vad folk tycker om dig, visa att du är ledsen för folk kommer förstå, dina föräldrar, släktingar eller vänner eller vem du nu vill vända dig till. kram!

Prata med henne och säg att hon inte bestämmer över dig, visa att du bestämmer över dig! Lycka till!

Hej vännen! Låter otroligt jobbigt men som sagt du är aldrig ensam!! Prata med en kompis, kurator, släkting eller någon som du känner dig trygg med, det blir alltid bättre, hitta på något, ut och spring eller vad som helst! Allt blir bra ska du se, många som bråkar med sina föräldrar och det är tro de eller ej väldigt vanligt ju

Men åh, blir så ledsen av att läsa det du skrev och att du känner dig värdelös. Tro mig, det är du inte! Om du vill prata med någon så släng iväg ett sms, mitt nummer är 0732010970. Kram på dig!!

Okej jag gillar en kille jätte mycket, alltså verkligen. Han är i mina tankar hela tiden, vad ska jag göra? Jag berättade för honom för ca ett år sedan att jag gillade honom och idag är vi vänner (enligt han men vi har ändå knappt någon kontakt) men som sagt jag får inte bort tankarna från honom. Vi träffas inte ofta eller något sånt heller. Jag känner att jag inte kan kontakta honom för att då blir jag för jobbig och på, hoppas nån förstår vad jag menar, han har nyss gjort slut med sin tjej också, snälla kan någon säga hur man ska göra eller något, full med tankar, mina föräldrar har skiljt sig och träffat nys därav vill de flytta ihop med dom men jag skulle inte känt mig"hemma" om ni förstår, allt är jobbigt och jag är alltid annars en super glad tjej men på insidan fylld med ångest vilket givetvis mina närmsta vänner förstår att jag har, någon som har ett tips eller vad som, skulle verkligen behöva det, tack på förhand.

Hej Ella, jag tycker att du ska ta mer kontakt med honom!, via sms, facebook eller snapchat? Jag har själv varit i en liknande situation med en kille nyligen och jag vet den exakta känslan när man tycker att man blir för "på" om man är den som skickar först hela tiden. Men vet du vad? Strunta i det och visa vad du känner, hör av dig, fråga vad han gör eller visa att du finns där för honom om han kanske behöver prata angående sitt numera ex. Det kommer kännas så mycket bättre efteråt om du vågar ta tag i situationen istället för att sitta och vänta och kanske aldrig få reda på hur han känner. Det värsta som kan hända är att han inte känner detsamma för dig, men då behöver du inte gå runt och fundera över det. Visst det känns tungt ett tag, men jag lovar att det blir bra ändå till slut, om det inte blir bra? Då är inte det slutet. Det är lättare sagt än gjort att ta kontakt när man inte vill vara för på, tro mig, jag har varit med om detta, men det lönade sig för mig till slut! Men jag tror på dig och jag hoppas att det slutar bra mellan er två! Vill du prata mer så kan du skicka sms till mig, 0730260770. Kram!

Jag har hållt på med en kille ett bra tag, vi sov över hos varandra, höll i hand i skolan, var ute och gick, var på fester tillsammans och umgicks med varandras kompisar och allt men helt plötsligt börjar han bete sig annorlunda och jag märker att något är fel. Jag frågat han många gånger men han säger alltid att han är trött osv och vägrar berätta vad det är men sen så var jag och två andra kompisar vid en sjö i våran ort så satt vi och prata om det så berättade en av mina kompisar vad ham hade sagt till henne (de är ganska bra kompisar med varandra och var det innan jag börja hålla på med han) han hade tydligen startat något han inte orkar avsluta men visste inte riktigt än vad han kände men han har inte berättat något för mig än utan vi pratar inte alls längre typ och han vet inte om att jag vet detta men när vi träffas eller har sett varandra så har vi bara sagt hej och knappt de ibland och jag tycker fortfarande om han så sjuukt mycket och har fortfarande hans tröjor hos mig men vet inte om jag borde skriva till han och ge tillbaka dom och skita i han helt sen eller om jag borde avvakta och se ifall han bestämmer sig. Asså detta låter så sjukt fånigt och vet inte om någon orkat läsan igenom allt men han betydde och betyder fortfarande mycket för mig och innan jag träffa denna kille eller började prata med han så var de en annan kille som jag höll på med och då hände samma sak och vi slutade prata helt och hälsade inte ens på varandra i skolan och vill inte att det ska hända nu igen för började precis tycka om han väldigt väldigt mycket…

16 år och oskuld. Var på fest igår och han tog på mig. Han ville gå ner på mig. Jag ville inte. Men jag kunde inte säga nej. Så han tog på mig. Jag vågar inte berätta för mina vänner. Jag vågar inte möta han i skolan imorgon. Fan.

Vet hur det känns, men försök att berätta för någon. Jag höll saker inne i år, men mådde skit av det. Du behöver inte berätta allt, men låt dem förstå dig och hur du mår och känner. Det kommer hjälpa mer än man tror! <3 Massa kramar <3