#ALDRIGENSAM

För två dagar sen fick jag reda på att min kille inte älskar mig längre. Han vill avsluta vårt förhållande, han vill slänga bort 1år och 1månads förhållande åt helvete. Det är stor ålderskillnad på oss och i början när vi träffades så blev vi så kära i varandra. Jag fick inte träffa honom för mina föräldrar, men vi trotsade dom och träffades ändå. I ungefär ett halv år så ljög jag för att få träffa honom. Vi kämpade för varandra, vår kärlek skulle ingen få bryta ner. Och tillslut blev det vi två. Alla visste och jag kunde få ligga i hans famn utan att behöva dra en lögn. Ett starkt förhållande med många motgångar och vi älskade varandra, på nått sätt var det de enda som räknades.

Helt oförberedd gör han slut med mig, han säger att han inte har samma känslor längre. Några dagar innan hade han gjort upp planer med mig om vad vi skulle göra på hans semester. På hans födelsedag som bara är om några veckor skulle vi flyga iväg utomlands. Är så otroligt chockad och förstår ärligt inte hur jag ska klara av detta, hur tar man sig ens igenom detta. För den enda som skulle kunna fixa det är han? Den enda som skulle kunna trösta mig är han. Jag kan inte äta, jag kan inte sova. Det enda jag kan är att gråta och vara så himla arg. Hur kan man kasta bort något så fint, hur kan man vara så grym mot någon så man säger det helt oförberett.

Ska jag vara helt ärlig vet jag inte själv hur jag mår, ofta tror jag att jag mår bra. När jag är bland mina vänner och bland folk jag tycker om mår jag väldigt bra och har hur roligt som helst, är en person som gillar att ta mycket plats och synas, men så fort jag blir ensam väller allt över mig. Har börjat få panikångest allt oftare på senaste tiden, det hände lite då och då förut men nu är det värre. Jag försöker omge mig med så mycket människor och roliga saker som möjligt, blir galen av att inte ha något planerat eller så. Jag tycker verkligen inte om mig själv, har så svårt att se bra saker i mig själv. Tror nog att alla tycker dåliga saker om mig och ogillar mig, fast jag vet egentligen att jag är ganska omtyckt och så. Har så dåligt självförtroende och tycker bara att jag är sämst på allt. Vet inte vad jag ska göra bara..

Vet knappt vart jag ska börja, finns så mycket jag vill skriva. Men iallafall så har jag aldrig haft ett förhållande. Jag har träffat killar, blivit sårad 2 gånger och hamnat på botten. När jag har träffat nya killar så vågar jag aldrig ta steget längre, för jag blir för rädd så jag backar undan. Så blir det varje gång. Nu har jag nyligen träffat en kille igen, och han är jättesnäll mot mig och jag tycker om honom. Jag försöker verkligen även fast jag är livrädd. Jag tillåter mig själv inte att börja gilla någon igen utan springer iväg innan de hinner gå för långt och får sedan ångra mig. Jag vet inte vad jag ska göra nu med den här killen för jag vill så himla mycket och har så himla mycket att ge men jag är rädd, så jävlajävla rädd men jag vet inte hur jag ska göra för att inte springa iväg denna gång utan att ens försöka.. har någon något tips? Känner mig så dålig som inte vågar. Tanken av att visa hela mig och ge hela mig till någon skrämmer livet ur mig. Jag vill inte bli lämnad där ensam igen.

Under ett par månader har jag lidit utav en enorm ångest. Vill mest ligga hemma och sova och ingen jag känner förstår att jag bara vill vara ifred. Jag vill inte prata. Vill inte berätta. Vill bara bli lämnad ifred. När fan går den här skiten över och hur fan förklarar man för någon att man inte kan förklara hur man känner?

För två timmar sen blev jag lämnad av min kille. Jag älskar inte dig lika mycket nu som då var det jag fick höra.. Jag kan inte vara med dig längre för jag älskar dig inte.
Hur fan orkar man? Jag vet verkligen inte. Hur ska man orka gå till jobbet imorgon, vara trevlig och glad? Just nu är det bara tårar.

Idag mår jag sjukt dåligt över min längd. Är 1,84 äckliga cm lång och jag hatar att vara lång. Kommer jag någonsin att kunna få en kille som är längre än mig? Vet att du är sjukt nöjd över din längd och jag skulle mer än gärna uppskatta om du skrev ett inlägg om hur du fick sånt bra självförtroende när det gäller din läng. Mitt problem är inte alls så stort som vissa andras men idag och veckan som har varit har jag mått fruktansvärt dåligt över min längd. Jag sticker ut från mängden av dom jag umgås med och jag hatar det. Får höra "oj jävlar vad lång du är." Vilket inte är så roligt att höra när jag har hört det i hela mitt liv..

För snart två år sedan bröt jag och min pojkvän vårar förhållande. Vårat förhållande var fantastiskt och vi var helt olika men ändå så lika inombords,vi delade på allt,hans var mitt och mitt var hans. Vi var/är unga och han var min första kärlek och jag hans.Vi kom från olika städer,olika kulturer och helt olika bakgrunder,det var nog därför vi drogs till varandra. Nu,efter snart två år har vi fortfarande inte glömt varandra och jag mår fruktansvärt dåligt pga av detta eftersom han sårade mig djupt och det skulle vara en mardröm att gå igenom det en gång till. Samtidigt vill jag he honom en chans för att visa att han ändrat dig,även fast jag vet att han börjat bete sig sämre. Han är den mest kärleksfulla kille jag träffat men han är samtidigt sen mest känslokalla. Vi båda är fast i detta även fast vi båda vet att det aldrig skulle gå igen. Han säger att han ångrar sig att han såra mig,men jag vet att han skulle göra det igen,utan att veta om det.

För snart två år sedan bröt jag och min pojkvän vårar förhållande. Vårat förhållande var fantastiskt och vi var helt olika men ändå så lika inombords,vi delade på allt,hans var mitt och mitt var hans. Vi var/är unga och han var min första kärlek och jag hans.Vi kom från olika städer,olika kulturer och helt olika bakgrunder,det var nog därför vi drogs till varandra. Nu,efter snart två år har vi fortfarande inte glömt varandra och jag mår fruktansvärt dåligt pga av detta eftersom han sårade mig djupt och det skulle vara en mardröm att gå igenom det en gång till. Samtidigt vill jag he honom en chans för att visa att han ändrat dig,även fast jag vet att han börjat bete sig sämre. Han är den mest kärleksfulla kille jag träffat men han är samtidigt sen mest känslokalla. Vi båda är fast i detta även fast vi båda vet att det aldrig skulle gå igen. Han säger att han ångrar sig att han såra mig,men jag vet att han skulle göra det igen,utan att veta om det.

Livet är så jäkla osägbart. Är det slumpen som bestämmer vilken människa som ska få leva ett liv utan konstant ångest eller depression, är det slumpen som bestämmer vem som ska må dåligt? Jag vet aldrig hur jag mår, bra eller dåligt. Även när jag mår bra mår jag fortfarande dåligt. I min ensamhet kommer allting vilket gör en rädd för att vara ensam. Jag har ett bra liv, varför mår jag dåligt? Varför skäms jag över min kropp? Varför skulle jag ge vad som helst för att se ut som "hon där"? Varför föddes jag inte som "henne"? Varför i helvete mår just jag dåligt?

Jag vet inte vad jag ska göra, vill komma ut ur en kompis relation, då den inte gör något nytta för mig.
jag är bara vän med henne för att jag inte har någon bättre, så hon får räcka för stunden. Men jag har fått nog. Jag vill inte vara med henne, hon låter mig bla, inte skratta? nej, hur sjukt? den som ska vara min vän blir sur när jag skrattar och mår bra.
jag har sagt till henne skarpt att hon ska då fan inte bli sur när jag är lycklig för en sån vän vill jag INTE ha.
Det svåra är bara hur man ska säga det till henne, göra slut. Vi har gemensamma vänner och går i samma skola.
nu efter 4 år räcker det. Jag vill inte ha henne i mitt liv längre.

Läste Stellas kommentar och vill bara säga att jag har raka MOTSATSEN. Mina vänner vill inte lyssna fastän jag försöker att berätta. Känner mig så sjukt ensam. Nu har de börjat frysa ut mig för ingen vill ju umgås med ett "emo". Jag vill prata med någon, men inte med vem son helst. Dom är ändå mina vänner och dom ska förstå. Leker typ glad för vill inte stå där själv sen för då kommer jag må ännu sämre.

Var aldrig rädd för att försöka!! Jag vet hur svårt det är, och hur jobbigt fett känns att tänka att alla kommer lämna en, men det måste inte vara så. Ge det ett försök, och gör ditt bästa för att ha inställningen att du bara ska se vart det leder och inte sätta upp för stora förhoppningar. Ta det som det kommer, du klarar det här!!! <3

Sommaren är den tidpunkten alla längtar efter undertiden jag fruktar den. Jag har alltid var den person som har varit utanför. Blir aldrig någonsin bjuden på sjuka hemmafester medbjuden på fika eller något sånt. Nu känner jag mig mer ensam än någonsin och ångest tär på mig för varje dag som går. Jag döljer allt och säger inget för jag vill ju inte klaga. Jag ska vara nöjd med mitt "perfekta liv" jag har ju allt. Jag är rikemansbarnet ingen någonsin tycker synd om eftersom jag har ju allt. Vilket annat barn får en Mercedes i 18 årspresent. Vilken annan person klagar på att föräldrar vill ta med dig på semester i två veckor på lyxställen. Samtidigt jag kämpar med alla olika diagnoser och psykiska ohälsa. Jag lider och ingen ser eller bryr sig. Ingen vill träffa mig och jag sitter och gör verkligen inget varje dag. Jag får inte klaga för jag har ju allt…. Samtidigt jag känner mig så ensam.

Och för att toppa allt blev jag precis dissad av min vän och även killen jag har varit på G med i månader nu

Inatt sprang jag hem från utestället i vår stad och skrek och grät om vartannat på grund av hjärtesorg. En hjärtesorg så tydlig, så stor, så påtaglig, att den känns i hela kroppen. Fysisk smärta som gör att jag vill ringa efter ambulans. Killen jag älskar mer än allt annat i hela världen var med en annan tjej inatt. Jag låg i hans famn tio timmar tidigare.

Solen var på väg upp och när jag kom fram till min port med utsmetat smink, kippandes efter luft, såg jag min spegelbild. Har aldrig sett mig själv så ledsen. Så otroligt uppgiven, sorgsen, förstörd. Jag såg upp mot himlen och grät och bad om hjälp, men till vem? Vem kan bära mig när det gör såhär ont? Vem kan resa mig upp?

Vem lagar mitt krossade hjärta? Vem räddar mig?

Vem fan vänder man sig till när man inte har någon? När alla lämnat en? När man står själv kvar?

Jag orkar verkligen inte mer. I hela 18 år så har jag nästan fått leva med att ha en pappa som nästan jämt och ständigt klankar ner på mig och säger att jag aldrig hjälper till eller gör något vettigt hemma. Vilket jag faktiskt gör. Jag mår så sjukt dåligt över detta och detta går ut över hela familjen. Mamma ska försvara mig=pappa och hon börjar bråka. Och så är det hela tiden, känns inte som att folk förstår att det tar så mycket på krafterna.

Nu har min pappa varit tyst i 3 dagar och vägrar öppna käften och prata med någon av oss, han äter inte, utan han sitter bara och glor. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra längre, det funkar inte. Folk säger att det blir bättre med tiden, men det känns inte. Jag har blivit van vid att ha det ett helvte hemma, och det kommer jag väl alltid ha. Som sagt, jag är van. Man känner sig så ensam..

Vad ska man göra. När man har en mamma och pappa som hatar varandra, när man har en pappa som hackar på en hela tiden. Vad ska man göra när man inte kan ta sig ur det, utan man vill bara mer än allt att allt ska bli bra.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, först och främst så har jag väldigt mycket ångest och oroar mig väldigt mycket över saker. Jag träffar just nu en kille, vi har setts i några månader och jag tycker om han så himla mycket. Vet att han har varit lite av en "player" tidigare men mot mig är han så underbar, iaf när vi är med varandra. Men ibland känns han nästan lite obrydd, vi kan låta bli att höras typ en hel dag och det verkar inte störa honom. Jag vill vara med han hela tiden och ibland när man frågar om han vill komma till mig eller så kan han svara tillbaka: Ja det kan jag väl. Som att det inte spelar någon roll alls för honom. Men tror på riktigt att han tycker om mig och det gör mina kompisar också men jag blir så osäker på honom. Har försökt prata med honom om det men då säger han mest typ: Men nae så tycker jag inte att det är. Vet inte vad jag ska göra för det enda jag vill är att vara med han för han är verkligen världens finaste och kan inte tänka mig någon annan att vara med..

Tack du, jag ska verkligen försöka men de är så himlahima svårt bara.. men de värsta som kan hända egentligen är att jag ångrar mig, för jag vet ju att jag tar mig upp igen om det skulle hända samma sak. tack igen!! <3

Åh det skulle lika gärna kunnat vara jag som skrev detta för jag har varit igenom exakt samma sak som dig. Och det är så otroligt svårt! Jag träffade också en kille som var så underbar men jag vågade inte heller. Men tillslut så slöppte jag in honom och lät mig själv bara falla. Men det slutade med att jag blev sårad och ensam igen. Men vet du? Jag är så stolt över att jag vågade släppa in honom. Jag vågade att älska. Du kanske blir sårad igen och igen men du kanske blir otroligt lycklig med denna kille. Det är värt att chansa! Det kanske tar tid och låt det ta tid. Men snälla, tillåt dig själv att känna och älska igen även om du är rädd ❤️

jag känner mig så vilsen, bor i en liten stad kan man säga, har verkligen knappt några vänner jag kan umgås med här och trivs inte för 5 öre, vill flytta men är som sagt 16år, denna staden känner i prencip alla varandra, och ja känner att dom inte passar mig eller inget umgönge jag vill vara med, har heller ingen hobby så ligger hemma varje dag, vet inte hur jag ska göra, har svårt att åka till andra städer för har inget busskort eller så, någon som vet något tips? På hobby vad som helst, denna stad är för liten och passar inte mig alls. Men kanske måste ja stå ut tills jag tagit studenten och flytta skaffa andra vänner vad vet ja..

Jag och min kille var tillsammans i 3 år. Det var 3 helt fantastiska år. Jag älskade honom, han blev en del av mig och något jag behövde. Men en dag kände jag att det var annorlunda, något som fattades. Vi utvecklades som personer på olika sätt. Vi hade olika framtidsvisioner, ambitioner och mål med livet. Jag har vissa egenskaper som jag måste ha hos en partner, precis som alla andra också har. De egenskaperna försvann sakta från honom. Efter månader av ångest, tankar och funderingar tog det mig så långt till att den 23 mars 2015 gjorde jag faktiskt slut med den jag älskade. Trots mina känslor för honom, trots alla hans fina sidor som jag älskade, trots vår starka kärlek så avslutade jag vår relation på grund av att vissa av våra egenskaper krockade med varandra. Det var ett stort beslut att ta, men det var viktigt för mig själv att kunna utvecklas på egen hand och testa nya grejer i livet. Jag kastade mig in i ett "singelliv" fort då varken jag eller mina vänner ville prata och bearbeta detta uppbrottet. Men efter många veckor av dold sorg och falsk lycka, kom det ikapp mig. Jag började drömma om honom, sakna honom, bli påminnd om honom.. överallt. Jag hade inte bearbetat sorgen från början, utan bara förträngt den, så nu kom den ikapp mig. Det värsta är att nu när det kommit ikapp mig, nu när jag bearbetar sorgen från vårt uppbrott, så har han gått vidare. Med en ny tjej. En tjej som tidigare varit min kompis. De hade börjat dejta redan 2 veckor efter vi gjorde slut. Jag känner mig utbytt, värdelös och ensam. Det känns som att jag inte betydde någonting för honom när han kunde gå vidare från mig på bara 2 veckor, dessutom med en ny tjej. Så nu måste inte jag bara bearbeta sorgen från vårt uppbrott, utan också från att han hittat en ny tjej som jag dessutom ser överallt tillsammans. Jag är krossad, ensam och ledsen. Det känns som att jag aldrig kommer gå vidare.

Jag känner igen mig lite.. Jag har precis gått ut första året i gymnasiet och mina 3 närmsta vänner går inte längre i samma klass söm mig. De tre går tillsammans och har fått många andra vänner, som de har blivit väldigt tighta med. Det känns som att jag inte betyder lika mycket för mina kompisar längre. Visst, jag har nya vänner från min klass. Men det känns ändå tomt. Vi umgås ofta och då är allt bra. Men när vi inte umgås så känns det som att hag bara är iväg för deras liv…

vet inte om någon vet den där känslan när inget stort egentligen hänt men allt känns fel? det är i alla fall ungefär den känslan som tyngt ner mig och fått tårarna att rinna allt för många gånger detta året. Det senaste året har varit otroligt jobbigt. Det dåliga stunderna har tagit över de bra. Mycket press och stress, prestationsångest, känslan av att inte kunna vara sigsjälv, jag har glidit ifrån vänner, flera vänner har förlorat personer som stod dom nära i olyckor och skottlossningar vilket också tyngt ner mig så som det gör när ens vänner mår skit. Jag har tappat lusten till mycket och ibland känns det som om jag aldrig kommer kunna känna lycka igen när det finns så mycket sorg och dåligt i livet. nu vet jag inte vad jag ska göra.

Jag väger 48kg är 156cm lång. Inatt kunde jag inte sova för jag grät och hade sån fruktansvärd ångest över att jag åt en pizza och bröt mitt kaloriintag på 500kcal om dagen. Appen på mobilen skrek åt mig att inte äta mer då jag överstigit gränsen för mycket. Kände mig så äcklig. Det är sjukt och jag vet att jag inte behöver det, men jag måste för mina hjärnspöken säger åt mig. Hur blir man nöjd med sin kropp och slutar jämföra sig med andra? HUR?

Så him la starkt att du har insett att hon inte är något att ha längre! du är värd så mycket mer. Jag hade nog låtit det "rinna ut i sanden" och umgås mindre och mindre med henne, eller så är du rak på sak och säger att hon gör dig mer glad än ledsen och att du inte klarar av att ha en sån kompis. De kommer du klara<3

Det här kommer Bli sååå långt för behöver få ur mig så mycket:
Jag har något som känns som en livskris. Har varit hemma i Sverige i 3 månader och innan dess var jag au pair i USA i 1 år. Och sen jag kom hem har allt bara känts tomt. Inget att längta till, inget att bli inspirerad av. Fast i en stad där jag inte vill bo. Osv. Osv. Jag är fast och mår så dåligt över det. Jag är inte sugen på att plugga till hösten, men har heller inte någon garanterad arbetsplats. Jag vill ut och se mer av världen men har för lite pengar. Jag vill flytta hemifrån men har inte råd. Skilda föräldrar som vill att man bor hos båda och det blir bara kaos i huvudet – glömmer alltid något hos den ena när jag behöver det hos den andra. Hos min pappa är det så stökigt att jag vill gråta, men samtidigt klarar jag inte av att städa ett helt hus själv. Jag får ingen struktur och blir stressad.

Kompisarna har fallit bort. Under min USA tid hörde 2 stycken av sig hemifrån och då brukade jag ändå säga att jag hade i alla fall 10 nära vänner som borde kolla hur man mår. Men nej, och när jag kom hem har de fortsatt att inte höra av sig. Det är bara jag som hör av mig men de kan aldrig ge tillbaka. Blir ensam och känner mig många gånger utanför. Kanske är jag tråkig? För ful för dem? Jag vet inte varför vill de inte umgås med mig. Jag har aldrig gjort dem sårade (vad jag vet) och i allmänhet är jag en väldigt snäll människa . Vad gör jag för fel ? Inte tillräckligt spännande kanske …

Säg till dig själv att du är vacker och vilken kille som helst skulle älska att ha dig. Att din längd är bara en siffra och ett hinder. Kom över hindret och ta på dig dina snyggaste klacka eller köpet ett par om du inte har ett par. Sminka dig och ta på en skitsnygg klänning och gå ut på klubbar även du är lång kommer skitsnygga killar fram till dig. Sålänge du har personligheten så kvittar de hur lång du är lovar. Kämpade själv väldigt länge med min längd tills en kille kom fram och sa att jag var jättevacker och mina klackar var skitsexiga ( han var 10cm kortare!) så lycka till allt löser sig tillslut <3<3 ps är 1,90 m i klackar

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag ligger hemma ensam varenda dag denna sommar medan alla andra är ute och festar, solar, badar, åker utomlands osv. Min pappa har varit otrogen, men mamma förlät honom, men det enda dom gör är att bråka varenda dag och jag orkar inte mer. På mig skriker dom också för att jag bara är hemma varenda dag och inte har ett "socialt liv" som dom säger. Men ingen, vetkligen ingen vet hur dåligt jag mår. Finns ingen som jag kan prata om det med heller. Jag har inga vänner heller, jag är så fruktansvärt ensam. Allt jag skulle vilja är att få åka utomlands, bort från vardagen men det går inte för mina föräldrar har inte råd. Snart börjar jag gymnasiet också och jag har sån fruktansvärd ångest inför det, jag hatar skolan, jag trivs inte där och jag har så himla svårt i skolan. Lägger ner all, verkligen all min tid på skolan för att ens få ett godkänt betyg så svårt har jag. Jag har t.o.m. Självmordstankar för att jag mår så dåligt och mitt liv är så värdelöst. Snälla hjälp mig någon…

Jag har inga vänner känns det som även fast jag har massor. Jag kanske låter kräsen och bortskämd men jah har typ 2 kompisar jag är med men ibland tröttnar jag bara så mycket på dom. Jag lärde känna några nya människor för 1 vecka sen typ och jag hade så kul med dom köndes som mitt liv var komplett med dom liksom, men dom bor på tusen olika ställen i Sverige s långt bort från mig det bara går och ibland känns det som om dom inte saknar våran ''squad'' lika mycket som jag. Alltså jag är bara så ensam.

Alltså, tack! Jag ska verkligen försöka. Starkt av dig att våga ge dig själv till någon igen. Det kanske är det jag måste göra, låta mig själv falla en gång och komma över tröskeln så jag inser att det går och att man klarar det. <3

Det känns som att jag har ett för stort hjärta för mitt eget bästa.

Fyfan vad detta är svårt,att sätta ord på sina känslor. Men vi kan ta det från början. Jag är en 16 årig helt vanlig tjej. Jag är relativt "snygg",smart och duktig. Jag har bra betyg,fint hår och stort hus. Men det är bara utsida, ingen vet vad som finns inom mig. Sorg,ångest och depression växer större varje dag. Från början var det ett litet frö i mitt hjärta. Fröt planterades där när jag insåg att jag inte har någon riktig vän. Fört har med tiden växt och växt. Fört har fått näring från min ångest över framtiden, min kropp,träning,mat,killar osv. Nu är fröt en jävla stor blomma i mitt hjärta som gör så jävla ont. Denna psykiska smärta går inte att förklara , man kan inte förstå om man själv aldrig upplevt det. Varje andetag kör ont i hjärtat och förstör mig från insidan. Jag är så jävla ensam, men jag vet att jag inte är ensam om att vara ensam.

Kan bara säga att jag känner igen mig i din situation med otroheten. Dock så var det min mamma som var otrogen mot min pappa. Han förlät henne men nu bråkar dom varje dag. Det är ett helvete.

Jag minns inte senast jag mådde bra med mig själv eller överlag. Jag minns inte senast jag tittade på mig själv och älskade det jag såg. Jag har mått uselt i cirka 3 år. Det känns inte normalt att en 17 åring mått dåligt ända sedan hon var 14. Detta ska vara en av de bästa tiderna i mitt liv. Men det är det inte. Hur gör man för att älska allt med sig själv? Hur klankar man inte ner på sig själv? Jag är djupare ner än botten och vet inte hur jag ska ta mig upp. Hur gör man egentligen?

Är tjej på 21 år, och insåg förra året att jag är kär i min bästa vän också tjej. Jag har alltid varit open minded och en tid nu tänkt att de flesta är mer eller mindre bi. Men jag trodde aldrig att jag skulle kunna få sånna känslor för min bästis. Hon vet sen några månader tillbaka för jag kände att jag bar på världens hemlighet och vi har alltid berättat och delat sllt med varandra. Jag var så rädd att berätta för att vår relation som den är skulle förändras, oavsett hur stark den är känns det omöjligt att det inte skulle förändras lite. Jag vill bara vara henne nära, och blir fett jävla avundsjuk när hon berättar om andra killar och en som hon börjar ha känslor för. Jag vill att allt ska vara som vanligt men mina känslor kan ju inte försvinna bara sådär. Det år åndå skönt att hon vet och vi kan prata om det. Faaaan alltså. Är någon annan i liknande situation får gärna dela med sig <3

Jag har alltid varit en person som lägger tid och energi på mina vänner. Det har varit upp och ner sen gymnasiet med tjejer som inte bara tar utan som också ger tillbaka. Har mått skit över att jag förlorade dom jag umgicks mest med då, jag själv har aldrig slutat prioritera dom men tvärtom. Det är svårt att acceptera när folk väljer bort en när man själv trodde att det var en härlig vänskap.. Igår träffade jag några av mina vänner som jag känt länge och jag har aldrig känt mig så utanför och ensam. Ute på krogen där alla skrattar och är glada och jag själv vill bara ställa mig upp och promenera ut. För på andra sidan bordet sitter dom två och viskar och pratar, och jag finns inte. Min pojkvän har sagt at man väljer sina vänner efter gymnasiet, man har inte tid för alla och det vet jag. Men det gör så fruktansvärt ont att sitta där och känna sig helt överkörd. Av tjejer som man blottat sig helt för så många gånger. Skrattat med och upptäckt saker med i år. Det är svårt att acceptera att det nu helt plötligt är slut. Jag har lovat mig själv sen första gången jag hade en sån här känsla med dom vännerna som ligger mig närmast nu, att händer detta igen så måste jag släppa och acceptera det fortare. Det finns ingen tid för att klandra sig själv och andra för att man växer ifrån varandra. För jag har inte gjort något fel? Isåfall skulle dom ha sagt det. Jag är väll helt enkelt inte en lika rolig tjej som dom andra… Så jag måste gå vidare och uppskatta dom vänner jag har. Som älskar och prioriterar mig. Och dom som inte gör det, ja men det är kul att ses, men inte mer. Men visst är man människa och vi har alltid lätt att fokusera på det som är dåligt och glömmer det som vi har som är bra.

jag har varit deprimerad över att jag inte kände något, jag kände ingen lycka ingen längtan ingen ilska. Jag kände mig bara tom. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden jag mådde dåligt, att jag kände visst något, jag var deprimerad. Jag skadade mig själv för att jag ville känna något, något annat än det vanliga. Så långt gick det
Jag längtade tills dagen då jag skulle träffa en kille, och sen få mitt hjärta krossat, så jag kunde gråta och känna något. så att inte känna något alls kan vara lika jobbigt som att känna förmycket.

jag har varit deprimerad över att jag inte kände något, jag kände ingen lycka ingen längtan ingen ilska. Jag kände mig bara tom. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden jag mådde dåligt, att jag kände visst något, jag var deprimerad. Jag skadade mig själv för att jag ville känna något, något annat än det vanliga. Så långt gick det
Jag längtade tills dagen då jag skulle träffa en kille, och sen få mitt hjärta krossat, så jag kunde gråta och känna något. så att inte känna något alls kan vara lika jobbigt som att känna förmycket.

Ja det är ett sånt jävla helvete. Jag har själv svårt att försöka släppa att han har varit otrogen, jag försöker att älska honom men det är inte så jävla lätt, jag ser inte på honom på samma sätt som jag gjorde förut.

Jag känner mig så ensam, när jag är med ett par kompisar är det som om jag inte finns med i den gruppen. Jag är tjejen som bara finns där, dem kan fråga mig saker då och då men jag känner mig som ett spöke ungefär. Jag försöker att ta plats men det är så fruktansvärt jobbigt att känna sig ensam hela tiden.
Jag är dessutom en sån tjej som verkligen bryr sig om vad andra tycker om mig, vad jag har på mig, om jag är tillräckligt smal, om mitt hår ser bra ut? Jag undrar alltid vad andra tycker och det vill jag så gärna sluta med men hur?? Jag vill kunna gå ut på stan och se ut hur jag vill utan att bry sig vad folk tycker, men jag kan inte för jag vet inte hur??
Juste min pappa, han dricker för mycket oxå, han dricker alldeles för mycket när vi är runt omkring honom men han värkar inte bry sig, han och jag satt och snackade om det men inget hjälpte och det mår jag riktig dåligt av!

Hej!
Under mina snart 19 år har jag varit en "känslomänniska". Det har alla andra sagt iallafall. Psykologer, kuratorer, vänner, släkt m.fl. Jag själv har bara sett mig så som jag är. Jag lider av ångest och äter sertralin för att hålla balansen någorlunda. Men jag vill inget annat än att klara mig utan medicinen. Trots att jag bryter ihop fullständigt om det går en dag utan den… Jag är så jävla ledsen och orolig eftersom jag aldrig kommer kunna se mig själv som en mamma trots att det är vad jag drömmer om. Hur ska jag kunna ta hand om någon annan när jag inte ens kan hålla mig själv över ytan?
Jag har en fin pojkvän sen fem år tillbaka och han börjar lära sig hur jag funkar men ibland så behöver jag någon som vill ta emot mig när jag faller eller så kastar ner mig på marken när jag vill hoppa, för tro mig det har jag velat. Jag vill inte att han känner det som en skyldighet. Men hur ska han kunna veta hur han ska hjälpa mig när jag själv inte ens vet? Fan va livet är svårt!

Är ni också sånna som blir fylle kära? Men som fortfarande fortsätter att känna och vilja när den andra parten drar på sig byxorna och lämnar en liggandes ensam kvar i sängen. Ångesten kring att aldrig betyda någonting för någon, utan att bara vara ett "ligg" bland många andra. Hur bryter man sig ur från att vara ett ligg till någon man blir kär i?

Till dig som äter femhundra kalorier om dagen, snälla lyssna på mig nu. Det du håller på med är så jävla farligt. En kvinna/ tjej behöver ungefär 2000-2500 kalorier per dag. För att kroppen ska gå runt krävs minst 1300. Den ångesten du känner är inte något som du ska behöva känna. Jag förstår att du kan vara rädd men snälla sök hjälp. Jag menar inte att låta taskig på något sätt, utan vill bara hjälpa dig. Du kan tex höra av dig till BRIS helt anonymt. Att du skriver det här är riktigt modigt och en bit på vägen.

Vet du vad, livet handlar om så himla mycket mer än siffror på vågen. Jag har varit i samma sits som du men jag har insett att livet har så mycket mer att erbjuda. Du har säkert hört det förut men det är för att det är så himla sant. Förut löpte jag varenda dag och fick ångest om jag åt godis. Idag har jag börjat träna crossfit och fokuset ligger inte på att få magrutor eller gå ner i vikt. Mitt mål är istället att klara tex 70 kg i marklyft osv. Och istället för att tacka nej till någon rolig middag för du vet att ni kommer äta efterrätt så säger jag numera ja till allt. Allt handlar om balans och jag är så himla mycket gladare idag. Mitt tips är att sluta genast med att räkna kalorier för de är inte bra för dig och DU är fin precis som du är. Jag vet exakt hur jobbigt det är och att du troligen inte kommer ändra dig bara för att ja säger detta. Men jag lovar att livet har så mycket mer att erbjuda än att fokusera på hur du ser ut. <3 Idag har jag gått upp i vikt men jag är gladare och jag skrattar och känner mig finare än nånsin

Jag och min mamma har Aldrig riktigt haft någon bra relation mrllan varandra,vi bor under samma tak men inte mer än så.jag har alltid försökt gjort henne nöjd,fått bra betyg,hjälpt till hemma massor osv.allt för att få ett godkännande och känna mig älskad. Nu idag orkar jag inte försöka längre. Vi bråkat exakt hela tiden,jag har fått hört massor en dotter inte borde få höra av sin mamma,tex att jag förstörde hennes liv när hon såg ett plus på Stickan,att jag bara orsakar trubbel i familjen. Det värsta är att allt dehär sker när min pappa som jag står väldigt nära inte är hemma. Så han vet inget.

Precis så känner jag också. Jag har under en tid umgåts med några kompisar och tillsammans hade vi jätte kul, vi var som en familij. Men av någon anledning så splittrades vi och vi gick olika vägar. Vissa fick nya vänner, började på nya "aktiviteter" och andra fokuserade mer på skolan. Jag känner mig helt ensam, jag saknade mina vänner mer än vad dom saknade "oss" som en familj. Jag försöker skaffa fler vänner men känns svårt, jag vill härifrån, jag vill resa, jag vill träffa nya människor men ibland är viljan större än tillgångarna.
Jag förstår dig och känns skönt att det finns fler som jag.

Efter att ha läst allas kommentarer insåg jag hur litet mitt problem kommer vara i jämförelse med alla andras. Men jag beslutade mig för att skriva ändå…i dag har en av mina bästa vänner lämnar mig för att tillbringa några månader i England där hon ska vara au pair. Jag är så glad för hennes skulle då detta är någonting som hon verkligen vill göra men samtidigt har de senaste veckorna varit de tuffaste i mitt liv. Att inte visa för henne vad jag egentligen känner, nu när hon åkt känns allt bara svart. Att veta att vi inte kommer ses på ett tag då jag inte kommer kunna åka ner på grund av jobb gör mig så ledsen! Som sagt ett litet problem i jämförelse med andras men att på ett sätt mista sin bästa vän när man behöver henne som mest gör så fruktansvärt ont!

Tack för en fantastisk blogg och podd Ellinor kram!!

Känner igen mig. Borde ha the time of my life, men mår piss…

❤️

Alltså känner igen mig EXAKT i din situation, är 17 år, bor i villa, betygen håller, är inte mobbad, & utåt sätt så har jag egentligen ingenting att må så pass dåligt över som jag gör. Men som du säger – varje andetag gör ont. Är förstörd och vet inte hur jag ska fixa det. Höll på med självskadebeteende förut, för att döva smärtan, men har slutat för länge sedan. Vill bara lyckas ta mig ur detta, men det är så svårt. Önskar att jag kunde/hade modet att ställa mig upp och skrika tills jag får hjälp, för att må såhär psykiskt dåligt är inte hälsosamt.

❤️

Som Hanna och Ellinor säger, fake it til you make it. Att du är "oerfaren" har ingen egentlig betydelse. Innan du hittar någon som älskar dig (vilket du absolut kommer att göra) så måste du älska dig själv. Om du har en bra utstrålning kommer man att se det och på så sätt se dig mer. Ditt utseende i sig behöver det absolut inte vara något fel på, oavsett hur snygg man är så kan man se om en person tänker ner på sig själv. Om du lär dig att älska dig själv och ha det bra på egen hand så kommer den där killen du väntar på att hitta dig

Det känns som jag litar för lätt på människor. Jag tar lätt in människor i mitt liv och gör alltid mitt bästa för att dom ska ha det så bra som möjligt. Men dom vännerna jag har( ca 10 nära) ger aldrig så mycket tillbaka. Det känns som att jag ger dom 100% av min tid till dom mesans dom inte ens ger hälften av det. Ska man säga ifrån eller backa undan för att se ifall dom egentligen är så bra vänner? Det är jobbigt att inte veta vilka som man kommer ha kvar i fall något skulle hända.

❤️

❤️

Hej! Jag har varit i samma situation. Hatade min längd (är typ lika lång) och kände mig så himla ful och udda. Jag ville skära av mina fötter eller sjunka ner i marken varje gång någon kommenterade min längd. Jag HATADE det så himla mycket och precis som du undrade jag om jag någonsin skulle kunna få en kille, om kommentarerna skulle sluta osv. Nu vet jag inte hur gammal du är men när jag började åttan (4 år sedan) började min längd sakta bli ett mindre och mindre problem. Jag började sträcka mer på mig. Känna mig finare. Kommer ihåg när jag köpte mina klackar och kände mig fin, riktigt fin. Allt eftersom Jag började se min längd som något fint och inte ett problem så slutade också kommentarerna om min längd att komma. Idag är de knappt några kommentarer om min längd alls men de som fortfarande kommer handlar mer om hur fin längd jag är och inte den vanligt "shit va lång du är!" som jag alltid fått höra tidigare. Så mitt tips är att försöka se att du är så HIMLA VACKER även när du är 184 cm! Speciellt eftersom du är 184 cm! Se inte din längd som ett hinder utan som något bra något som gör dig fin. Lovar att killar inte kommer vara ett problem. Världen är full av killar som är längre än dig och när du börjar acceptera digsjälv kommer det synas i din utstrålning och allt kommer att ske med tiden! Du äger så sträck på dig!!

