#aldrig ensam 2

Vilket gör det ”mindre okej” för mig att må dåligt just för att det känns som att jag ”inte får det” typ

Vilket gör det ”mindre okej” för mig att må dåligt just för att det känns som att jag ”inte får det” typ

Jag håller med dig, det är så svårt att veta vad man ska göra och om man gör ”rätt”!!! Jag tror att min pojkvän mår psykiskt dåligt men han försöker bara trycka undan det och låtsas som ingenting. När jag försöker ta upp det pratar han bara bort det. En i hans familj gick bort nyligen och jag vill bara få honom att förstå att det är okej att må dåligt men vet inte hur. För vad jag än säger eller gör blir han bara arg och sur för att jag tar upp det..

Jag har inte haft någon vän som jag vet mått dåligt psykiskt, bara att de gjort det innan vi lärde känna varandra. Jag tänker också på hur man ska behandla personen på bästa sätt så detta var superbra Ellinor!!

Däremot mår väl inte jag så himla bra, har haft en slags ångest som ingen har förstått i snart 1,5 år. Har försökt öppna mig till psykolog,föräldrar och två av mina kompisar, men ingen förstår. Detta är oerhört frustrerande, att känna sig ensam är så otroligt påfrestande. Jag gråter för mig själv i mitt rum, men låtsas som ingenting utanför. Det jag hade behövt är bara någon jag kan prata med, som finns där och bara lyssnar. Man behöver inte kunna relatera, utan bara lyssna på mig känner väl jag främst!!

Det senaste halvåret har jag gått igenom så jävla sjuka saker och har grävt ner mig så sjukt hårt i både depression och bulimia och de få vännerna jag har vågat öppnat mig för har inte stått upp för mig och velat hjälpa mig. Självklart förstår jag att de inte bara kan tänka på mig men ibland önskar jag bara det där extra stödet fanns någonstans hos en vän. Jag har skurit mig på nätterna, så blodet forsar, spytt så hela kroppen skakar och gråtit så tårarna har tagit slut och trots allt så har jag inte haft en ända som har tittat mig i ögonen och sagt att allt kommer bli bra. Lärare, vänner, kuratorer JA alla har vänt ryggen till, de har inte brytt sig och de har i princip inte ens lyssnat utan alltid skyndat iväg. Jag kanske begär för mycket av en vän, vad vet jag men jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till när inte någon vill lyssna. Jag kan diskutera med mig själv men jag vet alltid att svaret kommer innebära det värsta för mig själv, jag vill mig själv inte väl och det har blivit en ond cirkel. Jag stänger in mig på rummet och ler när jag måste, tänker negativt men pratar positivt. Allt är vidrigt jävla sämst.

Jag vet att man ”inte ska klaga” och jag vet att det är många som har det mycket jobbigare än mig. Men jag skadade mig i ryggen för 8 månader sen vilket ledde till operationer och så där vilket gjorde att jag var tvungen att sluta helt med fotbollen. Så sen operationen fick jag besked om att jag inte kommer få spela mer. DET kändes och jag har verkligen mått DÅLIGT. Fotbollen var mitt ALLT verkligen men nu finns den inte längre. Min familj och vänner och alla är väl snälla och så men dom förstår verkligen inte hur dåligt jag mår och dom verkar inte bry sig. Visst är det en liten grej för vissa men jag mår ändå piss över det men får skuldkänslor och det känns som att jag ’inte får’ må så här dåligt som jag gör över det. När jag snackar med kompisar tycker dom att jag ska komma över det nu och gå vidare men jag KAN INTE. Fattar inte varför ingen förstår och det gör mig galen att jämt känna mig så oförstådd.

För ett tag sedan så tog en person ifrån min skola livet av sig. Det kom verkligen som en chock för ALLA. Sen gjorde en annan kille det ifrån paralellklassen också inom loppet utav några veckor. Och nu säger en nära vän till mig att hen också funderar på att avsluta sitt liv. Jag bröt såklart ihop och vrålade nej och hur mycket jag älskade min kompis, men sen då? Vad fan gör jag? I praktiken? Hur får jag hen att må bra igen och inte må dåligt? Hen vill inte ha hjälp utav vuxna och allting och jag vill inte säga till någon så att hen inte tappar förtroendet för mig för just nu är jag hens allt. Känner mig så JÄVLA MAKTLÖS. Vet verkligen inte vad jag ska göra. Kan någon snälla hjälpa mig fort.

För ett tag sedan så tog en person ifrån min skola livet av sig. Det kom verkligen som en chock för ALLA. Sen gjorde en annan kille det ifrån paralellklassen också inom loppet utav några veckor. Och nu säger en nära vän till mig att hen också funderar på att avsluta sitt liv. Jag bröt såklart ihop och vrålade nej och hur mycket jag älskade min kompis, men sen då? Vad fan gör jag? I praktiken? Hur får jag hen att må bra igen och inte må dåligt? Hen vill inte ha hjälp utav vuxna och allting och jag vill inte säga till någon så att hen inte tappar förtroendet för mig för just nu är jag hens allt. Känner mig så JÄVLA MAKTLÖS. Vet verkligen inte vad jag ska göra. Kan någon snälla hjälpa mig fort.

Både jag och en nära vän mår pysiskt dåligt. Jag brukar skriva långa peppande texter om saker hon tänker på som hon tycker känns jobbigt. Det brukar hjälpa mig när folk gör det då jag blir så glad när någon bryr sig när man är ledsen. Jag tror det hjälper lite, men jag vet att hon fortfarande mår långt ifrån okej.
Egentligen tycker jag bara man kan styra över sin egen lycka. Därför så bestämde jag mig, att bara jag kan bestämma över när jag är glad och ledsen. Jag har inte gråtit på 2 dagar nu. Jag bestämmer vad som får påverka mig. Jag försöker sätta upp mål. Jag har själv försökt att komma ur det här hålet sedan 7års ålder och nu är jag 15.
Jag vet att det inte hjälper, jag vet att just då hjälper inget.
Men om något får mig att känna det bättre är det att prata ut, min kompis brukar ringa mig då pratar vi i timmar när hon märker att jag behöver det ovh mår dåligare.
Så ring, hör av dig. Det är mitt tips. Har du möjlighet åk ditt. Även om hon/han skriker och säger jag vill inte ha dig här, så vet jag att när jag varit i de stunder så är allt jag velat att någon ska bry sig eller bara hålla om mig!

Min syster blev diagnostiserad med depression för några år sedan och jag flyttade in hos henne. Hjälpte med småsaker som tynger ner många – matlagning, städ, tvätt, handla osv, saker som är SÅ lätta men så svåra för sjuka människor. Var bara där, du behöver inte ens säga något. Plugga där, sov där, sitt där, ta med en påse godis och sätt igång en film. Även om han/hon säger nej, åk bara dit. Inte hela tiden, men ofta. Erbjud att hjälpa med läxor eller fixa lunch, köp blommor, skriv ett brev om hur bra hen är. Småsaker betyder så mycket. Följ med till psykologen, finns där. Låt hen inte gå igenom det ensam!! Aldrig ensam, eller hur? Min syster bara grät och man tror att det är lönlöst, men såhär i efterhand har hon tackat mig tusen gånger om för att hon aldrig var ensam. Var där genom varje steg, prata om det, prata inte om det. Det är inte lätt som vän heller, tro mig, men det är så värt när man ser de man älskar börja se det ljusa i saker och ting igen!!

När jag känner att jag mår dåligt så vill ja ginte ”tynga ner” någon annan person med det utan jag håller det mest för mig själv tills allting exploderar. Vet inte om det är för att det är jag som har svårt för att öppna mig eller för att jag helt enkelt inte litar på mina vänner till 100%. För om det är det sistnämnda vadfan gör jag då? Öppnar jag mig och hoppas på det bästa eller skaffar jag nya vänner jag litar på??

Åh Mathilda. Jag känner inte dig men det enda jag kan säga är att, du förtjänar inte det här. Man kan aldrig begära för mycket av en vän, en vän ska alltid, oavsett situation finnas till där. Vill bara krama om dig och säga att allt kommer bli bra! Det blir bättre <3 kram på dig!

Jag har en vän som mår otroligt dåligt. Hon har berättat att hon känner sig ensam, är stressad över skolan och tycker det ör jobbigt hemma och så vidare. Jag har alltid funnits där, vi bar pratat långt in på natten, gått ut och gått ibland och smsat oerhört mycket. Jag älskar denna tjej så himla mycket, och när hon berättade hur hon mådde kändes det som att jag intr kunde göra något. Men jag försökte att bara visa all min uppskattning för henne, jag stöttade henne, peppade henne och bara pratade med henne. Hon visade en så sjukt stor tacksamhet mot mig, och jag blev så himla varm i hjärtat när jag fick höra detta. Jag kunde inte ta bort det dåliga, men jag kunde hjälpa till att skapa fler bra saker.
Men på senare tid har det blivit värre. Folk i hennes klass tror inte på att hon mår dåligt och skrattar och snackar skit om henne!!?? Jag blir så jävla arg på de och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag vill bara skrika på de och hjälpa henne. Det gör så oerhört ont att se henne sitta ensam innan lektioner, och ja, självklart går jag fram till henne. Men eftersom vi inte går i samma klass är det inte alltid lätt då hon ibland börjar/slutar sina lektioner senare eller tidigare än vad jag gör…

Fyfan vilka bra tips!!!! Helt seriöst. Håller med dig i allt, och så fint av dig! <3

Tack så mycket för dessa tipsen!!<3

Tack så mycket för dessa tipsen!!<3

Jag vet hur tufft det är att stötta någon som mår dåligt. Jag har varit den som ringt och övertalat min vän att ta ett steg bak från kanten vid ett brant berg. Det var ett halvår sedan och hon lever fortfarande 🙂
Det är ett heltidsjobb att finnas för någon som mår dåligt, men man kan inte göra mer än at finnas. Tillslut går det ut lver en själv och det får det inte göra. Jag mår idag otroligt dåligt och pratar så lite så möjligt för jag vet hur jobbigt det är att höra. Det är så splittrade tankar angående att prata eller inte..

Ellinor detta är en sjukt fin ich bra tanke #aldrigensam

Fyfan vad jag känner igen mig i denna. Jag blir likadan när jag mår dåligt. Stänger verkligen ALLT ute. Jag tror att man får försöka berätta det istället för att bara ignorera även om jag vet med mig att det är svårt. Sen ibland måste man ställa upp även om man inte ens pallar andas en dag. För man vet hur mycket man skulle uppskatta det om en vän gjorde det för en själv. Man kan inte bara ge och man kan inte bara ta. Man får hitta någonting mitt emellan. <3 Kram fina du

En av mina bättre vänner drabbades av psykisk ohälsa som verkligen förstörde henne. Hon skar sig, försökte ta överdoser & flera gånger fick jag samtal av henne innan hon tänkte hoppa framför tåg, det förstörde både mig & henne, hon berättade nästintill allt för mig & jag lovade henne att inte berätta det för någon annan & jag höll det för mig själv, jag grät varje gång hon sa att hon inte orkade mer, dag som natt, tillslut fick jag nog, jag blev för rädd & trodde att jag skulle förlora henne & grät ut i min mammas famn & det var min räddning. Så fort jag släppte ut det & inte var tvungen att bära allt själv blev det bättre för mig. Idag mår min vän mycket bättre, enligt henne är det till stor del tack vare mig, för att jag fortsatte att finnas där & berättade hur mycket hon betydde & sa att allt skulle bli bra igen, flera gånger varje dag.

Så till alla er som har en vän som mår dåligt, visa verkligen att ni bryr er, låt inte era vänner gå igenom allt själva, man klarar det inte själv utan måste få all hjälp & allt stöd man kan få.
Om du själv mår dåligt av det, be om hjälp du också, av ett syskon, en förälder, psykolog eller kurator, kom ihåg DU ÄR ALDRIG ENSAM

Min bästa vän mår väldigt dåligt pågrund av dålig självkänsla. Nu är en extra jobbig period för henne då hon tycker om den här killen som knappt verkar veta att hon existerar och det tar på hennes självkänsla. Men jag försöker finnas där för henne så gått det går, låta henne prata ut och berätta för henne hur bra hon verkligen är. Men det värsta är att när gymnasiet började så flyttade vi båda för att plugga på annan ort, så vi bor nästan 20 mil ifrån varandra och det gör det jobbigt både för mig som inte kan vara hos henne när hon mår som sämst, samt för henne som inte har någon som känner henne så väl som jag. Vi pratar ju såklart via telefon väldigt ofta – och länge – och ibland pratar vi via skype. Men det är inte samma sak, jag vill ju kunna finnas där för henne och krama om henne när hon har sina jobbigaste stunder, kunna berätta för henne vilken underbar människa hon är, direkt till hennes ansikte, så att hon kan se att jag verkligen menar det. Jag själv mår inte heller särskilt bra just nu, men jag knuffar undan det eftersom jag inte vill tynga ner henne med mina problem också, samtidigt som jag inte har någon som jag kan berätta för och som förstår mig så bra som hon gör. Jag känner mig kluven, samtidigt som jag vill att hon ska må bra. Jag vill ju att hon ska vara glad och att hon ska veta att hon förtjänar så mycket mer än vad hon själv tror.

Får verkligen ont i magen av att läsa din text. Det är helt ofattbart hur dina vänner behandlar dig. Rekommenderar dig att lyssna på Ellinors och Hannas poddcast (avsnitt 6) där de pratar om att ”göra slut med en vän”. Fick mig att inse att jag borde bryta kontakten med en del personer. Förhoppningsvis kan det få dig att ifrågasätta om dina vänner förtjänar att känna dig. Har själv haft bulimi och har förtillfället depression, vet därför hur viktigt det är med stöd. Vet inte hur gammal du är, men har du försökt kontakta bup, för där kan man ju alltid byta kuratorer om de inte är bra. Hoppas verkligen att det blir bättre! Massa styrkekramar <3

Min bästa vän blev diagnostiserad med depression för nåt år sedan. När hon berättade för mig visste jag inte mycket om att det var en sjukdom, jag trodde bara det var något man inbillade sig i huvudet för det var vad jag hört av kuratorer i skolan. Det var heller inte något jag kunde förutse skulle ske min bästa vän eftersom hon alltid var så glad och osjälvisk, försökte alltid finnas där för andra och få dem att må bättre. När jag då fick veta visste inte jag hur jag skulle bete mig runt henne, jag ville inte få henne att känna sig som ett offer så jag bestämde mig för att för det mesta ”vara som vanligt”. Jag frågade regelbundet hur hon mådde, hur hennes dag varit och många gånger gick jag och köpte lite smått och gott och överraskade henne. Jag försökte att finnas där för henne så mycket jag kunde och ibland helt enkelt acceptera att hon inte alltid hade ork till att träffas, även om det var något vi bestämt några timmar innan. Jag hade förståelse för att hon ofta var trött och inte orkade och det är något jag ser som väldigt viktigt. Jag var också helt okej med att bara ligga bredvid henne i soffan, chilla och inte prata alls. Jag gick även till henne med egna problem, för hon sa att om hon någon gång kunde hjälpa mig igenom något jobbigt skulle det få henne att må bättre. Jag gjorde småsaker som jag visste skulle få henne att må bättre, men viktigaste av allt så slutade jag aldrig finnas där för henne. Jag fanns alltid där så att hon skulle slippa känna att hon gick igenom detta ensam. Om jag gjorde ett bra jobb, vet jag inte, men jag försökte verkligen och det gör jag fortfarande. Jag är kanske inte den bästa vännen som alltid ger dem bästa råden, men jag försöker alltid, oavsett vad saken gäller. Det är inte lätt, men det är värt det. Idag är hon frisk och fri från depression och jag som bästa vän kunde inte vara mer stolt över vad hon åstadkommit och hur stark hon varit under den mörka tiden.

Hej Mathilda. Du är inte egoistisk som vill att någon ska bry sig. Jag har varit i din sits och jag vet att när livet känns som allra mörkast blir man så jävla förkrossad när ingen märker det. MEN. Ditt liv kommer bli bättre. Det kommer bli SVINBRA, sämst igen, och återigen bra. Det ser ut så och på vägen kommer du träffa folk som vill dig väl. Och genom varje tuff dag eller varje tufft moment så kommer du växa lite mer som människa. Redan nu har du lärt dig var en riktig vän är och hur man själv är en riktig vän. Det dör folk utan vetskapen om. Du har kommit jättelångt och du kommer komma ännu längre<3 Du är din egen hjälte och jag tror på dig. Jag VET att det kommer bli bra, för det kommer det.

När du känner dig som allra ensammast och bara vill få ut all skit där inne så är det ALLTID öppet att skriva till mig här på bloggen tex. Skriv ut allt i en anonym kommentar istället för att hålla det inombords. Det kommer ingenting gott ur det. Massa massa kärlek till dig <3

Det enda jag vill är att ha en vän som bryr sig, en endaste vän hade räckt. Det finns ingen som jag känner att jag kan prata ut med, det känns inte som att någon skulle bry sig på riktigt, förstå eller ta mig på allvar. Det hade hjälp så mycket att bara ha någon som hör av sig, frågar hur man mår och verkligen vill ha ett ärligt svar. Jag är så trött på att svara ”det är bra” bara för att inte vara en börda och tynga ner folk med mina problem. Att känna sig ensam och oförstådd är en sån fruktansvär känsla.
Det är ingen som saknat mig när jag dragit mig undan. Ingen märker någonting. Visst, mina problem och känslor kanske är små och obetydliga för andra, men jag mår ändå skit och det hade varit skönt med någon som bara lyssnar och bryr sig, vill hjälpa. För när man väl åkt dit i den onda cirkeln av dåligt mående och tårar så är det verkligen ingen lek att ta sig upp helt själv igen. Man behöver någon som sträcker ut sin hand och hjälper till att bära lasset. Och det är ingenting som man frågar efter när man mår dåligt, man vill inte störa andra eller begära att någon ska hjälpa en, och om man då inte har den där bra vännen som ser tårarna bakom leendet så är man ganska körd..
En äkta vän är en dröm för mig, alla borde ha och vara en riktig vän som Alltid ställer upp, oavsett vad.
Ingen ska behöva vara ensam.

