Det gör ont ikväll

När jag supit ner mig och raggat på snygga killar för att trycka undan hur jag egentligen mår.

Den här fick mig att inse att det faktiskt finns ett ljus. Det var en period när jag typ slutade känna och se. Alla färger blev mullriga och gråa, och ingenting kändes. Jag var en vandrande zombie.

När det bara inte funkade mellan han och mig. Vet fortfarande inte varför, men nu söker jag inga svar längre. Utan jag har bara accepterat det även om det tog mig ett tag att sluta undra.

När jag under en kort period hade en väldigt ohälsosam relation med en kille. La allt på mig själv och tänkte att det var mitt fel att han reagerade på vissa sätt. Sen en dag kom jag på mig själv med att komma på bortförklaringar för hans beteende och då bröt jag.

Läst om och om igen för att få mig själv att han är en duchebag som inte vill ha mig. Någon som är med andra är innerst inne inte kär. Det gick tillslut och jag gick vidare, men den relationen satte spår.

Jag har, trots att jag varit urpumpad på lycka, jämt försökt att vara positiv. Den här sorgen kommer få mig att växa etc etc. En försvarsmekanism jag har för att kunna hantera situationer.

Min prestationsångest. Vara bästa eleven, vännen, handbollspelaren, dottern, systern you namn it. I kombo med att ständigt bli sviken. Min absoluta kärna till min ångest, depressioner och självmordstankar. Och nej, jag planerade aldrig något, jag bara ville dö. Fridfullt. Helst somna in och utan att någon skulle bli ledsen efteråt. Jag levde i många år för andras skull, för att jag inte ville göra någon ledsen. Och det var även tillslut det som fick mig att inse att jag faktiskt betyder något.

Gråtit åtskilliga gånger åt denna.

Blind för kärleken. Man ser inte att det är mer negativt än positivt. Man känner inte ens att den gör skada, utan lever på de gångerna den får en att må bra.

Det där med att vara rädd för kärleken… Jag hatar den. Kärlek tvingar mig att ta tag i delar av mig själv som är trasiga. En jävligt jobbig process. Samtidigt som man ska släppa in någon, känna tillit, nej fyfan. Jag är för förstörd för att kärleken ska komma åt mig. Jag vägrar liksom känna den på något vis.

När mitt ex höll ihop mig, blåste på sår som gjorde ont och plåstrade om det som fanns kvar.

Jag i en text.

3an i gymnasiet. Fick en tankeställare. Började skriva ner affärsidéer, ha på mig kläder jag gillade – inte som alla andra gillade. Ja you get it. Den här sådde ett frö i min hjärna som ändrade mitt tankesätt. Hur ska jag blir mer framgångsrik än alla andra om vi gör på samma sätt? Alla som är lyckliga och framgångsrika har ju gått sina egna vägar.

En period tog jag mig igenom mina problem för att jag hjälpte andra med deras. 2an-3an på gymnasiet. När jag startade ett konto på KIK där alla fick skriva av sig. Det blev dock för mycket sen och jag drogs snarare ner av allas bekymmer än att höjas. Så då stängde jag ner den. Men jag engagerade mig verkligen, för det hjälpte mig. Följde bland annat med en tjej till skolan för att hon kände sig ensam. Något ingen förtjänar att känna.

Så avslutar vi med en pepp.

Det är såna här texter som får mig att fortsätta våga, fortsätta vara personlig och fortsätta ha nära relationer med er. Jag vet själv hur mycket det kan betyda att hitta någon som får en att inte känna sig lika ensam. Och oavsett vad som händer med mig kan jag alltid leva med att jag aktivt jobbat med att försöka få ta bort tabun kring psykisk ohälsa. Då har jag inte gått igenom livet helt förgäves, utan faktiskt gjort skillnad. Nu känns min kväll lite ljusare och istället för att återgå till att stirra in i väggen ska jag kolla någon bra film. Tack för att ni inte dömer mig och för att jag känner att jag KAN vara så öppen som jag är.