Jag är 16 år och min pojkvän är 20 år, det skiljer alltså 4 år på oss och det är där problemet börjar. Vi har varit tillsammans i ett halvår med distans förhållande, 1h ifrån varandra. Vi träffades på tinder vilket kanske låter konstigt för många, vilket alla minna vänner reagerade negativt på. I början av vårt förhållande var han världens underbaraste, han hörde av sig ofta och jag var glad hela tiden. Efter ungefär 3 månader så kändes det som om han inte var lika kär längre, som om han bara var sådär gullig pga han var nykär. Vi låg med varandra andra gången vi träffades och allt kändes så perfekt då. Känns som om allt förändrats, men vågar inte prata med honom då jag är rädd att förlora honom.

Eftersom det är sån stor ålderskillnad har jag ångest. Är rädd att han kommer tröttna på mig eftersom vi inte är på samma stadier i livet. Han jobbar, ska snart flytta hemifrån och jag ska börja 1an på gymnasiet, känns så jobbigt. Jag har träffat hans vänner som är i hans ålder och det gick bra, vet dock inte vad dom tyckte om mig. Jag älskar honom så så så mycket, men känns som om jag ger mer än vad jag får. Snälla, vad ska jag göra. Tror ni att ett förhållande funkar med sån där stor åldersskillnad? Usch, har sån ångest

Wow. Känner ganska precis samma sak. Jag är dock 6 år yngre än du, men de flesta av mina vänner har redan gjort allt du räknade upp. För ett tag sedan lyssnade jag på en podcast där en tjej sa att "det spelar ingen jävla roll, det kommer när det kommer" och jag känner verkligen exakt så! Jag vet att det är jobbigt och så, men allting löser sig i slutet.❤️

❤️

❤️

Hej! För två månader sedan tog jag mig ur ett förhållande som innehöll mycket manipulerande, svartsjuka och att trycka ner varandra så mycket som möjligt. 3 år och några månader var vi ihop och jag har känt mig lycklig sedan det tog slut och jag har helt enkelt mått fantastiskt och aldrig känt mig så fri till idag. Jag mötte honom med hans "nya" tjej i ett köpcentrum och det gjorde så ont även fast jag vet att det inte gjorde ont för att jag saknar honom. Det var bara så himla konstigt att se honom med någon annan. Jag vill få bort ångesten och jag vill fortsätta leva mitt liv, vilket jag vet att jag kommer göra men just nu känns det bara så himla tufft. När det tog slut var det han som sa till mig "du kommer hitta ny först" och jag är så förbannad över att han la all den jävla skiten på mig och som att det skulle vara skamligt om jag hittade någon ny först. Jag ville helt enkelt bara skriva av mig här. Det var första gången jag såg honom idag sen han var hos mig sista gången och ja det var bara väldigt jobbigt.

Om nån har tid eller bara allmänt har tips vad jag ska göra får ni mer än gärna svara i en kommentar!! Kan även skriva ut mitt nummer eller kik annars

Precis blivit dumpad av vad jag trodde var världens bästa kille, det var han för ett halvår sedan när vi började träffas. Det var helt fel stämmning i vårt förhållande och jag antar att detta var det enda alternativet för oss. Är självklart jätteledsen och det som gör mig mest ont i hjärtat är att jag kanske aldrig mer får träffa den här killen. gråter till och från, kommer va jobbigt i några dagar, men vet inte det bästa sättet att komma över någon slm betyder så otroligt mycket(?)

Mår så dåligt pga en nära vän, hon tar för mycket energi med ger inget tillbaka.
Allting handlar bara om henne och hennes problem, jag lyssnar självklart till en viss gräns ALLT handlar bara om henne och hennes problem. Och så fort jag säger något om mina problem så svarar du bara med "mm men JAG".
Jag får panik när jag ser hennes namn på min telefon, jag får ingenting utav att prata med dig. Det handlar bara om dig
Jag ger dig råd men du lyssnar inte på de. Jag känner att jag inte får ut något av våran vänskap och det har alltid varit såhär. Den tar bara energi från mig och tynger ner mig. Skulle vilja "göra slut med henne/vår vänskap" men det är så svårt med tanke på att jag verkligen inte mår bra av att ha henne i mitt liv.

Jag är som du 17 år och mådde också dåligt under långa perioder från det att jag var 13-14. Jag minns inte själv hur jag tog mig ur det, men jag tror att en del av det var att jag gick igenom mycket som verkligen tvingade mig att klara mig själv. När jag nu ser tillbaka på det så kan jag känna mig stolt över att jag helt ensam kan ta hand om mig själv. Tänk på saker som du har klarat på egen hand, det hjälpte mig

Jag kan inte ha sex. Jag töjs inte. Har aldrig nått såhär dåligt över någonting i hela mitt liv. Jag och min pojkvän har vart tillsammans i snart 1 och ett halvt år och jag förstår ju själv att han börjar bli otålig men inte vill visa det. Vad i hela friden ska jag göra?!

Har mått dåligt i ett halvår nu och en stor anledning är att jag blivit uttnyttjad av en kille. Jag förstår inte hur jag kan låta mig påverkas så mycket av honom, hur jag kan bry mig om honom. Han ville bara ha sex med mig och jag började känna mer, och jag KAN INTE släppa honom och skita i honom. I början kände jag inte något för honom heller, utan det gjorde inte mig något att vi var kks… men sen helt plötsligt börja jag känna mer. Och dum som jag var trodde jag att det var ömsesidigt, tills den dagen då jag frågade honom, och då svarar han att han bara vill ligga med mig, inget mer. Och trots detta fortsätter jag träffa honom och hans kompisar, för jag vill va med honom och jag saknar honom. Egentligen är han inte en bra kille alls på nåt sätt, men ändå så kan jag inte gå vidare. Hur fan gör man? Hur gör man för att komma över någon man aldrig ens hade? För det här går inte, jag MÅSTE släppa honom och inse att han inte vill ha mig…

Tjej som helt enkelt är trött på allt. Spenderat livet med att vara så duktig för att underlätta för mina föräldrar, vilket idag lett till att jag har hemsk prestationsångest. Jag har pluggat mig genom livet och jag har inga ordentliga vänner. De jag har känns bara som vi inte passar ihop alls eller att de tar så mycket mer än vad de ger. Men utan platser att träffa nya kompisar är jag fast i detta. Och kanske försöker jag inte heller, fast jag tror det. Man lär sig att acceptera livet bara och det skrämmer mig så jävla mycket. Att grina sig till sömns för att man är ensam känns patetiskt, det borde väl vara lätt ordnat när man faktiskt är social. Men år av utfrysning har bara blivit till att man känner sig ovärd vänner och sådan vänskap som andra verkar ha. Även om man förändrar sig själv så verkar ingenting hända. Jag vet att man inte ska förändra sig själv, men ändå har jag gjort det. Trodde att det skulle bli annorlunda. Istället blev det samma sak, men jag själv mår sämre. Har tappat min styrka.

❤️

❤️

Jag har nyss tagit studenten och vill bara komma bort. Har massor av vänner men ingen "nära". Jag vill lära känna nya vänner och bara komma bort. Jag älskar verkligen att träna och ingen av mina vänner har samma intresse och de är så jävla jobbigt. Detta blir ett väldigt konstigt och luddigt inlägg men är det någon som vill med? resa 1-2 veckor i augusti kanske?

❤️

❤️

❤️

❤️❤️❤️

❤️

❤️

❤️

❤️

❤️

❤️

❤️

❤️

Att bli sexuellt utnyttjad är det hemskaste och värsta jag någonsin varit med. I flera år tvingade min bästakompis stora syster mig att göra saker på henne som än idag, 5 år senare blir så jävla äcklad av. Jag är rädd att hon ska berätta för folk vad jag gjorde, även fast det var hon som tvingade mig ( bor i en ganska liten stad där alla känner alla och rykten sprids snabbt) hon är så vidrig och jag önskar henne allt dåligt efter allt hon tvingat mig göra. Jag hatar henne. Jag har aldrig berättat detta för nån, inte ens min bästavän eller föräldrar. Ingen får veta om denna skamfläck inom mig, som gör mig till en sån äcklig och värdelös människa. Ingen ska få gå igenom det jag får göra. Tack Ellinor för att du har fått mig skratta och på något sätt se lite hopp. Tack. / tjej ,15 år

❤️

Ditt problem är ganka vanligt, gå till närmsta ungdomsmottagning så fixar dom det!

Jag vet precis hur det är att vara den kompisen. Var stark❤️ Försök bara komma ihåg att du duger precis som du är 💕

Känner igen mig så mycket i det du skriver, känns som jag är utbytt & lämnad,fast inte helt .jag tror det bästa är att försöka få upp kontakten med dom som du tidigare varit nära & om det inte funkar så är jag säker på att du kommer komma till en ny plats med nya härliga människor som du kan lära känna. Jag vet att det kommer hända mig efterom jag ska börja i en ny skola med nya människor som jag hoppad jag inte känner mig lika ensam bland
Vi klarat det här, ensamheten ät bara tillfällig!!!!

När jag var yngre mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag skar mig i armarna, hade panikångest och ätstörningar. Det är tre år sedan nu och mina sår på armarna har blivit ärr, vikten normal och panikångestem borta. Eller ja det var i alla fall vad jag trodde. Den senaste tiden har det bara varit svart runt omkring mig, jag gråter mig själv till sömn varke kväll, armarna börjar fyllas på med nya sår och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. JAG vågar inte be om hjälp då alla i min närhet tror det är bra och jag klarar inte av att göra min mamma besviken igen. Mina vänner förstår inte, de är alldeles för upptagna med sig själva och så fort jag nämner något så jar de något eget problem som är mycket större än mitt. Var längesedan jag kände mig såhär ensam..
tack för att du har din fina blogg ❤

Jag tror absolut det kan funka trots åldern. Han hade aldrig varit med dig om han inte velat det. Våga lita på att han inte kommer försvinna, För jag tror bara det förstör mer än vad det hjälper. Lita på att att älskar dig. <3

Jag var tillsammans med mitt ex i tre år, de var de bästa åren i mitt liv trodde jag. Förra året var det äntligen min Rur att få gå balen, en dröm många tjejer har, att få gå tillsammans med sin kille på balen, ta fina bilder och vara fina tillsammans, jag såg fram emot den jätte mycket. Men det förändrades två dagar innan, när han gjorde slut och jagform reda på att han hade vart otrogen med en av mina bästa vänner i månader. Jag kunde aldrig ta på mig den där balklänningen för jag kunde inte vara glad. Det är som hela världen rasade för mig. Jag hade ingen som stöttande mig, förutom min mamma. Eftersom jag och den så kallade bästa vän och jag har gemensamma vänner så var mina vänner på hennes sida för mitt ex flyttade tillbaka till Stockholm och hon var sårad. Jag fick ingen hjälp alls av mina vänner.

Idag har det gått ett år och jag har inte kunnat släppa allt, jag flyttade från min stad direkt för att kunna gå vidare men blev påmind hela tiden. Idag bor jag i England och har träffat en jätte snäll engelsk kille men jag vågar inte göra något eller visa känslor för honom för jag är rädd att bli sårad igen..jag vet inte om jag är redo för ett förhållande nu eller om man ska försöka leva livet lite och tänka på sig själv.,.

Du är ingen loser. Vet hur det är. Är något yngre än dig men ändå, jag vet hur ont det gör när man sitter där själv när andra pratar som sina killar, alla som kontaktar dem etc. Man känner sig så värdelös

Jag heter Madelene och är 17 år. Jag har mått dåligt nu i sammanlagt 3 års tid, det har vart olika illa till och från, men nu börjar det bli dåligt igen. Det började när jag var 14. Jag sög av en 19 åring, ofrivilligt. Efter det kan jag inte närma mig killar, eller ha sex utan att må dåligt. Varje dag och andetag är en kap, jag har använt mig av självskadebeteende länge, men inte längre. Det känns som att jag aldrig kommer att ta mig ur detta. Jag orkar inte mer, men hur lätt är det att ställa sig upp och säga att jag faktiskt måste få hjälp nu, innan jag går sönder helt? Litar inte på de vuxna i min närhet då jag försökt men de ser inte allvaret i min depression. Ska man behöva ta upp ett allvarligare självskadebeteende eller begå sjölvmord för att få bort smärtan?

Jag håller på med en kille som jag har lite historia med innan. Vi har alltså hållit på 2-3 gånger tidigare. Det resulterade i att han sorade mig. Han sorade mig så mycket att jag har haft svårt att släppa in någon kille i mitt liv, jag vågar inte känna och jag vågar inte hitta kärleken. Nu skriver vi igen och det känns rätt. Det känns som jag alltid kommer tillbaka till honom. Men jag känner redan nu att jag går in med mer energi och kraft i denna än vad han gör. Jag litar på honom igen och jag ger han en chans till för jag har svårt att se något dumt i folk. Även fast mina kompisar tycker att jag ska slita skriva med honom så snabbt som möjligt.

Jag har vetat att jag är bisexuel i något år nu men har alltid trott att det bara var en fas, för jag tycker verkligen att kvinnor är attaktiva men jag har aldrig känt mig sexuellt attraherad av en kvinna fören drygt ett år sedan. Jag förstod då att det inte bara var en fas utan att jag är bi. Jag kom ut till mina vänner för några månader sedan och alla dem tog det jättebra men nu är det stora problemet att jag vågar inte komma ut för min familj/släkt. Jag är väldigt öppen utåt (dvs när inte min familj/släkt är i närheten) med att jag inte bryr mig om vem jag blir kär i. För om jag blir kär i en tjej så blir jag det, om jag blir kär i en kille så blir jag det. Jag blir inte kär i könet utan personen i fråga. Men jag får panik över tanken av att berätta för mina föräldrar.
Jag är så extremt avundsjuk på alla de som har vågat ta steget att komma ut och jag tycker att de är så starka.
En vacker dag är jag också lika stark och modig.

varit kär i samma kille sen 2011. var tillsammans med honom 2011- 2013. gjort allt man kan tänka sig för att komma över honom men det går inte. ligger fortfarande sömnlös på nätterna med tårar längs kinderna och funderar på om jag någonsin kommer komma över honom. varit glad 3 gånger på 2 år och vill kunna känna glädje igen men ser verkligen inget som helst positivt utan honom i mitt liv.

Jag hjälper dig gärna! Vad heter du på kik?

Vet inte hur jag ska börja. Känner mig så ensam och nedtryckt. Min familj och pojkvän hackar på mig och just min familj behandlar mig som skräp. Det är som att jag inte finns och jag har ingen att stötta mig mot. Jag känner mig inte hemma någonstans och känner ingen trygghet heller. Hur ska jag klara mig igenom detta helvete?

Min bästa kompis som har lider av depression och tvångstankar har precis blivit dumpad efter ett 4 års förhållande och jag har aldrig varit med om att någon varit så förstörd. Jag känner mig helt handfallen och jag vet inte vad jag ska göra eftersom att det enda man kan göra att träffas och kramas och bara finnas men vi bor i varsin stad på varsin kust och vi träffas så pass sällan att jag inte kan vara där för henne som jag behöver. Jag är så rädd att hon ska skada sig eller låta det här förändra henne….

Jag är också bisexuell, har alltid tänkt att om någon frågar så ska jag våga svara "blir kär i en människa, inte ett kön". Men det händer aldrig. Kommer nog aldrig våga komma ut, är för otrygg i mig själv

Jag och min pojkvän har snart varit ihop i 1 år och 6 månader. För snart ett år sedan var han otrogen med någon han inte alls kände. Det "enda" som hände va att de kysstes och sedan gick han därifrån. Trots det mår jag än idag dåligt och har svårt för att lita på honom, vilket gör att han ofta spenderar sina kvällar med mig istället för att festa med sina polare. Endel av mig vet att han inte skulle kunna göra om det igen medan den mer kontrollerande och funderande delen av mih "tänker om."

Jag vill inget annat än att va ihop med honom men detta måste få ett slut. Någon som har något tips på hur jag ska börja luta på honom igen? 😡

Har det precis likadant och ser ingen lösning. Var stark, vår tid måste komma den med!

Förstår hur du känner, mådde dåligt förut, gick hos bup, led av självskadebeteende etc. Men sen i samband med att jag började må bättre tänkte de vuxna i min omgivning att jag inte behövde hjälp längre? Jag var "läkt". Nu är jag tillbaka på ruta ett med hur jag mår, men vet inte om jag har orken att berätta för de i min omgivning och såra dom ännu en gång?

Det kommer bli svårt att göra allt detta kort, så det får bli så långt som det blir..

Okej, i 8an blev jag lämnad av i princip alla mina vänner. Jag dög liksom inte längre. Min mormor hade dessutom dött några månader tidigare och hon var min livskraft, så allt tog väldigt hårt. 9an var hemsk, skolan blev ett helvete, lärarna fick ibland skicka hem mig för att jag grät okontrollerat. Men tillslut sökte jag frivilligt hjälp på bup. Min psykolog hjälpte mig att sätta ord på mina känslor och jag hade äntligen någon att prata med.

Jag började sen gymnasiet, på en linje där jag inte kände någon. Men jag blev omtyckt och accepterad. Kände äntligen att mitt liv var påväg att vända.

Började umgås med två tjejer väldigt mycket. Vi gick ut 2an i juni och någon månad innan det så slutade dom fråga om jag ville följa med på saker, jag blev lämnad igen. Jag känner mig så ensam och vet inte hur jag ska orka sista året.. Jag hör inte hemma här och jag har ingen framtid här. Vet inte vart jag hör hemma längre och orkar bara inte mer. Vill försvinna från jordens yta för det känns som att jag inte duger för någon alls längre.

Hur kan detta upprepa sig igen? Är det något fel på mig? Jag har alltid brytt mig om dom två och alltid gjort allt för dom. Har många gånger frågat om dom vill hitta på något men dom bara slår undan förslaget. Jag har nog aldrig dugit för dom egentligen, men det kändes så skönt att ha någon igen. Men nu är jag lämnad ensam och jag är helt vilsen. Hur överlever man sånt här en andra gång? Hur gör man för att inte falla tillbaka i depressionen igen? Är så liten, ensam och övergiven..

Vad gör man? Vad gör man om allt man vill är att få slut på det? få slut på lidandet, de jobbiga känslorna och livet. Vad gör man om allt man vill göra är att ge upp? ge upp på livet.

Jag känner så igen mig i det du skriver, och det är så jävla hemskt.
Kram ❤️

Jag känner mig som jobbig människa,jag vill så mycket , jag känner så mycket och jag vet inte hur min lilla kropp ibland pallar ha alla dess känslor inom mig, jag känner mig inte tillräcklig som partner,jag känner mig inte tillräcklig som kompis ,jag känner mig inte tillräcklig för något eller någon ,det känns som jag stressar och springer efter alla andra ,men ingen springer efter mig och bryr sig lina mycket som jag gör . Jag får ångest över hur jag beter mig,jag får ångest över att jag är jobbig ,jag känner väl bara oftast såhär lite för mycket ,tips tack ❤️❤️❤️

Är det någon mer en jag som mår så jävla dåligt över massor men vågar inte berätta? Jag vill men vågar inte. Jag vill prata med psykolog men är rädd att hen inte ska ta mig seriöst,och typ säga att jag inte har riktiga problem. Jag vill prata med mina vänner men är rädd att de ska skämta bort det och inte förstå. Jag vill prata med mina föräldrar men är rädd att dem ska skylla på mig, typ som"men ryck upp dig nu". Jag vill bara prata med någon som försår mig,och som verkligen bryr sig.

Jag har en gammal killkompis som jag känt SKITLÄNGE oc förra veckan kysste han mig och det kändes underbart: i måndags träffades vi hemma hos honom och han kysste mig igen och berättade för mig att han tycker om mig. Jag gillar honom så mycket att det gör ont. Problemet är att vi nu inte kan ses på 6 veckor! Är livrädd att han kommer glömma bort mig och långsamt förlora intresse för mig. Vi kom överens om att när vi båda är hemma igen ska vi känna efter hur vi känner, så vår "status" är "komplicerad" hahahaha ni förstår. Men han är så jävla bra och vacker att det känns sjukt att han ens vill ha mig. Sen berättade en av mina bästa vänner hur hon börjat få en Crush på honom (har ej berättat för henne om oss) och allt är så fucking rörigt

Jag gjorde slut med mitt ex precis när jag höll på att bli frisk från depression och ångest. Men sen när han vände alla emot mig och skaffade en ny så föll jag dit igen värre än någonsin och även fast det snart gått 1,5 år sen dess har jag inte kunnat gå vidare. Alla minnen tar kol på mig. Jag älskar och saknar honom så mycket men han är lycklig utan mig vet inte vad jag ska ta mig till för han vände alla mina "vänner" emot mig så har absolut ingen kvar.

Jag har blivit dumpad. Förra veckan. Av killen jag trodde jag skulle spendera livet med. Som jag är så sjukt kär i. Det kom från ingenstans. Han har gjort många misstag under vårat förhållande på ca 1,5 år. Dom misstagen har ja mått väldigt dåligt över. Men jag har förlåtit honom och gett honom flera chanser. Jag blev så rädd för att han skulle göra något igen att jag vart sur såfort han pratade med tjejer eller gick på fester. Men på senaste tiden var allt bättre. Han var verkligen mitt allt. Han var min trygghet och bästavän. Jag kunde alltid gråta ut hos honom när jag var ledsen, eller väcka honom när jag hade en mardröm så att han skulle trösta mig. Jag saknar alla småsaker vi hade. Men vi hade ett bråk. Han hade brytit ett löfte, och sen stog han inte för att han hade gjort det och ljög. Jag vart arg. Sen gjorde han slut. Han gjorde slut med mig trots att det var han som hade gjort fel. Jag förstår ingenting. Han säger bara att han inte vill ha ett förhållande mer. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag gav honom mitt allt. Och jag har ingen att gråta ut med. Den ända som tog mig i första hand var han. Vad ska jag göra? Hur gör man när man har ett krossat hjärta? Jag mår så dåligt,jag har hela tiden en klump i magen. Gråter så att jag nästan spyr. Någon som känner eller har kännt samma? Snälla hjälp mig! Vill inte att han ska träffa någon annan..

Känner precis samma sak…

Vet hur du känner för jag går själv igenom samma sak,du är inte ensam ❤️

Det finns alltid folk att prata med, ta kontakt med någon här. Vi går alla genom kit men finns alltid någon som går genom liknande skit. <3

Har precis kommit på att min bästa kompis och min tvillingbror träffas och har något på gång och just nu i denna stund känns de väldigt konstigt, ska min allra bästa kompis komma till mig men inte för att träffa mig utan min bror. Men på ett sätt känner jag mig så löjlig för att jag tänker så. Men jag känner mig lurad då dom inte har berättat något och min bror ljuger om att han ska träffa en killkompis men istället träffar henne. Hon bjudet inte med mig på fester för dom vill inte visa något för mig. Jag ser att hon skriver till någon hela tiden när vi är med varandra. Kan inte sluta tänka på de å känner mig så delad om vad jag känner….

Jag har också svårt för att komma ut till mina föräldrar. Jag vet att de stödjer mig ifall jag kommer ut, då de sagt det förut, men känns ändå svårt att säga det. Hur ska man göra liksom?

Att du börjar på gymnasiet tycker jag du ska se som något positivt för där får du en "ny" chans. Det är även din chans att hitta dig själv. Så var det för mig iallafall. Jag hade jättemycket ångest över skolan när jag gick i nian och även första veckan på gymnasiet men efter första veckan insåg jag att mina år på gymnasiet ville jag göra till dem bästa och efter jag bytat till den inställningen lättade allt. Det är möjligt att jag hade tur med lärare och klasskompisar (trots att jag inte kände någon från början) men se gymnasiet som en chans och inte som något negativt även om det är oerhört svårt så måste du ha tro på att saker blir bättre.

Jag vet inte ens hur man ska börja sånt här? Men jag behöver lätta på hjärtat lite.
Jag och min kille, eller jag vet faktiskt inte om jag ska kalla honom min.
Jag har faktiskt gått och tvekat på denna relation ett tag, eller jag har faktiskt gjort det enda sen första gången jag träffa honom.
För att tillägga jag är 15, fyller 16år.
Han är min första kärlek, eller är han ens min kärlek? Det är detta som tynger ner min så otroligt mycket. Hur vet man om man gillar någon? Men ärligt, allt kanske bara är något sorts önsketänkande.
Jag tror jag lever efter någon sorts fanatsi där kärleken är en dans på röda rosor, där ångest,oro och allt skit inte existerar.
Jag har inga anledningar till att inte gilla denna killen. Hans leende är det finaste i hela världen, hans skratt kan rädda hela hans dag och ärligt talat är han den finaste och givmildaste personen jag mött. Så vad tvekar jag på egentligen? vad är det som håller mig vaken om nätterna?
Jag vet inte längre vad jag vill och allt känns bara skit just nu.

du måste vara så eller så eller kanske så, för att passa in i detta samhälle. Du får inte vara utanför ramarna eller för långt in för då kommer någon att påpeka det. Att så fort man öppnar telefonen och går ut på instagram, så är det första man ser 1. En bikini bild med någon text om att det är fint väder 2. En sjukt snygg selfie som man bara kan drömma om att kunna ta själv 3. något tips på hur just du kan gå ner i vikt på ett visst antal dagar. 4 typiska semester bilder OSV..
Är det bara jag som har höga krav på mig själv i allt jag gör. Om jag ska lägga ut en bild på sociala medier, prestera bra på något prov/tävling, att få den perfekta brännan, att vara den perfekta flickvännen och det kan även vara så lite som att välja dom rätta kläderna till skolan. Om jag inte uppfyller kraven som mina kompisar/ sociala medier/ föräldrar / nära har så mår jag såå dåligt över det. Jag trycker ner mig själv så mycket så jag tycker att jag kan lika gärna sluta med social medier för jag är ändå för ful, säga upp vänskapen med mina vänner för jag duger ändå inte i deras ögon och jag kan sluta plugga för jag gör ändå inte så bra som mina föräldrar vill. Hur gör man för att sluta trycka ner sig själv så mycket så fort något inte går så bra som man hoppades på. Hur kan man lätta på sina egna krav?

Du är inte den ända som blir dumpad, det kommer ta tid. Men ta din tid du måste käka ordentligt!

Hej Ellinor. Jag vet inte om du kommer ihåg min berättelse, eller så kanske det finns en läsare som kommer ihåg det jag skrev på din på första aldrig ensam inlägg. Jag skrev om att min att jag anmäl min bror för sexuella övergrepp och sexuella trakasserier, och nu har det gått 6 månader sen jag gjorde anmälan och under denna tid har jag vart på flera soc möten och flera förhör hos polisen. Men vad min bror kommer få för straff är inte klart än, även om det skulle ha vart klart för två månader sen. Och eftersom jag inte vet vad han kommer få för straff och desto längre tid det tar desto mer skuldkänslor får jag över att har anmält honom. Medans jag får mer och mer skuldkänslor så är min mamma rädd för att detta ska komma ut till folk som bor i min stad och att hon ska behöva flytta härifrån och detta ger mig ännu mer skuldkänslor lixom som om det är mitt fel att allt detta har hänt. Även om allt känns som vanligt här hemma så känner man att detta ligger i luften och det går lixom inte att leva ett normalt liv längre, även om jag har aldrig har gjort det eftersom jag har burit på denna hemlighet sedan jag var 5 då den första insidenten hände. så min fråga är väl hur ska jag inse att detta inte är mitt fel och hur ska jag få bort skuldkänslorna?

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver nu. Jag är verkligen på!

http://www.lindasofia.forme.se

Jag blir utnyttjad av killar, och jag är medveten om det. Men jag saknar allt som har med självkänsla och självrespekt så ja.. Vad gör man? Fyfan

Klart han inte kommer glömma dig!

Hej. Jag är en homosexuell kille som ska börja sitt andra år på gymnasiet efter sommaren och har fortfarande inte kommit ut än. Jag bestämde mig för några dagar sen att komma ut för att komma ut på marknaden så att säga men problemet är att jag vet inte hur jag ska göra. Har skrivit en text om det som jag kan lägga ut på facebook men är osäker. Blåser jag upp det isåfall? Ska jag säga till mina närmaste vänner först? Isåfall hur? Jag vill inte låta som en drama queen men vill fortfarande att det når alla, så hur ska jag göra?

Läser gärna även ifall ni andra har någon berättelse om hur ni kom ut, uppskattas verkligen.

Har inga "nära" vänner och kan känna mig rätt ensam ibland. Blev anklagad av min en av mina bästa vänner av att ha snott saker på en resa med tejegänget blandannt pengar. Vilket jag absolut inte gjorde. Ingen ville ställa sig på någons sida… Men det slutade mednatt jag blev utfryst och slutade umgås med dem.
Har börjat plugga men känner att ingen delar mina intressen vilket gör att man kan umgås i skolan men det blir inte mkt efteråt,
Har en pojkvän som har ett killgäng men inte alltid han vill ha med mig eller bjuder med mig. Han ska dessutom plugga utomlands till hösten och rädd för att bli ännu mer ensam. Börjar få sämre självförtroende för att jag inte hittar eller skapar nära relationer med människor.

Jag är dålig på att prata. Vilket också är en stor anledning till att jag mår dåligt och har gjort under en lång tid. Jag håller allting inom mig .. varför kan jag inte riktigt svara på. Jag bearbetar saker dåligt helt enkelt vilket gör allting mer långdraget. För 6 år sedan valde min pappa att han inte skulle leva längre. Vilket kom som en chock för alla i hans närhet, ingen av oss hade någonsin kunnat förutspå att det skulle hända. Han mådde inte dåligt eller så, vad vi visste iallafall. Än idag kan jag inte riktigt prata om det utan att rösten spricker. Några år efter det så kom jag med i landslaget i sporten jag ägnat mig åt hela mitt liv. Någonting som fick mig att må betydligt bättre då det är något vilken idrottare som helst skulle sträva efter. Men kort därefter blev jag sjuk och blev tvungen att lägga ner all fysisk aktivitet .. Vilket tog mig tillbaka på ruta ett. Dessutom har jag förlorat många vänner då jag blev tvungen att flytta till en annan stad i samband med landslagsantagningen och känner mig ensammast i världen. När jag nu snart flyttar hem igen så kommer mina två närmsta vänner dra iväg på äventyr som jag av ekonomiska själ inte kan ta del av. Befinner mig dessutom i ett förhållande sedan 3 år tillbaka där jag känner att mina känslor inte är som de en gång var .. men är för rädd för att bli ensam för att ta mig ur det. Vet inte riktigt vad jag vill ha ut av att skriva detta, och det är så himla svårt att sammanfatta min röra till liv.

Jag har ångest, men jag vet inte varför. Jag hat haft ett ganska tufft år med ett ganska turbulent förhållande till en kille jag älskar, och bästavänner som har huggit mig i ryggen. Till råga på detta bor jag i USA och jobbar som Au pair, och min värdmamma är verkligen elak mot mig. Jag saknar min egna familj så mycket. För ett par månader sen lämnade jag vännen som gjort mig illa (efter att du sa i er podcast att vänner aldrig ska göra en ledsen) och det var så. Jävla. Skönt. Jag och min pojkvän har gått igenom så mycket, men har kommit ur alla toppar och dalar som starkare än någonsin. Jag känner mig så avslappnad i vårt förhållande, och nu när jag bara omringar mig av riktiga vänner så känns det som att jag ska spricka av energi ibland. Just nu är jag även på semester med min familj, och om bara tre månader flyttar jag hem till Sverige igen (lämnar dock pojkvännen här, men vi kommer fixa distansen). Så varför känner jag sån jävla ångest? Tänker på när min semester är slut och jag måste "hem" till min värdmamma som ger mig magont varje dag med elaka ord ovh handlingar, det är så jävla jobbigt att inte kunna slappna av på ett ställe jag ska kalla mitt "hem".. Ligger uppe om nätterna och tänker på hur jävla sviken jag fortfarande känner mig pga något som hände för flera månader sen, pga någon som uppenbarligen inte förtjänar min energi i alla fall.. Jag umgås med min fantastiska familj. Jag är så lycklig med min kille och om bara några månader slipper jag bitches jag delar hus med. Så varför har jag ångest? Varför kan jag inte bara njuta av varje dag? Varför mår jag såhär? Förra året hade jag extrema psykiska problem då jag skadade mig själv ofta och mycket, och då visste jag alltid varför jag var förbannad och ledsen. Men nu när allt är som det ska, varför mår jaag inte bra?? Får fullständig PANIK!

hur gör man egentligen? jag kan inte ens se mig själv i framtiden utan honom och det har just nu gått precis 2 år sen han lämnade mig…

Våga!! Du förtjänar all hjälp i världen för att du ska uppnå full lycka! Gå till kuratorn vårdcentralen eller whatever och kräv hjälp! Jag lovar att du vågar detta

Känner exakt samma sak som du och jag är så less på all denna ytlighet som finns idag. Önskar jag kunde svara på din fråga men har ingen jävla aning.. någon som har tips får gärna dela med sig. Finns så himla många saker jag vill prata om, är det någon som har kik och vill dela med sig..? kram <3

Usch, jag vet hur det är. Man ifrågasätter sig själv. Varför vill ingen vara med mig? Men vet du, det är dem som missar något. Hitta nya kompisar. Jag försöker men skitavårt

För mig har det hjälp att lyssna på Michaela och dashas gamla podcaster som berör ämnet, känns verkligen som dom förstår! Allt styrka och kärlek till dig!!

Kan relatera så mycket!!

Har fått kommentarer ganska många gånger från kompisar, mina föräldrar och folk både i min gamla & nya klass att jag alltid är så negativ/ser på saker negativit.. Och alltid när folk säger det så blir jag ju såklart irriterad, för ibland försöker jag faktiskt att inte vara negativ.

Jag vet inte vad det är som gör det. Kanske är för att mitt stjärntecken är jungfru, då det sägs att vi ofta är negativa, så jag gör det undermedvetet? Eller så är jag bara en negativ person, jag vet fan inte.

Jag vill veta vad jag kan göra för att se positivare på saker t.ex. i skolan eller bara i allmänhet? För vill ju såklart inte vara en negativ person..

Det är okej att må dåligt i början, gråt, skrik och var arga så det kommer ut. Jag vet att man i början inte ser detta men det kommer bli bra, ni kommer inse att han inte var den rätta och ni kommer inse att ni klarar er bra utan honom. Glöm aldrig heller att han är inte huvudpersonen i era liv det är ni själva och ni är mycket starkare än vad ni själva tror, det inser ni sen.

Du är värd så himlahimla mycket mer än så. <3

Samma här, man känner sig så värdelös..

Jag vet hur det känns att springa efter andra, men det är ingen som springer efter en själv. Ha inte ångest över dig själv! Du är det viktigaste och du ska aldrig ha ångest över hur du beter dig, man ska vara sig själv för fy fan vad bra man är på det! Kram vännen ❤️

Att känna att sin vän inte lyssnar på en har blivit en förjävlig vana. Att ens vän aldrig lyssnar på det man har att säga. Att ens vän aldrig bryr sig. Aldrig visar uppskattning. Aldrig berömmer en när man har gjort något bra. Jag känner mig misslyckad och osynlig.
Jag har alltid funnits där för henne, stöttat henne när hon har varit på botten, pratat om hennes killproblem som hon snackar om dygnet runt, gett henne tips och råd, som hon sedan aldrig lyder. Jag ger och ger och ger men jag får aldrig någonting tillbaka. Hon frågar aldrig hur jag mår, vad jag har gjort dom senaste dagarna osv osv. När jag behöver prata om något så finns hon aldrig där. Det ser ut såhär att jag börjar prata om nånting sen kommer hon och pratar om sig själv och sina problem som man dessutom redan har hört tusen gånger.
Jag vill också få uttrycka mina känslor, jag vill också få gråta ut i din famn, jag vill också prata om mina problem!!!!!
Varje gång vårt lilla tjejgäng ska ses ska det alltid vara djupa och deprimerande samtal. Och allt ska kretsa kring henne.
Börjar man prata om något roligt som har hänt så sitter hon bara där och stirrar och ser ledsen ut. Man ser i hennes ögon att hon tänker "vad gör jag här när vi ändå inte pratar om mig och mina problem, det är jag som mår sämst…." Just stop it! Snälla låt oss ha kul och slippa snacka om dina problem som vi pratar om hela tiden. Jag vill ses för att det ska vara trevligt och vi ska skratta tills tårarna rinner. Men hon vill bara prata om henne och sina problem och hur dåligt hon mår hela tiden!
Har kommit till en punkt där jag inte orkar mer. När man bara ger och ger men får ingenting tillbaka.

