Håll i er! Här kommer två väldigt personliga frågor som ständigt upprepar sig i kommentarsfältet.
”Hej Ellinor! Tack för en fantastisk blogg först och främst. Jag har själv en mindre bra relation till min pappa och är i valet och kvalet om jag ska säga upp kontakten med honom. Har du någon kontakt med din pappa? Om inte, hur tog du steget?”
Svar: Hej! Tråkigt att höra att du känner att du måste bryta kontakten. Jag själv har absolut ingen kontakt med min pappa och det är ett medvetet val jag gjorde på min studentdag. Jag tror att man tillslut når en gräns när man känner att man inte pallar mer, och på något vis kommer det sig ”naturligt” att man bryter kontakten. Att bryta kontakten innebär inte ett val att vara ifrån varandra hela livet.
”Det verkar som att du har ett så SJUKT bra självförtroende. Jag själv har inte det men vill ha det.. Hur har du gjort?”
Svar: Det beror helt på situation, men när det gäller mitt eget värde, min kompetens och mina prestationer (inom de områden jag är kunnig i) så tar jag bara ingen skit, och så är det med det. Året utav mobbning i högstadiet och åren därefter var jag otroligt tillbakadragen, osäker och rädd. Men det är inte jag. Jag lever bara en gång, och livet är för kort för att jag inte ska få vara mig själv. Självförtroende handlar om att tro på sig själv, och det gör jag. Jag vet vad jag klarar av, jag vet vad jag skulle kunna klara av och jag vet att ingen har rätt att yttra sig nedlåtande om mig. Det är så hemskt att bra självförtroende anses fult (speciellt som tjej) och att det ska vara ett MÅL, istället för en självklarhet.
Hej Ellinor! Tack för en underbar och inspirerande blogg.
När jag såg frågan i detta inlägg angående ”bryta upp kontakten med en förälder” så behöver jag verkligen råd och allt möjligt man kan få. Har tagit mig ett år att skriva detta inlägg till dig men aldrig vågat. Så här kommer det:
För exakt 1 år sedan så hände det en sak mellan mig och min mamma och familjen på den sidan. Det hela började med att hösten 2013 så var jag med min pojkvän, nästa dag skulle jag hem men försov mig och missade tåget hem. Ringde hem och sa att ”jag missade tåget..”
Fick världens utskällning att ”du är så oansvarig och bryr dig inte om oss andra, vi har inte tid att hämta dig vid tåget eftersom vi ska hålla på ute med städning”. (jag bodde på landet och det var sällan jag blev skjutsad någonstans när jag ville göra något). Jag svarade ”tar bussen då så får jag väll lösa hur jag kommer hem”. Svaret ”Du behöver aldrig komma hem mer”. OCH jag förstår verkligen INGENTING. Jag har alltid lyssnat på vad de sagt till mig att jag ska göra och inte göra, säger knappt aldrig emot och när jag väl gör det så är jag ”dum i huvudet” enligt dom. Så blev iaf hem skjutsad av min pojkvän (6 mil) och dom blev sura men jag kom hem iallafall. De ville inte diskutera mer med mig angående detta och vi släppte det. Sen i februari 2014 så hände det samma grej igen nästan. (Jag träffade då min pojkvän knappast varje helg för enligt mina föräldrar hade vi aldrig ”tid”…) så det var en lördag och jag ringde hem och sa att jag tänkte stanna här tills imorgon, vi ska plugga och vi ska ut och äta osv. (btw vi hade då vart tillsammans nästan 2 år). ”nej du ska hem och plugga” och dååå bröt det hela ut, jag ifråga satte ”varför” denna gången. ”DU KAN INTE PLUGGA NÄR DU ÄR MED NÅGON ANNAN OCH DU KOMMER ALDRIG KUNNA TA STUDENTEN” och lablabla tryckte bara ner mig med massa negativa saker. Jag klarade skolan mycket bra och gick ut med bra betyg och godkänt i alla ämnen. Till slut efter hon slängt ut sig massa negativa
Hej Ellinor! Tack för en underbar och inspirerande blogg.