Jag själv mår just nu dåligt, psykiskt. Detta pågrund av flera händelser. Jag överlevde och kunde hantera det på ett bra sätt till en början då jag hade min pojkvän. Jag litade fullt ut på honom och älskade honom djupt. Men när han nyss gjorde slut helt abrupt utan någon som helst förvarning och sedan förvanlades till en människa som jag inte längre känner igen så har det gått nedför. Jag har ångest, huvudvärk, illamående och känner att jag inte får luft. Jag har spytt pågrund av min psykiska ohälsa och äter inte så mycket. Jag har nu börjat öppna mig och berättat lite om vad som hänt för kompisar, men känner inte att någon direkt förstår och jag vill inte heller belasta dem med mina bördor. Så jag håller det för det mesta för mig själv. Jag har dock börjat öppna mig mer för mina föräldrar nu, och min mamma är i samma sits (hon mår också dåligt, men inte av samma anledning), så jag känner att hon förstår, och tillsammans så stöttar vi varandra. Vissa dagar är allt bra. Medan andra är hemska och jag önskar att jag bara kunde få försvinna. Jag har nu bokat in ett möte med en kurator och hoppas att hon ska kunna hjälpa mig att må bättre. <3

jag tycker du ska berätta för din kompis att du inte heller mår så bra! jag tror inte du tynger ner henne, snarare tror jag hon kommer känna sig lättad att du förlitar dig på henne på samma sätt som hon gör till dig! kram till dig och din kompis<3

Jag har flera runt om mig som får psykiskt dåligt på olika sätt, och vill bara börja med att säga att det du gör är helt amazing!!!! Jag försöker vara där och lyssna så mycket som jag kan, för ibland spelar det ingen roll vad man säger, och tänk om man säger ”fel” sak? Jag tänker väldigt mycket innan jag pratar för att inte såra andras känslor för jag vet hur det känns när någon säger något om än och man inte kan sluta tänka på det dem sa. En av mina närmaste vänner har sagt till mig att hon inte vill leva längre, hon känner sig utanför. Även hemma känner hon inte sig älskad, hon känner att vad hon än säger så bryr sig ingen förutom jag. Hon har även social fobi så det är svårt för henne att prata med folk hon inte känner. Hon hoppade av gymnasiet för att hon kände att det blev för mycket, och just nu är hon hemma.

Är inte det sjukt egentligen? Hur samhället kan låta det gå så långt att man inte känner sig hemma någonstans? På grund av att man tror att man är annorlunda?

Hej!
Under tiden som jag har läst din blogg så har jag kommit fram till att jag faktiskt är väldigt lik dig när jag mår dåligt. Jag drar mig liksom undan och vill helst vara själv. Men det beror lite på vad jag mår dåligt över, om jag har haft en dålig dag (som idag) eller om det har hänt något särskilt. Har det hänt något särskilt så pratar jag oftast med mina två närmsta vänner eller min pojkvän. De hjälper mig alltid att komma på bättre tankar.
Ja jag har några gånger upplevt att jag har varit maktlös och det är hemskt. Ifall min farfar räknas som vän så har jag många gånger upplevt det. Min farfar och jag är extremt tajta och när jag var väldigt liten var han med i en trafikolycka som gjorde att han fick sy många stygn, fick en förlamad arm och leva med starka mediciner resten av hans liv. Han klagade sällan på sin värk men när han gjorde det så var det hemskt att inte kunna göra något för han är verkligen världens finaste, omtänksamma människa jag någonsin har mött. Ord kan inte beskriva hur otroligt tacksam jag är över att han överlevde olyckan och att jag fick chansen att växa upp med honom. Han har verkligen lärt mig sååå mycket, som att aldrig ge upp för det gjorde inte han. Men tyvärr gick han bort nyårsafton till 2014. En ganska bra dag för honom att somna in på eftersom han alltid ville att alla skulle vara glada och på nyårsafton är oftast alla glada.
Men det är nog den värsta dagen jag har varit med om, någonsin. Han har tidigare varit på sjukhus men den dagen när jag såg honom andas genom en resperator förstod jag att han aldrig mer skulle komma hem. Min sista tid med honom var slagen, mina sista timmar, minuter och sekunddrar var slagna. Och då greps jag verkligen av panik. Jag sprang ut i den kalla korridoren och skrek, kämpade för att få syre. Alla minnen jag har med honom bara passerade mitt huvud som i en film. Jag som alltid har drömt om att farfar skulle lära mig köra bil, han skulle finnas där när jag tar studenten, han skulle gå fram med mi

Jag har ingen i min omgivning som får mig att må psykiskt dåligt utan jag har kommit fram till att det är jag som är min största fiende som därmed försämrar mina viktiga relationer.
När jag mår dåligt vill jag vara ifred och sjunka in i allt själv, vill inte bli räddad och när någon vill hjälpa mig upp så stöter jag bort människan på ett elakt sätt med otroliga anklagelser, anklagelser som borde egentligen vara riktade mot mig.
Jag har en pojkvän, vi har varit tillsammans i 1,5 år och han har varit med mig i alla toppar och dalar och sett mig må så dåligt. Jag har en grov rädsla att han ska lämna mig när jag mår som jag gör men han står kvar som min stadiga klippa och han är nog den enda jag har som jag kan räkna med.

Trots att jag mår skit, så ger jag de alla de bästa tipsen till mina kompisar men jag undviker dom när det kommer till mig själv. Fattar verkligen inte varför det ska vara så, för borde man inte vara bästavän med sig själv, sin själ? När jag säger mina bästa råd till kompisarna så kommer det från hjärtat, men varför kan jag inte suga åt mig tipsen lika mycket som kompisarna gör ?

Jag tror att man måste känna av sig själv, faktiskt börja bli vänlig mot sig själv, ta åt sig tipsen som man sagt till andra och lyssna på sig själv och sin egna kropp. Kroppen är din bästavän, ditt tempel och hela du är unik och måste ta vara på dig själv för det finns bara en i hela världen som verkligen är DU!

Jag har ingen i min omgivning som får mig att må psykiskt dåligt utan jag har kommit fram till att det är jag som är min största fiende som därmed försämrar mina viktiga relationer.
När jag mår dåligt vill jag vara ifred och sjunka in i allt själv, vill inte bli räddad och när någon vill hjälpa mig upp så stöter jag bort människan på ett elakt sätt med otroliga anklagelser, anklagelser som borde egentligen vara riktade mot mig.
Jag har en pojkvän, vi har varit tillsammans i 1,5 år och han har varit med mig i alla toppar och dalar och sett mig må så dåligt. Jag har en grov rädsla att han ska lämna mig när jag mår som jag gör men han står kvar som min stadiga klippa och han är nog den enda jag har som jag kan räkna med.

Trots att jag mår skit, så ger jag de alla de bästa tipsen till mina kompisar men jag undviker dom när det kommer till mig själv. Fattar verkligen inte varför det ska vara så, för borde man inte vara bästavän med sig själv, sin själ? När jag säger mina bästa råd till kompisarna så kommer det från hjärtat, men varför kan jag inte suga åt mig tipsen lika mycket som kompisarna gör ?

Jag tror att man måste känna av sig själv, faktiskt börja bli vänlig mot sig själv, ta åt sig tipsen som man sagt till andra och lyssna på sig själv och sin egna kropp. Kroppen är din bästavän, ditt tempel och hela du är unik och måste ta vara på dig själv för det finns bara en i hela världen som verkligen är DU!

Det där är min värsta madröm. du har självklart all rätt att vara ledsen. fotbollen var en del av ditt liv, på samma sätt som det är en del av mitt. jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte längre få spela fotboll. Men vet du vad du skulle kunna göra? du skulle kanske kunna börja träna ett nybörjarlag! då får du se andra spela och utvecklas och det kan var amycket givande.

Det där är min värsta madröm. du har självklart all rätt att vara ledsen. fotbollen var en del av ditt liv, på samma sätt som det är en del av mitt. jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte längre få spela fotboll. Men vet du vad du skulle kunna göra? du skulle kanske kunna börja träna ett nybörjarlag! då får du se andra spela och utvecklas och det kan var amycket givande.

Jag har ett sjukt svårt självskadebeteende och bup hotar mig att dom ska lägga in mig på behandlingshem 🙁 det är det värsta som kan hända mig. Kan inte vara utan mina djur och min familj. Jag kan inte sluta skada mig själv men ändå vill jag inte bli inlagd. Det är nästan så att jag vill att jag någon gång blir riktigt skadad. Vet att det är själviskt att tänka så men jag kan inte hjälpa det.

När jag mår som sämst pratar jag med mina djur. Det hjälper verkligen. De är dom bästa jag har!

Känns underbart att så många finns där för sina vänner när de mår psykiskt dåligt (även om de inte alltid vet hur). Själv lämnade mina bästa vänner mig för några år sedan när jag mådde som sämst! All kärlek och respekt till er som ställer upp! Ni vet inte hur det betyder att man bara finns nära ??

Känns underbart att så många finns där för sina vänner när de mår psykiskt dåligt (även om de inte alltid vet hur). Själv lämnade mina bästa vänner mig för några år sedan när jag mådde som sämst! All kärlek och respekt till er som ställer upp! Ni vet inte hur det betyder att man bara finns nära ??

Måste bara börja med att skriva tack. Att gå in på din blogg och att lyssna på Måndagspepp får mig alltid på bra humör. Du verkar verkligen vara en så otroligt bra person, och jag känner igen mig i mycket av det du brukar skriva och säga. Hur som helst, jag har haft depression ett antal gånger och mitt tips är att börja med att smsa för att försöka känna av hur personen mår (vilket inte är det lättaste). Jag minns att det kändes som att ingen brydde sig om jag levde eller inte, så att få sms fick mig att inse att jag faktiskt betyder något. För mig personligen var det svårt att träffa personer när det var som värst, men jag antar att det är olika från personen till person, och hur nära vänner man är såklart. Men som sagt är mitt bästa tips att bara visa att personen som mår dåligt inte är ensam och att det finns personer som bryr sig om en. Min bästa kompis skickade ett brev på alla hjärtans dag, vilket jag uppskattade väldigt mycket också. Hoppas jag var till någon hjälp! Kram på dig!

Jag är nog väldigt egoistisk. Men jag vill dö. Jag vill verkligen det. Jag känner att jag inte har någon riktig vän. Det kanske är för mycket att begära, att någon skulle vilja va vän med mig. En tjej som ständigt tar överdoser och som skadar sig själv. Jag vet att ingen orkar med mig i slutändan. det har gjort att jag håller ALLT inom mig. det blir bättre så. Då är jag inte lika ensam.

Blir mobbad för mina tics. Blir skrattad åt på stan, därför går jag aldrig på stan längre.

Jag undviker allt. Snart har jag inte ett liv längre. Någon som kan hjälpa mig lite? Behöver verkligen någon som förstår.

Om killen skulle tycka något sånt om dig så är det honom det är fel på, INTE dig! Du är vacker och bra precis som du är och behöver inte ändra ett skit med varken utseende eller personlighet. Är någon för dum för att förstå hur bra du är så är det dennes förlust, inte din! Kram

Hej fina du!
Känner igen mig så mycket i det du skriver och det är verkligen så jäkla jobbigt att veta att andra också känner så.

Men du, vad gör det om du inte har den ideala kroppen som samhället målat upp att du ska ha? Om en kille bryr sig om att du är du och tycker det är negativt så är han seriöst inget att ha, screw him då.

Du är så fin som du är, glöm aldrig det!!
Kram

Hej fina du!
Känner igen mig så mycket i det du skriver och det är verkligen så jäkla jobbigt att veta att andra också känner så.

Men du, vad gör det om du inte har den ideala kroppen som samhället målat upp att du ska ha? Om en kille bryr sig om att du är du och tycker det är negativt så är han seriöst inget att ha, screw him då.

Du är så fin som du är, glöm aldrig det!!
Kram

Jag har haft problem med panikångest i snart fyra år och mitt största tips är att ha tålamod, försök att förstå(även om du inte förstår, försök att sätta dig in i situationen), stötta och finns där.
När jag mår dåligt så känner jag mig som en riktig börda, det känns som att jag är i vägen för alla. Jag tycker inte om mig själv vid dessa tillfällen och orkar knappt med mig själv, jag förstår då inte hur någon annan skulle kunna tycka om mig/orka med mig.

Jag har försökt att skriva en längre text i en halvtimme nu, men raderar allt, jag har så många ord och meningar som jag vill få fram att jag inte kan alls formulera mig. Jag vill iallafall bara säga, var rädd om dig, var rädda om varandra och ta hand om varandra! Du är inte ensam! ? Mig kan ni hitta på http://forskalle.blogg.se

Jag vill bara tacka dig Ellinor för att du är en grym förebild! Att gå in på din blogg, lyssna på måndagspepp, läsa dina tweets etc. det kan verkligen göra min dag mycket bättre. Tack så himla mycket för att du är så grym.

Jag har under de 8 senaste månaderna kämpat och kämpat i både skolan och hemma. När jag började gymnasiet valde jag en svår linje som har satt väldigt stor press på mig. Inte bara har jag satt krav på mig själv utan det har också mina föräldrar gjort. Efter första utvecklingssamtalet satte jag mig ner med mina föräldrar och allt jag fick höra av min pappa var att jag var en stor besvikelse. Han bad mig då att inte visa några betyg från skolan alls, för han ville inte veta av att jag inte skötte mig. Jag som aldrig i mitt liv behövt plugga, pluggade satan tills min kropp var helt slut. Jag drack redbull, efter redbull, efter redbull för att orka hålla mig vaken på nätterna, allt för att inte vara min pappas stora besvikelse. Min pappa har aldrig varit den känslosamma typen och har aldrig riktigt visat känslor, varken för mig eller min mamma. Mamma säger att det är något hon har vant sig vid efter 20 år, men jag har inte det. Jag behöver veta att min pappa älskar mig, för jag känner ingen kärlek alls från honom. Jag vill bara att min pappa ska finnas där för mig. När jag för första gången använde alkohol för att ”inte känna någonting” var det för att min pappa kallat mig idiot dagen innan. För min pappa var det ingen stor grej, men för mig var det som en kniv rakt in i hjärtat, att min egna pappa kunde säga något sådant till mig, det sved verkligen till. Jag var så arg och ledsen för att min egen pappa kunde säga så till mig. Jag kom hem så full att jag inte kunde gå och när mamma dagen efter skulle prata igenom allt med mig sa hon att jag gråtit, skrikit och det enda jag sagt var att ”min pappa älskar inte mig”. Jag sa till mamma att det inte var sant för att jag inte ville göra henne orolig, men det är så det är. Jag tror inte att min pappa ä

Jag och min bästa vän blev dumpade med två veckors mellanrum, alltså nästan samtidigt, av våra dåvarande pojkvänner. Vi mådde fruktansvärt dåligt båda två, men mitt i skiten så hade vi varandra och jag vet att vi aldrig tagit oss ur allt det mörka helskinnade om vi inte hade haft varandra just då. Vi var starka tillsammans. Dagarna jag inte orkade så drog hon lasset framåt och tvärt om. Hon kommer föralltid att vara min bästa vän!

Hej! En vän till mig har en ätstörning. Jag och mina andra vänner pratar mycket om det och vill hjälpa henne. Hon säger väldigt lite till oss om hur hon mår osv och vi vet inte hur vi ska hantera det. Hur ska man göra?

Hej! En vän till mig har en ätstörning. Jag och mina andra vänner pratar mycket om det och vill hjälpa henne. Hon säger väldigt lite till oss om hur hon mår osv och vi vet inte hur vi ska hantera det. Hur ska man göra?

Hur kan man lämna en vän när den mår som sämst? På allvar? Vilka dåliga människor. Men du, man ska se allt från den ljusa sidan, det har jag fått lära mig under alla dessa kämpiga år, och mitt tips till dig är: Varför lägga ner tankar och energi på dem? Jag tror säkert att du är en jättefin och bra människa. Det är de som har förlorat, de som gått misste om något bra, det som varit dåliga människor. Du kanske har förlorat några, men man kan väl inte säga att du förlorat något som är bra att ha? Nej, för vänner som inte hjälper en när man mår dåligt är fan inget att ha. Jag hoppas att du hade andra vänner du kunde luta dig tillbaka mot, om inte hoppas jag verkligen att du hittat några nya! All kärlek till dig, finaste du <3

Hej! Jag har ett problem.. Under sommaren och hösten var jag och min bästa killkompis på g… Jag har alltid tyckt om han så det var som en dröm som blev sann.. Men, han ”lessnade” och sa att han var psykiskt instabil, han var inte redo. Jag såg det hela som en ursäkt, ”det är inte du, det är jag” men jag ryckte in som en vän till han och sa att han var underbar som person osv. Trots hans psykiska ohälsa så fanns jag där även fast han nyss dissat mig. Jag mår fortfarande dåligt av det här, saknar han SÅ mycket..jag pratar mycket med mina närmsta vänner om det här men gång på gång så får jag höra att jag ska utesluta han från mitt liv (då han då och då hör av sig på ibland ett flörtigt sätt) men det var också min allra bästa killkompis och då är det inte någon jag bara kan stänga av all kontakt med, vi har ju känt varann hela livet.. Jag tycker om att prata med andra om hur jag känner men det känns som att mina vänner blir trött på mig…så, ska jag sluta prata om det eller ska dom ställa upp för mig? Jag är kluven och förstår det hela både från deras sida och min.

Hej! Jag har ett problem.. Under sommaren och hösten var jag och min bästa killkompis på g… Jag har alltid tyckt om han så det var som en dröm som blev sann.. Men, han ”lessnade” och sa att han var psykiskt instabil, han var inte redo. Jag såg det hela som en ursäkt, ”det är inte du, det är jag” men jag ryckte in som en vän till han och sa att han var underbar som person osv. Trots hans psykiska ohälsa så fanns jag där även fast han nyss dissat mig. Jag mår fortfarande dåligt av det här, saknar han SÅ mycket..jag pratar mycket med mina närmsta vänner om det här men gång på gång så får jag höra att jag ska utesluta han från mitt liv (då han då och då hör av sig på ibland ett flörtigt sätt) men det var också min allra bästa killkompis och då är det inte någon jag bara kan stänga av all kontakt med, vi har ju känt varann hela livet.. Jag tycker om att prata med andra om hur jag känner men det känns som att mina vänner blir trött på mig…så, ska jag sluta prata om det eller ska dom ställa upp för mig? Jag är kluven och förstår det hela både från deras sida och min.

