Att aldrig någonsin landa i någonting

Idag, liksom under alla resor jag gjort i hela mitt liv, så har jag tagit mig tiden att fundera. Jag har ofrivilligt blivit utelåst från mina tidigare tankemönster. Jag ser djupare lager. Reflekterar bredare. De senaste dagarna har jag inte läst några andra Stockholmsbloggar. Vanligtvis är jag som vilken bloggläsare som helst och kan utan problem plöja igenom 20 stycken i ett nafs. Tre gånger om dagen.

Idag på stranden hörde jag mig själv prata om valet mellan större lägenhet, sommarställe eller att ta det lugnt och istället satsa på ett hus om några år. Jag funderade på jobb, samarbeten, projekt. Vad jag har tagit mig an och drömmer om att ta mig an. Vilka känslor jag har bearbetat och vilka som jag har sopat under mattan.

… Dessa sakerna sammanvävt fick mig att känna att jag verkligen måste jobba på min rastlöshet. För jag landar ju aldrig i någonting? Tar jag mig an en uppgift så kan jag aldrig slutföra den med känslan att resultatet blev bra. Jag måste peta i det tills det blir helt perfekt. Detta gör att jag byter ut saker på löpande band. Jag hinner knappt vara tillfreds med ett jobb jag är glad över, tills jag ska byta ut de nöjda känslorna genom att engagera mig i någonting nytt. Jag hinner knappt tycka om min lägenhet innan jag vill sälja den. Och detta är inget härligt karaktärsdrag. Det är inte definitivt inte den bästa versionen utav Ellinor Löfgren.

Det handlar inte om att jag vill tygla min ”allt eller inget personlighet”. För även om det är min största svaghet är det mitt starkaste vapen också. Utan det handlar mycket om det där ”Storstadssyndromet”. Att aldrig känna att något räcker eller är tillräckligt. Har vi renoverat köket vill jag ändå installera en dyrare vinkyl eller påbörja förvandlingen utav hallen. Jag hinner inte ens landa i att jag tycker om något innan jag vill byta ut det. Jag vill göra ALLT, helst igår.

Jag avundas vänner som bokar upp semestern med att fixa terassen på landstället. Och sen bara gör det! INTE fixa terassen OCH en pool, och en brygga, och taket, och köket, och badrummet plus åka utomlands två gånger samt köpa hund.

Jag vill bara lära mig att landa i saker. Inte HASTA.

Förlåt för mitt defusa inlägg. Men när man träffar befolkningen här i Afrika och inser hur tillfreds dem är med sig själva, sin omgivning och sitt liv så blir jag arg på mig själv. Jag är väldigt tacksam av mig, är närvarande i stunden och ändå en väldigt enkel person. Men jag hastar. Pushar saker till sin yttersta spets så att den där goda tanken man hade från första början tillslut bara blir ett stressmoment för att man har åtagit sig så mycket.

En typisk grej som jag och egentligen alla mina vänner i Stockholm gör. Men som inte existerar bland mina vänner som bor i mindre städer.

Och jag känner mig självupptagen när jag håller på såhär. Jag vrider ju ut och in på mig själv och mitt liv för att hitta saker att förbättra. Jag blir rentutav äcklad av detta beteendet.

Om det inte är en dödssynd att vara egoistisk och självupptagen så borde det vara det. Den sortens människor är inga jag avundas – så håller jag själv på att förvandlas till en nu?

Nej fyf*n. Man kanske bara ska fly Stockholm och istället flytta ner hit till Afrika och arbeta med hemlösa barn? Jag tror helt ärligt att jag hade blivit dubbelt så lycklig då. Om inte trippelt. Vilken hemsk tanke och bekännelse. Men så är det nog?