Veckans 5 frågor – om relationer

Fråga: ”Hej Ellinor! Först: tack för att du är du. Du är så klok, mogen, genuin och känns som en bra vän. Vi har lite bekanta vänner hehe och jag har fått höra så gott om dig. Men min fråga är just, varför tror du att det har blivit så (att du är en bra vän)? Tror du att det har med mobbningen du tidigare skrivit om? Eller din pappa? Vi har varit i en liknande sits men jag stänger snarare alla ute. Pusss”

Svar: Okej, vilken sjukt härlig kommentar att läsa, tack tack tack! Undrar genast vilka våra gemensamma vänner är också :-)! Men som du säger, ja jag tror absolut att det beror på det. Jag har blivit sviken, lidit av ångest i flera år och många gånger känt mig ensam. Den känslan vill jag aldrig någonsin att mina vänner ska känna. Jag släpper allt i hela världen för att de jag älskar. Jag är en lojal vän, och får jag inte det tillbaka så är det ingen relation jag satsar på. Jag är noggrann med vilka jag släpper in numera, men förr hade jag hellre hundra ytliga bekanta än inga vänner alls. Det var nog mitt sätt att gå vidare. Att omringa mig med hur många som helst så jag slapp tänka.

Fråga: ”Jag läser ganska många bloggar, och majoriteten handlar om att resa utomlands och finna ”lyckan” kortvarigt där om du förstår mig rätt. Jag beundrar dig för att du istället lever ditt liv hemma i Sverige (jag kan relatera mer till det) men ändå tycks ha funnit lyckan. Vill du inte resa? Eller är det inte medvetet?”

Svar: Jag kommer låta som en torrboll nu – men nej, jag vill inte resa runt. Jag åker inte iväg någonstans om jag inte vill det till 100%. Hela livet har jag levt i väskor som jag släpat mellan föräldrar, handbollsmatcher och kompisar i stan. När jag träffade P visade han mig var riktig trygghet var, och jag känner att jag behöver typ två sabbatsår där jag bara tar igen allt lugn som jag aldrig har fått tidigare. Haha fyf*n vad trist jag låter. Jag kanske har blivit det.

Fråga: ”GRATTIS till dig och din kärlek för att ni har hittat varandra! Jag såg er på Sturehof i förra veckan och ni passar verkligen tillsammans. Min fråga är om du är svartsjuk? Eller hur har du har kommit över hans förflutna? Jag själv klarar inte av det nämligen…”

Svar: Alltså med just P så har jag aldrig varit svartsjuk, för han har aldrig gett mig anledning. Men killar innan honom däremot har gjort mig osäkra, och en del besvarat mina tvivel. Jag försöker tänka på konsekvenserna och att mitt förflutna inte ska paja min nuvarande relation. För hur kul hade det varit för honom att inte bli litad på när han inte har gjort något fel? Eller bli begränsad i sitt liv för att jag har problem med mig själv? Svartsjuka bidrar bara till olycka… Men jag har aldrig varit svartsjuk av mig.

Fråga: ”Jag har lagt märke till att du får denna frågan ofta, men hur gick du vidare ifrån uppbrottet med din pappa? Hur vågade du ta steget? Jag orkar verkligen inte med min pappas beteende längre men undrar bara vad som kommer hända om han inte finns där. Älskar dig och din blogg. Och hur sjukt det än låter, gör du mig stark.”

Svar: För mig kom det ganska naturligt. 18 år av konstant besvikelse utan att få ett endaste förlåt kan bara resultera i en enda sak. Han har varit kärnan till mycket olycka i mitt liv, och jag har varit så jävla förbannad på honom för det. Men med tiden har jag insett att han inte är en hemsk människa, han är bara inte kapabel till att vara en bra pappa. Och det har hjälpt mig att gå vidare.

Jag sa ju tack och hej, men om du inte känner dig helt hundra på hur du ska hantera situationen, kan du alltid ta avstånd ett tag. Börjar du sakna igen, ja men hör av dig!! Oavsett om det är en månad eller tre år senare. Han är fortfarande din pappa. MEN, glöm aldrig bort att blod inte alls är starkare än vatten, och att vänner är familjen man själv väljer. Ps HÄR hittar ni en artikel om pappor som överger sina barn.