Jag är så rädd att förlora, förlora något jag inte har. Rädd att jag skulle förlora honom, som jag egentligen inte har, för att jag var för ful, men om jag inte gör något, om jag inte visar att jag är intresserad förlorar jag ju inte och det är det jag lever på. Jag gör inget jag kan förlora, för att förlora är det som skrämmer mig mest här i världen. Att misslyckas, att inte räcka till, att inte vara bra nog. Och sen om någon skulle veta att jag förlorat, åh herregud, jag vill inte ens tänka på det.

Jag har kommit till bup men ingen vill ta tag i mina problem. Ingen vill hjälpa mig 🙁

Tack för ditt svar! <3

Känner så mycket igen mig. Jag är livrädd, livrädd att förlora någon på grund av hur jag ser ut. Jag vet precis hur det är att tro att man inte är snygg, tillräckligt smal osv. Om samhället bara kunde sluta med sina ideal så hade jorden varit en sådan mycket bättre plats. Men efter många år av denna känslan har jag ändå kommit till insikt med att det kanske inte är mig det är fel på, utan det är han i så fall. Men jag har fortfarande svårt att tro att jag skulle varit tillräckligt bra för någon.
Jag hoppas att din självkänsla stärks, men du ska veta att du absolut inte är ensam om detta.
Kram 🙂

Jag försvinner.

Jag och min pojkvän gjorde slut för 3 veckor sedan. Det var ett beslut vi tog tillsammans efter 3,5 år tillsammans. Gnistan var bara inte densamma. Men nu börjar jag inse vad jag verkligen hade och jag vill inget annat än att vara med honom. Jag vet inte längre vem jag är, jag känner bara sorg, jag känner ingen lycka i någonting. Nu när det har gått lite tid så tror folk att jag ska börja må bättre, att det blir enklare. Det känns inte som att det är okej för mig att visa samma sorg längre. Men jag försvinner bara ännu mer. Jag har fått ur mig skratt ibland för att smälta in i omgivningen, men jag känner det inte. Och jag känner inte igen mig själv längre, jag brukar vara den glada tjejen. Brukar alltid bli så lycklig när första vårsolen kommer, men jag känner inte det heller, vill bara stänga mig inne. Jag är borta i tankarna, borta från verkligheten. Jag drar mig undan, har inte energi till att göra något. Har svårt att öppna upp mig till någon då jag bara gjort det till honom innan. Det gör så ont. Jag börjar bli rädd, för jag orkar inget längre. Är inte mig själv utan honom.

Jag försvinner.

Jag och min pojkvän gjorde slut för 3 veckor sedan. Det var ett beslut vi tog tillsammans efter 3,5 år tillsammans. Gnistan var bara inte densamma. Men nu börjar jag inse vad jag verkligen hade och jag vill inget annat än att vara med honom. Jag vet inte längre vem jag är, jag känner bara sorg, jag känner ingen lycka i någonting. Nu när det har gått lite tid så tror folk att jag ska börja må bättre, att det blir enklare. Det känns inte som att det är okej för mig att visa samma sorg längre. Men jag försvinner bara ännu mer. Jag har fått ur mig skratt ibland för att smälta in i omgivningen, men jag känner det inte. Och jag känner inte igen mig själv längre, jag brukar vara den glada tjejen. Brukar alltid bli så lycklig när första vårsolen kommer, men jag känner inte det heller, vill bara stänga mig inne. Jag är borta i tankarna, borta från verkligheten. Jag drar mig undan, har inte energi till att göra något. Har svårt att öppna upp mig till någon då jag bara gjort det till honom innan. Det gör så ont. Jag börjar bli rädd, för jag orkar inget längre. Är inte mig själv utan honom.

Har alltid backat för kärlek och alltid trängt bort de killar som varit intresserade av mig. Har blivit ”rädd” och ”äcklad” av killar som har behandlat mig illa. Killar som tidigare utnyttjat mig för sex, sett mig som ett objekt. Har aldrig haft någon som gillar mig för den jag är. Har på senaste tiden känt mig ledsen och nedstämd över detta. Att jag redan är psykiskt instabil gör inte saken bättre. Har egentligen ingenting att må dåligt över, endå mår jag piss. Har hela tiden gråten i halsen och känner mig påklistrad på något sätt. Känner mig aldrig tillräcklig och har stora komplex över min kropp.
Nu under sportlovet, träffade jag världens bästa kille. Han var HELT underbar. Vi hade inte sex första gången sov med varandra till exempel, och han va HUR gullig mot mig som helst. Kunde verkligen vara mig själv med honom och allt kändes bara naturligt. Vi umgicks hela veckan, sov med varandra och var med varandras kompisar. Sista dagen på veckan betedde han sig underligt mot mig och vi hördes inte på flera veckor. Mådde verkligen piss, eftersom det var första gången jag kände så för någon, och vågade verkligen inte höra av mig till honom. Klev ut från min comfort zone och skrev till han förra veckan och fick bara korta svar tillbaka. Kände mig så dum verkligen. Fick alltså dissen av min drömkille som jag faktiskt öppnat upp mig för för första gången, som jag faktiskt är kär i. Detta känns verkligen dumt, men får ångest av detta. Kan inte äta, sova eller vara glad. Har tappat hoppet om killar och tror verkligen aldrig att jag kommer hitta någon som gillar mig för den jag är och inte bara vill ha min kropp. Får jätte dålig självkänsla över detta och undrar verkligen vad felet är på mig, det måste ju vara något eftersom det alltid är samma visa med varje kille. Finns inga svar

Har alltid backat för kärlek och alltid trängt bort de killar som varit intresserade av mig. Har blivit ”rädd” och ”äcklad” av killar som har behandlat mig illa. Killar som tidigare utnyttjat mig för sex, sett mig som ett objekt. Har aldrig haft någon som gillar mig för den jag är. Har på senaste tiden känt mig ledsen och nedstämd över detta. Att jag redan är psykiskt instabil gör inte saken bättre. Har egentligen ingenting att må dåligt över, endå mår jag piss. Har hela tiden gråten i halsen och känner mig påklistrad på något sätt. Känner mig aldrig tillräcklig och har stora komplex över min kropp.
Nu under sportlovet, träffade jag världens bästa kille. Han var HELT underbar. Vi hade inte sex första gången sov med varandra till exempel, och han va HUR gullig mot mig som helst. Kunde verkligen vara mig själv med honom och allt kändes bara naturligt. Vi umgicks hela veckan, sov med varandra och var med varandras kompisar. Sista dagen på veckan betedde han sig underligt mot mig och vi hördes inte på flera veckor. Mådde verkligen piss, eftersom det var första gången jag kände så för någon, och vågade verkligen inte höra av mig till honom. Klev ut från min comfort zone och skrev till han förra veckan och fick bara korta svar tillbaka. Kände mig så dum verkligen. Fick alltså dissen av min drömkille som jag faktiskt öppnat upp mig för för första gången, som jag faktiskt är kär i. Detta känns verkligen dumt, men får ångest av detta. Kan inte äta, sova eller vara glad. Har tappat hoppet om killar och tror verkligen aldrig att jag kommer hitta någon som gillar mig för den jag är och inte bara vill ha min kropp. Får jätte dålig självkänsla över detta och undrar verkligen vad felet är på mig, det måste ju vara något eftersom det alltid är samma visa med varje kille. Finns inga svar

Du är fin. Bara av att lösa din text märker man att du är en fin människa. Du är absolut inte egoistisk och starkare än du tror.
Även i de mörkaste dalar så finns det där någonstans ett ljus, även om man ljust nu inte kan se det.
Jag är nu en person som stöttar dig och tänker på dig (även fast vi inte känner varandra alls).
Och ifall du känner att det behövs så svara på kommentaren och vi kan prata vidare på tex fb.
Jag finns där och jag är din vän

Har alltid haft problem med att skaffa nya vänner. Var väldigt blyg när jag var mindre men det har blivit bättre och bättre med åren men tydligen inte tillräckligt bra. Jag går just nu tredje året på gymnasiet och jag har bara två vänner i min klass på trettio pers. Mår jätte dåligt över det, jag har försökt att lära känna visa i klassen men det går inte, jag vet inte hur man ska bete sig och hur man faktiskt blir vän med folk. Dessa två som jag är ”vän” med känns inte som några riktiga vänner, vi har inget gemensamt, dom två kan sitta och babbla djup om helt ointressanta ämnen och jag känner bara, nää vem bryr sig om NO boken inte är perfekt typ.
Resten av klassen är så tajt och umgås, festar och har kul tillsammans och vi är liksom utanför, visa dagar känns det som att vi inte ens tillhör klassen. Och mina vänner gillar inget som jag gillar. Jag vill vara som en vanlig ungdom och festa, dricka, prata serier, prata om killar men dom är inga sånna.
Har sånn ångest och kan ligga och grina i timmar hemma över mitt tråkiga sociala liv och det värsta av allt är att jag inte har någon att prata med om detta.
Jag skulle också vilja vara vän med alla och ha världens bästa sista år, men just nu känner jag bara för att ligga hemma och vänta ut tiden. Så jag kan glömma hela jävla gymnasietiden.

Hej! Jag kan inte relatera till det du skriver om men jag blir äcklad av hur folk verkar behandla dig. Jag är övertygad om att du är världens finaste person och väldigt modig dessutom som vågar dela med dig. Jag mår inte alls lika dåligt som många av er men när jag mår dåligt så gråter jag, massor. Det är mitt sätt att slippa hålla det inom mig och det hjälper verkligen. Om du inte redan går till en kurator så gör det! Det är mitt allra bästa tips och har hjälpt mig såå mycket! Du är inte egoistisk, inte alls. Du måste bara sätta ditt välmående och din hälsa i första hand och det är så viktigt att börja där. Ta som sagt hjälp av kunniga vuxna, det behöver absolut inte vara någon du redan känner. Det är inte pinsamt eller egoistiskt utan jätteviktigt att du hör det. Du är finare än du tror. Lycka till!

Man måste lära sig att misslyckas några gånger innan man lyckas. Jag tänker efter hur vi människor är galet lik varandra att dom flesta känslor vi har kan man dela med sig med någon annan. detta skapar en gemenskap, för jag är precis lika rädd som dig. rädd att förlora något jag inte har för att återigen känna dessa outhärdliga smärtorna inom sig. Din existens är som ingen annans, om du bara fick se dig själv ur en annan människas perspektiv hade du nog aldrig någonsin känt så igen. Tro mig, vi måste lära oss att älska oss själva. och bli bästa versionen av sig själv, och alltid påminna sig själv om att rädsla bara är en illusion. när du förstår det? ja då är du fri. med kärlek / Mikaela

Hej Clara! Jag och min kompis sitter i exakt samma sits. Vår bästa kompis har en ätstörning och även om hon öppnar sig lite så visar hon aldrig sin så kallade riktiga sida. Hon ska alltid visa denna perfekta sida utåt men jag vet att det inte kommer hålla i längden och jag vet att hon inte heller äter som hon har blivit tillsagd. Hon har även börjat dragit sig undan från oss till nya vänner eftersom att hon är rädd att vi ska påpeka att hon inte äter som hon borde. Nu har jag och min kompis börjat fundera på att kontakta hennes föräldrar då vi oroar oss för henne. Jag tycker att du kanske ska överväga att prata med hennes föräldrar för att höra hur hon verkligen mår och förklara situation ser ut.

Jag lider av panikångest och förr höll jag det alltid inne. Och det var för att jag trodde att alla andra kände precis likadant som jag, för folk pratar alltid om ”ångest” som något vanligt som alla har. Men nu de senaste åren har jag ju insett att det inte stämmer, den ångesten som folk ofta pratar om är inte alls samma en person som lider av ångest upplever. Jag har perioder med fruktansvärd ångest, och har så länge jag kommer ihåg haft det såhär.. och jag kan inte ens beskriva känslan. Förr stängde jag inne mig på mitt rum, eller var jättesur mot min omgivning, men jag sa aldrig något, för jag trodde inte någon skulle ta mig på allvar. Men nu de senaste åren med panikattacker och svimningar, har jag lärt mig att varje gång jag känner ångest bara berätta det för någon. Och det räcker att bara ha sagt det till någon. Jag tipsar om att berätta för någon ni känner eller någon i er familj, och säga att ”ibland mår jag dåligt och då vill jag bara ha sagt det, du behöver inte fråga varför eller försöka lösa/hitta orsak till det, för ibland finns det ingen anledning”, och då vet du att du alltid kan berätta det sen. Varje gång jag får ångestattacker så går jag till min mamma och säger ”nu har jag ångest” och så gråter jag och mamma kramar mig och sedan kollar vi tex på en film tillsammans. Eller så skriver jag till en vän och så får jag stöd tillbaka. Om du som läser det här upplever precis samma sak som mig eller bara mår dåligt utan att veta varför, men inte har någon att gå till, försök hitta någon att berätta det för. Vem som helst! Det hjälper så mycket verkligen! Kram <3 och tack Ellinor, det här är så fint verkligen av dig!

Jag vet hur det känns. När det inte längre är ”okej” att vara ledsen mer. Hur det känns när folk börjar kolla snett på en, för att man borde vars över det vid det här laget. Vill säga till dig att – ta din tid. Men tillåt sig själv att se framåt. Föreställ dig och dröm om en framtid utan honom (när du känner dig redo) för att inte trampa fast helt. För det gjorde jag och det är lätt att vara efterklok. Jag blev deprimerad, och satt fast i flera år, för att jag tvingade mig själv att inte visa något utåt, det blev som en ritual stt bryta ihop när jag kom hem och hade dolt allt hela dagen. Önskar nu i efterhand att jag gjorde saker. Även fast jag inte kände för det. Att jag inte låtsades vara glad för att låta falsk lycka bli på riktigt, om det nu går. Att jag inte vågade vara mig själv.

Så våga. VÅGA känna och våga vara dig, och endast dig. Jag vet hur det är och så även många andra. Du är inte ensam och en dag. En dag kommer du att hitta dig själv igen och kunna se tillbaka på det ni delat med ett leende på läpparna. / Amanda

Jag blir så glad när folk svarar, när folk visar att de bryr sig. Du verkar vara en jättefin människa. Tack så himla mycket, du ska veta vad bara detta svaret hjälpte, alla dina smarta meningar i denna texten. <3

Jag blir så glad när folk svarar, när folk visar att de bryr sig. Du verkar vara en jättefin människa. Tack så himla mycket, du ska veta vad bara detta svaret hjälpte, alla dina smarta meningar i denna texten. <3

Efter en vecka var jag så kär i en kille som senare skulle komma att bli min pojkvän. Och H-E-L-V-E-T-E vad jag älskar honom. Jag älskar allt med honom, hans humor, hans skratt, sättet han verkligen omfamnar mig på, men framförallt hur jävla bra vi fungerar ihop. Är jag löjlig när jag skriver soulmate? För jag tror fan att han är min soulmate. Nu till det här: För snart två veckor sen säger fanskapet att han vill göra slut, från ingenstans??!?! Vi hade några dåliga dagar med mycket tjafs (vilket sällan händer i vårt distansförhållande) men helt plötsligt ska vi göra slut, för att han inte ”varit lycklig i vårt förhållande på sistone” samt för att han inte känner för mig som han gjorde innan? Hur tappar man känslor på några dagar, kan någon förklara det för mig? Från världens gladaste, lyckligaste tjej till att ligga hemma i sängen och må illa pga hjärtsorg. Mitt lilla hjärta gör så ont och detta jävla illamåendet FÖRSVINNER JU BARA INTE!! Ont i magen, ständig ångest och gråt i halsen. Kommer aldrig komma över honom. Sitter någon i samma sits? Hjälp mig hur jag mår bättre för det här klarar jag inte av.
IALLAFALL: Jo, Ellinor. Jag är exakt likadan. Jag drar mig undan, vill inte umgås, vill inte träffa folk. Vill ligga hemma själv, och lida, ifred. Det bästa hade varit att bara prata med mina bästavänner, men jag vill typ inte det? Det bästa hade också varit att umgås och hitta på saker så man slipper tänka på honom, men jag vill typ inte det heller? Jag bara ligger i min säng och gråter, haha känner mig skitlöjlig, gråter ALDRIG i vanliga fall och är egentligen världens gladaste tjej. Dessutom vill jag inte vara dryg och låta andra handskas med mina problem. Det finns ju faktiskt de som har det ännu värre..

Du är så jäkla INTE egoistiskt! Du är en fin och väldigt modig person som vågar skriva om hur du känner. Jag finns här för dig, om du vill prata vidare. Snälla, förstå att döden inte är en lösning då jag vet att en dag kommer även DU älska livet.

Jag förstår exakt vad du menar med att inte ha någon att prata med, känner samma sak!!
Men att du blir skrattad åt på stan och att du inte ens går ut på stan längre gör mig så ledsen!!!
Du är en helt underbar person och jag vill bara krama om dig!!!!

Du ska alltid prata om det du känner, man måste få ventilera tycker jag! Om jag hade varit du hade jag försökt skriva exakt hur du känner till din bästa killkompis, att du inte vill stänga av all kontakt med honom, att du vill ha honom i ditt liv och fråga hur han känner. Hur vill han ha det? Massor med kramar till dig <3

Du ska verkligen inte dö, det är de som får dig att må så här som borde få ett sånt hårt straff att de inte känner så mycket längre. Jag kan inte relatera till det du skriver men skulle vilja kunna för att jag vill hjälpa dig. Jag hatar att se människor som mår dåligt. Prata med någon, jag lovar det hjälper, din mamma kanske om du känner det? Annars finns det alltid någon på skolan kanske eller någon annan utbildad person. Du är bäst <3

Jag känner exakt samma sak, asså verkligen exakt! Jag gillar mina vänner men litar ändå inte på dom. Jag har också tänkt att man kanske ska byta kompisar men jag tror att det kan vara en lösning, men jag tror också vissa har svårare att öppna upp sig än andra. Jag brukar också explodera men då går jag oftast långa promenader och bara gråter ut allt jag vill få ut och går i timmar och känner mig så ensam.