Finns det någon som känner igen sig i det jag skrivit?

Tipsar dig verkligen att lyssna på Fredagspodden med Amanda och Hannah! Dom pratade lite om otrohet på ett sätt som fick mig att se det ur ett nytt perspektiv. Man tror gärna att det är det absolut värsta en partner kan göra mot en, att vara otrogen. Det ultimata sveket, det som inte går att förlåta.

Men de sa även att det finns så mycket värre saker än en "oskyldig" kyss till en främling någon gång på fyllan. Tex misshandel och manipulation i förhållandet osv..

Vet att det kan kännas som det värsta som har hänt dig och jag försöker verkligen inte ta ifrån sig sorgen men det låter som att han inte alls hade känslor för tjejen han kysste och som att han verkligen försöker att visa att han vill vara med dig och få dig att lita på honom igen.

Vet inte någon konkret du kan göra för att våga lite på honom igen men lita på hans handlingar!! Om han stannar hemma från fester med killkompisarna bara för att vara med dig låter han som en keeper!

ett och ett halvt år sen uppbrott. ett och ett halvt år sen han blev tillsammans med min bästavän bakom ryggen på mig och lämnade mig i tårar, ångest och självhat.Jag är 16 år gammal, jag har gått igenom mer än vad de flesta tonåringar idag, han visste allt om mig, vi var tillsammans i två år och berättade allt för varandra från start. Nu gör han narr av mina problem inför hans och våra gemensamma vänner. Han som sa att han älskade mig mer än allt på jorden, nu står han och pekar och skrattar. Mitt självförtroende har aldrig någonsin varit särskilt bra, men det blir sämre och sämre. Jag orkar ingenting, jag gråter om kvällarna,han har förstört mig och nu vägrar jag släppa in någon. Jag litar inte på en enda människa och jag skäms över det. Hela jag är känslokall och tråkig. Vad gör man? Hur gör man? Hur går man vidare? Hur släpper man taget? Vårt förhållande var en dröm från dag ett, jag var så otroligt kär i honom, och jag var så lycklig under en så lång tid. Kärlek kan, helt ärligt, dra åt helvete. Jag vill inte hata kärlek, men nu spyr jag av ordet och jag mår illa av tanken på att bli kär i någon, för jag är rädd för mina egna känslor.

Känner igen mig och får höra samma sak.. Grejen är att folk inser inte att det inte blir bättre av att dom kastar det ur sig..Man blir inte direkt glad av det utan blir bara nertryckt. Det inser inte att det kan finnas en anledning till varför man är det.

Vad gör jag om jag inte kan posta min text? Jag vet inte om det är svar jag söker, andras tankar och åsikter eller bara FÖRSTÅELSE.

Sysselsätt dig!! Min räddning har varit min sport (ridning) och musiken. Både att spela musik och lyssna på musik. Om du inte håller på med en sport, prova på en. Eller ut och spring. Eller börja spela ett instrument. Det får mig att känna mindre ensam..

Om du är sugen så släng iväg ett mail, finns på min blogg! Är jätte taggad

Jag kommer ihåg när jag var 5 år och pappa sa att jag var hans allt och att han älskade mig.
Jag kommer ihåg när jag var 7 år och han sa att jag var vacker.
Jag kommer ihåg när jag var 8 år och han blev arg på mig för att jag kramade honom.
Jag kommer ihåg när jag var 9 år och han börja ta ut sin ilska på mig.
Jag kommer ihåg när jag var 13 år och han sa att jag var dum och han slog mig.
Jag kommer ihåg allt, men jag kommer inte ihåg vem jag är längre. Jag förstår inte varför pappa hatar mig så mycket. Det är meningen att han ska vara min hjälte, och de är meningen att han ska VILJA vara min hjälte.

När jag gick i mellanstadiet så blev jag mobbad, en tjej slog mig och kallade mig saker. När jag gick i 6an börja jag tvivla på mig själv och jag lyssnade på det den tjejen sa till mig. Jag fick jättedåligt självförtroende och jag börja gå ner i vikt, i slutet av 6an fick jag anorexia. Nu har jag haft det i 3 år och jag kan inte bli frisk.
Jag kan ligga och gråta hela dagar för att jag mår så dåligt över min kropp.

Det har hänt massa annat också. Folk som gått bort osv. Jag kan inte vara glad på riktigt längre, jag går alltid runt med en "mask".
Min mamma är ihop med en kille som är alkoholist. Han kan bli väldigt arg och slå i saker, jag kan bli rädd för honom ibland, jag är 16 år nu så det kanske är konstigt om jag känner att jag blir rädd för det.

Jag känner mig tom. Det känns som om jag går runt i en grå värld där ingenting är speciellt roligt. Jag ler, men det är bara munnen som ler, insidan hänger inte med. Jag vill så fruktansvärt mycket vara glad och skratta så mycket tills magen gör ont. Men det går inte, tomheten finns kvar. Jag vet inte riktigt varför jag känner så här, eller inte känner så här. Men jag tror det grundar sig i att jag känner mig fruktansvärt ensam och oälskad. Jag är fortfarande i tonåren och aldrig upplevt kärlek eller haft en kille. Hela min kropp skriker efter kärlek och att få ge kärlek, som om det är ett stort hål i magen som saknas. Jag har upplevt tomheten och nästan värken i själen sedan jag var endast 12 år. Så liten, men kände redan då att någonting inom mig saknades. Det låter kanske konstigt men varje gång jag såg ett par kyssas eller såg någon romantisk film värke hålet inom mig ännu mer. Men jag gillade den, då det fick mig att känna någonting.

Nu anar jag hålet, eller känslan har någonting att göra med att jag inte älskar mig själv. Jag fick höra någonstans att denna tomhet och känsla av att någonting saknas, alltid konmer att finnas där. Att man alltid kommer att känna att man vill ha mer. Även om det är sant, vill jag på något sätt inte tro på det. För då betyder det att jag kommer att få leva med smärtan, eller den icke existerande smärtan. Då finns det ingen där ute som kan fylla mitt tomrum och jag måste försöka fixa mig själv, själv. Vilket inte är så lätt som man kan tro.

jag känner mig som om jag inte lever livet. alla är ute och träffar killar, festar, umgås mycket med folk. visst det gör jag med men jag känner mig som en så tråkig människa. Jag ska börja 2an på gymnasiet och det känns som jag inte ens börjat leva än. Vad ska jag göra? hur ska jag tänka? Det är den här killen som jag börjar bli lite intresserad av, vi ar inte träffats och det är just det som tynger ner mig. Jag har så svårt(i detta fall) att träffa killar. jag kommer alltid på en massa ursäkter om att jag inte kan träffas och allt. jag märker att han börjar tröttna men jag vill ju träffa honom, men jag vågar inte för min psyke tar över mig och säger nej. Jag vet inte varför, är jag rädd att göra bort mig kanske? Vad ska vi ens göra när vi ses? jag vet inte hur jag ska tänka men jag vill börja leva, jag vill börja träffa nya människor, killar. men jag backar, jag vet inte varför men jag kan bara inte träffa killar i detta fall. Hur ska jag tänka och vad ska jag göra för jag vet inte riktigt hur länge jag orkar med att gå runt och känna såhär?

Du vet precis hur det är! Blir så arg

Posta bara💕

Har själv varit väldigt kort och mått dåligt över det men har inget komplex över det. Vet du varför? För att längden spelar ingen som helst roll. Jag är kort och får plats i badkaret, kan ha på mig skithöga klackar och har inte svårt att hitta killar som är längre än mig. Du är lång och har säkert skitsnygga långa ben, når överallt och ser säkert mogen och gammal ut. Folk tror att jag är 3 år yngre på grund av att jag är så kort.. Embrace your lenght. Skulle vart så himla glad om jag var så lång som du!! Du är säkert skitfin!!

Emma, jag vet hur de där känns PRECIS. Har haft en sån period när jag bara kännt fyfan jag är sämst hur kan någon ens gilla mig alls? Har också mått bra ibland, de har liksom gått upp och ner, vet inte riktigt om jag mår bra eller dåligt, velat omge mig med vänner och roliga saker. Har också fått panikångest attacker o bara legat och skrikit på mitt golv och bara velat försvinna.. Men en sak jag har lärt mig o h det är lycka och glädje måste komma innifrån. Saker och personer kan inte göra dig glad, bara föra tankarna till annat. Så fokusera på dig. Du är det ända som spelar roll i ditt liv just nu. Fokusera på att göra dig glad. Det jag behövde göra när jag mådde såhär var att göra slut med min pojkvän, för han tyngde ner mig och var inte alls bra för mig. Sedan sa jag till mig själv att såfort jag fick en negativ tanke om mig själv och mitt liv skulle jag svara tillbaka till den med en positiv. Det är JÄTTESVÅRT jag vet, med det var det som hjälpte mig. Så, 1: får bort dåliga/nedtryckande vänner/personer/annat ur livet, sånt tar för mycket plats. Fokusera på din glädje. 2: säg emot dig själv och dina negativa tankar med några bra och positiva. Låt inte Dina dåliga giftiga tankar ta kol på din glädje. Och en quote som är väldigt bra när man har mycket komplex; "people get so caught up on one thing they don't like, like their nose or something. Things like baking powder and salt both go into a cake and those things are gross alone but the cake is pretty damn delicious. " Hoppas du läser detta, du är stark och jag tror på dig.

i vårat samhälle handlar det mesta om internett. jag har fått kontakt med en del killar via t.ex snapchat. man skriver söta saker till varandra, att man är snygg osv. jag bygger upp en fantasibild om hur han och jag skulle vara tillsammans. hur perfekt allr skulle kännas. hur bra jag skulle må med honom med tanke på hur snälla saker han sa till mig och hur många gå ger han fick mig att le med det han skrev.
men sen när det inte blev något mellan oss två, känner jag mig krossad. även fast det aldrig egentligen va vi, även fast vi aldrig hade träffats, även fast jag aldrig betydde något för honom. jag känner mig ändå krossad på något sätt.
det här har hänt mig flera antal gånger, och jag vet inte om det är på grund av mig om jag blir "kär"/intresserad av någon för lätt…

Min pojkvän sedan tre år tillbaka gjorde slut för två veckor sedan och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ena dagen går det bra, jag känner att det kan fan bli bra det här att vara singel och vill glömma allting med honom, hångla med andra killar och bara tänka på mig själv och vad jag vill. Men sedan är det dagar, som den här, då allt jag vill är att få vara i hans famn igen, då jag påriktigt vägrar inse att det är slut, jag skriver till honom
I hopp om att få något svar eller att han ångrat sig. Dagen han gjorde slut så fick jag min första panikångestattack på ett år. Jag har aldrig mått såhär dåligt och jag vet inte vem jag är utan honom, jag vill inte veta vem jag är utan honom. Jag vet inte var jag ska ta vägen och det känns som att hela min värld har fallit samman. Han var min bästa vän och jag står inte någon så nära att jag känner att jag kan få tröst eller stöd någon annanstans. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, allt jag vill är att vara hans och att han är min igen.

Känner exakt samma! Denna sommaren fungerar helt okej då jag sysselsatt mig med att jobba osv men har sån ångest inför nästa sommaren då jag tar studenten. Då kommer jag vara helt ensam och vet med mig att jag inte kommer träffa mina klasskompisar..

KBK, kör bara kör!!! Killar spelar macho och säger "visst kan vi väl ses" när dom egentligen känner "JAAA!"

Alltså nej jag vill och "kan" men det fungerar inte. Kanske beror på att den är för långt.. 😡

Gör ont att läsa din historia dels för att det är hemskt och dels för att jag varit med om nästan precis samma sak. Men svaret på "vem kan resa mig upp? Vem lagar mitt krossade hjärta? Vem räddar mig?" Är DU. Dina vänner kommer vara oerhört viktiga för dig nu men i grund och botten är du din egen hjälte och en dag kommer du också inse det.

Hur ska man hantera känslan att man tror sin pojkvän är otrogen och man vet inte vad man ska göra! Jag kan inte leva utan honom och är alldeles för feg för att våga ställa han mot väggen och fråga!!! Har mått jättedåligt det senaste för att jag är osäker om han fortfarande vill vara med mig! Vad ska jag göra/tänka på?? Hur ska man också hantera det att ens vänner inte bryr sig utan bara skrattar bort det som ingenting!!!
Tack för världens bästa blogg! Du är en sådan stor förebild och tack för aldrigensam

Vet inte hur jag ska förklara utan att gråta.. Men iallafall så har jag verkligen blivit kär i en kille som bor ca 3 timmar ifrån mig. Vi träffades förra gången jag var där han bor, och vi har pratat till och från i ett år. Vi tog upp kontakten "på riktigt" en månad innan vi träffades, och jag föll bara mer och mer.. Han är verkligen den finaste killen.. Allt var så bra, han skickade varje dag och skickade massa söta grejer och var jättegullig.. Men nu när tiden bara går, så blir det sämre och så svarat han segt, om han ens svarar. Jag har bara ett jävla behov av honom och vill verkligen prata med honom och förklara hur jag känner. Men jag kan inte, för jag är ganska blyg och har jättesvårt för att prata om vad som gör ont.. Jag tror att jag bara ville skriva av mig lite, och se om någon känner igen sig

Ta inte åt dig av vad din såkallade pappa gör eller säger. Min pappa har gjort exakt samma sak, från början skyllde jag på mig själv, jag trodde det var mitt fel att han lämnade mig, min mamma och mina tre syskon i skiten, utan pengar och utan en bra vardag. Nu fattar jag, han förlorade, han har förlorat allt. Han smsar ibland, om att han saknar mig. Vi har inte setts på snart fem år, och jag är idag glad att han är ute ur bilden. Jag är 16 år jag också. Jag har, precis som du, anorexia och har haft i svart två år. Du är inte ensam, och vi kämpar tillsammans. Du är starkare än vad du tror. Tusen miljoner kramar

Jag har vart på ungdomsmottagningen men det hjälpte ingenting.. har aldrig någon sexlust längre just för att jag vet att det bara gör ont, tack för ditt svar <3

Har också alltid varit den negativa personen i alla mina vänskaper. Jag är stenbock så det har nog ingenting med mitt stjärntecken att göra men för något år sedan så insåg jag att jag var så negativ pga min osjälvsäkerhet. Jag försökte ställa om mitt tanke sätt, sluta jämföra mig med andra och varje dag intala mig själv att jag räcker till och att jag är bra som jag är. Allt det här tillsammans hjälpte mig att bli gladare och mindre negativ för jag håller med, att folk kallar en tråkig och negativ är inte roligt.

Hej! Jag känner igen mig precis! Har också en tjej som är s du beskriver i min tjejgrupp, så otroligt tråkigt att lyssna på hennes problem hela tiden. Alla vi andra tycker detsamma men vi vill inte lämna henne eftersom hon inte har några andra vänner.

Du MÅSTE prata med henne. Det är aldrig lätt att göra slut med en vän/partner, med det är ju självklart. Personen är ju en del av ens liv och man har minnen tillsammans. Så ja, det kommer vara jobbigt i stunden men tänk efteråt? Vilken lättnad? Har du en vän som inte låter dig vara glad, då ska hon bort bortbort!! Låt dig inte bli nedtryckt så. Du förtjänar bättre och kommer hitta bättre. Planera vad du ska säga. Var inte elak i dina ord, men var tydlig med vad du menar. Du vill inte ha kvar kontakten. Och var tydlig med varför du inte vill det. Visst ni kommer se varann i skolan efteråt, med det är bara att undvika henne. Du kommer inte dö av att "göra slut" med henne, inte hon heller, livet kommer gå vidare trots att det är jobbigt. Var stark och gör det som är bäst för dig.

Jag vet inte riktigt vad jag känner, har vart helt tom så länge nu och det blir bara värre. Har en kompis, som jag känt länge och har så kul med, men hon väljer bort mig framför sin pojkvän. Blev dumpad för lite mer än ett år sedan och har inte kunnat lita på en enda jävel sen dess varken killar eller tjejer, känner mig allmänt ensam för känner inte att jag har någon och på allt detta försvann och hittades min kompis död för några veckor sedan. All skit har bara lagt sig på hög och jag vet inte vad jag ska göra, jag har så mycket känslor kring allt men känner mig så tom på samma gång.

jag har varit med om samma sak och känner likadant, oroar mej för att börja trean och skulle helst bara vilja flytta bort från staden jag bor i

Tack för att någon äntligen kommer med exakt samma känsla som mig! Jag skulle säga att det inte finns något som heter ''för lätt att bli kär''. man kan inte rå för vem och när man blir intresserad av någon. Det verkar som om vi två har något gemensamt, och det är denna fanasibilden man bygger upp. Om hur bra man kommer ha det, på sommaren, helgerna, vad man ska göra etc. Tror de flesta gör så, bygger upp denna fantasibilden alltså bara det att vissa får denna bilden starkare än andra och därav så blir vi i sådana fall lättare intresserade av människor och då gör det rent ut sagt skitont att få denna bilden som man byggt upp krossad, för det skulle ju vara vi två, eller hur? jag vet inte vad man ska göra för att få det att kännas mindre ont men du är verkligen, verkligen inte ensam om denna känsla <3

Är jag dum i huvudet som fortfarande är kär i min pojkvän och alltså fortfarande är tillsammans med honom trots att han var otrogen mot mig i höstas? Vill vara med honom samtidigt som jag vill vara själv och vet inte vad jag ska göra. VET att mina vänner inte anser att jag borde vara med honom men kan inte hjälpa att jag är kär i honom..
Jag vet inte heller om jag litar på honom eller inte längre för så fort jag ser att han har pratat med någon annan tjej blir jag typ rädd att han hellre vill vara med henne än med mig och att han kanske kommer vara otrogen igen men å andra sidan kan jag ju inte "förbjuda" honom från att prata med andra tjejer bara för jag blir orolig, speciellt inte när jag inte vet vad de har pratat om då de kanske bara har pratat som vänner för jag själv har ju andra killkompisar jag pratar ofta med och de pratar jag ju bara som vänner med. Har aldrig oroat mig för något när han pratat med andra tjejer förr, men efter att han var med en annan tjej än mig när vi fortfarande var tillsammans har jag verkligen oroat mig för varje tjej han pratat med, även de jag vet att han varit jättebra vän med längre än vi varit tillsammans och som jag egentligen vet att jag inte behöver oroa mig över..

jag ser att det är väldigt många här som har det jobbigt pga just kärlek. och ja jag vet att det förmodligen inte hjälper att säga "det blir bättre" men tro mig, det blir det!
för ca 4 år sedan så trodde jag att jag hade träffat min stora kärlek, han hade verkligen allt. vi var tillsammans i ca 2 år till och från och jag trodde att jag var lyckligt, trots otrohet, slag och lögner, så trodde jag verkligen att jag var det. jag tänkte att par bråkar ibland, det blir bättre sen. men nej, det blev det aldrig, det blev bara värre och värre och jag mådde bara sämre än vad jag någonsin gjort. tillsist fick jag reda på att han gjort en annan tjej gravid och det var tydligen mitt fel?? men då gjorde jag iallfall slut. jag var ett vrak, i ca 1 år gick jag ner i vikt, hade sjölvmordstankar och lät vem som helst utnyttja mig sexuellt mm. men sen för ca 1 år sedan så lärde jag känna en väldigt trevlig kille, inte alls min typ. han var hade märkeskläder, rik familj och var en typisk snobb. men han hade humorn och är en kopia av mig. han behandlar mig som om jag vore en prinsessa och gör verkligen allt för mig.
nu har vi snart varit ett par i 1 år och har precis köpt en lägenhet, så om en månad blir vi sambos. och nu kan jag faktiskt säga att jag är lycklig, på riktigt!

dit jag ville komma med det här är att man tror att livet är över bara för att en kille inte vill ha en, men så är det inte. det är bara en del av livet och det som formar och gör oss till dom vi är.. även fast det är jobbigt just nu så kommer ni hitta den där killen som behandlar er som en prinsessa och fortfarande efter ett år ger er fjärilar i magen. så sluta slösa ert liv på någon skit som inte förtjänar det!
för jag vet att ni förtjänar just det bästa.

Det är lättare för en pappa att ha barn, än vad det är för barn att ha en riktig pappa. Jag kände att jag var ensam innan jag skrev det här, men nu vet jag att jag inte är ensam och att det finns fler som kämpar genom samma saker som jag gör och det blev en lättnad så tack för att du öppnade dig<3

Det är helt sjukt hur många som känner exakt likadant som mig. Jag har också den där pappan som blir arg så fort man glömmer ta in posten eller inte dammsugar , men samtidigt aldrig ser när man storstädar hela huset för att han ska bli nöjd. Jag har också den där pojkvännen som var min bästa vän för ett halvår sen, nu är vi ihop och saker är inte så som jag hoppades på att det skulle bli. Jag har också benen fulla av ärr som kom dit för två år sen efter rehabilitering av anorexi och deppression. Jag har också den negativa syn på min kropp fortfarande ohch står framför speglen och byter kläder 75 gånger varje dag för att hitta något som ser bra ut.

Konstigt nog så känns det som alla vi är en o samma person, vi går igenom samma saker fast beter oss i verklighten som om livet inte vore något svårt.

Känner precis som du! Har oxå så svårt att träffa killar, vågar aldrig ta steget. Sen slutar det med att det inte blir något och så står man där och ångrar sig för att man var så feg.

Känner exakt så, verkligen. Man förminskar alltid sina problem men egentligen ska man ju inte jämföra olycka, men känns som ingen kommer ta en seriöst om man berättar allt…

Känner verkligen igen mig i det du skriver. Om jag var du skulle jag bjuda in honom till en fest så att det blir rättså casual. Ingen av er behöver känna pressen som man oftast gör när man är ensamma. Hope it all works out for u!

Känner precis sådär…

Detta hände mig tidigare i våras, jag och min pojkvän hade då varit tillsammans 2.5 år. Detta kommer låta helt sjukt för dig nu, men det blir bättre. Jag trodde aldrig jag skulle komma förbi det eller klara mig utan honom. Men faktum är att med lite distans så kommer du inse att du är värd någon som vill ha dig till hundra procent. Förstår att det är så himla svårt, det känns som en del av en själv försvinner. Att man har identifierat sig så mycket genom nägon annan och lagt all sin trygghet där, så står man där helt ensam. Men försök vara stark, det är okej att gråta och vara ledsen men glöm aldrig ditt egna värde och hur bra du är.

Du har ett helt liv att leva, du måste bara hitta tillbaka till glädjen och lyckan. Lättare sagt än gjort, men det går jag lovar! Om du vill ha nån att skriva till finns jag på kik, mmmoa

Jag är 17 år och har varit tillsammans med min pojkvän i 3 1/2 år och vi har det jättebra och är väldigt kära. Jag litar på honom men ändå inte.. Vi blev tillsammans när vi båda gick i sjunde klass och då gick man inte på fester, nu har vi gått på gymnasiet ett år och går in på vårt andra år till hösten. Festerna blir fler och glada och flörtiga tjejer blir fler. När det kommer till detta ämnet så blir jag så osäker på mig själv och svartsjuk. Jag har pratat med min pojkvän om detta och han säger att han älskar mig och bara vill vara med mig men oron finns ändå alltid där. Inte nog med det, sedan så är inte jag så glad för att dricka då jag vill ha kontroll på mig själv och inte vill mista den och då känner jag mig så tråkig för att jag inte är med på den där shotten som alla ska ta eller att jag inte blir full så att jag spyr. Dessa tankarna har jag haft sedan långt tillbaka och nu kände jag att det kunde vara skönt att släppa ut det. Är det bara jag som känner så här?

Jag har alltid älskat sommaren och brukar alltid vara världens gladaste och lyckligaste tjej under sommarmånaderna. Men i år är det annorlunda, det känns inte som om jag är samma person längre. Jag har gått ut ettan och har två år kvar på gymnasiet. Jag har varit skoltrött sedan nian, har grov prestationsångest och en förmåga att stressa upp mig för minsta lilla. Världens sämsta kombination. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska orka komma tillbaka till skolan i höst och hur jag ska orka plugga i 2 år till. Jag vet inte huur många gånger jag har brutit ihop pga just skolan. Dessutom har jag en grymt oförstående och äcklig (får man säga det?) lärare som inte bryr sig överhuvudtaget och som när jag en gång började gråta i skolan kom fram och sa ”Hoppas du har vattenfast mascara”.

Man ska ju vara glad under sommaren. Man ska inte tänka på skolan och tråkigheter då, eller hur? Det är det jag får höra av mina vänner när jag pratar med dom. Nej gud måste sluta skriva hahahah, skulle kunna skriva hur mycket som helst. Stor kram till dig Ellinor som gör det här på din blogg. Och kram till alla er som också hänger här ikväll. Aldrig ensam <3

Mår dåligt hela tiden, över allt och ingenting. Mår dåligt över en kille, mår dåligt över min kropp, bråkar med alla och känns som att alla hatar mig. Vet inte vart jag ska ta vägen på riktigt, jag intalar mig själv hela tiden att det blir bättre, men nu har jag sagt så i år och det blir bara sämre och sämre.. Hatar bara allt just nu, visst jag har världens bästa familj och vänner, men trots det så mår jag så dåligt hela tiden. Vet inte hur jag ska prata om det här med någon, för det är imga stora problem jag har, jag mår bara så fruktansvärt dåligt hela tiden. Det känns som att jag bara går runt och väntar på att ett mirakel ska ske & att jag plötsligt ska bli lycklig, men vill man förändring måste man ju ta tag i det, men hur gör man det lixom? Är det ödet eller slumpen som bestämmer vad som händer? Är bara så splittrad, vet inte vad jag vill med något och vet inte om jag orkar det här så länge till…

Jämför inte dina problem med andras! Det är jobbigt för dig och något du lider av därfav är det inte obetydligt. Problem är problem oavsett hur "stora". Alla är lika viktiga. Mitt tips är; ring din kompis o prata med henne säg att du saknar henne och hur du känner. Sen distrahera dig med annat, tex andra vänner, familj och intressen. Är i samma situation med min allara närmsta vän som ska vaa borta i 2 månader, men vi skypar/facetimar/snapchatar och pratar i telefob hela tiden. Även om vi inte kan ses o kramas o prata kan vi fortfarande hjälpa varann med våra små problem och prata skit över telefonen. Låt inte hennes fysiska frånvaro, bli slutet på er vänskap. Förr eller senare kommer hon hem.

Går just nu också igeonom ett sjukt jobbigt breakup. Han dumpar mig. Efter 1,5 år tillsammans. Kommer heller inte våga släppa in någon igen. Jag förstår dig, och jag känner samma. Det gör så jävla ont.

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 1 år och nu börjar jag bli tveksam. Jag älskar honom sååå mycket men jag känner att jag inte får känna det tillbaka. Jag gör vad som helst för att vara med honom, men han gör typ inget för att vara med mig. Han vill aldrig ha med mig när han umgås med sina vänner, utan jag "duger" när han typ är hemma o spelar data eller tv-spel. Jag bjuder ständigt med honom till att umgås med mina vänner, eller åka in tills stan, osv! Jag vill bara umgås med honom, men får aldrig känna det tillbaka. Det är ofta som jag föreslår att vi ska göra saker men att han då ringer nån av sina polare för att höra vad de gör och struntar i mig, även om det var jag som föreslog. Nu är jag trött på att ständigt vara ett andra handsval, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har försökt att prata med honom men det fungerar inte, han blir arg och säger att han vill umgås med sina vänner, etc. Självklart ska han få göra det men kanske inte byt ut mig när vi två redan har planer, till att istället umgås med sina vänner.

Hej" Det nu nämner om panikattacker. Har tyvärr inget sätt så att du ska skippa de tyvärr, men kanske kan hjälpa dig lite när du har panikattacker?
Om du får en panikattack kan du sätta dig ner och försöka att bara fokusera på andningen, du kan ta ett glas vatten om det går bra eller typ bara sätta på musik på hörlurarna, din favoritlåt och försök att bara lyssna på låten, hjälper ibland för mig! Ta hand om dig och hoppas dina panikattacker försvinner med tiden!

I augusti så flyttar min bästa vän till Florida för att plugga och jag känner mest bara hur ska jag klara mig? Det är inte bara grejen att hon är en av mina närmsta vänner, utan också att hon är den enda personen som faktiskt gick att umgås med i min klass. Jag börjar tvåan när hon flyttar och just nu ser det så jävla mörkt ut liksom.

Tänk om alla ledsna själar här bara skulle kunna samlas och ta hjälp av varandra för att nå lycka. Tänk hur lyckliga vi alla skulle kunna bli om vi fick prata med någon som sitter i exakt samma sits. För det finns troligtvis någon mer som försöker resa sig upp igen efter ett break, någon som gråter sig till sömns på nätterna för den känner sig som den mest ensamma personen i världen eller någon som tvekar på om man fortfarande är kär i personen man en gång i tiden kunde dö för (relaterar väl till alla de tre punkterna hehe), och inget problem är större eller mindre än det andra. I N G E T.
Verkligen en superkram till alla som läser här, oavsett problem. Det kommer bättre tider, även om det inte känns så just nu, "good times become good memories, bad times become good lessons" <3

Och Ellinor, DU ÄR FAAANTASTICO!!!!

Min bästa vän åker som utbytesstudent till USA om 30 dagar, vi har varit bästa vänner under i stort sett hela våra liv. Men nu flyttar hon till USA och jag kommer inte kunna tråffa henne på evigheter, vi kommer att fylla 18 på var sin sida av jorden och jag kommer sakna henne så. Det värsta är att jag i stort sett bara har henne och min pojkvän som verkligen förstår mig men nu kommer hon vara i USA och min pojkvän bor och går i skolan 40 mil bort då vi har ett distansförhållande. Jag är så rädd att bli helt själv och utesluten i höst… Visst har jag ett tjejgäng med några i klassen, men det gänget är långt ner på samtliga medlemars prioriteringslista. Just nu känns allting bara tungt och osäkert, jag vet inte hur det blir i höst och vem jag ska umgås med. Ett annat orosmoment är vad som skulle hända ifall jag och min pojkvän av nägon anledning gör slut, då blir jag nog helt ensam.

Jag har varit ganska "skonad" från hemska händelser i livet, och aldrig riktigt vart riktigt ledsen över något, tills nu i våras. Min pojkvän gjorde slut med mig och min pappa visade sig ha varit otrogen i ett halvår emot min mamma. Hela ens liv rasade plötsligt samman. Jag reagerade på otroheten/skilsmässan med att bli så jävla arg, först grät jag i två dagar men tvingade sedan mig själv att va stark och bita ihop. Jag var tvungen att bita ihop för att få hela livet att gå ihop, skolan, vänner, träning osv. Jag ville heller inte visa mig helt förstörd inför min mamma, jag ville fungera som något slags stöd för henne. Genom att visa en stark fasad skulle hon åtminstone slippa se hur dåligt jag egentligen mådde, och slippa oroa sig för mig. Men vissa dagar klarar jag inte av att leka stark längre eller att hålla uppe den perfekta fasaden, då ligger jag där i min säng och det känns som jag ska gå sönder. Min egen sorg kan jag stå ut med, men att se hur min mamma dag in och dag ut kämpar för att orka fortsätta, det är det jobbigaste. Hur mycket jag än vill hata min pappa går det inte, han är ändå min pappa och oavsett vad han gjort kommer han alltid vara det…

Hej! Känner igen mig SÅ mycket. Det kan gå över om du försöker göra saker torts att du kanske inte vill, kan hjälpa vissa. Annars kanske det bästa är att gå till en psykolog och prata och kanske om du behöver det få ångestdämpande tabletter tills du mår bättre och kan sluta med de? Och hur förklarar man.. ja, har också funderat över det. Men texten du skrev kanske beskrev lite av dina känslor? Ta hand om dig Stella och hoppas din ångest går över inom en snar framtid!

Det är absolut inte så att alla ungdomar är ute och festar hela tiden och träffar killar och kompisar tro mig. Känner igen mig lite i det du beskriver att känna sig tråkig men varför skulle man vara roligare för att man är ute och super varje helg? Var stolt över den du är och det du gillar att göra! när det kommer till att träffa killar så behöver du inte vara orolig var bara dig själv och hitta på nåt kul som ni båda tycker om att göra så kommer det gå fint! Nedvärdera aldrig dig själv och tänk att du inte lever livet för det är jag säker på att du gör. Våga gå din egen väg och fundera inte så mycket på vad andra människor gör, tänker eller tycker! /S

Jag känner exakt samma. Exakt. Min pojkvän sen 1,5 år tillbaka gjorde slut förra veckan. Och jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Men på något sätt finner jag tröst i att jag inte är ensam. Du är inte ensam.

Hej! Ensam är du inte, aldrig. Känner du för att prata så är det bara att skriva på min kik (emmaskuum) där du kan prata av dig eller bara typ prata om allämna saker! Ta hand om dig!

Först av allt; JÄTTE starkt av dig att anmäla honom! 100% rätt gjort av dig. Sen att du får skuldkänslor är helt sjukt. Det är han som är helt störd som har utsatt dig för detta on det är INGEN annas fel än hans. Du är offret inte han. Det är synd om dig , inte han. Det är han som valt att utsätta dig för det och det har inte du kunnat sätta stopp för. HUR kan det då vara ditt fel? Tro aldrig det igen, för det är inte dig din mamma ska skylla på, du ska inte heller skylla på dig. Det är hans fel ALLTING. Ingenting du ska få skuldkänslor för. Överhuvudtaget.

Om du har anledning till att tro det,fråga honom. Våga stå upp för digsjälv!

Känner igen mig så mycket. Det är som om du beskriver mina känslor.
Om du skulle vilja prata om det kan du alltid skriva till mig på kik (emmaskuum)
Ta hand om dig och hoppas verkligen din ångest och depression försvinner inom en kort tid.

Förstår precis vad du menar..
Ett tips är att sätta dig ner och skriva ner positiva saker med dig själv och sedan börjar du varje dag med att läsa de positiva saker du skrivit. Det gjorde jag och det gjorde att jag började uppskatta mig själv mer!

Jag är 19 år och har aldrig haft en pojkvän. Fram tills min student hade jag heller aldrig kysst en kille. Jag har självklart blivit kär förut men antingen har personen inte känt likadan eller så har jag fegat ur (vilket ofta är fallet). Och nu har vi kommit till detta dilemma igen. Killen jag kysste har jag i omgångar pratat med sedan flera år tillbaka.. Det har tidigare slutat med att jag aldrig vågat gå in i något för jag är så rädd. Däremellan har han haft andra förhållanden. Men så nu i våras, under studenttiderna började kontakten tas upp igen och vi träffades flera gånger ute och på balen osv. På studenten kysstes vi. Sedan dess vi snappat varje dag och jag känner mig verkligen intresserad. Men ännu en gång kommer den jävla rädslan. Jag vågar inte fråga om vi ska träffas enskilt liksom. Jag är rädd att det blir stelt, att jag inte lever upp till hans förväntningar. Allting känns så jävla läskigt. Och man vill så himla himla gärna stanna i den trygga bubblan bara. Men så går man ju också miste om något så himla stort och fint. Jag mår så dåligt över detta. Är jag ensam om denna rädsla??

Jag vet inte hur jag ska utrycka mina känslor i ord..

Jag har mest en ånger inom mig. Som i det senaste inlägg Ellinor där du skrev om "Det kanske finns bra killar ändå". Jag kände igen mig på pricken. Jag har blivit sårad av killar på gång på gång och till slut så kom en helt underbar kille som ville verkligen ha mig i sitt liv, men jag sumpade det. Jag trodde att han var som alla andra killar. Det blev att jag sårade honom, det var jag som dissade honom varje gång vi hade bestämt att vi skulle träffas, det var jag som lämnade honom varje gång, det var jag som sårade honom för att jag blev rädd av allt han sa. Dem underbara sakerna han sa till mig som var sanning. Kunde haft världens bästa kille i mitt liv nu om jag hade haft modet och chansat. Och det idag gör mig arg på mig sjölv att jag inte tog chansen.

Om du vill prata med en total främling kan du skriva till mig på kik, emmaskuum. Kanske inte är din vän, men jag kommer att lyssna på det du berättar! Ta hand om dig.

Hej! Om du vill ha någon att prata med är det bara att skriva på kik, emmaskuum om du känner för det. Ta hand om dig och kämpa med din psykiska ohälsa och dina diagnoser!