När jag såg frågan i detta inlägg angående ”bryta upp kontakten med en förälder” så behöver jag verkligen råd och allt möjligt man kan få. Har tagit mig ett år att skriva detta inlägg till dig men aldrig vågat. Så här kommer det:
För exakt 1 år sedan så hände det en sak mellan mig och min mamma och familjen på den sidan. Det hela började med att hösten 2013 så var jag med min pojkvän, nästa dag skulle jag hem men försov mig och missade tåget hem. Ringde hem och sa att ”jag missade tåget..”
Fick världens utskällning att ”du är så oansvarig och bryr dig inte om oss andra, vi har inte tid att hämta dig vid tåget eftersom vi ska hålla på ute med städning”. (jag bodde på landet och det var sällan jag blev skjutsad någonstans när jag ville göra något). Jag svarade ”tar bussen då så får jag väll lösa hur jag kommer hem”. Svaret ”Du behöver aldrig komma hem mer”. OCH jag förstår verkligen INGENTING. Jag har alltid lyssnat på vad de sagt till mig att jag ska göra och inte göra, säger knappt aldrig emot och när jag väl gör det så är jag ”dum i huvudet” enligt dom. Så blev iaf hem skjutsad av min pojkvän (6 mil) och dom blev sura men jag kom hem iallafall. De ville inte diskutera mer med mig angående detta och vi släppte det. Sen i februari 2014 så hände det samma grej igen nästan. (Jag träffade då min pojkvän knappast varje helg för enligt mina föräldrar hade vi aldrig ”tid”…) så det var en lördag och jag ringde hem och sa att jag tänkte stanna här tills imorgon, vi ska plugga och vi ska ut och äta osv. (btw vi hade då vart tillsammans nästan 2 år). ”nej du ska hem och plugga” och dååå bröt det hela ut, jag ifråga satte ”varför” denna gången. ”DU KAN INTE PLUGGA NÄR DU ÄR MED NÅGON ANNAN OCH DU KOMMER ALDRIG KUNNA TA STUDENTEN” och lablabla tryckte bara ner mig med massa negativa saker. Jag klarade skolan mycket bra och gick ut med bra betyg och godkänt i alla ämnen. Till slut efter hon slängt ut sig massa negativa
Hej fina Ellinor! Jag har en fråga till dig, när du själv gick sista terminen i trean, hur gjorde du för att överleva tiden till studenten på bästa sätt? Jag själv tar studenten nu om 3 månader, egentligen inte lång tid alls men just nu känns det som en evighet, motivationen är på noll och ångesten kommer då och då, vilket gör att jag i-princip slänger böckerna i väggen och det kryper inom mig, blir stressad för allt plugg men vet inte vart jag ska börja.. Hoppas du orkar svara! Tack för en super fin blogg!!
Hej fina Ellinor! Jag har en fråga till dig, när du själv gick sista terminen i trean, hur gjorde du för att överleva tiden till studenten på bästa sätt? Jag själv tar studenten nu om 3 månader, egentligen inte lång tid alls men just nu känns det som en evighet, motivationen är på noll och ångesten kommer då och då, vilket gör att jag i-princip slänger böckerna i väggen och det kryper inom mig, blir stressad för allt plugg men vet inte vart jag ska börja.. Hoppas du orkar svara! Tack för en super fin blogg!!
Vad gjorde du för att få så bra självförtroende då?
Vad gjorde du för att få så bra självförtroende då?
Hej du underbara! Vill börja med att säga att du är en otroligt bra förebild, alldeles för bra haha. Du borde skriva en bok eller något, skulle definitivt köpa den. Har lite frågor till dig, som jag tror kommer formuleras väldigt ”luddigt” nu för det är svårt att förklara. Har du någon gång stött på overklighetskänslor? Kan vara att de kommit i samband med stress, ångest, depression, oro och liknande. Det är känslor som är äckligt obehagliga eftersom det är svårt att styra över dem. Så ville egentligen bara se ifall du har någon erfarenhet av sådana, något liknande eller kanske andra ”djupa” (inte så värst deppiga, bara jobbiga) tankar som kommer när man är i obalans? Och även, om man har en väldigt stressig period i livet, där det ena efter det andra hamnar på botten, och man inte har någon motivation till att ta tag i alla saker man måste ta i tu med – vad gör man? Var ska man börja och hur ska man göra för att inte stressa (och deppa) ihop igen?
Blev en flummig kommentar som jag trodde hehe, men hoppas du förstår och att du kommer ihåg att du är grym!