Det här är någonting jag inte har berättat till någon förrän nu.. Det är väldigt jobbigt för mig att inse det själv, att jag har det här problemet, problemet som jag inte vet hur jag ska bli av med. Jag har bulimi, vilket betyder att man hetsäter väldigt stora mängder, sen får man ångest, går och spyr upp allt. Jag vet att det är så himla fel, men jag vet inte hur jag ska få slut på detta? Jag kan nästan aldrig bara ta en kaka, ett chips, en godis, ja men ni fattar. Har jag en godisskål, chipsskål eller liknande så äter jag oftast alltid upp den. Jag kan äta sjuka mängder med allt möjligt, suget efter att fortsätta äta även fast jag är mätt är så svårt att undvika och svårt att ignorera. Jag mår psykiskt dåligt av det här. Jag vill inte ha det så här nå mer. Jag vill komma ur det här. Men jag vet inte hur. Det som jag tror har orsakat det här är den sjuka jäkla idealen om hur man ska se ut. Jag vill vara smal och vältränad. Jag är 17, snart 18 år och är 1.69 och väger 62kg, så jag är ju inte överviktig, men jag vill vara smalare och se ut som alla andra. Jag tycker det här är pinsamt att prata om och jag vill inte berätta det till någon. Därför kändes det skönt att få skriva här.

Jag lovar dig. Du är stark. Och du är modig. Och fin. Och en massa andra bra saker. Tusen miljarder kramar.

För två år sedan var jag på studentkryssning där jag stog och pratade med en kille ute på däck, hade även min dåvarande pojkvän med mig, den här killen var supertrevlig och när vi gick in skulle han följa med till min pojkväns hytt där vi skulle ta en öl, när vi kom fram dit så slog fyllan till för mig ordentligt, jag sa inget, försökte verka så nykter som möjligt och min pojkvän stog utanför hytten och pratade i telefon när killen vi mött började ta på mig, längre upp på låret hela tiden, jag grät och skrek på min pojkvän och när han kom dit skriker killen åt honom att gå därifrån, gång på gång, tills våran kompis dyker upp där och dom båda skickar ut killen, det här har jag förträngt och börjat minnas nu, jag är jätterädd, jag minns inte hur killen såg ut överhuvudtaget. Jag känner mig så liten och ensam just nu, den enda jag vill prata med om det här är min nuvarande pojkvän eller vad jag nu får kalla honom, som inte verkar intresserad av att ha mig kvar alls.. Ingenting känns bra i mitt liv just nu. Gråt varenda kväll

Vi två är precis likadana fast jag går första året. Trodde det här bara var jag! Jag förstår PRECIS vad du menar men jag tänker bara att någon gång kommer jag hitta rätt människor för mig!
Good luck <3333

jag är så jävla deprimerad. Jag är så jävla tom. Jag är nere på botten, och jag har ingen aning om hur fan jag ska ta mig upp igen.
Allt man får höra, av lärare föräldrar och andra runtomkring, varför är du så dålig, fixa på dig, visa att du kan, ge inte upp så lätt… Men hur ska jag orka? Hur ska jag orka kämpa när jag redan har gett upp? Det finns ingen energi alls till något längre. Jag vill bara bryta ihop och gråta, skrika och visa hur dåligt jag mår. Att jag inte vill leva mer. För jag vill inte. Det är så jävla mycket stress, så mycket perfektion, så mycket av allt. Skammen om sin egen dotter för jag inte är idealet. Besvikelsen när jag suger i skolan och inte åstadkommer någonting överhuvudtaget. Allt jag gör är att supa, röka, skära mig, vara instängd på mitt rum. Men vet mina föräldrar något av detta? nej. Kan jag lita på dom? nej. Lyssnar dom om jag ens försöker säga något? NEJ. Jag har två super bra kompisar. En av tjejerna har gått igenom det jag har ungefär, så vi kan relatera så mycket till varandra. Den andra finns alltid och lyssnar. Vilket man behöver. Någon som lyssnar, inte dömer. Om dom inte hade gjort allt dom gör för mig hade jag seriöst inte varit vid liv. Ingen hade förstått någonting. För ingen vet ju. För ingen bryr sig. För jag visar inget. Alla skrattar jämt och säger, haha säg bara att du är depp till läraren för att du inte gjort inlämningen. Well, guess what? jag är på riktigt deprimerad. Om ni bara visste.

Det är inte ofta jag mår dåligt, jag har trängt undan mina känslor länge, utan att jag ens har vetat mig själv. Jag har inte uppskattat mina närmaste vänner och har behandlat många som om jag inte älskar dom. Jag har helt enkelt inte brytt mig. Föräns nu, idag. Jag bröt ihop när jag insåg att jag är en av dom, en av dom där vännerna som inte är riktiga vänner. En så kallad vän, fast jag gör småtaskigasaker och inte finns där och stöttar när det verkligen behövs. Jag skäms så mycket för det här och att jag intr insett det tidigare, jag har verkligen intr förstått att jag sårat människor. Människor jag egentligen älskar. Jag ringde min kompis och bara grät, grät, och jag är en sån som verkligen aldrig gråter, minns inte ens senast jag grät. Jag har aldrig fått känslor för en kille, känner en klump i magen över små flickor som blir bortgifta eller känner med vänner som blir sårade. Föräns idag. IDAG ändrar jag på det. Idag ska jag bli en bättre vän. Från och med idag ska jag våga känna. Har någon kännt något liknande? Hur gjorde ni?

DU är inte alls egoistisk, du är bra precis som du är! Snälla, fina, ta hand om dig! Jag vill be dig att prata med någon, vem som helst, tex en lärare eller en vuxen, berätta hur du känner dig och att att du vill ha hjälp. Jag själv har under väldigt långa perioder i mitt liv mått jättedåligt och stängt inne mig själv, känt mig fruktansvärt ensam och många gånger inte velat leva längre. Men jag lovar dig med hela mitt hjärta, att det blir bättre. Det kan inte hjälper att höra, men jag lovar dig! Det allra viktigaste är att du söker dig till någon att prata med. På ungdomsmottagningen har de sociologer och psykologer tillexempel, jag själv har varit där, de som jag har träffat är så himla fina och snälla, och framförallt så vet de vad en går igenom, de förstår dig precis! Och de har tips på hur en kan göra för att det ska bli bättre. MASSOR med kramar och kärlek skickar jag till dig <3 Ta hand om dig, lova mig det! Det är okej att må dåligt, men du måste ta hand om dig fina <3 <3

Hej tjejen! Jag är själv i en liknande situation. Sa för ett tag sedan upp all kontakt med min enda riktiga kompis i min klass och känner mig så ensam. Jag har två andra kompisar i en annan klass. Även om jag skulle kalla dom min bästa vänner är vi inte lika för fem öre. Efter skolan är dom alltid upptagna och har aldrig tid för mig. Jag får alltid ta kontakt med dom först mm.. Jag känner heller inte att jag kan prata med dom om allt, jag vill ha seriösa samtalsämnen med dom vilket typ inte går eftersom den ena bara tänker på hästar och den andra på innebandy, vilket jag egentligen inte bryr mig om. Vet inte vad jag ska ta mig till för är alltid så ensam och min mamma klagar på att jag inte gör nåt, träffar kompisar och sånt, men det är ingen som vill va med mig och jag vill inte va med nån på vår lilla skola! Man har lixom gett alla en chans redan

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva. Jag är varken bra på att skriva eller prata om mina känslor. Jag har alltid vart den vännen som hjälpt ALLA, spelar ingen roll om det är min bästa vän eller någon som jag knappt sagt hej till. Folk vet att jag alltid finns där och jag är som en slags ”kurator” åt många, fast jag endast är 15 är och själv går igenom mycket i mitt liv. Eftersom jag alltid funnits åt alla, förstår jag inte när mina närmsta vänner har lämnat mig i sticket. Så många gånger de har gråtit och pratat med mig, så många gånger jag har hjälpt dom upp på fötter, så betyder jag plöstligt ingenting. Det jobbigaste är att vi går i samma klass, så jag måste varje dag träffa dessa människor som totalt ignorerar mig av ingen anledning. Eller egentligen finns det väl en anledning, jag är inte populär nog, jag vill inte festa, dricka, jag är inte en sån person, därför blir jag lämnad. Jag känner mig otroligt ensam, även fast jag vet att det faktiskt finns vänner som fortfarande vill finnas där, men som jag stänger ute eftersom jag tagit det så hårt att bli ”lämnad”. Dock är jag en sån som har en fasad, det är få som kan se att jag egentligen är deprimerad fast jag går runt med ett leende. Förutom allt detta har jag haft det väldigt omtumlande i min familj, vilket jag helst inte delar med mig av. Men ibland känns det som att jag knappt orkar kliva upp, fast jag har hela livet kvar. Jag vet inte om ni tycker att det jag känner är onödigt, men jag mår fruktansvärt och hoppas att jag en dag kommer orka ta kontant med någon av mina vänner som ibland finns där och prata om detta. Men de börjar trötta på att vänta på mig, jag hör ju aldrig av mig, jag ligger oftast hemma och gråter men de vet inte dom om. Tiden börjar rinna ut, men jag känner mig inte redo.

Överkänslig och tar illa upp över minsta lilla någon/ jag gör. Gråter mig själv till söms nästan varje kväll och går med ett leende på läpparna i skolan dagen efter, vill egentligen bara ta en överdos och försvinna. Gör allt för alla andra men misslyckas iallafall och då är det jag som betett mig illa istället. Fan, vad livet suger

Överkänslig och tar illa upp över minsta lilla någon/ jag gör. Gråter mig själv till söms nästan varje kväll och går med ett leende på läpparna i skolan dagen efter, vill egentligen bara ta en överdos och försvinna. Gör allt för alla andra men misslyckas iallafall och då är det jag som betett mig illa istället. Fan, vad livet suger

Jag har en bästa vän som var med om ungefär samma sak. En vanlig tisdag tror jag att det var så kommer hon till mig och gråter tills hon inte kan andas för att den hon älskar har sagt att han inte vill vara med henne längre. Och det var verkligen också från ingenstans. Hon sa precis likadant som dig att hon aldrig någonsin kommer komma över honom och så låg hon där varenda kväll och det skavde och brände i hjärtat för hon förstod inte när allt gick fel och när han slutade älska henne. Tyvärr, det bästa man kan göra är att ge det tid hur klyschigt och dumt det än låter. Se till att göra de roligaste grejerna du vet, umgås med kompisar, fika, träna. Gör sånt som får det att göra mindre ont ett tag. För om ett tag lovar jag dig, du kommer stå och dansa på ett köksbord mitt i natten och det kommer bli sommar och du kommer sitta på en brygga med en bästa vän. För så blev det för min vän, igår sa hon att hon aldrig varit lyckligare än nu.

Jag har en bästa vän som var med om ungefär samma sak. En vanlig tisdag tror jag att det var så kommer hon till mig och gråter tills hon inte kan andas för att den hon älskar har sagt att han inte vill vara med henne längre. Och det var verkligen också från ingenstans. Hon sa precis likadant som dig att hon aldrig någonsin kommer komma över honom och så låg hon där varenda kväll och det skavde och brände i hjärtat för hon förstod inte när allt gick fel och när han slutade älska henne. Tyvärr, det bästa man kan göra är att ge det tid hur klyschigt och dumt det än låter. Se till att göra de roligaste grejerna du vet, umgås med kompisar, fika, träna. Gör sånt som får det att göra mindre ont ett tag. För om ett tag lovar jag dig, du kommer stå och dansa på ett köksbord mitt i natten och det kommer bli sommar och du kommer sitta på en brygga med en bästa vän. För så blev det för min vän, igår sa hon att hon aldrig varit lyckligare än nu.

Alla förhållanden har upp och nedgångar. En nedgång kan till exempel vara att man bråkar mycket, eller kanske inte känner sig lika kär längre. Många tolkar denna nedgång som att man ska göra slut och det är många som gör det också. Det man måste förstå är att det är naturligt att bråka och kanske inte alltid känna sig sådär nykär i sin partner. Det som är viktigt då för att förhållandet inte ska brista är att INTE GE UPP. Om man verkligen älskar sin tjej/kille så kämpar mig sig igenom det. Det dåliga tar slut, jag lovar. En nedgång kan vara en dag, en vecka eller en månad eller mer. Men det tar slut. Om ens partner nu inte skulle inse detta och ändå göra slut för att hen helt enkelt inte orkar kämpa, så är det hens förlust! Det är så du ska tänka. Han har ju förlorat den mest underbara flickvännen i världen! Det är lätt som du säger att man isolerar sig med sin sorg, och det får man absolut göra. Det ingår i våran process att läka. Men förr eller senare måste man ta sig i skjortan och leva sitt liv igen. Det kan vara jättesvårt i början, men det kommer bli bättre. Trots att det känns som att inget i världen kan göra dig glad igen, så lovar jag att det kommer kännas bättre. Men det tar tid och du måste kämpa! Du klarar det <3 Hoppas detta hjälpte

Styrkekramar <3

Jag känner mig helt fel placerad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har kompisar men de känns inte som om de förstår mig. Pratat inte om några problem för någon för det känns som om ingen kommer fatta mig… Men jag vågar inte heller prata med nya människor, jag fattar inte hur man ska börja prata? vad ska man säga?
Det känns som om jag föddes fel, känner mig inte bekväm med någon och vågar inte vara mig själv. Är det någon som känner lika dant? Hur har ni löst det?

Skönt att jag inte är ensam om detta! Jag tror säkert du kommer hitta rätt folk att umgås med. Du går första året på gymnasiet passa på att lära känna klassen nu och skjut inte upp det till trean som jag gjorde, för då är det svårt att komma in i gruppen..
Lycka till Andrea och tack så mycket! <3

Är mållös…du skulle kunna försöka gå till ungdomsmottagningen. Hoppas verkligen att du får hjälp! Kram på dig <3

När jag är ledsen/arg stänger jag alltid ut människor, vill bort från alla, antingen skriker jag rakt ut så högt ja kan, iallafall när jag är ensam och har möjligheten, eller så går jag och sover bort min ilska. eller så tränar jag och blir därav på bra humör och släpper det som gjort mig arg.

Men främst att jag stänger ut alla. det är det första ja gör, alla min familj, min bästa vän. alla. stänger av mobilen, och bara går någonstans där jag får vara själv och ta ut min ilska eller lugnt å sansat försöka kontrollera min ilska och släppa det. det brukar oftast gå. sen går jag tillbaka till mina vänner som om ingenting typ skett. Vill inte prata om det, utan bara gå vidare och låssas som om jag aldrig blev arg. att det aldrig ägde rum.

Åh fina. Jag rekommenderar verkligen att berätta det för någon, oavsett om det känns pinsamt, det är inget pinsamt egentligen och inget du ska skämmas över, det är tyvärr vanligt att man gör det ändå och jag förstår det. Men det är viktigt att du tänker på dig och din hälsa, hur du mår, främst. Det är väldigt bra om du tar hjälp av någon vuxen och någon som kan stötta dig, det kommer lösa sig Agnes, men lova mig att du tänker och överväger att prata med någon och berätta det för någon. Jag vet att du klarar det och jag tror på dig <3 kramar på dig!!!

Det är inget fel på dig. Blir ledsen när du tror det för så är det inte. Vet inte hur jag ska hjälpa på bästa sätt men alltså HANS FÖRLUST SÄGER JAG BARA. Jag tycker det bästa du kan göra är att försöka fylla på med så mycket girlpower som möjligt och bara tänka att du är så jävla grym! För det är du. Det bara vet jag. Kram.

Du ska inte bara försvinna. Jag känner exakt lika dant och gråter mig till sömn och jag har nu kommit in att jag pallar inte med mer, hur mycket jag än försöker känns det inte som om mina kompisar tycker jag gör tillräckligt. Jag vet hur det känns och jag hoppas för både dig och mig att det fan snart är våran tid att få ha det bra och faktiskt le i skolan på riktigt och inte bara låtsats. <3

När jag var 13 år hade jag en bästa vän som mådde väldigt dåligt och hon började skära sig. Men vi va alltid öppen med allt mot varandra. Detta gjorde att hon alltid berättade vad hon hade för tankar och hon planerade till och med självmord.. Men som tur var kunde jag få bort tanken av att hon inte borde leva kvar. Men till sist kom jag in på samma tankar att jag va, värdelös, ingen vill ha mig, jag är tjock, jag är inte bra på något osv… Så efter ett tag började jag också skära mig och i den sitsen tycker jag man ska ta kontakt med en vuxen, alltså ringa ungdomsmottagningen som man kan gå till fram till man är 25! (Helst prata med någon innan det går ut över dig själv)

Nu går jag sista året på Gymnasiet och har börjat komma på samma tankar igen… Inte just att jag är värdelös för det är ingen människa, men att jag är dålig i skolan, har precis betyg till att ta studenten. Sen har massa saker hänt när jag var mellan 14-16/17 år Jag varit med om killar som tvingat mig till saker jag inte velat , blivit lurad av killar som jag trodde tyckte om mig men som bara var ute efter en sak. Och det ärrar mig fortfarande. Jag känner en sån stor ångest, (även fast jag nu har världens finaste kille som jag berättat allt för och han stöttar mig och finns där) Jag vill inte göra honom besviken…. Och så många gånger jag det senaste tänkt att det vore så skönt att förflytta min smärta från hjärtat och huvudet till armen. Men jag vill inte göra honom besviken, han kommer bli så ledsen om jag gör det…
Väntar på en tid hos UMO men har väntat jätte länge och jag kommer snart inte orka stå emot mer… Ligger ensam vissa kvällar och bara gråter, eller går ut och sätter mig där ingen kan se mig och gråter….