Skickar en miljon styrkekramar till dig, för jag vet hur jävligt det känns! Snälla försök hitta styrkan att radera appen och bestämma dig för att "nu får det fan vara nog!". Hjärnspökena ska inte få kontrollera dig som de gör nu!! Vi är fina som vi är, och det går att ta sig ur ätstörningsträsket även om det är svårt. För mig gick det aldrig så långt att jag behövde professionell hjälp, men om du känner att du behöver det så ska du inte vara rädd för att söka det. Det finns människor som är experter på just det här.
Om du vill försöka bli frisk på egen hand, så måste du nog börja med att radera appen. Det kommer kanske kännas jobbigt, och som att du inte har kontroll i början, men jag lovar att det blir bättre. Ge dig fan på att du ska vinna över hjärnspökena en gång för alla!
Om det främst är "onyttig" mat som du får ångest av så kan du låta bli att äta det till en början , och istället fokusera på att få i dig tillräckligt mycket mat (det är så viktigt!). Ät när du är hungrig, och ät tills du blir mätt. Försök att släppa allt kaloriräknande, och känn dig stolt när du lyckas med det! Kram fina du! Jag tror på dig 😊
(Lämna en kommentar på min blogg så kan vi prata om du vill)

Jag känner igen mig så mycket i det här! Du är verkligen inte ensam. Jag blir också orolig. Jag vill ha kontroll. Jag känner mig fånig och jobbig, men man kan väl inte hjälpa hur man känner, eller?

Tack för din text. Den fick mig att känna lite hopp mitt i skiten jag lever i just nu

Det gör ont i hjärtat av att läsa hemligheterna som alla bär inombords, demonerna som jagar oss som vi inte kan sätta stopp för. Hur lång tid det än går och man står kvar där och kämpar, försöker gå vidare men det går bara inte att sluta tänka på. Får det inte ur tankarna och det fortsätter jaga oss..

Om du vill ha någon att skriva till när det är jobbigt, när de dåliga känslorna tar över dig, jag vill hjälpa till, jag vill finnas där för dig och jag lyssnar på dina problem. Även om jag inte kan göra mycket, kan jag hjälpa till, finnas på din sida tills du är stark nog själv! Det är bara att kika mig, "mmmoa". Och kom ihåg att du är inte ensam.

Du kan vända dig till mig, om du känner för det. Och om du känner för det kan du skriva till emmaskuum på kik. Ta hand om dig!

Du är verkligen inte ensam. Jag är 19 år och har heller aldrig haft ett förhållande. Hade inte heller kysst någon fram tills min student men det var bara på fyllan. Jag känner mig så otroligt ensam bland mina vänner. Det är precis som du säger. Alla pratar om deras sex-upplevelser och fina pojkvänner och själv sitter man där helt oerfaren och ensam. Innerst inne har jag ändå en känsla som säger att det kommer. Och jag tror verkligen det är fler som befinner sig i samma situation❤️

Förlorade mina närmsta vänner sedan ett bråk i vintras. Helt oväntat blir man uppriven och krossad från det mest oväntade håll. Sedan dess har livet rullat vidare, skolan och jobb har tagit upp min tankekraft. Det är inte förrän nu på sommaren då man har helt fria dagar som tomrummet efter dem verkligen känns. Kan knappt sätta ord på hur jobbigt det är. Jag har inte längre någon att t.ex. bara smsa och fråga om man ska ta en fika eller en simtur. Jag har andra vänner, men ingen av dem är så lika mig som dem var. Mina vänner jag har nu har andra människor högre upp på deras prioriteringslista som är närmare än mig. Jag bor i en ganska så liten stad, det är svårt att bara "hitta" nya vänner. Hur tar jag mig ur det här?

Jag har tyvärr ingen bra lösning då jag är mitt uppe i det själv, att må dåligt. Men om du känner för att prata kan du skriva till emmaskuum på kik. Annars får du ta hand om dig och så hoppas jag att du mår bättre snart!

Min vän, min närmsta vän, min bästvän, den jag anförtrodde och litde på, svek mig, hon vill veta om hon hade förändrats, ja det hade hon, hon hade slutat bry sig, jag sa det men hon blev sur, så sjukt sur, och där startade vårtbråk, flera triggande ord kastades mot varandra, men än en gång slutade vår vänskap bra, men hon sårar mig gång på gång och jag mår verkligen bra av att vara med henne, men hon behandlar mig illa, jag vet nte vad jag ska göra längre, jag vet verkligen inte, mitt umgänge är så dåligt för förutom henne så har vi en annan tjej som heeeeela tiden pratar om att jag är okysst och aldrig haft kille, vad vet hon, JAG vill inte ha kille, jag trivs singel, visst har jag haft kille, flera stycken, men jag vill inte prata om det, för ingen kille är snäll, alla killar jag träffat är och var idioter. Vad ska jag göra? HOn kommer fortsätta tro att hon har rätt, hon vet ingenting om mitt liv, INGENTING.

Hej! Tycker det är hemskt att du ska känna såhär. Men om du vill prata med någon kan du skriva till mig på kik, emmaskuum. Annars får du ta hand om dig och hoppas det blir bättre snart! Lycka till med allt!

Hej,har gått igenom exakt samma sak. Skriv din kik (om du vill) du är inte ensam! Jag är också 16.

Köööör! om det skiter sig så vet du iallafall! Jag vet precis vad du menar och det värsta som skulle kunna hända är att det inte funkar, men då finns det andra killar och en dag kommer någon komma in i ditt liv och visa varför det inte funkat med någon annan. Man måste våga ibland fast det är skitläskigt. Det kan ju faktiskt bli hur bra som helst, väldigt klyshigt men man måste våga för att vinna.

Kliv ur din trygga bubbla, det gjorde jag och ångrar det inte en sekund fast det gick åt skogen. Nu vet jag iallafall. Jag förlorade någon som inte ville ha mig, men han förlorade någon som ville ha honom.

Hoppas det löser sig, du är aldrig ensam! Kram <3

Köööör! om det skiter sig så vet du iallafall! Jag vet precis vad du menar och det värsta som skulle kunna hända är att det inte funkar, men då finns det andra killar och en dag kommer någon komma in i ditt liv och visa varför det inte funkat med någon annan. Man måste våga ibland fast det är skitläskigt. Det kan ju faktiskt bli hur bra som helst, väldigt klyshigt men man måste våga för att vinna.

Kliv ur din trygga bubbla, det gjorde jag och ångrar det inte en sekund fast det gick åt skogen. Nu vet jag iallafall. Jag förlorade någon som inte ville ha mig, men han förlorade någon som ville ha honom.

Hoppas det löser sig, du är aldrig ensam! Kram <3

Känner mig ofta ganska ensam. Som att ingen förstår mig fullt ut! Ingen förstår varför jag ibland kan gå dagar utan att vilja träffa någon eller snacka. Ingen förstår att jag inte klarar av att jobba eftersom min ångest är för hög – "du måste börja tjäna lite pengar gumman". Jag vill SÅ mycket i livet, jag har sååå många drömmar och mål. Jag är lik dig Ellinor på det sättet, jag nöjer mig inte för mindre. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag klarar av det, men vägen dit är så jävla jobbig. Det är ofta jag känner mig misslyckad för att jag är 23 år gammal inte kan jobba.

Livet ljusnade när jag flyttade till Oslo, fick jobb och träffade vad jag trodde var världens finaste kille. Som ständigt gav mig komplimanger och kärlek, gjorde dagarna bättre och som fick mig att tro att jag hittat min stora kärlek. Två veckor efter att vi blivit "pojkvän och flickvän", på min födelsedag gjorde han slut. Jag flyttade hem igen och nu har det gått 2 månader, jag saknar honom inte (förutom hans underbara leende och pussarna på pannan), men det gör ont att tänka på om allt han sa var sant eller vad det var som hände.

Jag vill också ha massa bra vänner, som ställer upp i vått och torrt. Som jag kan sitta på uteserveringar med, som jag kan skratta så att tårarna sprutar med, någon att vara så jäkla spontan med. Särskilt nu på sommaren, usch ångesten jag känner när jag sitter inne en sommarkväll.. Vill ha någon som peppar och drar upp mig när jag är nere! Men hur träffar man ens sådana människor? Hur gör man? Det går inte i den hålan jag bor i, alla har sina gäng som är omöjliga att komma in i.

Jag är så himla rädd för framtiden. Jag ska börja 3:de året på gymnasiet, alltså går jag mitt sista år i skolan(??) allt har gått så sjukt snabbt, kommer forfarande ihåg första skoldagen i sexårs. Om livet ska gå lika snabbt som det gjort sen jag började sexår vet jag inte om jag kommer palla det? Under mina 11 år i skolan har folk bestämt över mig, vad jag ska göra , när jag ska göra vissa saker, hur jag ska göra dem. Jag har inte fått välja själv vem jag har velag umgås med , har haft vänner som blivit arg för jag velat umgås med någon annan än just dem. Och det tynger ner mig varje dag om och om igen snurar det runt i mitt huvudet, jag planerar mitt liv och vad jag vill göra på dagarna/kvällarna/nätterna för att just mina så kallade vänner inte ska bli arga på mig. Jag vet hur sjukt det låter att planera livet efter dem…? Men vad ska jag göra ? Är så rädd för och bli ensam. Och om det ska vara så här efter jag tar studenten osv. så kommer jag bli tokig. För jag orkar verkligen inte mer, det är bra nu , jag går sönder för att dem inte kan visa mig mer respekt. Eller är det mig det är fel på ? Är det jag som gör fel och låter dem göra det och är det jag som är svag? Det måste vara mig det är fel på.

Gjorde samma sak för ett par år sedan. Ångrar det än idag, även om jag haft två pojkvänner sedan dess så tänker jag på denna killen fortfarande. Jag sårade honom så rejält, för att jag var rädd..

Har du försökt få kontakt med honom igen?

Det låter sjukt destruktivt, inget man mår bra av. Du förtjänar att må bra <3

Jag känner igen mig..skriv din kik så jag hjälpa dig,om du vill

För 3,5 veckor sedan gjorde jag en abort. Har aldrig ångrat något så mycket som jag ångrar det. Förstår inte hur jag tänkte. Är bara 19 år och hade inte ens gått ut gymnasiet när jag fick reda på att jag var gravid. Jag har världens bästa pojkvän sedan 3 år tillbaka och vi har en lägenhet och vi båda har jobb. Hur tänkte jag? Börjar inse att jag kommer vara tom för alltid 😡 något fattas och den platsen går inte att fylla 😡 orkar inte gråta mer. Jag fattar alltid så jävla dåliga beslut.

Jag vill bara säga att jag älskar er alla så mycket och avundas er för er mod och styrka. Ni är fantastiska, allihopa, som har orkat ta er igenom livets svårigheter. Vill inget hellre än att få krama om er och berätta hur bra ni är

Hur gör man om man vill vara ensam och inte bunden till någon? Jag är i ett förhållande som känns så jävla rätt men är rädd för att vi träffades för tidigt för vill kunna "leva" lite. Jag tror nog jag behöver tid för stt ta reda på vem jag är och vad jag behöver.. Men hur gör man!?

Jag förstår dig i den känslan med. Man mår så dåligt av så mycket att det tillslut blir för mycket. Man vet inte längre vad det är som brukade göra en glad. Och när man väl försöker finner man inte samma lycka eller glädje. Jag brukar mest bara känna att jag knappt ens finner ork, trots att jag sovit bra och har en av de bra dagarna. Det är som "vad spelar det ens för roll" och det eskalerar typ till vad-är-livet-ens-ångest. Vet inte om mina ord hjälper dig, men det kanske får dig någon slags känsla av att inte vara ensam.

Känner precis samma!!! Det är så otroligt jobbigt han är lixom mitt liv men ändå vet jag inget annat och jag vill vara ung medans jag är men ändå vill jag inte bara utan honom och åååå ja förstår dig

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 3 år och han betyder allt för mig. Han är min trygga punkt, någon som alltid stått kvar och alltid ställt upp för mig. Han har fått mig att må så himla bra.

Men nu håller vi på att göra slut. Eller jag håller på att göra slut med honom, efter att ett flertal gånger blivit trampad på och otroligt sårad av honom. Det började för ett par månader sen, han började bli kall. Slutade visa att han bryr sig. Slutade uppskatta mig.

För några dagar sen var vi på en fest tillsammans, och han pratade inte med mig på hela kvällen trots att vi inte bråkat/tjafsat innan över huvud taget. Jag gick till honom ett par gånger men kände bara hur han ignorerade mig. Till slut vart jag ledsen och hade en del alkohol i kroppen, så skrek åt honom att han "är så jävla elak", började gråta och gick därifrån. Han gick inte efter. Han satt kvar. Jag grät hela kvällen i en kompis knä, och han såg det. Han gick inte och frågade hur jag mådde eller hur det var. Detta var några dagar sen och han har fortfarande inte hört av sig på sms. Han har betett sig liknande förut men då har jag förlåtit honom, han har bett om ursäkt och sen har det blivit bra igen.

Men jag vet inte om jag kan förlåta det här. Jag vet inte om jag ska göra slut med honom eller ge honom ännu en till chans. Jag hatar hur han får mig att känna i såna här situationer. Känner mig helt värdelös. Men jag älskar ju honom. Jag har pratat med honom många gånger förut om hur jag känner, men han säger bara att jag överdriver och att han inte alls är kall. Så vad ska jag göra?

Sen saknar jag min första pojkvän något fruktansvärt ibland. Hur vet man om man fortfarande är kär och borde försöka igen, eller om man bara känner sig ensam och han är en trygghet?

Jag känner igen mig i det många skriver om denna fruktansvärda tomhet man har inombords. Egentligen kan jag inte sätta ord på vad det egentligen är som får mig att må så dåligt, men jag mår så dåligt och värst blir det när jag är ensam. Gråter om kvällarna och har panik när jag är ensam ibland, svårt för att lyssna på musik till och med. Är 21 år förresten. Hittar jag på saker och träffar härliga vänner så kan jag för en stund känna mig glad och lycklig över livet, men denna känsla kommer alltid ifatt mig oavsett. Jag känner mig inte behövd av någon, jag känner mig så ensam och meningslös. Känns som att jag inte spelar någon roll för mina vänner. Jag är ingen som egentligen behövs. Gjorde slut med min pojkvän efter 4 år för ett par månader sedan, trodde att jag gjorde rätt val och levde singellivet fullt ut efter allt jag "missat", men nu ångrar jag mig så himla mycket och vill spendera mitt liv med honom. Dock vet jag inte om han känner detsamma.
Har en härlig familj och en mamma som jag egentligen kan prata om allt med, men hur pratar man om det här? Hur ska någon förstå denna tomhetskänsla? Ibland vill man bara ha ett slut på alltihop, men jag vill ju leva, jag vill vara lycklig. Men hur ska man göra? hur ska man känna sig värdig livet?

Känner igen mig! Och helt ärligt känner jag samma sak.. Man ger och ger och försöker få till roliga kvällar men man får inget tillbaka.

Är det bara jag som är rädd för att aldrig få uppleva kärlek?
Jag kan verkligen inte förställa mig att ha en pojkvän. Att ha någon att vakna upp bredvid, hålla i handen, kyssa nykter, någon som ler mot mig och tycker jag är den vackraste på denna jord. Att jag någon gång kommer få höra orden "jag älskar dig" från någon annan än mina föräldrar, känns helt overkligt och omöjligt. Som om det inte är menat för mig. För ingen, inte ens mina vänner har någonsin sagt jag älskar dig till mig. Jag känner mig oduglig, ensam tom och för det mesta känner jag ingenting faktiskt. Kan le och se glad ut men insidan är tom och skriker efter kärlek.

Jag är 16 och går igenom samma sak som du! Jag upptäckte i vintras att jag .är kär i min allra bästa tjejkompis. Jag har sagt till henne att jag tror att jag är bi men jag har inte haft modet att säga att jag är kär i henne. Ingen av oss har haft ett seriöst förhållande förut men vi är ganska mysiga med varandra och kramas mycket och så. Jag förstår verkligen att du vill vara henne nära… Det suger att känna så här men TACK för att jag inte är ensam <3

Känner igen mig i nästan ALLT du skriver. Ensamheten eller smärtan, den "fina" fasaden, att känna att man inte har några vänner. Jag dövde smärtan genom att försöka bli perfekt, för att jag trodde att folk skulle gilla mig mer då och inte bli lika ensam. Det slutade med att jag kände mig ännu mera ensam eftersom jag blev långt ifrån den jag egentligen är. Jag tror inte det finns några genvägar. Om det fanns det skulle jag också ta den. Men våga prata med någon och säg att du inte mår så jätte bra. Det behöver ju inte bli värsta stora grejen. Det ska jag göra nu. Även fast det bara är mamma.

Du är modigare och starkare än vad du tror. Lösningen är inte att dö. Lösningen är inte att skada dig själv. Du vågar ta hjälp eller be nån i din närhet hjälpa dig ta steget. Eller en främling, jag kan hjälpa dig. Du förtjänar att må bra.

Jag är 15 år och har sjukt mycket komplex över min kropp, har mått så dåligt över mig och min kropp på senaste tiden. Har gråtit mig till sömns, googlat jättemycket hur man går ner i vikt osv och är det såhär man ska må?? Jag är absolut inte överviktig och inte tjock heller, däremot har jag lite kurvor men jag ser ungefär ut som många andra tonåringar.
När jag tittar mig i spegeln så ser jag bara det jag absolut inte är nöjd med och lägger inte märke till det som jag gillar med min kropp. Jag har googlat runt på hur man bantar osv för att jag har mått så otroligt dåligt och nästan svältit mig men jag har tränat väldigt mycket så att om jag inte har ätit tillräckligt så har jag inte orkat med så att efter några dagar så har jag börjat äta normalt igen.
Jag har inte känt att jag har haft någon att prata med om detta för att min mamma säger alltid att man får tänka på vad man stoppar i sig osv och hon är super smal så att jag vill ju inte känna att jag är större än min mamma. Hon är dock kortare en mig och det tröstar mig ibland.
När mina kompisar äter glass och jag inte vill ha för att jag får ångest så fort jag äter något onyttigt så säger de att de blir ledsna för att jag känner så och att jag inte alls måste ha ångest om jag äter en glass. Jag får ångest och känner mig tjock så fort jag stoppar i mig något onyttigt och jag äter verkligen inte onyttiga saker ofta, någon gång på helgen bara.
Ett tag så sprang jag och vägde mig ca 3 gånger per dag med hopp om att ha gått ner lite. Nu mår jag bättre än innan men jag mår fortfarande inte helt bra av att ha dessa tankar i mitt huvud. Skulle betyda sjukt mycket om ni skulle ha ett avsnitt om utséende och komplex i podden eller kanske göra ett inlägg på bloggen! Du är min förebild och jag älskar din blogg!!

Jag har en bösta kompis som jag har varit tight med i 6 år. Hon har under det senastehalvåret mått så dåligt att hon har försökt ta sitt liv och hon har även sålt sig och svultit sog själv. Hon har panikångest och går på antidepressiva. Jag är så sjukt rädd för hennes skull, även om det är bättre nu så är det så jäkla tufft att ses sin allra närmsta människa förstörd. Jag har varit rödd att hon ska dö. Så du är inte ensam, glöm inte det<3

Jag vet känslan av att bli "dumpad" av sina vänner. Det känns som att de bara vill bli av med en. När det hände mig så vändes hela min självbild upp och ner. Vem är jag? Vad är det de inte gillar med mig? Hur kunde vi ha en sådan blind vänskap från min sida då jag uppskattade dem men de inte mig? Jag förstår inte hur man tar sig ur det. Det tar tid att träffa nya vänner och bygga upp vänskaper. Vart hittar man människor som är som en själv? Jag vet inte, men du är inte ensam

Känner exakt samma. Är snart 17 och har aldrig haft någon pojkvän, inte ens varit på g med någon. Undrar liksom när ska det hända mig? Om det ens kommer hända, känns verkligen inte som det i nuläget..

Förstår exakt. Jag har extrema prestationskrav på mig själv. Och jag vet inte heller hur man tar sig ur det.

Gå till din närmaste ungdomsmottagning där du kanske kan prata med en kurator, eller gå till bup där de kan hjälpa dig med psykologer. Ta hand om dig fina du!

Vet inte riktigt hur jag ska skriva detta men ska försöka uttrycka mina känslor i text.

Jag känner mig ofta ganska utanför även om jag inte går runt ensam. Men jag känner mig annorlunda och har alltid varit "det tredje hjulet" i mitt kompisgäng. Jag älskar verkligen mina kompisar men jag känner mig så annorlunda. Jag är inte den här stimmigt typen som vill ha uppmärksamhet hela tiden och jag är inte intresserad av att festa och dricka. Däremot älskar jag fotboll men delar inte direkt det i intresset med någon vilket jag tycker är väldigt tråkigt. Min allra bästa kompis finns där alltid för mig och vi snackar om allt,men hon är den ändå jag snackar med om privat saker. Så ibland känns det som att jag ljuger för mina andra kompisar men av någon anledning vill jag inte berätta allt för dem.
Ibland funderar jag på om denna vänskap verkligen är bra, men jag vågar inte prata med dem om det.
Vad ska jag göra, ska jag snacka med dem eller låtsas som om ingenting?

nu har de kommit till de fjärde året, de fjärde året som singel. Jag är 16 år (bor i en lite by) och min senaste pojkvän hade jag alltså när jag var 12, 12 år. Vissa som läser detta kanske inte ser detta som ett "problem" men de gör jag. Visst jag trivs att vara singel, jag trivs med att kunna göra vad jag vill. Men jag har gjort vad jag vill i fyra år nu och de börjar bli riktigt tråkigt och sorligt att bara strula och mysa med killar som inte betyder något. Jag har skivit med många killar vissa jag har fått känslor för och andra inte men det slutar alltid med tystnad. Att någon av oss slutar höra av sig och de vi nästan hade rann ut i sanden. Ni som har pojkvän eller har haft måste veta hur skönt de är att ha en man kan mysa med, umgås med och lita på till 100%. De vill jag med uppleva, visst kan man berätta saker till sina bästa vänner men jag vill ha en trygg punkt, hoppas ni förstår hur jag menar. Just nu skriver jag med en kille som typ kompis fast ändå inte. Vi snapchatar nästan varje dag. den killen vill jag ha nägot mer med men problemet som alltid uppkommer är hur tar jag steget. Steget som gör så vi blir något mer eller bara fortsätter som kompisar och tillslut rinner ut i sanden. Vad ska jag göra? Hur ska jag skriva för att visa att jag är intresserad? När jag träffar han vad ska vi hitta på? Hur ska jag fråga han om vi ska träffas? Alla dessa frågor som jag bevisligen inte har svar på för då skulle jag nog inte haft mitt fjärde år som singel.

Man vänder sig till hoppet, och att lära sig sjölvständighet. Du kommer att få någon att vända dig till. Och då kommer du ha blivit otroligt stark från din tid ensam! Kämpa

Om jag var en av dina närmsta vänner tror jag att jag hade blivit besviken av att få reda på det via ett facebookinlägg. Det är dock en bra idé att lägga ut det på en plats där det når din umgängeskrets, om du är trygg med det. Jag har själv inte varit i din situation, men en kompis till mig kom ut för mig förra våren. Hen sa det ansikte mot ansikte och berättade det, även om det var tungt för hen. Men samtidigt så lättades allt något så otroligt, både för hen som gått runt och burit på det. Och för mig och vår vänskap eftersom det stärkte bandet mellan oss då.

Jag skulle nog säga att jag är en sån person som inte bryr mig om vad andra tycker om mig. Jag skiter i om killar vill haffa mig eller inte. Om jag har många kompisar eller inte. Och folk ser nog mig som ganska cool och dryg/kaxig. Jag vet inte om jag vill att alla ska se mig så eller inte. Det är en bra fasad för att glömma och förtränga alla jobbiga saker samtidigt som jag också behöver kunna lätta på hjärtat. Jag har ingen i min närhet som jag skulle kunna säga vad jag tänker på till. Det är svårt. Jag har pratat med diverse olika kuratorer osv men allt blev vara värre!!! Vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera mina känslor!

För ett år sedan började jag prata med en kille, som jag vet enligt rykten inte är en bra. Jag ville ge honom en chans, en chans så han kunde motbevisa att ryktena inte var sanna. Vi träffades, han träffade min familj och jag började gilla honom. Jag kände något jag inte känt för någon i hela mitt liv även fast jag hela tiden hade hans rykten snurrandes i bakhuvudet. Men så kom den dagen min vän ringde mig och berättade att han tagit kontakt med en utav hennes yngre vänner. De skulle ses och sova över, jag blev arg och skrev till honom och fick ett ”hahaha” tillbaka. Han tog bort mig från sociala medier och jag försökte bara att släppa honom. I våras tog han kontakt igen men det blev inte så långvarigt och vi slutade prata. Nu ännu en gång har vi börjat prata igen, men han träffar en annan och idag t.ex berättade han att han träffat hennes släkt. Ännu en gång sitter jag här i mitt rum, arg på mig själv att jag fortfarande bryr mig. Han är egentligen ingen för mig längre, eller? Man känner sig så dum, så oerhört dum. Jag har svårt att släppa han, vilket kanske inte är så konstigt, han ger mig vibbarna att han ska sluta träffa den andra tjejen om jag ger han en andra chans. Den andra chansen? Är den värd att ge? Hur kommer hon, den andra att reagera? Jag vet hur han har fått mig att må och jag vill inte utsätta henne för något annat. Men varför ska jag bry mig om henne? Jag kommer att må bra av det, eller kommer jag? Det finns så många frågor och så många olika svar. Ännu en gång känner jag mig bara så dum, så oerhört dum.

Känner igen mig! Börjar gymnasiet i höst, men är så fruktansvärt skoltrött. Jag har som dig grymt stor presentationsångest och vill att allt ska vara perfekt. Men det jag har märkt är att om jag skulle gjort allting perfekt skulle jag inte sitta här, då skulle jag fortfarande skriva den där uppsatsen eller vad det nu är. Det är okej om inte allt är perfekt, för det går inte att få allt perfekt. Bara DU är nöjd med din insats, och om du inte är det får du lära dig vara det. Haha. Men detta är grymt svårt då jag lider med samma problem. Men jag tror att om man får öva på detta, för att annars kommer vi gå in i väggen. Det finns massor med tips om man söker lite på internet.

Skit i den där läraren. Du är värd masor och dina känslor är verkliga.

Jag är så jäkla rädd för kärleken!
Jag är 16 år och har aldrig haft ett förhållande. Samtidigt som jag längtar efter att få ha en kille att hålla i handen och mysa med så skrämmer det mig. Jag vet lixom inte hur man ska göra. Vad ska man lixom snacka om? Och hur ska man bete sig? Såklart ska man bara vara sig själv men det är ändå så svårt. Jag kan inte föreställa mig Mig själv i ett förhållande. Och det här med sex. Något helt naturligt men ändå oroar jag mig.
Har dessutom nyss börjat träffa en kille i min förra klass och det går bra. Men det känns som att han i princip tror att vi är ihop medans jag är mer osäker på det. Ska jag ta upp och snacka om det med honom?
Och kommer allt i ett förhållande lösa sig tills?

Jag är 19 år och har precis tagit studenten, precis efter studenten började jag med en KBT behandling mot ångest. Jag har lidit av ångest länge och fått hjälp i skolan, men nu har jag vågat ta ett steg till och bett om hjälp utanför skolan. Jag ser behandlingen som något positivt och ser verkligen fram emot förändringar trots att det är jobbigt. MEN det största problemet som tynger ner mig just ikväll är att min bästa vän tycker att om man ber om hjälp "är man en svag människa" när hon sa detta till mig blev jag väldigt arg och ledsen. Vi har pratat lite om det, men vi kommer inte riktigt överens. För mig är det en självklarhet att man INTE är en svag människa om man ber om hjälp, snarare tvärt om. Jag berättar om behandlingen för henne ibland och då verkar hon ointresserad och gärna vill prata om något annat. Synen på vår vänskap och på henne har förändrats, jag känner inte någon positiv energi till att träffa henne längre och tankar kring att "renas bort" de människorna runt omkring mig som bara tar energi ifrån mig börjar kopplas till henne. Jag är rädd för att bryta kontakten med henne, skulle det vara bra eller skulle jag bara begå ett misstag? Är det någon som känner igen sig i detta? Är man en svag människa om man ber om hjälp? Och varför är det inte lika accepterat att prata om psykisk ohälsa som en vanlig förkylning?

Jag vet inte om mitt problem är ett problem egentligen, men sen jag var 16 år har jag gillat samma kille , men aldrig varit tillsammans med honom. Har haft förhållanden under tiden för att det inte blivit något med honom alls. och varje gång jag försöker glömma honom så hör han av sig och vill ses. Jag faller för detta falska varje gång för att jag hoppas på att han ångrat sig och vill bli tillsammans med mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.. det är fyra år sedan jag började gilla honom.. Känner mig så ensam om detta öven att min bästa kompis vet om det. men hon säger bara att jag ska glömma honom, men det är inte så lätt
jag vet inte vad jag ska ta mig till

Känner verkligen igen mig.. förstår precis din tomhet känsla. Kanske har det att göra med att vi inte älskar oss själva?

Skönt att höra att man inte är ensam! Jag har inte ens varit på G med en kille. Men jag vill hitta kärlek så fruktansvärt mycket. Men sen så känner jag. Om man älskar sig själv, och tror på sig själv tillräckligt mycket. Då klarar man sig själv, och de människor som är menade att komma in i ens liv, kommer komma.

Ne det har jag inte. Ibland kan jag få ett "fyllesms" sent på en helgdag där det står "känner mig ensam, kom till mig ikväll".

Du är alldeles för bra för honom vännen. Om han är otrogen är han inte värd dig ,det finns så många bättre killar där ute som skulle behandla dig bättre.

Känner igen mig i det där att känna sig utanför och känna sig som den minst behövda. Man känner sig ensam trots att det går 10 vänner runtom en. Jag tror att man själv måste lära sig att ta plats, och att våga säga ifrån. "Ska jag gå längst bak här helt själv eller", tex. Påpeka saker så att de är medvetna om det. Bryr de sig ändå inte är de inga äkta vänner enligt mig. Då kanske det är dax att vara utan dem och umgås med personer som får en att känna sig behövd. Det blir bra det där ska du se, du har ju din bästavän också ❤️

Tycker absolut att du ska fortsätta med din behandling för att bli frisk, för det är ju ändå dig själv du ska sätta i första hand! Varför ska hon stoppa dig från att kunna bli frisk?
Jag tycker verkligen inte att man är en svag människa om man tar hjälp! För man klarar inte alltid av allt själv.
Jag tror nog kanske att det är bättre om du bryter kontakten med henne om hon bara drar ner dig. Det kan säkert kännas jobbigt men det skulle nog bli bättre för dig, då ni verkade ha så olika syn på det.

Men nu ska inte jag komma och säga vad du ska göra och inte, gör som du vill och känner för!

Känner exakt sådär och har varit med om Exakt detdär flera gånger! Undrar precis samma sak då jag inte kan släppa personen och det har flera gånger hänt att killen hört av sog på fyllan efteråt för att få ligga och jag blur ju ett säkert kort då jag går med på det eftersom jag tycker om killen och känner att det är bättre att få träffas bara lite ibland än inte alls. Sen vet jag ju att säger jag nej så går han hem med någon annan…

Jag tror absolut inte att ålderskillnaden är ett problem, i alla fall så borde det inte vara det! Verkar han inte lika kärleksfull längre skulle det kunna vara för att han har kommit över nykärsstadiet, när man är sådär galen i någon, snabbare än vad du har. Och du blir osäker pga åldern och avståndet. I och med att ni har rätt olika liv just nu kanske det kan vara tufft och det kommer nog att ta en del energi att ha ett sånt förhållande till en början. Det viktigaste är att ni har samma framtidsplaner och du får nog ta upp det med honom. Kommer det vara värt det? Vill ni bo ihop om tre år i samma stad osv så tror jag att tre år ifrån varandra kommer vara värt det, om ni båda är lojala och ärliga. Men vill ingen av er flytta om ett par år, så kanske det inte är värt det? Det bästa du kan göra är att prata med honom. Säg att du behöver mer uppmärksamhet, älskar han dig så kommer han göra allt för att få sin flickvän lycklig. Tro mig!!

Först och främst, Ellinore tack för det du gör! Att få sätta ord på sinna känslor är renande bara i sig. Och som sagt alla bär på något. Det som tynger ner mig just nu är att folk i min närhet är sjuka. Min morfar, min stora förebild i livet, lider av parkinsson. Han har bara de senaste åren blivit sämre och sämre. Han har alltid varit den mest godhjärtade, ödmjuka, smarta och starka personen jag någon sin har haft äran att stöta på. Nu är han väldigt sjuk och den levnadsglada morfadern jag växte upp med är som bortblåst. Jag känner mig så maktlös för jag kan inte göra något för att han ska bli bättre. Min älskade mamma är inte heller frisk, jag fick precis veta att hon lider av en depression. Det är inte första gången hon gör det men sist var jag för liten för att faktiskt förstå hur dåligt hon mådde. Hon har ätit mediciner sedan dess och det gör mig också orolig. För även med det i kroppen så kom depressionen tillbaka. Jag som trodde att hon aldrig skulle behöva må så dåligt igen. Det värsta är att hon inte vill prata om det, med någon. Jag är otroligt orolig och går som på äggskal runt henne. Försöker visa henne hur mycket hon betyder för mig och att jag alltif kommer finnas där. Men jag vet att det inte räcker. Själv lider jag av panikångestattacket, något jag har levt med i två år. Jag har svårt att be om hjälp och när jag väl gör det har jag en tendens att försöka förminska mina problem. Jag menar, jag ör inte sjuk som min morfar och då känns det som om jag inte ska klaga. Jag har heller aldrig förlorat en närstående i mitt liv och bara tanken av att jag snart kanske kommer förlora den som betyt mest för mig är outhärdlig. När jag var liten brukade jag säga att han skulle leva tills han var två hundra år, minst. Och på något sett fick jag mig själb att tro det. Det är hemskt att inse att livet är kort men det är också det om får mig att inse att jag måste ta tag i mina egna problem. Jag är bara inte redo att göra det riktigt än.

Jag vet precis hur det känns, har samma problem. Jag ger men får ingenting tillbaka. Han tar dig antingen för givet eller så bryr han sig inte. Ge honom en sista chans och tar han den inte förtjänar du någon som är lika bra mot dig. Hans förust säger jag!

För ungefär ett och ett halv år sedan gjorde jag slut med mitt nuvarande ex. Jag tyckte mycket om honom, det gjorde jag. Men jag var rädd. Rädd för att träffa hans vänner, hans familj – helt enkelt folk runt om honom. Jag kunde snackat med honom, men han verkade så mycket "tuffare" då han hade träffat mina föräldrar, och det kändes som att han inte skulle förstå mig..

Är också snart 17, och det är så skönt att höra att man inte är ensam. Jag har aldig haft pojkvän, vart på G med någon och varken kysst en kille. Jag har alltid trott att jag varigt ensam med detta och därför är det så skönt att det finns fler i samma "sitts". Kram på er❤️

Man är inte svag för att be om hjälp tycker jag, man är STARK som vågar ta det steget – för vad jag förstått så har det varit ett stort steg för dig, känn dig stolt.

Att "bryta" kontakten med någon är inte enkelt, av egen erfarenhet, men om hon inte får dig att må bra, och inte har respekt för din behandling tycker jag verkligen att du ska låta eran vänskap rinna ut i sanden.

"Man ångrar bara det man inte gjorde" är mitt motto.

Självklart gör du som du vill, men detta var mina åsikter, kram och gå din egen väg. <3

Jag hade också det sådär under flera hemska år. Varje gång mina föräldrar bråkade blev det ett helvete i huset. Jag kände mig otillräcklig och gömde mig bara gråtandes..
På något sätt blev det bättre, vet helt ärligt inte hur?? De blev sams, de klarar av att bo tillsammans, de älskar inte varandra, säger knappt 2 meningar till varandra varje dag MEN är ändå sambos.

Säg att du inte vill träffas mer, även fast det gör ont.
Radera honom! Avfölj/blockera hans Twitter, instagram osv

Har rullat igenom och läst en hel del kommentarer/berättelser men din är den första som jag verkligen stannade till vid och WOW, jag känner igen mig till 110%! Jag tror inte att jag kan ge dig ett tips som kommer att göra allting automatiskt enklare, för det är jättesvår! Men kanske att vetskapen om att jag finns här ute som har varit med om samma sak och faktiskt tagit mig ut från det kan vara en liten trygghet i allt det jobbiga.
Jag hade en sådan kompis för inte så länge sedan, hon var min allra bästa vän, och jag var medveten om hennes brister, men inte överhuvudtaget på det sättet som jag vet nu i efterhand. Allting handlade alltid om henne, men hon var extremt duktig på att manipulera allt och alla, så att hon alltid fick det hon ville, utan att man märkte vad hon egentligen gjorde. Hon tryckte ner mig något så fruktansvärt bara för att hon själv alltid skulle få stå i centrum. Förut var jag en person som alltid, oavsett vad, tog hand om alla runtomkring mig, om de jag brydde mig om. Jag visste inte hur jag skulle ta hand om mig själv eller att jag ibland behövde prioritera mitt egna mående. När jag började gymnasiet för ett år sedan så hamnade jag i bråk med min nu ex bästa vän och jag såg hennes true colors. Sedan jag bröt kontakten med henne så har jag varit 100 gånger gladare, jag känner mig lycklig och fri och jag kan inte förstå hur mycket hon tyngde ner mig, jag har inte kunnat lära känna mig själv och min egna kapacitet förens nu när hon inte är med i bilden längre.

