För det första: Varför jag delar med mig utav det här är för att jag har lovat mig och ER det. Att det här aldrig kommer att vara en rosa fluff blogg med perfekta dagar och iskallt bubbel. Vi går igenom något fantastiskt med lägenheten men också något fruktansvärt. Och att jag efter 8år skulle sluta ventilera med er finns liksom inte.
______
Idag har varit en jobbig dag. Vissa dagar är ju så, jobbigare än andra. Allt blir betydelselös men ändå blir småsaker livsviktiga. Att vår sängram kom hem i fel nyans igår fick mig att bryta ihop. När jag jobbade ifrån ett café vid lunch grät jag när en kvinna hjälpte mig att plocka upp det tappade kvittot ifrån golvet. Och precis just nyss skrev en gemensam vän att hon ser mig och tänker på oss. Då brast det igen. Ibland skäms jag över att jag sörjer, nästan som att jag känner skuld för att jag inte har rätt till att göra det.
I jobbiga perioder sätter jag alltid saker i perspektiv. ”Hur många går igenom det jag går igenom nu? Vem är det egentligen synd om? Klarar hon det så klarar jag det”, och så vidare. Då blir ens egna problem oftast mycket mindre. Men den här gången kan jag inte komma på någon som inte skulle tappa fotfästet när ens första riktiga förebild bara försvinner. Jag längtade ju efter att få köra upp på uppfarten och berätta att jag klarade uppkörningen på första försöket. Jag längtade verkligen efter det.
______
Men i alla fall. Som jag nämnde har jag grottat ner mig något otroligt på detaljnivå. Tack tack tack för att vi har ett roligt projekt tillsammans just nu. Det är skönt att få dyka ner i något. Tänka på annat och framförallt prata om annat. Varje dag skriver vänner och bekanta, och att snabbt kunna byta samtalsämne utan att det blir konstigt är en lättnad. Men stundtals funderar jag på om det är så himla hälsosamt? Att ta kontroll över allt som går att kontrollera? Men det är väl en försvarsmekanism.
Fick jag drömma skulle jag vilja ha ett aprikost kontor att fly till. Eller fly i snarare. Där skulle jag måla tavlor, dricka lemonad och låta Coldplay dåna ur högtalarna. Men det får bli framöver.
Fint du skriver! Man måste tillåta sig själv att sörja, oavsett hur lång tid det tar. En fråga, tog du bort ett inlägg från idag eller är det något fel från mitt håll? Kan läsa via bloglovin men inte via nouw, så konstigt… Inget ont mot om du tog bort det alltså!! Bara undrar om något är fel hos mig.
Fint du skriver! Man måste tillåta sig själv att sörja, oavsett hur lång tid det tar. En fråga, tog du bort ett inlägg från idag eller är det något fel från mitt håll? Kan läsa via bloglovin men inte via nouw, så konstigt… Inget ont mot om du tog bort det alltså!! Bara undrar om något är fel hos mig.
Nej jag tog bort det inlägget. Jag har gjort något sånt två gånger innan, men det kändes liksom inte bra att ha det publicerat. Så det fick hamna i utkast istället. Kram <3
Nej jag tog bort det inlägget. Jag har gjort något sånt två gånger innan, men det kändes liksom inte bra att ha det publicerat. Så det fick hamna i utkast istället. Kram <3
Ja okej! Du kan ta bort min kommentar om du vill, var inte meningen att ”outa” något. Bra att du känner efter vad du vill publicera och inte, är säker på att alla dina läsare tycker att du är bra på att dela med dig ändå! <3
Ja okej! Du kan ta bort min kommentar om du vill, var inte meningen att ”outa” något. Bra att du känner efter vad du vill publicera och inte, är säker på att alla dina läsare tycker att du är bra på att dela med dig ändå! <3
Skickar kärlek. Å tänk på en sak. Bara för att det finns dom som ”har det värre” är inte din rätt till några känslor mindre!
Skickar kärlek. Å tänk på en sak. Bara för att det finns dom som ”har det värre” är inte din rätt till några känslor mindre!
Kan känna igen mig i sorgen. För två år sedan gick min närmsta vän bort och första året ville jag inte förstå så jag körde bara på och kände ingenting. Men under 2016 så kom allt tillbaka. Då brast det totalt och fortfarande nu så har jag inte kommit över det. Jag kan till exempel bli sjukt ledsen efter riktigt bra kvällar och gråta mig till sömns och vissa dagar är jag bara nedstämd. Samma att min farmor gick bort nu i höstas/vintras och vid begravningen var jag helt tom men nu i efterhand har även det kommit ikapp. Så jag tror att vissa hamnar i ett chocktillstånd i början för att sen vara väldigt känsliga en bra stund efter alla andra.
Kan känna igen mig i sorgen. För två år sedan gick min närmsta vän bort och första året ville jag inte förstå så jag körde bara på och kände ingenting. Men under 2016 så kom allt tillbaka. Då brast det totalt och fortfarande nu så har jag inte kommit över det. Jag kan till exempel bli sjukt ledsen efter riktigt bra kvällar och gråta mig till sömns och vissa dagar är jag bara nedstämd. Samma att min farmor gick bort nu i höstas/vintras och vid begravningen var jag helt tom men nu i efterhand har även det kommit ikapp. Så jag tror att vissa hamnar i ett chocktillstånd i början för att sen vara väldigt känsliga en bra stund efter alla andra.
Det är viktigt att till låta sig själv att känna och att få bryta ihop. Bara för en dag, och sen resa sig upp igen och ta tag i vardagen. Man måste det, annars kommer känslorna man gömde tillbaka senare och golvar en totalt. Ta tag i det nu och tillåt dig att vara ”svag”, ingen kommer se ner på dig bara för att du visar dina känslor. Man är tvärtemot stark som öppet visar sina sanna känslor.
Kram och hoppas du mår bättre snart! <3
Det är viktigt att till låta sig själv att känna och att få bryta ihop. Bara för en dag, och sen resa sig upp igen och ta tag i vardagen. Man måste det, annars kommer känslorna man gömde tillbaka senare och golvar en totalt. Ta tag i det nu och tillåt dig att vara ”svag”, ingen kommer se ner på dig bara för att du visar dina känslor. Man är tvärtemot stark som öppet visar sina sanna känslor.
Kram och hoppas du mår bättre snart! <3
Kram
Kram