Har någon mer av er blivit tvingad till något… Känner mig så ensam i de för ingen av mina vänner har blivit de..// 19 åring

När jag var 13 år hade jag en bästa vän som mådde väldigt dåligt och hon började skära sig. Men vi va alltid öppen med allt mot varandra. Detta gjorde att hon alltid berättade vad hon hade för tankar och hon planerade till och med självmord.. Men som tur var kunde jag få bort tanken av att hon inte borde leva kvar. Men till sist kom jag in på samma tankar att jag va, värdelös, ingen vill ha mig, jag är tjock, jag är inte bra på något osv… Så efter ett tag började jag också skära mig och i den sitsen tycker jag man ska ta kontakt med en vuxen, alltså ringa ungdomsmottagningen som man kan gå till fram till man är 25! (Helst prata med någon innan det går ut över dig själv)

Nu går jag sista året på Gymnasiet och har börjat komma på samma tankar igen… Inte just att jag är värdelös för det är ingen människa, men att jag är dålig i skolan, har precis betyg till att ta studenten. Sen har massa saker hänt när jag var mellan 14-16/17 år Jag varit med om killar som tvingat mig till saker jag inte velat , blivit lurad av killar som jag trodde tyckte om mig men som bara var ute efter en sak. Och det ärrar mig fortfarande. Jag känner en sån stor ångest, (även fast jag nu har världens finaste kille som jag berättat allt för och han stöttar mig och finns där) Jag vill inte göra honom besviken…. Och så många gånger jag det senaste tänkt att det vore så skönt att förflytta min smärta från hjärtat och huvudet till armen. Men jag vill inte göra honom besviken, han kommer bli så ledsen om jag gör det…
Väntar på en tid hos UMO men har väntat jätte länge och jag kommer snart inte orka stå emot mer… Ligger ensam vissa kvällar och bara gråter, eller går ut och sätter mig där ingen kan se mig och gråter….

Har någon mer av er blivit tvingad till något… Känner mig så ensam i de för ingen av mina vänner har blivit de..// 19 åring

Har du nån kik jag kan skriva till dig på? Så kan vi hjälpa varandra där. Kanske en grupp med kompisproblem?

när jag mår dåligt håller jag det alltid inom mig, vilket är ganska dumt egentligen, men är väl bara sån som person. på senaste tiden har jag känt ganska mycket ångest över allt egentligen och har även utvecklat någon sorts ätstörning som jag inte vet hur jag ska ta mig ur…
jag tror egentligen att det bästa är att snacka med någon, oavsett situation.
OM någon vill prata/dela med sig/lätta på hjärtat så får ni gärna göra det på supersannas@hotmail.com (töntigt namn men bra ”extra mail”)
tveka inte, tillsammans är vi starka <3

Att #aldrigensam kom tillbaka idag kunde inte varit mer lägligt.
Jag har haft en sådan jävla ÄCKLIG DAG som påminde mig om att jag kan känna mig så oduglig, olycklig och ENSAM. Dagen började med ett utvecklingssamtal som fick mitt självförtroende att gå i botten. Att höra responsen jag får från lärare. Höra vad jag ligger på för betygsnivå och bli besviken. Jag började en tuff linje på gymnasiet i höstas. I högstadiet hade jag toppbetyg och enda sedan jag om till gymnasiet så har jag samma höga krav och jag sliter minst lika mycket men är inte ens i närheten av mina tidigare betyg, Jag vet att detta är vanligt, att betygen sjunker, men jag kan inte acceptera det. Jag känner mig så otillräcklig och oduglig.
När jag sedan kom hem såg jag ett sorgligt klipp och allt brast. Ångesten över skolan sköljde över mig. När jag sedan gick iväg till ett möte så kände jag mig så ensam, vilket jag ofta gör. Jag har vänner och många bra vänner. Min vänner som jag kallar mina närmsta vänner kan jag räkna på en hand. Men ändå kan jag tvivla så mycket och känna mig så ensam. Jag håller på att förlora min allra bästa vän jag haft det 2 senaste åren. Då hon har fått en ätstörning och därför dragit sig undan från mig och börjat umgåtts med nya vänner. Mina bästa vänner från högstadiet går inte ens på samma skola och vi träffas knappt. Min två andra närmsta vänner som jag umgås med varje dag i skolan skulle säkert hjälpa mig om jag berättade för dem. Men jag vet inte ens själv varför jag alltid känner mig så ensam eller varför jag ofta gråter mig till sömns utan anledning? Så vad ska dem göra åt saken då? Jag vill inte ha några ytliga sms där det står att det finns där för mig, för det vet jag. Men det är inte alltid tillräckligt.
När jag sedan kom hem ikväll så stod min mamma och pappa och bråkade. Bråket handlade indirekt om mig. Pappa hade missat en del information som han behövde vet inför i dag. När han kommer hem så skäller han därför ut mig och min mamma för att han ej fått inf

Jag är den typen som har sjukt svårt att öppna mig för folk. Jag har i några månader nu mått riktigt dåligt och har egentligen typ ingen aning om varför. Men då har jag den turen att en av mina vänner är en riktigtriktigt bra och underbar vän som har sett det, utan att jag sagt något och försökt att inte visa det genom att klistra på ett fakesmile så har hon ifrågasatt det istället för att låssas som ingenting som andra kan göra. När hon ifrågasatte det och samtidigt stöttade mig dag ut och dag in kände jag mer och mer hur jag kunde öppna mig för henne vilket ledde till att jag kan lita på henne fullt ut och det ledde till att jag vågade ta tag i mig själv och få tid hos en psykolog, vilket hjälper mig att hitta mig själv igen, och det skulle jag aldrig gjort utan min kompis stöd. Men jag känner att jag aldrig kan ge henne något tillbaka, även fast jag verkligen vill göra allt jag kan för att göra minsta lilla sak som hon uppskattar. Speciellt på samma sätt som hon gjorde för mig, när hon har sina sämre dagar, vill jag finnas för henne på samma sätt som hon gjorde för mig. Jag tog och tar fortfarande men jag vill ge henne lika mycket tillbaka. Men hur? För som sagt är jag inte den öppna personen och jag har aldrig varit bra på att säga rätt saker eller uttrycka känslor. Hur ska jag visa att jag bryr mig lika mycket om henne och hur ska jag stötta henne? Jag menar vad ska jag säga och göra? Känns som att det inte räcker att bara finnas där, samtidigt som jag inte vill pressa henne för mycket och samtidigt som jag inte vill tynga ner henne med mina problem…

Mina tips är att 1. Var nyfiken (fråga massor om den andra personen) 2. Våga vara personlig och visa känslor, och berätta om det. Det visar dig bara mänsklig och personer gillar folk man kan relatera till eller som visar sig öppen 3. Ge komplimanger och våga också att säga tack till komplimanger du får. – detta är något jag tycker är bra att ha i åtanken är man lär känna någon ny eller vill försöka lära känna någon ny. Hoppas du vågar ta steget och jag vet att du fixar det, bara kör och prata om allt du kan tänka på. Det finns inga hinder egentligen, det sitter mest inom oss själva. KRAM <3

När jag gled in i ätstörningsträsket så tog mina kompisar tag i mig innan det gick för långt. De bjöd in mig till sociala sammanhang men jag hade ständigt ursäkter och drog mig undan. De slutade dock inte fråga och det är jag dem evigt tacksam för. Att jag sedan inte har öppnat mig för dem om mina innersta känslor är mitt eget fel och det gör att jag känner mig ensam ändå, men jag jobbar på det. Kram

Det är inget fel på dig alls Maja!!!!! Vi måste komma ihåg sånt här och stötta tillsammans, det finns så jävla många dåliga killar där ute och vi får väll bara acceptera att man alltid träffar på sånna. Han är inte din drömkille för vem beter sig sådär mot en annan människa? Det är inte normalt att i en hel vecka hålla på och sen inget mer. Skulle aldrig kunna göra så mot en kille. Du ska bara komma ihåg att tillslut så kommer allt bli bra, och NEJ det kanske inte betyder att du kommer hitta en kille att spendera resten av livet med, men du kommer bli lycklig på något sätt. Och att killar bara är med dig för att ha sex är bara äckligt men det är oftast så killar gör när de är unga (nu låter jag jättegammal, men är 16 år haha) du får bara tänka att jag och massa massa massa andra tjejer har det exakt lika dant. Vart fan är alla normala killar?

Är jag den enda 15 åringen som inte dricker? Det pratas dagligen om att folk vill supa ner mig och tycker att jag är tråkig och löjlig som inte dricker. Finns det någon som också försöker stå emot grupptrycket eller helt klarat av det, och vad är era tips när man känner att min blir utfryst pga att man inte vill dricka?

Hej Amanda! Jag kan relatera till detta. Mina föräldrar skildes när jag var ett år så jag har under hela min uppväxt åkt fram och tillbaka mellan dom. Min pappa har haft problem med alkoholen och nu när jag skriver det här börjar jag nästan gråta för gamla minnen dyker upp. Det var en tuff tid, min pappa försökte dölja sina problem för min mamma. För om min mamma skulle se skulle inte jag få vara hos honom. Han kunde vara uppe hela natten och dricka och kolla på tv med jätte högvolym. Jag var då runt tio år. Jag var så himla rädd men jag försökte vara stark. Men när jag blev tretton år fick jag nog, jag sa till honom att antigen är det mig eller alkoholen. Efter det bestämde han sig för att sluta och han är nu nykter! Jag tycker du ska försöka prata med din mamma när hon är nykter annars borde du söka upp en kurator.
Stay strong det kommer bli lättare!

Är jag den enda 15 åringen som inte dricker? Det pratas dagligen om att folk vill supa ner mig och tycker att jag är tråkig och löjlig som inte dricker. Finns det någon som också försöker stå emot grupptrycket eller helt klarat av det, och vad är era tips när man känner att min blir utfryst pga att man inte vill dricka?

Hej Amanda! Jag kan relatera till detta. Mina föräldrar skildes när jag var ett år så jag har under hela min uppväxt åkt fram och tillbaka mellan dom. Min pappa har haft problem med alkoholen och nu när jag skriver det här börjar jag nästan gråta för gamla minnen dyker upp. Det var en tuff tid, min pappa försökte dölja sina problem för min mamma. För om min mamma skulle se skulle inte jag få vara hos honom. Han kunde vara uppe hela natten och dricka och kolla på tv med jätte högvolym. Jag var då runt tio år. Jag var så himla rädd men jag försökte vara stark. Men när jag blev tretton år fick jag nog, jag sa till honom att antigen är det mig eller alkoholen. Efter det bestämde han sig för att sluta och han är nu nykter! Jag tycker du ska försöka prata med din mamma när hon är nykter annars borde du söka upp en kurator.
Stay strong det kommer bli lättare!

Jag lider av depression (ej diagnoserad, men förstår att jag har något sånt). Jag har även haft en pojkvän i snart tre år. Fram och tillbaka de senaste månaderna har jag känt att jag vill göra slut, och ibland känner jag att jag vill leva med honom i resten av mitt. Hur ska jag veta om det är mina känslor som svajar eller om det är min depression som ligger och spökar? Jag kanske ska tillägga att jag inte har många vänner alls, så han är min trygghet och den jag pratar med om dagarna. Ifall vi gör slut blir jag helt ensam. Kanske även bör tilläggas att vi har distansförhållande? Till min fråga igen: HUR ska jag veta vad jag vill göra?? Är det känslorna eller depressionen som styr vad jag känner?

Jag känner exakt samma sak, ingen att prata med. Jag känner mig så jävla ensam så det finns inte. Om du vill kan du maila mig! Du kan maila till anax@live.se i sånna fall!! <3 <3
Du är inte ensam!! :))

Håller med dig till 100 procent, verkligen! Jag är 20 år och jag dricker inte heller och har faktiskt aldrig gjort. Jag har druckit någon cider någon gång bara, men jag känner verkligen inget behov av det, och tycker seriöst bara det är tragiskt att vårt samhälle kretsar så kring alkohol. Jag säger bara, fortsätt som du gör, det kommer inte vara lätt, i princip alla ifrågasätter, men svara bara ”för att jag inte vill”. och man då får kommentaren att man inte är rolig pga det, så kontra med att ”det är väl snarare du som är tråkig, som inte kan har roligt utan alkohol?” Det brukar funka för mig. Stolt över dig, om du inte vill dricka, gör det inte heller. Fortsätt som du gör. KRAM

Håller med dig till 100 procent, verkligen! Jag är 20 år och jag dricker inte heller och har faktiskt aldrig gjort. Jag har druckit någon cider någon gång bara, men jag känner verkligen inget behov av det, och tycker seriöst bara det är tragiskt att vårt samhälle kretsar så kring alkohol. Jag säger bara, fortsätt som du gör, det kommer inte vara lätt, i princip alla ifrågasätter, men svara bara ”för att jag inte vill”. och man då får kommentaren att man inte är rolig pga det, så kontra med att ”det är väl snarare du som är tråkig, som inte kan har roligt utan alkohol?” Det brukar funka för mig. Stolt över dig, om du inte vill dricka, gör det inte heller. Fortsätt som du gör. KRAM

Som de andra säger, det är hans förlust, inte din. Om han håller på så helt plötsligt så är han antagligen ändå inget att ha. Är han verkligen en drömkille om han helt plötsligt slutar att höra av sig, ger korta svar och så vidare? Antagligen inte eftersom du vill ha mer än så och han inte ger dig det. Det finns bättre killar än så, jag lovar dig!

Gärna! Vad heter du på kik?

Tack för stödet, vilka fina människor det finns här ute. En dag ska dom få veta, det kan nog vara en stor del av att bli frisk, att våga erkänna. Kram!

Jag försöker verkligen vara positiv och glad men det är så svårt när man egentligen mår skit på insidan.. Det blir heller inte bättre när en av mina ”vänner” kommenterar varje dag ”varför är du så sur hela tiden”. Men jag hoppas på att det blir bättre efter gymnasiet så jag få träffa lite nytt folk! Tack så mycket för dina fina ord! <3

Jag försöker verkligen vara positiv och glad men det är så svårt när man egentligen mår skit på insidan.. Det blir heller inte bättre när en av mina ”vänner” kommenterar varje dag ”varför är du så sur hela tiden”. Men jag hoppas på att det blir bättre efter gymnasiet så jag få träffa lite nytt folk! Tack så mycket för dina fina ord! <3

MIn syster blev diagnostiserad med depression för ungefär ett år sedan och jag känner mig så jävla egoistisk och dum när jag skriver det här och jag VET att det är värre för henne. Men jag kan inte ens beskriva med ord hur jobbigt det är att ha någon nära som blir deprimerad. Först och främst känns det som om allt är mitt fel och att jag borde ha gjort något annorlunda. Men sedan är det också så jobbigt för det enda mina föräldrar pratar med mig om är om hur hon mår. Det enda min släkt pratar om är hur hon mår. Men jag då? Jag är 16 år och mitt liv är så långt ifrån perfekt så jag vet inte vad jag ska göra, känner mig fel placerad, har ingen kompis jag vågar eller litar på att prata med. Jag känner mig så jävla dum men det känns som om ingen bryr sig om mig. Jag vet att jag inte har rätt att klaga eftersom min syster är deprimerad.

Jag stänger av och vänder bort. Stänger av alla mina känslor när det blir för mycket och vänder bort från alla mina nära och kära, förutom min bästa vän. Har backat så otroligt mycket från mina övriga vänner, till en början klandrade jag mig själv då detta sker på mina dåliga dagar som är var och varannan dag. Jag backar. Backar för allt jag inte kan säga eller visa högt, backar för att säga högt ”jag orkar inte leva eller vara idag” inte är socialt accepterat i deras perfekta lilla värld, backar för att jag inte vill få skuldkänslor över mitt psykiska mående och backar för att de inte förstår.

Min systers pojkvän tog på mig när jag låg och sov och ingen förutom min familj vet om det. I flera dagar kändes det som att hans händer fortfarande var på mig. De kändes som inpräntade i min hud. Han levde under samma tak som mig i flera månader efteråt innan han åkte hem igen. De månaderna var de värsta i mitt liv och jag har blivit så skadad av dem. Att varje dag vara tvungen att se honom stå i vårt kök och laga mat eller äta med min familj och låtsas som om allt vore bra. Jag gick runt varje dag och var spänd i hela kroppen. Jag hade inte på mig korta shorts eller urringade tröjor och jag tänkte alltid på att jag inte skulle provocera honom så att det inte skulle hända igen. Jag la skulden på mig själv. Jag grät mig själv till sömns och vaknade skakande och gråtande. Men varken min syster eller mina
föräldrar märkte vad som hände med mig. Efter att han hade åkt tog det flera månader innan jag kunde slappna av helt i mitt eget hem.

Ingen av mina vänner vet om det här, och jag känner inte att jag kan prata om det med någon. Jag tänkte gå till BUP och prata med någon där, men det finns så många andra som behöver tiderna bättre än jag.

Jag har gjort samma sak, valt en svår linje och nu är mina betyg i botten. Jag vågar inte ens säga till mina föräldrar hur dåligt allt går. Jag vet hur det känns med att förlora sin bästa kompis då jag gjorde det tidigare i år och jag saknar henne varje dag, jag har ingen att prata med. Det enda jag vill är att spola tillbaka tiden och göra om allt.
Jag hoppas du bara kämpar på och tänker att i slut endan så spelar betygen noll och istället är det mer betydelsefullt med vad du faktiskt kan!
Många kramar till dig!

Jag vet hur tråkigt det är att höra av sig till vänner som ändå inte har tid att ses eller aldrig själva hör av sig. Det gör att man ofta tröttnar till slut och inte orkar höra av sig mer. Men hör av dig och se vad som händer, det är ju det minsta du kan göra och då har du ju i alla fall försökt. Om hon inte visar något intresse tillbaka så är hon kanske inte en så bra vän trots allt? Försök att släppa muren du har till nya vänner också, du behöver ju inte berätta hela din livshistoria, om du nu inte vill det. Du bestämmer ju själv precis hur mycket du vill släppa in dina nya skolkamrater. Men vad har du att förlora? Antingen fortsätter du som nu eller försöker släppa in dem. Det värsta som kan hända är ju att du inte får någon respons tillbaka och då är det ju ändå bara som det är nu, eller hur? Inte värre än så 🙂

Så ska du inte tänka!! Din tid är minst lika värdefull som alla andras. Om du känner att du vill prata med BUP så ska du göra det, tveka inte

Jag känner mig oälskad av min pappa. Jag vet såklart att min pappa älskar mig. Men det känns som jag gör han besviken ofta. I höstas slutade jag med min idrott som jag höll på med. Det värsta var inte att jag skulle sakna laget eller sporten utan vad skulle pappa säga? Han försökte (som jag anade) verkligen övertala mig att fortsätta och var nästan sur och besviken i tonen när han försökte övertala mig. När jag sportade så såg han även allt så seriöst och han jämförde mig alltid med lagets bästa spelare som var min barndomsvän.