Så för guds skull, för din egna skull fina du, bryt med henne! Den klyschiga sanningen är att livet är ALLDELES för kort för att ha sådana personer i ditt liv, ta hand om dig själv för en gångs skull och bryt kontakten med henne! Jag tror på dig 100 gånger om.

Är också 15 år, fyller 16 om några månader. Men jag känner igen mig. Och jag vet att det INTE ska vara så eller att man ska behöva må så dåligt. Jag har haft problem med både anorexi och ortorexi. Jag trände extremt mycket och åt exremt lite. Jag vägde mig varje dag och fick ångest när jag åt något som min hjärna sa att jag inte fick. Om du inte har insett det själv, och om jag utgår från vad du har skrivit, så har du också problem med ätstörningar. Om du inte har berättat att du tänker mycket på detta för någon, GÖR det. Jag tyckte det var jätte läskigt men man behöver inte göra en så stor grej av det från början. Jag börade berätta för mamma att jag tänkte mycket på vad jag åt och mådde dåligt. Jag sa att jag kände att jag behövde prata med någon. Och nu går jag till min massör som också är utbildad teraput. Hon har hjälpt mig jätte mycket. Det jag ville säga är att det finns alltid någon att prata med, även fast det inte känns så. Vän, moster, skolsköterska osv. Der hjälper verkligen och det ena leder till det andra.

Sen vill jag också säga att ätstörningar grunar sig i att man har dålig självkänsla. Att man inte tror att man duger. och detta har jag också trott, och det kommer tillbaka ibland. Men man måste påminna sig själv om att man duger precis som man är. Seriöst vem bryr sig om man har en putande mage eller större lår än idealet? När man lär känna en person gillar man ju personen för ens personlighet, inte utseendet. Lär dig älska dig själv. Det får man och det SKA man.

Alltså känner precis likadant!! Har fan ingen hobby?? Vill älska att göra något som alla andra?? Har doc köpt ett jojo sommar här i Skåne som är min utväg ifrån denna lilla äckel staden

Vill bara skriva till dig och säga att även om jag Inte känner dig så är du fin precis som du är. Jag har oxå komplex över min kropp men lär mig sakta men säkert att älska den endå. Skönhets idealet på hur en tjej ska se ut nu för tiden är sjukt så jämför dig inte med någon annan, kram på dig❤️❤️

S

Att snacka är det bästa sättet (vilket jag lärt mig av min egen historia). Jag tycker du ska snacka med honom och fråga; "Vart står vi?" på ett ungefär.

Jag tänker inte avslöja min ålder, men jag går fortfarande i högstadiet, och känner igen mig i det du säger om sex. Jag är orolig jag med, trots att jag vet att det är helt naturligt – så du är inte ensam.

Jag har ingen aning om vad man ska snacka om egentligen, men ett tips är att inte snacka för mycket om dig själv, fråga honom saker om hans liv. Om du verkligen gillar killen kan du ge små pikar – tex. komplimanger i vardagen.

Att ha ett förhållande handlar endast om att snacka (som jag förklarat tidigare). Jag gjorde mitt misstag och på ett ungefär dumförklarade mitt ex, ungefär som att han inte skulle förstå mig, men tro mig, människor som tycker om en har mycket respekt för ens åsikter. Snacka om ALLT, om du oroar dig över något som handlar om er – fråga snällt.

Känner precis samma sak har aldig haft kille eller ens kysst någon. Jag tror och utifrån bad jag hat märkt av mina kompisars förhållanden så kommet alla dem sakerna du oroar dig för helt naturligt, som du nu säger att du träffar någon och att det går bra så kommer det nog bara bli bättre och bättre för desto mer bekväm du bli med honom så kommet konversationerna bara flöda utan att du tänker på det. Det med sex kommer nog oxå komma naturligt när det händer, bara du ät bekväm och redo. Kram ❤️

Trots att jag vet att man borde rensa det negativa, rensa sånt som får en att må dåligt så kan jag inte. En av mina närmaste vänner, som funnits där för mig i vått och torrt är väldigt retlig av sig. Lägger kommentarer på skämt, men som för mig blir fakta pga min dåliga självkänsla. Trots att jag sagt det till henne så har hon svårt att låta bli, då hela hennes familj är likadan och hon har helt enkelt vuxit upp med sånna "skämtsamma" kommentarer. I helgen var det tänkt att jag skulle sova hemma hos henne men det blev för mycket med alla kommentarer så jag åkte hem tidigare än planerat. Jag älskar henne, men trots att jag sagt till henne flera gånger att jag inte kan ta kommentarerna även om det är skämt, så fortsätter hon.

det finns jätte många videos på Youtube! Sök på "Coming out" eller liknande. De berättar hur de kom ut och allt där i mellan.
De flesta berättar för sina närmaste vänner, för att ha dem som support när man berättar för övriga:)
jag önskar dig verkligen all lycka och tycker du är så sjukt modig <3

Känner igen mig så mycket! Men tror att nyckeln är att våga. Man känner sig kanske lite "töntig" och sårbar när man frågar om han vill träffas osv, men egentligen är det det enda man kan göra om man vill att det ska hända något. Han kommer säkert bara tycka det är kul att du frågar!! Och när ni träffas så kan ni egentligen göra vad som helst som du känner dig bekväm med. Vad tycker du om att göra? Ni kan ju fika/äta någonstans, ta en promenad, göra något som till exempel minigolf eller vad som helst haha! Tänk bara på att det är bra om ni gör något som ändå gör att ni kan prata och lära känna varandra! Tror det kommer gå super, tänk bara att du inte har något att förlora! Lycka till!:D

Jag känner mih så himla ensam. Jag saknar riktigt nära vänner och jag saknar en riktigt umgängeskrets. Jag vet inte, kanske försöker jag för mycket., kanske är jag dryg i andras ögon. Men jag vill bara passa in, vara en som man vill hänga med, jag vill bara bli accepterad och hitta någon som höjer mig och som jag kan höja.
Jag tycker det låter så pinsamt, att jag som är 19 inte har någon nära vän.

Jag beklagar det där med din morfar verkligen, som du beskriver honom verkar han vara en underbar människa.

Det är väldigt fint av dig att ta andra före dig själv, men samtidigt måste du tänka på dig själv, trots situationen runt om dig, det är viktigt att själv må bra för att få andra att må bra runt omkring dig.

Jag har aldrig varit med om något liknande som du just nu genomgår, men du kanske har någon annan vuxen runt om dig som du kan prata med om din mamma? Som kanske kan få henne att söka hjälp?

Jag önskar dig ALL lycka, fina du. Glöm inte du är så jävla stark (ursäkta språket) som just nu genomgår detta. Glöm aldrig det.

det är verkligen så många som känner så som du, och jag med.
Jag försöker se det som att jag är bättre än dom, haha förstår du?
När du pluggar utomlands kan du ju verkligen hitta andra människor som är som du. Gör bara det du tycker är kul och försök att snacka med folk som också tycker om det.

Du är Absoult inte en svag människa, om man känner att man behöver hjälp med något så är det ju det bästa att skaffa hjälp om man har den chansen. Jag tycker helt tvärt om, jag tycker du är en riktigt stark människa och det största, starkaste en människa kan göra är att skaffa hjälp pch var medveten om att man behöver den. Om jag var i din sits så hade jag pratat en sista gång med min bästa vän och om hon inte börjar stöta mig mm så hade jag sagt upp vänskapen. Kram på dig och hoppas alt löser sig❤️❤️

<3

Herregud!!! Jag förstår dig såå väl då jag är i en liknade situation. För ca två veckor sedan försökte min mamma ta sitt liv och jag och min lillebror hittade henne på golvet helt nerdrogad. Hon är nu på en sådan KBT behandling och är inlagd på psykiatiavdelningen på sjukhuset. I en sån här situation är då man behöver sin bästa vän som mest och det enda hon sa när jag berättade för henne va "oj vad segt med din mamma" och började sedan prata om annat. Så jag förstår dig. Jag skulle säga att du ska umgås och prata med andra vänner istället, för riktiga vänner finns där även i motgångar! Ta hand om dig!

Ett tips är att även tänka på allting han har gjort mot dig som får dig att må dåligt, när du tänker på honom.

När han hör av sig så säger du bara att du inte kan, eller att du inte har tid, om du vill undgå att säga att du inte vill träffa honom.

Försök träffa andra killar, oh förklara för din bästa vän (om du vill) så kanske hon kan ge några tips på killar som du kan umgås med för att glömma honom?

Ensam. Jag är 15 år, 16 om några månader och börjar gymnasiet till hösten. Jag har aldrig varit på g med en kille, aldrig kysst en kille, aldrig haft ett förhållande, inte ens när jag var liten. Jag känner mig så jävla ensam. Jag vill så gärna få lite erfarenheter och veta hur det känns att ha känslor för en kille eller veta om att en kille gillar mig. Mina tjejvänner har haft fler förhållanden och skriver alltid med en kille, eller så berättar dom alltid om när någon haffar på dom. Känner mig bara så jävla ful och ensam vid sånna tillfällen. Liksom, varför vill ingen ha mig. Mina killkompisar har aldrig gett mig en komplimang, utan frågar alltid, vad hette din tjejkompis?? Hon var ju snygg…

Är jag verkligen så ful? Eller handlar det om att jag inte har några former? För jag har massa vänner och har fått höra att jag har en underbar personlighet? Så vad handlar dey om egentligen? Och jag är öppen, social, är alltid mig själv och har ibte svårt för att prata med killar.

Jag vill uppleva kärlek, jag vill vara kär och känna mig älskad, för helt ärligt så känner jag mig just nu så sjukt "unwanted"

Jag har en pojkvän som jag älskar jättemycket och jag vet att han älskar mig med men grejen är att jag har väldiga problem med mitt självförtroende och har svårt för att gilla min kropp. Jag har svårt för att äta och kan stå framför spegeln och bara gråta för att jag hatar det jag ser. Han säger alltid att jag är vacker och perfekt men jag vet inte riktigt om jag klarar av att tro på han. Deg är inte så att jg inte litar på han utan det att jag har mått såhär så länge att jag inte vill göra något åt det. Jag har aldrig varit mycket för förändringar och att börja äta som man borde och leva lycklig känns inte lika tryggt gör mig som att försätta som jag gjort innan men jag vill ändå inte göra så mot han. Ham har sagt flera gånger att han är orolig och inte vill att jag ska in på sjukhus för att jag blir så dålig och ibland kan det gå bra men sen efter så får jag sån ångest för att jag inte har styrka och kontroll att inte äta. Jag ät väl medveten om vad som händer om man inte äter men jag orkar inte kämpa för det längre. Men jag är rädd att min kille inte kommer orka. Att det blir för jobbigt för honom at se mig såhär och att han kommer lämna mig om jag inte börjar kämpa och lära mig att älska mig själv. Vad ska jag göra

Jag har varit i ungefär samma sits och jag kan bara säga att du ska försöka släppa honom! Han verkar verkligen inte behandla tjejer på ett bra sätt alls! Har han ens sagt förlåt för det han gjorde?? Om inte så är han en riktigt douchebag! Och även om han sagt förlåt så känns det som att han tyvärr kommer göra samma sak igen. Jag vet att jag inte känner honom, men jag får de vibbarna. Och jag VET att man vill vara den där speciella som gjorde honom till en bra kille. Men han känns inte alls mogen för ett förhållande helt ärligt, och du är värd så mycket mer än någon som du inte kan lita på!!! Hoppas allt löser sig!!

Jag skrev en kommentar förut, men det verkar inte som att den publicerades. I vilket fall som helst så skrev jag att jag förstår hur det känns. Jag har själv varit halvvägs nere i ätstörningsträsket, men lyckats ta mig upp igen. Jag mår så bra nu, och har en mer lättsam inställning till mat än jag någonsin vågat hoppas på när jag mådde som sämst. Jag lovar att det är värt det att verkligen försöka bli frisk. Livet är så mycket härligare när man kan njuta av mat, och inte vara "rädd" för alla sociala sammanhang där man kan tänkas bli serverad mat. Tänk vad mycket härligt och roligt du missar medan du är upptagen med att räkna kalorier! Radera den där dumma appen genast, och jobba på din självkänsla istället. Du är superfin som du är! Kram

Ja, det är ett otroligt svårt beslut… 😡 önskar någon kunde säga till en hur man ska göra

Jag är 16 år gammal, jag har aldrig haft ett förhållande.. Dock har jag haft sex med min bästa vän! Utan att han vet det, har jag varit kör i honom i ett och ett halvt år.. Berättar jag detta för honom så kommer han aldrig mer prata med mig 😡
I perioder känns det verkligen som att jag har kommit över honom, men så fort det händer något, så vill jag prata med honom om det! Och det är inte för att han är min bästa vän..varje gång jag kramar honom, så vill jag bara hålla kvar extra länge.. Det värsta med denna situationen är att han har tjej…

Jag har också ett annat problem, jag är nämligen överviktig.. Jag väger ca 80 kg och är 166 cm lång.. Jag försöker träna och så men jag kan verkligen inte gå ner.. Jag vet inte vad jag ska göra.. Känner mig så fruktansvärt dålig och värdelös.. Har världens sämsta sjölvförtroende.. Jag har jättemycket bristningar och jag vet verkligen inte var jag ska ta vägen 😡

Det är inte värt det i längden att träffa honom igen, och ge honom en till chans. Sluta svara honom, träffa andra killar och försök glömma bort honom. Som det låter så "playar" han bara runt som han vill, och om jag hade varit du, så hade jag verkligen inte velat vara en av dem.

Det låter hur enkelt som helst, men jag vet att det är otroligt svårt. Då jag själv varit i en sådan situation, efter ett år slutade jag att svara, och det ångrar jag idag – att det tog ett år för mig att förstå vem han var (trots ryktena), men samtidigt har jag lärt mig otroligt mycket av det.

Mitt tips, av mina erfarenheter är att säga upp kontakten på ett eller annat sätt, sluta svara, låt det rinna ut i sanden – vad som helst. HAN ÄR INTE VÄRD DIN TID trots vibbarna han ger.

Känner igen mig så jäkla mycket! Gick precis ut ettan och har heller aldrig haft någon kille, inte varit på g, inte ens när jag var liten precis som du beskrev! Herregud trodde seriöst jag var typ den enda..

Mitt liv har vart Sveriges längsta bergochdalbana det senaste. För cirka 4 månader sen fick jag reda på att min mamma har alkohol problem, detta var dock något som jag inte märkt av genom lukt osv jag hade fått informationen att hon hade sömnproblem. Men tyvärr inte. Hon åkte in och ut på avgiftning och möten detta påverkade såklart familjen och jag mådde skit och fick inte träffa min mamma tills det blev lungnare. Men sen hände det igen när jag var hemma drack hon alldeles för mycket och denna gången skilde sig mammas dåvarande man ifrån henne. Detta påverka såklart också otroligt mycket! Nån månad efter detta gick min morfar bort. Jag 15 år var så otroligt orolig för mamma så att jag inte hann sörja. Nu efteråt vet jag inte var jag ska ta vägen. Det är så mycket känslor som tar över mig och jag vet inte var jag ska börja tänka! Är det någon som har vart med om något liknande? Hur ska jag sörja? För jag har glömt av hur man gör!?!

Du är inte ensam som sagt! jag är snart 18 och har en nära vän som inte ens bor i samma stad som mig.. jag saknar ockdå att ha ett riktigt umgänge,ser alltid massa andra som hittar på saker jämt med varandra.
känns också som om att jag alltid försöker för mycket eftersom jag aldrig riktigt hittar någon som vill vara med mig hela tiden osv..
så du är absolut inte ensam om att känns såhär!…

Jag har några saker jag brukar göra, antingen vänder jag mig till twitter (där jag har ett anonymt konto) och skriver av mig, på 140 tecken, eller så smsar jag någon. Om du inte riktigt känner att du kan snacka med någon i verkligheten finns det massvis med fina folk i olika fanbasar, på tillexempel twitter.

Skrev en jättelång kommentar förut men tror den försvann så ska skriva kort nu… Jag ör en 18årig tjej och jag känner att allt mitt liv är så meningslöst och tråkigt. Jag har aldrig haft kille, aldrig haft sex och inte ens kysst någon påriktigt!! Är det något fel på mig??? Jag har alltid kännt mig annorlunda och konstig även om andra kanske inte tycker det. Fick diagnosen ADHD/ADD för ett tag sen och har typ inte berättat för någon. Detär inte det att jag skäms jag vet bara inte hur jag ska säga det och om vissa kommer se på mig annorlunda… Jag är trött på mina vänner och min familj. Mina kompisar är verkligen jättetråkiga enligt mig och jag vill verkligen ha fler nära vänner. Har typ en deppression och känns som jag haft det fram och tillbaka i några år nu.

I högstadiet blev jag utfryst av mina vänner och var alltid sistahandsvalet har inte mått så bra efter det och var ofta borta från skolan då. Har aldrig vågat söka hjälp för mina problem tidigare men har börjat gå till en psykolog nu. Har också jättemycket ångest över relationen till min pappa och hans familj då jag inte trivs där överhuvudtaget. Även om mina föräldrar skiljdes för 12 år sedan har jag aldrig mått bra av att bo hos min pappa. Min bonusmamma pratar nästan aldrig med mig, men när hon gör det handlar det om mina yngre halvsyskon. Hon blir lätt arg för småsaker tex om man glömt att diska efter sig osv… Jag har alltid förväntats att vara så mogen och ansvarsfull eftersom jag ör äldst. Dessutom åker de alltid utomlands tillsammans varje år och lämnar mig och min helbror ensamma eftersom de inte har råd. Hon är bara en sån kall människa och jag vet inte hur jag ska beskriva henne just eftersom hon inte direkt är elak men verkar heller inte bry sig så mycket om mig och det är en såm uppdelning i familjen… Känner mig så dum nör jag pratar med pappa då han inte förstår.

Alkohol, slagsmål och sömnlösa nätter har ingått i min barndom.
Jag och mina syskon har fått klara oss själva för det mesta, tagit hand om varandra och framför allt skydda varandra.
Att stå imellan när två vuxna använder knytnävarna får en att känna sig maktlös.
Jag ville själv inte inse att min mamma faktiskt drack lite för mycket.

Nu är jag 19 år och min mamma bröt kontakten med mig för snart 2 år sedan. HON bröt kontakten med MIG?
Efter allt hon har gjort mot mig? Så är det jag som blir lännad?
Jag har jobbat sen jag var 17, fick en anställning direkt efter gymnasiet, inte tagit droger och har köpt allt jag äger och har för egna pengar. Jag har alltid behövt vara självständig. Ändå så är det HON som inte tycker att jag är värdig en plats i hennes liv.
Jag har sedan hon valde bort mig gått runt med ilska inom mig. Jag har varit så arg, vem var hon att välja bort mig? Hon känner inte ens mig.
Men när jag fick beskedet om hennes cancer så ramlade jag ihop.
Mamma med sina speciella kramar, mat och kärlek har cancer. Min mamma kanske inte överlever.

All ilska bara försvann.
Och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

hej! Jag är en 17 årig tjej som verkligen inte kan gå utanför dörren utan smink. Jag hatar verkligen det. jag mår dåligt över att sova över hos andra, särskilt killar och jag ska ta bort sminket. Det känns som om de dömmer en, för att jag ser hemsk ut utan smink. Vet nån något tips för att få det att försvinna? Alltså att få sig att inte se sig själv så ful utan smink? Är det fler som känner såhär? Kram!

Ett säkert kort i alla relationer är att ge komplimanger. Inte allt för överdrivna, men om han skriver något som du sett honom vara bra på tex, kan du slänga in en komplimang. Jag tror det ger killen vibbar om vad du tycker, och känner för honom.

Själv tycker jag att ni ska ses i någon park, så ni kan gå en promenad eller så, det låter väldigt tråkigt men det finns oftast saker att snacka om då, saker ni ser på vägen eller saker som påminner om något.

Jag tycker du bara ska fråga på ett ungefär, "Har du lust och ses?" ganska avslappnat, och inte mer än så.

Ett tips är att lyssna på Mathilda och Andrea's podcast-avsnitt: Första dejten.

Jag känner att mina vänner sällan uppskattar mig och att jag inte blir prioriterad i första hand. Det känns egoistiskt att tänka så men jag saknar att kunna vara någon förstahandsval att komma till när man är ledsen, behöver prata eller har något kul att berätta. Den första man ringer till när man känner för det, den man kommer och ber om råd hos oavsett vad det handlar om. Jag har många vänner som jag känner att jag kan vända mig till och berätta vad som helst för, men jag känner att jag inte får samma tillit tillbaka. Jag öppnar upp mig för dem och de håller inne allt för mig. Jag gråter inför dem medan de gråter mot någon annans axel. Jag får reda på allt i andra hand istället för direkt ifrån dem när det händer. Jag saknar att ha någon som kan ge 100% av sina känslor och tankar till mig på samma sätt som jag ger. Visst, jag har alltid haft lätt för att öppna upp mig inför dem jag tycker om och litar på, vilket såklart inte alla har, men jag har sällan fått uppleva samma öppenhet tillbaka. Det får mig att känna mig tagen för givet, ouppskattad och ibland helt oviktig. Det känns ibland som om min närvaro i grupp eller sammanhang är något ingen bryr sig så mycket om, jag känner mig onödig och överflödig helt enkelt. Min åsikt spelar inte så stor roll för dem. Det är sällan jag känner att folk tar mig på allvar och att jag har något som andra försöker efterlikna eller eftertraktar. Det känns som världens största i-landsproblem, men att vara någon som folk beundrar och kanske till och med någon som andra är avundsjuka på – det hade känts bra. Jag kan se på mina vänner med beundran, värme och avund men jag tror knappast att jag får det tillbaka av dem. Kanske är allt detta ren bullshit, att jag helt enkelt är blind och bara ser det ifrån mitt eget perspektiv, men min magkänsla säger att jag har rätt i det jag säger. Jag vill helt enkelt bara ha någon som kan säga att jag är deras allra bästa vän. Jag saknar att va en sådan.

asså vet inte ens riktigt varför jag mår dåligt… jag har en bra familj och har väl hyfsat bra kompisar. känns dock som om jag vill ha mer, asså.. känner inte riktigt att jag kan prata med mina kompisar om saker som t.ex. tynger ner mig. känns inte riktigt som jag kan lita på någon och håller alltid allting för mig själv. känns som mina kompisar också gör saker utan mig utan att berätta för mig att de ska träffas etc och min "bästa vän" kan vissa dagar gå från att vara jättesnäll och rolig som den tjej som jag älskar osv till att vara mer jobbig och typ sluta prata med mig helt och hållet?.. kan känna ibland att det skulle vara skönt och bryta kontakten med henne men går i samma klass som henne och varit vän med henne i flera år och känner också att jag annars skulle vara mer ensam än jag känner mig nu. känns också som hon inte heller kan vara riktigt glad för min skull, att inte riktigt någon av mina vänner kan det. skulle helst av allt vilja byta ut min kompis krets ganska mycket och bara ha kompisar som jag mår bra av och vill göra saker hela tiden och vara spontana och som man blir helt lycklig av att vara med, vilket jag inte riktigt blir nu… känns som jag skulle kunna få så mycket, men jag vet inte hur? hur får jag ny kompis krets? jag är rättså blyg av mig och har inget bra självförtroende eller självkänsla heller för den delen…

Känner precis detsamma, vill kunna känna mig sedd av andra än bara min familj!

Kände lite också så ett tag då jag haft en del finnar osv förut, men som dock har lugnat sig nu! Så nu brukar jag bara ha concealer och mascara. Har försökt att trappa ner nu lite på sommaren då det känns som fler går osminkade.

Har känt mig precis som du gjort, "att jag inte kan gå utan smink". Men det går, dock är jag inte lika bekväm osminkad om jag är bland folk, men ett tips är som sagt att skära ner det lite och att försöka att inte bry dig så mycket om vad andra tycker!!

Hej tjejer! Fina ni. Jag känner exakt som er. Jag gråter så ofta för att jag mår så fruktansvärt dåligt över det här. VAD HAR JAG GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DEN, ensamheten. Jag ser serier där huvudkarraktären har sin allra bästa vän hon kan berätta allt för, jag har aldrig haft det. Jag försöker verkligen, men jag känner mig så otillräcklig. Ni är inte ensamma <3

Gick nyss ut ettan och har aldrig kysst en kille, aldrig varit på g med någon hellre. Är så jävla rädd för att jag ska göra bort mig när det väl händer. Alla andra är så rutinerade, jag vet inget.

Skulle verkligen vilja skriva av mig lite med någon, och att den får göra samma tillbaka. Skriv till sandinem på kik, kram och sköt om er alla

Jag har alltid tyckt om att skriva, därför startade jag upp en anonym blogg!
Älskar att jag får skriva av mig där!!

Hej!
Jag är 17 år snart 18 och har heller aldrig haft kille men det stressar mig inte ett dugg du ska se att det kommer <3 även om det kan kännas orättvist att alla dina andra tjejkompisar hittar killar osv så ska du se att din underbara personlighet kommer dra sig till flera killar snart!

känner igen mig med det här….. min bästa vän gör exakt samma sak hela tiden och min självkänsla är på 0 ..

Det känns som jag på något sätt aldrig räcker till, att det alltid är något som jag gör som blir fel, jag hatar det.
Ofta får jag höra att jag är osmart för att jag ibland lägger rent av sagt osmarta kommentarer för att jag oftast tänker efter jag pratat, i början brydde jag mig inte, men nu när det upprepas då å då från samma personer blir man så trött. Självförtroendet och självkänslan når ibland botten, jag har ganska höga ambitioner och mål i livet och vet exakt vad jag vill göra efter gymnasiet m.m, när man berättar detta så är det alltid någon som ska droppa en elak kommentar eller bara skratta åt mig för att de tror att jag inte kommer klara det. Dock så har jag många fina vänner och fina föräldrar som tror att jag klarar allt bara jag vill, men tillslut så känner jag ingen ork? För det känns som man jämnt bara får höra hur dålig man är och att man inte kommer nå sina drömmar, dock så finner jag ändå en stor motivation i det för att visa att dom hade fel. Detta kanske låter otroligt löjligt att deppa över men ibland känner jag mig verkligen så tom.
Hoppas jag inte är ensam.

Vad vet inte riktigt vad jag ska skriva.. Men kan säga att kag har sjuka komplex över min kropp, har tidigare slutat äta i perioder men inget jag kommer göra igen, har också skört mig i tidigare dagar, idag är jag 17 år. Känner fortfarande komplexen och suget efter rakbladen finns kvar, vill inte att mina föräldrar ska få reda på något men vill inte ha de här tankarna surrandes i huvudet att jag är otillräcklig och värdelös osv.

Känner precis samma att jag inte är någons första Hansval och inte för samma respons tillbaka som jag ger andra.

Herregud det är precis som om jag har skrivit detta!!! Allt stämmer verkligen in, är 15 snart 16, ska börja gymnasiet till hösten och har aldrig blivit kysst. Jag tror verkligen att "det kommer när det kommer", för det är verkligen olika för alla! Försök att inte jämföra dig med andra, och jag vet att det är SJUKT jobbigt att bara vilja känna sig älskad och omtyckt ibland, men det löser sig alltid❤️ Om du är intresserad av att prata mer om detta (känner att jag inte riktigt har haft nån att prata med om dethär ((de flesta av mina vänner har ju redan lite erfarenhet haha)) så kan du skriva till mig på kik om du vill! Heter @neeeeeeea där 😊) Dessutom alltid kul att lära känna nya människor! Kram❤️

Mitt namn är Fanny och jag är 19 år, i hela mitt liv har jag haft 2 riktiga tjejvänner. Nu har jag en bra tjejvän, jag har alltid litat på mina pojkvänner och hoppat från kille till kille.. Men nu har jag varit singel i flera månader och jag aldrig känt mig mer ensam. Har aldrig varit på krogen, aldrig varit på en fest. Jag vill träffa nya kompisar men jag är blyg och rädd att inte gillar att jag är öppen av mig och utåtriktad. Folk backar undan när jag börjar prata om känsliga ämnen t.ex sex och känslor.
Jag vill också ha tjej kompisar som jag kan prata med om allt från jord och himmel 😡

Jag var precis som dig när skulle börja gymnasiet för tre år sedan.. Aldrig haft ett förhållande, aldrig ens varit nära att pussa en kille och jag hade inte ens varit tillsammans med någon på dagis som alla andra verkar ha varit. Så tro aldrig att du är ensam i din sits, det finns sådana som är 10 år äldre och som har samma mängd erfarenhet som dig.

Jag kan förstå att det känns ensamt. Man känner sig så ogillad, så oattraktiv och som om man alltid kommer vara ensam resten av sitt liv typ. Men plötsligt kommer det att hända, kanske på en hemmafest hos någon kompis kompis eller med en av killarna som kommer i din nya klass. Det behöver inte vara känslor, det kan bara vara ett fyllehångel eller en komplimang från din kompis pojkväns kompis.

Grubbla inte allt för mycket, det finns fler där ute som aldrig har kysst någon eller vet hur härligt det pirrar i kroppen när man är kär. Många ger bara sken av att vara mycket mer erfarna än vad de egentligen är, för att passa in.

Kram till dig!! Saker händer när det är menat att de ska hända, hur klyschigt det än låter. <3

Jag är 16 år, lider av min andra omgång av depression, blivit dumpad för andra gången av killen jag trodde var den rätta och jag vet faktiskt inte hur jag ska orka. Hur jag ska orka att gå vidare från honom när jag vet att han kommer skriva om några månader att han saknar mig och där och då kommer jag falla pladask, rakt ner i samma fälla igen. För jag har varit här förut, jag vet hur jag funkar när det kommer till oss. Det som en gång varit så fint och kärleksfullt har nu blivit något destruktivt. En ond cirkel som jag inte hittar en bakväg utifrån. Och trots allt detta, så orkar jag inte tänka mig honom kyssa någon annans läppar, läppar som inte tillhör mig.

Hej , vet inte hur jag ska ta detta kortfattat men jag är en tjej och för någon månad sedan var jag på riktigt kär i en kille som jag under lång tid känt. Vi skrev träffades och höll på ja ni vet. Jag trodde verkligen han kände samma på de sättet han skrev prata osv, sa han älskade mig . Innan de har vi alltid varit på och av då de varit en "kompis" som haft känslor för han. Men iallafall, de hände att han låg med en annan tjej på en fest som båda vi var på allt var liksom som vanlig men han var där bara nykter inte påvärkad, han höll på med en av mina bästavänner. Efter det var allt över. Han skrev till mig olika bortförklaringar till varför de hände men vet att det inte är sant. De hände för ingefär 3 månader sedan, sedan dess har han träffat en annan tjej som även är min "kompis" som vet allt som hände pch vad jag könner men tydligen struntar i det. Blir så ledsen över det och de värkar inte va så värst för han. Men nu häromdagen frågade han om jag känner något för han nå mer och jag svarade nej för har under dessa tre månader försökt kommit över han och försöker än men de går verkligen inte . Trodde han var den för mig.. Någon mer än jag?.. Något tips om ni varit med om liknande?

JAG KAN RELATERA. Jag hade en period som bestod utav att pendla mellan att vilja vara själv pga jag hade ångest och ha ha ångest pga jag vill vara själv. Det är ett jävla helvete. Är fortfarande fast, även om jag börjar ta mig ur det. För mig tog det 2 år, för dig behöver det inte ta så lång tid. Det är svårt att ge konkreta tips men för mig hjälpte det verkligen att skriva listor. Listor på vad jag vill göra i livet, på vad jag vill åstadkomma… Det gjorde mig motiverad till att åtminstone försöka.. Det är också viktigt att du INTE blir för bekväm i ditt sinnestillstånd. Inte hamna där jag fastna i 2 år, i bekvämligheten utav ångesten och det dåliga måendet. Det värsta är att ingen jävel som inte själv vart där kan förstå. Va stark <3

Jag har nyss fyllt 18 år, sedan jag var 13 år har jag levt i en vardag med självskadebeteende, depression och under många år även självmordstankar. Trots alla nätter med uppskurna handleder och tankarna på att skära lite djupare än vad som borde skäras så är jag en så jävla vanlig ungdom. Skiter i jantelagen och säger att jag är snygg och kanske några extra kilon bär jag på, men jag har aldrig vart med om några traumatiska upplevelser, skilda föräldrar eller andra vanliga orsaker till sånt här beteende. Jag har pratat med så sjukt måna personer som kallat sig själva professionella men i slutändan betett sig idiotiskt. Det finns INGA att prata med som förstår sig på dig?! Jag har sagt det förr men jag litar inte på mig själv längre, den psykiska ohälsan har förvandlat mig till en annan person så jag litar faktiskt inte på mig själv längre. Inte heller kan jag lita på vuxna för allt de gör är att svika. Vem ska egentligen vägleda mig genom detta?

ibland vill jag bara ligga hemma, ensam i min säng och gråta. Gråta för att jag känner mig värdelös, ful, dålig, inte tillräcklig för någon. Allt jag gör blir fel. Jag vill att mina föräldrar ska vara stolta över mig, men för vad? Jag känner mig bara som en besvikelse. Det finns i princip ingenting jag är bra på, ingenting. Och det sänker verkligen självkänslan och självförtroendet något så otroligt mycket. Varför kan inte jag vara bra på någonting? Jag känner mig bara lagom. Lagom bra på allt, lagom snygg, lagom allt. Jag är en sånär människa som bara flyter med i strömmen och inte sticker ut på något vis. Inte är jag speciellt snygg, rolig eller bra i skolan. Det tär verkligen på mig. Jag vill också va den där snygga tjejen med perfekt kropp som alla avgudar, hon som är så himla rolig och skön som alla vill hänga med. Varför är jag inte hon? Den där perfekta tjejen som jag vill vara, hur mycket jag än försöker?

Finns stunder i livet som jag är glad såklart. Men finns så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag vill prata om. Har flera vänner som har mått dåligt på riktigt o som har haft självskadebeteende etc. Har stått upp för dem i vått och torrt, och har alltid tryckt mina problem åt sidan. Har känt att deras problem är större och viktigare än mina. Pushar alltid iväg allt såg mår dåligt över. För jag känner att det kan jag ta en annan gång, eller "ingen vill lyssna på mig eller kommer stötta mig för problemet är så litet". Är helt lost i livet. Och skulle verkligen vilja skriva med någon. Kan Nixon inte snacka med någon. Alla har åsikter om allt, alla känner alla o har fördomar. Så svårt att bara skriva av sig till någon utan att bli dömd. Orkar inget längre, är deppig hela tiden och mina föräldrar blir oroliga. Den här kommentaren kanske är helt onödig, men ville bara kunna skriva av mig och veta att folk kanske ser. Och tack Ellinor, du har gjort mitt liv så mycket lättare #aldrigensam

<3 Kunde lika gärna varit jag som skrev detta, för ett halv år sen. Två år av depression ligger nu bakom mig och jag VÄGRAR falla tillbaka. Jag hoppas verkligen att det inte ska ta lika lång tid för dig, att du inte blir bekväm i sorgen för det är det värsta man kan bli, man får inte fastna.

jag är en tjej som överlevde ett självmorsdförsök. Jag har varit med om hemska saker och sä fort den ena saken lägger sig händer nya. Slutar de aldrig? Tar det aldrig stopp? Jag ville få stopp på att känna mig ensam ( även fast jag inte var ensam) jag ville få stopp på alla mina hjärnspöken som sa åt mig att vara någon jag inte är för att människor skulle tycka om mig. jag har alltid haft kompisar som brytt sig men små ord kan förstöra mig. Det är ett år sedan jag försökte ta mitt liv. Jag ler och jag skrattar för ibland har jag bra dagar då det inte finns någon ångest inga panikattacker och inga skrämmande tankar. Men bara för att jag skrattar ibland får jag inte ha dåliga dagar om det inte har hänt något? Om alla människor som kommer fram till mig och säger att dom vill leva mitt liv om dom stannar upp och lyssna på vad jag har gått igenom verkligen lyssnar på varenda detalj skulle dom ta tillbaka det direkt.
Jag kan inte alltid svara när människor skriver och frågar om det har hänt något för att jag bara ha dåliga dagar. Jag kan vara helt förstörd jag kan vara så ledsen och få sån panik bara av få frågan om hur jag mår. Jag vet inte det? Jag vet inte ens hur jag mår när jag väl ha en bra dag? Är det konstigt. Det känns konstigt. Jag känner mig konstig. Jag känner ingenting. Absolut ingenting. Hur mycket jag än försöker. Jag har jobbat så mycket sen jag försökte ta mitt liv. Jag har jobbat ett helt år på att kunna bli glad och kunna skratta även fast jag har konstiga tankar. Men det är en sån lång väg kvar. Så snälla förstå. Det finns inte alltid en anndledning till varför man är ledsen eller arg. Man har bara dåliga dagar/ perioder i livet.

