I prick hela mitt liv har jag levt med en prestationsångest. Vartenda fall genom hela mitt liv har jag tagit personligt. Blev jag inte vald i första-6an på en match kunde jag vara förstörd i flera veckor efter. Det tydde sig inte i tårar, utan jag vände det inåt och hackade på mig själv tills kroppen inte orkade mer. Fick jag inte alla rätt på provet undrade jag varför jag ens skulle fortsätta leva. Var en kille elak mot mig tänkte jag att jag förtjänade det. Jag var ju så himla sämst så det var ju såklart därför han var taskig. I mina egna ögon fanns det ingen mer värdelös människa än mig själv. Det låter väldigt tragiskt såhär i efterhand, men såhär var det i flera flera år, och vissa dagar fortfarande (fast inte alls på samma nivå).
Det bottnar ju i en kass självkänsla, och resulterade i enorm prestationsångest. För var jag bra på någonting, då var jag en bra människa. Var jag inte duktig, så var jag ju ingenting. Jag var helt värdelös. Ni vet ju att jag var deprimerad egentligen hela tonåren (13-19) och jag tror verkligen att det var ett resultat utav allt självhat. Usch, fy fasiken vad elak jag har varit mot mig själv. Straffat mig själv på alla möjliga sätt när jag inte var ”bra nog”. Jag tror att allting bottnade i att pappa har varit frånvarande. Och jag tänkte att ”hade jag varit en tillräckligt bra dotter så hade han stannat kvar”. Men det gjorde han ju inte…
Och värst var det i handbollen. Det enda jag egentligen levde för och älskade. Där var tankarna som värst. Tillslut fastnade jag i onda spiraler med tvångstankar och tix-idéer och gick bara runt runt i en ring och tixade innan matcher och ofta träningar. Jag spelade handboll i 10år och det blev hela min identitet. Alla jag kände spelade handboll, jag tränade minst två gånger om dagen, åt efter kostscheman, reste aldrig privat utan enbart i handbollsyfte, tittade inte på film utan bara handbollsmatcher etc. Jag träffade aldrig min släkt eller familj utan tränade bara hela hela hela tiden. Gick en match dåligt straffade jag mig själv med träning och mat och sådär höll det på.
På bilden ni ser här över var jag inne i en period då jag såhär i efterhand tror att jag fick en släng ortodoxi. Jag fick i mig minst 6 olika kosttillskott varje dag, räknade kalorier i appar och skulle helst alltid lega på + noll kalorier varje dag även off season. Vissa dagar tränade jag fyra pass om dagen. Millöpning, intervaller, handbollsträning och fysträning med laget. Och min ångest var helt brutal. Utöver det här gick jag handbollsgymnasium (vilket var det sämsta jag kunde ha gjort för helt plötsligt skulle jag även betygsättas efter min prestation). Prestationsångesten infann sig inte bara i handbollen, utan även i skolan. Vilket gjorde att jag egentligen aldrig gick i gymnasiet. Jag kan typ räkna gångerna på mina två händer.
Bild tagen precis när vi hade vunnit vårt andra JSM guld
… Och en dag orkade jag inte med alla hjärnspöken mer. Emellan träningarna och matcherna var jag bara sängliggandes och kved av ångest. Så några veckor innan vårt sista och tredje JSM (där laget vann guld igen), så hoppade jag av. Och det är både det bästa och sämsta jag har gjort mot själv. Bästa för att jag släpptes fri och kunde börja jobba på min självkänsla och hitta en ny identitet och vad jag tyckte var roligt. Sämsta för att jag älskade handbollen och fortfarande saknar den varje dag. Tänk om jag bara hade släppt rädslan och börjat gå och prata med någon? Lättat på hjärtat? Jag minns att många vänner då bad mig att göra det, men det var liksom över min värdighet på något vis. Även fast det bara är några år sedan så var psykisk ohälsa inte alls lika uttalat självklart som det är idag.
Det jag lärde mig från det här är att aldrig någonsin låta hjärnspöken vinna. Jag gav upp en dröm jag hade kämpat för hela livet pga prestationsångest. Man måste våga ta hjälp, och våga berätta för sina kompisar och någon vuxen hur man känner. Och det viktigaste jag tog med mig var: att älska sig själv, vara säker i sig själv och att tro på sig själv. Det är grundpelare för att ha en hälsosam inställning till sig själv.