Så fort jag får feedback från min pappa så är det kritik. Oavsett vad det gäller. Om jag hjälper han med något en hel dag och gör minsta lilla fel efter flera timmars slit så får jag direkt en dumförklaring och utskällning mot mig. Efter så får jag inte ett ens minsta lilla tack.

När jag även fick sommarjobb inför sommaren i en butik eftersom att jag jobbade där förra sommaren och de var mycket nöjda med mig (vilket jag tyckte var kul) så var den enda kommentaren jag fick höra av han: Men till nästa sommar får du söka något roligare jobb? Och med det menar han ett jobb där jag utvecklas mera och helst får utmaningar. Jag förstår vad han menar, men grejen är att han typ inte ens kan glädjas åt att jag skaffat ett jobb och att det vill anställa mig nästa år med fast jag inte sökt.

Jag minns inte ens när jag fick en komplimang eller positiv feedback från han senast. På de senaste 2 åren tror jag att jag sett 2 gånger han har gett mig beröm när jag gjort något bra. Det var när jag tog mopedkort för 2 år sedan och i vintras när jag fick A på ett prov. Eller när sa han senast att han var stolt över mig och älskade mig? Nej jag minst inte..

Vad jag än gör så ska han grotta fram det dåliga i situationen eller något jag måste förbättra och detta sänker mitt självförtroende. Jag känner mig otillräcklig för min pappa. Jag är inte den perfekta dottern han vill ha.

Jag känner mig oälskad av min pappa. Jag vet såklart att min pappa älskar mig. Men det känns som jag gör han besviken ofta. I höstas slutade jag med min idrott som jag höll på med. Det värsta var inte att jag skulle sakna laget eller sporten utan vad skulle pappa säga? Han försökte (som jag anade) verkligen övertala mig att fortsätta och var nästan sur och besviken i tonen när han försökte övertala mig. När jag sportade så såg han även allt så seriöst och han jämförde mig alltid med lagets bästa spelare som var min barndomsvän.

Så fort jag får feedback från min pappa så är det kritik. Oavsett vad det gäller. Om jag hjälper han med något en hel dag och gör minsta lilla fel efter flera timmars slit så får jag direkt en dumförklaring och utskällning mot mig. Efter så får jag inte ett ens minsta lilla tack.

När jag även fick sommarjobb inför sommaren i en butik eftersom att jag jobbade där förra sommaren och de var mycket nöjda med mig (vilket jag tyckte var kul) så var den enda kommentaren jag fick höra av han: Men till nästa sommar får du söka något roligare jobb? Och med det menar han ett jobb där jag utvecklas mera och helst får utmaningar. Jag förstår vad han menar, men grejen är att han typ inte ens kan glädjas åt att jag skaffat ett jobb och att det vill anställa mig nästa år med fast jag inte sökt.

Jag minns inte ens när jag fick en komplimang eller positiv feedback från han senast. På de senaste 2 åren tror jag att jag sett 2 gånger han har gett mig beröm när jag gjort något bra. Det var när jag tog mopedkort för 2 år sedan och i vintras när jag fick A på ett prov. Eller när sa han senast att han var stolt över mig och älskade mig? Nej jag minst inte..

Vad jag än gör så ska han grotta fram det dåliga i situationen eller något jag måste förbättra och detta sänker mitt självförtroende. Jag känner mig otillräcklig för min pappa. Jag är inte den perfekta dottern han vill ha.

Jag behöver tips, känner inte att jag kan vända mig till mina vänner om detta, jag vill att dem ska tro jag är lycklig så jag slipper frågorna. För 2 månader sen gjorde jag & mitt ex slut. Det tog 3 veckor sedan valde vi att träffas för att prata om allt som skett, allt kändes jätte bra efter de. Vi fortsatte träffas ytterligare två gånger och höll då på under dessa två gånger. Han sa även att han gillade mig och att han ångrade sig att vi gjorde slut. Sen träffades vi inte på 4veckor för hans liv har kaos och han vägrade berätta vad som hade hänt. Jag lät honom va för att jag inte ville va för på men ändå kände jag mig så bortglömd o ledsen för varför ska jag vänta på någon som inte ens kan lägga lite tid på mig när jag visar att jag finns. Sen fick jag nog när jah fick höra av ANDRA att han träffat en tjej två gånger och att dem hållt på och då skrev jag att jag ville säga upp kontakten. Var trött på att känna mig ledsen, men han bortförklarade sig o så visste jag inte hur det låg till. Sen några dagar senare säger jag återigen att jag ville säga upp kontakten och då berättar han varför hans liv varit kaos och varför han gjort som han gjort. Så jag väljer att träffa han för att prata, men istället pratar vi inte om de. Vi forsätter träffas och han sa upp kontakten han träffade 2 gånger, men sen häromdagen skrev han med en tjej från England och bah ”vi har pratat hela kvällen” sen skriver han” hänger du med till England” och jag vet inte varför men jag blev så ledsen. Jag känner mig så oduglig, för hur många chanser jag än ger honom så blir jag ledsen, för jag vet inte vart vi är. Jag vill inte hålla på med honom om vi ska stå o stampa på samma ställe och ignorera att prata om oss. Jag vill så gärna umgås med honom men jag är så rädd att han inte tycker som jag när de gäller känslorna. Fine de känns som han gillar mig, men varför har han inte gjort något isåfall? Och om han skulle gillat mig skulle han väl inte lägga energi på att skriva till tjejen i England i

Jag behöver tips, känner inte att jag kan vända mig till mina vänner om detta, jag vill att dem ska tro jag är lycklig så jag slipper frågorna. För 2 månader sen gjorde jag & mitt ex slut. Det tog 3 veckor sedan valde vi att träffas för att prata om allt som skett, allt kändes jätte bra efter de. Vi fortsatte träffas ytterligare två gånger och höll då på under dessa två gånger. Han sa även att han gillade mig och att han ångrade sig att vi gjorde slut. Sen träffades vi inte på 4veckor för hans liv har kaos och han vägrade berätta vad som hade hänt. Jag lät honom va för att jag inte ville va för på men ändå kände jag mig så bortglömd o ledsen för varför ska jag vänta på någon som inte ens kan lägga lite tid på mig när jag visar att jag finns. Sen fick jag nog när jah fick höra av ANDRA att han träffat en tjej två gånger och att dem hållt på och då skrev jag att jag ville säga upp kontakten. Var trött på att känna mig ledsen, men han bortförklarade sig o så visste jag inte hur det låg till. Sen några dagar senare säger jag återigen att jag ville säga upp kontakten och då berättar han varför hans liv varit kaos och varför han gjort som han gjort. Så jag väljer att träffa han för att prata, men istället pratar vi inte om de. Vi forsätter träffas och han sa upp kontakten han träffade 2 gånger, men sen häromdagen skrev han med en tjej från England och bah ”vi har pratat hela kvällen” sen skriver han” hänger du med till England” och jag vet inte varför men jag blev så ledsen. Jag känner mig så oduglig, för hur många chanser jag än ger honom så blir jag ledsen, för jag vet inte vart vi är. Jag vill inte hålla på med honom om vi ska stå o stampa på samma ställe och ignorera att prata om oss. Jag vill så gärna umgås med honom men jag är så rädd att han inte tycker som jag när de gäller känslorna. Fine de känns som han gillar mig, men varför har han inte gjort något isåfall? Och om han skulle gillat mig skulle han väl inte lägga energi på att skriva till tjejen i England i

Btw ifall du vill ha någon att skriva till kan du alltid nå mig på anax@live.se
KRAMAR <33

Men fy fan vilken idiot han är.
Om du känner att du skulle må bättre av att prata med någon så ska du absolut gå och prata med någon! Det är absolut värt ett försök och tänk inte så där, ingen har mer rätt än någon annan till att prata med BUP.
Hoppas du mår bättre snart och lägg inte skulden på dig, absolut inte, du har aldrig gjort något fel!! Kraaaaam! <3

Tack snälla fina rara du! Du spikade den för mig. Bara meningen ”Om samhället bara kunde sluta med sina ideal så hade jorden varit en sådan mycket bättre plats. ” Fick mig faktiskt att tänka om , tänka rätt. Liksom varför ska det finnas ett visst sätt som är snyggt? Så man är inte lika snygg om man har fett fördelat på magen istället för brösten eller inte en beyonce rumpa. Där satt den! Tack för dina bra ord!

Tack tack det där hjälpte !!! Kram

Sanna ord!
Så sant, vill han inte ha mig är det han som förlorar på det. Tack för orden !
Kram <3

Jag går i nian och jag har fortfarande inte fått min mens och mina bröst växer knappt, detta är sjukt jobbigt då det blir jobbigt att byta om med andra, men även när kompisgäng pratar om mens. Ett komplex jag har är att mina bröst är så småa….

Min mamma gillar inte mig. Jag har väldig dålig självkänsla och självförtroende. Och jag tror att det har att göra med att mina mamma verkligen inte gillar mig. I hela mitt liv har jag drömt att ha den perfekta mamma dotter realationen men jag har alltid haft motsatsen. Min mamma har köpt bantningspiller till mig för att hon tycker jag är för fet, hon säger till mig att jag inte kan ta någon skit och att jag är för mesig. Detta gör att jag inte vågar öppna mig för någon annan eller skaffa nya kompisar. Om inte ens min egna mamma kan gilla mig vem gör det då? Vem ska ajg gå till när allt skiter sig? Jag vågar inte öppna upp mig för någon och det känns som om alla inerst inne inte gillar mig.

Absolut inte! Jag fyller snart 22 år och har aldrig druckit.
Min bästa vän började dricka när vi var 13 år och jag slutade att umgås med henne då eftersom jag kände att vi hade växt ifrån varandra och hon började umgås med människor som höll på med sånt och det ville inte jag. Jag hittade istället flera nya vänner som inte höll på med sånt. Stå på dig själv! Du kan vara hur jävla rolig som helst utan alkohol i kroppen, jag lovar dig, det är bara svaga människor som säger så om DIG.

Så sa folk till mig när jag hade sånna tankar för ett tag sedan, det enda jag ville var att dö och den ända utvägen jag såg var självmord. Mina fantasier och ”dagdrömmar” handlade om hur det kunde se ut och kännas ”på andra sidan”. Mitt upp i dom tankarna, när jag vågade lätta hjärtat lite för en kompis, blev jag kallad egoistisk och jag intalade mig själv att jag skulle vara det om jag tog självmord och det hjälpte mig på det sättet att jag stannade kvar för det fanns dom jag älskade här, mycket berodde på ”min” häst. Jag kunde inte lämna honom, han var min ända medicin vissa stunder. Men nu när jag tänker tillbaka på det så känns det inte alls egoistiskt av mig, vafan jag gör väl vad jag vill med mitt liv? Men jag är samtidigt glad att det inte skedde. Så NEJ du är inte egoistisk. Men fortsätt tänk att du är det så kanske det håller dig kvar med. För även om jag inte har någon aning om vem du är så är jag säker på att du är världens bästa person på ditt sätt!

Mitt tips är att har du något djur eller möjlighet att ha ett eller vara i närheten av något, använd dig av det. Djur förstår så himla himla bra. Dom säger inte ett skit, men dom finns där så man bara kan prata och prata utan stopp, man kan gråta i deras päls och aldrig få en kniv i ryggen. För dom dömer aldrig, dom ger dig bara all kärlek du behöver sålänge du ger dom kärlek. Mitt andra tips är att försök att hitta en psykolog du kan prata med, för det hjälper! Jag ville inte heller tro det först, men när jag väl vågade ta tag i det inser jag mer och mer efter varje gång jag är där hur det hjälper mig att hitta mig själv.

Jag skadar också mig själv och vet hur stor den kraften är och hur svår den är att motstå när den väl tittar fram i tankarna, men det och allt det andra får du hjälp med hos en psykolog. Jag vet hur svårt och läskigt det är, men det är värt det för det hjälper verkligen.

Kära du! Du ska inte alls tycka det är jobbigt! Vi alla människor är på olika sätt. Jag förstår att du tycker det är jobbigt för jag själv fick min mens väldigt sent! Men var lycklig för att du inte har det ännu. Det är en befrielse just nu, sedan kommer det komma perioder då det är hemskt med mens och man tar de perioderna lättare när man är äldre! Även jag har små bröst och mina kompisar har stora. Men jag har lärt mig att vara nöjd med de jag har och att jag får på mig vissa plagg som mina vänner inte kan då de har förstora bröst. Det tar tid för vissa men det kommer komma vackra du!! Bara ta det lugnt så ska du se att det kommer en vacker dag! Kram

Jag förstår att det känns väldigt jobbigt att vara sist med att få mens. Men det enda du ska tänka på är hur jävla skönt det är att slippa den!!!! Jag längtar tillbaka till tiden utan mens för man var så fri, hade aldrig mensvärk och man behövde aldrig oroa sig för att mensa på sig i skolan.
Små bröst är så jäkla fint och jag skulle seriöst kunna döda för det. DU kan ha vilken bikini som helst, och tröjor med bara ryggar!! Jag hoppas du lär dig att börja älska dina bröst för små är najs. <3

Du är bra som du är, jag lovar. Om inte din mamma ser det, så borde du inte vara i närheten av henne. Säg upp kontakten med allt som får dig att må så dåligt som du beskriver. Tro mig, det finns vänner där ute som väntar på dig. Det finns folk som gillar dig. Bara för att din mamma inte gillar dig, betyder det inte att ingen annan heller gör det. Gör saker du mår bra av, var med människor som gör dig glad. I början kan det vara jobbigt att stänga ute allt som man är van vid, men är det saker som får dig att må dåligt, så kommer du må bättre sen. Kom ihåg – du är fin som du är.

Hej!
Jag har flera vänner som har haft svåra psykiska problem och självskadebeteenden. Det är tungt, det är mörkt men att vilja dö är ALDRIG en utväg. Det handlar inte om att ingen orkar med dig, det finns alltid folk som orkar när man själv faller.

Jag vet också hur det är med tics, hur fruktansvärt det kan vara.

Jag vet att det kan var svårt att få hjälp. Om du vill ha någon att prata med får du gärna höra av dig till mig, du behöver inte känna att du är någon börda. 0736544058

Tror jag varit deprimerad i hela mitt liv men för 3 år sen blev det värre och det är inte bättre nu. Tänker varje dag att jag inte vill finnas till längre och att jag borde svälta mig för jag inte är tillräckligt smal. Men när jag väl försöker motstå mat så ger jag vika och äter ändå. Villket får mig bara att känna mig ännu mer misslyckad än vad jag redan är. Vill bara byta liv med någon. När jag får frågan, varför är du deprimerad ? Så kan jag inte ens svara på den längre för det skulle bara bli världens längsta novell, därför brukar jag ge svaret ”jag vet inte längre”. Jag har varit ren från självskadebeteende i ett halv år nu men nu på sistone har jag velat börja igen, bryr mig faktiskt inte om jag hamnar på sjukhus någon gång inom snar framtid pga självmordsförsök.
Jag orkar inte mer, det räcker nu.

Ja jag tror jag ska bryta kontakten men är bara 16 år så måste liksom bo hemma hos henne ett långt tag till innan… :(((
tack så mycket för alla peppningar <333
tillsammans är vi starka!!! :)))

Jag känner precis som dig. Jag och min pojkvän hade den 7 mars varit tillsammans i 2,5 år. Igår gjorde jag slut med honom. Jag hade samma känslor som dig dem senaste månaderna, att jag ville göra slut ibland men ibland kände jag bara att jag ville leva med honom för alltid. Och jag tog mitt beslut att göra slut, eftersom jag tvekade på att vara tillsammans med honom visste jag innerst inne att det inte var rätt. Och jag mådde inte bra av att tänka så heller. Och tro mig, om ni gör slut blir du inte helt ensam. Det kanske känns så i början, men om du börjar med någon ny hobby, börjar gå ut och träffa nytt folk, så har du snart en mängd nya vänner. Det är jobbigt i början. Men efter ett tag så kommer det känns bättre – hoppas jag. Och om jag ångrar mig sen, så kan jag alltid gå tillbaka. Och de kommer du också kunna göra. För om det är menat att det ska vara ni, så kanske en paus är vad ni behöver. För att hitta tillbaka. Kram.

Jag känner precis som dig. Jag och min pojkvän hade den 7 mars varit tillsammans i 2,5 år. Igår gjorde jag slut med honom. Jag hade samma känslor som dig dem senaste månaderna, att jag ville göra slut ibland men ibland kände jag bara att jag ville leva med honom för alltid. Och jag tog mitt beslut att göra slut, eftersom jag tvekade på att vara tillsammans med honom visste jag innerst inne att det inte var rätt. Och jag mådde inte bra av att tänka så heller. Och tro mig, om ni gör slut blir du inte helt ensam. Det kanske känns så i början, men om du börjar med någon ny hobby, börjar gå ut och träffa nytt folk, så har du snart en mängd nya vänner. Det är jobbigt i början. Men efter ett tag så kommer det känns bättre – hoppas jag. Och om jag ångrar mig sen, så kan jag alltid gå tillbaka. Och de kommer du också kunna göra. För om det är menat att det ska vara ni, så kanske en paus är vad ni behöver. För att hitta tillbaka. Kram.