Jag har en del vänner men har aldrig riktigt haft en bästa vän.. Skulle verkligen vilja ha en bästa vän som jag kan lita på och som ibland frågar hur jag mår osv.

Jag hade en "bästa vän" som jag var med nästan varje dag från dagis till 4an ungefär, då hon började umgås med en annan som då blev hennes bästa vän. Vi tappade kontakten lite då och umgicks inte lika mycket. Sen i 7an började vi umgås mer och mer eftersom vi hade gemensamma kompisar, men vi blev inte riktigt lika nära så vi skulle kunna kalla varandra "bästa vänner".

Känner mig ensam då det känns som alla har en bästa vän, som dem alltid kan luta sig mot! Jag hoppas verkligen jag en dag kan få en så nära vänskap med någon som jag kan kalla min bästa vän, precis som Hanna och Ellinore.

Åh, känner igen mig helt, usch😔

Känner exakt likadant <3

Så många styrkekramar som det bara går att ge vill jag ge dig!! Kom ihåg att det aldrig varit och aldrig kommer att vara ditt fel som barn i denna situation. Jag beundrar dig verkligen.

Relaterar så himla mycket! Men allt blir bra någon gång❤️

Hej!
Jag har varit med om precis samma sak. Jag vet hur jobbigt det är. Det är så mycket känslor inom en och man vill prata med någon om det, men det går inte, eller hur? Orden kommer liksom inte fram, man vet inte var man ska börja. Min mamma klarade sig ur der här, men samtidigt så är man ensam för att så mycket har hänt och man själv inte har fått sörja. Men det du ska göra är att prata med någon, expert eller någon du har tillit till. Och jag finns alltid också här. För att jag vet hur det känns. Du har ingen mamma att få tröst av, för att du inte vill tunga ner henne för att då kanske hon blir sämre. Alla måste ha en axel att gråta ut mot, du måste bara få hotta din axel.
Min mail: mycket.tankar@outlook.com

Ångest, självskadebeteende och många "breakdowns." I hela mitt liv har jag varit annorlunda, så länge jag kan minnas har jag varit orolig, haft ständig ångest. När jag var mindre kunde jag inte sova på nätterna, jag hade mardrömmar om krig, att mamma och pappa skulle dö. I skolan var jag alltid rädd för de större barnen. Jag har aldrig känt mig hel. Det har alltid funnits ett tomrum som inte gått att fylla. Nu är jag 18 år. I förrgår åkte jag in till psykakuten, så illa var det. Jag ville nämligen ta livet av mig. I alla dessa år har jag gått på samtalsterapi efter samtalsterapi. Visst det har hjälpt mig en del, men jag har en lååååång väg kvar. Så lång att jag förmodligen inte kommer hinna nå den innan jag dör. Jag kommer vara tvungen att lära mig att leva med mina panikattacker och med min depression. Jag har försökt fylla det tomrummet jag har med allting. Jag har försökt med pengar, kärlek, ja allt man kan tänka sig. Jag hatar mig själv, och jag tror det är därför jag känner mig så tom. Jag har en pojkvän, som jag älskar mest av allt på denna jord. Fan vad vi har gått igenom mycket skit tillsammans. Han har alltid varit där för mig, även när jag har luggit på golvet men blödande sår och en skakig kropp. Fan vad jag älskar honom för det. Jag trodde att han skulle fixa mig. Allt man behöver var en pojkvän, tänkte jag. Men även ifall någon älskar dig är det aldrig tillräckligt. Man måste lära sig att älska sig själv först. Det har jag lärt mig den tuffa vägen. Jag har dagar då jag ligger i min säng och gråter som aldrig förr. Jag gråter över att jag är så ful och misslyckad. Jag är så jävla rädd för framtiden. Vad fan kommer hända med mig? Men jag ska vara stark. Jag klarar detta. Jag kommer inte må såhär hela livet. Man är så mycket starkare än vad man tror. Jag och alla ni som mår dåligt, vi klarar det här. Sparka skiten ur din ångest, depression, autism, eller vad det nu kan vara. Och glöm inte, du är inte din diagnos. Du är helt fucking underbar!!!

Vad gör man om man känner att man glider ifrån sin bästa vän? För ett och ett halvt år sedan var vi verkligen bästa vänner. Vi tyckte lika om allt, vi pratade om allt. Men på ett år har jag ändrats så mycket. Jag har växt, fått en ny riktigt nära vän osv. Jag känner att jag inte kan prata med henne om allt längre. Hon dömer mig om jag gjort något "fel" (typ gjort bort mig på fyllan)och ens bästa vän ska man ju kunna berätta ALLT för utan att man ska skämmas eller undra om hon kommer döma en… Är det såhär det är i livet? Växer man ifrån vänner bara sådär, helt plötsligt? Vi har varit vänner så länge jag kan minnas och jag vill inte förlora henne, vill bara att hon ska förstå men det känns som att vi är på helt olika vägar om ni fattar. Är det någon som känner igen sig och har något tips på vad man kan göra?

Jag är 18år bott i Sverige hela mitt liv. Och jag skulle vilja säga att jag är tacksam och egentligen inte har något att må dåligt över, för jag har det väl bra egentligen? Men sanningen är att jag känner mig så fruktansvärt ensam och bortgjord. Jag är den där typiska översnälla människan som alltid finns där för alla och ska vara alla till lagd. Men så nu har jag gått in i en lite mer dyster typ av perspektiv. Jag ser inte glädjen lika lätt och jag pallar inte få alla skit. Min bästavän absolut bästavän är mitt ex oh det har funkat jätte bra fram tills nu när en person dissa mig pga att jag var vän med mitt ex, för jag stod upp för den vänskapen men det gillade självklart inte den här killen. Det som då bevisades var att min bästavän inte alls finns där för mig, ärligt talat skiter han i min existens. Att få höra "det är ditt fel" "det är dig det är fel på" för att man för en gångskull säger -Nej, Jag förtjänar inte att du gör så mot mig-. Jag har nog märkt att utan de som jag trodde var mina vänner vet jag inte vem jag är. Jag skulle bara vilja byta ut en del av mitt liv, lära känna nya människor som accepterar en som man är. Men hur ska man göra det om man samtidigt bara är fast i en stor röra. Jag tror aldrig jag känt mig så här ensam, men kanske är det så man blir stark? Livet är värt att leva men ibland får man mer motgång än vad man egentligen klarar av. Men ni är alla så himla fina. Ni är starka på riktigt ! Precis som jag hoppas bli med tiden

Han. Träffade honom på en fest som slutade med att jag sov i hans stora famn, jag visste inte då att det var han mina tankar skulle flyga iväg till v a r e n d a dag efter det. Dagen, helgerna och veckorna efter skrev vi varje dag men jag tänkte inte på honom som min perfekta match då. När hans uppmärksamhet mot mig började avta och smsen slutade komma, fick jag panik. Varför är det så att man alltid vill ha det man inte längre har framför näsan väntades? BESVIKEN. Är så besviken på mig själv. Här sitter jag nu och försöker och försöker få hans uppmärksamhet tillbaka, och jag vinner den ibland, men han tar inget intiativ längre. Hör jag av mig är han fortfarande lika intresserad som den dagen efter jag sov i hans famn. Men det är alltid jag som får skriva? Jag är så på trött att drömma om en framtid… jag vill ju bara ha han.

Jag är en tjej på snart 19 år, skulle egentligen tagit studenten nu i juni men pga sv tuffa skolår och sjukdomar kunde jag inte de och de är en stor sorg i sig, men att inte ha gått klart skolan och hs flyttat så är det svårare att hitta vänner så här är jsg iprinicip helt jävla ensam. Har pojkvän men ett förhållande där inget fungerar och jag inte skulle klara av att göra slut då jag blir helt ensam.. Det är fel att tänka så men vad gör man. Vill så mycket men känner att jag sitter fast här medans alla andra utvevklas och går vidare i livet.. Känner att det har varit för mycket skit i mitt liv som missbruk, sjukdomar, svek osv att snart måste väl nått komma i min väg också..?

Alltså jag känner igen mig så mycket i det du skriver.. Man räcker typ inte ens till eller att man inte duger.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver och har precis som du varit inne i perioder där jag slutat ätit. Jag har även försökt skada mig själv vilket jag nu i efterhand ångrar så mycket för det är inte vört det. Sen var det även detta med föräldrarna, jag ville inte heller att de skulle veta, jag ville inte heller svika dem.. Men tro mig de vill ditt bästa och kommer att hjälpa dig och du väl tar dig mod att berätta. Kom ihåg att du är inte ensam och aldrig kommer att vara det. Detta problem är stort bland måbga utav oss unga men vi måste inse att vi är fina som vi är och jag kan slå vad, tusen gånger om, att du är en otroligt vacker och underbar människa på många sätt!

vet inte hur jag ska börja.. Jag har varit kär, lite till och från i en kille i flera år. Vi har känt varandra sen lekis (går nu på gymnasiet). Jag har alltid vetat att han är den rätta. Han och jag har sagt att vi ska gifta oss med varandra osv. Vi har i alla fall alltid hållit på lite smått med varandra, typ kramats i skolan, smsat och sånt. Men för någon månad sen träffades vi på en fest och där blev allt kaoz. Vi började strula och helt plötsligt var vi ensamma ute på en äng. Det var lite som en film typ, han lyfte upp mig i hans famn och vi skrattade och kysstes, men han ville ha sex med mig men jag ville inte ha det där. Han betyder för mycket för mig för att jag skulle ha det med honom bara en gång helt meningslöst lixom. Han berättade iaf att han varit kär i mig sen 5an och jag likaså..
Dagen efter festen snapade han att han ångrade allt och bara ville glömma det som hänt. Sen dess har han ignorerat mig i skolan och vi hat inte snackat någonting. Känns som allt är mitt fel, och allt jag vill är att vara med honom….Vad ska jag göra?

Jag använder knappt något smink. Visst har jag mina dagar men har lärt mig att jag ser bra ut ändå. Mitt tips är att använda mindre och mindre och gå dagar utan så att du själv vänjer dig när du ser dig själv. För jag tror att det inte alls spelar någon roll vad andra tycker, det är bara i ditt huvud. Tex som när Kim K färgade blont, det kom som en chock för det var något nytt. Man måste bara vänja sig vid den nya looken 😉 något jag brukar göra är att sitta framför spegeln eller ha mobilkamerakriget och bara titta på mig själv. Hitta vinklar du tycker ser snygg ut och va nöjd. Man bli en mycket säkrare person som inte bryr sig om andras åsikter.
Lycka till och kom ihåg, aldrig är du ensam!

Jag håller verkligen med. Jag har ca 4 vänner som jag BARA är med, har liksom inga andra. Jag umgås inte alls så mycket med dom på fritiden, det är mer dom som umgås med varandra. Det tycker jag känns jobbigt, att dom hela tiden umgås med varandra utan mig när jag enda är en del av "gänget". Jag känner mig inte så uppskattad och bekräftad som jag skulle vilja, för ärligt talat vill alla människor känna sig bekräftade, att man betyder nått för någon och att inte känna att man bara flyter med hela tiden. Och jag blir verkligen ledsen av att tänka på att jag inte har någon vän, en bästa vän, som man kan berätta allt för, vara sig själv till 100% med, inte känna nån press att man måste "prestera" för personen ska tycka om att vara med en OCH att kunna känna att man bara kan få VA. Jag SAKNAR verkligen det. Min senaste bästa vän var min tjejkompis som flyttade till andra sidan jorden när jag var typ 10 år. Så det var ju ett tag sedan.
Men detta är iaf något som tar upp mu kört tid i mina tankar, speciellt nu på sommaren då alla är med sina vänner och har kul, och hemma ligger jag och är ensam..

Tack för att jag fick skriva av mig, det behövdes, för detta tar kol på mig.
// 15-årig tjej

Ikväll ligger jag inne helt ensam i soffan och svettas istället för att festa med mina vänner ute i solen och bada. Jag lgger inne och tänker på hur jag ska kunna bli normal och bli människa igen. Jag är just nu en död människa. Hela min själ är död och det enda som finns kvar av mig är kött och ben. Min pojkvän var otrogen mot mig under flera månader,ljög för mig och prioriterade mig minst av allt i hela hans liv. Jag lämnade honom för att jag "förtjänar bättre". Dock saknar jag honom och har försökt få honom att vilja starta om med mig, men han vill inte ens säga förlåt för allt dumt han gjort mot mig..Han säger att det är bäst att han inte har ett förhållande med mig,så att jag ska sluta lida. Nu hr han en ny tjej,de har gått ut offentligt och han är världens finaste mot henne. Har inte hört något om otroheter. Jag är så grymt sårad, vad gjorde jag som förtjänade att få hans onda sidor? Varför får inte jag uppleva livet med honom länre? Jag har tillochmeed förlåtit honom fr allt elakt han har gjort för att få tillbaka honom,men han har henne nu…..allt gör så ont,känner mig så svag,ensam,oduglig?

Hej! Ibland känns det verkligen som att jag är helt ensam och att jag inte har någon att umgås med förutom min katt och min hund, detta märker jag av väldigt mycket på sommaren eftersom det känns som att det bara är jag som frågar mina såkallade kompisar om dom vill hitta på något, det blir jag väldigt ledsen av för man vill ju inte vara jobbig, och dessutom blir jag ledsen när man ser på både instagram och Twitter att många andra tjejer har flera tjejträffar flera gånger per vecka och detta gör att jag känner mig väldigt utanför. Visst att mycket kan vara inbillning men jag tror verkligen att många kan känna såhär någon gång ibland, även om man har många vänner betyder inte det alltid att man känner sig trygg, många gånger kan till exempel jag känna mig väldigt ensam då jag har folk runtomkring mig. Jag tror inte att folk tänker på det men det gör jag! Tack Ellinor för att du gör denna grejen, aldrig ensam!

Vissa människor glider man ifrån.. Det är hemskt men det är sant.. Ni borde sitta ner och prata om detta.. Det är hemskt att känna så om sin bästavän jag förstår det.. Men man måste prata om det… Berätta allt man har att säga…. Har hon en gång funnits där kommer hon nog alltid att göra det på något sätt!

Gör inget du kommer ångra. Hur klyschigt det än låter så kommer den rätta att komma. Jag lovar. Och som de andra skrivit, börja med att älska dig själv men framförallt börja uppskatta dig själv. Du är minst lika bra som alla andra och ingenting är omöjligt här i världen för dig!!!! Sedan kan jag lova att du inte är ensam, och det är absolut inget fel heller, det finns ingen utsatt ålder för något utan ta tiden som den kommer och gräm dig inte över det utan lev livet och njut av varje sekund. Du är bara 21 år en gång❤️

Detta ska du absolut inte behöva stå ut med hallå???? Våga ta kontakt med någon du litar på. Typ farmor? Morfar? Kusin? Moster? Kompisens mamma? Vem som helst. Berättar du så lovar jag att du kommer få den hjälp du vill ha. Din mamma ska älska dig, inte behandla dig orättvist och fel❤️

Vad skönt att nån känner samma som jag. Man känner sig inte ett dugg uppskattad och det är så jobbigt och se alla andra med sina bästa kompisar hit och dit när man själv inte har nån sån riktig nära vän, utan mer vänner som man kanske inte riktigt litar på osv.

Hoppas iaf att det ska kännas bättre för dig snart! <333

Ålder är bara en siffra. Känner du att du litar på honom och vet vem han ät tycker jag inte det är några problem. Men om du är tveksam eller tycker att något känns fel, prata med honom! Ni har varit tillsammans i 6 månader och han är 20 år. Han bör kunna ha en mogen len känslosam konversation med sin flickvän.❤️

Jag drömmer om han. Jag drömmer om soliga dagar med honom, promenader i solnedgångar längst vattnet och mass skit snack med honom. Söndagar i sängen, sena frukostar, ljusa dagar, mörka moln med honom. Hans armar och varma bröst runt om mig hela natten lång. Stunder med skratt, gråt, leenden och tårar med honom. Jag drömmer om en framtid som han inte ser….

Jag har bara gjort bort mig totalt. Det är mitt eget fel, det vet jag. Det är bara som att jag har blivit sårad av kärlek. Så många gånger nu, att jag liksom gett upp hoppet. Så fort en kille hör av sig så vet jag att han bara vill ligga med mig – inget annat. Det ör som att den typen av killar dras till mig. Jag tror dessutom att det går något rykte om mig att jag är så "lätt att få i säng", för det känns som att alla bara förväntar sig att jag ska gå med på att träffa vem som helst och skicka nakenbilder hipp som happ. Jag är så jävla trött på det, och framförallt är jag så JÄVLA sur på mig själv. Det är som en drog, uppmärksamheten man får. För trots att jag vet att den bara varar i några timmar så vill jag uppleva det om och om igen. Fan, va trött jag är på att vara tjejen som alla ligger med. Jag vill vara tjejen som NÅGON älskar, på riktigt.

Hela mitt liv har jag ständigt fått höra från min pappa att jag inte duger, att han är missnöjd över hur dom har uppfostrat mig, att jag är så jävla bortskämd och omogen. Från mina vänner och folk runt omkring mig får jag höra det motsatta. Jag vet inte själv vad jag ska tro längre, för att få höra från ens förälder att allt man gör är fel och att det aldrig duger, det sätter sina spår och det gör ont. I år tog jag steget och berätta om den psykiska ohälsa som jag lever med, men jag vågar inte berätta att det är pga honom jag mår dåligt. Men det gjorde min mamma åt mig, det jag då fick till svar från honom var att han är trött på att få höra från mamma att det är hans fel. Men hur ska jag själv våga säga det? Det enda jag vill är att bara bryta kontakten, jag behöver inte honom i mitt liv och så lite som han gör och tillför är det inte något jag kommer sakna. Att man från samhället får höra att man ska "ta vara på och prioritera sin familj" är något som gör ont i hjärtat bara jag tänker på det. Jag vet att jag är lycklig som har en mamma och pappa, till skillnad från många andra. Men det är inte lätt när ens förälder får en att må så jävla dåligt.

Jag är livrädd för att skaffa förhållande.

Mitt tidigare förhållande varade i 4 år, men jag var otrogen, det känns som att jag egentligen borde leva ut mitt singelliv ett tag innan jag går in i ett förhållande igen. För jag är rädd att jag är dum nog att göra samma misstag igen. Men samtidigt så trivs jag så bra i att vara i ett tryggt förhållande, och jag gillar den här killen jag håller på med väldigt väldigt mycket.
HJÄLP MIG

Jag har på senaste tiden börjat känna mig som mer och mer utanför. Efter x antal år som anorektiker och drabbad av tvångssyndrom kopplat till överdriven strukturering bl.a så blir det svårare för mig att göra allt som andra gör. Därför har jag börjat tacka nej till sociala sammanhang, har svårare att hinna med saker då jag har ritualer att utför med mera. Jag har även grov ångest, vilket jag kan få av att tacka nej till sociala sammanhang. Detta leder till en dubbelsidig ångest vilket leder till att vad än gör så mår jag piss. Jag vill kunna festa, glömma tiden på dygnet, supa sönder, men det går helt enkelt inte, jag måste ha kontroll. Livet går men jag hinner inte med.
Tack för att du gör detta, du äger!

Jag mår väldigt dåligt ibland. Lider av depression och har även ocd/tvångstankar. Har haft panikångestattacker 2 gånger också. Jag har haft självskadebeteende men har minskat betydligt mycket på det nu och försöker verkligen sluta.
Jag känner mig ofta väldigt ensam. Har inte så mycket vänner och har en stor familj och jag är barnet som sköter mig själv och därmed känns det som jag får ta all skit och det känns som min familj inte bryr sig om mig överhuvudtaget. Dom enda som bryr sig (ibland) är mina bröder.

Förutom att jag mår såhär dåligt så blir jag väldigt ofta arg på mig själv för jag vill inte må som jag gör. Jag vill vara lycklig, leva ett roligt liv, resa jorden runt och njuta av livet. Men sen hamnar jag i en depression igen och allt suger och jag hatar mig själv.
Jag älskar livet så extremt mycket samtidigt som jag hatar livet lika mycket…

Känner också precis så. Fruktansvärt jobbigt att alltid känna sig som det där extra hjulet som bara hänger på men inte riktigt är inne i gruppen. Men jag håller hoppet uppe om att träffa nya härliga individer.

Jag är gay. Vad är det som gör dom orden så skrämmande? Att acceptera det själv tog ett tag och jag har nått den punkt då jag vill kunna prata om det som om det inte vore någon big deal med mina vänner. Men jag vågar inte berätta. För även om dom har visat sig vara grymt accepterande när det gäller det mesta så kan man inte vara helt säker på att det inte kommer förändras. Visst, "om dom förändras pga det så är dom ändå ingenting att ha". Men det är ändå mina vänner, som jag älskar så mycket. Jag vill inte att min relation till dom ska förändras

Min pojkvän tar mig för givet och jag känner mig så värdelös

Känner verkligen PRECIS likadant. Gud, vi borde alla gå ihop och bilda vårat egna gäng. Är så sorgligt att folk känner såhär men samtidigt så skönt att veta att man inte är ensam.

förstår verkligen exakt hur du menar, det suger verkligen stenhårt!

Mitt ex och jag gjorde slut för 3 månader sedan och först hade vi ingen kontakt men sedan blev vi kompisar och nu dom senaste veckorna har allt varit som en dröm,. Badkvällar, sms och ord som man bara blir SÅ himla lycklig av. Man skulle kunna säga att vi var på g igen tills igår… Jag gjorde en sak som han blev besviken över (handlade om vilka jag var med, inga skumma människor utan mina kompisar) och nu vill han inte ha kontakt. Det är en sån sjuk liten grej att bli så arg över men jag bryr mig inte, jag bryr mig bara om att han inte vill ha kontakt med mig nu. Det gör mig så ledsen för jag älskar han.. O han älskar mig.. Jag bryr mig inte om att han är mitt ex, han gör mig lycklig och jag älskar honom och ALLT var som en perfekt film fram tills nu när allt krossades. Det är en sån liten sak att bli sur över men jag kan inte hjälpa det, han betyder för mycket för mig för att jag ska förlora honom igen.. Paniken växer i mig och rösten inom mig säger att jag har förlorat honom.. En andra gång.. På riktigt denna gång..

Hej! Jag är en snart 16-årig tjej som gärna hade velat dela med mig av något jag ganska ofta tänker på. Jag bor i en ganska liten stad, där det känns som att alla vet vilka alla är. Problemet är bara det att jag känner att jag vill ha nya kompisar som jag faktiskt kan vara 100 procent mig själv med. I min förra klass (som jag hade på högstadiet) gick det många ganska schyssta tjejer, men ingen som jag verkligen klickade med. Jag umgicks med dem i skolan och det funkade ju och så, men jag gillade aldrig det riktigt. Jag har en bästa kompis som jag verkligen älskar, och jag är såå tacksam över att jag har henne, men jag vill ha fler som jag kan umgås med! På fritiden är det nästan bara henne jag hade kunnat kontakta om jag hade velat hitta på något. Vi båda känner samma sak, men vi vet inte riktigt hur vi ska göra? Hur tar man kontakt med nya människor på ett bra sätt (särskilt i vår ålder)? Det känns så otroligt svårt då det känns som om personen man kontaktat bara kommer tycka att man är konstig som bara börjar skriva till en. Detta är så himla svårt.
Jag börjar gymnasiet i höst, och då är det ju nästan garanti på att man lär känna nya människor. Men jag vill kunna lära känna nya personer utanför skolan också! Någon som kan ge tips på hur man kan göra? Kram! <3

Jag vill bara kunna älska mig själv

Felicia om du ser detta, så heter jag "emmaasoderstroom" på kik. Tack för era svar, värmer så mycket att kunna prata med någon ❤️

du är värd det bästa.

Hej, jag är också 17 år. Kände exakt så som ni beskrive, för ca ett år sedan. Förra sommaren hade alla mina kompisar små dejter o en massa killar som stod o väntade runt hörnet. Men jag stod där helt ensam, och kände så som ni säger, kommer jag ens träffa någon? Mina kompisar o jag hade små tävlingar o så var det ofta de kom på tal hur många man hade strulat med osv, men då satt jag alltid där i ljög ihop något. Jag ville verkligen känna den känslan också, att någon annan än familjen o vännerna som skulle säga "jag älskar dig" för jag var så rädd att ingen älskade mig ordentligt. Men sen en dag, när jag slutade tänka på killar, på att hitta den rätta och istället börja älska mig själv, så kom han där en dag. Min soulmate, min nuvarande pojkvän. När ni väl slutar leta efter den där perfekta killen så kommer han istället dyka upp. Jag har aldrig varit så lycklig förut som jag är just nu, och den lyckan vill jag dela med mig av. En vacker dag kommer ni också möta den där perfekta killen/tjejen. Ta hand om er, lär er älska er själva. Kram

Alltså jag kan inte ens sätta ord på all smärta. Killen jag är kär i, han som betyder allt för mig, mitt ex, är tillsammans med någon annan tjej och jag klarar inte av att se dom lyckliga tillsammans för jag mår så otroligt dåligt över att det är över mellan oss och det har gått mer än ett år och jag klarar inte av det här. Vi höll på ett tag efter att vi gjorde slut men från ingenstans så blev han tillsammans med en tjej som han alltid brukade snacka skit om och nu har dom tydligen gjort slut och han har en hittat en ny medans jag fortfarande tänker på honom. Han har även förändrats en hel del, skaffat vanor som han hatade hos andra osv.
Jag har låtsats må bra hur länge som helst för att jag inte ville visa mig svag framför mina så kallade "vänner" för vi har bråkat massa och vill inte att dom ska se mig må dåligt för några av dom retades för att jag vad deprimerad och hade ångest förut, kanske har det nu också vet ej?? Orkar inte bry mig längre. Men märker att jag inte alls mår bra börjar gråta för vad som helst och är överkänslig har hållit undan känslorna så länge och det gör så ont.
Bråkar med min mamma typ hela tiden och det är så jobbigt för allt typ suger med tanke på att det är meningen att hon ska stå vid min sida och stötta mig men nej så går det ju inte.
Kom inte heller in på gymnasiumet jag verkligen ville gå på för att mina poäng inte var tillräckligt bra för att jag inte lyckades satsa tillräckligt mycket på skolan pga min äckliga depression som aldrig försvinner eller lämnar mig ifred. Mina "vänner" kunde komma in men inte jag och jag känner mig så värdelös och misslyckad kommer inte heller kunna komma in som reserv för det är så många innan mig alltså låter så jävla töntig som grinar över gymnasium, falska vänner och killar men ändå det gör så jävla ont och jag vet inte vad jag ska göra eller ta mig till. Tror inte ens någon kommer orka läsa det här men äsch skönt att skriva av sig ändå

jag har lidit av psykisk ohälsa i lite mer än ett år. Det hela började med att jag fick en massa våldtäktshot från killen jag var kär i. Jag kände mig smutsig och äcklig. Samtidigt som detta pågick mådde min dåvarande bästis otroligt dåligt, med ett grovt självskadebeteende, där hen var tvungen att åka in och sy flera gånger i veckan, jag hade mycket i skolan, kände mig ensam & otillräcklig, vilket jag fortfarande gör i perioder då jag inte umgås med någon. Jag har inte berättat för mina föräldrar än om detta (min psykiska ohälsa) & jag vet inte hur jag ska berätta för jag känner att det är dags att prata om det nu. Jag mår bara sämre av att låssas må bra. Har någon något tips?

Vet att jag kommer låta som alla andra och att det inte kommer låta äkta alls. Men jag har själv haft grov depression och panikångest så jag vet hur det är. Men gör små saker som du blir glad av i början. Är du sugen på choklad- ät det! Vill du bada? Gör det! Gå ut på en promenad med musik i lurarna när du börjar må dåligt. Börja med såna saker och fortsätt göra saker som du mår bra av i längden.
Släng alla rakblad, tändare osv. som du använder till självskada och bevisa för alla att du kan!!

Vet precis hur ont det gör när den man älskar är med någon annan, mitt ex har också en ny tror jag iaf, och det är även hans ex från innan mig, och det gör också att Jah känner mig så löjligt betydelselös och töntig för att jag är så jävla ledsen. Det gör så ont att få sitt hjärta krossat och vet att det kan vara svårt att få vänner som inte själva upplevt det att förstå, för har upplevt samma sak och man känner sig så himla ensam, men det är man inte, man får försöka att komma ihåg det. Kämpa på så ska jag också göra det, livet kommer att bli bra igen en dag.

Jag blev dumpad för ett halvår sen. Vet inte hur jag ska förklara allt jag känner, för jag känner så mycket fortfarande. Det går forfarande inte en dag utan att jag tänker på honom eller vårt förhållande. Vi var tillsammans i ett år och han var min första på så många sätt, och det är väl som alla säger att man glömmer aldrig sin första kärlek. Det går så mycket upp och ner, vissa dagar känns det som att det äntligen är påväg att bli bra igen och att livet faktiskt är värt att leva, men sen så är jag där på botten igen och då känns allt bara hopplöst igen. Oftast kommer dessa dippar när jag egentligen borde vara som gladast, när jag står där på dansgolvet med massa vänner och plötsligt bara får ett hugg i magen och bara vill bort. Söker även bekräftelse varenda gång jag är ute, för jag vet att när jag går från nattbussen efter en kväll som inte slutade med någon annan, så kommer tårarna att vara där igen, för det är då, när man lämnat drinkarna, vännerna och handen runt midjan som jag inser hur ensam jag känner mig och hur mycket jag önskade att han fortfarande fanns väntandes på mig. Vill bara vrida tillbaka klockan och få ligga i hans armar igen. Samtidigt vet jag dock att vårt förhållande inte var perfekt, men det är lätt att glömma bort det när allt bara gör så ont, så fruktansvärt ont. Tycker också att det är så orättvist att han kan gå vidare som att vi inte betydde något medan jag fortfarande ligger i fosterställning och gråter bakom stängda dörrar. Vet inte vad jag ska säga mer utom att det gör så ont, och till. Alla er som har lika ont som jag, vet finns så många som har klarat sig så vi kommer också att göra det, även om det inte alls känns så.

Du är underbar! Försök att låtsas som att du älskar dig själv och prata med dig själv som att du älskar dig själv. Först kommer det kännas ironiskt men sen kommer du förhoppningsvis tro på dina egna ord och börja uppskatta dig själv mer! KRAM!

Jag har under flera år känt mig värdelös och otillräcklig. Detta mycket pågrund av att jag under alla dessa år levt i ett förhållande som jag innerst inne vet är osunt för mig, men trots alla dessa svek och otroheter, kan jag fortfarande inte släppa taget om honom. Det känns som att det inte finns någon annan för mig och jag vet inte hur många timmar om dagen jag spenderar på att tänka på just honom. Jag vet att han tar mig för givet och jag vet att jag skulle må så mycket bättre utan honom i mitt liv, men det går inte. Det känns som att jag är heltfastlåst i det här och aldrig kommer att ta mig ut, för jag kommer alltid jämföra alla med den bra sidan av honom. Varför är det så lätt för honom? Jag står ju fortfarande här och dör för honom trots alla svek. Jag känner mig så värdelös och jag vill bara ta mig ut

fake it til you make it. Lyft på hakan, upp med blicken, gå rak i ryggen när du går. Du är så himla bra och om du inte tror på det själv så gör som den kloka människan som skrev före mig, låtsas! tillslut tror du på det själv. Håll huvudet högt och tro på dig själv, du är så mycket bättre än du tror! Kram

Jag har varit med om att vara tillsammans med ett riktigt pucko. Från början va allt bra, jag visste dock om hans rykten som player osv men det var svårt att ta in det när han var så snäll och kärleksfull mot mig. Vi hade det bra tills han började anklaga mog för att hålla på med andra killar vilket jag absolut inte gjorde. Han lyssnade aldrig på vad jag hade och säga och kallade mig hemska saker. Han åkte på fester hos andra tjejer istället för att vara med mig osv. Han till och med skickade bilder under tiden vi inte va tillsammans på han och andra tjejer som kysstes osv. Vihöll på till och från under ett halvår, jag vet att jag inte skulle tagit tillbaka honom varje gång men det är svårt när man har fått känslor för någon. Tillslut insåg jag vad jag höll på med och blev så arg och besviken på mig själv för att ha låtit det gå så långt. Jag bröt kontakten med honom helt och hållet och idag mår jag hur bra som helst! Jag har träffat killar som har varit djuktmycket bättre än honom! Han har försökt få mig tillbaka men efter att ha beslutat att jag verkligen förtjänar någon bättre var det ett lätt beslut att be han dra långt härifrån. Försök att bryta kontakten och inse att en underbar tjej som du förtjänsten underbar kille som älskar dig! Hoppas allt blir bra och slösa inte bort mer tid på honom 😊

Jag träffade en gullig och kärleksfull kille förra sommarn, som lärde mig att visa känslor. Han åkte utomlands ett halvår men vi behöll kontakten (nästa som par) och sa att vi skulle ses när han kom hem. Väl hemma vill han inte ha något förhållande. Jag blir krossad men efter månader hör han av sig och jag ser hopp. Vi skriver och ses när han ska hem en kväll. Sen igen på studentdagen går vi hem tsm.
Han är min första kärlek och jag gillar honom fortfarande. Vill umgås med honom.
Han vill vara vänner och hör av sig ibland. Vi har bara setts när han frågat och svarar inte ens när jag frågar. På studenten höll han om mig några sekunder flera gånger, tog mig på midjan som om han skulle kittla mig och sa att vi lär ses i sommar när vi sa hejdå. Jag frågade om han ville ses dagar senare, han svara inte.
JAG VET INTE VAD JAG SKA GÖRA?!? Utnyttjar han bara mig? Varför har han så blandade signaler? Kan jag umgås med honom som vänner eller borde jag radera honom? Borde jag säga något till honom? Pga det var första gången jag fick uppleva kärlek har jag svårt att inte tänka på allt vi gjorde och hur fin han är (/var)? Är han en dosch? Borde jag se honom som bra eller sämre kille?

Jag är den som alltid lyssnar men som ingen någonsin frågar hur man mår på riktigt tillbaka. Jag håller alltid allt för mig själv. Vet inte ens själv varför jag mår dåligt så varför ens försöka förklara för någon annan ifall frågan skulle komma.

Vet hur det känns,smärtan går över med tiden,det gäller bara att stå ut. Skriv din kik om du vill prata

Djupt inne i mitt hjärta förstår jag att mitt problem bara är en värdslig sak om 10 år, men ikväll känns det som ett betongblock ligger på bröstkorgen och gör det svårt för mig att andas och vara glad. För två dagar sen fick jag reda på att min pojkvän ska åka med sin familj till hans hemstad i minst tio dar. Chocken som kom och alla tårar som kom då går inte att beskriva. Utan honom mår jag dåligt, han är min bästa vän och vi har det så bra. Så himlans bra. Så varför ska han tas ifrån mig? Varför? Hallå, ser ni inte hur lycklig jag blir? Nu när allt är så bra? Mitt i sommaren? Bara sådär? Vi kommer inte hinna säga hejdå? Jag är inte redo. Nej, nej nej!! Inte nu, snälla!
Ingen kommer fråga hur jag mår, jag berättar inte om min dag för någon, jag kan inte slappna av på samma sätt utan honom. Idag är första kvällen och det gör så ont att veta att detta är bara början, jag har knappt någon kontakt med honom och jag känner mig så rastlös, hjälplös och galen på att bara vänta. Vänta, vänta och vänta.. Min plan är att jobba ihjäl mig nu, försöka träffa mina kompisar och på något mirakulöst sätt få dagarna att swischa förbi! Men ändå känns det som att något hela tiden trycker på bröstkorgen, jag kollar mobilen hela tiden IFALL han kanske kan höra av sig, man vet aldrig. Någon som är lika galet förälskad som jag och inte kan vara med den man håller kär mest i hela världen?

Åh 😡 känner så igen mog i dig! Skriv din kik om du vill prata ut!

Det är absolut inget fel på dig och du ska inte skämmas!

