Att sukta efter kärlek men samtidigt vara rädd för den

Man suktar efter kärleken, men så fort den tränger sig på skjuter man ifrån sig den. För rädd för att lämna ut sig själv. För rädd för att bli lämnad efter man har blottat hela sitt hjärta. Man vill ha honom där vid sin sida, samtidigt som det skrämmer en mer än någonting annat.

För många killar, för många svek. Jag skakade min egen hand och lovade mig själv att aldrig vara den. Den som gav allt men fick noll tillbaka. I samma sekund begravde jag all värme och blev iskall. Sen kom han in i bilden och fick det att kännas som att han har varit med föralltid. Han har kommit närmre än vad någon annan på flera år har gjort. Perfekt på pappret, omtyckt och trygg. Inte den som sårar. Kanske är det just det som skrämmer mig mest. Att han kör utan spel, medan han är en pjäs i mitt. Han finns där på morgonen när jag vaknar. Men jag skulle lika gärna kunna dra när han har somnat. Fan. Jag kan inte fly ifrån honom. Han är för bra för det. Men jag är för feg för att stanna.