Gud jag har verkligen aldrig pratat med någon om detta för jag känner fortfarande en oerhörd skuld gentemot typ alla i min omgivning för att det blev som det blev. Lär er utav mig och gå inte i mina fotspår kompisar! Vi är fan starkare än vår starkaste ångest. Man är bara modig om man söker hjälp<3
Kan inte du skriva ett inlägg om de sminkprodukter du använder till vardags? Hade varit kul att läsa om 🙂 gillar din blogg!
Kan inte du skriva ett inlägg om de sminkprodukter du använder till vardags? Hade varit kul att läsa om 🙂 gillar din blogg!
Låter jobbigt! Dock tror jag du syftar på ortorexi, inte ortodoxi. 🙂
Låter jobbigt! Dock tror jag du syftar på ortorexi, inte ortodoxi. 🙂
Heter inte du egentligen Lövgren?
Heter inte du egentligen Lövgren?
Wow tack för du delar med dig!! Hur lyckades du bryta det? Och sluta räkna kalorier? Jag känner mig helt vilse.
Kram!!
Wow tack för du delar med dig!! Hur lyckades du bryta det? Och sluta räkna kalorier? Jag känner mig helt vilse.
Kram!!
Hej!
Jag vill bara säga att detta var så bra skrivet! Tack för att du vågar dela med dig för jag kan lova att det är många som just nu befinner sig i känslan där du va för några år sedan. Jag själv befinner mig där nu och har gjort det i några år. Min prestationsångest ligger dock inte kring träning utan mest kring skolan. Om jag inte presterar på högsta nivå i skolan i alla ämnen så känner jag mig varken tillräckligt bra eller att folk runtomkring mig kommer bli tillräckligt nöjda. Precis som du skrev där ovan så känns det som att världen kommer gå under om jag inte presterar på högsta nivå.
Nu går jag sista året på gymnasiet och har till viss del börjat arbeta bort min prestationsångest, men så fort jag inte presterar på topp kommer den tillbaka. Att läsa detta inlägget var för mig väldigt skönt (är de ens ett bra ord att använda? bra kanske är ett bättre ord) för det känns inte som så många pratar om just prestationsångest. Att du valde att skriva om det och vågade öppna upp dig tror jag verkligen kan hjälpa många att inse att det är inte hela världen om man inte presterar på topp och att det ibland inte är värt att prestera på topp för att det kan drabba ens omgivning på ett negativt sätt. Inlägget påminde i alla fall mig om det och det gjorde även mig mer medveten om att jag måste jobba mer med min prestationsångest.
Så ännu en gång tack, tack för att du vågade dela med dig <3.
Kram!!
Hej!
Jag vill bara säga att detta var så bra skrivet! Tack för att du vågar dela med dig för jag kan lova att det är många som just nu befinner sig i känslan där du va för några år sedan. Jag själv befinner mig där nu och har gjort det i några år. Min prestationsångest ligger dock inte kring träning utan mest kring skolan. Om jag inte presterar på högsta nivå i skolan i alla ämnen så känner jag mig varken tillräckligt bra eller att folk runtomkring mig kommer bli tillräckligt nöjda. Precis som du skrev där ovan så känns det som att världen kommer gå under om jag inte presterar på högsta nivå.
Nu går jag sista året på gymnasiet och har till viss del börjat arbeta bort min prestationsångest, men så fort jag inte presterar på topp kommer den tillbaka. Att läsa detta inlägget var för mig väldigt skönt (är de ens ett bra ord att använda? bra kanske är ett bättre ord) för det känns inte som så många pratar om just prestationsångest. Att du valde att skriva om det och vågade öppna upp dig tror jag verkligen kan hjälpa många att inse att det är inte hela världen om man inte presterar på topp och att det ibland inte är värt att prestera på topp för att det kan drabba ens omgivning på ett negativt sätt. Inlägget påminde i alla fall mig om det och det gjorde även mig mer medveten om att jag måste jobba mer med min prestationsångest.
Så ännu en gång tack, tack för att du vågade dela med dig <3.
Kram!!