Nu får ni en update i hur det går kring ADHD-utredningen. Igår var jag inne för ett andra besök där vi skulle ta ett gäng blodprover (för att utesluta fysiska sjukdomar och att mina svårigheter inte beror på droger tex). Utöver det får man fylla i två formulär kring hur man reagerar i sociala sammanhang, och hur ens mående har varit den senaste veckan. Plus en timmes snack med en ”utredare” eller vad man ska kalla det. Hon frågar frågor kring ens barndom, hur man är i ett förhållande, hur man är på jobbet och i en kompisrelation.
Det vi har gjort nu är att ”skrapa på ytan” för att se om man ska bekosta femtiotal timmar på själva utredningen. Då gör man både fysiska och psykiska tester. Så nu väntar jag på svar ifall Capio (som är min mottagning i Linköping) vill ta min utredning vidare. Då bollar min ”utredare” med sina kollegor och alla går igenom sina klienter. Allt för att det ska gå rätt till och för att dom inte ska missa någon. Det känns väldigt seriöst och jag får svar inom 1 månad. Jag trodde ju för övrigt att det var ADD jag sökte för, men som det ser ut nu så är det alltså ADHD. Man kan ha väldigt olika svårigheter och grader av ADHD, och jag har inte alls samma typ av problem som min lillebror tex.
Igår var dock besöket mycket jobbigare än det första. När vi gick igenom saker som hur jag känner mig i sociala sammanhang väckte det så mycket känslor, och efteråt behövde jag låsa in mig på toaletten och bara gråta ut. Jag har alltid känt mig utanför, både i min släkt, bland mina vänner, i skolan och i jobbsammanhang. Jag har blivit utfryst, särbehandlad av vuxna och suttit med rektorn och fått höra att jag borde hoppa av skolan helt. I alla sammanhang där jag har behövt ”anpassa” mig efter regler så har det varit väldigt tufft. Och det gör så ont i mig att ingen har tagit tag i det här, fastän jag har haft uppenbara problem. Samtidigt klandrar jag ingen. Mycket saker har varit lätta att dölja i och med att jag knappt har bott hemma sedan högstadiet, och att jag har drivit mitt egna företag istället för att ha varit anställd hela mitt liv. Men om det nu är så att jag har ADHD och får reda på det först när jag är 23år så gör det ont i mig. Jag hade kunnat fått hjälp så mycket tidigare, och förmodligen hade mitt liv och hur jag ser på mig själv sett ganska annorlunda ut då.
Igår när jag fyllde i blankett efter blankett och kryssade i ”JA” på alla svårigheter så var det också väldigt jobbigt. Jag har alltid sett mig själv som helt ”normal” men att jag har haft svårt med vissa saker. Men efter igår kändes det som att jag har så mycket mer problem än vad jag själv förstår? Och när jag frågade vad min ”utredare” om hon tror att vi kommer gå vidare med detta så svarade hon att chanserna var ganska stora för det. Men att hon och hennes kollegor skulle gå igenom ”handikappskriterierna” en ytterligare gång.
Handikapp? Jag? Den här utredningen har väckt så många fler känslor, minnen och tankar än vad jag någonsin hade kunnat ana. MEN! Jag har fortsätter att se detta positivt, även om det är väldigt jobbigt. En del av mig hoppas att vi går vidare med detta så att jag kan få hjälp och svar på varför jag är som jag är. Och en annan del av mig vill bara strunta i allt det här och fortsätta som innan. Förresten blir jag så jävla ledsen utav de få personerna som tror att man ens får genomgå en sån här utredning om man bara ville ha uppmärksamhet. Varför jag skriver om detta är för att jag har lovat att min blogg ska vara transparent. Jag lever inte ett liv på rosa fluffiga moln bara för att jag är en bloggare.
Alla inlägg om denna utredningen ligger i en kategori som heter ADHD-utredning för att jag själv ska kunna hitta det enkelt. Och efter mitt förra inlägg när ni delade med er utav era erfarenheter, hur ni eller någon i er närhet handskas med samma problem så släppte verkligen en sten ifrån mitt bröst. TACK SOM FAN för att jag har er. Ni får mig att fortsätta se livet hur en positiv vinkel.