Jag mår jätte dålig. Jag och min pojkvän hade varit tillsammans i över 2,5 år och i tisdags gjorde jag slut med honom. Det är inte så att jag ångrar mig, men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Vi delade allt tillsammans, vi kom bra in i varandras familjer osv. Jag gjorde slut för att jag tappade ”gnistan”, ingenting kändes som förut och vi hade inte kul på samma sätt längre. Jag kände inte på samma sätt för honom. Men nu vet jag inte vad jag ska göra för att gå vidare. Behöver verkligen hjälp. Klarar inte av att gråta mig till söms i natt igen. Hur ska jag göra? Snälla hjälp mig

Om hon får dig att må dåligt så ska du absolut inte känna dig tvingad att bo hemma hos henne, det finns andra lösningar. Om det är som du beskriver, att hon inte gillar dig, då finns det ingen anledning för dig att stanna. Du är stark och du klarar det här. Men känn dig verkligen inte tvingad att stanna om du mår dåligt av det. <3

Jag är också på! heter andreaaxelsson på kik.

Ät mat, det är inget du ska känna motstånd för. Mat behöver vi alla, mat är gott och mat är bra. ”Tillräckligt smal” det finns inget sånt ens. DU ÄR FIN (och tillräcklig) PRECIS SOM DU ÄR, låt ingen få dig att någonsin tro något annat. Tro mig att det finns hur många som helst som bryr sig om du hamnar på sjukhus eller inte så tänk inte ens så där. Det kommer att bli bättre, kram <3

Ät mat, det är inget du ska känna motstånd för. Mat behöver vi alla, mat är gott och mat är bra. ”Tillräckligt smal” det finns inget sånt ens. DU ÄR FIN (och tillräcklig) PRECIS SOM DU ÄR, låt ingen få dig att någonsin tro något annat. Tro mig att det finns hur många som helst som bryr sig om du hamnar på sjukhus eller inte så tänk inte ens så där. Det kommer att bli bättre, kram <3

Jag skriver till er vars partner varit otrogen mot er. Jag skriver till er som tror att det är hopplöst och att ens hjärta aldrig kommer läka. Till er som behöver. Jag ska berätta min historia. Jag hade ett förhållande med en kille som ingen i min familj uppskattade vilket bidrog till att vi sågs väldigt sällan. Min dåvarande bästa vän skrev ofta med honom vilket gjorde mig obekväm. Jag litade på båda men kände att de inte hade rätten till att skriva med varandra, och då sa jag det till dem. Trots detta var min bästa vän väldigt på honom. Det ena ledde till det andra då dem inte slutade skriva med varandra. Jag sa upp kontakten med henne och gjorde så småningom slut med honom eftersom det inte fungerade. Efter ca ett halvår tar jag tillbaka min bästa vän, förlåter henne osv för att hon skrivit opassande till mitt ex. Jag får reda på tre månader senare att hon och mitt ex låg medan vi var tillsammans. Hon har hela tiden ljugit och ingen har sagt något till mig om det. Att hon hade mage att umgås med mig efter jag förlåtit henne när hon gjort en sådan sak. Vilket är enligt mig oförlåtligt. Jag fick i alla fall reda på det i samband med att jag var väldigt kär i en kille i somras (var aldrig ihop med honom) vars min bästa vän (annan vän) låg med honom också då hon visste hur kär jag var i honom. Tro mig, detta har förstört mig och jag har mått sämre än någonsin över att hela 2 personer varit otrogna mot mig med min bästa vän. Han jag var kär i var inte ”otrogen” men man ligger inte med kompisens kärlek som min då gjorde. Det har hänt att jag beskyllt mig själv för detta. ”Hade jag bara inte blivit kär i honom” ”hade jag bara inte blivit tillsammans med honom” ja ni förstår min poäng. Men jag vet, att jag aldrig gjorde fel. Det var dem, och att någon behandlat mig så, och även kanske några av er som läser detta är hemskt. Ta ingen skit och ta aldrig tillbaka dem personerna i era liv. Ni är värda mer, liksom jag. Det är tråkigt att det var tvunget att ske för mig och kan

Om jag vill flytta nu hur ska jag göra då? vart ska jag flytta? har du några tips? :))

Jag vet inte riktigt en vad jag känner längre, jag känner mig ångestfull, nedstämd och allmänt deppig. Småbråkar med min pojkvän mest hela tiden, det är alltid något som går fel. Vi planerar saker som han ställer in, han kommer bara när han känner att han måste, han frågar aldrig hur jag mår, han blir arg hela tiden. Det låter som vi har ett dåligt förhållande men ändå så är jag jättekär, vi har så kul tillsammans och jag trivs så bra. Men varje gång, varje dag så blir det som om vi små tjafsar. Och i längden blir det så himla drygt att jag bara inte orkar. Men samtidigt inte vill avsluta pga små bråk

Skrev all i anteckningar för att sedan klistra in men konstigt nig funkade det inte.. Så du får läsa på bilderna??

Bodde granne med min fd närmsta vän, han brukade hålla fester osv väldigt ofta. Men en dag som var jag inte bjuden. Jaha, aja det gör väl inget tänkte jag. Sommaren fortsatte, hans fester fortsatte och alltid samma ursäkter för att jag inte skulle få reda på något. ”Det är min bror som har fest, jag Lanar” jaha okej tänkte jag. Och kollade min mystory med 19990 videos och bilder från festen. Mitt gäng slutade hänga med mig. OCH ALLT DETTA pga ett rykte Som en person ligger bakom. Satt hemma o grät varje natt. Alla hatade mig pga ett falskt rykte.

Hej vännen! Kom till Filadelfia kyrkan vid st:Eriksplan på fredagar kl.19.30! Det är ungefär som en ungdomsgård..Där finns människor som bryr sig! Vet att det är läskigt men du vågar!! Stryrkekramar??

Min syster diagnostiserades för några år sen, allt sög. Alla var ledsna, hon var ledsen, jag var ledsen, och till slut även arg. Eller hur? För att man inte förstår. HUR fan kan någon må så dåligt så länge? Kan hon bara skärpa sig? Ja det låter hemskt men det är sant. Och det är OKEJ att känna så. Det är helt okej att känna ilska, sorg, ja till och med ”avundsjuka” att man själv inte får lika mycket uppmärksamhet längre. Det är OKEJ för att du älskar din syster. Men vad du än gör, snälla gräv inte ner dig för långt. Du kommer tappa dig själv. Jag flyttade till min syster och gjorde ALLT. Mat, städ, tvätt, tröst, skratt, allt, i flera månader. Tills jag själv behövde skaffa hjälp. Finns för henne men snälla tillåt dig själv att vara glad också, och att göra saker för din skull. Du förtjänar det. Du förtjänar att vara lycklig och må bra även om din syster inte gör det <3

Jag vågade inte prata med någon när jag kände/känner mig dålig. Det känns bara som att jag är en börda för alla runtomkring mig. Min storasyster var väldigt dålig och skar sig och bråkade mina föräldrar hela hennes tonår, och på grund av det har jag aldrig vågat berätta något för de. ”De har redan haft en trasig dotter och de behöver inte veta att de har en till”, när allt var som värst var det så jag tänkte. Jag hade inga riktiga kompisar och när jag väl fick kompisar i högstadiet var jag så rädd att bli av med de om jag gjorde/såg fel ut vilket resulterade i en ätstörning. Min allra bästa vän försökte även ta livet av sig. Det känns som att alla jag älskar vill bort från den här jorden. Efter hennes självmordsförsök vågade jag inte prata om mina känslor med henne heller, och jag har aldrig riktigt pratat ut med henne om hur det påverkade mig. Jag vet inte.. Det känns bara som att jag verkligen är en börda kring alla runt mig med mina problem och om jag väl berättar något för någon får jag oftast höra att ”äh du överdriver” eller ”det är inte så farligt”. Jag är även den vännen som alltid ställer upp och finns där och peppar precis alla, men för en gångs skull vore det skönt om någon peppade mig istället. Kommer inte ens ihåg senaste gången någon sa att något jag gjorde var bra. Jag tror t.om. det bara är Max 2ggr per år mina föräldrar ens säger det till mig.

Åhhh tack<3 Kram!

Om du vill flytta måste du ha dina föräldrars tillåtelse, om du inte får det, måste du prata med socialtjänsten. Men har du råd att flytta är första fråga, och ett tips jag har är att ta ett år utomlands, som utbytesstudent. För om du känner att du inte har så många vänner kanske det är perfekt för dig. Åka utomlands, uppleva en ny sida av världen, och få vänner för livet. Det är något jag starkt skulle rekommendera.

Hej! Du är inte egoistisk, du orkar bara inte. Jag har många vänner som tar överdoser och självskadar sig själva och jag är nog den sista som skulle lämna någon. Om du känner för att prata med mig kan du alltid skriva till mig på kik, emmaskuum heter jag där. Om du inte vill prata om just det jobbiga kan det vara skönt att prata med någon bara! Ta hand om dig!

Det kan vara för att du har svårt att öppna dig, men om du känner att du verkligen behöver berätta för någon, så kanske du kan berätta för din mamma/pappa eller kanske berätta vissa delar som kanske inte är lika personliga om du fattar vad jag menar. Om du ändå känner att du inte har någon att berätta för, kan du om du vill berätta till mig (kik, emmaskuum) jag känner inte dig och skulle aldrig döma dig överhuvudtaget! Hoppas det blir bättre snart, ta hand om dg <3

Om dina kompisar säger atr du bara överdriver och inte bryr sig är de inte personer du ska vara med! Du ska hitta personer som verkligen bryr sig om dog oavsett hur du ser ut eller beter dig!
Jag kan till viss del känna hur du känner eftersom min tvillingsyster är deprimerad och jag känner inte att jag har kompisar som bryr sig om mig! Om du vill skriva av dig till någon kan DI skriva till mig! Anax@live.se :))
Massa kramar!

Förstår precis hur du känner, har både haft en till familjemedlem som har mått dåligt och visat det, vilket gör att jag känner likadant som dig. Har även haft en bästa kompis som försökte ta livet av sig, och hon vet att jag tyckte det var jobbigaste någonsin. Jag vet inte hur hon reagerade på min reaktion på hennes självmordsförsök. Men nu i efterhand tror jag hon tyckte det var skönt att jag sa som det var, att jag mådde dåligt över det (men det kan vara olika för alla såklart.) Du ska inte känna att du är en börda för någon, är man vänner på riktigt kommer de inte se det som en börda, de vill ju bara att du ska må bra. Känner även igen mig att jag är alltid den som peppar andra, jag gör allt för andra (även andra jag inte känner) men får nästan inget tillbaka, för att jag är tillräckligt starkt..

Men jag tycker du borde gå och prata hos en psykolog, gå till umo, kuratorn eller vart som helst där det finns hjälp att få så att du kan må bättre om ett tag. Så att du får prata ut om hur du känner, och om du inte vill något av det just nu kan du alltid skriva till mig på kik, emmaskuum där jag ska peppa dig till att orka, det behöver inte vara prat om det du mår dåligt över om det är för jobbigt eller personligt, vi kan vara prata annars. Ta hand om dig!

Förstår precis hur du känner, har både haft en till familjemedlem som har mått dåligt och visat det, vilket gör att jag känner likadant som dig. Har även haft en bästa kompis som försökte ta livet av sig, och hon vet att jag tyckte det var jobbigaste någonsin. Jag vet inte hur hon reagerade på min reaktion på hennes självmordsförsök. Men nu i efterhand tror jag hon tyckte det var skönt att jag sa som det var, att jag mådde dåligt över det (men det kan vara olika för alla såklart.) Du ska inte känna att du är en börda för någon, är man vänner på riktigt kommer de inte se det som en börda, de vill ju bara att du ska må bra. Känner även igen mig att jag är alltid den som peppar andra, jag gör allt för andra (även andra jag inte känner) men får nästan inget tillbaka, för att jag är tillräckligt starkt..

Men jag tycker du borde gå och prata hos en psykolog, gå till umo, kuratorn eller vart som helst där det finns hjälp att få så att du kan må bättre om ett tag. Så att du får prata ut om hur du känner, och om du inte vill något av det just nu kan du alltid skriva till mig på kik, emmaskuum där jag ska peppa dig till att orka, det behöver inte vara prat om det du mår dåligt över om det är för jobbigt eller personligt, vi kan vara prata annars. Ta hand om dig!

Hej! Kan du inte prata med din pojkvän om det, eller ta reda på vad det är som bryter ut de här småbråken, ni kanske ändra något utefter det och se vad som händer om ni ändrar något eller nå sånt.

Jag förstår dig till 100 procent, jag har alltid varit orolig över det också. Men jag lovar dig, du kommer hitta många många vänner som accepterar dig för den du är och dina val i livet. När du börjar gymnasiet så tipsar jag att ”ha andra saker bokade” när folk ska ut och festa, tills du läst av vilka människor som verkar vettiga i tex din klass. Och om det någon gång kommer på tal om alkohol och de frågar dig vad du gillar eller något, så svara bara ”nej jag dricker inte, jag förstår inte poängen med det, det är äckligt och jag har ingen lust att bli full. Och jag tycker det bara är tragiskt att folk måste ha alkohol för att ha roligt, jag själv kan ha roligt utan.” Jag klarade hela gymnasiet utan att dricka en endaste droppe alkohol, då gör du det också, jag lovar!! Jag tror på dig, KRAM

När jag såg frågan i detta inlägg angående ”bryta upp kontakten med en förälder” så behöver jag verkligen råd och allt möjligt man kan få. Har tagit mig ett år att skriva detta inlägg till dig men aldrig vågat. Så här kommer det:
För exakt 1 år sedan så hände det en sak mellan mig och min mamma och familjen på den sidan. Det hela började med att hösten 2013 så var jag med min pojkvän, nästa dag skulle jag hem men försov mig och missade tåget hem. Ringde hem och sa att ”jag missade tåget..”
Fick världens utskällning att ”du är så oansvarig och bryr dig inte om oss andra, vi har inte tid att hämta dig vid tåget eftersom vi ska hålla på ute med städning”. (jag bodde på landet och det var sällan jag blev skjutsad någonstans när jag ville göra något). Jag svarade ”tar bussen då så får jag väll lösa hur jag kommer hem”. Svaret ”Du behöver aldrig komma hem mer”. OCH jag förstår verkligen INGENTING. Jag har alltid lyssnat på vad de sagt till mig att jag ska göra och inte göra, säger knappt aldrig emot och när jag väl gör det så är jag ”dum i huvudet” enligt dom. Så blev iaf hem skjutsad av min pojkvän (6 mil) och dom blev sura men jag kom hem iallafall. De ville inte diskutera mer med mig angående detta och vi släppte det. Sen i februari 2014 så hände det samma grej igen nästan. (Jag träffade då min pojkvän knappast varje helg för enligt mina föräldrar hade vi aldrig ”tid”…) så det var en lördag och jag ringde hem och sa att jag tänkte stanna här tills imorgon, vi ska plugga och vi ska ut och äta osv. (btw vi hade då vart tillsammans nästan 2 år). ”nej du ska hem och plugga” och dååå bröt det hela ut, jag ifråga satte ”varför” denna gången. ”DU KAN INTE PLUGGA NÄR DU ÄR MED NÅGON ANNAN OCH DU KOMMER ALDRIG KUNNA TA STUDENTEN” och lablabla tryckte bara ner mig med massa negativa saker. Jag klarade skolan mycket bra och gick ut med bra betyg och godkänt i alla ämnen. Till slut efter hon slängt ut sig massa negativa saker om mig och allt så började jag gråta och bara ”varfö

Jag vaknade idag och vägde mig. Jag har alltid vägt ca 65, aldrig mer än 67 kg. Men nu var jag uppe i 69 och jag kände mig jättefet. Hur sjukt är det? Jag vet ju att jag inte alls är tjock men mullig, ändå började jag gråta. Vet inte vad jag ska göra, vill ut och träna direkt men har en ryggskada som hindrar mig. Mår riktigt dåligt över detta…

Hej! Jag var kompisen med ätstörningen för ett tag sedan. Nu när jag är frisk förstår jag hur det tog på mina vänner och familj. Mina vänner försökte prata med mig, men när man är inne i en ätstörning är det så lätt att inte lyssna. Jag förstod aldrig vad de menade eller varför de brydde sig. Men samtidigt som jag inte vågade prata med någon ville jag bara berätta allt. Jag tycker ni ska prata med någon vuxen, kanske hennes föräldrar eller någon skolsköterska på skolan. Skolsköterskan på min skola tog tag i mig och efter det fick jag hjälp på riktigt, det är mycket lättare med sådan hjälp så att man förstår situationen. Och desto snabbare man får hjälp, desto lättare är det att bli frisk! Dessutom måste jag säga att sluta inte umgås med er vän eller bjuda med henne på saker, även om hon drar sig undan. Mina vänner slutade bry sig lite när jag mådde som sämst och det gjorde så ont. Hoppas det löser sig och stå ut även om det säkert är jättejobbigt för er också! <3

Hej!

Om du någon gång kommer att berätta för någon kommer muren rasa, det är du medveten om. Men när du väl har berättat och fått smälta det kommer du tycka det är skönt att berätta. Personen behöver inte förstå vad du går igenom, men den kan finnas där. Det kommer vara så skönt när du har berättat för någon, även om det inte kännas så just nu.

Om du känner att saker är för jobbiga, gå ut och gå, lyssna på musik eller gör något som distraherar tankarna!

Hej, har själv gått igenom samma sak för inte alls länge sen. Mitt bästa tips är att ta bort bilderna på honom, du kan ha en mapp ifall du vill ha kvar bilderna, men ta bort de från telefonen där de hela tiden syns om man bläddrar lite bland bilderna, ett annat tips är att hitta på saker. Träffa kompisar, rita, träna eller vad som helst så att du inte sitter och tänker för mycket. Kanske prata med någon och du inte har det kan du skriva till mig på kik, emmaskuum så ska jag försöka hjälpa dig så gott jag kan! Annars så vet jag att det kommer gå över, lite iaf. Kanske inte idag eller imorgon, men inom en snar framtid kommer det göra det <3

Hej! som hon Elin (i kommentarerna) skrev så är du fin och tillräcklig precis som du är. Försök att tro det om dig själv, för det stämmer. Du är sjukt grym som har varit ren från ditt självskadebeteende i ett halvår, fortsätt så för du är så grym! Försök att stå emot, något som kan hjälpa dig kanske kan vara att gå och prata med någon psykolog som kan hjälpa? Hoppas allt löser sig för ingen förtjänar att må dåligt, ta hand om dig fina du! <3

Hej Anna! Det finns folk som gillar dig, om inte din mamma gillar dig (vilket är väldigt synd) så vet jag att det finns andra som bryr sig om dig. Tro på det. Om du vill prata om det kan du alltid skriva till mig på kik, emmaskuum. Dömer aldrig någon och vill gärna hjälpa till så att andra mår bättre, tror på sig själva mer och vågar. Ta hand om dig fina du <3

Hej! Hade jag varit du så hade jag sagt upp kontakten med honom helt. Hade det varit dig han gillade hade han nog inte åkt till England, inte sagt upp kontakten osv. Jag tycker du förtjänar något bättre, någon som lägger sin energi på dig och inte på andra och dig. Det kanske kan kännas svårt nu i början, men jag tror att du kommer må bättre av det. Sen kan det alltid vara bra att prata med dina kompisar, de kan nog stötta dig vad du än väljer att göra.