Jag orkade läsa detta och jag förstår att du har det jobbigt. Det är så svårt att komma över någon som man älskar, jag vet! Det låter så klyschigt men du måste ge det tid. Sluta följ han på sociala medier för att underlätta för dig själv! Det är så jobbigt att se alla bilder och texter på honom och någon annan han tycker om.

Depression och ångest är allvarligt och jag blir så otroligt ledsen över att dina ''vänner'' inte förstår det. Men jag är några år äldre än er och jag förstod inte heller innebörden av dessa när jag gick i nian, för ingen pratade om det då. När du börjar gymnasiet så får man träffa helt nya människor med olika erfarenheter och uppväxter. Förhoppningsvis träffar du människor som förstår dig bättre och kanske har varit med om det själva. Jag har själv lidit av ångest och jag vet hur värdelös man kan känna sig, hur konstig man känner sig. Att omringa sig med människor som förstår och accepterar en och bryr sig om en är verkligen nyckeln till att må bättre. Det har det iaf varit för mig. Alla hanterar saker olika men för mig hjälpte det att prata om det eller skriva om det, som du gör nu.

Jag tror att det kan vara bra att du inte hamnade på samma gymnasium som dina ''vänner'' då du kan få en ny chans att träffa riktiga vänner som du kan vända dig till.

Glöm inte att du är otroligt värdefull och det är inte fel på dig för att du mår dåligt. Kram!!

Helt sjukt att jag varit med om precis samma sak!!! Du kan prata ut med mig ifall du vill det. Min kik är Aamandaberglundd

Hej du som läser detta, och om du vet snälla hjälp mig vad jag ska göra. Jag gillar en kille, är inte kär men gillar honom absolut mer än vän. Problemet är att han gillar inte mig, inte minsta lilla. Jag kmr aldrig ha en chans med han. Det gör så jävla ont att veta att han aldrig kmr vara min och jag kmr nt vara hans. Jag vet nt vad jag ska göra? Vi går i samma klass och han kan vara jävligt elak mot mig, men han kan även vara världens snällaste kille som ger mig komplimanger och hjälper mig. Vet även att han snackat om mig bakom ryggen om att jag bara vill ha uppmärksamhet,tror att jag är något osv. Vi kmr gå i samma klass i 2 år till och jag vet nt hur jag ska klara dethär. Hur sms jag gå vidare? Hur ska jag kunna se han med någon annan utan att dö lite inombords..😞

Jag känner mer och mer att jag börjar få något slags "bekräftelsebehov", och det kanske är något man vanligtvis pratar om lite skämtsamt men för mig känns det otroligt otroligt jobbigt. På en fest/utekväll "behöver" jag flirta/hålla på med flera killar och just då känns det precis som det jag behöver. Men ångesten efteråt, typ dagen efter är inte ens nådig. Jag känner mig utnyttjad, äcklig och smutsig. Dessutom sårar jag vänner och andra på grund av detta och det känns som att ingen riktigt förstår mig. Jag tror att allt egentligen grundar sig i en dålig självkänsla eller ett sätt att fly från andra problem. Jag ser mig själv som en glad, positiv tjej men jag flyr ofta från problemen och det här är nog ett sätt att för ett tag få känna mig värdefull och uppskattad, typ.

Sluta inte med aldrigensam Ellinor, för fan vad det är bra. Och ni alla som skrivit här är så starka och så fina. KRAM <3<3<3

Kika mig! Har varit med om samma sak två gånger och känner igen mig. Kika mig aamandaberglundd så kan vi snacka.

jag är hon som alltid passar in. jag skrattar alltid och är glad, har många vänner och går på många fester. träffar killar, skriver med killar och går hem med killar. men det är inte så lätt. ni vet att man brukar säga att man aldrig är så ensam som mitt i en folkmassa? precis så är det. spelar ingen roll om jag kommer till en fest med hur många människor som helst, jag känner mig ändå helt ensam. det värsta jag vet är att ligga ensam hemma. hatar att vara ensam. jag är snart 20 år, bor och pluggar i uppsala så har ändå mycket att göra om dagarna. men det spelar ingen roll. mitt ex dumpade mig, för andra gången, för sju månader sen. och jag har aldrig känt mig så ensam som jag gjort de här senaste månaderna. så fort det börjar bli bättre kommer något annat och förstör, jag är trött på att må dåligt. jag vill känna att jag räcker till. jag vill känna att jag inte är värdelös. men så fort jag försöker prata med någon om det här säger alla att "men du har ju så många kompisar", "men du som alltid är ute och har kul" eller "men du har ju aldrig haft problem att hitta någon kille". men det handlar inte om det. det handlar om känslan inuti. det handlar om att mina vänner kan titta på mig och ändå inte se att jag är alldeles tom innanför allt det där glada och spralliga. snälla, hjälp. vad ska jag göra?

Om jag var du skulle jag ignorera honom. Ge inte honom en massa uppmärksamhet och försök t.ex att inte kolla på honom direkt nör han kommer in i klassrummet även om det kan vara svårt. Beroende på hur han svarar på ditt beteende så märker du om han är intresserad eller inte. Om han verkligen gillar dig kommer han att kämpa för det och om inte så måste du börja distansera dig själv från honom. Börja med att avfölja på sociala medier, försök att inte umgås i samma grupp som honom om det är möjligt och börja snacka så smått med andra killar. Du kan snacka med andra killar som vänner, det behöver inte vara på ett romantiskt sätt men att bara snacka med andra distraherar dig från att konstant tänka på honom. Att sluta gilla en kille behöver hanteras på nästan samma sätt som ett uppbrott. Kram & lycka till! <3:)

Du sätter ord mina känsslor verkligen, känner EXAKT samma och det är så skönt att man inte är ensam om det.

Jag har också blivit osäker på min kropp sen jag fick bristningar och det känns som att det bara blir mer och mer. Visst, jag är inte trådsmal men varför ska just jag få massa fula, lila streck över rumpan och höfterna som får mig att känna mig usel? 80 kg och 166cm låter inte överviktigt i mina öron och jag är bombsäker på att du är världens finaste tjej i vilket fall. Lycka till med killen och allt annat i livet. xoxo

Är en 16årig tjej, vet inte var jag ska börja.. Jag mår så jävla jävla dåligt, jag lider av såkallad ätstörning uns och får behandling för der. Har varit sjuk allt för länge men fått hjälp nu i 5 månader. Visst har det blivit bättre då jag äter mer osv men upp i vikt tänker jag ALDRIG. Jag har ätstörning uns pga att jag inte är "tillräckligt" underviktig för att få diagnosen anorexia/ortorexi. Jag vet ärligt inte hur jag någonsin ska kunna bli frisk. Jag vet att jag inte borde sträva efter att bli sjukare men jag vill aldrig bli frisk om jag inte ens varit "tillräckligt sjuk". Jag hatar livet, jag hatar allt, jag hatar att -10 kg inte kommer att bli fler. Äta äta äta, inte kunna äta ute, inte få umgås med vänner hur jag vill eller sova över. Alltid missar man en måltid som föräldrarna vill se till så att man äter. Jag vill bara bli smal för allt jag ser är fett. Varför ska jag äta när jag är fet? Är det någon annan som har liknande erfarenhet? Vad gör jag, vad gör man? Hur ska jag ta mig ur detta helvetet när det är jag som är helvetet?

Jag känner mig oälskad och är fan inte värd ett piss

Vet precis hur det känns. Har ett bättre liv än många andra, otroliga vänner, familj nära och kära så varför mår jag ändå dåligt? Känner också igen mig i att alltid finnas för andra men aldrig själv riktigt bli hörd eller förstådd. Hur mår du egentligen? Försök förklara <3

Hur mår du?❤️

Jag kände precis samma sak under en lång tid, jag har inte gått osminkad en enda dag till skolan i högstadiet. På senare tid har jag börjat inse att det är såhär jag ser ut och försöker vara stolt över det men det är svårt. Färga ögonbrynen är ett bra tips som iallafall hjälpte mig som konstant var i behov av en ögonbrynspenna. Ha det bra! xoxo

Hej! Ville bara säga att jag också känt som dig. För mig började det med att jag gjorde slut med min pojkvän som jag älskade så otroligt mycket och fick mig att känna mig värdefull. Efter vi gjorde slut kände jag bara att jag ville träffa nya killar och gå ut på klubbar för att få bekräftelse att jag var värd något. Jag har alltid haft en dålig sjävkänsla och har inte kunnat älska andra för jag inte kunnat älska mig själv.

Jag lyssnade på deras podcast igår "fake it til you make it" och det var så grymma tips.

Jag tycker du ska börja tänka igenom dina "problem" och lägga tid på det i ditt liv som är viktigast , tänk också på att det är din hälsa som kommer först! Det verkar som
Något fått dig att få bekräftelsebehov och tänk på att göra det som
Du vet lättar upp din självkänsla.
Kram / någon som känner som du

JAG GÖR EXAKT LIKADANT! Du förstår inte vilken lättnad det är för mig att veta att jag inte är ensam! Det är som att man endast duger när man är full. Jag vill ha bekräftelse från killar, det känns bra då i stunden, det känns som att man duger och att någon faktiskt vill ha en.Men dagen efter är jag orolig vad andra ska tycka om mig, att jag är slampig osv. Har gjort bort mig så mycket på fyllan och jag har så sjukt mycket ångest. Mina kompisar tycker jag är för desperat och borde tänka mig för.

Men vet du vad?? Vi är värd mer! Vi duger och är så jävla bra att vi inte behöver denna bekräftelse från andra. Men å andra sidan, vem bryr sig? Är man singel så flörta på! Hångla med killar, gör vad fan du vill! Varför krångla när man kan hångla

Du är verkligen inte ensam om detta och det är så skönt att veta att inte jag heller är det! Jag tror och hoppas att det blir bättre snart.
Stor kram på dig!

❤️

Hoppas att du inser vilken fin människa du är, du är inte värdelös nånstans. Det kan vara förjävligt svårt men jag hoppas innerligt att du kommer över dina komplex, kämpa! xoxo

Jag är snart 19 år och jag känner inte att jag har några vänner. Jag har min pojkvän men hans vänner är ju hans?! Jag blir nästan aldrig bjuden någonstans och jag vet inte vad jag gjort för fel. Ibland passar jag och ibland inte. Jag önskar de kunde skrika rakt ut vad det är som gör att jag nästan aldrig blir bjuden, så jag kan ändra mig. Men samtidigt, vill man ändra sig? Vill man inte vara med sådana som gillar den jag är? Jag vill ha tjejkompisar som accepterar mig ocj vill ha med mig. Men jag bor i en småstad så det är inte lätt. Jag hoppas att högskola eller jobb kommer rädda mig.

Relaterar. Jag vill också känna mig speciell, vara den som man slänger en extra blick på bara för att det är hon. Hon som alla vill vara med eller se ut som. Hon som får uppmärksamhet utan att hon ber om det. Låt mig vara henne om så bara för en liten stund, för att få veta hur det känns att vara omtyckt och bekymmerslös.

14 år gammal och 1,75 lång, blivit förfrågad om modelljobb och tackat nej. Varför? jag vill göra så mycket annat med mitt liv än att sitta feamför en kamera! Visst det var kul och alla trodde jag skulle tacka ja, men jag blev knappt glad över förfrågan.
DEt har har ALLTID suttit i mitt huvud att jag är ful, stack ut från mängden med min längd om hatade det och där är ännu en andledning till varför jag tackade nej.

jag har under flera månaders tid varit intreserad av en kille och har haft ett sort intresse för honnom ,vi har små skrivit några gånger men sedan slutat helt och sedan fått upp kontakten igen. Vi har även sätt utanför skolan en gång men då med flera kompisarJAg har mått extremt dålugt under den tiden för att jag har tänkt att han aldrig vill ha en ful smal och två år yngre tjej. han har prata ofta med min bästavän om att han tycker jag ör en söt och snäll tjej och vissa gånger visar han stort intresse och vissa dagar visar han mindre intresse.
Jag vet inte vad jag ska göra jag är enotroligt osjälvsäker person och hatar mig själv så mycket och vill ändra på det.hjälp mig

ursäkta för stavning och så kanske inte är den bästa/K

Under nian blev jag prioriterad längst ned av alla mina "vänner" i skolan och utfryst i kompisgänget. Vårterminen var värst, jag gick hem med gråten i halsen aldeles för många eftermiddagar efter en dag i skolan när jag knappt har haft någon stt vara med. jag har aldrig känt mig så oälskad. När folk jag hade varit bra vänner med helt plötsligt började frysa ut mig och behandla mig som om vi knappt kände varandra längre

. Just nu ligger min självkänsla i botten och jag har en sådan ångest hur det ska gå när jag börjar gymnasiet efter sommaren. Jag är så otroligt rädd att jag ska bli behandlad på samma sätt. Är det någon som har gått igenom något liknande och vet hur man ska tänka och på något sätt lägga det bakom sig? Eller bara om det när någon som känner igen sig i min situation?

Jag blev dumpad för ett halvår sen, vi var tillsammans lite mer än ett år och ja han var min första på så många sätt, min första riktiga kärlek. Till en början kunde jag stänga av allt, kände ingenting, varken sorg eller lättnad utan helt tomt av känslor. För jag ville inte släppa och låta mig själv känna den smärtan som inte ens går att sätta ord på det gjorde helt enkelt för ont, han var mitt allt och helt plötsligt valde han att lämna mig utan anledning. Men till slut kom sanningen ikapp mig att han verkligen har lämnat mig, att jag inte längre hade honom som min trygghet. Till en början kändes det som att jag var påväg att dö, helt seriöst, det kändes som att mitt hjärta hade krossat i 1000 bitar. Det gjorde så ont. Jag gjorde allt för att jag skulle få tillbaka honom, till och med va hans kk. Men tillslut klarade jag inte av att han bara utnyttjade mig.. Så efter en tid sa jag ifrån och jag hade iinte hört något från honom på flera veckor tills jag fick reda av en vän till honom att han hade skrivit och hållt på med en som jag kunde lita på till 110%! Alltså min enda bästis. Och ja jag har pratat med henne men hon förnekar. Ja den sveket av vännen gör nästan ondare än att bli dumpad kan jag meddela.

Mina föräldrar är skilda sedan 5 år tillbaka. Nu är min pappa tillsammans med sin tjej som är 25, han är 50. (!)
Hon har problem psykiskt och ekonomiskt. Kronofogden har varit inblandad. Lever på bidrag medan pappa jobbar ihjäl sig. Nu väntar hon barn. Jag är alltså 19 och ska få ett syskon. Oplanerat. Fast de inte har råd egentligen. Pappa glömde min födelsedag i år. Han ringde mig på dagen och precis innan jag svara så tänkte jag "han vet inte vilken dag det är".
Det visade sig att han behövde låna 1000 kronor, som händer rätt ofta. Jag får alltid tillbaka pengarna men en vuxen människa ska väl inte låna pengar av sin tonåring? Utan ens ett grattis. Han skrev senare på Facebook för då såg han det där. Sen ringde både han och hans flickvän, utan att jag svarade för jag kände att jag inte hade klarat det.
Nästa gång vi prata fick jag inte ens en ursäkt, frågor om dagen eller mina presenter. Har fortfarande inte fått någon present av han, jah bryr mig inte om det materiella men tanken som räknas.
Dessutom har han flyttat från södra Skåne till Norrköping enbart för henne.
Vi pratar på telefon en gång var tredje vecka kanske? Om ens det.
Jag har haft funderingar på att säga upp kontakten men vet inte om det är det rätta.
Kommer man inte ihåg sitt första barns födesledag, varför skaffa ett till.
Jag tycker om hans flickvän hon är snäll och så, så detta är inte pga henne.
Vet inte vad jag vill få ut av att skriva detta men kände att detta va det rätta stället ändå.
Bästa Ellinor <3 Kram!

Vill så jävla gärna ha en normal pappa som bryr sig om mig och som frågar hur jag mår
Jag vill så jävla gärna kunna känna att jag kan vända mig till min pappa oavsett vad det är.. jag kämpar & kämpar för att hålla min och pappas relation levande, och får alltid höra från folk runt om mig 'det kommer bli bra, tids nog' det är därför jag fortsatt kämpa, men jag har insett nu, det kommer inte bli bra. Jag kämpar för ingenting, jag får ingenting tillbaka.
Det är bara att inse, min pappa vill inte ha mig.
Jag är så trött på att låtsas hela tiden. det är inte så lätt att vara glad, när man precis insett att man har en pappa som inte vill ha en.. Jag har precis insett att jag har en pappa som inte är stolt över att ha mig som dotter, jag har en pappa som inte bryr sig om hur jag mår..
För ett tag sen fick jag för mig att jag var en stark person, men just nu känner jag mig svagare än någonsin, jag är så jävla svag

Jag var en gång typen som aldrig kunde hålla tyst i klassrummet, pratade mest och hittade på galenskaper. Jag brydde mig inte så mycket utan sa vad jag tyckte och tänkte. Den personen är jag inte idag. Långt ifrån. Idag är jag den tysta som aldrig säger ifrån eller är högljudd. Jag vågar inte ens räcka upp handen på lektionen. Jag känner mig så svag. Ni undrar säkert, men varför då? Vad hände? Det ska jag berätta. Jag var bland de populäraste i klassen tsm med två andra tjejkompisar. Av ngn anledning bytte jag kompisgäng till ett "lugnare" och "tystare". Ni fattar. Jag påverkas också och tillslut var jag också en sån där tyst jävel som man knappt märkte av. Idag känner jag mig så ensam. Jag har inga gamla vänner kvar pga onödigt tjafs som blev en stor grejj. Det som känns jobbigast, är alla förväntningar. Jag är hyfsat poppis, men ändå inte. Mina "vänner" är väldigt omtyckta och populära. Jag känns bortglömd. Jag förväntas ha många och nära kompisar men det har jag inte. Känns som jag inte hör hemma någonstans. Ofta är det tjejgäng som brukar hålla ihop. Det känns som jag har en fot i varje gäng. Ni vet, gäng som man känner och kan prata med, men som aldrig låter en vara med eller blir aldrig inbjuden när de ska göra något. Ni vet, sånna där som man skälv måste höra av sig till om man vill att ngt ska bli av. Så kluven. Så trasig. Och så jobbigt läge, för mig.

Du är inte ensam. Har också haft en bästa vän som jag förlorat. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer få den gemenskapen med någon igen. Men försöker hålla hoppet vid liv! Vi är fortfarande unga och det finns så många människor vi inte träffat än! Kram

Jag är 15 år, bor i ett litet samhälle och det här är också mitt fjärde år som singel. Jag längtar ihjäl mig varje dag efter att ha en pojvän, sommarflört, whatever som ger mig lite mer kött på benen när det gäller kärlek. Jag var i din situation med en kille för ungefär ett halvår sen, vissa dagar kände jag att det vore kul om det blev nåt och vissa dagar kände jag att det är det är lättast om vi bara är vänner. Men på nåt sätt var det för sent för att gå tillbaks till vänner-stadiet. Vi sågs några gånger men tillslut rann det ut i sanden och i efterhand är jag av olika anledningar glad över det. Jag tycker absolut att du borde satsa om du tycker att det känns rätt! Om ni har gemensamma vänner kan det kanske vara lättast att ses i grupp första gången, annars är det bara att ta mod till sig och fråga om ni ska ses, typ "hej! har du lust att ses nån dag? jag tänkte att vi kunde…". Nu på sommarlovet är det perfekt att hitta på någonting, ta en promenad, cykla och köpa glass, åka till stan och fika, bada etc och under terminerna är ju plugga världens bästa ursäkt. Lycka till! xoxo

Har ni sett filmen The DUFF? Kort beskrivning, handlar om en tjej som är gängets "DUFF". Ja, hon den där som alla killar ställer frågor om hennes kompisar till. Hon är lätt att fråga grejer om hennes snygga kompisar. Hon är den i gänget som får sina kompisar att se bra ut. Någon som känner igen sig? I do. För jag är DUFFen i gänget. Jag har dessutom så jävla svårt för att prata med folk jag inte känner, speciellt killar. Vet liksom inte vad jag ska säga. Såhär är det, jag kan jättemycket om en sport. När jag kollar på den och killar sitter med vågar jag ändå inte säga ett ord för att jag är rädd att säga fel, speciellt om dem spelar den sporten. Är så osäker i mig själv och allt jag gör. Känner mest att hade jag sett bra ut så hade jag inte varit så osäker.. Någon annan som har upplevt samma?

Får dessutom inga killar, och när jag väl håller på med någon slutar det alltid med samma efter ett tag. "Jag vill bara vara vänner" heter det. Ger snart upp på kärlek och sånt. Ser ingen mening med det, för det är ändå alltid samma varje gång. Finns liksom killar i staden där jag bor som jag inte skulle tacka nej till att ha förhållande med, om man säger så. Men det känns som att dem har dömt mig innan dem ens har pratat med mig alls (liten stad dessutom, värsta som finns).

Älskade du. Du är PERFEKT, vacker och underbar precis som du är. Låt inte dig själv eller någon annan tro motsatsen! Förstår att det är svårt nu men allt kommer att bli bra i slutändan, jag hejar på dig.❤️

att frysa ut någon ur ett kompisgäng sådär är bland det värsta man kan göra som en "vän". det är ganska ofta sådant händer utan någon direkt anledning, spec. tjejgäng generellt letar alltid efter drama eller någon att hata på, tyvärr. Försök lägga det bakom dig, jag vet att det är svårt. men det är inte några du vill umgås med, de är elaka och du förtjänar bättre. Om du har andra vänner, umgås med dem, med din familj o ha kvalitetstid med dig sj. NJUT! försök inte att ha ångest.
gymnasiet är läskigt för alla, även den med ett skyhögt självförtroende. men det kommer gå bra!! du kommer träffa massa nya människor som inte kommer vara som dina gamla, elaka, kompisar. folk växter upp ju äldre man blir, när jag gick i 9an, var det mycket liknande drama som du beskriver, folk insåg inte konsekvenserna av deras handlande. men det blir bättre med tiden – folk växter upp. då är de tjejerna som frös ut dig som får skämmas !
Allt kommer ordna sig, men kom ihåg att om du mot förmodan inte skulle vara nöjd med ditt gymnasieval (linje, klass vad som helst) prata med din syv och BYT! <3 lycka till hoppas det var till någon hjälp

Har varit i nästan exakt samma sits som du och var helt säker i flera månader/år på att jag och en viss kille var "meant-to-be" och bestämde mig flera gånger för att "glömma" honom (då han även va en av mina vänners ex…) men föll ändå tillbaka i samma spår om och om igen. Jag träffade/skrev med under denna tiden andra killar men han hade ändå alltid en speciell plasts i hjärtat. För att göra en lång historia kort träffade jag helt random en kille som jag idag är tillsammans meed och är lyckligare än någonsin. Är så kär och har faktiskt insett att det jag kände för den första killen inte alls går att jämföra med detta jag känner nu. Vet inte riktigt vad jag ville säga med detta men, det finns andra killar, bättre killar som passar dig perfekt. Jag tror du ska försöka släppa denna kille helt, och kqnske blir det ni i framtiden ändå, om det är menat så kommer det bli. Krqm

Mina vänner och min familj tror att alla mina blåmärken, sår och min stukade handled är från cheerleadingen… det är inte sant någonstans och jag vet inte hur länge jag orkar gå och bära på hemligheten att jag är livrädd för personen som en gång varit mitt liv..

känner igen mig så mycket, har jättelätt att prata med killar i grupp men såfort man ska /har bestämma /bestämt att man ska träffas blir det så läskigt 😡 fast egentligen vet jag att allt sitter i huvudet! killen är ju intresserad av dig, försök! de kan ju bli något underbart !!!!

Jag är en tjej på 17 år, efter sommaren börjar jag andra året på gymnasiet. Jag trivs superbra i skolan med lärare och klasskamrater men känns mest som att jag är den som hoppar mellan alla "grupper" som finns i klassen/på skolan och jag kan inte riktigt komma in ordentligt i något gäng vilket gör att jag ibland kan känna mig så otroligt ensam, speciellt när de sitter och drar interna skämt men också då jag inte har någon/några jag umgås med utanför skolan, blir aldrig inbjuden till saker som mina vänner ska göra vilket får mig att känna mig extremt ensam. Har även tappat kontakten med de flesta av mina vänner från grundskolan och har nu endast ytliga kontakter. Men vet inte hur jag ska göra för att kunna skaffa riktiga vänner? Har väldigt svårt att veta vad man ska prata om när det är så ytliga vänskaper och man inte riktigt vet var man har sina s.k vänner… Samtidigt har jag en ganska dålig relation med min mamma just nu sedan ungefär 4-5 år tillbaka då hon blev tillsammans med en ny kille och de flyttade ihop. Jag blev behandlad som skit av honom och flyttade tillslut hem till min pappa på heltid istället för flytta mellan mamma och pappa, detta i ca 1,5 års tid tillslut insåg mamma att jag antagligen aldrig skulle flytta hem till henne igenom så dem flyttad isär men dem träffas fortfarande och det känns som att mamma prioriterar honom framför mig och min syster vilket får mig att känna mig oälskad och bortprioriterad av min egen mamma. Allt detta får mig att känna mig extremt ensam och jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli bra. Jag lever just nu i min egen lilla bubbla och de är väldigt svårt att ta sig ur den när man känner sig så ensam.

om ni inte bråkade om något allvarligt så tycker jag att du ska höra av dig. jag och min bästa vän återförenades efter att inte ha pratat med varandra på ett helt år efter ett bråk som egentligen var ganska meningslöst… ångrar inte en sekund idag att jag hörde av mig, och även om vi inte hade slutat som vänner, så hade jag iallafall burit med mig känslan om att jag gjorde allt jag kunde! 😊 lycka till

Jag är så trött på att må dåligt. Jag önskar att all min psykiska ohälsa, depressioner och den ständiga ångesten jag lever med försvann. Jag önskar att jag kunde få känna mig lycklig, längre än några timmar åt gången. Jag önskar att pappa blev nykter en gång för alla och att farmor inte alls blev dement. Jag önskar att jag inte hade så lätt att må dåligt och jag önskar att min framtid ska bli ljusare, jag längtar efter lugn och lycka, tillsammans med de jag faktiskt älskar. Men det är svårt, så förbannat jävla svårt men har jag klarat mig ända hit kan jag klara vad som helst!

Jag har varit tsm med min kille i snart två år och vi har haft det väldigt bra osv, men på sista tiden tror jag att mina känslor svalnat och jag bryr mig inte lika mkt, och så som vårar förhållande är nu är inget förhållande. Tror jag borde göra slut men vågar inte för han har varit en så stor del av mitt liv länge och förändringar är det värsta jag vet. Men samtidigt så när jag träffar andra snygga/trevliga killar känns det ibland som chanser passerar. Och så ska jag verkligen inte tänka i ett förhållande.. Men är rädd att jag ångrar mig om jag gör slut, och då aldrig kommer få tillbaka honom, som så länge betytt så mkt. Jag älskar ju verkligen honom, men vill kanske leva singellivet och träffa andra… Blev nyss såå glad när en annan kille skrev och det ska jag ju inte bli.. VAD SKA JAG GÖRA, snälla snälla säg åt mig vad jag ska göra för har funderat själv nu i 3 månader och har inte kommit fram till NÅT

Kan relatera. Jag har alltid varit A-barnet, storasystern, den "duktiga flickan" men jag är trött på det, vill också kunna ha kul och balla ur. Jag har lyckats hålla kvar några gamla vänner och har skaffat några nya men det är inte särskilt många som jag faktiskt litar på. Jag tycker också att det är konstigt eftersom jag är en social och öppen tjej. Jag längtar efter gymnasiet och att få flytta och börja om på nytt. Hoppas att du mår bättre snart, nu vet du iallafall att du inte är ensam. xoxo

Gällande gäng i skolan, skulle jag säga att du till 100% är med dom du trivs bäst med, har roligast med och de du kan vara dig själv med. I högstadiet hoppade jag också runt bland gängen och var liksom aldrig inkluderad till fullo, även om jag var vän med alla. Så att verkligen umgås med något gäng hela tiden kan säkert få dig att bli en del av det helt. Många tycker att det är bäst att kunna umgås med alla och inte ha ett fast gäng, men när jag började gymnasiet fick jag ett fast gäng och det är det underbaraste. Så mitt tips är att hänga hela tiden med dom som du trivs bäst med. Styr själv upp något kul med dom?? Lycka till!! PUSS du är värd det bästa!!!! <3

Jag önskade att du bara kunde skriva till mig, känner exakt samma sak!

det är som att jag har skrivit det där, känner exakt samma. vågar inte berätta vissa saker längre pga att jag tror att hon kommer döma mig då, hon har börjat ljuga för mig och verkar inte vara glad för min skulle längre. så tråkigt, jag valde att sluta höra av mig under en period för att sedan ignorera det faktum att vi glidit ifrån varandra från första början. vet dock inte om det är att rekommendera, tror att det är bäst att vara ärlig från början och ta upp problemet. nu "kan" jag inte längre ta upp saker som hände för månader sedan ….. lycka till

Ibland känner jag mig stor och klumpig och ibland känner jag mig liten och värdelös.
Ibland älskar jag livet och ibland gråter jag mig till söms.
Ibland är jag omringad av folk jag tycker om och ibland är jag alldeles, alldeles ensam.
Ibland håller jag saker inom mig och ibland skriker jag tills rösten spricker.
Ibland tänker jag att det kanske är värt det. Det kanske är värt att må dåligt för att få uppleva dom där stunderna när jag mår riktigt, riktigt bra.

Jag är en tjej på 16 år. För ett år sen lite drygt fick jag anorexia, sedan dess har jag levt i ett helvete rent ut sagt. Allt började med att jag var missnöjd ned mig själv, jag började istället hata mig själv. Jag började skära mig, först på armarna sedan på resten av kroppen. Jag började svälta mig själv, jag ville gå ner i vikt. Jag har alltid varit väldigt undernärd, men jag tyckte att jag var tjock. I början gick jag ner extremt mycket i vikt men jag är fortfarande inte nöjd, lite till. Min idrotts lärare såg detta på mig, han såg att jag var nedstämd, att jag hade gått ber i vikt. Han började prata med mig, frågade hur de var, han fanns dör för mig. Men när vi hade simning i skolan, såg han på min kropp, mina sår och ärr, det ledde till att han skickade mig till kurator och skolsköterska, och jag var även under ständig övervakning av lärare på skolan. Klasskamrater började undra vad som hände med mig, jag stängde ut alla. Jag pratade inte, försvann i mängden. Gömde mig. Jag började få självmordstankar, ville inte finnas mer, ville tina bort, bli så smal att jag försvann.
Idag är jag fortfarande inte frisk, jag kan göra allt för att gå det extra steget för jag vet att det kan göra skillnad. Jag har ett mål. Och det ska jag uppnå, men djupt inom mig känner jag att jag någon dag vill slippa detta. Att jag kan få bli frisk. Att överleva till den dagen. Men vissa dagar är svarta, där det enda man ser är svart, mörker och döden. Men jag har mina bästavänner och Gud som hjälper mig genom detta. Som stöttar mig, får mig att se den lilla livsglädjen.
Och jag vill inte att någon människa på hela denna planet ska leva det helvete jag lever. Denna sjukdom kommer aldrig försvinna, men den kan minskas, när jag är fri från anorexia ska jag hjälpa alla människor jag bara kan. För jag vill inte ens att min västa fiende ska behöva känna den smärta jag känner varje dag, varje minut och varje sekund.

När jag började 7an fick jag diagnosen deprimerad efter att upplevt många trauma händelser under min barndom, skickades runt till psykologer för att få ett normalt liv igen som dom sa till mig. Därefter slutade jag på det eftersom min ilska över att folk sitter och säger saker om mitt liv, inte gick att hantera. Klarade mig ett halvår där efter orkade jag inte mer och slutade med att jag gjorde skolan hemifrån. Började 9an lite gladare men hände en händelse om gav mig grov ångest så slutade prata med folk och mina lärare och föräldrar skickade mig till nya psykologer.
Under dessa 3 år har jag varit fruktansvärt rädd för att något mer jobbigt ska hända jag har varit livrädd att bli ledsen för det gör så ont, det gör inte bara ont att gråta utan det gör ont i hela huvudet och i halsen men framförallt gör det ont att leva. Jag är inte den personen som har gjort att det har blivit fel utan har mest utsatts för trauma händelser och efteråt försökt att fly från verkligheten men de kommer alltid ikapp oavsett! Hur mycket man än försöker att fly så kommer det ikapp och när det gör så kommer det vara fruktansvärt! Men samtigt måste man kämpa vidare i livet, det kommer alltid komma saker som är värre och saker som är bättre, livet har sina underbara stunder faktiskt!
Nu till hösten börjar jag gymnasiet och ska då försöka få bort allt det jobbiga och satsa på skolan för varför ska jag misslyckas pga något jag inte har skapat och framförallt inte kan styra?

Jag hoppas att alla ni som kommenterarat får det bättre i framtiden! Godnatt!

det är på riktigt farligt att enbart äta 500 kalorier / dag. försök prata med något i din omgivning om hur du känner, en nära vän eller en förälder. helst en vuxen. eller ta kontakt med bris eller bup. jag försår hur det känns att känna ett äckel över sitt utseende, men sånna vanor som du beskriver kan göra att man hamnar i en ond spiral och hamnar i depression eller får psykiska sjukdomar. du verkar inte må bra, be om hjälp!! det finns mycket hjälp att få <3

hur kontaktar man dig 😃 tog också studenten i år !

känner igen mig sååå mycket. kanske är samma tjej haha

Känner precis likadant, allt känns hopplöst just nu. Jag har ångest för att det känns som att jag slösar mina tonårsår med att inte göra ett skit. Jag är snart 17 år och har heller aldrig haft ett seriöst förhållande, aldrig kysst någon eller haft sex. Folk säger att det inte är det viktigaste och att man kommer hitta den rätte snart och blablabla, men när är det då? så känner jag. NÄR kommer jag att hitta den rätte och känna mig älskad och stärka självförtroendet??

DU är inte ensam, vi två är inte ensamma om detta, det finns flera där ute som har det likadant, men jag förstår precis hur du känner. Hoppas det känns lite bättre att veta att du inte är ensam!

Skrev en lång kommentar som inte gick att publicera, så jag skriver en mer kortfattad version istället.

Jag har länge haft hjärnspöken och tvångstankar som har sagt åt mig hur ful och dålig jag är. De har även sagt att om jag inte gör det här eller det här så kommer något hemskt att hända osv, osv. När skolan satte mycket press på mig för cirka 1,5-2 år sedan så fick jag ångest, mer ångest än tidigare. Jag grät ofta framför spegeln ofta och hittade bara fler och fler fel på mig själv och min kropp. Jag gillade ingeting. Det gick så långt att jag i julas gick in i en typ av depression, jag hatade precis allt med mig själv, jag stängde av världen och var omringad av skolarbeten. Jag träffade inte kompisar och burrade hellre upp mig i soffan framför TVn eller med en bok i handen. Ätstörningar började leta sig fram hos mig och jag tänkte konstant på vad jag åt, detta är med mig även idag. Jag håller hela tiden koll på vad jag stoppar i munnen, jag tänker på exakt när jag ska äta vad för att magen inte ska jäsa, jag vill ha en plan och snygg mage till stranden. Jag vet hur jävla sjuk jag är men det går inte att ändra. Jag äter nyttigt och tränar 5 ggr i veckan, men prestationsångesten är än kvar hos mig, jag vill bara bli nöjd med mig själv.

Jag har aldrig haft ett seriöst fysiskt förhållande med en kille och jag tror att det kan göra saken ännu värre, jag är snart 17 år och jag tror att om jag bara hittar den där speciella personen som kommer älska mig, så kommer mitt självförtroende att stiga en aning. Jag har alltid haft dåligt självförtroende och det skulle vara SÅ UNDERBART om jag någon gång kunde känna att "Ja, jag är fin.". Flera gånger händer det även att jag början undra varför mina kompisar ens vill vara med mig när de är så otroligt fina och trevliga, men jag är raka motsatsen? Fattar inte, och ibland känns det som om ingen annan förstår heller.

Men åh snälla rara hjärtat, jag förstår att det kan vara svårt men du måste berätta för någon, för din egen skull och för att det inte ska bli värre! ♡♡

Får ofta kommentarer om hur smal jag är, hatar det. Ja, visst är det ett av idealen, men vad får dessa människor att tro att det är okej att kalla mig smal?? Bara för att det är ett av idealen??? För att det är något alla strävar efter?? DÅ ska jag tala om att, D E T S U G E R. Det suger. Jag ser en spinkig äcklig människa i spegeln, som samtidigt har en för stor mage för sin slanka, beniga kropp. Vad fan är felet, jag tror samhället är en stor bov, utan idealen så skulle detta inte förekomma. Sedan försöker man även att tänka att man inte ska bry sig om idealen, men HUR FAN ska det gå till när de svävar runt oss i luften dagarna in och dagarna ut? Galet.