Kraaaam
Hej du underbara! Vill börja med att säga att du är en otroligt bra förebild, alldeles för bra haha. Du borde skriva en bok eller något, skulle definitivt köpa den. Har lite frågor till dig, som jag tror kommer formuleras väldigt ”luddigt” nu för det är svårt att förklara. Har du någon gång stött på overklighetskänslor? Kan vara att de kommit i samband med stress, ångest, depression, oro och liknande. Det är känslor som är äckligt obehagliga eftersom det är svårt att styra över dem. Så ville egentligen bara se ifall du har någon erfarenhet av sådana, något liknande eller kanske andra ”djupa” (inte så värst deppiga, bara jobbiga) tankar som kommer när man är i obalans? Och även, om man har en väldigt stressig period i livet, där det ena efter det andra hamnar på botten, och man inte har någon motivation till att ta tag i alla saker man måste ta i tu med – vad gör man? Var ska man börja och hur ska man göra för att inte stressa (och deppa) ihop igen?
Blev en flummig kommentar som jag trodde hehe, men hoppas du förstår och att du kommer ihåg att du är grym!
Kraaaam
Hej!
och har så klart en fråga! En privat fråga….
Trillade in på din blogg tack vare att jag hittade Måndagspepp i podcaster (Y)! Måste berömma dig för ditt skrivande
Du sa ju i podden att du och Petter nyss gjort slut. Hur länge var det ni hade varit tillsammans? Hur tog Ni beslutet?
Jag är tillsammans med min kille, vi har varit tillsammans 6,5 år, vi har hus, hund och så klart Volvo. Det är kanske snart dags att tänka på familj också (vi är 25) men vafan jag är inte kär längre! Det har varit knakigt i cirka sex månader och att göra slut har varit upp på tavlan mer än en gång. Men han vill inte släppa mig. Han sliter och drar men jag vill inte längre, vilket han märker och påpekar och ger mig dåligt samvete över. Hur gör man, när den andra inte vill. Och jag är så rädd för framtiden. Jag känner att jag aldrig hunnit vara Jag. Vem är jag ens? Jag har bara varit hans flickvän och jag har alltid tagit han i första hand.
Den största anledningen till att min kärlek har dött beror just på att jag alltid varit beredd att dö för honom, men han har nog aldrig egentligen ens varit beredd att gå några extra steg för mig. Mina ögon öppnades i somras och jag kommer på mig själv att veta att, faaaan det har alltid varit så här. Han tar mig för givet. Ändå kan jag inte bara lämna, jag vill inte såra honom, för jag älskar honom och vill hans bästa. Men det bästa för honom betyder förmodligen den sämsta för mig.
Hej!
och har så klart en fråga! En privat fråga….
Trillade in på din blogg tack vare att jag hittade Måndagspepp i podcaster (Y)! Måste berömma dig för ditt skrivande
Du sa ju i podden att du och Petter nyss gjort slut. Hur länge var det ni hade varit tillsammans? Hur tog Ni beslutet?
Jag är tillsammans med min kille, vi har varit tillsammans 6,5 år, vi har hus, hund och så klart Volvo. Det är kanske snart dags att tänka på familj också (vi är 25) men vafan jag är inte kär längre! Det har varit knakigt i cirka sex månader och att göra slut har varit upp på tavlan mer än en gång. Men han vill inte släppa mig. Han sliter och drar men jag vill inte längre, vilket han märker och påpekar och ger mig dåligt samvete över. Hur gör man, när den andra inte vill. Och jag är så rädd för framtiden. Jag känner att jag aldrig hunnit vara Jag. Vem är jag ens? Jag har bara varit hans flickvän och jag har alltid tagit han i första hand.
Den största anledningen till att min kärlek har dött beror just på att jag alltid varit beredd att dö för honom, men han har nog aldrig egentligen ens varit beredd att gå några extra steg för mig. Mina ögon öppnades i somras och jag kommer på mig själv att veta att, faaaan det har alltid varit så här. Han tar mig för givet. Ändå kan jag inte bara lämna, jag vill inte såra honom, för jag älskar honom och vill hans bästa. Men det bästa för honom betyder förmodligen den sämsta för mig.
http://isabyl.devote.se
sån bra förebild! starkt beslut att bryta <3
http://isabyl.devote.se
sån bra förebild! starkt beslut att bryta <3