Ta hand om dig och hoppas det går bra vad du än väljer!

Om jag blir nere och är i skolan brukar jag alltid dra mig undan och ställa mig ensam och sen om någon kommer och frågar vad de är så säger jag bara ”ne de är inget är bara trött” och följer med den personen till de andra och gömmer allt med ett leende och några skratt men om jag är ensam hemma så bryter jag ner totalt och stänger av mobilen och bara är för mig själv och just nu på sista tiden så har jag fått sånna breakdowns väldigt ofta eller har haft det varje dag denna vecka och 3-4 stycken förra veckan och jag vet inte varför eller jo det har med en kille att göra som får mig att må som bäst men ändå den som får mig att må som sämst och vet inte vad jag ska göra för han vet inte om att jag gråter mig till söms på kvällarna och har även inte haft någon bra timing att berätta för han heller..

mina känslor rinner aldrig över kanten. Dammen brister inte.. Är det bara jag, som aldrig får ut några tårar. Är set bara jag? Jag vill så gärna ha ur mig allt. Men i min ensamhet kan jag inte gråta. Jag hittar aldrig väggen där det tar stopp. Jag fortsätter bara livet knappt bär en. Huvudet vill ge upp. Ångesten lägger sig som ett täcke där i kroppen men ingenting kommer ut och ingen ser nånsin att jag mår dåligt. Är jag ensam? Hur orkar man vända om igen. Hur orkar man ens fortsätta när ingenting funkar.

mina känslor rinner aldrig över kanten. Dammen brister inte.. Är det bara jag, som aldrig får ut några tårar. Är set bara jag? Jag vill så gärna ha ur mig allt. Men i min ensamhet kan jag inte gråta. Jag hittar aldrig väggen där det tar stopp. Jag fortsätter bara livet knappt bär en. Huvudet vill ge upp. Ångesten lägger sig som ett täcke där i kroppen men ingenting kommer ut och ingen ser nånsin att jag mår dåligt. Är jag ensam? Hur orkar man vända om igen. Hur orkar man ens fortsätta när ingenting funkar..

Hej! Du ska inte känna ”att någon annan behöver tiderna bättre” för det stämmer inte. Du behöver tiden exakt lika mycket som alla andra som går dit, så ska du absolut inte känna! Försök att inte lägga skulden på dig, för du har inte alls gjort något fel och om du känner att du skulle må bättre av att bra, gå och gör det. Du kommer må så mycket bättre när du har gjort det och det har sjunkit in. Ta hand om du fina du!

Ta hand om dig fina du och hoppas det löser sig snart! <3

Hej! Du har all rätt att klaga, alla har det. Kan du inte prata med dina förädlar att du tycker det är jobbigt att de bara pratar om din syster (menar att du kanske mår dåligt utav det, och inte att det är bara jobbigt typ) Du ska inte känna dig dum och att det inte är någon som bryr sig om dig. Det finns alltid någon som bryr sig dig. Klart att du tycker det är jobbigt att din syster är deprimerad, men du har rätt att klaga över det. Ta hand om dig, hoppas allt löser sig och att din syster mår bättre inom en snar framtid <3

Dina kompisar är bäst. Som du sa själv så är du glad över att de fortsatte att fråga, även om du kanske inte ville just då. Och du är grym som vågar berätta det här och kanske inte har någon ätstörning längre (om du fortfarande har det är du grym för att du kämpar för att bli frisk!!) Det kommer säkert med tiden, ta hand om dig!

Du är bäst som tar tag i dig själv och går till en psykolog och din kompis är bäst för att hon ser igenom dig!
Du kanske om du ser att hon har en dålig dag, krama henne lite extra (om du träffar henne) eller kanske bara skriva ett kort sms där du kanske bara skriver att hon är världens bästa vän. Det behövs inte mycket för att visa att man finns där, ser du att hon har haft det jobbigt, fråga hur hon mår (antingen face-to-face, eller på sms där det kan vara enklare), små enkla saker gör så mycket. Ett sms eller en kram kan göra mina förjävliga dagar lite bättre, lita på dig själv. Hon kommer se att du finns där för henne!

Och om du känner att du vill prata med någon kan du skriva till mig på kik, emmaskuum. Om du inte vill göra det hoppas jag att allt löser sig och att du kommer ur din ätstörning. Ta hand om dig!

Hej! Försök att stå emot dina tankar, för det är så svårt när man väl ramlar tillbaka att komma upp igen. Det blir ett ständigt beroende, men jag vet att du kan klara att stå emot det (självskadebeteendet.)
Känner igen mig lite i dig, när jag var 12år blev jag mer eller mindre tvingad till att göra vissa saker mot killen jag var med då, sa inte så mycket men det märktes att jag inte ville. Tyvärr föll jag igen på samma kille som sa att han brydde sig osv, tills jag hamnade i samma säng som han.. då var det inte samma sak längre..
Om du vill prata om det kan du skriva till mig på kik, emmaskuum. Ta hand om dig och försök att inte göra något!!

Hej! Känner igen mig så mycket, har suttit här nu i flera timmar och läst och svarat på så många kommentarer. Hjälper även väldigt många andra, och känner väl att jag får inte alls lika mycket tillbaka som jag skulle vilja. Det jobbigaste är när mina komipsar inte säger något alls om det när de ser hur jag mår. Jag hoppas verkligen du kommer kunna ta kontakt med någon du litar på och som du kan berätta dethär för. Om inte dina ”gamla” vänner finns där, då kan de inte vara särskilt bra vänner, för du förtjänar ju såklart någon som bryr sig om dig precis lika mycket både när du är superglad eller vill gråta dig till sömns, då ska den personen finnas där för dig. Hoppas allt löser sig och om du känner att du vill prata med någon kan du skriva på kik, emmaskuum.

Ta hand om dig!

Hej Elsa! Vet inte om du ser detta, men om du vill prata kan du skriva till mig på kik, emmaskuum. Ta hand om dig fina du!

Försök hitta på saker med den här människan, berätta för hen hur mycket den personen betyder för dig och visa det. Kramar, sms eller vad som helst som kan pigga upp henne.Förklara även hur mycket du och alla andra skulle sakna henne. Hoppas hen kommer på andra banor och att du kan hjälpa hen!

Jag kan, om du vill vara din sträckande hand som försöker hjälpa dig. Om du känner att du vill det är det bara att skriva till emmaskuum på kik, jag lyssnar alltid och bryr mig i alla lägen oavsett vem personen är.

Hej! jag tror på att du kan söka hjälp. Det kanske kan vara svårt att ta första steget, men jag tror att du kommer må mycket bättre om du börjar prata med någon. Ta hand om dig! <3

Jag vet precis hur du känner dig. Men mitt tips till dig är, VÄG DIG INTE. Att få ångest över vad en siffra visar är inte rätt. Jag har själv inte vägt mig på över 1 år, för jag vet vilken ångest man får. då kände jag tvång att jag var tvungen att väga mig varje dag, det var en riktig jobbig och stressfylld period i mitt liv som fick mig att må väldigt dåligt, jag tyckte verkligen inte om den siffran som vågen visade och jag blev arg på mig själv. Jag har precis som du också en skada, och känna att man inte kan träna är en stor frustration. Det är det verkligen! Jag hoppas att skadan blir bättre och att du slutar lägga ner din tid på att bekymra dig över en helt meningslös siffra som inte bevisar någonting. För det är hur du ser på dig själv, som spelar roll. Du är vacker precis som du är, i alla storlekar!! Ta hand om dig

Kan inte säga att jag har ett riktigt svar på vad man SKA göra i din situation, men kan ge förslag på vad jag själv skulle ha gjort och hoppas att det hjälper dig lite på vägen i alla fall! Jag har själv alltid varit den personen som alltid finns där för mina vänner när dom har det jobbigt, den som alla fått luta sig mot och den som torkat deras tårar. Så jag förstår verkligen hur det är när man får bära någon annans bördor. Först och främst, du är en så otroligt fin människa och framför allt en fin vän som gör det du gör!
Men jag förstår att det är jobbigt för som du säger, man påverkas av varandra. Att du påverkas så mycket så att inte mår bra själv är helt fel. Så tycker verkligen det är något du borde försöka göra något åt. Jag förstår att du vill hjälpa henne men när det går ut över dig måste du börja tänka på dig själv med.
Har du pratat med din vän om att hon kanske borde prata med någon annan än bara dig? Om inte tycker jag att du borde göra det, be henne att antingen bara prata med någon annan hon känner som tex en förälder, men om det är för jobbigt kolla med någon utomstående. Ungdomsmotagningen har även bra psykologer som flera av mina vänner har varit och pratat med och fått hjälpt av. Det är bra om det är fler än bara du som vet hur hon mår och som kan hjälpa henne, någon som har ett annat perspektiv på allt. Berätta för din vän att hon inte är ensam och det spelar ingen roll om det är något stort eller litet, det finns alltid någon som kan ställa upp på att antingen ge råd eller bara lyssna.
Behöver du mer hjälp så bara hör av dig (@liljalinnea på kik), som sagt vet verkligen hur det är och hoppas det blir bättre för dig! Ta hand om dig!

Hej, jag vet att jag tyvärr är lite sen här, men jag hoppas att någon är kvar i alla fall. För ungefär 1 1/2 år sedan drabbades jag av anorexia. Eller ja, till en börjar var det ju inte anorexia, utan ”bara” en ätstörning, men det kom ju med tiden. Dagens samhälle och dagens ideal skapar så mycket tankar och funderingar kring ens egen kropp, och ens uppfattning om sig själv förändras totalt hos många människor. Jag har alltid vart en smal tjej, som spelat fotboll så länge jag kan minnas, och har kunnat äta i princip vad jag vill. Vi blir alltid matade med inom fotbollen att vi skall äta mycket, och rätt, och får tydliga förklaringar över hur vi skall äta, men samtidigt matas vi hela tiden med på sociala medier med vilken diet som nu är trendig, är det kanske 5:2, LCHF, GI, osv. Det blir en sådan dubbelmoral av det hela, och man vet inte riktigt vart man står, eller hur man ska göra.

Jag bestämde mig för att ”få en mage med magrutor” och jag började planera ett tränigsschema med några enkla magövningar som jag gjorde hemma varje dag. Till en början var det ju bara meningen att jag skulle få en mer vältränad mage, men allt eftersom tiden gick så blev det bara värre, och träningen blev av ett annat syfte. Jag såg väldigt snabbt ett tydligt resultat, och tänkte att ”då kanske jag kan sluta äta lite för att resultatet skall synas ännu tydligare, och ännu snabbare”. Till en början blev det ju som jag trodde, men när jag plockade bort fler och fler måltider, och snart fanns inget kvar, så blev det bara skit. Jag tränade fotboll cirka 5-6 gånger i veckan, tränade hemma, och åt ingenting, och ni kan ju bara ana hur det gick. Jag gick ned i vikt väldigt snabbt, och mina föräldrar kom på mig relativt tidigt ändå, men ändå hade jag gått ned och blivit så smal att jag var tvungen att få hjälp på sjukhus (får även idag trots att jag är tillbaka i min vikt) och att jag klassades som en anorektiker, med anorexia.

Att få stöd och energi från människor som tycker om en som man

Hej jag vet precis hur du känner. Jag var där, mina armar är täckta utav ärr, flera vänder på psyk, diagnoser hit och dit och många självmordsförsök. Trodde ingen orkade med mig och kunde lika gärna dö!!! Vilket jag var nära på att göra. Utvecklade ett allvarligt missbruk av lugnande som gick överstyr som var nära på att ta mitt liv, det också (lika bra tyckte jag) Folk sa alltid ”det blir bättre”, men vad visste dem? Nä precis, ingenting!! De visste aldrig hur de var, jag ville bara dö, ensamast i världen. Pratade inte med någon.

Men, det blir faktiskt bättre! Idag, 1 1/2 år sedan min senaste självskada, 6 månadersedan jag fick min riktiga diagnos dystymi (kronisk depression) och 2 1/2 år sedan jag försökte ta mitt lic sist så äger livet! Jag började prata med min terapeut om viktiga saker, de som fick mig må dåligt, det jag ville hålla för mig själv, slutade med alla mediciner och hittade mig själv. Nu mår jag bättre än jag gjort i hela mitt liv!

Mycket snack ifrån mig nu men PRATA MED NÅGON, gör sånt du vill göra och ”skit” i andra människor (vet hur svårt det är pga social fobi) men det blir bättre, det blir verkligen det! STOR KRAM

VAD FAN SKA JAG GÖRA? Känner mig så jävla sviken av min bästavän.
Jag har snackade med en kille i några månader och började bli riktigt intresserad, vi pratade om att ses och jag berättade ALLT för min såkallade ”bästavän”. Men vad gör hon? Jo hon går bakom ryggen och har börjat flörta och snacka med honom. Får reda på detta genom att hon ber mig sms en sak från hennes mobil och deras konversation är uppe. Jag låtsades som ingenting men gick in på toan och fällde några tårar. Detta var ca 2v sen och nu kommer en annan kompis fram och berättar att de verkligen är sant då hon berättat allt för henne. FYFAN!!
Min bästavän låtsas som ingenting och har inte sagt ett ord till mig, hon tror alltså att jag inte vet.
Vad ska jag göra? mår så sjukt dåligt över detta, och det är inte första gången hon gör såhär mot mig och mina vänner. JAg älskar henne men kan jag verkligen lita på henne?:(

Jag tycker att de här inläggen du gör är så bra, jätte bra att folk får skriva av sig, öppna upp sig och hjälpa andra. Det vore jätte kul om du gjorde ett liknande inlägg fast riktat åt det andra hållet, vad får folk att känna sig tillräckliga och vad får dem att må bra? Vore kul att även läsa såna komentarer från folk!

Hej! Jag skulle vilja börja med att säga att du absolut inte är den enda 15-åringen som inte dricker alkohol. Jag är 18 år och dricker inte heller, brukar inte festa, har aldrig varit full och tycker verkligen inte om att vara omkring människor som är ”för fulla”. Jag tycker det är lite obehagligt på något vis.
Jag har aldrig blivit direkt tjatat på att jag bör/ska dricka, så för mig har det inte varit så svårt att inte göra det. Men jag har alltid varit öppen om att jag Inte Dricker, och bara simpelt sagt nej om någon frågat om jag vill ha eller om jag ska dricka under kvällen. Det tror jag är viktigt så det är väl ett tips.
Om du har vänner eller personer i din umgängeskrets som tjatar på dig så be dem att sluta! Säg att du inte vill dricka och att det absolut inte är att självklarhet att göra det. Man kan ha roligt ändå. Man kan börja dricka i senare ålder eller man kan låta bli helt. Och det är upp till en själv, precis som med allt annat! Stå upp för dig själv och berätta att du vill behålla vänskapen trots att du inte dricker, de måste respektera dig och dina val. Hoppas att detta väldigt långa svar var till någon hjälp! Kram

Är som dig och mår som dig. Har inga vänner kvar då planeringen av mat och träning tagit upp all min tid och gjort mig rädd att umgås med andra. Vet inte hur jag ska ta mig ur det. Nu väger jag också normalt men mitt huvud kommer alltid att vara ätstört.

HeLLo alla, jag heter Catherine Flores och jag är en av de personer som har gynnats av den stora Wadada Love Spell. Den stora Wadada. Wadada uppträdde mitt i mitt liv när allt hopp var förlorat. Jag gav upp på livet och tyckte att det bästa sättet att bota mitt brutna hjärta var att ta mitt liv efter att jag försökte återförena flera processer med min man som dumpade mig efter två år av vårt äktenskap för en annan dam men ingen av mina ansträngningar fungerade. Jag bestämde mig för att fortsätta med min självmordsplan innan en underlig ande kom över mig som ett regn och tjänat mig att söka på nätet. Efter att ha sett så många samtal om The Great Wadada sökte jag motvilligt och hittade fantastiska vittnesmål och rekommendationer om honom som uppmuntrade mig att kontakta honom via hans email. Han svarade och bad mig att torka bort mina tårar och sluta någon handling för att ta mitt liv; Han sa att mitt fall är lösligt efter att ha hört hans Oracle. Tja, här är jag idag tacka The Great Wadada för att rädda mitt liv och återföra min man. Vi är så glada idag och lyckligare än vi någonsin varit. Han hjälpte mig också att stoppa mitt hjärtproblem. Jag är så tacksam för att vara bland de människor som delar detta vittnesbörd. Kontakta honom på detta E-mail: thegreatwadada172@gmail.com

Kontakta honom för följande och se det stora arbetet av The.Great Wadada

(1) Om du vill ha din ex tillbaka.
{2} Om du söker ett jobb
(3) Du vill bli befordrad på ditt kontor.
(4) Du vill att kvinnor / män ska springa efter dig.
(5) Om du vill ha ett barn.
(6) Du vill vara rik.
(7) du vill bli gift stavar
(8) Ta bort sjukdom från din kropp
(9) Business Spell
(10) Ta tillbaka förlorad kärlek
 (11) Du vill att din man alltid ska ligga i sängen
(12) Du vill att din man aldrig ska ha ögon på andra kvinnor utom för dig
(13) Du vill leva utöver människans fantasi)
Och förlorade mer ..