Jag vill säga upp kontakten med min pappa men tänker att "han är ju ändå min pappa, man kan inte säga upp något sånt". Har en låtsaspappa jag älskar mest av allt och vet att rollen som pappa är något man får efter hur man är mot barnet och inte bara för att man har någons blod som flyter i sina ådror. Men kan inte säga upp kontakten med min biologiska pappa eftersom jag har syskon hos honom jag verkligen vill träffa. Det är en enda ond cirkel jag inte tar mig ut ur.

Vet precis vad du menar! Jag blir bättre och bättre hela tiden på att säga ifrån när jag inte vill. Prata med någon du har förtroende för, träffar ofta och som förstår. Jag pratade med min bästa vän och hon började fråga mig om stora tjänster, när jag sa ja sa hon "Men S, du skulle ju säga nej!!" Hon körde med det ett tag och tro det eller ej men det funkade! Är fortfarande för snäll för mitt eget bästa men kämpa på och våga säga nej när du inte vill eller ja när du vill! Kram <3

Var i din sits för två år sen. Vet exakt hur jobbigt det är att göra slut med någon man fortfarande bryr sig om och älskar. Gick också och funderade länge länge, och hur jag kom till skott med att våga göra slut var att jag åkte iväg i tre veckor utan honom (av andra anledningar) men när jag skulle hem insåg jag att jag verkligen inte saknade honom ett dugg. Och då fick det bli så att jag gjorde slut. Du kan vara själv, promise! Det kan till och med vara skit nyttigt att ba ligga av sig och få känna på livets goda sidor som singel. Och vet du vad? Nu två år senare så är jag tillsammans sen fem mån tillbaka med samma kille. Vi är båda äldre klokare och har ett grymt bra förhållande denna gång, då vi båda vet vad vi vill med livet osv, vi har båda varit och vridit och vänt på alla möjliga människor men i slutändan börjat träffa varandra igen. Så inget säger att ni aldrig skulle bli tillsammans igen om ni skulle göra slut. Det kan ju till och med vara nyttig för båda. ELLER så träffar du helt enkelt någon annan underbar människa. Men att vara tillsammans med någon för att man är rädd för att vara själv är ganska destruktivt för båda parter, tyvärr. Jaja hoppas detta hjälpte dig lite. Kram vännen, och lycka till!

!!! Inte okej, gumman/gubben!! Du måste prata med någon.. Även om du skäms. Jag är 21 år idag och jag tackar mig själv varje dag för att jag vågade berätta för min kurator (som i sin tur berättade för mina föräldrar) när jag blev våldtagen när jag var 15. Det är sex år sen, men det finns med mig varje dag. jag minns hur äcklig jag kände mig, hur jag duschade i timmar, och scrubbade, och duschade igen… Gumman/gubben, snälla spara dig all den här smärta som du bär på. Du förtjänar bättre, du förtjänar lycka. Du vill inte låta henne vinna. Jag anmälde och även om det onte gick igenom pga teknisk bevisning så ringa min mamma till hans mamma (det var en av mina "vänner" som kvävde mitt skrik med sina armmuskler). Och efter detta har han hör och häpna förändrats. Även om jag aldrig kan förlåta honom så hindrade jag honom från att göra det igen. Jag är glad för att han numera är kyrkligt aktiv och går i terapi, även om det aldrig tar bort mina mardrömmar så har jag hindrat honom från att utsätta någon annan för denna hemska smärta. Om du skäms för mycket för att berätta det för din egen skull, berätta det för din lillasysters skull. Grannflickans. Kusinens. Även om det känns för sent att rädda dig själv (det är det aldrig) så rädda någon annan du älskar då. Det kommer vara det svåraste du någonsin gjort, men jag finns här. Mbergdalen@hotmail.se finns dag som natt. Du fixar det. Kram <3

Helt ärligt, låter sjukt. Men ligg med någon annan. Ligg med flera andra (men skydda dig såklart) men det hjälper alltid. Känns konstigt i början, men det ÄR roligt att tänka på en ny kill, skriva med någon, få uppmärksamhet. Du förtjänar någon som älskar dig också och honom kommer du aldrig hitta om du håller fast vid någon som inte behandlar dig rättvist. Puss <3

Jag mår så himla dåligt av att umgås med mina tjejkompisar från byn där jag bor. Jag är mycket större än alla de och har under ett halvår gått upp ganska mycket i vikt vilket har resulterat i bristningar på rumpa och lår. Jag skäms och vill inte bada med tjejerna från byn i sällskap med andra eftersom jag vet att alla tänker att jag har blivit tjock. Att jag är den fula i gänget… Jag börjar själv acceptera min kropp men är ändå rädd för vad de "populära" människorna tänker och tycker om min kropp. I sällskap med mina klasskompisar går det bra och med pojkvän och släkt men det är just i sällskap med människor som har lite bättre status som jag får ångest…

Man ska aldrig bry sig om dom "populära" människorna i skolan. Det är något man kommer växa ifrån och oftast dom som är populära i skolan blir ensama när dom blir vuxna. När man är ung måste man trivas med sig själv och sluta bry sig om andra. Det blir så mycket bättre då.

Jag känner mig så jävla ensam ibland. Har sambo sen en månad tillbaks och trivs så bra med honom o älskar honom så otroligt. Men angående vänner har jag aldrig kännt att jag riktigt passar in. Jag har aldrig haft en riktig bästis, någon som verkligen bryr sig om just mig. Och jag har alltid känt att de kompisar jag haft bara är tillfälliga för jag vetajälv att jag vill hitta nya som jag verkligen kan klicka med. Är dock så fruktansvärt blyg o osäker, så vågar inte direkt skriva till någon bara sådär. HUR GÖR MAN FÖR ATT FÅ VÄNNER???

Tack så jättemycket. dina ord var till stor hjälp, verkligen!❤️

Jag förstår dig

Jag har alltid vart rätt så lång och smal, väger runt 48 kilo och är 1.68 lång. Jag är inte undernärd, jag har former bara det att jag har väldigt smala ben. Det är ingenting jag kan hjälpa. Jag har mått så otroligt dåligt över att jag känt mig för smal (trots att jag är fullkomligt frisk). Jag är den i gänget som äter mest av alla och ändå går jag inte upp i vikt. Jag förstår att många av er som läser detta inte kan förstå hur detta är någonting man kan må dåligt av men jag skriver detta för att jag vet att det finns fler som känner som jag. Som kämpar för att faktiskt gå upp i vikt men misslyckas gång på gång. Jag har slutat försöka nu, jag försöker lära mig att acceptera att det är såhär jag ser ut, jag är naturligt smal och jag kan inte göra någonting åt det. Varför ska jag ens behöva göra någonting åt det? För att andra inte ska kolla på mig och tro att jag inte är frisk? För stt killar i regel tycker att kvinnor ska ha kurvor för att vara attraktiva? Det jag vill komma fram till är iallafall att det finns många som inte trivs med sog själva för att man känner sig för smal och det är precis lika illa som att inte trivas med sig själv för att man könner sig för stor.

Är också 19, bor också o en småstad och har också en pojkvän, OCH sitter i EXAKT samma sits som du. Du är inte ensam. Det är för jävligt men det finns människor därute för oss också <3

Jag blev dumpad för 2,5 vecka sen och det kom väldigt plötsligt och utan anledning också. Det gör skitont i hjärtat och kan bara tänka mig hur det känns för dig när man får reda på att ens bästavän haft ihop det med sitt ex/pojkvän!! Kram t dig 💗

Du är inte ensam, snart 20 år och förstår dina känslor. Släng inte dig över första bästa kille, du kommer hitta någon perfekt tillslut och då kommer väntan vara värt det. Det kan vara imorgon eller om 5 år. Vad speciellt det kommer vara!

Der skulle lika gärna vara jag som skrev det där, fan vad jag känner igen mig. Men du är inte ensam. Och jag lovar dig, en dag kommer faktist allting att lösa sig. Du kommer gå vidare och må bra. Kämpa❤️

Hur går man vidare från nått sånt här? Vad gör man för att få det man vill ha? HJÄLP

Jag är ful, jag har ful kropp, jag är sönderskuren, jag har komplex över kortärmade tröjor, min rygg, mina armar,mina bröst, mina fötter och mina ben. Jag känner mig inte hemma i min familj eller bland de flesta av mina vänner, jag är inte bra på något och jag räcker inte till för mina föräldrar. Jag låtsas att jag mår prima i min familj och jag vet inte om mina föräldrar älskar mig. Jag hatar mig själv för att jag är borttappad som ett löv i vinden i detta liv och ibland vill jag dra rakbladet över halsen, istället för armen och ibland vill jag säga upp kontakten med alla bara för att ha tåget som min ända vän.

Hej det hade verkligen varit trevligt o h ta detta på kik med dig för känner samma sak!!

Försök att komma ut ur din bubbla och öppna upp dig lite mer, kom ut ur din bekvämlighetszon och bli inte allt för begränsad av din sambo då det kan hindra dig från att träffa vänner. Det behöver inte vara allt på en gång utan du kan jobba på det successivt, det kan vara när du t.ex går på bussen, om du sätter dig bredvid någon så kan du t.ex säga "Hej" och le när du sätter dig, det kommer göra personen i fråga mer glad än du kan ana och du kommer även känna en lättnad. Sådana lite mindre övningar kan vara bra till en början, och vem vet, den där personen på bussen kanske blir din bästa vän genom hela livet.

Om detta skrämmer dig så kan du tänka på om du vet varför du är blyg och osäker? Är det något runtomkring som gör dig osäker eller är det några hjärnspöken som lurar? Vad det än är så är jag säker på att du kan ta dig igenom det, DU är stark!!

När jag var yngre bodde jag i gnesta och gick på frejaskolan (den enda som finns typ) och där gick även alla andra som bodde i byn. Jag var precis fyllda 12 år och jag var kär in en kille som var 3 år äldre ön mig. En dag på ett lov så träffade jag den här killen och vi skulle gå hem till honom. Han låste sin dörr och jag ifrågasatte varför. Han svarade att han inte ville att någon skulle störa. Vi började pussas och det tyckte jag var okej, tills han började ta på mig. Jag sa nej. Många gånger. Han våldtog mig. Efter lover när skolan skulle börja igen hade han sagt till alla att jag tog intiativet och hade bett honom ha sex med mig. Eftersom han var en av de populära var det ingen som ifrågasätte hans historia. Jag blev stämplad som en hora. Mobbad så mycket att jag inte vågade gå till skolan, rädd för att höra alla elaka saker, rädd för att få ta fysiska smällar igen. Det gick så långt att jag själv började tro att det var mitt fel. Jag har hållit detta hemligt i 5 år. Nu har jag fått den hjälpen jag behöver men pga av en kille som tog sig friheten att ta min oskuld mot min vilja måste jag nu leva ett liv med kronisk depression och ångest. Posttraumatisk stress och oro att allq män ska vara lika dana.

Jag vet att denna komentaren kommer in sent och är riktigt töntig men jag mår verkligen skit. Jag var på ett läger i tre veckor och alla kom jätte nära. Det var en ledare där jag verkligen blev kär i, och sista dagen sa jag det. Han sa att han inte kände detsamma, att han bara var ledare. Vi kramades väldigt länge, jag grät lite och allt var väldigt fint. Nu är jag hemma och mår skot dåligt. Saknar honom så mycket och känns som jag aldrig kommer komma över detta. Aldrig varit såhär kär förut och känns som jag aldrig kommer bli det heller. Vet inte hur jag ska gå vidare från detta och jag bara gråter hela tiden.

Vet verkligen EXAKT hur du känner. Är också väldigt smal och får hela tiden kommentarer som "oj Gud vad smal du är! Menar inte något negativt" men det är inte så roligt att höra det varje dag. Du är fin precis som du är!

Fina du <3

Känner igen mig på pricken

Har varit tillsammans med en kille i bara någon vecka nu och jag tycker om honom så mycket att det känns som jag kommer explodera. Nu ska jag iväg på ett läger i 5 veckor och han med, så vi kommer inte ses på 6 veckor. Är svinrädd att han ska falla för någon annan, men jag är ännu mer rädd att jag kommer glömma bort honom och hitta någon annan på lägret, vill inte tapa känslor för honom! är verkligen rädd

Du KOMMER att klara det du vill, jag är helt övertygad.
Kämpa på och håll huvudet högt så kommer du komma långt.
Utifrån vad du skriver så tycker jag att du låter otroligt klok.
Låt INTE andra tynga ner dig!! DU är bra precis som DU är!
Kram

Du är inte ensam om problemet, jag känner likadant. Och har alltid varit en tillbakadragen person, vilket jag precis som du tycker är väldigt jobbigt när man vill få nya kompisar. Så har inga bra tips på hur man skaffar vänner, men att börja med någon aktivitet eller hobby kan göra det lättare att kompisar då man kanske ha gemensamma intressen! Kram

Förstår vad du menar med att vilja ha fler kompisar men det är svårt när man äf en väldigt blyg person. Och man vet inte var hur man ska lära känna fler människor och därför blir man bara mer ensam. Just nu har jag några få tjejkompisar men ingen som jag riktigt kan vara mig själv med och prata om allt. Vill bara att du ska veta att det finns fler som känner sig ensama, det kan vara lätt att glömma ibland! Styrkekramar!

Oj, kanske är lite sent att skriva nu men jaja!
Jag känner igen mig i det du skriver så himla mkt!! Jag är sååå på att resa iväg!

Det där var läääsktigt, för jag går igenom samma sak! Kysste en kille för första gången på 50 dagarsfesten, sen kysste jag en kille i min klass på studenten som jag pratat lite med under dessa tre år, sen började vi snapa och jag vill så gärna träffa honom men jag vågar inte fråga för jag är rädda att det ska bli stelt och konstigt mellan oss.. nu har det liksom gått tre veckor sedan studenten och jag kan inte släppa studentendagen eller honom

Om ni verkligen gillar varandra så kommer det inte Honda. Jag var borta från min tjej i ett halvår då hon bodde utomlands men känslorna försvann inte, ni kommer nog bara vara ännu kärare när ni ses igen. Lycka till

Jag är 15 år, DEt är en sak som tynger ner mig hela jävla tiden. Min pappa dricker, han är på gränsen till alkolist till och från, jag trodde att han hade blivit bättre, som all barn till alkolister vill tro på. men han blev påverkad många ggr när vi var utomlands. DEt händer liksom varge gång man fått upp hoppet om honom, då tynger det ner en så otroligt mycket när de händer. Så fort han tar ett glas vin får man panik och ångest. Dessutom oroar jag mig att jag kanske blir likadan när jag får i mig alkohol. Tack Ellinore för att du gör det här:*

MIn föredetta bästa vän började frysa ut mig för drygt två år sen. Jag tänker varge dag på detta och det tR ENORMT MED ENERGI, HON FÅR MIG KÄNNA MIG VÄRDELÖS, NÅGON SOM HAR SAMMA PROBLEM?

känner verkligen igen mig i exakt allt du skriver.. vet inte vad man ska ta sig till eller vem man egentligen ska vända sig till för ingen skulle förstå eftersom jag inte har någon anledning att egentligen må dåligt

Jag vill delta lite smått iallafall i denna fina sak du gör Ellinor med #aldrigensam, och tänkte därför bara nämna att det som tynger mig allra mest är skälvhatet. Känslan av att aldrig vara tillräcklig på något sätt. Aldrig tillräckligt fin, tillräckligt bra, tillräckligt smart, tillräckligt smal, tillräckligt rolig, tillräckligt duktig, tillräckligt lång, tillräckligt kort, tillräckligt glad, tillräckligt ledsen… osv. För hur mycket jag än försöker så är det aldrig tillräckligt, för mig själv. Jag känner mig aldrig nöjd och/eller glad över att jag är jag. Aldrig. Jag jämför mig med varenda människa jag ser och möter, och avundas dem; för att de är fina och duktiga och smala och smarta och roliga och värdefulla och viktiga och sociala och älskade och ja allt annat perfekt – allt som jag inte är. Jag avundas dem och hatar mig själv för att jag inte är som dem. Jag hatar varenda liten centimeter av min kropp. Och min själ. Hata både utsida och insida, både utseende och personlighet. HATAR allt som har med mig att göra. Hatar, hatar, hatar. Och jag vet inte om folk förstår innebörden av att verkligen hata sig själv, på riktigt. Att hata sig själv mest av allting i hela världen. Det gör så obeskrivligt, olidligt, fruktansvärt, äckligt jävla ont – varje dag, hela tiden. Det tär på mig. Att jämt behöva känna mig ful och äcklig, osäker och obekväm, dålig och ivägen. De känslorna tär på mig. Och det tär på mig att vara den jag är så mycket att jag snart tror jag går söndeeeeeeer. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det???? För jag klarar inte av att vara jag, orkar inte vara jag. Dessutom så VILL jag inte vara jag, verkligen inte. Kanske är det då man ska bara dö, eller?

Tro mig, jag vet PRECIS hur det känns. Jag har exakt samma problem och försöker verkligen gå igenom det, jag gör det men jag känner mig bara så misslyckad, ingenting känns värt längre. Jag jämför mig konstant med alla mina fina, underbara vänner och ser på mig själv som är helt jävla misslyckad. Men jag vet att jag kan ta mig igenom det, bara jag kämpar, och det kan du också! DU kan det, jag lovar, vi två är inte ensamma om detta. Det finns fler där ute som känner som vi och folk som har tagit sig igenom det! VI klarar det också, det handlar om tålamod.

<3 mår så fruktansvärt dålig när jag läser detta. Kan inte föreställa mig hur det känns. Men vet du vad? DU är FANTASTISK. Glöm inte det. Och den där killen är en jävla idiot som har utsatt dig för detta.

Jag är 21 år, snart 22, och jag har känt precis som er. Jag har hatat varenda millimeter av min kropp, mitt utseende och mitt inre. Jag led av ätstörningar, ångest och depression i 6 år. När jag var 18 bestämde jag mig för att söka hjälp. Jag var trött på att må dåligt. Trött på att hata mig själv. Trött på känslan att inte vilja leva. Jag har gått hos en kurator och sedan gått i behandling på Stockholms centrum för ätstörningar. Och vet ni vad? Jag blev frisk. Jag är frisk. Frisk och fri. Jag har fortfarande ångest då och då. Men jag tycker om mig själv. Jag tycker om mitt hår, mina ögon, mitt dekolletage, mina händer och mina ben. Jag vet att jag är en bra person. Det är en fantastisk känsla att känna så. Sök hjälp. Gå i terapi och jobba med er själva. Det kommer vara en jobbig resa, men det kommer vara värt det. Det är det bästa ni kan göra för er själva. Kan jag, så kan ni <3

Känner igen mig i din situation. Har varit där själv, mådde jättedåligt av den relationen. Han fick mig att känna mig så himla billig.Jag kunde ligga och gråta bredvid honom innan vi skulle sova för att jag visste att det var så fel. Men jag vågade inte ta mig ur, för jag trodde att jag behövde honom. Vågade inte berätta fr min bästa vän hur det egentligen var för att hon inte skulle tycka illa om honom.. Det slutade med att han bröt mellan oss, han sa att jag förtjänar något bättre, jag trodde inte på honom då. Men nu gör jag det. Det är det bästa han har gjort mot mig. Idag är jag SÅ mycket lyckligare. Även om det tar tid, så svalnar känslorna så småningom , och du kommer se vem han är och vad han faktiskt har gjort mot dig. Du får aldrig glömma att du är den viktigaste i ditt liv. Idag ångrar jag bara att jag inte tog mig ur tidigare, och det kommer du också göra en dag. Och jag lovar dig att det finns andra killar här i världen, och just nu är du upptagen med en kille som inte vill ditt bästa.. Vilket gör att du säkert missar flera killar som skulle behandlat dig som sin prinsessa. Tro mig! Jag är singel nu men SÅ mycket lyckligare.. LYCKA TILL <3

Åh. Började gråta när jag läste ditt svar. Du gav mig hopp, mitt i all meningslöshet och alla värdelöshets-känslor. TACK. Alltid starkast tillsammans. En dag ska jag säga att jag klarade det. Jag ska bli fri från mostrena i mitt huvud. Jag ska! Åh, vad jag beundrar dig och din styrka.

Tack för att ni båda to er tid att svara på min kommentar. Det betyder mer än ni förstår. Styrkekramar på er båda, fortsätt alltid kämpa. Stay strong. Man är alltid värdefullare än man själv tror. <3<3

Jag också. Eller åtminstone tycka om mig själv, litegrann….. är så TRÖTT på att hata mig själv. Så fruktansvärt jävla trött.

MEN, vet du? Du är så mycket bättre än du själv tror, så mycket mer värdefull än du kan föreställa dig och så mycket finare än du är medveten om. Jag lovar att det är så. Och jag önskar du kunde få se dig själv genom någon annans ögon, och inte genom dina egna självkritiska, så att du kanske skulle förstå att DU ÄR BRA. För det är du! Du duger preciiiiis som du är. Kämpa på, ge aldrig upp, och försök vara snäll mot dig själv. Kärlek och styrka i massor<3<3

Det är okej att vara ledsen. Det är okej att erkänna det. Att prata om det, bara sätta ord på tankarna och känslorna (eller iaf försöka göra det) hjälper mycket mer än man kan tro. Att hålla allting jobbigt för sig själv och bära på det helt ensam gör det mycket, mycket tyngre att bära på. Det finns många som skulle lyssna på dig och hjälpa dig bara allt det tunga. Chattjourer, telefonjourer, kuratorer – om du vill ha någon utomstående. Eller vänner och familj, om du bara försöker förklara för dem att allting inte är helt okej. Jag tror på dig. Kram

Folk förstår inte, jag tror verkligen inte att de gör det. När de inte har varit i situationen själva. Mitt tips: sök hjälp, Professionell hjälp; en kurator, en samtalskontakt, en psykolog. Det känns läskigt, jag vet. Men det hjälper så mycket mer än man tror! Det är värt ett försök. Livet är här och nu, och man vill inte missa det genom att gå runt och må dåligt. Gå i terapi och lär dig se att du är fantastisk, värdefull och tillräcklig – precis som du är. Det är mitt tips. Det är värt det. KRAM<3

Fortsätt med behandlingen. Fortsätt ta emot hjälp. Och bestäm dig för att det inte är detta liv du vill leva – du vill leva och vara frisk, glad, hälsosam, välmående, och fri. Om du bestämmer dig för det – då är du redan halvvägs. Tro på att du kan bli frisk och att du kan bli lycklig, och ta sedan all hjälp du kan få, så kommer du att bli frisk och lycklig. Det lovar jag dig. Kämpa på, och tro på dig själv. Var snäll mot dig själv!

Du är värd så mycket mer än du själv tror. Du är viktig och du är älskad. Och om du börjar gå i terapi eller söker hjälp på något sätt, kommer du sakta men säkert att börja inse det. <3

Du är värd vänner som prioriterar dig och som älskar dig för den du är. Det är "vännerna" det är fel på, INTE dig, för riktiga vänner gör inte så. Riktiga vänner ska älska dig för den du är, och du ska aldrig behöva ändra dig för att "passa in" eller för att bli älskvärd.

Jag tog studenten för en månad sen. Det var den bästa dagen någonsin, och livet ligger framför mina fötter. För ett halvår sedan var jag (nästan) bombsäker på vad jag skulle göra på hösten efter studenten. Ett år eller lite mer ledigt från studier.Tänkte på att åka ner till Australien på obestämd tid för att jobba eller plugga något och göra allt som inkluderar en resa till ett nytt land med en annan kultur osv. Ett tag senare hittade jag en tjejs blogg. Hon pluggar i Kalifornien i Santa Barbara och livet där verkar fantastiskt. Jag började fundera på om det vore något för mig, att plugga i Kalifornien eller möjligtvis New York. I samband med detta blev jag alltmer osäker på framtiden. Hittade en utbildning här i Sverige som lät intressant, fast vet inte alls om det är något för mig. Under den här tiden när jag funderat fram och tillbaka har jag även hittat min one and only, min pojkvän. Jag har aldrig någonsin tidigare haft så mycket känslor eller känt så mycket kärlek innan till en annan person. Exploderar nästan. Jag har alltid varit personen som drömmer och som vill så himla mycket konstant. Ska till exempel på en resa nu i sommar med en kompis, men känner inte att det är tillräckligt. Jag hör från vänner och andra att någon åker som au-pair, en tågluffar i Europa, bekanta reser till Australien med vänner, en annan jobbar på obestämd tid i en annan stad och har en grym sommar osv. Själv är jag kvar hemma, slappnar av efter tre tuffa år och försöker reda ut vad det är jag vill. För jag vet bokstavligen inte vad jag vill. Hur vet jag vad som är rätt? Enda sättet att ta reda på det är väl att våga och faktiskt gö det. Säg om jag nu bestämmer mig för att plugga ett tag i USA, då kommer skuldkänslorna att jag lämnar min pojkvän här hemma. Vi peppar alltid varandra till att göra det man själv vill och inte begränsa sig till partnern. Men jag känner mig rädd. Jag har så mycket tid på mig att lista ut vad jag vill, men står knappt ut med det…

Jag vill göra slut med min pojkvän. Har aldrig känt mig, och kommer aldrig få känna mig som mig själv framför honom. Och jag får PANIK.
Det är bara det att vi har, för längesedan tillbaka bokat en JÄVLA (ursäkta mig) semester ihop med han och hans familj, vilket går av stapeln om ca en vecka. I 11 dagar ska vi vara borta ihop, och jag vet inte om jag klarar det.
Killen är jättekär i mig, och skriver varje dag hur mycket han saknar mig, älskar mig m.m. men jag får panik. Får jag skylla mig själv som inte gjort något tidigare åt saken? då jag fattat innerst inne hela tiden att detta aaldrig kommer funka. Och är jag då en hemsk person som då fått honom att "tro" att det kommer vara vi två resten av våra liv? För det är inget fel på killen, han klickar bara inte med mitt riktiga jag.
Och jag hade hatat att göra honom ledsen, men att göra slut är sällan de glada stunderna i ett förhållande… frågan är då om jag ska göra slut innan resan, istället för att gå där nere i 11 dagar o låtsas att allt är bra, eller ja, gå där nere i 11 dagar o låtsas att allt är bra, för att göra slut när vi kommer hem?

FAN, detta äter upp mig.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Du är stark! Jag ver att du är det! Läs igenom vad du har gått igenom, ser du hur jävla stark och modig du är!
Lägg upp lite mål i livet, det behöver inte vara stora, lägg upp mål och följ de, ha det som din riktlinje som din livlina ❤️❤️

Jag förstår den situationen ni befinner er i för samma har jag varit med om! Just nu är jag 20 år och är otroligt glad och stolt över de beslut jag har har tagit.

En natt efter mkt funderingar och frågor som jag inte fick svar på beslöt jag mig om att jag måste göra saker för mig själv hädan efter! Jag måste hitta mig själv, jag måste kunna vara glad utan att vara bunden till någon!!.
Så jag gjorde slut med min älskade och bearbetade den sorgen och började ta hand om mig själv jag gjorde saker för mig själv jag gjorde mig själv glad genom att göra vad jag vill i livet, och idag känner jag mig starkare och gladare någonsin, och nu vet jag oavsett om jag hittar någon som jag vill tillbringa mitt liv med kommer jag vara glad ❤️
Våga va dig själv ❤️

Vet att denna kommentaren kommer in sent, men har inte vågat skriva något här innan.. Du ville att vi skulle skriva vad som tynger ner oss, och jag vill verkligen berätta för någon, verkligen få prata ut om allt, men det är så svårt. Jag vet inte ens vart jag ska börja, eftersom ingenting är bra längre. Jag fyller 16 om drygt en månad och har mått såhär och även värre sedan 12 års ålder. När jag var 14 blev jag tillsammans med en kille och det var bådas första seriösa förhållande. Han fick veta om allt jag gjort mot mig själv och min kropp, vilken ångest jag fick varje gång jag satte mig ner vid ett matbord om det var andra människor runt omkring och hur värdelös och otillräcklig jag kände mig. Han lärde mig att.. Inte älska mig själv, men att acceptera mig så som jag var och han fick mig att inse att jag var bra som jag var. En dag var allt bara slut, han lämnade mig utan en förklaring eller något alls. Sen dess har inget varit bra. Detta var lite mer än 1 år sedan nu och jag är fortfarande helt sönder. Jag är en väldigt social och öppen person, men varje gång jag börjar komma nära en ny kille stöter jag bort honom innan jag börjar få några riktiga känslor, för jag vet att jag fortfarande har kvar känslorna för honom. Men jag kan inte säga detta till någon. Han har gått vidare för längesedan, och vi har gemensamma vänner. Eftersom jag var den som blev dumpad måste jag spela stark och jag klarade det bra i början, men det blir svårare varje dag. Allt har blivit värre sen han lämna mig och jag undrar bara varför. Var jag för ful? Tjock? Tjatig? Var det för mycket för honom att stå ut med en sån som mig? Hade jag bara inte lagt så mycket vikt på hans axlar, hade jag fortfarande haft honom vid min sida? Jag vet att jag är långtifrån den enda i världen med ett krossat hjärta, men vad gör man om det inte vill läka? Vad gör man om han var den rätta, den som präglade ens skratt med lycka och ens hjärta med värme när allt var en kall, grå orkan?

Min mamma har alkohol problem… Och jag kan inte påstå att vi har världens bästa kontakt.. Trots att jag snart är 19 år så mår jag fortfarande otroligt dåligt över detta, händelser och dramatiska saker som jag dagligen tänker på.. Jag är väldigt känslig av mig, jag skulle tro att jag behöver bearbeta visa saker.. Själv tror jag att mitt beroende är träningen och maten, ångesten..

hej du! Förstår exakt din sits då jag också bokat resa med mitt ex och det blev rena kaosen runt det, han var inte rätt för mig och det verkar inte din kille heller vara på det sättet du skriver. Jag avbokade semestern, sparade mina pengar till något bättre. Lovar dig att det är bäst och avboka, kanske känns tufft och taskigt, men du måste tänka på dig själv. Och hur tråkig kommer inte du vara på resan om du bara mår riktigt dåligt hela tiden? det löser sig, kram <3

Vet exakt vad du menar… Är mer rädd för att folk ska märka min viktuppgång än vad jag själv anser om de. Själv gillar jag min kropp men vet ändå att folk ser igenom mitt bra självförtroende och se hur jag ah, blivit fulare helt enkelt…

Tack!!!! Tack så jättemycket! Du fattar inte hur glad jag blev nu när jag såg ditt svar. Att du orkade läsa och ta tid till att svara gjorde min dag!! (Natt)
Känns mycket bättre nu när du också vart i samma sits. Har googlat på olika forum flera dagar men hittar inget??? Blev varm i hjärtat nu, haha, men tack igen!! ♡

Jag känner inte dig och jag har ingen aning om vem du är, vad du har gått igenom eller hur ditt liv ser ut. Men vad jag vet är att du är ensam och behöver någon. Du känner inte mig och vet inte vem jag är, men jag gör ett försök. Jag kan vara den här någon, om du vill. Någon som lyssnar och som finns där att skriva av sig inför. För att vara ensam är nog den hemskaste känslan som finns och ingen ska behöva känna så. Så om du vill får du jättegärna skicka iväg ett mail till mig (josefinandersson98@hotmail.com) och bara berätta hur du mår, för jag kommer finnas där och jag kommer bry mig. Även om jag är totalt okänd för dig, och du för mig. Jag kunde inte låta bli att påverkas av din kommentar helt enkelt. Ta hand om dig! Kram /Josefin

vi borde ta varandras kiks och dra på festival!!!!!!

Hej! Jag läste detta idag och vet att du förmodligen inte ser mitt svar då jag svarar så pass sent men ändå.. Jag förstår precis hur du känner, känslan att aldrig vara tillräcklig på något plan. Det finns alltid någon (/flera) smartare, vackrare, roligare, osv. Jag vet inte hur man ska bli av med den känslan men en sak som min mamma sa till mig en gång har jag alltid i huvudet och jag tycker att det hjälper när man jämför sig med andra. Man känner någon som är roligare än sig själv, någon vackrare, någon smartare, men det är egenskaper som tillhör en mängd olika människor som du träffat/ser på ett eller annat sätt. Ingen av de personerna skulle heller leva upp till alla krav vi sätter på oss själva, den roligaste personen du känner kanske till exempel inte är smartast och vice versa. Vet inte om du förstår hur jag menar men du, jag och säkert flera jämför sig själv med det bästa egenskaperna hos en massa olika personer. Det är inte realistiska krav och även fast det är svårt att få in i huvudet så kan man försöka tänka på det. Sen är jag säker på att någon du känner ser dig som den bästa inom någon kategori, på samma sätt som vi gör med våra nära och kära. Men man kan inte vara bäst i ALLA kategorier.

Hoppas ni förstår hur jag menar och att detta fick någon att känna sig lite bättre. Massor med styrke kramar <333

Jag kar egentligen inte något så negativt i mitt liv så jag känner att jag kanske inte har "rätt" att klaga, men eftersom att du skrev detta inlägg för att vi skulle kunna skriva av oss så är det precis vad jag kommer göra. Som sagt så finns det inte något trauma eller en tragisk händelse som jag kan skriva om och jag vet hur lyckligt lottad jag är för det. Men det som tynger ner min vanligt positiva och glada personlighet är sättet som jag behandlar mig själv. Jag har helt enkelt inget självförtroende. Jag kan låtsas som att jag har det utåt men egentligen så mår jag riktigt dåligt över hur jag ser ut. Jaa, det är mest mitt utseende som det gäller. Fånigt? Kanske. Men jag kan inte tänka på annat än att mina vänner är så vackra och att jag nog ser extremt ful ut bredvid dem. De är verkligen vackra, några av dem är modeller på riktigt. Jag vet att man aldrig ska jämföra sig med andra men jag gör det undermedvetet hela tiden och tyvärr även medvetet. Jag är 15 år och det känns som att ingen någonsin kommer att vilja ha mig för att jag inte är tillräckligt fin. Det känns som att alla killar vill ha mina vänner och jag känner mig verkligen som the DUFF om någon sett den filmen. Har ni hört citatet som går något i stil med: Om din vän pratade med dig som du själv pratar till dig, skulle du då fortfarande umgås med den personen? Svar: NEJ.

Behövde bara skriva av mig.

Tycker absolut att att det var bra att du skrev av dig!
Jag känner precis samma sak som dig.
Jag låtsas att jag har bra självförtroende och de flesta märker nog inte av hur dåligt jag egentligen mår.
Har extrema komplex över i princip alla kroppsdelar och jag tror aldrig på mig själv.
Dessutom har jag alldeles för höga krav på mig själv.
Det där att jämföra sig med sina kompisar känner jag mycket väl igen och det tar smått död på en inneifrå.
Även om man är glad att de är så vackra kan man inte sluta tänka på hur man själv då ser ut i jämförelse med de.

Vill bara att du ska veta att det finns andra som känner exakt samma sak som dig och enligt mig är detta ett ganska allvarligt problem då man mår så jäkla dåligt.

Hej, det här kanske är så pass sent att du inte kommer se det men jag vill skriva ändå! Jag vet hur det är att ha en knasig relation med sin pappa. Jag tycker att du ska prata med honom. Antingen öga mot öga eller skriva ett brev som han får läsa i lugn och ro. Om det inte blir bättre då tycker jag du ska säga upp kontakten, eller i alla fall minska på den, för din egen skull. Annars går man bara runt och hoppas på att det någon gång ska bli bättre, att man nästa gång inte ska bli besviken. Jag har inte särskilt mycket kontakt med min pappa idag trots att han bor rätt nära, men jag orkar bara inte, han ställer ju aldrig upp när det behövs. Jag brukar tänka att man får välja sin egen familj istället. Familjen man har via blodsband är såklart viktig men den familjen man väljer är minst lika viktig. Kram <3

Hej på dig! Tankte bara säga att jag varit i samma sits och att du gör helt rätt om du vill avboka. Själet till att jag säger det är för att jag åkte på en resa med min förra kille trots att jag inte var kär i honom längre. Ärligt talat gav det mig bara ångest och skuldkänslor, Inte ska du såra dig själv på det sättet. Jag tror att du gör både dig själv och din kille en tjönst genom att avboka snarare än att åka dit och låtsas, han kommer att bli ledsen först men sedan kommer han förstå att det hade varit värre. Följ ditt hjärta och är han inte mannen i ditt liv så är det ingen ide att slösa varken din eller hans tid längre. Och du.. Singel livet rockar! Kram